Jorden och solsystemet - 2

Total number of words is 4342
Total number of unique words is 1481
23.0 of words are in the 2000 most common words
31.4 of words are in the 5000 most common words
35.9 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
banor. Går man längre fram i tiden, så träffar man allt fortfarande,
om äfven sparsamt, spår af gamla kosmologiska åsikter. Af en viss
Kleomedes ungefär ett sekel efter Kristus hafva vi i behåll ett värk
innehållande flere yttranden i den vägen. Så säger han bland annat:
“Fixstjärnornas antal är oräkneligt -- de äro sannolikt lika stora som
solen, somliga kanske större och vore solen längre bort, skulle den
taga sig ut som en fixstjärna. -- Hvad planeterna beträffar, känna vi
blott sju, men det finnes sannolikt ett större antal.“[1] Om jorden
yttrar han: “Om vi befunne oss på solen, så skulle jorden vara osynlig
till följd af sin litenhet eller den skulle synas som en mycket liten
stjärna“. “Månen“ -- säger han -- “är en mörk kropp, som lånar sitt ljus
från solen -- den har inflytande på flera saker här på jorden: den
är säkerligen orsaken till hafvets ebb och flod“ o. s. v. En annan
författare synes i enlighet med det värkliga förhållandet, tänka sig
fixstjärnorna utströdda öfver allt i rymden och icke, såsom så länge
förblef vanligt, såsom fastnaglade på en sfer, i det han säger: “Man
får icke föreställa sig, att alla stjärnor ligga på samma yta, utan
att somliga äro högre, andra lägre; ty vår syn förmår ej fatta någon
skilnad i höjd.“
[1] I slutet af 1700-talet upptäcktes en ny större planet
Uranus utanför Saturnus och på 1840-talet likaledes en större
planet Neptunus utanför Uranus. Dessutom hafva under loppet
af vårt århundrade icke mindre än 287 smärre planeter blifvit
upptäckta, alla liggande mellan Mars och Jupiter.
Alla dessa tankar, af hvilka många bära nutidens egen prägel, hafva
blifvit tänkta mer än tusen år före inkvisitionsprocessen mot Galilei
(se nedan). Men man må icke föreställa sig att de på sin tid voro
allmänt gängse bland folket eller ens bland vetenskapsmännen. Tvärtom,
de voro endast enstaka meningsyttringar gent emot en förhärskande
föreställning af helt annan art. Den pytagoräiska åsikten om jordens
klotform upptogs och behölls väl af astronomerna, emedan man hade
påtagliga bevis för den saken. Angående jordens rörelse, såväl kring
sin axel, som omkring solen, hafva vi redan nämnt, att säkra bevis på
den tiden icke kunde företes, och att man på vetenskapens dåvarande
ståndpunkt på sin höjd kunde påstå, att de båda stridiga antagandena
voro lika möjliga. De gamle astronomerna voro därför i sin fulla rätt,
då de återgingo till åsikten om jordens orörlighet och dess fixa
läge i världens medelpunkt, så mycket mera som framdeles vissa skäl
utvecklades för denna åsikt, hvilka för den tiden kunde göra anspråk på
bevisande kraft. Vi återkomma därtill vid framställningen af Galileis
uppträdande. Såsom hufvudsumman af den grekiska astronomien var och
förblef sålunda allt framgent den pytagoräiska läran: en orörlig,
klotformig jord i världens medelpunkt och kring denna medelpunkt en rad
af kristallsferer, hvar och en bärare af en himmelskropp.
Denna för oss så motbjudande åsikt om de kring jorden roterande
kristallsfererna, kunde nu visserligen, åtminstone lika litet som
åsikten om jordens rörelse, bevisas. Antingen man ansåg sig behöfva
dem för att förklara, att himmelskropparna ej föllo ned, eller om det
var blott genom exemplets makt, denna lära utan stöd i värkligheten
bibehöll sig emellertid segt bland astronomernas föreställningar. Ju
mera iakttagelserna på planeterna skärptes, desto mera visade sig
emellertid detta maskineri otillräckligt för rörelsernas förklaring. I
stället för att då öfvergifva det samma, gjorde man det emellertid i
stället mer och mer invecklat genom tillfogande af nya kristallsferer.
