Kardinalens frieri: En fågelhistoria - 4

dess huvud, skalade av de styva vingsköldarna och räckte henne den med
en behagfull rörelse. Han blev så förtjust, då hon tog den ur hans näbb
och stannade kvar i sumaken för att äta upp den, att han slog sig ned
i en törnbuske i närheten, där en vild convolvulus med sina snövita
blommor utgjorde en vacker bakgrund för hans scharlakansrock. Han sjöng
den gamla bönfallande sången så som han aldrig hade sjungit den förr,
ty nu var hans hjärtas bävan blandad med en skymt av hopp.
Han sjöng om och om igen, avrundade varje ton, lät den svälla ut,
böjde sig fram mot henne med förledande ömhet, bländande henne med sin
strålande skönhet, medan han gungade av och an för att tilldra sig
hennes gillande uppmärksamhet, och allt vad han lidit och allt vad
han hoppades på lade han in i sin sång. Just då hans hjärta började
svälla av vemodig misströstan, uppfångade hans lyssnande öra det
svagaste, blygaste svar, som en älskarinna någonsin givit. Endast ett
milt bönfallande »tjok» från sumaken. Han avbröt sin sång i ett utbrott
av triumf, som var nära att kväva honom. Försiktigt hoppade han från
gren till gren emot henne. Med ömma, kuttrande ljud nalkades han henne
långsamt, och under över alla under! med trötta ögon och skälvande
vingar räckte hon honom sin näbb till en kyss.
Vid middagen den dagen sade bonden till sin hustru:
»Om du vill höra den vackraste sång, Maria, och se det lustigaste du
någonsin sett, så kom med mig till rågångsstaketet och titta på hur han
bär sig åt, den där rödfinken, som vi hörde häromdagen.»
»Jag vet inte av, att rödfinkar äro så sällsynta, att jag behöver gå
långa vägar i det här slaskiga väglaget för att titta på en tocken»,
svarade Maria.
»Det är ganska torrt att gå utmed staketet», sade Abraham, »och du
har aldrig sett en sån rödfink som den här. Han är lika stor som
två vanliga. Han är så röd, att var buske han slår ned på tycks stå
i brand. Det är alldeles säkert att någon har rått om honom, och han
tar mig för den mannen. Jag kan med lätthet komma honom så nära som
tre alnar. Han är den vackraste fågel jag nånsin har sett, och vad
sången beträffar, så har han slutat med väderleken, och i dag bjuder
han folk på sitt inflyttningskalas. Han har varit där ensam i en vecka
och sjungit alldeles överdådigt vackert, men i dag har han fått sig
en liten fru, och han är lika uppspelt som jag var på min tid. Jag är
riktigt rädd, att han skall spränga strupen.»
Maria fnös till.
»Nåja, kom inte med, om du är trött, mitt gull», sade bonden. »Jag
trodde det kanske kunde roa dig. Mig har han gjort riktigt gott. Jag
har blivit så smidig i alla leder, att jag nästan ertappar mig själv
med att springa uppför fåran, och sedan går jag helt långsamt ner till
staketet, för att få vara nära honom så länge jag kan.»
Maria stirrade på honom. »Har du blivit fjollig, Abraham?» frågade hon.
Abraham småskrattade. »Inte ett dugg mindre fjollig kommer du att bli,
mitt gull, då du väl får ögonen på den där gynnaren. Kom nu, om du har
tid. Du är bjuden. Han bjuder hela trakten att komma.»
