Kardinalens frieri: En fågelhistoria - 2

små snäppor kilade omkring i Limberlost och utmed floden och uppstämde
sina kallelserop. Rödhakesångarna i fruktträdgårdarna drogo fram de
för längesedan torkade stråna av fjolårets gräs under snön att kläda
in sina bägarformiga lerbon med, och sidensvansarna höllo till i det
ihåliga äppelträdet. Uppe på den översta platta staketribban lade
duvorna samman sina få grova pinnar och kvistar. Där var ett sådant
präktigt ställe att anbringa sitt rede. De väderbitna, murknande gamla
ribborna hade samma färg som den beskäftiga duvhonan. Hennes rödkantade
ögon stucko ej av mera från bakgrunden än en liten röd lavbägare. Här
skulle säkert ingen se henne! Limberlost och den glittrande floden,
fälten och skogarna, buskarna och stängslen utmed vägen, stubbar,
stockar och ihåliga träd, ja, till och med moder jords nakna bruna
bröst, allt väntade på att få vagga var och en sina, och det var ett av
de oförklarade underverken, att alla kommo tillbaka till sina platser.
Luften var berusande. De fina, friska, hänförande dofter, som vinden
medförde, doft av nysprucket löv, av isvatten sköljda plantor och
frömjöl från trädens hängen, voro som en trolldryck för människorna.
Boskapen ute på fälten var rent av rusig därav, och de under vintern
torrfödda hjordarna gåvo sig ut till sitt första bete med högt
bakåtkastat huvud, dansande, bölande och galopperande som tosingar.
Nordanvinden, som kom dragande från sina isfästningar, fångade upp
denna doft av vår och bar den till apelsingårdarna och sumpängarna,
och efter en munfull av den blev kardinalfågeln alldeles vild av
förtjusning och sköt som en pil genom fruktträdgården, ty fastän ingen
hade sagt honom det, visste han vad det betydde. Kallelsen hade kommit.
Nu var det slut med att lata sig.
Det var nu dags att fara hem, att leka och rasa i frisk livslust, att
dra ut på frieri, älska, få sitt eget, skaffa sig en maka och bygga bo.
Hela den dagen flaxade han omkring, nervös av fruktan för det okända
och darrande av ljuv förväntan; men vid skymningens inbrott anträdde
han sin färd norrut.
Då han passerade sumpängarna, flög han långsamt och sände flera gånger
ner ett utmanande »tjip», men fick intet svar. Då visste kardinalen,
att nordanvinden hade burit ett sant budskap, ty kungen och hans
följeslagare voro före honom på väg till Limberlost. Mil efter mil klöv
han som en flämtande eldslåga den blåsvarta natten, och det dröjde ej
så länge, förrän han kunde urskilja en dallrande fläck av mörker, som
gled fram på himlen framför honom. Kardinalen flög oavlåtligt rakt
framåt, tills han med hjärtat svällande av triumf sköt rätt upp i
luften och högt uppifrån sände ner ett utmanande rop till kungen och
hans följe, i det han seglade fram över dem och försvann ur sikte.
Det var ännu nattskumt, då han flög över Limberlost och sänkte sig
så lågt, att han kunde se dess snöfria grenar, uppfånga en skymt av
grönska i dess svällande knoppar och höra dess grodors stigande och
fallande kör. Men det fanns ingen tvekan i hans flykt. Rakt och säkert
satte han kurs på den glittrande floden, och om en stund såg han dess
vårflödes rullande böljor. Han sänkte sig hastigt och doppade sin
brännheta näbb i det älskade vattnet; sedan tog han kvarter i ett
vackert gammalt sumakträd och stack huvudet under vingen till en kort
vila. Han hade gjort den långa färden i en enda, oavbruten sträcka,
och han var sömnig. Innerligt belåten burrade han upp sina fjädrar
och tillslöt ögonen, ty han var framme vid den glittrande floden, och
nu skulle det dröja ett halvt år, innan apelsingården åter genljöd av
hans: »Good cheer! Good cheer!»