Så måste man för att noga återgifva solens rörelse, antaga henne
fastnaglad på en första sfer, hvilken roterade kring en axel, löpande
i en andra sfer, som i sin ordning roterade kring jorden. Sammalunda
för månen och för planeterna. Småningom tillfogades ytterligare nya
sferer, tills systemet slutligen nådde höjdpunkten af förveckling genom
den berömde _Aristoteles_ (384-322 f. K.), som fann användning för icke
mindre än 56 stycken.
Då systemet icke förty förblef otillfredsställande, skall han hafva
sammankallat en astronomisk kongress till Aten för att utreda saken,
men som det synes utan resultat. Härefter började det småningom
öfvergifvas hos grekerna, för att sedan å nyo upptagas af medeltidens
folk, hvilka hämtade största delen af sin naturvetenskapliga vishet ur
Aristoteles’ skrifter. Denne var äfven en ytterst lärd person och hade
i sina arbeten sammanställt det mesta af sin tids vetande. Sedan han en
längre tid varit Alexander den stores lärare och sedermera hans kamrat
under flera af hans fälttåg i främmande länder, flyttade han till Aten
och utbildade där en skola. Härifrån måste han emellertid fly, förföljd
som han blef dels för sina läror, dels af politiska skäl. Efter detta
bosatte han sig på ön Euböa, hvarest han skall hafva tagit sig af daga
med gift, af fruktan att blifva utlämnad åt atenarna.


2. Den senare grekiska astronomien, _Kopernikus_ och det kopernikanska
världssystemet.

Efter Egyptens eröfring 332 f. K. genom Alexander den store, grundlade
denne därstädes en stad, Alexandria, ämnad till en medelpunkt för
världshandeln. I denna stad uppstod snart ett vetenskapligt lif af
genomgripande betydelse, representerat af en rad af framstående
vetenskapsmän, hvilka man plägar sammanfatta under benämningen den
_Alexandrinska skolan_. Största delen af dessa män voro astronomer. De
astronomiska arbeten, som här utfördes, utgöra i flera afseenden en
förebild af tillvägagåendet i den moderna vetenskapen. Och en mängd af
de astronomiska spörsmål, som upptaga nutidens astronomer, de väcktes
redan och behandlades af dessa män. Försök gjordes till bestämning af
jordens dimensioner äfvensom af himlakropparnas afstånd, stjärnorna
bestämdes till sina lägen och infördes i kataloger, nya instrument för
iakttagande af himlakropparna uppfunnos o. s. v. Akademien i Alexandria
ägde ett ofantligt bibliotek, som mot slutet af akademiens tillvaro
till största delen genom brand förstördes, dels vid ett anfall af de
kristna under en ärkebiskop Theodosius, dels vid ett senare tillfälle,
då Alexandria eröfrades af muhamedanerna. Här är icke platsen att
utförligare redogöra för den mängd intressanta resultat af en hög
bildning, som oaktat denna förstörelse nått till eftervärldens kunskap.
Vi skola blott antyda några af dem, som omedelbart beröra vårt ämne.
Låtom oss, för att bättre inse halten af de nya astronomiska
åsikterna, anmärka, att de Alexandrinska vetenskapsmännen insågo
fruktlösheten af den föregående världsförklaringen med alla dess
kristallsferer, att de själfva kände sig vanmäktiga inför försöket
att förklara himmelskropparnas rörelser såsom en mekanism, att de
också afstodo från detta försök och i tålig bidan togo itu med saken
praktiskt, observerande och undersökande, huru rörelserna i deras
minsta detaljer voro beskaffade i värkligheten. De voro hvad vi
kalla naturvetenskapsmän, och vädjade förutsättningslöst blott till
erfarenheten -- dock med ett undantag. Där uppstod nämligen aldrig en
tanke på, att icke allt hvad rörelser hette hos himlakropparna, voro
_cirkelformiga_ och _likformiga_. Detta var det antagande, från hvilket
de utgingo vid sina försök att åtminstone genom geometriska figurer
eller genom beräkning återgifva det värkliga förloppet af rörelserna
med deras oregelbundenheter.
