Jorden och solsystemet - 1

_STUDENTFÖRENINGEN VERDANDIS SMÅSKRIFTER. 16._
JORDEN OCH SOLSYSTEMET.
NÅGRA BLAD UR
HISTORIEN OM VETENSKAPENS STRIDER
AF
KARL BOHLIN,
docent.
Med 10 figurer i texten.
(_Första tusendet._)
[Illustration]
STOCKHOLM.
ALBERT BONNIERS FÖRLAG.


Innehåll.

Inledning 3.
1. Den äldre riktningen inom den grekiska astronomien, det
pytagoräiska världssystemet samt Kopernikus’ förelöpare 5.
2. Den senare riktningen inom den grekiska astronomien,
_Kopernikus_ och det kopernikanska världssystemet 18.
3. _Galileo Galilei_, hans lif, hans upptäckter på himmelen
med kikarens tillhjälp 28.
4. Galileis stora arbete om världssystemen, hans försvar
för läran om jordens rörelse 33.
5. Kätteriförföljelsen mot Galilei 37.
6. _Kepler_ och _Newton_, himlakropparnas värkliga rörelser
och den allmänna tyngden såsom deras orsak 43.
7. Några nutida bevis för jordens rörelse 51.
STOCKHOLM.
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1889.


Inledning.

Hvar och en, som blifvit delaktig af undervisningens första grunder i
vår tid, känner till och tror mot sina sinnens omedelbara vitnesbörd,
att den jord, han lefver på, är ett stort, fast klot, som dagligen
svänger rundt, eller som man säger _roterar_, kring en axel, som tänkes
gå genom det sammas medelpunkt. Han vet, att detta klot dessutom rör
sig omkring solen, ett hvarf för hvarje år, uti en nära cirkelformig
bana, hvars _radie_ -- afståndet från solen -- har den för honom nästan
ofattbara längden af 14 millioner mil. Han vet, att jorden icke är
ensam om denna dans kring solen, att flere andra dylika jordar som hans
egen på större eller mindre afstånd från solen kretsa kring henne i
cirkelformiga banor, allt under det de rotera omkring sina axlar.
Vi veta äfven, att man icke alltid hyst samma åsikter, att folkens
religiösa urkunder påbjuda en annan uppfattning och att, för icke allt
för många mansåldrar sedan, läran om att jorden befann sig i evig hvila
i världens medelpunkt till den grad genomträngde folkmedvetandet från
ofvan allt ned igenom, att den, som då förkunnade våra dagars åsikt i
frågan, ansågs för löjlig, när han icke drabbades af förföljelse.
Åsikten om jordens rörelse och därmed sammanhängande förhållanden
uppträder i vår tid nästan såsom själfklar och med samma stora
auktoritet, som af medeltidens folk tillskrefs det Tridentinska mötets
beslut om, att den befann sig i hvila. Är denna åsikt sålunda i och för
sig tämligen alldaglig och allbekant, så är detta dock måhända icke
fallet med de skäl, som stödja den samma. Dessa skäl ligga i själfva
värket, om saken närmare skärskådas, icke så nära till hands. Om därför
en framställning af dessa skäl redan på denna grund kan göra anspråk
på uppmärksamhet, så äger detta rum i ännu högre grad, om man ser saken
an i en historisk dager.