ANDRA KAPITLET.

Sumakträdet motsvarade från första stunden hans föreställning om en
idealisk bostad. Han satte sig på en gren, och medan han slätade sina
fjädrar och hackade på fjolårets sura, torkade bär, sände han då och då
ut sin profetia: »Vått år! Vått år!» Den gamla modern Naturen bekräftade
hans visdom genom att sända ett ösregn, men det gjorde honom ingenting
alls att bli våt. Han visste hur han skulle kunna förvandla sin
purpurdräkt till den yppersta oljerock; han lade ner sin kam, slätade
till sina fjädrar, och i det han mötte aprilskuren fortfor han att ropa
på regn. Han visste, att han skulle se ännu grannare ut, då den var
över, och han tycktes även veta, att han med varje dag av solsken och
regn skulle komma sitt hjärtas önskan närmare.
Han var en riktig sprätt, medan han väntade. Från morgon till kväll
badade han, slätade sina fjädrar, solade sig, hoppade av och an och
koketterade. Han bröstade sig och »tjippade» oavbrutet. Han lade
beslag på sumakträdet som sitt eget och slogs tappert om det med
många inkräktare. Det växte på en tätt skogbeväxt sluttning, och
den glittrande floden rann sjungande mellan gröna stränder, nedtill
kantade med ett vitt bräm av portulak, »vårens skönheter». Runt omkring
det var ett snår av papaj, vildvin, hagtorn, benved och rödtjörn,
som lockade till sig mask och insekter, och alldeles bakom det gamla
rågångsstaketet sluttade en teg av lucker mylla nedåt floden; det
skulle snart plöjas upp till utsäde och bringa i dagen otaliga feta
maskar.
Nästan i varje timme måste han utkämpa strider för sin bostad, ty det
var något vackert över den gamla sumaken, som drog till sig dem, som
sökte sig ett hem. Ett städat par rödhakesångare började bygga bo där
samma morgon som kardinalfågeln kom, och ett koltrastpar försökte slå
sig ned där, innan dagen hade gått. Med rödhakarna hade han inte mycket
besvär. De voro lätt stukade, och efter några lama protester byggde de
åt sig i ett vilt plommonträd på strandsluttningen; men luften var full
av »tjip» och kvitter och röda och svarta fjädrar, innan koltrastarna
erkände sig besegrade. De voro gamla och vana och förstodo sig bra
på mask och ungsäd, men de förstodo också, när de voro besegrade, så
att de gåvo sig av nedåt floden till en dvärgek och försökte övertyga
varandra, att det var just där de från början helst hade velat ta sin
bostad.
Kardinalen blev nu ensam kvar i sumaken, pösande och stoltserande, men
inom sig fann han ensamheten tråkig. Då han ju var son till en kung,
var det alldeles under hans värdighet att tigga sig till en maka, och
dessutom var hela hans tid upptagen av att vakta sumaken; men han gav
noga akt på allt vad som försiggick bakom honom, och han avundades
koltrasten hans blanka, ömma lilla fästmö. Han nästan överansträngde
rösten på sina försök att i kärlekssånger tävla med en lärka, som
hängde uppe i skyarna över en äng på andra sidan floden och sände
ner till sin maka en dikt om avgudisk kärlek och sympati. Han skrek
ett så vilt förgrymmat »tjip» efter ett älskande snäpp-par, att de
förskräckta kilade utför strandsluttningen utan att veta, att det brott
han anklagade dem för var att de voro gifta, då han inte var det. Vad
beträffar duvorna, som redan härskade på staketribban under lönnarna,
visste kardinalen inte riktigt vad han skulle tänka.