Maria sade ingenting mera, men inom sig bestämde hon sig för, att hon
inte hade tid att springa efter en fågel, då hon hade sitt hushåll och
sin vårsömnad att sköta. Då hon kom ihåg Abrahams hänryckta lovord över
sångaren och kände en fläkt av doftfylld vårluft, i det hon gick från
köket till brunnen, måste hon medge, att det var en frestelse att gå;
men hon slutade sitt förmiddagsarbete och slog sig beslutsamt ned vid
sin söm. Hon sydde flitigt, drog till tråden med en rask rörelse, som
hon lärt sig av åratals övning, och om hennes ögon drogos mot floden
och hon ofta gjorde pauser och lyssnade uppmärksamt, visste hon ej
själv av det. Vid tvåtiden greps hon av en oro, som pockade på att
tillfredsställas. Hon knep hårt ihop läpparna, fick en rynka i pannan
och fortfor att sy. Halv tre lade hon ned händerna i knät, Abrahams nya
buldanskjorta gled ned på golvet, och hon reste sig tveksamt och gick
till garderoben, där hon tog fram sina galoscher och satte dem framför
köksspiseln för att ha dem till hands, ifall hon behövde dem.
»Ånej», mumlade hon, »jag skall ha den här skjortan färdig i
eftermiddag. Jag skall kärna smör och baka på förmiddagen, och på
eftermiddagen kommer Mary Jane Simms och hälsar på.»
Hon gick tillbaka till fönstret och tog upp skjortan och sydde i en
halvtimme med ovanlig fart; men klockan tre lade hon ifrån sig arbetet,
öppnade köksdörren och tittade nedåt floden.
Luften var full av den tidiga vårens hela berusning. Brisen, som
fläktade på hennes kinder, var mättad med en fin doft av frömjöl och
den syrliga, friska lukten av nyutslaget löv. Ringlande sig mot himlen
som ett vinkande finger steg en spiral av violett och grå rök upp
från den hög av trädrötter, som Abraham höll på att bränna, och här
och där i omnejden syntes ett dussin andra rökar, vittnande om hans
grannars flit. Likt sorlet av avlägsen musik hörde hon de surrande
vingarna av hundratals bin, som kantade vattenhon, vilda av törst.
På vedstapeln pladdrade pärlhönan oavlåtligt: »Fut rack! Fut rack!»
Över gården kom den gamla kalkontuppen med solfjäderformigt utspärrad
stjärt och raspande, släpande vingar och gav i en serie av explosiva
läten uttryck åt sin förtjusning över vårens och kärlekens tid. I
stalldörren utmanade Bramaputratuppen muntert till strid på liv och död
en av sitt eget släkte en halv mil därifrån. Från floden hördes det
gälla snattrandet av hennes blågråa gåskarl som vaktade sitt harem.
På hönsgården höllo hönsen en larmande kackelkonselj, och fähustomten
var full av boskap, som råmade efter hagens frihet, fastän den ännu
ej var färdig till bete. Den lilla gumman, som stod där och tvekade
i dörröppningen, tyckte att hela naturen hade sammansvurit sig att
locka henne från hennes arbete, och just i detsamma smattrade klar och
befallande kardinalens maning: »Kom hit! Kom hit!»
Hennes ansikte uttryckte den djupaste förvåning. »Så sant jag lever»,
sade hon, »har han inte ändrat sin sång! Det var det Abraham menade
med, att jag var inbjuden. Han bjuder folk att se på sin maka. Nu går
jag.»
Hennes kinder rodnade lätt av förväntan. Hon tog skyndsamt på sig
galoscherna och kastade en gammal schal över sitt huvud. Hon gick
över gården, följde gångstigen genom fruktträdgården och kom ut till
landsvägen. Nedanför logen vek hon av och försökte snedda. Smutsen var
djup och seg, och hon tappade en galosch, men med tillhjälp av en käpp
fiskade hon upp den igen och satte den på sig, balanserande på den
andra foten.
»Det hade just varit trevligt, om jag hade ramlat omkull i den här
smörjan», mumlade hon.
Hon gick in i logen och kom ut igen efter en minut, stängde
sorgfälligt dörren, gick åter över vägen och styrde kurs utmed
rågångsstaketet nedåt floden.
Halvvägs ute på fältet såg Abraham henne komma. Det är onödigt att tala
om, hur många gånger han under loppet av eftermiddagen hade tittat åt
det hållet. Han gav gamla Grållan lösa tömmar och kom rusande utför
sluttningen, rödblommig, med lysande ögon och med ett fast tag om
plogen, som lade upp en rand av svart mylla, där den gick fram.
