Kardinalens frieri: En fågelhistoria - 5

i sikte, och hans maka doppade begärligt sin skära näbb i vattnet. Han
återvände till vaggan och lyssnade uppmärksamt, och åter hörde han det
svaga pipet. Under boet, runt omkring det och i hela sumaken sökte han,
tills han slutligen helt villrådig åter slog sig ned på nästets kant.
Ljudet var så mycket tydligare där, att han plötsligt böjde sig fram
och smekte äggen med näbben, och nu visste kardinalen, hur det förhöll
sig! Han hade hört det första pipet av sina i skalen inneslutna ungar!
Med ett vilt skrik gjorde han en volt ut i luften. Hans hjärta
klappade, så att han var nära att kvävas. Han sköt som en pil ner
till floden. Om han slog sig ned i en buske, var det endast för en
sekund, sedan gav han sig ut igen och jagade framåt i yrande flykt.
Han svingade sig upp i toppen på det högsta tulpanträdet och ropade
uppåt himlen till lärkan: »Se hit! Se hit!» Han rusade i väg ner till
strandsluttningen och talade om det för snäpporna, sedan hälsade
han på i buskarna och underrättade trastarna och rödhakesångarna. I
sin fadersömhet blev han så yr av glädje, att han glömde sin vanliga
högdragenhet och fraterniserade med varje fågel utmed den glittrande
floden. Han lade till och med bort sin försiktighet och tjippade i
sumaken och smekte sin maka på ett så larmande sätt, att hon såg på
honom med en sträng blick och gav hans vinge en häftig puff för att
återföra honom till besinning.
Den natten sov kardinalen i sumaken helt nära sin maka, och han
blundade endast med ett öga i sänder. Tidigt på morgonen, då han bar
till henne den första födan, fann han, att hon satt på nästets kant
och kastade ut bitar av äggskal, och då han kröp fram för att titta,
såg han den allra minsta lilla korallröda unge med slutna ögon och
små tappar av silkeslent dun. Dess näbb var vidöppen, och fastän hans
hjärta var ännu mera fullt än föregående dag, förstod han vad det
betydde, och i stället för att uppstämma nya jubelsånger, grep han sig
an med sina faderliga plikter och började söka efter mat, ty nu fanns
det två tomma krävor i familjen. Följande dag voro de fyra. Då fick han
verkligen arbeta. Så ivrigt han sökte, och hur glatt flög han ej till
sumaken med varenda läcker bit! Ungarna voro för små för att modern
skulle kunna lämna dem, och de första dagarna var kardinalen ständigt i
farten.
Om han ej kunde finna tillräckligt utsökt föda åt dem i träden eller
buskarna eller bland bondens gåvor, flög han ner på marken och sökte
som en bofink. Han glömde, att han behövde doppa sig eller hade en
särskild plats, där han tog solbad; men var han kom uppstämde han
oavlåtligt sitt entusiastiska: »Se hit! Se hit!»
Hans maka gav aldrig ett ljud ifrån sig. Hennes ögon voro större och
mildare än någonsin, och de tindrade av en jämnt brinnande kärlekslåga.
Hon pysslade så ömt om sina tre röda små pyren. Hon var så upptagen av
att mata, smeka och kela med dem, att hon glömde sig själv, tills hon
blev riktigt mager. Då kardinalen kom med mat, var hon idel kärlek och
tacksamhet för hans hängivna omsorger, och en gång sträckte hon sig
fram och kysste ömt hans vinge. »Se hit! Se hit!» ropade kardinalen,
och i sin extas glömde han sig åter och sjöng i sumaken. Sedan hämtade
han föda ivrigare än någonsin för att överskyla sin förseelse.