Han var ensam, han var älskogskrank, och han innehade den vackraste
byggplatsen utmed floden under väntan på sin maka, och hennes
uraktlåtenhet att infinna sig gjorde det svårt för honom att uthärda
åsynen av deras ömhet, och kardinalfågeln tyckte, att han aldrig skulle
kunna glömma sig ända därhän att följa den där duvhannens exempel.
Han saknade all värdighet, han var så förälskad, att det var riktigt
äckligt. Han proppade mat i sin kväkaraktigt gravitetiska maka, så att
hon var nära att kvävas; han klängde sig fast vid boet och försökte
hjälpa henne att ruva, tills han nästan trängde bort henne från äggen.
Han överhopade henne med smekningar och kuttrade sin kärleksvisa, tills
varenda jordråtta under staketet kunde hela hans historia från början
till slut. Kardinalens tålamod sattes på så hårt prov, att han en dag
gjorde ett utfall mot duvhannen och ryckte en stor fjädertofs ur hans
rygg. Då han kom tillbaka till sumaken, måste han erkänna för sig
själv, att hans vrede härrörde lika mycket av att han ej hade någon att
älska som av att duvhannen var så osmakligt kär.
Varje morgon kom det nya par -- prydliga unga honor, nyss återkomna
från sin långresa, och stora, morska hannar, som uppträdde i högsta
grad briljant och käckt och sjöngo så att de nästan sprängde strupen i
sina ansträngningar att tjusa till sin utvalda brud. De kommo pilande
utför flodbanken som raketer i purpur, guld, blått och svart, gungade
på videkvistarna, plaskade i vattnet, brusto ut i tonkaskader, gjorde
allt vad de kunde för att exponera sin skönhet och sin musikaliska
talang; ibland ställde de till vilda slagsmål, då de upptäckte, att de
honor de friade till gynnade deras rivaler och bara ville hålla sig väl
med dem.
Kardinalen blev allt mera modfälld, medan han iakttog allt detta.
Det fanns icke en enda medlem av hans eget släkte bland dem. Han
tyckte synd om sig själv, då han undrade, om ödet tillämnade honom
samma lidanden, som han såg andra utstå. Å, de otäcka honorna, så de
koketterade och gjorde sig till! Så de slätade till sina fjädrar och
hoppade allt närmare och närmare med halvöppen näbb och blixtrande
ögon, som om de vore tjusade. De ivriga sångarna med svällande strupar
sjöngo och sjöngo i lidelsefullt bedjande tonfall, men just då de kände
sig säkra på, att deras små hjärtegryn voro nära att ge sig, fladdrade
de i väg till en annan buske långt borta, och det fanns ingen annan
utväg än att svälja den bittra missräkningen, följa efter dem och börja
om från början. Under de tre sista dagarna hade kardinalen iakttagit
sin kusin, den skärbröstade stenknäckan, hur han höll våldsam kurtis
med den mest förtjusande lilla hona, som tydligen uppmuntrade hans
tillnärmanden, men plötsligt satt han där lika långnäst och otröstlig
som en förälskad ung man, då han upptäcker, att den flicka, som har
koketterat för honom en hel säsong, tillhör en annan.
Kardinalen slog sig ned i toppen av den högsta sykomoren och såg ut
över landet bortåt Limberlost. Skulle han bege sig dit och söka sig en
träskmaka av hans egen släkt? Det var en outhärdlig tanke. Ställningen
började verkligen bli bekymmersam. Ingen fågel utmed den glittrande
floden hade pyntat sig, kråmat sig eller gjort mera musik än han.
Var allt detta förspilld möda? Nu hade han så säkert väntat sig ett
resultat. Senast i morse hade han svällt av stolthet, då han hört
fru nötskrika säga till sin grälsjuke man, att hon önskade hon kunde
byta ut honom mot kardinalen. Brukade ej den snälla duvhonan hålla
till under sumaken, då hon gjorde en paus i ruvandet och tog sig
ett morgonbad i sanden, och titta på honom med oförställd beundran?