Astronomiens historia är i flere afseenden af allmänt intresse. I
första hand gäller detta därför, att astronomiens utveckling bland
alla vetenskapers är måhända den enklaste och på samma gång den mest
typiska. Härtill kommer, att man är i tillfälle att följa den samma
långt tillbaka i forntiden, under hvilken vetenskapen redan ägde en
jämförelsevis hög fulländning. Vi skola sålunda framdeles se, att
vår egen åsikt om planetsystemets sammansättning på det närmaste
sammanhänger med den senare uppfattningen hos grekerna. Efter den
gamla tidens slut upptogos och fortfördes resultaten af grekernas
vetenskapliga arbete af araberna, under det att medeltidens germaner
blott småningom och på ett osjälfständigt sätt lärde känna dessa
resultat och tillegnade sig dem med samma slafviska tillförsikt
för det sanna som för det falska däruti. När vid medeltidens slut
tanken började frigöras, medveten om sin egenskap att vara den enda
tillförlitlige skiljedomaren i alla frågor och af sin högre rätt
gent emot den obetänkta tron på auktoriteter, då var det måhända på
det astronomiska området, som denna brytning med det förra var af
häftigaste art och af den ödesdigraste betydelse för de förut gängse
tänkesätten och världsåsikterna. Särdeles från denna tid innehåller
astronomiens historia åtskilliga ämnen för själsstudium, mången maning
till fördragsamhet i åsikter. Slutligen har denna vetenskap städse
stått i växelvärkan med de religiösa föreställningarna. Flere äldre
folks religioner bestodo ju t. ex. just i stjärndyrkan. Många religiösa
dogmer och tänkesätt hafva äfven sedan astronomiens pånyttfödelse vid
medeltidens slut fått maka åt sig eller omforma sig i modernare stil ej
minst till följd af ett omildt inflytande af denna vetenskaps omutliga
fakta. Måhända hafva vi rätt att tillägga, att vetenskapen ännu icke
spelat denna roll till slut, att undervisningen ännu har åtskilligt
att göra med att på tänkandets olika områden tillämpa den världsåsikt,
genom hvilken jorden, människans hemvist och världens f. d. medelpunkt
får sig anvisad plats såsom en obetydlig medlem af _ett_ bland otaliga
solsystem.
I den framställning af åsikterna om solsystemets sammansättning och
rörelserna inom det samma, som vi i det följande gå att lämna, skola
vi först söka visa huru åskådningen från älsta tider följdriktigt
utvecklat sig till vår egen ståndpunkt i frågan, i sina hufvuddrag
faststäld af _Kopernikus_ i början af nyare tiden. Härefter skola
vi anföra några drag från kampen för utbredandet af Kopernikus’
åsikt hufvudsakligen genom _Galilei_, sedermera följa astronomiens
ytterligare utveckling genom _Kepler_ och _Newton_, samt slutligen
sammanställa några af de skäl, genom hvilka den moderna vetenskapen
sagt sitt afgörande ord i frågan.


1. Den äldre riktningen inom den grekiska astronomien, det pytagoräiska
världssystemet, samt Kopernikus’ förelöpare.

Astronomiens älsta historia förlorar sig i mörker. De första teorier
om stjärnorna, som man anträffar hos grekerna äro redan tämligen långt
framskridna från den ståndpunkt, som naturmänniskan eller barnet
intager vid betraktande af himmelen. Detta är orsaken hvarför man
antager, att grekerna erhållit sin första astronomiska lärdom från
andra folk, hos hvilka man velat förlägga vetenskapens vagga, såsom
egypter, inder, babylonier. Man anträffar äfven hos dessa folk urgamla
spår till astronomiska kunskaper. Sålunda hade _egypterna_ en klar
föreställning om väderstrecken, såsom man kan se af deras ända till
6,000 år gamla pyramider, hvilka äro bygda noga i norr och söder.