Bonden visste, att det ännu var en timme till middagen, men han var så
angelägen att få berätta nyheten för Maria, att han ej kunde stå ut med
sin spänning en minut till. Det ljöd en ny sång från sumaken. Han hade
hört den, då han for över den första tegen med harven. Han hade lyssnat
ivrigt och nästan genast uppfattat meningen: »Se hit! Se hit!» Han band
den gamla gråa märren vid inhägnaden för att hindra henne från att äta
av den unga säden och gick genast bort till sumaken. Genom att klättra
upp i hagtornsträdet kunde han titta in i boet med de vackra små
ungarna, som nu väl skyddades av lövverket som av en solfjäder. Abraham
tyckte, att han omöjligen kunde vänta till middagen. Han undersökte
kritiskt seltyget i hopp att ett spänne saknades och försökte upptäcka
något fel på harven, så att han skulle bli tvungen att gå hem efter ett
verktyg; men han kunde inte finna skymten av en förevändning att gå. Då
han hade väntat ännu en stund, kunde han ej stå ut längre.
»Jag har en nyhet att berätta dig, Maria», ropade han från brunnen, där
han låtsades släcka sin törst.
»Jaså, verkligen?» svarade Maria med ett överlägset leende. »Om det
gäller rödfinken, så har han varit här i trädgården tre gånger på
morgonen och ropat: »Se hit!» så han kunde spräcka strupen, och jag
tänkte mig, att ungarna hade kläckts ut. Är det din nyhet?»
»Det var då själva tusan --!» utbrast Abraham förvånad.
Mitt på eftermiddagen tog Abraham ut Nancy och började plöja en fåra,
som ledde rakt ner till sumaken. Han ämnade stanna där, binda hästen
vid staketet och gå ner till den skuggiga stranden för att hälsa på
kardinalen. Det var mycket varmt, och han plågades så av hettan, att
han i tysthet gladde sig åt att komma till änden av fåran och åt den
rast han hade lovat sig själv.
Middagsklockans raska, ivriga slag: »Kling, klang!» skuro klart och
skarpt genom luften. Abraham höll in Nancy med ett ryck. Det var den
varning Maria hade lovat sända honom, om hon såg kringstrykare med
en bössa. Han skuggade ögonen med handen, plirade med skärpt syn och
tittade åt alla väderstreck. Först fick han se en solglimt blixtra
på en gevärspipa, och sedan urskilde han en jaktklädd man, som kom
långsamt drivande nedåt vägen.
Abraham band hastigt Nancy vid staketet. Han skyndade sig så fort han
kunde att inta position bredvid vägen och tuggade på ett sädesstrå och
betraktade helt trankilt landskapet, då främlingen gick förbi:
»God dag», sade han i rent av vänlig ton.
Jägaren fortsatte sin väg utan att se upp eller ge hörbart svar.
För den gammaldags godmodige Abraham föreföll detta som den värsta
ohövlighet, och det blixtrade till i hans ögon, och hans röst lät helt
tvungen, då han gjorde en åtbörd med handen och sade:
»Stanna ett ögonblick, min vän. Efter ni är på mina ägor, tar jag mig
friheten att fråga, om ni har sett några anslag, som jag satt upp,
angående användandet av skjutgevär.»
»Jag är inte blind», svarade jägaren, »och så pass mycket uppfostran
har jag fått, att jag kan läsa edra anslag. De äro för resten så många
och så stora, att jag tror jag skulle kunna läsa dem, min gubbe lilla,
om jag också inte hade några ögon.»
Den knappast behärskade snäsiga tonen och orden »min gubbe lilla»
verkade ytterst irriterande på Abrahams nerver, fastän han levat sextio
år i den största fridsamhet. Glimten i hans ögon blev vassare och han
rätade upp sig högst betydligt, i det han svarade:
»Det var just meningen, att de skulle läsas och förstås! Från
landsvägen, som går förbi stugan där uppe i backen och ner till floden,
från den bortersta gränsen av det här åkerfältet ner till stranden,
räcka mina ägor, och anslagen gälla varenda kvadratfot av dem. De ha
särskilt gällande kraft i juni, då varannan buske och gräsrugge hyser
en ung fågelfamilj, och alla andra tider också för resten. De ha till
uppgift att hålla lagens föreskrifter vid makt och befordra skyddet
av villebråd och sångfåglar, och ni gör nog klokast i att lägga märke
till, att jag inte är så lastgammal, utan fullkomligt i stånd att
tillvarataga mina rättigheter mot vem det vara må.»
