Jorden och solsystemet - 3

Total number of words is 4398
Total number of unique words is 1568
23.6 of words are in the 2000 most common words
32.1 of words are in the 5000 most common words
36.9 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
att afsvära sina åsikter. Efter denna tid blef hans kraft bruten. Dömd
till enslighet och tystnad, hade han ingen möjlighet att med samma
eftertryck som förr fortsätta sina vetenskapliga undersökningar. Han
afled i sin villa Arcetri nära Florens 1642.
[4] Bland alla Galileis arbeten var detta det, som sedermera
strängast blef förbjudet.
Galileis värksamhet var af betydelse ej blott för astronomien, utan
äfven för öfriga naturvetenskaper. Såsom egendomligt för hans arbeten,
gent emot den föregående riktningen inom vetenskapen, kan betecknas,
att han i hvarje fråga vädjade till erfarenheten, lämnande åsido hvarje
förutfattad mening och hvarje auktoritet. I detta afseende är han den
moderna vetenskapens grundare. Under det hans samtida t. ex. på god
tro antogo Aristoteles’ lagar för kroppars fall, enligt hvilka kroppar
falla fortare, ju tyngre de äro, så företog sig Galilei att från det
lutande tornet i Pisa samtidigt nedsläppa föremål af högst olika tyngd.
Han fann på detta sätt sina _fallagar_: att alla kroppar, tyngre och
lättare falla _lika fort_ och med en hastighet i hvarje ögonblick, som
växer i samma mån som den tid kroppen hållit på att falla, hvarförutom
den tillryggalagda vägen växer såsom den förflutna tiden multiplicerad
med sig själf. Att värkligen somliga kroppar synas falla långsammare
än andra, t. ex. en fjäder långsammare än en sten, förklarade Galilei
bero på en biomständighet, nämligen luftens motstånd mot rörelsen. Den
_empiriska_ (= försöks-) metod, han använde, var på hans tid så illa
aktad, att hans kolleger, för att uttrycka sitt misshag, mången gång
störde hans försök med ovärdiga uppträden, hvisslingar och oväsen.
De anade ej att dessa fallförsök skulle blifva grundstenen för en ny
viktig vetenskap, _dynamiken_ eller rörelseläran. -- Aristoteles höll
före, att det beror på kroppars form, om de sjunka eller flyta i
vatten (eller andra vätskor). Sålunda antog han, att is är tyngre än
vatten, men flyter på vattnet, emedan den är platt. Ingen hade före
Galilei fallit på den tanken att undersöka saken genom att af samma
ämne förfärdiga kroppar af olika form, för att öfvertyga sig, att de
sjunka eller flyta oberoende af deras form och beroende blott af ämnets
tyngd. -- Aristoteles indelade kropparna på jorden i två slag: tunga, som
hafva en benägenhet att falla, nämligen jord och vatten, samt lätta,
hvilka hafva en benägenhet att stiga, såsom luft och eld. Galilei
visade däremot, att _alla_ kroppar äro tunga och dragas mot jorden, och
att, om en kropp synes lätt, t. ex. flyter på vatten, så beror detta
icke på en hos kroppen inneboende drift att stiga uppåt, utan därpå,
att den är mindre tung än den kropp, som omger honom. I många andra
punkter höll han sålunda räfst med det gängse föreställningssättet och
ersatte fördomarna med erfarenhetsrön.
Galilei gjorde äfven en mängd för det praktiska lifvet och för
vetenskapen nyttiga uppfinningar. Sålunda fann han redan som ung
studerande, då han af en händelse iakttog svängningarna hos en taklampa
i en kyrka, att dessa svängningar voro, hvad man kallar _isokrona_,
d. v. s. att till hvarje svängning, stor eller liten, åtgår lika
lång tid. Han förstod ock den betydelse för tidemätningen, som låg i
denna omständighet, i det att en dylik apparat, bestående af t. ex.
en kula upphängd med en tråd eller en stång (_pendel_) kunde tjäna
till uppmätning af olika tidsrymder i förhållande till hvarandra.
Svängningstiden för pendeln är blott beroende af dess längd. Vill man
hafva en pendel, som utför hvarje svängning på precis _en_ sekund, får
man göra den _en_ meter lång. Galilei synes hafva tillämpat denna metod
för tidmätning blott för medicinskt bruk, för räknande af pulsens slag.
Det blef holländaren _Huygens_ förbehållet, att med pendelapparaten
förena ett maskineri af kugghjul och en drifkraft (lod eller fjäder),
hvarigenom våra vanliga pendelur voro uppfunna. Pendeln spelar vid uret
just den rollen, att genom sin egenskap att utföra hvarje svängning på
en noga bestämd tid, _reglera_ den rörelse hos hjulen och visaren, som
drifkraften _åstadkommer_. Innan dylika ur kommit i bruk, var man för
tidmätning hänvisad antingen till solens rörelse (solvisare) eller till
s. k. sandur och vattenur. Ett sandur var ingenting annat än hvad vi
känna under benämningen timglas. Vattenuret var en dylik inrättning,
blott med den skilnad, att sanden var ersatt af vatten. Galilei använde
själf vattenur vid bestämning af tiderna för kroppars fall. -- Galilei
är äfven en bland dem, hvilka man tillskrifver uppfinningen af
_termometern_. Af Galileis öfriga uppfinningar skola vi inskränka oss
att beröra kikarens upptäckt, hvilken står i närmaste samband med vårt
ämne.