Maria betraktade hans upphettade ansikte och strålande ögon och
förstod, att hela hans varelse gav uttryck åt en hemlig stolthet och
glädje.
»Abraham», frågade hon allvarligt, »har du fått igen dina krafter?»
»Ja», utbrast Abraham och ryckte av sig sin gamla filthatt och tittade
in i kullen liksom för att söka inspiration. »Det är just rätta ordet,
mitt gull! Jag har fått igen mina krafter. Fått dem av en liten
rödfink. Vårens kraft! Sångens kraft! Kärlekens kraft! Om den där
stackars lilla röda skottavlan för någon simpel bonddrängs kula kan
åstadkomma så mycken livsglädje i dag, så är det inte mer än rätt och
billigt, att en resonerande, tänkande man också skall kunna tillägna
sig litet av livets välsignelse. Du har rätt, Maria; jag har fått igen
min kraft. Det är Vår herres kraft, men av den där lilla rödfinken har
jag lärt mig att ta den i besittning. Kom hit, Maria!»
Abraham lindade tömmarna om plogens handtag och ledde försiktigt sin
hustru till staketet. Han letade rätt på ett stycke tjock bark åt henne
att stå på och placerade henne, där hon var dold av en stor ek. Sedan
ställde han sig bakom henne och pekade på sumaken och fågelhonan.
»Håll dig bara stilla i en minut, så blir du hederligt lönad för att du
kom hit, mitt gull», viskade han.
»Jag tror aldrig jag har sett en sån ful fågel som hon», svarade Maria.
»För honom är hon en förstklassig skönhet. Han har ingenting att
anmärka på henne, må du tro», sade Abraham.
Bruden hoppade skyggt av och an i sumaken. Hon hackade på de torra
bären och försökte ofta fiffa upp sin fjäderskrud, som verkligen hade
blivit illa nedsmutsad, och vid näbben hade hon en droppe torkat
blod. Man såg tydligt, vilka svårigheter hon gått igenom, och ändå
var hon en ofantligt intagande fågel, ty hennes knubbiga kropps mjuka
linjer syntes under fjädrarna, och i stället för att andra medlemmar
av kardinalfamiljen vanligen hade vassa svarta ögon, voro hennes milt
bruna och strålade av en öm glans, som man ej kunde missta sig på. Hon
var en vacker fågel, och hon gjorde allt vad hon kunde för att göra sig
fin och prydlig igen. Det syntes tydligt av hennes rörelser hur blyg
hon var, och ändå stannade hon kvar i sumaken, som om hon varit rädd
för att lämna den, och tittade ofta väntansfullt ut mellan trädtopparna.
Det kom ett jubelrop nedifrån floden. Den lilla fågeln slätade till sin
fjäderskrud och väntade oroligt. Nu kom kardinalen som en flammande
raket och ropade på henne i flykten. Han slog sig ned bredvid henne,
stoppade litet mat i hennes näbb, gav henne en kyss för att befordra
matsmältningen, lät sin näbb smekande glida över hennes vingfjädrar
och flög till benvedsbusken. Kardinalfrun njöt av maten hon fick. Det
var just vad hennes gom ville ha. Hon tyckte om kyssen och smekningen,
var på det hela taget förtjust i allt vad han gjorde för henne, och
med erkänslan för hans ömhet kom ångern över den förfärliga jakt hon
tvingat honom till i sin dåraktiga rädsla och en impuls att vedergälla
honom. Hon gjorde ett litet hopp mot benvedsbusken, och det var
ett förtjusande lockrop hon sände honom. Med en gäll vissling av
triumferande stolthet svarade kardinalen med att ögonblickligen svinga
sig upp till henne.
Bonden grep hårdare om sin hustrus axel, men Maria vände sig emot
honom med blixtrande, tårfyllda ögon. »Och du vill gå och gälla som en
anständig människa, Abraham?»