Jägarens ton var obestridligen mera hänsynsfull, då han frågade: »Anser
ni det som ett lagbrott, om en man helt enkelt går över edra ägor och
följer rågången för att komma till en väns lantgård?»
»Visst inte!» utbrast Abraham, och hans lättnad gjorde honom helt
hjärtlig. »Naturligtvis inte. Var så god och gå på bara. Jag ville bara
fästa er uppmärksamhet på, att fåglar åtnjuta skydd på mina ägor.»
»Jag ämnar inte alls förfördela edra dyrbara fåglar, det kan jag
försäkra er», svarade jägaren. »Och om ni vill ha en förklaring på,
varför jag går med bössa i juni månad, så tillstår jag, att jag
hoppades skjuta en ekorre åt en sjuk vän. Men jag antar, att till och
med _det_ är otillåtet på edra ägor.»
»Nej, för all del», sade Abraham, »så oresonlig är jag inte. Är det
fråga om sjukdom, så gläder det mig, om ni kan träffa på en ekorre.
Allt vad jag ville var att få klart angående fåglarna. Lycka till, god
jakt ... och adjö!»
Abraham sneddade över åkern till Nancy, men han vände sig om flera
gånger för att titta efter den glimmande bösspipan, då jägaren vek av
och gick nedåt flodstranden till. Han såg honom lämna staketet bakom
sig och försvinna i snåret.
»Han går rakt på sumaken», mumlade Abraham. »Jag var sannerligen en
dumbom, som inte följde med honom förbi det stället. Men jag förklarade
det ju så tydligt och klart för honom, och han lovade ju, att han inte
skulle röra fåglarna.»
Han lösgjorde Nancy och styrde för andra gången kurs mot sumaken. Han
hade plöjt omsorgsfullt med uppmärksamheten delad mellan hästen och
sädesfältet, men halva fåran blev illa plöjd, ty hans ögon drogos till
kardinalens bo liksom förhäxade, och hans händer darrade av högst
olämplig sinnesrörelse, då han grep om plogens handtag. Till sist höll
han in Nancy och stod och tittade ivrigt nedåt floden.
»Nu måste han vara i närheten av sumaken», viskade han. »Men herre Gud,
nog skall jag bli glad, då jag ser bösspipan blänka på andra sidan om
den.»
Han såg ett litet rökmoln, och ett skrällande eko rullade mellan
Wabashs stränder. Abraham spärrade upp ögonen, och hans läppar blevo
så underligt vita. Han stod där, som om han inte kunde röra sig ur
fläcken. »Kling, klang!» ljöd Marias andra varning.
Darrningen släppte honom, och hans muskler hårdnade. Det fanns icke
ett spår av reumatisk styvhet i hans rörelser. I en blink lossade han
dragkedjorna från svängeln vid Nancys bakhovar. Han grep tömmarna,
kastade sig upp på hennes rygg, satte hälarna i hennes sidor och
framåtlutad över hennes hals som en indian jagade han tvärs över
sädesfältet. Nancys tjugu år föllo av henne, liksom hennes herres
sextio. Utan att förstå sammanhanget visste hon, att han fordrade av
henne all fart hon kunde åstadkomma, och med dragkedjorna rasslande och
slående bakom sig sträckte hon ut, så att hon nästan sopade ungsädens
ax med buken, medan hon flög i väg bort till sumaken. Abraham rätade
upp sig, stoppade handen i fickan, tog upp en fruktansvärd slidkniv
och fällde upp bladet, medan han red. Då han kom till staketet, flög
han nästan över Nancys huvud. Han skar sig utmed staketet en duktig
valnötskäpp, strök av löven och spetsade till den i änden, medan han
sprang utmed stängslet.