Hon önskade säkert innerligt, att hennes tarvlige, knubbige man haft
scharlakansröd rock. Men det är i själva verket bara beröm från ens
eget kön, som räknas, och senast för en timme sedan hade lärkhannen
rapporterat, att han från sin utkikspunkt uppe i skyarna inte kunde se
någon så grann sångare som kardinalen i sumakträdet. Av den anledningen
vidhöll han sin övertygelse, att han verkligen var en prins, och han
beslöt att stanna kvar i det träd han valt ut till bostad och med sina
fysiska och vokala företräden tvinga den vackraste lilla kardinalhona i
hela trakten att söka upp honom.
Han tänkte ut alltsammans riktigt noga. Hur hon skulle höra hans
praktfulla sång och komma för att titta på honom; hur hon skulle bli
frapperad av hans storlek och skönhet; hur hon skulle komma till
honom, helt blygt, men naturligtvis för att vinna hans gillande; hur
han skulle nedlåta sig att hålla till godo med henne, om hon behagade
honom i alla avseenden; hur öm hon skulle bli mot honom och hur hon
skulle gilla hans val av hem, ty sumaken stod på en förtjusande plats
och var utmärkt lämplig att bygga bo i. I flera dagar hade han kråmat
sig, lekt och rasat, uppgivit utmanande rop, den sista dagen hade
han nästan nedlåtit sig till att locka, men ingen enda liten klarögd
kardinalhona hade kommit och erbjudit sig.
En brun trast gjorde honom nästan vild av avund genom sina mandater.
Trasten kom glidande uppför flodstranden, en rostbrun, smygande varelse
från buskarnas värld, slog sig ned i en törnbuske alldeles mitt för
sumaken och sjöng en timme ute i det fria. Den musiken var höjd över
allt beröm. Den var en ren fantasiskapelse både till varp och väft.
Det var en sång så bräddad med vårens glädje och munterhet, toner så
skälvande av kärleksböner och lidelsens ömma smärta, att ett halvt
dussin beundrande trasthonor samlats runt omkring, innan den slutade.
Med omsorg och överläggning valde den bruna trasten ut den mest
intagande, och hon följde honom till snåret som förhäxad.
Det var kardinalens dröm förverkligad för en annan mitt för hans ögon,
och det fyllde honom med avund. Om den där enkla bruna fågeln, som smög
sig fram, som om han haft en stöld på sitt samvete, kunde vinna en maka
bara genom att visa sig och sjunga i en timme, varför skulle då ej han,
den grannaste fågeln i skogen, åtminstone ha lika stor framgång genom
att öppet exponera sina behag och föredra sin musik? Skulle han, den
stoltaste, praktfullaste bland kardinaler, nödgas ge sig ut och söka
sig en hustru som vanliga simpla fåglar? Bort med den tanken!
Han flög ner till floden för att bada. Sedan han sökt upp en fläck,
där vattnet porlade kristallklart över en bädd av vit kalksten, tvådde
han sig tills han kände att han inte kunde bli renare. Sedan begav
kardinalen sig upp till sin mest älskade solplats, slog sig ned på en
gren, reste fjädrarna på ända, solade sig, riste sig och gick an, tills
han var alldeles torr.
Uppflugen på högsta grenen av den gamla sumaken började han nu sjunga
med full hals, så att hans kolsvarta polisonger stodo rakt ut. Han
uppgav ett skallande rop, skälvande av alla de lidelser, som rasade
inom honom. Han fångade upp sina egna rullande ekon, förändrade
och varierade dem. Han improviserade, så att det klingade över den
glittrande floden: »Vått år! Vått år!»