»Anständig?» upprepade den förvånade Abraham. »Anständig? Det skulle jag
tro att jag är.»
»Jag tror inte att du är det», svarade hans hustru häftigt. »Du vet inte
vad anständighet vill säga, då du står där och pekar på dem. De ä’ inga
fåglar. De ä’ mer än fåglar. De ä’ människor! Precis vanliga människor!»
»Maria», bad Abraham, »Maria, mitt gull ...»
»Jag riktigt skäms för dig», inföll Maria. »Hur tror du hon skulle
känna det, om hon visste, att här stod en karl och pekade på henne? Har
hon inte rättighet att vara kärleksfull och öm? Har hon inte rättighet
att vedergälla honom så gott hon förstår? De ä’ precis som vanliga
mänskliga varelser, och jag vet inte, hur du kan ha rätt att spionera
på en kvinna, då hon gör det bästa hon förstår.»
Maria slet sig ifrån honom och gav sig i väg utmed staketet.
Med några långa steg hade Abraham henne i sina armar, och hans
vissnade kind med sina vårblommor trycktes emot hennes likaledes
vissnade och tårfuktade.
»Maria», viskade han osäkert, »Maria, mitt gull, det var inte min mening
att visa någon missaktning för kvinnokönet.»
Maria torkade sina ögon med schalsnibben. »Det tror jag nog, Abraham»,
medgav hon, »men du är alldeles lik alla andra män. Du tänker dig
aldrig för! Fortsätt nu att plöja och låt den där lilla fågelhonan vara
i fred.»
Hon lösgjorde hans armar och ämnade ge sig i väg hem.
»Mitt gull», ropade Abraham saktmodigt, »efter du har tagit med dig
fickan full av vete åt dem, kan du lika gärna låta mig få det.»
»Herre je!» utbrast Maria och rodnade. »Jag glömde alldeles av mitt
vete! Jag tänkte, att det kanske var ont om mat för dem, efter det
är så tidigt på året, och om du vill strö ut litet vete och några
brödsmulor åt dem, kunde de kanske stanna här och häcka i sumaken,
efter du är så förtjust i dem.»
»Det är just vad jag innerligt önskar att de måtte göra och jag har
haft med mig mat och kelat med honom så gott jag har kunnat i en hel
vecka», sade Abraham, i det han föll på knä och formade sina händer
till skålar, medan Maria flyttade över vetet till dem från sina
förklädesfickor. »Jag skall strö ut det på staketribban, och om en kvart
komma de och ta det. Tack, Maria, det var snällt av dig att tänka på
det.»
Maria såg oavvänt på honom. Så rar han var! Så rar han alltid hade
varit! Så lyckliga de voro tillsammans! »Abraham», sade hon tvekande, »är
det något annat jag kan göra för ... dina fåglar?»
De voro annars förbehållsamma varelser, och den inblick de den dagen
fått i varandras väsen, var en överraskning, som de knappast visste hur
de skulle uppta. Abraham sade ingenting ... han kunde inte. Han skakade
långsamt på huvudet och grep sig an med plogen, fuktig i ögonen. Maria
styrde kurs mot rågångsstaketet, men hon stannade flera gånger för att
lyssna, och det var inte underligt, ty alla rödfinkar från flodens
stränder hade samlats omkring sumaken för att se efter, om det pågick
någon batalj i fåglarnas rike, men det var bara kardinalen, som slog
saltomortaler i luften och ropade med översvallande iver: »Kom hit! Kom
hit!»


FJÄRDE KAPITLET.