Med detta skräckinjagande vapen i handen och ögonen mörka av vrede
stod han nu inför jägaren, som trott, att han var på andra sidan om
sädesfältet.
»Sköt ni på den där rödfinken?» röt han.
Som sportsmannen ännu höll upp bössan framför sig och tittade in
mellan träden, tjänade det till ingenting att neka. »Ja, det gjorde
jag», svarade han och låtsades åter vända sig mot sumaken.
Abraham gjorde en rörelse framåt, som om han velat kasta sig över
honom. »Träffade ni honom?» frågade han med skrämmande lugn.
»Jag trodde det, men jag antar, att jag bara vingsköt honom.»
Abrahams fingrar knöto sig hårt om käppen. Vid ljudet av vännens röst
kom kardinalen som en flämtande eldslåga mellan buskarna för att söka
beskydd och sköt så tätt förbi honom, att hans vinge nästan snuddade
vid hans kind.
»Se hit! Se hit!» skrek fågeln dödsskrämd. Men icke en fjäder tycktes
ha tagit skada.
Abraham kände en sådan lättnad, att det var som om han sjunkit ihop en
hel tum.
»Unge man, tacka ni Gud för att ni bommade på den där fågeln», sade
han, »ty om ni hade dödat honom, skulle jag ha slagit sönder denna käpp
på er rygg, och jag är mest rädd för att det inte hade slutat med det.»
Han tog ett steg framåt i sin iver, och jägaren, som missförstod hans
avsikt, höjde sin bössa.
»Låt bli det där!» utropade Abraham, i det han trängde sig genom
buskarna, som hakade sig fast vid honom, revo sönder hans rock och
hindrade honom från att komma fram. »Låt bli det där! Våga inte att höja
vapen mot mig på min egen mark och sedan ni har givit mig ert löfte.
»Ert löfte!» upprepade Abraham med förkrossande vrede och med en
fruktansvärd min i sitt bleka, skälvande gamla ansikte. »Unge man, jag
har ett par ord att säga er. Ni är skapad som en man, och ni är klädd
som en man, och ändå skulle den allra skarpsyntaste människa i denna
stund inte ta er för annat än en hund, som är ute på olovliga vägar.
All tid Vår herre har slösat på er är förspilld, och er mor har inte
heller haft bättre tur. Jag förmodar Vår herre är van vid, att hans
skapade varelser arta sig illa, men er mor tycker jag synd om. Gud
skall veta, att en kvinna får lida och slita för sina barn, men att se
en pojke växa upp till man och bli en lögnare av egen fri vilja! Unge
man, sanning är grundstenen för allt. Ingen kan uppföra en bra byggnad
utan en fast grund, och ni kan inte bygga upp en manlig karaktär med
en lögn som grundval. En man, som är en lögnare, duger inte till
någonting. Man kan inte tro på honom under några av livets förhållanden
eller hur han än beter sig. Ni gav ert hedersord som en man, och som
en man tog jag emot det och gick min väg och litade på er, och ni svek
mig. Som om inte den där ekorrhistorien också var en lögn! Har ni någon
sjuk vän, som behöver ekorrbuljong?»
Jägaren skakade på huvudet.
»Inte? Det är inte sant, det heller? Jag tillstår, att ni gör mig
nyfiken. Har ni något emot att tala om för mig, vad det var för idé av
er att slå i mig den där ekorrhistorien?»
Jägaren talade med ansträngning. »Jag ville väl skryta med min godhet
och ädelhet, för att ni skulle känna er liten i jämförelse med mig.»