Hvilka voro då dessa oregelbundenheter? Där förekommo tvänne slag.
Först och främst fans det två himlakroppar, nämligen _solen_ och
_månen_, hvilka värkligen rörde sig i cirkelformiga banor på himmelen,
men _icke likformigt_, utan så, att rörelsen förändrade hastighet från
punkt till punkt. Det är så det kommer sig, att årstiderna, som bero
af solens årliga rörelse, icke äro lika långa, utan t. ex. vintern
kortare än sommaren. Detta sökte man förklara på följande sätt. Solen
rör sig visserligen i en cirkel och med jämn hastighet, men jorden
ligger ej i cirkelns medelpunkt _M_ (fig. 6), utan ett stycke därifrån
i _J_ (_excentriskt_). Oaktat nu solen på lika stora tider beskrifver
de lika stora bågarna _AB_, _BC_, _CD_ och _DE_ o. s. v., så blifva
som man ser af figuren, de motsvarande vinklarna vid jorden _ab_,
_bc_, _cd_ och _de_ olika. Sålunda kommer det sig, att dess rörelse,
från jorden sett, synes vara ojämn. Detta är innehållet af den s. k.
_excenterteorien_.
[Illustration: _Fig. 6._]
[Illustration: _Fig. 7._]
De öfriga himmelskropparna, planeterna, företedde dessutom en annan
oregelbundenhet. Vi hafva omnämt huru planeten Venus äfvensom Merkurius
synas skrida fram och tillbaka omkring solen och sålunda vända i sin
rörelse i tvänne punkter (_stationspunkter_). Något liknande gäller
äfven de öfriga planeterna. De skrida visserligen största delen af
himmelen rundt i cirkelformiga banor, men då de komma till den trakt
af himmelen, som ligger midt emot solens plats (_i opposition mot
solen_), så beskrifva de en slinga med två vänd- eller stationspunkter
A och B (fig. 7). Huru förklarades nu dessa afvikelser från den rena
cirkelrörelsen? Låt oss t. ex. taga planeten Venus. Man tänkte sig då
först en punkt S (se fig. 4) med likformig rörelse beskrifvande en
cirkel omkring den fasta jorden J (_deferentcirkel_). Denna punkt S
tänkte man sig såsom medelpunkt för en ny cirkel (_epicykel_ = “cirkel
på cirkel“), i hvilken planeten V tänktes röra sig likformigt. Det är
nu tydligt, att om S låge stilla, så skulle planeten V från jorden
synas svänga fram och tillbaka mellan två vändpunkter, som i fig.
motsvaras af A och B. Men det är klart, att detta fortfarande blir
fallet, äfven om punkten S med sin epicykel rör sig långsamt framåt i
sin deferentcirkel. För att till fullo förklara den skenbara rörelsen,
behöfde man ytterligare blott antaga att punkten S rörde sig så, att
den ständigt låg åt samma håll som solen från jorden räknat. (Jämf.
härmed Heraklides’ system.) På detta sätt kunde man förklara Venus’ och
Merkurius’ rörelser. Genom en ringa ändring af ofvanstående figur kunde
man äfven göra sig reda för de öfriga planeternas rörelser och deras
stationspunkter. Detta var den s. k. _epicykelteorien_.
Visade det sig nu att rörelserna dock icke kunde fullständigt
förklaras, så sökte man afhjälpa detta genom att till den andra cirkeln
foga en ny epicykel, i hvilken planeten då fick röra sig o. s. v.
Dessa åsikter med alla deras enskildheter, likasom öfverhufvud de mesta
resultaten af den Alexandrinska skolans astronomiska forskningar äro
sammanstälda i ett arbete, kallat _Almagest_ af astronomen _Ptolemäus_.
Denne betraktas äfven därför såsom denna skolas hufvudsakliga
representant.