Han visslade och visslade, så att hela fågelvärlden och även
människorna hörde det, ty bonden stannade i sin köksdörr med sina
stävor av ångande mjölk och ropade till sin hustru:
»Hör på, Maria! Hör på bara! Om den där fågeln inte slutar med att spå
regnväder, blir jag sannerligen så rädd, att jag inte vågar så förrän
i juni. Det är somliga fåglar, snäppor och rapphöns till exempel, som
kunna tala riktigt tydligt, men aldrig har jag hört någon fågel, som
kan forma till orden så klart och tydligt som den där krabaten. Det
låter, som om det kom från floddalen. Jag tror jag skall gå ner åt det
hållet och se efter, om fältet där nere är färdigt att plöjas upp.»
»Abraham Johnson», sade hans hustru, »du som vill gå och gälla för en
hedersman, -- om du vill traska i snöslask och duggregn en kilometer
för att se på en fågel, så säg det rent ut, men skyll för Guds skull
inte på, att du ämnar plöja, för utan att låtsas gå och se efter vet du
lika bra som jag, att det inte är dags ännu på en hel vecka.»
Abraham småskrattade beskedligt. »Jag erkänner gärna, att det är fågeln,
om du så vill, Maria. Jag har hört honom från logen hela dagen, och
det är något nästan mänskligt i hans sång, som jag aldrig har hört
från någon annan fågel. Jag är verkligen nyfiken att se honom. När jag
hörde honom sjunga, tyckte jag det kändes nästan som om han varit en
människa.»
»Prata inte strunt!» utbrast Maria. »Jag tänker han sjunger inte ett
dugg bättre än någon annan fågel. Det är bara ekot från floden. En
fågel, som sjunger nere vid stranden av Wabash, låter alltid dubbelt
så vackert som om han sjöng uppe i bergen. Det har jag vetat i fyrtio
år. För resten är han nog borta, innan du kommer dit.»
Då Abraham öppnade dörren, ropade den brandröde profeten åter
sitt: »Vått år! Vått år!»
Han klev ut, stängde sakta dörren och gick ogenerat raka vägen över
sädesfältet ner till sångaren.
»Jag vet just inte, om det här är bra för håll och reumatist», mumlade
han, i det han fällde upp rockkragen och drog ner sin gamla hatt för
att skydda sig mot regndropparna. »Jag borde nog inte ha gått, men jag
kan rakt inte låta bli att komma, när någon ropar mig, och nu _är_ det
någon, som ropar mig ner till floden.»
»Vått år! Vått år!» ljöd kardinalens profetia.
»Tack, lilla vän! Roligt att höra dig. Behövde just inte få veta det
där, men det visar mig i alla fall vägen. Nu förstår jag, var din buske
är, och för resten är det långt lidet på kvällen, så att det måste
snart vara sovdags för dig. Här nånstans i närheten måste du vara. Det
vore bra, om du nu sa’ riktigt ifrån och talte om, var du är. Nå, var
är du, säg?»
Abraham gick där och tittade utmed staketet, snokade i buskarna och
letade efter fågeln. Plötsligt hörde han ett fladder av vingar och såg
som ett purpurrött streck i luften.
»Jag skrämde dig visst ända till grannsocknen», mumlade han.
Men karlen var nog mera skrämd än fågeln, ty kardinalen flög rakt emot
honom, så att han kom helt nära, slog sig sedan ned i en buske och
tjippade, jublade, plirade, visslade små sammanhängande melodier och
tycktes bli alldeles förtjust över att träffa den vithårige gubben.
Abraham såg helt förvånad ut.
»Herre min skapare!» utbrast han. »Stor som en koltrast, röd som ett
glödande kol ... och så kommer han rakt på mig! Det är någon, som rår
om dig naturligtvis. Nej, du är ingen burfågel. Att sitta på en pinne
i ett litet ståltrådshus, det tar humöret ifrån varenda fågel, och
deras fjädrar ä’ alltid rufsiga. Ingen har nånsin sett dig i bur, för
du har inte en enda fjäder i oordning. Du är som du vore gjord av rött
siden. Du fladdrar fritt omkring i vår Herres stora skogar, styr rakt
emot vinden och pilar av tvärs över vattnet. Bur har du aldrig känt
till. Men en god vän bland människorna tycks du ha i alla fall, och jag
är lik den mannen, och det försöker du nu tala om för mig.»
