Moralens utveckling - 4

öfverlägsenhet bestod i hans föreställning, att hans nation var Javehs
utvalda folk och att den jordiska lyckan eller olyckan var på det
nogaste förbunden med lydnaden för de af Javeh gifna buden. Sålunda blef
judens moral för honom starkt befallande; hans pliktkänsla fick en så
allvarlig uppfostran, och hans samvete blef så känsligt, att just ur
hans folk, förberedd af de stora profeternas uppfostrande arbete, en
ännu högre moralisk utveckling, den kristna, kunde framträda. Men redan
profeterna hade ifrat mot det formväsen, hyckleri och andliga högmod,
som, jämte mycket godt, hade framkallats genom judarnas stränga
laglydnad och deras känsla af undantagsfolk. Och Jesus -- som förkunnade
personlighetens, frihetens och människokärlekens tankar såsom
sedlighetens högsta bud -- stod så högt öfver äfven _sitt_ folks högsta
religiösa och moraliska begrepp, att han fick det öde, som
utvecklingshistorien visar oss vara det vanliga för stora nydanare: att
duka under för sin samtid.

B. GREKERNAS OCH ROMARNAS MORAL. I grekernas fornsägner finna vi många
spår af den vilda moralen: människooffer, kvinnorof, månggifte,
oinskränkt fadersmyndighet, barnamord. Småningom inträder en moralisk
utveckling; människooffer upphöra; blodskam anses brottslig; könslig
återhållsamhet kräfves af hustrurna; i Sparta är det staten, icke
fadern, som bestämmer om barnen skola utsättas eller icke.
Men äfven sedan vi hunnit till Greklands och Roms blomstringstider,
visar moralen barbariets drag. Kvinnorna i Grekland lefva skilda från
männens sällskap, och blott i Sparta röra de sig mera fritt; mannens
sidohustrur godkännas af seden, och begreppet äktenskapsbrott finnes
länge blott till för hustrun. Steg för steg bättrades emellertid lagarna
till kvinnans förmån, och ehuru sederna icke höjdes i samma mån, äro
dock lagarna ett viktigt bevis på höjda moraliska begrepp, om de än icke
i lifvet blifva med allvar förvärkligade.
I Greklands äldre tid hörde, som mångenstädes, prostitutionen till
tempeltjänsten, och onaturliga laster förekommo redan på Solons dagar.
Den uppfattningen att förfallets tid medfört dessa och liknande
företeelser är ej riktig.
Föräldramyndigheten inskränkes, men barnutsättningen och
fosterfördrifningen däremot bli egentligen först med allvar beifrade,
sedan kristendomen börjat öfva sitt inflytande.
Skärskåda vi slafveriet, finna vi visserligen i Aten mer mänsklighet vid
slafvens behandling än i Sparta och Rom, men å andra sidan är det Atens
främste tänkare, en Plato, en Aristoteles, hvilka försvara slafveriet
med alldeles samma dåliga skäl, som vissa tänkare i våra dagar använda
mot underklassens kraf på mänskliga och medborgerliga rättigheter.
Själfva det sakförhållandet, _att_ ett försvar för slafveriet behöfdes,
visar emellertid, att den moraliska utvecklingen inom vissa samveten
hunnit så långt, att slafveriets berättigande börjat betviflas. I Rom
dödades ofta en slaf lika lättvindigt som vi döda en fluga: för att roa
sina gäster, mata fiskarna i sin parkdam o. s. v. aflifvade vissa romare
sina slafvar, ofta under gräsliga marter. Men dock inträdde tidigt här
som öfverallt en väsentlig skillnad mellan hemfödda och öfriga slafvar.