_Ingenting hade hindrat_ Ptolemäus att såsom Heraklides _antaga solens
egen bana såsom deferent_ för Venus och Merkurius och likaså för de
andra planeterna. Han skulle då hafva erhållit det system, hvilket,
som vi nämt, förfäktades af _Tyko Brahe_. Och sedan detta väl var
skett, hade häller _icke något hinder mött_, hvad rörelsens förklaring
beträffade, att, såsom Aristarkos, _antaga solen orörlig och i stället
låta jorden röra sig_. P. hade då varit framme vid det af oss antagna
Kopernikanska systemet. Men han vidtog icke dessa ändringar därför, att
enligt hans åsikt jorden af vissa skäl, till hvilka vi återkomma, måste
vara i hvila.
Så förblef hans system oförändrat ej blott under hans tid utan framgent
genom hela medeltiden, under hvilken det Ptolemäiska systemet jämsides
med Aristoteles’ härskade inom astronomien. Ända till 1500-talet
trampade astronomien sålunda i de gamla fotspåren från grekernas
tid. Men mycket annat hade från den tiden ändrat sig. De religiösa
föreställningar, hvilkas sakförare en gång satte i fråga rättsligt
åtal mot Aristarkos, de voro vid den tid, till hvilken vi nu öfvergå,
längesedan utdöda. Och händelserna hade länkat sig så att de, som nu i
religionens namn sökte vederlägga åsikten om jordens rörelse, anförde
såsom skäl emot den samma uttalanden ur judafolkets urkunder.
[Illustration: _Fig. 8._ (Kopernikus’ egen figur.)]
Efter hvad som blifvit framställt, är det lätt att förstå den
vetenskapliga innebörden af det steg som togs af _Kopernikus_
(1473-1543 e. Kr., domprost i Frauenburg). Han kände till fullo det
Ptolemäiska systemet och var förtrogen med Pytagoräernas åsikter, äfven
om det är tvifvel underkastat, huruvida han känt till Aristarkos.
Kopernikus företog nu -- hvad hufvudsaken beträffar -- just de ändringar
på det Ptolemäiska systemet, som vi nyss föreslogo och så var hans system
i sina grunddrag färdigt. Själf yttrar han sig härom i sitt arbete
på följande sätt: “Jag ställer mig på Martianus Capellas och andra
romerska skriftställares ståndpunkt[2], hvilka anse, att Venus och
Merkurius röra sig rundt omkring solen; därför blifva deras rörelser på
båda sidor om solen begränsade och bestämda af radierna i deras banor.
Dessa planeter röra sig ej kring jorden. Likaså omsluter Venus’ bana
Merkurius’ bana. Hvarför kunna vi då icke, om vi utgå härifrån, hänföra
Saturn, Jupiter och Mars till samma medelpunkt. Det behöfves blott
att antaga passande radier för deras banor, hvilka böra ligga utom
jordbanan. -- Mellan Venus’ bana och Mars’ bana är ett tomt rum: det är
där vi skola förlägga jordens bana och kring jordens bana månens, som
icke kan skilja sig från jorden. Vi behöfva icke blygas för att jorden
med månen årligen rör sig i en stor bana kring solen, i sällskap med
de andra planeterna. Antages solen orörlig, så kunna alla företeelser
på himmelen förklaras genom jordens rörelse. Huru stora planetbanorna
än äro, så äro de dock försvinnande i jämförelse med det tomrum, som
skiljer dem från fixstjärnssferen. Allt detta kan synas svårt och
hardt när otroligt; men med Guds hjälp skola vi göra det klarare än
solen, åtminstone för alla, som begripa matematik. Utgå vi nu från
den grundsatsen, som ingen lär bestrida, att ju större en bana är
desto större är omloppstiden, så kunna vi förlägga banorna i följande
ordning, i det vi börja med den yttersta.
[2] = Heraklides’ ståndpunkt.