De hade veterligen bestämt årets längd till 365¼ dagar och hade åt
sig utbildat en vetenskaplig tideräkning, hvilken, såsom en trons
tjänarinna, hade till förnämsta uppgift att bestämma tidpunkterna för
deras religiösa fester. Äfven _babylonierna_ kände årets längd. Att
de under långliga tider sysselsatt sig med astronomiska iakttagelser
framgår dessutom däraf, att de hade upptäckt en viss lagbundenhet hos
månförmörkelserna, nämligen så att efter en tidrymd (den s. k. _Saros_)
af 223 månader förmörkelserna följa på hvarandra med samma mellantider
som under den gångna perioden. Deras lärde prester (kaldeerna) voro
härigenom i stånd att förutsäga månförmörkelserna, äfven om de ej kunde
förklara deras tillkomst. Att äfven i _Kina_ konsten att förutsäga
förmörkelser från fordom var känd, framgår af en berättelse om huru
år 2159 före Kristus tvänne astronomer Hi och Ho, hvilka hade dylika
förutsägelser till sin ämbetsplikt, skola hafva blifvit afrättade för
försummelse härutinnan. Enligt en annan kinesisk berättelse skall en
kejsare omkring 2357 f. K. hafva bestämt läget af solens årliga bana på
himmelen. De älsta kinesiska uppteckningar innehålla äfven mångahanda
observationer af kometer och stjärnfall. Kometerna observerades äfven
af babylonierna. Egendomligt nog synas dessa, i olikhet med andra folk,
icke hafva betraktat kometerna såsom underbara uttryck för gudomlig
vrede, utan såsom vanliga naturföreteelser, för hvilka de icke hyste
fruktan. Man jämföre härmed följande ord ur en af judarnas heliga
böcker: “Hör hvad Herren säger Dig, Israels hus: hämta icke lärdom af
främmande folks villfarelser; frukta icke himmelens tecken, såsom de
främmande folken göra.“
Sålunda finnas visserligen hos många gamla folk spår af astronomiska
insikter. Men säkert är att inga åsikter om världen såsom ett helt,
om dess byggnad och natur (_kosmologi_) i högre grad utbildades förr
än hos grekerna. Den afstängdhet, som förordas i Jehovas här ofvan
anförda ord till judarna, må väl förklara detta folks egendomliga
uppfattning, enligt hvilken man synes hafva antagit formen af en kub
för den jord, om hvars underbara framtrollande med alla dess tillbehör
den bekanta berättelsen i Moses’ första bok förtäljer. Eljes synes hos
de flesta folk den ursprungliga uppfattningen helt naturligt hafva
varit, att jorden utgjordes af en platt skifva, omgifven t. ex. i den
nordiska sagan af en ofantlig orm, i den grekiska af en flod. En dylik
uppfattning tillskrifver man äfven de första representanterna af den
s. k. _Joniska skolan_ i Grekland. Grundläggaren af denna skola var
_Thales_ (639-548 f. K.) från staden Milet i Mindre Asien. Enligt
dennes åsikt var jorden en platt skifva, simmande på vattnet, öfver
hvilket himlahvalfvet var stjälpt såsom en klocka. Man synes ej hafva
tillskrifvit detta hvalf större utsträckning, än att det bekvämligen
skulle räcka öfver de högsta bärgen. När solen och stjärnorna gingo
ner vid synkretsen, släcktes de i vattnet och simmade sedan rundt
omkring jorden för att därefter ånyo tändas och gå upp på sina gifna
ställen. Från denna barnsliga ansats till förklaring stammar en
fortgående utveckling hos Thales’ lärjungar och efterföljare. Sålunda
ersatte _Anaximander_ detta hvalf med ett klotformigt skal, som från
alla håll omslöt den i alla händelser såsom platt uppfattade jorden.
Detta skal förestälde han sig bestå af genomskinlig kristall och
utanför det samma lågo sol och måne. Såsom ett stort framsteg kan
betecknas, att han tänkte sig jorden _utan underlag_, fritt sväfvande
i hvila, emedan den, såsom belägen i _sferens_ (= klotets) medelpunkt,
“icke hade skäl att mera falla åt det ena hållet än åt det andra“.