Steg för steg visar särskilt den romerska lagstiftningen till slafvarnas
förmån den höjning af mänsklighetskänslan, som man med orätt uteslutande
tillskrifvit kristendomens invärkan. Så var det t. ex. Neros lärare,
Seneca, hvilken af sin lärjunge utvärkade en af de första lagarna till
slafvarnas skydd. Seneca var en stoisk filosof, och det var i allmänhet
just den stoiska vishetsläran eller filosofien, hvars ädla mänsklighet
präglade de goda lagarna under romerska käjsardömets tid.
Den grekiska och romerska patriotismen -- som i dessa tider var
medborgarnas högsta dygd -- innebar samma hat till främlingen och
grymhet i krigföringen som vildens ståndpunkt visar. På denna punkt är
moralens utveckling ytterst långsam. Fångarna göras till slafvar, de
nådesökande stötas ned; och de döda kämparnas begrafning firas med
offrande af deras fångna fiender. Ur seden att med dylika offer och
kämpaspel hedra den döde utvecklas småningom de blodiga cirkusspel, som
i Rom förvilda sederna. Dessa spel godkändes, äfven sedan den moraliska
utvecklingen hos de högst stående andarna nått en ovanlig grad af
ädelhet och förfining -- ett exempel på, huru det gängse bruket har makt
att fördröja ett moralbegrepps utveckling.
Aktningen för människolifvet var, hos greken som romaren, ringa under
det barbariska skedet. Först småningom anses dråp som brott; blodshämden
råder länge; den utbytes också här mot böter, och vedergällningsrätten
öfverlämnas småningom af den enskilde åt samhället. Stöld straffas
strängt och i allmänhet äro alla straff grymma. En stor förbättring
inträder dock småningom häri.
Vördnad för ålderdomen, aktning för arbetet, gästfrihet, måttlighet och
plikttrohet höra till de dygder, som här och hvar framträda i antikens
moral. Barmhärtigheten främjades genom tron, att »tiggaren och den
fattige komma från Zevs». Medlidandet hade en särskild gudom, och edens
hälgd vårdades af evmeniderna[39], hvilka äfven oblidkeligt förföljde
den, som kränkt den gängse moralens bud.
Många handlingar af barmhärtighet liksom af storsinthet, af ädelmod,
offervillighet och samvetsömhet gömmas i grekernas och romarnas historia
och i deras vitterhet; hela skatter af moraliskt höga och djupa tankar
kunna hämtas ur de grekiska och romerska liksom ur de asiatiska
vishetslärarnas skrifter. Vi kunna däraf se, att människonaturen hunnit
långt, redan innan den kom under kristendomens inflytande: mången
hedning -- liksom jude -- hade flere århundraden före Kristus klart
insett slafveriets orättfärdighet, nationalhatets trångsinne,
personlighetens värde, människokärlekens plikt, själfbehärskningens
höghet och lyckan af att arbeta på sin moraliska förädling.

C. DE GERMANISKA FOLKENS MORAL. Den barbariska moralens grunddrag
återfinna vi äfven hos våra förfäder germanerna: faderns fullständiga
myndighet öfver familjens medlemmar; människooffer; barnutsättning;
blodshämd. Äktenskapet ingås som en »handel», och bredvid den laggifta
hustrun finnas sidohustrur; mannen kan med lätthet förskjuta hustrun,
och, i fall af äktenskapsbrott, själf utföra det därför bestämda
dödsstraffet. Dock var seden bättre än lagen, och i andra fall funnos
lagar till kvinnans skydd. Dråp aktas som ett mycket ringare brott än
stöld, som straffas mycket strängt. Egendomsförhållandet liknar, då
germanerna först framträda, de amerikanska rödskinnens i Amerika eller
kaffrernas i Afrika: horder af frie män äga gemensamt jorden, som brukas
af trälarna. Längre fram inträder enskild äganderätt till jorden. Mord
och krigisk bedrift, trohet mot stamförvanter, gästfrihet anses som
mannens högsta plikter; men främlingen är rättslös, och främling är
redan nästa landskaps invånare, så att t. ex. hos våra förfäder
upplänningen kallades tjuf, om han fråntog sin granne, upplänningen, ett
kreatur, men han kunde med heder från sin södermanländske granne taga
allt hvad denne ägde. Och böterna för skador till lif och lem
fastställdes efter graden af främlingsskap.