Den första (I) är fixstjärnssferen. Den är orörlig och till den
hänföras alla stjärnors rörelser och lägen i vår värld. Astronomerna
antaga den samma rörlig; men vi skola visa, att detta är en synvilla,
beroende af jordens rörelse. Under stjärnssferen är Saturnus’ (II)
bana, hvars omloppstid är 30 år; sedan komma i ordning banorna för
Jupiter (III) med 12 års omloppstid, Mars (IV) med 2 års omloppstid,
Jorden (V) med månen med ett års omloppstid, Venus (VI) med 9 månaders
och Merkurius (VII) med 82 dagars omloppstid. I medelpunkten för alla
dessa banor tronar solen. Kunde man hafva gifvit en lämpligare plats åt
denna klara stjärna, som upplyser detta härliga tempel?“
Såsom Kopernikus själf framhäfver, så var öfvergången från Ptolemäus’
system till hans eget den naturligaste sak i världen. Det var icke
häller denna rent geometriska öfvergång, som utgjorde stötestenen
för hans samtida. De mera tänkande bland hans motståndare erkände,
likasom en gång Ptolemäus, att läran om jordens rörelse gärna kunde
få passera, nämligen såsom en _hypotes_ (antagande) _för enkelhetens
skull_. Först när han ville häfda sin åsikt som en _värklighet_,
stötte han på motstånd från de djupt rotade öfvertygelser af motsatt
art, som genomträngde hela hans tidehvarf, från den gamla nedärfda
uppfattningen, understödd af tidens vetenskapliga och religiösa
tänkesätt.
Det är bekant, huru medeltidens människor, med blicken lyft mot
en, efter hvad det ansågs, bättre värld, hvilken för deras fantasi
aftecknade sig mera lefvande än för vår, ringaktade eller försummade
sina efter denna världen afpassade förståndsförmögenheter. För dem
blef det den förnämsta uppgiften att klargöra och ordna de religiösa
förhållandena; särskilt gälde detta med afseende på fastställandet
af kyrkans tro. Många religiösa samfund stödja sig äfven ännu i dag
vid de viktigare resultat, som sålunda stadfästades af kyrkans främste
män och på kyrkomötena. Men utom dessa större frågor egnade man sig
med ifver och allvar åt mera detaljerade undersökningar, hvilka numera
icke hafva allmänt intresse. Så handla flere skrifter från den tiden
om änglarnas egenskaper t. ex. om deras ålder och klädedräkt, om
hvilken ängel, som brakte den heliga jungfrun det himmelska budskapet,
om huruvida änglarna tala grekiska eller hebreiska, eller huru många
tusen änglar få rum på en nålspets, om deras näring, matsmältning
och sömn o. s. v. Det är tydligt att under sådana förhållanden
naturvetenskaperna kommo att intaga en tillbakaskjuten ställning. Och
när vetenskapliga frågor förekommo till behandling, så skedde detta
på samma sätt och enligt samma metoder, med hvilka forskningar uti
de himmelska tingen bedrefvos. Då man med trons visshet kunde bilda
sig en föreställning om förloppet i himmelen eller i jordens d. v. s.
världens medelpunkt, hvarest helvetet hade efterträdt Pytagoräernas
sinnebildliga eld[3], hvarför skulle man då lägga vikt på sinnenas
otillförlitliga vitnesbörd, då det gälde de obetydligare saker, som
tilldrogo sig i ens omgifning? Också är bristen på iakttagelseförmåga
under denna tid förvånande. Sålunda påstår t. ex. en författare, att
om man kastar en sten, så rör den sig först ett stycke bortåt i en
krökt bana och faller sedan rätlinigt ned på jorden. Det bör äfven
icke förundra oss, att samma personer, som i apostlarnas berättelser
och kyrkomötesprotokollen ansågo sig äga ett osvikligt rättesnöre i
teologiska saker, med trygghet litade till Aristoteles’ skrifter,
när det kom an på naturvetenskapliga spörsmål. Så kom det sig att
Aristoteles’ läror angående jordens orörlighet, alla de kristallsferer,
som omgåfvo henne o. s. v., långt fram i tiden förblefvo rotfasta
ej blott hos allmänheten, utan äfven hos dem, som egnade sig åt
vetenskapliga forskningar. Det var denna tidsanda, som utgjorde det
svåraste hindret för Kopernikus’ nymodiga åsikter. Ptolemäus’ blott
af de lärda kända bevis mot jordens rörelse spelade en obetydlig roll
vid sidan af den omständigheten, att den gängse uppfattningen af alla
förhållanden och särskilt själfva religionsformen hade utbildats och
likasom växt sig omkring åsikten om jordens fasta läge i världens
medelpunkt. Det var ju för tanken helt naturligt, att den gudomliga
nåden på ett särskilt sätt samlat sig på ett sådant enastående ställe,
som världens medelpunkt, människans hemvist. Men hvad skulle man tänka,
om jorden ej var annat än en irrande planet bland många liknande, och
huru skulle man föreställa sig dessa andra planeter lottade i samma
afseende?