Kardinalen satt vänd mot Abraham, vred huvudet hit och dit, tittade,
tjippade och väntade på ett svar -- »tjip, tjip» -- från en liten
guldhårig flicka, men det kunde ju gubben omöjligt veta.
»Det är så säkert som aldrig det», sade han. »Du tror, att du känner
mig, och du försöker tala om något för mig. Jag önskar sannerligen att
jag visste vad du ville. Försöker du bara säga god dag till mig? Nåja,
inte vill jag stå efter i artighet ...»
Abraham lyfte på sin gamla hatt, och regndropparna glittrade i hans
vita hår. Han rätade upp sig och stod kapprak.
»God dag, herr Rödfink. Hur står det till i kväll? Jag kan inte minnas,
att jag nånsin har sett er förr, men nu kommer jag nog aldrig att möta
er utan att känna igen er. När kom ni? Ni har visst kommit med ett
extra nattsnälltåg? Ja, aldrig har ni varit mera välkommen på något
ställe. Jag skulle vilja betala ut stora pengar här på fläcken, om du
ville säga, att du har kommit för att bosätta dig här på stranden. Hur
tycker du om dig här? Enligt min tanke är man här så nära paradiset man
kan komma här på jorden.
»Wabash slingrar sig ju som en riktig lagvrängare, och han har
kalkstensbotten nästan överallt, och vattnet är lika vackert och klart
som i Marias källa. Och grannt utpyntad är han också, inte sant? --
alldeles som kvinnfolkens nya sommarhattar. Se hur grönskan kryper ända
ner, tills den släpar i vattnet. Har du någonsin sett sådana vackra,
fransade videbuskar? Vänta litet bara, så blir kattosten, som växer
utmed den glittrande gamla floden, lika vacker som odlade stockrosor.
Maria säger, att dess blommor skulle vara grannare än hennes, om de
bara vore dubbla; men herre Gud, Rödfink, det ä’ de ju! Se på dem först
på stranden och sedan i vattnet! Och litet högre upp är det hela snår
av papajer, törnbuskar, vild vinranka, ängskål, röd och vit hagtorn,
benved, sumak, benzoinlager och andra träd. Och tänk, sykomorerna,
lönnarna, tulpanträden, askarna och almarna äro så väldigt granna utmed
Wabash, att de ta in dem i poesiböcker och dikta visor om dem. Vad sägs
om det? Alldeles bakom dig står en sykomor med fem stammar, var och en
av dem är ett präktigt stort träd med toppen uppe i skyarna och rötter,
som gräva sig under floden; och litet längre bort växer en stor lönn,
som består av åtta särskilda träd. Nästan allt vad du kan räkna upp
finns här utmed Wabash, om du bara vet var du skall söka det.
»Det är högst få vita män, som göra sig besvär att se efter, men
indianerna visste det, de. De kommo roende i sina kanoter utför
floden för att fiska och slogo läger just under de här träden, och
min mor blev gnistrande förargad på deras kvinnor. Det fanns inte så
gott om nybyggare på den tiden, och det var minsann bäst att inte
reta indianerna, annars hade de kommit och skövlat alla våra vilda
bär, hela skogar fulla av vilda bär. Vem som helst kunde få tunntals
med bär, bara för besväret att plocka dem, och vi hade inte börjat
odla mycket vete och måste frakta det på hästryggen till Ohio för att
få det malet. Far behövde fem dagar till den resan; och sen kommo
de fördömda indiankäringarna, och mor blev tvungen att ge dem sina
stora vita vetebullar. Det var just därför hon blev så himla arg. Hon
brukade stiga upp mitt i natten och göra upp jästen och baka och låta
ugnen kallna och gömma brödet ute i vetelåren och tidigt på morgonen
vädra ut all brödlukten ur huset, så att hon kunde säga, att där inte
fanns en enda bulle. Om det är bär du söker, så finns det såna för
hela skapelsen utmed flodstranden, och vänta bara några dagar, tills
aprilskurarna ha kommit ner och jag börjar plöja den här åkern!»