Under kristendomens inflytande ändras -- ehuru mycket långsamt -- dessa
barbariska seder. Medeltidens skede inträder i Europa, kännetecknat
genom katolska kyrkans inflytande och feodalismen.
Feodalismen -- först i våra dagar upphäfd i Japan och ännu kvarlefvande
i Abessinien -- är en inrättning, som framträder helt naturligt
öfverallt där, under utvecklingens gång, en skillnad inträdt mellan mer
eller mindre mäktiga personer, men de förra icke förmått helt kufva de
senare, utan en mängd kompromisser uppstå mellan dessa individer, som
äro olika mäktiga, men ömsesidigt behöfva hvarandra. Feodalismen har
haft sin stora uppgift vid moralens utveckling; den fostrade
hederskänsla, ömsesidig pliktkänsla och förmåga af uppoffring, innan
äfven feodalismen slutligen urartade till förtryck.
Aktningen för människolifvet stiger hos germanerna under den kristna
religionens inflytande; den enskilda hämden upphör småningom; fäjderna
minskas genom fridlysning af vissa tider på året och vissa dagar i
veckan; klostren hafva sin skyddsrätt, och prästen predikar
människokärlek -- men inskränkt till de rättroende! Mot de »otrogna», d.
v. s. muhammedanerna, mot judarna och kättarna begås under korstågen och
religionsförföljelserna grymheter, sådana som -- enligt någons yttrande
-- »djäfvulen skulle begått, ifall han blifvit vansinnig». Stöld
straffades strängare än mord: med dödsstraff, stympning o. s. v. Alla
straff voro gräsliga: att brännas och lefvande begrafvas voro bland de
lindrigare. Att sönderslitas, kokas i olja eller få inälfvorna uttagna
hörde till medeltidens rättsseder, hvilka äfven kännetecknas genom alla
slags tortyr -- särskilt inkvisitionsdomstolarnas -- något som
jämförelsevis sällan, och i lindrigare form, brukades af hedningarna.
Fängelserna voro, äfven de, tortyrmedel i sin ryslighet. Det skydd, som
de kristna å ena sidan gåfvo människolifvet, uppväges å den andra af de
förföljelser, som den kristna kyrkan lät människorna undergå. Och detta
den kristna kyrkans anspråk att härska öfver människornas själar, hade
på den moraliska utvecklingen ett mycket hämmande inflytande, ty de
bästa människorna, de genom fri tanke, genom mod, innerlighet och
själfständighet utmärkte »kättarna» dödades, och släktet gick förlustigt
arfvet af deras egenskaper, medan hos de öfriga fruktan bidrog att
inplanta den föreställningen, att fritt tänkande och personlig
själfständighet voro de svåraste af alla brott.
Genom sitt skydd af de svagare har kristna läran visat sitt mäst
betydande moraliska inflytande. Klostret och kyrkan öfvade en storartad
välgörenhet; och barmhärtigheten blef en, för alla förbindande, religiös
plikt. Sjukvård och ålderdomsvård, skydd för barnen, förbud mot
barnamord, hjälp åt fattiga höra samman med de kristnas lifsåskådning,
som emellertid står i egendomlig motsats till den medeltida
lagstiftningens hårdhet: tiggeri straffades flerestädes med
hudstrykning, brännmärkning med glödhett järn, ja t. o. m. dödsstraff.