[3] I en 1836 med myndigheternas bifall utgifven formulering
af den katolska tron heter det: »Helvetet är den djupaste ort
i världen, nämligen jordens medelpunkt, och därför motsättas i
den Heliga skrift på många ställen himmelen och helvetet, såsom
den högsta och lägsta orten.»
Såsom det blifvit antydt, hafva under olika skeden af medeltiden
vetenskapliga sträfvanden af olika värde varit värksamma. Kyrkofadern
Lactantius från början af fjärde århundradet egnade redan en tanke
åt frågan om jordens rörelse, i det han i sitt arbete “Om den falska
okunnigheten“ förklarar alla dem för “mindre vetande“, som antogo,
att jorden roterar, att den är rund, att det finnes antipoder och
att man kan gå omkring henne utan att falla. I allmänhet stälde sig
de skickligaste på Ptolemäus’ ståndpunkt och utbildade särdeles mot
slutet af medeltiden hans system, såväl genom tillfogande af nya
epicykler som genom att bearbeta nyare iakttagelser. Ett århundrade
före Kopernikus (1444) yttrar sig den som kardinal och ståthållare
i Rom bekante _Nikolaus Cusa_ om jordens rörelse på följande sätt i
ett arbete “Om den lärda okunnigheten“: “Det är tydligt, att jorden
rör sig, om det också icke omedelbart synes våra sinnen så, emedan
vi icke kunna döma om rörelsen annat än i jämförelse med det som är
fixt; på samma sätt som den, som sitter i en båt, som lugnt drifver
med strömmen i en flod, icke kan märka sin egen rörelse annat än genom
att iakttaga strandens. På detta sätt äro solens och stjärnornas
rörelser det enda vitnesbördet om vår egen.“ Af denna Nikolaus Cusa
skall astronomen _Purbach_ från Wien hafva fått del af dessa åsikter.
Utan att själf vidare befatta sig därmed, meddelade denne i sin
ordning åsikten om jordens rörelse och planeternas jordlika natur åt
sin lärjunge _Regiomontanus_. Men icke häller denne framstälde saken
offentligt. Båda dessa män voro framstående astronomer, som gjort sig
förtjänta om vetenskapen. Regiomontanus hade en lärjunge _Brudzewski_;
icke häller denne offentliggjorde något om saken. Det är svårt att
afgöra om det varit vetenskapliga skäl eller opinionens våld, som
sålunda åstadkom, att frågan uppsköts ifrån man till man. Kopernikus
själf, som väl må antagas hafva erhållit de första ideerna till sitt
system af Brudzewski, hvilken var hans förste lärare, uppsköt i 36 år
offentliggörandet af sin åsikt. Han säger väl på ett ställe, att han
gjorde detta af samma skäl, hvarför Pytagoräerna blott sins emellan
meddelade sig om sina åsikter, “emedan hopen dock ej förstod hans
lära“. I ett annat af hans yttranden framlyser dock en annan orsak.