Hon hade tagit sumaken i besittning. Platsen för boet hade hon sett
ut, och han gillade högljutt hennes val. Hon anbragte den första torra
kvisten, och efter att ha granskat den noggrant tillbragte han dagen
med att bära till henne andra, så lika den som möjligt. Om hon behövde
torra grässtrån, bar han till henne sådana, tills hon började släppa
ner dem på marken. Om hon flätade in ett stycke vinstocksbark, skalade
han vinstocken, tills hon inte ville ha mera. Under de dagarna tänkte
han icke ett ögonblick på, att han var den största kardinalen i skogen,
och han hade glömt, att han bar röd uniform. Hon var ingen skicklig
byggmästare. Hennes näste var ett löst sammanfogat skrälle, men hon
hade byggt det och hade tillåtit honom att hjälpa till. Det var
hennes, och han improviserade en hymn till dess pris. Varje morgon slog
han sig ned på kanten av boet och tittade i stum förvåning på varje
nytt, vackert ägg, och varje gång hon kom för att ruva, satt hon som
förhäxad och betraktade sina skatter i stolt hänryckning.
Sedan betäckte hon dem med sitt varma bröst och riktade tillbedjande
blickar på kardinalen. Om han sjöng från benvedsbusken, vände hon sig
åt det hållet. Om han begav sig ut på åkern efter mask, stod hon över
sina ägg och tittade ner och bevakade varje hans rörelse med oförställd
oro. Kardinalen glömde bort att vara egenkär över sin skönhet, men hon
njöt av den varje stund på dagen. Obeskrivligt skygg och rädd hade
hon varit under frieriet, men det gottgjorde hon genom att vara en
ojämförligt hängiven maka.
Och kardinalen! Han var förvånad över att finna sig i stånd till så
många och så växlande känslor. Icke nog med att han ruvade, medan hon
gav sig ut för att bada och ta motion. De finaste läckerbitarna bar
han till henne. Då hon inte ville ha mera, satte han sig många gånger
om dagen på en gren tätt bredvid nästet, och med tillslätade fjädrar
och nedlagd kam betraktade han henne med stum, vördnadsfull andakt.
Han förde ett förskräckligt väsen nere på flodstränderna. Men i sumaken
gav han icke ifrån sig det svagaste »tjip», som kunde dra till sig
uppmärksamheten. Han var så angelägen att ej bli bemärkt, att han
föreföll bara hälften så stor som han egentligen var. Alltid, då han
flög ut, gav han henne en liten öm kyss och drog sin näbb över hennes
vinge -- en smekning, som han själv hittat på och som han njöt av att
få ge henne.
Om han kände med sig, att han störde henne för ofta, satte han sig i
benvedsbusken och sjöng för livet, om kärlek och lycka. Hans musik
var mindre larmande nu. De höga, stoltserande, klingande lidelsefulla
tonerna hade blivit mjukare och mera dämpade. Han improviserade
vaggvisor. Han sade henne, hur högt han älskade henne, hur han skulle
kämpa för henne, hur han vakade över henne, hur han skulle ge signal,
om någon fara nalkades, hur stolt han var över henne, vilket ypperligt
bo hon hade byggt, hur vackra han tyckte hennes ägg voro, vilka
präktiga ungar det skulle kläckas ur dem. Full av ömhet, smältande av
kärlek sjöng kardinalen för sin lilla tåligt ruvande maka: »Så kär! Så
kär!»
Bonden lutade sig mot sin såningsmaskin och lyssnade uppmärksamt på
honom. »Jag kan svära på, att han har ändrat sin sång nu igen, och den
här gången kan jag sannerligen inte förstå vad han säger.» Varje gång
kardinalen höjde sin röst, tystnade såningsmaskinens skrammel, och
Abraham lyssnade ivrigt till tonerna och funderade vitt och brett över
dem.
En kväll sade han till sin hustru: »Maria, har du givit akt på rödfinken
de sista dagarna? Han har ändrat sin sång till en ny melodi, och den
här gången är jag alldeles bet. Om det gällde livet, kan jag inte
förstå vad han säger. Tänk, om du skulle gå dit ner i morgon och
försöka, om du kan leta ut det åt mig. Det skulle vara bra roligt att
veta det.»