Den gamle vedergällningsrätten i all sin sträfhet härskar i
lagstiftningen; mannen har t. ex. enligt vissa lagar kvar rätten att
ögonblickligen döda sin i äktenskapsbrott ertappade hustru[40]. Men i
sederna intränger småningom en försonligare ande än den hedniska
lifsåskådningen kunnat alstra. På förhållandet mellan könen öfvar den
kristna läran ett dubbelt inflytande -- till moralens förbättring och
till dess försämrande. Kyrkan tager äktenskapet i sitt hägn och höjer
därigenom hustruns ställning; hon skaffar sig domsrätt i mål, som röra
sedlighetsbrott, såsom kvinnorof, våldtäkt, fosterfördrifning,
äktenskapsbrott, onaturliga laster. Genom sin dyrkan af den jungfruliga
»gudamodern» Maria, samt genom sin uppfattning af kvinnan som likställd
med mannen i frälsningsplanen, bidrager kyrkan att höja kvinnans
ställning och äktenskapets hälgd. Men å andra sidan framhölls kvinnan
som den, allt sedan Evas dagar, till synd förförande, och det ogifta
ståndet, »celibatet», ansågs som det högsta. Härigenom inträdde ett för
moralens utveckling mycket hindrande dubbelt inflytande. De, som i
könsligt hänseende öfvade själfbehärskning, voro i allmänhet präster och
klosterfolk, som måste lefva ogifta, och i följd däraf gick ej denna
deras själftukt i arf åt någon afkomma. De öfriga människorna, hvilka
genom celibatets upphöjelse ansågo den könsliga själfbehärskningen som
en stor, men blott för fåtalet möjlig dygd, lefde dess häjdlösare;
lifvet delades liksom i tvänne halfvor, en ohelig, till hvilken alla
naturliga drifter, framför allt släktdriften, hörde, och en helig;
lifvet fick liksom kyrkåret två skeden: julen, njutningens tid, och
fastan, späkningens. Men en sådan tudelning är minst af allt ägnad att
främja de moraliska begreppens utveckling, ty den splittrar intrycken
och minskar därigenom deras inflytande. Att kvinnan betraktades ömsom
som en Eva, ömsom som en Maria, var icke häller ägnat att framkalla en
riktig behandling af henne. Riddarmoralen, som blef sammanfattningen af
medeltidens bästa sedliga begrepp, satte vördnaden för kvinnan och
hennes samt andra värnlösas skyddande som en af sina uppgifter, men i
värkligheten urartade riddarlifvet till allt utom renhet i förhållandet
mellan könen. Om man vill hafva ett mått på det sedliga tillståndet vid
medeltidens slut, så väl inom kyrkan som utanför densamma, så har man
det i uppgifterna om de smittosamma könssjukdomarnas ofantliga
spridning. Vi finna som slutsats: att den kristna läran icke -- i stort
sett -- mäktade minska släktdriftens våldsamhet, om den än lyckats
bibringa vissa högre sedliga _begrepp_ i fråga om de till släktlifvet
hörande områdena.
Kyrkans inflytande på träldomen går inom den germanska världen i samma
riktning, som de stoiska filosofernas inom den antika. Träldomen
bortarbetas långsamt; först på 1300-talet kan man anse den vara slut i
Europa, men den kvarstod genom _lifegenskapen_ i en lindrigare form till
efter 1789 års franska revolution; i Ryssland upphäfdes lifegenskapen
först 1861, medan slafveriet i dess barbariska form fortlefde i Amerika
till 1863. Huru låg den medeltida uppfattningen af människovärdet, af
aktningen för andras egendom, af vördnad för människolifvet var, det
visar oss bäst de lifegnas samt de fattiga, ehuru själfägande,
landtmännens behandling. Stormannen våldförde deras kvinnor, nedtrampade
deras skördar, plundrade deras vingårdar, bröt upp deras förrådshus;
sökte de försvara sig, blefvo de spetsade eller brännmärkta eller fingo
smält bly öfver sig eller ögonen utstuckna eller lemmarna afhuggna!