»Ville ni, att jag skulle känna mig liten?» upprepade Abraham
förvånad. »Herre min skapare! Unge man, har ni hört talas om en
bumerang? Det är ett slags vapen, som används på Borneo eller i
Australien eller i några av de där utländska trakterna, och det är så
gjort, att hedningarna kunna slunga ut det, och det gör en cirkel och
kommer tillbaka till den, som kastade det. Jag kan inte se själv, och
jag vet inte, hur liten jag förefaller, men jag vill hellre mista tio
år av mitt liv än att någon skulle ertappa mig med att se så liten ut
som ni gör just nu. Jag antar, att vi se ut ungefär som vi känna oss
här i världen. Jag känner mig för närvarande ungefär lika stor som
Goliath, men ni är så liten, att jag har svårt för att alls se, att ni
är någon _man_. Och ni ville stuka mig! Kan man tänka sig! Så ung som
ni är till på köpet!
»Och oavsett det där, att ni bröt ert ord, varför ville ni döda
rödfinken? Vem har givit er rättighet att gå omkring och utplåna en
sådan skönhet och glädje ur världen? Vem tror ni har gjort den här
världen och de ting, som däri äro? Ni tror kanske, att en sådan där
liten puttefnask som ni har täljt den av ett träblock, strött ut litet
sand till jord, stoppat ner några frön till träd och hällt oceaner ur
en vattenkanna? Jag vet inte hur stenlagda gator och stadsmat inverka
på en man, men den, som har levat i sextio år på landet vet, att hela
denna gamla jord är myllrande full av ting, som äro för storartade för
någon annan än en gud och det en väldigt _stor_ gud till på köpet!
»Kom inte och tråka ut folk med vetenskapens upptäckter, för om också
vetenskapen kan bevisa, att jorden är en glödande slaggkoka lösbruten
från solen och att den svalnat, medan den rullat genom rymden, tills
tyngdlagen fick makt med den och höll den fast, så bevisar det inte,
var solen brutit sig lös ifrån eller varför den har rullat utan att
svalna. Himlen över ert huvud, jorden under edra fötter, träden omkring
er och floden där nere -- allt är fullt av liv, och ni har inte den
ringaste rätt att förgripa er därpå, ty Gud har skapat det, och det
är hans! Jag vet nog, att han har sagt tydligt ifrån, att människan
skulle ha ‘herravälde över djuren på marken och fåglarna i luften’. Och
det betyder, att ni har rätt att slå ihjäl en giftig orm i stället för
att låta den stinga er. Det betyder, att ni hellre bör skjuta en varg
än låta honom föra bort edra lamm. Det betyder, att det är rätt att
döda en hök och rädda edra kycklingar; men Gud skall veta, att om man
skjuter en rödfink bara för att se fjädrarna ryka, är det inte att ha
herravälde över någonting, det är bara att bära sig åt som ett ärkenöt.
Det övergår mitt förstånd, hur ni kan se den Allsmäktige i ansiktet och
skjuta på en sådan där liten varelse! För att göra det skall man ha
mera ondska i kroppen än jag kan tänka mig.
»Vår herre har aldrig skapat något vackrare än den där fågeln, och han
måste ha varit väldigt stolt över sitt verk. Se bara på honom där!
Har ni nånsin sett en varelse så söt och rar och älsklig? Och de där
små röda tingestarna ha ju en hel historia! Han är alldeles säkert en
fjolårsunge utkläckt någonstans här i närheten. Gav sig i väg söderut
över vintern och skaffade sig vänner där, som ha givit honom mat och
lärt honom att _tro_ på människorna. Flög tillbaka hit en natt i våras
och slog sig ned i den där sumaken för över en månad sedan. Jag blev
alldeles förtjust i honom första gången jag såg honom.