Maria kände sig smickrad. Hon hade alltid trott, att hon hade ett gott
musiköra. Här var ett tillfälle att pröva det och på samma gång göra
Abraham till viljes. Hon raskade ifrån sig sysslorna följande morgon
och smög sig ner till rågångsstaketet. Hon gömde sig bakom eken,
spetsade öronen och lyssnade ivrigt och med klappande hjärta. »Klipp,
klipp», ljöd såningsmaskinen, då Abrahams rara gamla ansikte kom
knogande uppför sluttningen. »Tjip! Tjip!» varnade kardinalen, i det han
flög till sin maka.
Han gav henne litet mat, strök hennes vinge, slog sig sedan ned i
benvedsbusken och sjöng om den kärlek, som tagit makten över honom.
Medan han drillade sin ömma, smekande visa, översatte den lyssnande
kvinnan den i sitt hjärta, och likaså gjorde den ruvande fågeln.
Med strålande ögon och upphettade kinder ilade hon utmed staketet.
Flämtande av iver mötte hon Abraham halvvägs på återvägen. Glömmande
sin vanliga tillbakadragenhet slog hon armarna om hans hals, drog hans
kind intill sin och utropade: ȁ, Abraham, jag har det! Jag har det! Jag
vet, vad han säger. Å, Abraham, min älskade vän! Min egen! Så kär för
mig! Så kär!»
»Så kär! Så kär!» upprepade kardinalen.
Förvåningen i Abrahams min övergick till förståelse, och han utbrast:
»Ja, min själ, du har hittat på det du, mitt gull! Det är just vad han
säger, det är klart som dagen. Jag hör det tydligare än allt annat, som
han hittills har sjungit, och nu förstår jag det.»
Han slog armarna om Maria, tryckte hennes huvud mot sitt bröst med sin
darrande gamla hand, och det ansikte han vände mot morgonljuset var
skönt.
»Jag önskar innerligen», sade han med en dallring på rösten, »att alla
levande varelser på jorden förstode den visan så bra som jag och den
där rödfinken!» Med armen om varandras liv lyssnade de med förtjust
min, och över åkern kommo kardinalens smältande toner svävande: »Så
kär! Så kär!»
Hädanefter blev Abrahams kärlek till fågelfamiljen en stilla mani. Han
bar mat till staketet varje dag, antingen det var regn eller solsken,
lika regelbundet som han ryktade och fodrade Nancy i stallet. Omtanken
för och tillgivenheten för kardinalen utvecklade i hans ömma gamla
hjärta en böljande flod av sympati för alla fåglar, som häckade på hans
ägor.
Han drev ner en stolpe för att utmärka det ställe på åkern, där
piparehonan låg på ägg, så att han inte skulle låta Nancy trampa ned
boet. Då han sköt för stängerna i ledet borta vid vägen, var han
alltid noga med att låta den tredje vara nere, ty en sparv häckade i
stolphålet, där den annars skulle ha passats in. Alar och nyponbuskar
fingo växa ostörda utmed hans gärdesgårdar den våren, om han upptäckte,
att de hyste en liten fågelmor med ängsliga ögon. Han lämnade en
kvadratmeter klöver oskuren, emedan han tyckte, att lärkan, som sjunger
närmare den högstes tron än någon annan fågel, hade lärt sig en och
annan ton av de osynliga änglakörernas sång och med ojämförlig renhet
och ömhet lät dem klinga ner till sin ruvande maka, vars hem och lycka
skulle bli förstörda, om lien fick gå över denna gröna fläck. Ända
till hösten uppsköt han att bränna upp rishögen efter vårkvistningen,
bakom fruktträdgården, då han fann, att ett vackert trastpar bodde där,
och han njöt nästan lika mycket av trastens sång som av lärkans. Han
lämnade kvar en ihålig och murken gren på det gamla rödastrakanträdet,
ty då han kom för att hugga av den, flaxade ett par sidensvansar
omkring där, vilda av oro.