Abraham satte upp foten på den tredje staketribban och stödde
armbågarna mot den översta. Kardinalen tjippade förtjust och hoppade
närmare.
»Hela vintern har jag tänkt, att jag inte skulle ta itu med den här
åkern vidare. I fyrtio års tid har jag plöjt den varje vår. Köpte den,
då jag var unga karl’n, nyss gift med Maria. Satte mig i stor skuld
för den; men jag har alltid tyckt om den här sluttande åkern, och min
andel i Wabashstranden har inte varit till salu någon gång på fyrtio
år. Jag har hakat mig fast vid den med näbb och klor, ty för mig är
den som ett stycke av paradiset, det är visst och sant. Första gången
jag plöjde det här fältet, rörde jag bara den översta delen. Hade nyss
gift mig med Maria, och jag arbetade just inte så mycket i jorden den
sommaren. Jag har plöjt den alltsedan dess, men jag har tänkt hela den
här vintern, då reumatismen satte åt mig, att jag skulle låta den vara
i fred nu i vår och förvandla den till ängsmark, men jag vet inte ...
kommer jag bara väl i farten, tror jag, att jag kunde låta det basa och
inte känna så mycket av det, om du vill stanna kvar och krya upp mig
litet och ge mig upplysningar om vädret. Jag vill förbaskat ogärna gå
in på, att jag håller på att tackla av, och om du säger: håll på! så
tror jag att jag vill försöka. Bara att se dig värmer mig ända ner i
hjärtroten, och för vart skutt du tar får jag lust att skutta jag också.
»Vad i all världen tittar du efter? Det är väl efter mat? Någon har
brukat mata dig, och nu vill du att jag skall göra så med. Det där var
inte så dumt tänkt, Rödfink. Mata dig? Det kan du lita på att jag vill.
Du behöver inte ens själv söka dig föda, om du inte vill. Du känner
dig säkert hungrig just nu, för det är inte så lätt att hitta något i
jorden så här tidigt på året. Men jag hoppas du inte tycker, att du
har kommit för snart. Jag skall lägga ut mat åt dig var du helst vill,
tidigt på morgonen, om du bara vill lova att stanna kvar och vifta med
din brandröda flagga utmed min strandremsa i sommar. Nu har jag inte
ett dugg med mig. Jo, visst har jag det! Här är en handfull säd, som
jag tog med mig att ge åt digrisen. Men kornen ä’ litet för stora och
hårda för dig. Kanske jag kan hacka sönder dem litet.»
Abraham tog upp sin fällkniv, strödde ut en rad av sädeskorn på översta
staketribban och hackade sönder dem så fint han kunde; och då han kom
till ändan av staketet, hoppade kardinalen ner med ett spasmodiskt
»tjip», nappade till sig det ena kornet efter det andra och flög
tillbaka till busken, smakade, gillade och tjippade sitt tack.
»Ser man på», sade Abraham och såg noga på, »det är alltså verkligen en
tam fågel? Ja, ett rarare litet älsklingsdjur finns då inte i världen.
Var och en, som ser dig, gör du glad, och då har du väl också all
anledning att själv vara glad. Och jag är lik din vän? Ja, ja, jag är
väldigt livad för att bli din husbonde, om du inte har något emot
det; och vad kosten beträffar, så skall jag nog ta mig tid att strö
ut mat åt dig på den där staketribban varenda dag. Maria tycker nog
att jag är spritt tokig, men vad det beträffar, så ... om jag bara kan
få henne med mig hit att se på dig en enda gång, så är hon fast, hon
också, för du är den vackraste fågel Vår herre har skapat, åtminstone
har då aldrig jag sett maken. Se bara på tofsen i nacken, som vajar
för vinden! ‘Att med beröm ej kunna hålla tätt, det är ett dumt och
skamligt sätt’ -- ja visst, men den dumheten och skammen tar jag helt
och hållet på mig, och jag säger dig rent ut, att du är, ta mig tusan,
den sötaste lilla varelse jag nånsin har sett.