»Han är den största och rödaste rödfink jag någonsin sett och en riktig
mästare i att tala vårt språk. Han talar lika tydligt som vi. Jag vet
inte, vad han sa’ där nere i södern, men ni kan slå er i backen på, att
han talade det sydländska tungomålet. Då han slog sig ned här talte han
om väderleken och det gjorde han riktigt bra ändå. »Vått år! Vått år!»
sa’ han, precis som jag nu säger det. »Vått» sa’ han alldeles som jag,
och om han drog ut »å-å-året» litet, så kunde vilken dumbom som helst
ändå förstå vad han sa’ och det med en röst så vacker och klar som en
klockas. Sedan blev han kärlekssjuk och tiggde om sällskap, så att
jag blev alldeles ifrån mig. Om jag hade varit en rödfinkhona, skulle
jag minsann inte ha sölat så länge med att komma. Mitt hjärta smälte
som vax med detsamma. Sen kom en liten hona hit och stannade kvar hos
honom, och det var som att höra orgeln spela en psalm, när han talte
om för henne, hur han älskade henne. Nu ha de ett helt näste fullt med
de behändigaste små tofshuvade ungar, och han tröttar ut ekona med att
kalla hit hela grannskapet att komma och se dem, för han är stolt som
en gud.
»Jag vågar mitt liv på, att ingen nånsin förr har skjutit på honom. Han
är nästan vild av förskräckelse, men han är alldeles för modig för att
lämna sin familj och flyga bort och gömma sig för såna som ni. Han är
inte ett dugg rädd. Se hur han flyger av och an för att ge er ett nytt
tillfälle att skjuta.
»Jag kände mig alldeles för reumatisk för att gripa mig an med
jordbruksarbete den här våren, ända tills han kom hit, och hans
skönhet och eldiga sång värmde upp mig så som jag inte har känt det
i åratal. Arbetet har gått som om det varit smort, och min själ har
sjungit av glädje och liv och lycka i varenda minut, alltsen han
kom. Jag har burit till honom mat ett par gånger om dagen under den
sista månaden, och jag kan komma honom så nära som halvannan aln. Min
hustru kommer hit för att se på honom och har med sig mat åt honom,
och vi nästan avguda honom. Vem är ni, att ni kommer hit och plånar
ut hans glädje i livet och vår glädje över honom, och det till alls
ingen nytta? Han skulle ha legat här och multnat på marken, om ni hade
träffat honom; och jag och Maria, som ha älskat honom så!
»Tänker ni någonsin på, hur full denna värld är av saker att älska, om
man har tillräckligt stort hjärta för att rymma dem? Vi älska att leva
för skönheten hos de ting, som omge oss, och glädjen över att få vara
ibland dem. Och det är min tro, att rätta sättet att få folk att älska
oss är att vi kunna uppskatta vad de göra. Om en man lägger in hela
sitt liv och hjärta, kropp och själ i att måla tavlor, så kan man tala
om lantbruk med honom hela dagen, och han är både döv och stum; men
visa honom att ni förstår vad han menar med sitt verk, och han skall
hålla av er som en bror. Vad någon än lyckas i, så lyckas han, emedan
han älskar det så, att han lägger in det bästa av sig själv i det; att
älska vad han gör är alltså att älska honom själv.
»Det skulle vara döden för en målare, om han lagt in det bästa av
sig själv i sin tavla och det sedan kom en sån karl som ni och slog
terpentin över den bara för att se färgen rinna; och jag tänker Vår
herre blir alldeles ifrån sig, om han först har funderat ut hur han
skall ge skapnad och färg åt en sån där fågel, och han sen ser er gå
sta och skjuta ut det lilla röda hjärtat ur hans kropp, bara för att
bevisa att ni kan det! Han är själva livet på den här flodstranden.
Lika gärna ville jag se er gräva upp buskarna och torka ut floden och
fördärva den vackra tavla de utgöra mot himlens bakgrund som att se
er skjuta ner rödfinken. Han är den röda livsgnistan i alltsammans.
Vår herre måtte ha skapat honom, då hans hjärta var flammande varmt
av kärlek och lust att skapa ojämförliga mästerverk och förstod hur
vackert det skulle vara att ge hans fjädrar samma färg som blodet han
hade gjutit in i hans ådror.