En annan af Thales’ efterföljare, _Anaxagoras_, var den förste, som
påvisligen tänkte sig himmelssferen vrida sig såsom ett helt kring
sin axel (_rotera_), hvarigenom alla stjärnorna under dygnets lopp
kommo att beskrifva cirklar än öfver jorden och än, sedan de gått ned,
under jorden. Af ett meteorstensfall skall han hafva blifvit brakt på
tanken, att solen, månen och stjärnorna voro danade af samma ämnen som
jorden och följaktligen tunga. Att de, det oaktat, icke nedföllo på
jorden ansåg han bero däraf, att de befunno sig uti en kringsvängande
rörelse kring denna. Från Mindre Asien, där A. tillbrakte sin första
tid, flyttade han sedermera till Greklands hufvudstad Aten. Här blef
han åtalad för att hafva förnekat gudarnas inflytande vid stjärnornas
rörelser, fängslades och dömdes till döden, men räddade sig genom att
fly.
Innan vi öfvergå till det närmast följande utvecklingsskedet, som
representeras af den s. k. _Pytagoräiska skolan_, skola vi korteligen
anföra hufvuddragen af stjärnornas skenbara rörelser på himmelen,
sådana som de omedelbart te sig för oss och som man redan under
forntiden hade iakttagit dem. Först och främst ser man, att det stora
flertalet stjärnor från dag till dag och från år till år befinna sig i
samma ömsesidiga lägen; de äro, hvad vi kalla _fixstjärnor_, och man
grupperade dem för öfversiktlighetens skull redan i gamla tider i s. k.
stjärnbilder såsom de allom bekanta Stora björnen, Orion o. s. v. Alla
dessa stjärnor hvälfva sig för hvarje dag rundt med himmelen i vidare
eller smärre cirklar. Men ibland dem finnes _en_ stjärna som icke
(för ögat märkbart) rör sig, utan ständigt bibehåller samma läge på
himmelen ett godt stycke öfver _horisonten_ eller synkretsen, gränsen
mellan jordytan och himlahvalfvet. Detta är den s. k. _polstjärnan_; i
grannskapet af den samma är den punkt af himmelen belägen som benämnes
_norra himmelspolen_, i närstående figur betecknad med _N_. Genom
denna punkt och den motsatta punkten på himmelen (_södra polen_, _S_,
i fig.) kan man tänka sig en axel dragen (_världsaxeln_), omkring
hvilken himlahvalfvet med stjärnorna utför sin dagliga vridning eller
_rotation_. En cirkel, som halfverar himmelen emellan de båda polerna
benämnes _ekvator_; alla rörelser äro paralella med denna. En stjärna
som ligger på ekvatorn går upp öfver horisonten rakt i öster (i punkten
_o_ i fig.), rör sig därefter i ekvatorns båge öfver horisonten; efter
ett halft dygn går den ned i västpunkten _v_, är sedan osynlig under
12 timmar, för att därefter å nyo gå upp i _o_. Å figuren finnes äfven
utmärkt en annan godtycklig stjärnas dagliga bana. Den går upp i _u_
och ned i _n_; den är synlig öfver horisonten desto längre tid, ju
närmare den ligger till nordpolen. Man inser äfven af figuren, att
somliga stjärnor, nämligen de, som ligga i grannskapet af nordpolen,
icke gå upp och ned; deras hela bana faller ofvan horisonten. Andra,
hvilka ligga i grannskapet af sydpolen, kunna, som man ser, aldrig nå
öfver vår horisont.
[Illustration: _Fig. 1._ Ett öga i _J_, jordytan med horisonten,
däromkring himmelssferen med ekvatorn.]
[Illustration: _Fig. 2._ Kring ögat _J_, såsom medelpunkt,
himmelssferen med ekvatorn och ekliptikan med solen (○), samt
zodiakbältet, inom hvilket utom solbanan alla planetbanorna ligga.]