Kyrkan hängaf sig mer och mer åt kampen mot kungamakten; denna åt sin
kamp med storvasallerna; dessa fäjdade sins emellan; städernas köpmän
och handtvärkare kifvade sins emellan; öfverallt sökte man med starkt
reglementerande hålla de underlydande i tukt, och öfverallt bröt dock
striden ut. En allas kamp mot alla, sådant blef det tillstånd som från
midten af medeltiden var rådande. Ty sedan kristendomen sjunkit ned till
en världslig makt, lämpad efter sina bekännares andliga ståndpunkt, och
med sig införlifvat en mängd hedniska begrepp, upphörde också dess
väsentliga moraliska inflytande på germanerna, som visserligen redan
sedligt påvärkats af sin egen lagstiftning och af romerska rikets odling
men dock erhållit sin högre, sedliga uppfostran genom den kristna
kyrkan. Därtill kommer, att kristendomens lära om det ödmjuka
syndmedvetandet, nåden, försoningen, betraktelsen af jordelifvet som en
korsets skola och evigheten som jordelifvets mål, innebar en allt för
skarp motsats till människonaturens och särskilt till den _germanska_
naturens sunda och berättigade stolthet, mod, själfkänsla,
handlingskraft och lifslust. Katolicismen, som intet erkännande gaf åt
den berättigade egoismen -- annat än som omsorg om den egna själens
frälsning -- kunde därför ej FÖRSONA egoism och altruism. Antingen blef
människonaturen fullkomligt _undertryckt_ genom ytterlig späkning och
själlös altruism, eller också förblef den på längden tämligen oberörd af
den kristna moraluppfattningen.
I stort sett lärde kristendomen dock alla Europas folk en viss vördnad
för de andliga makterna, en viss själfbehärskning med afseende å sina
lidelsers tillfredsställande, en viss håg att offra själfviskheten för
andras bästa. Om än medeltiden visar oss ytterliga motsatser, starka
utbrott af alla djurets eller vildens lidelser vid sidan af den
naturvidrigaste askes, så utgör den dock det viktigaste af de många
utvecklingsskeden, som fört oss från den barbariska moralens ståndpunkt
till det fjärde och hittills högsta skede vi nått, nämligen den
industriella moralens.


8. Den industriella moralen.

Den industriella moralens stora framsteg är _lifegenskapens
upphäfvande_. Men ehuru vi nu i Europa och Europas kolonier icke jaga
människor som under det djuriska skedet, ej bruka dem till husdjur som
under det vilda skedet, ej hafva dem bundna vid torfvan som under det
barbariska skedet, så missbrukar människan dock ännu människan. I
värkligheten, d. v. s. i människornas hjärtan och seder, finnes icke den
altruism, den jämlikhet eller broderlighet, som vissa sedebud och vissa
talesätt låta oss hoppas att vi skulle möta.
Ingen utveckling är långsammare än moralens, ty den måste, som vi sett,
äga rum genom en omdaning i människonaturens _sätt att känna_, hvilket
sker mycket långsammare än omdaningar i dess _sätt att tänka_. Känslorna
äro genom årtusenden inorganiserade instinkter; men tanken kan uppstå ur
ett intryck från dagen eller gårdagen. Och dessutom är denna omdaning
aldrig _fullständig_. Det förflutna mänger sig alltid mer eller mindre i
det närvarande, och vi ha därför redan i det föregående spårat kvarvaron
af vildens och barbarens moral i de samtida kulturmänniskornas seder och
lagar, liksom vi i brottsmålshistorierna sett bevis för, att icke ens
det djuriska skedet saknar representanter i våra samhällen. Vi
sammanfatta här ånyo de svåraste bevisen mot samtidens moral:
Visserligen har känslan af _människolifvets värde_ ökats -- men krigen
fortfara, duellerna försvaras, barnamorden och fosterfördrifningen
finnas kvar, undantagshjon och fosterbarn afdagatagas ofta och
lifsfarliga industrier vålla en häjdlös manspillan. Dödsstraffet och
andra från vedergällningsteorin kvarlefvande hämdstraff finnas kvar --
allt företeelser, dem våra efterkommande skola peka på som bevis på den
låga ståndpunkt, som den industriella moralen intog i fråga om aktning
för människolifvet och skydd för de svagare.