»Enligt min tanke finns det intet bättre sätt att älska och dyrka Vår
herre än att beskydda och sätta värde på de härliga gåvor han har givit
oss till vår glädje och nytta. Att dyrka den där fågeln är ett slags
religion för mig. Att uppfatta skönheten hos himlen, träden, gräset och
vattnet, som Gud har skapat, är detsamma som att bringa honom själv sin
hyllning. Hela jorden är en helgedom. Man kan tillbe allt, från himlen
över ens huvud till gräset under ens fötter.
»Var människa har, förstås, sitt särskilda altare. Mitt är stugan
däruppe vid flodkröken. Där bor Maria. Vår herre har aldrig gjort ett
ädlare verk än då han skapade Maria. Att älska henne är ett sakrament.
Hon är så ädel och ren och rättskaffens och storsinnad. I fyrtio års
tid har jag aldrig vågat träda fram inför Maria och uttrycka i ord vad
hon betyder för mig. Aldrig förr har jag sett något så vackert eller så
gott. Ingen blomma doftar så härligt som hennes hår på örngottskudden.
Aldrig har jag skattat en bikupa på honing sötare än hennes läppar,
då de skälva av kärlek. Det finns ingen fågel utmed hela Wabash med
en röst som hennes. Guds kärlek är inte djupare än hennes godhet. Då
hon har farit hem till sig för att hälsa på de sina, har jag längtat
så efter henne, att jag har gått in i hennes garderob och kysst fållen
av hennes klänningar mer än en gång. Jag har ännu aldrig vågat kyssa
hennes fötter, men jag har alltid önskat att få göra det. Jag har
föresatt mig, att om hon dör före mig, skall jag göra det. Och Maria
skulle ha gråtit sig blind, om ni hade skjutit rödfinken. Ni ser mig
just ut, som om ni skulle _kunna_ skjuta. Det var nog Vår herre, som
ställde så till, att ni sköt bom. Det var nog ...»
»Om ni _kan_ tiga, så gör det för Guds barmhärtighets skull!» utbrast
jägaren. Hans ansikte var gråblekt, hans tinningar voro fuktiga av
svett, och hela hans kropp darrade. »Jag kan inte stå ut med mera.
Ni tror nog inte, att det finns några mänskliga känslor hos mig, men
några har jag, och jag skall nu laga, att jag får ännu flera. Ni
tror mig kanske inte, men aldrig mera skall jag döda en oskyldig,
oskadlig varelse, och jag skall aldrig ljuga mera, så länge jag lever.»
Han ställde sin bössa mot hagtornsträdet och slängde sin övriga
jägarattiralj på marken bredvid den.
»Jag tycks inte vara lämplig till att ha något ‘herravälde’», sade
han. »Det överlämnar jag åt er, och tack för vad ni har gjort för mig.»
Det prasslade i buskarna, det lät som om någon klättrat över staketet,
och Abraham och kardinalen voro ensamma.
Den gamle mannen satte sig plötsligt på en omkullfallen sykomorstam.
Han var slagen av häpnad. Han höll upp sina skälvande händer och
betraktade dem förvånad, sedan lade han dem över sina darrande
knäskålar för att få dem att hålla sig stadiga. Han fuktade sina torra
läppar med tungspetsen och andades tungt och flämtande. Han tittade
bort till hagtornsträdet.
»Han lämnade kvar sin bössa», mumlade han, »och den är extrafin. Lås,
kolv och pipa, allting blänker. Och den präktiga skinnremmen. Måste ha
kostat en massa pengar. Han sa’, att han inte var rätte mannen till
att använda den! Hoppade över staketet som en panter och stegade i väg
tvärs över åkern. Och lämnade kvar bössan hos mig! Hm ... hm ... jag
undrar, vad jag sa’? Det måste ha varit nästan något _förskräckligt_.»
»Se hit! Se hit!» ropade kardinalen.
Abraham betraktade honom noga. Han darrade av skrämsel, men han var
inte det ringaste skadad.