Likasom fixstjärnorna, så synas äfven solen och månen deltaga i
himmelens dagliga rotation. Men man finner snart, att månen icke
är “fix“ utan ändrar läge bland stjärnorna; sammalunda flyttar sig
solen, ehuru långsammare än månen, hvarförutom solens rörelse är
svårare att upptäcka, emedan inga stjärnor synas, när solen är på
himmelen. Äfven om fixstjärnorna ständigt stode stilla öfver jorden,
skulle alltså solen och månen röra sig på himmelen och detta, såsom
iakttagelsen ger vid handen, i motsatt led mot himmelens och deras
egen dagliga rotation. Om man från dag till dag prickar in månens
läge bland stjärnorna på en himmelsglob, så finner man, att den på
_en månad_ rör sig rundt om himmelen i en cirkel. Samma förhållande
äger rum med solen, under _ett år_. Denna solens bana benämnes
_ekliptikan_. Detta ord, som kan öfversättas med “förmörkelselinien“,
har blifvit valdt därför, att förmörkelser inträffa just då, när månen
i sin bana korsar ekliptikan; är t. ex. solen händelsevis i samma
punkt af ekliptikan, så uppstår en solförmörkelse. Denna solens bana
sammanfaller ej med _ekvatorn_, utan bildar emot den senare en vinkel,
som kallas _ekliptikans oblikvitet_ (snedhet). -- Såsom solen och månen
sålunda skilja sig från fixstjärnorna genom en _egen rörelse_, så
finner man snart andra dylika rörliga himmelskroppar: _planeterna_
(irr-stjärnorna). Redan under den Joniska skolans tid var det bekant,
att morgon- och aftonstjärnorna voro en och samma planet (_Venus_),
som vandrade fram och tillbaka omkring solen och, i det den gick
förbi henne, öfvergick från morgon- till aftonstjärna eller omvändt.
Senare kände man äfven planeterna _Mars_, _Jupiter_ och _Saturnus_,
hvilka på ungefär 2, 12 och 30 år hvardera skrida himmelen rundt. Alla
dessa banor på himmelen löpa mycket nära solens bana, ekliptikan,
och ligga öfverhufvud inom ett smalt bälte utefter ekliptikan, som
kallas _zodiaken_ (djurkretsen) och som indelas i 12 lika afdelningar
med hvar sin stjärnbild. Det är samma stjärnbilder, Väduren, Oxen,
o. s. v., som i vår almanacka angifvas med de fantastiska tecknen i
kolumnen Mån. Tilläggom observationerna på sol- och månförmörkelser
samt månens _faser_, eller de olika skeden månen genomgår från ny-
till fullmåne och från fullmåne till ny, så hafva vi sammanstält de
hufvudsakligaste af de astronomiska företeelser, som omedelbart tränga
sig på oss och med hvilka man äfven var förtrogen på den aflägsna tid,
som sysselsätter oss. Det gälde att förklara dem.
Vi hafva sett, huru de älsta astronomerna icke förmådde höja sig öfver
den åsikt, enligt hvilken jorden är en platt skifva, men huru de dock
i så måtto intogo en framskriden ställning, att de ansågo himmelen för
ett _helt_ klot af kristall, omgifvande jordens hela landområde. På
detta klot voro stjärnorna fästade och beständigt där till finnandes,
äfven då de, framskridande under människornas fötter, voro skymda
för deras blickar, eller när solen om dagen förtog deras glans. Och
dessa stjärnor, som blifvit afhända den gudomliga natur, man förut
tillskrifvit dem, de ansågos som föremål, danade af samma material som
jorden själf. Solen och månen voro såsom jorden platta skifvor. Här stå
vi framför ett världssystem i smått format, om hvilket vi nu för tiden
hafva svårt att föreställa oss, att det på fullt allvar varit antaget
icke blott af den stora massan af folket, utan äfven af de djupast
tänkande. Men ju mera man lyckas sätta sig in på den ståndpunkt, de
intogo, innevånarna inuti den väldiga kristallsferen, desto mera skall
man förstå att värdera de framsteg, som inneburos i de åsikter, hvilka
den Pytagoräiska skolans män utvecklade och framställde.