Hans fickor voro buktiga av vete och brödsmulor, och hans hjärta
var stort av lycka. Det var hans ålderdoms gyllene vår. Himlen hade
aldrig förefallit så blå eller jorden så skön. Kardinalen hade öppnat
hans själs källor; livet fick ny färg, ny glädje, och varje Guds verk
uppenbarade en frisk och hittills ej uppskattad älsklighet. Själva
hans muskler tycktes mjukna, och ny styrka vaknade för att möta hans
uppåtsträvande själs önskningar. Han hade icke på åratal fullbordat
sitt dagsverke så lätt och med sådant nöje, och han kunde se, hur
hans föryngring återspeglades hos Maria. Hon svävade lätt omkring i
huset med avbrutna visstumpar, som till och med smekte Abrahams öron
ljuvligare än fåglarnas toner, och de sista dagarna hade han märkt,
att hon klädde om sig till sin eftermiddagssömnad, tog på sig sin
söndagsspetskrage och ett vitt förkläde. Han for genast till staden och
köpte henne en vackrare krage än hon någonsin ägt i hela sitt liv.
Sedan sökte han upp en skyltmålare och kom hem med en hop brädlappar,
på vilka stod målat med stora, svarta, lång väg synliga bokstäver:
_Jakt är ej tillåten på dessa ägor._
Han föreföll litet förlägen, då han visade dem för Maria. »Det tycks
mig litet ovänligt att sätta upp sånt här för mina grannar», erkände
han, »men saken är den, att det är inte så mycket grannarna som inte
mera pojkarna, som behöva uppfostras, och så de där stadsmänniskorna,
som kalla sig sportsmän och döda en kolibri för att se, om de kunna
träffa den. Det fanns en tid, då träd och buskar voro fulla av fåglar
och ekorrar och det vimlade av kaniner och fisken riktigt trängdes i
floden. Jag brukade då fånga så många vaktlar och vilda kalkoner här i
närheten, som man kunde behöva för att få litet omväxling i matsedeln.
Det var alltid min föresats att ta litet och lämna litet kvar. Men se
hur det är nu. Det är en riktigt stor händelse, om jag nånsin kan få
en tvåmarksgös. Jag skulle bli nästan vettskrämd, om jag finge höra en
vild kalkon skrocka, och vad småfåglar beträffar, finns här ungefär
fjärdedelen mot förr, men i stället få vi säden förstörd av insekter.
Jag skulle kunna göra vad som helst för småfåglarna för deras sång och
deras färg och nätta, lekfulla fasoner, men jag är inte så dum, att jag
inte ser, vad de göra för mig i stället. De här anslagstavlorna ska
sättas upp, och jag gratulerar den, som jag ertappar med att göra illa
mot mina fåglar.»
Maria betraktade anslagen tankfullt. »Du borde då inte vara tvungen att
sätta upp dem», sade hon slutligen. »Om det är så ordnat, att det är bra
för dem att vara här och lagar ha stiftats för att skydda dem, borde
människorna bära sig förståndigt åt och låta dem vara i fred. Jag har
aldrig i mitt liv varit så intresserad av fåglar som nu, och jag skall
också ha ögonen med mig. Om du hör middagsklockan ringa ett slag, då
du är ute på åkern, så vet du att det betyder, att det är någon, som
smyger omkring med bössa.»
Abraham tog fast Maria och gav henne en smällkyss på kinden, där
flickårens rosor ännu blommade för hans räkning. Sedan fyllde han sina
fickor med säd och brödsmulor och gick ner till floden för att duka
bord åt kardinalen. Han hörde hans skarpa, gälla »tjip», och hans ömma,
veka kärlekstoner, då han kom ut från logen, och hela vägen till
sumaken klingade de i hans öron.