Med afseende å _förhållandet mellan könen_ är visserligen engifte
samhällslag. Men månggiftet är samhällssed och åtnjuter -- i den
legitimerade prostitutionens form -- t. o. m. samhällsskydd. Äktenskapet
är icke längre ett »brudköp», men både män och kvinnor sälja sina
personer genom äktenskap ingångna för vinningens eller utkomstens skull,
och äktenskapslagstiftningen bär ännu månget spår af mannens forna
barbariska herravälde öfver hustrun, spår dem en framtida moral kommer
att finna lika vidriga, som vi nu anse vildens äktenskapliga seder.
_Aktningen för äganderätten_ är hos oss, i fråga om öppen plundring,
vida större än i det barbariska samhället. Men förfalskningar,
försnillningar och utprässningar hafva intagit samma plats i den
industriella moralen som våldet i den barbariska. Vissa människoklassers
träldom eller lifegenskap under andra människors herravälde äro
upphäfda. Men flertalet lefver i ett trälaktigt beroende under det
fåtal, som genom sin rikedom behärskar arbetsmedel och arbetsvillkor.
Människorna dela sig redan under det djuriska tillståndet, så snart de
samlas i flock, i en »öfverklass», de starkare, och en »underklass», de
svagare. Sedan den fysiska och andliga styrkan småningom medfört
skillnad i rikedom, blifva _de rikaste_ öfverklassen. Denna öfverklass
kan dock icke bevara sin fysiska och andliga öfverlägsenhet; den sjunker
tvärtom, genom att icke vidare behöfva anstränga sina krafter, men
bibehåller likväl makten att nedtrycka de ofta i intelligens,
handlingskraft och personlighet starkare, att hålla dem kvar som en
underklass, öfver hvilken öfverklassen blott genom ärfda rikedomar, ej
genom egna företräden, höjer sig.
Det industriella samhället står i vissa afseenden på samma ståndpunkt
som romarriket eller det feodala Europa: det förras slafvar och det
senares lifegna hade det i många fall icke sämre än millionerna i
Europas fabriks- och grufdistrikt. Det industriella samhällets riktning
-- att samla all rikedom på ett fåtal händer -- är i själfva värket lika
fientlig mot den personliga friheten som slafveriet och lifegenskapen
voro. Ehuru dessa inrättningar ur politisk och moralisk synpunkt måste
anses mer förnedrande, voro de i värkligheten knappt mer bindande än det
beroende af arbetsgifvaren och arbetet, hvari den åt sig själf lämnade,
ofta värnlöse arbetaren nu befinner sig. Nutidens produktionssätt skadar
i fysiskt, moraliskt och intellektuellt hänseende den mellan öfverarbete
eller arbetslöshet kastade daglönaren lika mycket, som det i samma
afseende -- ehuru på motsatt sätt -- skadar den arbetsfria, njutande
öfverklassen. Det ökar fattigdomen i en sådan grad, att t. ex. i
England, där omkring 2,238 personer äga ungefär halfva Englands jord och
där det finnes omkring 100,000 millionärer, kommer det på 4 personer 1
tiggare! Och med fattigdomens tillväxt följer tillväxten af själfmord,
dryckenskap och prostitution.