[Illustration: _Fig. 3._ Från jorden ser man i _a_ fullmåne ○, i _b_
halfmåne ◐ o. s. v.]
[Illustration: _Fig. 4._]
_Pytagoras_ antages hafva lefvat mellan 570 och 470 f. K. Efter att
länge hafva vistats på utländska resor, exempelvis i Egypten, bosatte
han sig i Kroton, en grekisk koloni i södra Italien, och grundlade där
en skola, som länge fortlefde i form af ett slags frimurareförbund af
lärde män, hvilka sins emellan stodo i liflig samfärdsel, men af ett
eller annat skäl afhöllo sig från att till en större allmänhet utbreda
sina åsikter. -- I olikhet med sina föregångare antog Pytagoras, att
jorden var ett stort, _fritt sväfvande klot_, hvilket för öfrigt på
alla håll var bebott af människor. Detta klot befann sig i medelpunkten
af hela världen, som själf antogs vara klotformig eller, som man säger,
_sferisk_. Till dessa åsikter synes han hafva kommit, sedan han af
månens faser slutit sig till att månen var en klotrund kropp. Det är
nämligen lätt att se, att månen skall förete just sådana växlingar som
dess faser, om den är klotformig. Ty af den halfva af månklotet, som
är vänd mot oss, kunna vi blott se det parti, som är belyst af solen.
Allt efter månens olika ställning till jorden och till solen, hvilken
senare vi föreställa oss lysa från höger i närstående figur, skall
månen sålunda presentera oss en belyst yta (eller fas) af olika storlek
och form; och endast under antagande af att månen är klotformig kan man
på detta sätt göra sig reda för dess bekanta växlingar ända från den
fullt belysta månskifvan (i fig. vid _a_) till den smala skäran (läget
_c_ i fig.). Såsom månens yta, betraktad äfven med blotta ögat, gaf
anledning att antaga, så förestälde sig Pytagoras den samma försedd med
bärg och dalar samt land och haf; för öfrigt antogs den befolkad af ett
jättesläkte. På samma sätt som månen var det, så antog nu Pytagoras
äfven, att solen var klotformig, och likaså ansåg han planeterna såsom
sferiska världar, liknande vår jord; blott till följd af deras stora
afstånd från jorden syntes de så små och obetydliga. -- Men fans det
sålunda för öfrigt likhet mellan jorden och himmelskropparna, särskilt
den bärgiga månen, hvarför skulle då icke äfven jorden vara klotformig
så som de andra? Ett ytterligare stöd för åsikten om jordens sferiska
form framgick af Pytagoras’ mening om förmörkelserna. -- Redan före
hans tid antog man, att förmörkelserna uppkomma därigenom, att mörka
kroppar komma framför solen och månen och skymma dessa. Det antogs
äfven allmänt, att månen var den mörka kropp, som vid solförmörkelserna
trädde emellan åskådaren och solen. Om månens bana på himmelen precis
sammanfölle med ekliptikan, så skulle vi i själfva värket hafva en
solförmörkelse i hvarje månad, i det att månen i sådant fall en gång
för hvarje dess omlopp skulle passera icke blott förbi, utan rätt öfver
solskifvan. Med afseende på solförmörkelserna var man sålunda på det
klara. Men hvilken den mörka kropp var, som vid månförmörkelserna gled
fram öfver månens skifva, det var en fråga, hvars lösning man förgäfves
hade sökt. Det djärfva svar, Pytagoras lämnade därpå, förklarade, att
det var _jorden själf_, som vid dessa tillfällen trädde mellan sol och
måne och beskuggade den senare. Och i den synbarligen runda skugga, som
jorden vid dessa tillfällen kastade på månen, kunde man, enligt hvad
Pytagoras framhöll, med sina ögon läsa ett omedelbart bevis på jordens
runda form.