Kardinalen mötte honom vid hörnet av åkern och flaxade över buskar och
staket endast några meter från honom. Då Abraham hade strött ut sitt
förråd på staketribban, kom fågeln trippande och vickande med huvudet,
tog elegant upp en brödsmula och flög till sumaken med den. Hans maka
tog emot den med förtjusning, och han förde till henne den ena godbiten
efter den andra, tills hon nekade att öppna näbben efter mera. Han
åt själv en lätt kvällsvard, sedan svingade han sig upp i vinrankan
och avslutade dagen med en timmes musik. Då och då riktade han ett
muntert frågande öga på Abraham, men icke ett ögonblick förlorade han
nästet och sin lilla knubbiga gråa fru ur sikte. Hon ruvade över äggen,
och han ruvade över henne, och för att hon skulle förstå djupet och
ståndaktigheten i hans hängivenhet, sade han henne upprepade gånger
med alla de ömma nyanser han kunde lägga in i sina toner, att hon var
honom »så kär, så kär!»
Kardinalen hade aldrig anat, att ankomsten av den maka han så mycket
längtat efter skulle fylla hans liv med så oändlig glädje. Men
just samma dag, som lyckan tycktes ha nått sin höjd, blev det sorg
i sumaken. Han hade fördröjt sig med att jaga en fet mal, som han
nödvändigt ville ha åt sin maka, och hon hade blivit outhärdligt
törstig och lämnade boet för att flyga ner till floden. Då han såg
henne där, skyndade han sig allt vad han förmådde för att ruva äggen
i hennes ställe, och han kom just lagom för att se en tjuvaktig röd
ekorre kila i väg med ett ägg.
Med ett ursinnigt skrik kastade kardinalen sig över honom. Hans vilda
angrepp kostade ekorren ett öga, men fågelfar förlorade också en unge,
ty ekorren tappade ägget utanför nästet. Kardinalen plockade bedrövad
upp de skvallrande skalen, så att inte någon, som fick se dem, skulle
titta upp och upptäcka hans skatter. Det var tre ägg kvar, och den
ruvande fågeln sörjde så bittert över den förlorade, att kardinalen
satt tätt bredvid nästet hela dagen och viskade om och om igen, för att
trösta henne, att hon var honom »så kär, så kär».


FEMTE KAPITLET.

»Se hit! Se hit!» ropade kardinalen.
Denna uppmaning klingade om och om igen från hagtornsträdets högsta
gren, och ändå var det inte hans uppriktiga mening. Han var utom sig
av en ny, härlig extas, och han kunde omöjligt låta bli att ge utbrott
åt sina känslor. Han befallde bonden och varje annan hår- eller
fjäderbeväxt invånare i floddalen att titta, men sedan flaxade och for
han omkring som en galning, om någon av dem vågade sig komma nära, ty
det tilldrog sig stora händelser i sumaken.
Under de sista dagarna hade kardinalen ruvat en timme varje morgon,
medan hans maka tog sig motion, badade och putsade sig på solgrenen.
Han hade kommit till henne i morse som vanligt, och hon såg på honom
med ängsliga blickar och vägrade att röra sig ur stället. Han hade
satt sig på kanten av nästet och upprepade gånger sökt övertala henne
att ge sig av. Hon purrade endast upp sina fjädrar och försökte vända
på äggen; som hon ruvade, men ville inte ge sig ut. Kardinalen sträckte
sig fram och puffade lätt till henne med sin näbb för att påminna
henne, att det var hans tur att ruva, men hon såg nästan vredgat på
honom och gav honom ett vasst nyp, och då förstod han, att hon inte
ville bli störd. Han bar till henne alla läckerheter han kunde finna
och satt nästan hela dagen hopkrupen bredvid henne i spänd oro.
Det var långt lidet på eftermiddagen, då hon äntligen gav sig ut för
att dricka, nästan försmäktande av törst. Knappast hade hon slagit sig
ned i en pilbuske och böjt sig ut över vattnet, förrän kardinalen satt
på nästets kant. Han undersökte det noga, men han kunde ej se någon
förändring. Han böjde sig fram för att sorgfälligt granska äggen, och
någonstädes ifrån kom det svagaste lilla »tjip» han någonsin hört.
Kardinalen reste sin kam och flög ner till pilarna. Det var ingen fara