Det är från detta århundrades början -- maskinindustrins och
kapitalismens århundrade -- som ett till antal alltjämt minskat fåtal
erhållit möjligheten att bestämma öfver ett alltjämt växande flertals
lif och välfärd. Detta fåtal brukar sin »individuella frihet» sålunda,
att millioner af män, kvinnor och barn ödeläggas genom ett
produktionssystem, som flerstädes kräft ända till 15 timmars arbete om
dygnet af 7 års barn, som gjort arbetarnas medellifslängd i allmänhet
hälften så lång som arbetsgifvarens![41]
Inför den sociala frågan stannar man betänksamt, innan man vill erkänna
den industriella moralens öfverlägsenhet framför den barbariska. Och när
man dock slutligen måste medgifva, att på många andra punkter afgjorda
framsteg ägt rum, att altruism och pliktkänsla äro i tilltagande inom
vissa viktiga områden -- och äfven inom arbetets -- så kan man i
hufvudfrågan, den industriella frågan, ännu blott i lifegenskapens
upphäfvande se ett väsentligt framsteg i _moraliskt_ afseende. Ingen
lycklig jämvikt mellan egoism och altruism är uppnådd. Att den allmänna
barmhärtigheten ökats i bredd med fattigdomen, innebär intet värkligt
moraliskt framsteg hos samhället i dess helhet; tvärtom brukar samhället
denna barmhärtighet som ett »plåster på sitt sjuka samvete». Genom en
ordnad välgörenhet sträfvar det ädlare fåtalet att sona samhällets
oförrätter mot flertalet och inser icke att det därigenom blott
fördröjer det _hela_ samhällets fullständiga uppvaknande, som måste
föregå en högre moralisk utveckling, den, då ej barmhärtighet utan
rättvisa blir den ledande grundsatsen.
En högre moralisk utveckling kommer icke att inträda, förr än man upphör
att i den »individuella frihetens» namn försvara och bibehålla det
nuvarande produktionssystemet. Målsmännen för den individuella friheten
glömma nämligen en ytterst viktig sanning, som hela den moraliska och
sociala utvecklingens förlopp lär oss. Det är den sanningen: att
moralens utvecklingshistoria är historien om _inskränkandet af den
individuella friheten i alla sådana fall, där denna frihet uteslutande
tillfredsställer egoismen på altruismens bekostnad_, lika visst som den
är historien om _den individuella frihetens utvidgande i alla sådana
fall, där friheten framkallar en större jämvikt mellan egoismens och
altruismens likaberättigade kraf_. Att lösa den sociala frågan så, att
en dylik inskränkning och ett dylikt utvidgande bli en värklighet, det
är den närmaste framtidens stora moraliska uppgift.


9. Slutord.

Under framställningen af den industriella, nutida moralen har utrymmet
ej medgifvit annat än korta antydningar om de synpunkter, dem vi följt
vid skildringen af den djuriska, den vilda och den barbariska moralen,
nämligen begreppen om människolifvets värde, om äganderätten, om de
svagas behandling, om förhållandet mellan könen samt altruism och
pliktkänsla i allmänhet. En fullständig framställning af vår samtida
moral från dessa synpunkter skulle dessutom innebära en pröfning af, ett
omdöme öfver densamma, hvilka ej tillhöra området för denna skrift.
Endast om själfva hufvudpunkten, den som anges i uttrycket _industriell_
moral, har det varit nödvändigt att tala något utförligare, för att ge
stöd åt påståendet, att nutidens moral ännu är låg; att en fortsatt
utveckling af densamma måste innebära ej blott dess frigörelse från
återstoderna af den djuriska, den vilda och den barbariska uppfattningen
-- dem vi delvis finna kvar i vår samtids moraliska känslor,
rättsbegrepp, seder och lagar -- utan ock en genomgripande ändring i de
_nya_ förhållanden, som det industriella skedet framkallat.
Syftet med denna framställning har endast varit att följa vissa af våra
nu gällande morallagar från deras ursprung fram till deras nuvarande
ståndpunkt. Genom en sådan öfversikt inse vi, att de sedliga begreppen
_icke en gång för alla_ äro nedlagda i människans medvetande. Den visar
oss, att dessa begrepp varit vidt skilda under olika tider och hos olika
folk och att de nu i västerlandet gällande sedliga begreppen äro frukten
af många årtusendens utveckling. Vi kunna därför hoppas, att framtidens
sedlighet kommer att skilja sig lika mycket från vår ståndpunkt, som
denna nu skiljer sig från australnegrernas.