Kring jorden tänkte sig Pytagoras nu de “sju planeternas“ banor
anordnade, innerst månens, därefter i ordning Venus’, Solens, Mars’,
Jupiters och Saturnus’. Det hela omslöts af fixstjärnornas roterande
kristallsfer. I världens, d. v. s. jordens, medelpunkt brann en helig
eld, _Hestia_, sinnebilden af en kraft, som satte allt i gång och
styrde himlakropparnas rörelser.
Likasom Pytagoras tänkte sig himmelskropparna till sin storlek
jämförbara med jorden, så erhöll äfven hela hans system dimensioner,
som, i förhållande till de förut antagna, voro jättelika. Och dock
antogs afståndet från jorden till den yttersta eller fixstjärnsferen
icke större än ⅙ af det värkliga afståndet till månen. De olika
himlakropparnas afstånd från jorden förestälde han sig bestämda
enligt samma lag, som anger afståndet af tonerna i en tonskala till
grundtonen. Vid himlakropparnas rörelse alstrades härigenom en musik,
“sferernas harmoni“, hvilken emellertid förklingade ohörd af de
ofullkomliga väsen, hvilka dvaldes innanför månens sfer (“under månen“).
Bland Pytagoras’ efterföljare träffa vi flere, hvilka tillskrefvo
jorden rörelse och yttrade sig om dess plats i världssystemet på
ett sätt, som gör oss förvånade, att icke hela sanningen med ens
framtogs och att det skulle förlöpa ett tjugutal århundraden, innan
dessa läror åter upptogos, för att sedan blott småningom arbeta sig
fram mot ett envist motstånd. En af Pytagoras’ efterföljare tänkte
sig världens medelpunkt med dess ureld Hestia förlagd utom jorden
och antog, att den senare för hvarje dag beskref en cirkelformig
bana kring Hestia. På detta sätt kunde han enkelt förklara, hvad vi
uppfatta såsom himmelens dagliga rörelse, och huru _alla_ himlakroppar,
äfven planeterna, deltaga i denna rörelse. Såsom ett exempel på något
liknande kan anmärkas, huru en person, som åker i en slängkälke, ser
alla kringliggande föremål med svindlande fart vrida sig rundt omkring
honom, på alldeles samma sätt, som om han själf befunnit sig stilla
och någon värkligen kunnat vrida hela omgifningen omkring honom med
samma hastighet men åt motsatt håll mot kälken. -- Denna något konstlade
åsikt omändrades och förenklades snart, så att den helt och hållet
öfverensstämde med vår nuvarande. Den bekante tänkaren _Plato_
(429-348 f. K.) hyllade på sina äldre dagar den meningen, att jorden
roterar kring en genom dess medelpunkt gående axel.
Men icke nog därmed; ett århundrade därefter var man i Grekland
betänkt på rättsligt åtal mot en man, som ville göra gällande, att
solens _årliga_ rörelse på himmelen, likasom himmelens dagliga rörelse
kring jorden, blott var ett sken, framkallat af en årlig rörelse af
jorden själf kring solen. Denne mans skrifter hafva icke kommit till
eftervärlden, men vi hafva fått kännedom om förhållandet bland annat
genom en berättelse af historieskrifvaren Plutarkus, där det på ett
ställe heter:
“Må vi blott, min vän, icke få oss en kättareprocess på halsen, såsom
en gång Kleantes yrkade, att hela Grekland borde ställa _Aristarkos_
från Samos inför rätta, honom som ville förflytta världens heliga
härd, i det nämligen den mannen, för att riktigt kunna förklara
himmelsföreteelserna, lät himmelen stå stilla och jorden däremot
fortskrida i en sned bana (ekliptikan), och tillika lät henne vrida sig
omkring sin egen axel.“
Hvem har icke märkt, när tvänne mötande bantåg stå på en station och
det ena tåget sätter sig i rörelse, huru man ett ögonblick tvekar,
hvilketdera tåget det egentligen är som går, tills man kastat en blick