Han omtalar, huru han af sina vänner blifvit nästan tvungen till
offentliggörande af sitt arbete och fortsätter: “Bland dem var framför
alla den i hvarje vetenskap berömde kardinalen Nikolaus Schönberg,
ärkebiskop i Capua och efter honom en mig tillgifven vän, biskop
Tiedeman Giese från Culm. -- Denne senare har nämligen ofta manat mig
och stundom med förebråelser uppfordrat mig att låta mitt värk komma i
dagen, som jag hållit tillbaka och undandragit offentligheten icke i 9
utan i 4 gånger 9 år. Äfven några andra lärda män hafva föreställt mig,
att jag icke längre af _fruktan_ skulle vägra att göra mina arbeten
bekanta till gagn för alla matematiker.“ Han lät äfven slutligen
öfvertala sig och lämnade i Gieses händer handskriften till sitt värk
“_Om omloppen_“, till hvilket han hade den lyckliga idén att bifoga en
tillegnan till påfven. Här heter det: “Jag tillegnar Eders Helighet
mitt värk, för att hvar och en, både lärda och olärde skola se, att
jag icke söker undvika bedömande och granskning. Eder auktoritet och
Eder kärlek till vetenskaperna i allmänhet och matematiken i synnerhet
skola blifva mig en sköld mot onda och nedriga belackare, äfven om
ordspråket säger, att mot smädarens bett finnes intet läkemedel. ---- Om
lättsinniga eller okunniga människor vilja missbruka några utdrag ur
den Heliga skrift (för att vederlägga hans åsikt), så skall jag ej
låta detta invärka på mig; jag föraktar deras fåvitska angrepp. Har
icke Lactantius, den berömde skriftställaren, men svage matematikern,
förlöjligat de personer, som trodde på jordens klotform? Vore det
då att förvåna sig öfver, om detta äfven skulle blifva min lott?
Matematiska sanningar böra bedömas endast af matematiker. Om jag icke
bedrager mig, skola för öfrigt mina arbeten vara till nytta för
kyrkan, hvars högsta ledning Ers Helighet för närvarande har i sina
händer.“ Giese öfverlämnade handskriften åt Rheticus, Kopernikus’
lärjunge. Denne i sin ordning öfverlämnade bestyret om tryckningen
åt den lutherske predikanten Osiander, hvilken slutligen ombesörjde
den samma efter att dock hafva uteslutit Kopernikus’ tillegnan till
påfven och i stället bifogat ett af honom själf skrifvet företal “Om
detta värks hypoteser“, i hvilket, tvärt emot Kopernikus’ afsikt,
åsikten om jordens rörelse framhölls såsom ett blott antagande utan
värklighet. -- Kopernikus öfverlefde ej tryckningen af sitt arbete. På
dödsbädden skall han hafva erhållit de första arken däraf.
I det föregående har blifvit visat, hvaruti det nya af Kopernikus’
system bestod, huru det uppkommit genom _en i geometriskt afseende
obetydlig ändring af det Ptolemäiska systemet_ och vi hafva antydt de
för vetenskapen främmande omständigheter, som utgjorde det svåraste
hindret för det sammas utbredning. Härtill kom nu äfven, att de af
Kopernikus framstälda skälen ej voro af den natur, att de kunde
blifva särdeles värksamma på dem, som voro genomträngda af det gamla
föreställningssättet. Hufvudsumman af Kopernikus’ skäl kan i korthet
sammanfattas på följande sätt. Hvad först den dagliga rörelsen
beträffar, anmärker han det orimliga däruti, att alla de olika
planeterna och fixstjärnssferen skulle, ehuru åtskilda den ena från
den andra följas åt i sin rotation kring jorden. Han påvisar äfven,
hvilken oerhörd hastighet det skulle kräfvas, särdeles för den längst
aflägsna fixstjärnsferen, för att den skulle hinna med denna rotation
på en dag. Och huru mycket enklare gestaltar sig icke saken, om man
låter stjärnsferen och planeterna vara orörliga och gifver åt jorden en
roterande rörelse, hvilken i alla händelser ej behöfver medföra en så
ofattlig hastighet! Beträffande jordens årliga rörelse lade han till
stöd för sin åsikt den omisskänneligen större enkelhet detta antagande
medförde. Huru olika i de båda systemen; i hans eget solen helt enkelt
omgifven af ett antal cirkelformiga planetbanor, den ena utanför den
andra; och i det gamla systemet för hvarje planet en invecklad apparat
af deferent och epicykel. “I sanning, de som konstruerat detta system,
de hade, så att säga, haft till sitt förfogande alla delarna af en
välskapad kropp, men de hade däraf sammansatt ett vidunder, genom att
sätta lemmarna på oriktiga ställen!“


3. _Galileo Galilei_, hans lif, hans upptäckter på himmelen med
kikarens tillhjälp.