»Men du skall inte vara så oförsiktig! Vet du inte, att du är den allra
präktigaste skottavla? Varför håller du dig inte litet ur sikte? På det
här viset gör du dig ökänd för alla människor i floddalen, och med ditt
nätta, inställsamma sätt kan du inte rädda en enda av dina fjädrar. Du
får ditt lilla röda hjärta utskjutet ur din lilla röda kropp det är
just vad du får det. Det är synd och skam! Och ändå finns det en lag,
som skyddar dig. Det är hög plikt på att döda sådana som du, men det
tycks ingen fästa sig vid. Varenda pojkslyngel vill försöka på, om han
kan peka rätt med bössan, och på hela stranden finns ingenting så lätt
att sikta på som du, så grant som du lyser.
»Men om du vill stanna där du är, skall den lymmel, som skjuter på dig,
råka illa ut, det lovar jag dig, Rödfink. De här ägorna ä’ mina, och om
du bosätter dig här, är du min, tills det blir dags att vända tillbaka
till den där andra gubben, som är lik mig. Undrar, om han är villigare
att föda dig och försvara dig än jag!»
»Här! Här! Här!» visslade kardinalen.
»Jag skulle bli väldigt glad, om du sa’, att du vill stanna. Och det
gör du nog, såvida du inte träffar på någon hona från Limberlost och
låter locka dig bort till kärret. Herre Gud, Limberlost kan då rakt
inte jämföras med floden. Du är dum, om du ger dig härifrån. Men apropå
te ge sig härifrån, så måste jag gå nu, annars kommer Maria efter
mig med lyktan, och när jag tänker rätt på saken, så är jag verkligen
litet fuktig för att inte säga våt. Men du varnade mig ju, inte sant,
lilla vän? Jag sa’ ju till Maria, att det är som att träffa en människa
då man träffar dig, och så har det också varit. Betydligt mer än jag
själv tänkte, och jag har pratat mer än annars på ett helt år. Du kan
väl rakt inte tänka dig, att jag är ansedd för att vara en väldigt
tystlåten karl!»
Abraham rätade upp sig och rörde vid hattbrättet till en halvt
militärisk hälsning.
»Nej, adjö nu, herr Rödfink. Aldrig i livet har jag haft sånt nöje av
att göra en bekantskap, utom första gången jag träffade Maria. Tänk nu
på plöjningen, och om du säger: ‘jag stannar’, så är det avgjort. Adjö
... och var litet försiktigare nu! Jag kommer igen i morgon bittida,
strax efter frukosten, hurudant vädret än är.»
»Vått år! Vått år!» ropade kardinalen efter honom, då han gick.
Abraham vände sig om och hälsade gravitetiskt för andra gången.
Kardinalen slog sig ned på översta staketribban och kalasade på de söta
sädeskornen tills hans kräva blev full, och sedan satte han sig till
ro i sumakträdet och somnade. Tidigt följande morgon var han i farten
och i fin toalett, och från sumakens topp hälsade han dagen med full
hals: »Vått år! Vått år!»
Hans röst gav eko långt nedåt floden, tills det så tydligt lät, som om
någon av hans eget släkte svarat, att han följde efter och granskade
stränderna bit för bit på vardera sidan, och slutligen hörde han röster
av sina egna fränder. Han tog reda på, varifrån de kommo, men det var
endast några stadiga gamla par, gifta för längesedan, och sysselsatta
med att bygga bo. Kardinalen återvände till sumaken och kände sig
ensammare än någonsin.