»Det här slapp du sannerligen undan för gott pris, min gosse lilla»,
sade Abraham. »En minut till, så hade det varit förbi med allt roligt
och sommaren skämd. Undrar, om du förstår, hur det kunde ha gått, och
om du skall bli rädd för bössor efter detta. Jag hoppas det, för jag
står inte ut med en sån här pers till.»
Han hämtade sig till sist, lyfte bössan över staketet, klättrade själv
efter och tog fast Nancy, som hade kalasat sig proppmätt på den unga
säden. Han fäste upp dragkedjorna, satte sig upp på hennes rygg, lade
bössan tvärsöver knäna och red till stallet. Han pysslade om hästen
omsorgsfullare än vanligt och tvättade ansikte och händer i vattenhon
för att bli litet mera presentabel att träda inför Maria. Han begav
sig på väg till stugan, men hade bara hunnit ett kort stycke, då han
stannade, stod och funderade en stund, vände om till stallet och gav
Nancy ännu ett mått havre.
»När allt kommer omkring, är allt det här din förtjänst, min flicka
lilla», sade han och gav henne en klapp, »aldrig i världen skulle jag ha
kunnat hinna dit till fots.»
Han var så trött, att han lutade sig emot henne för att få stöd, ty
den ovanliga ansträngningen och den häftiga sinnesrörelsen hade tagit
hårt på honom, och där han stod, sade han till henne i förtroende: »Jag
tror inte, att jag nånsin i mitt liv har varit så förargad, Nancy. Jag
är rädd, att jag var litet ohövlig.»
Han förevisade bössan och berättade historien helt lugnt vid
kvällsvarden, och Maria var så full av oro över honom och hans fågel
och så förbittrad över jägarens tilltag, att hon inte sade ett ord om
Abrahams sönderrivna rock och de timmar av stoppningsarbete, som skulle
bli följden därav. Hon satt och såg på bössan och funderade en lång
stund, sedan sade hon i medlidsam ton:
»Jag förstår inte vad du kan ha sagt, som förmådde honom att gå sin väg
och lämna kvar en sån bössa. Stackars karl! Jag hoppas, Abraham, att
du inte var alltför rysligt sträng emot honom. Kanske han förlorade
sin mor, då han var ett litet pyre, och just inte har fått någon
handledning.»
Abraham var alldeles utsliten och gick tidigt till sängs. Långt fram
på natten kände Maria, att han trevade omkring hennes ansikte för att
övertyga sig, att hon dragit upp täcket väl över sig, och då han drog
upp lakanet över hennes axel, mumlade han i trött och sömnig ton: »Det
tjänar visst ingenting till att förneka det, Maria, jag var _alldeles
förskräckligt ohövlig_.»
I sumaken tryckte den förskrämda lilla modern sina dyra ungar tätt till
sitt bröst, och hela natten ropade hon oupphörligt till sin make: »Tjok!
Tjok!» och blev inte nöjd, förrän han svarade henne: »Tjip!» Kardinalen
för sin del hade inhämtat en ny lärdom. Han hade aldrig förr varit
utsatt för skott. Aldrig mera skulle han lita på någon som bar ett
blänkande föremål, som spydde eld och rök. Han hade sett jägaren komma
och hade ilat hem för att försvara maka och barn och därvid själv
tilldragit sig uppmärksamheten genom sin granna färg; och som han ej
skulle ha lämnat dem i sticket, hade endast bondens ankomst förekommit
en tragedi i sumaken. Han hade ej lärt sig att vara försiktig för sin
egen räkning, men om en bössa visade sig utmed den glittrande floden,
sände han ett varnande »tjip!» till sin maka, som uppmanade henne att
huka sig djupt ner i nästet och hålla sig alldeles stilla, och sedan
flaxade han av och an med tvära knyckar och med tjippande och vilda
kast och exponerade sig själv, tills han lockat bort faran från sina
älskade.