Såsom blifvit nämt, afled Kopernikus strax innan hans värk kom ut i
tryck, och när striderna om det samma uppstodo, var han icke längre
själf till hands för att föra försvarstalan. I lifstiden äflades
han icke häller att med sin egen person uppträda för sin åsikt. Han
utarbetade i lugn sina teorier och anförtrodde dem på sin höjd åt några
få vänner. Likasom hans åsikter sålunda saknade stöd af hans egen
personlighet, så var äfven, efter hvad som anförts, hans bevisföring
åtminstone icke för hans samtida nödvändigt öfvertygande; särskilt var
hans vederläggning af Aristoteles’ och Ptolemäus’ motbevis ej kraftig
nog. I båda dessa afseenden fullständigades Kopernikus’ uppträdande ett
århundrade efter honom själf af _Galileo Galilei_.
Denne märkvärdige man, son af en musiker i Florens, föddes i Pisa 1564.
Af sin fader bestämdes han ursprungligen för läkareyrket, och han
idkade äfven en tid medicinska studier. Men hans håg drog honom snart
öfver från läkarebanan till naturvetenskapernas studium. Han gjorde
häruti så stora framsteg, att han redan vid tjugu års ålder författat
flere afhandlingar. År 1589 utnämdes han till professor i Pisa. Tre
år därefter flyttade han som professor till Padua i den på denna tid
i kultur och vetenskaper framstående republiken Venedig. Det var här
han gjorde de berömdaste af sina upptäckter. Här utöfvade han en
storartad och fruktbringande lärarevärksamhet. Antalet af hans åhörare
skall stundom hafva öfverstigit 2,000 personer. Furstar och ädlingar
besökte honom och åtnjöto hans enskilda undervisning. Bland dem
omnämnes särskilt en prins Gustaf från Sverige. -- För att emellertid i
ro få hängifva sig åt sina naturvetenskapliga undersökningar, hvilka
inkräktades af denna betydande lärarevärksamhet, öfvergaf han sin
plats i Padua, där han varit omgifven af idel vänner och beundrare och
anstäldes i Florens af storhertigen af Toskana såsom hofmatematiker
utan undervisningsskyldighet. Här kom han emellertid i en omgifning,
som hvarken var honom själf så tillgifven icke häller i allmänhet så
frisinnad, som fallet varit i Venedig. Hans vänner från Padua beklagade
sig öfver hans oförsiktighet att välja Florens till vistelseort. Det
dröjde häller icke länge, innan Galilei, mycket till följd af sitt
öfverlägsna och hårdnackade sätt att uppträda, förvärfvade sig en skara
af fiender bland munkarna och anhängarna af de gamla Aristoteliska
åsikterna, hvilka för hvarje ny upptäckt, som han gjorde, kände marken
glida under deras fötter. Stormen mot honom nådde sin höjdpunkt, efter
det han utgifvit en skrift, i hvilken han sökte uppvisa att läran om
jordens rörelse ej stod i strid med den Heliga skrift[4]. Så följde
hans resa till Rom och den ryktbara processen, genom hvilken han dömdes
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Jorden och solsystemet - 3
  • Parts
  • Jorden och solsystemet - 1
    Total number of words is 4231
    Total number of unique words is 1423
    24.2 of words are in the 2000 most common words
    32.3 of words are in the 5000 most common words
    37.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Jorden och solsystemet - 2
    Total number of words is 4342
    Total number of unique words is 1481
    23.0 of words are in the 2000 most common words
    31.4 of words are in the 5000 most common words
    35.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Jorden och solsystemet - 3
    Total number of words is 4398
    Total number of unique words is 1568
    23.6 of words are in the 2000 most common words
    32.1 of words are in the 5000 most common words
    36.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Jorden och solsystemet - 4
    Total number of words is 4449
    Total number of unique words is 1469
    24.0 of words are in the 2000 most common words
    32.3 of words are in the 5000 most common words
    35.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Jorden och solsystemet - 5
    Total number of words is 1022
    Total number of unique words is 432
    35.6 of words are in the 2000 most common words
    40.5 of words are in the 5000 most common words
    42.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.