Genom en sådan återblick kunna vi framför allt lära: att den _moraliska
utvecklingen_, liksom all annan utveckling, _i det stora hela taget
oafbrutet skrider framåt_, ehuru en delvis tillbakagång, under vissa
tider och genom vissa omständigheter, ofta inträder. Denna visshet om
ett oaflåtligt, ehuru ytterst långsamt, framåtskridande är lika rik på
kraft och hopp som den forna föreställningen -- om en i Guds beläte
skapad men fallen mänsklighet -- var försvagande och förtviflad. Det
finnes ingen i djupaste mening mer uppbyggande tanke än den, att
mänskligheten ur ett djuriskt tillstånd själf arbetat sig upp till sin
nuvarande materiella, intellektuella och moraliska ståndpunkt. Denna
tanke äggar ej blott till oaflåtlig sträfvan i det närvarande, den
tröstar oss äfven öfver många af de tills vidare oundvikliga lidanden,
under hvilka mänskligheten suckar, och den ger oss tillika en härlig
fjärrsyn in i framtidens »förlofvade land».
Ty utvecklingsläran är den högsta synpunkt vi äga, för att erhålla en
öfverblick såväl af den mödosamt tillryggalagda vägen, som af den väg vi
ännu hafva att steg för steg vandra ifall vi vilja nå den _moraliska_
utvecklingens lika väl som all annan utvecklings slutliga mål:
den största möjliga lycka för det största möjliga antal.
Men denna största möjliga lycka kan icke vara annat än hvar enskilds och
hela släktets allt fullare kraftutveckling under en allt större
möjlighet till ett allt högre organiserat lif, till en allt
fullkomligare jämvikt och harmoni mellan den enskildes egna krafter
liksom mellan den enskildes och det helas lifsvärden.


Efterskrift.

Då denna skrift nu utgår i en genomsedd och något ändrad ny upplaga,
vill jag påpeka: att en afdelning i densamma -- _Judarnas moral_ -- 1892
framkallade en motskrift af rabbinen doktor Klein: _Står gamla
testamentets moral värkligen på barbarernas utvecklingsskede?_
Denna motskrift har emellertid icke föranledt mig att ändra något i
denna andra upplaga.
Letourneau brukar ordet _barbarisk_ för det skede, under hvilket
slafveri och månggifte ännu råder. Man kan underkänna denna betecknings
lämplighet men däremot icke erkänna att det genom densamma sker judarna
en större orätt än t. ex. greker, romare och germaner.
Hvad doktor Klein anför som skäl för judarnas, öfver barbariet höjda,
sedlighet, kan med _samma rätt_ anföras för de nämda folken, ifall man
håller sig till deras härligaste diktvärk, yppersta personligheter och
högsta rättsmedvetande. Bredvid doktor Kleins citat, till bestyrkande af
judens godhet mot främlingen, kärlek till nästan, ömhet om trälen o. s.
v. kunna ställas liknande ur andra asiatiska religionsstiftares eller ur
stoikernas skrifter. Men den ALLMÄNNA sedliga ståndpunkten afgöres icke
genom de högt ståendes uttalanden, ej ens genom de yppersta lagbuden:
den afgöres genom de känslor och rättsseder, som afgöra _flertalets
handlingar_. När doktor Klein framhåller att utvecklingens lag gjort sig
gällande äfven hos judarna och att man därför i deras skrifter finner
det högre och lägre bredvid hvartannat, upprepar han endast hvad som i
denna skrift öfverallt betonas. Men det är med full rätt som en helbild
af sedligheten ställer det låga _bredvid_ det höga. Letourneau talar ej
om Jeftas offer som uttryck af judarnas högsta moral men som vittnesbörd