på den omgifvande nejden för att öfvertyga sig? Det sakförhållande, som
denna allmänna iakttagelse innebär, nämligen att man icke, genom att
iakttaga blotta rörelsen, kan afgöra, huruvida det är det betraktade
föremålet eller åskådaren som rör sig, detta har varit bekant sedan
älsta tider. Det erkändes af Kopernikus’ och Galileis vedersakare;
Aristarkos och hans meningsfränder liksom hans motståndare voro ense
därom. Också kunde Aristarkos endast påvisa att den ena sortens
förklaring var lika duglig som den andra. Man kunde antingen antaga
himmelen stillastående och jorden roterande eller jorden stillastående
och himmelen roterande, och å andra sidan kunde man, för förklaring
af solens årliga rörelse på himmelen, med lika rätt förutsätta solen
stillastående och jorden beskrifvande en årlig bana kring solen som
det motsatta. Åberopade nu Aristarkos för sannolikheten af sin åsikt
den större enkelhet, som antagandet af jordens rörelse kring solen
och dess rotation kring sin axel, medförde, så stötte han, såsom den
anförda berättelsen låter oss förstå, på motstånd från den gängse
uppfattningen, den enda rätta, till religiös öfvertygelse vordna tron.
Men han mötte säkerligen äfven rent vetenskapligt motstånd. Liksom
vi göra vår reskamrat uppmärksam på träden och husen, då han säger,
att han ej kan afgöra, om det är hans egen kupé som rör sig eller
det andra tåget, så pekade Aristarkos’ motståndare på fixstjärnorna
och menade, att dessa borde likaväl som solen synas röra sig med en
skenbar årlig rörelse, om det var sant, att jorden själf och icke solen
rörde sig. Aristarkos svarade på denna anmärkning genom att utvidga
världssystemets dimensioner och säga, att fixstjärnorna voro så långt
aflägsna, att hela jordens bana kring solen i förhållande till deras
afstånd var försvinnande liten och att på detta sätt ingen skenbar
årlig rörelse hos stjärnorna kunde blifva märkbar.
[Illustration: _Fig. 5._]
Till dessa exempel på åsikter, hvilka under forntiden utgjort
föregångare till vår moderna uppfattning, kan ytterligare läggas
följande. Vi hafva nämt, huru planeten Venus rör sig fram och tillbaka
åt båda sidor om solen och aldrig mycket långt aflägsnar sig från
solens grannskap, hvarför den ock går upp strax före eller ned strax
efter solen såsom morgonstjärna eller aftonstjärna. Detta tyder på
ett nära samband mellan solen och planeten. Också fann sig astronomen
_Heraklides_ häraf föranledd, att för förklaringen af planetens
rörelse antaga _Venus röra sig i en cirkel omkring solen_, under det
att solen själf, likasom äfven alla öfriga planeter, antogs beskrifva
en cirkelformig bana kring den fasta jorden. Om saken förhåller sig
så, är det ju påtagligt (se fig. 5, i hvilken _J_ betyder jorden, _S_
solen och _V_ Venus) att Venus’ skenbara rörelse på himmelen skall te
sig sådan som vi iakttaga den, framåt- och tillbakaskridande, i det vi
se den värkliga rörelsen aftecknad på himlahvalfvet. Hade Heraklides
företagit samma anordning äfven af de öfriga planeterna, så skulle han
hafva erhållit det system, som en tid efter Kopernikus uppstäldes af
den danske astronomen _Tyko Brahe_, enligt hvilket _samtliga planeter
röra sig kring solen_ och _solen med hela sitt följe af planeter kring
jorden_.
Såsom man ser funnos hos de gamle på flere områden frön till de
åsikter, till hvilka vi själfva bekänna oss. Det är äfven bekant, att
Pytagoräerna förestälde sig, att solen, månen och planeterna, likasom
jorden, rotera kring sina axlar, samtidigt med att de framskrida i sina