År 1609 kom till Italien ett rykte om, huru en holländsk
instrumentmakare förfärdigat ett instrument, med hvilket man var i
stånd att närma aflägsna föremål till ögat. Det berättas, att Galilei,
sedan han erhållit denna underrättelse, efter en natts arbete utgissat
hemligheten. Faktiskt är, att han i början af samma år konstruerade
det instrument, som benämnes den _Galileiska kikaren_, för öfrigt
samma apparat, som våra vanliga teaterkikare. Efter åtskilliga försök
lyckades han uppbringa kikarens förstoring ända till 100 gånger. Denna
upptäckt väckte den största beundran och uppståndelse. Beställningar
på kikare ingingo från alla håll hos Galilei. Venetianarna, för hvilka
kikarens användning till sjös framstod såsom det väsentliga och som
skattade sig lyckliga att vara i besittning af ett medel att i god
tid upptäcka möjligen annalkande fientliga fartyg, belönade Galilei
genom att erbjuda honom en väl aflönad plats på lifstid i Padua. Blott
Galilei föll på tanken att rikta kikaren mot himmelen. På detta sätt
gjorde han nu en rad af för den tiden högst märkvärdiga upptäckter.
Hans första mönstring gälde månen. Han fann, hvad flere af forntidens
astronomer anat, att månens yta företedde anblicken af ett landskap
med bärgkedjor, bärgtoppar, dalar och stora, släta partier af mörkare
färg, hvilka han ansåg vara haf; han kunde se, hur bärgen kastade
skuggor i solskenet och var i stånd att genom uppmätning af skuggornas
längd bestämma bärgens höjd. Enligt de allmänna föreställningarna åter
var hvarje himmelskropp ett väsen af helt annan art än jorden; allt som
syntes på himmelen var oförgängligt och fullkomligt. Himlakropparnas
form var sferisk, emedan klotet var den mest fullkomliga geometriska
figur; och dessa sferers yta måste vara slät, emedan deras
fullkomlighet uteslöt hvarje ojämnhet.
Den nästa himlakropp, på hvilken Galilei riktade sin kikare, var
planeten Jupiter. I stället för den välbekanta glänsande stjärnan såg
han nu en liten rund, belyst skifva, en måne i smått format; och i
närheten af den samma upptäckte han fyra små stjärnor, som från dag
till dag ändrade läge. Det visade sig snart, att alla fyra hörde till
Jupiter; dessa stjärnor voro fyra månar, som kretsade kring Jupiter i
cirkelformiga banor, så som vår egen måne omkring jorden. Han kallade
dem för de Mediceiska stjärnorna till det toskanska furstehuset Medicis
ära. Berättelsen om dessa sina upptäckter offentliggjorde Galilei i
ett arbete med titeln “Stjärnebudet“. Genom dessa upptäckter steg än
ytterligare hans rykte. Hertigen af Toskana belönade honom med skänker,
konungen af Frankrike bestälde nya stjärnor, hvilka skulle bära hans
namn, och kardinal Barberini, hvilken såsom påfve senare anordnade
processen mot Galilei, författade ett ode till hans ära. Under tiden
vägrade andra att tro på upptäckterna, ja kunde icke förmås att genom
en blick i kikaren öfvertyga sig om förhållandet emedan, som de
föreburo, hvad man där såg allenast var en sinnesvilla, framkallad af
djäfvulen.
Galilei öfvergick nu till studiet af planeten Saturnus, hvilken i
kikaren erbjöd en märkvärdig anblick. Han uppfattade saken så, som om
planetens skifva varit försedd med tvänne öron eller handtag. Först
Huygens lyckades förklara denna företeelse, hvilken från tid till
tid växlade utseende efter Saturnus’ läge i förhållande till solen
och jorden och visade sig bero på en platt ring, som fritt sväfvande
omgaf planeten. Hos planeten Venus fann Galilei, såsom Kopernikus
redan förutspått, olika faser, allt efter planetens ställning till
solen, så att planeten, liksom månen, än syntes rund, än formad som
en skära. Härmed var påtagligen visat, att planeten hade klotform samt
rörde sig rundt omkring solen. -- Galilei fann vidare med sin kikare
otaliga för blotta ögat osynliga fixstjärnor. Vintergatan och andra
smärre molnaktiga bildningar på stjärnhimmelen (_nebulosor_) upplöste
sig i hans kikare uti tätt hoppackade stjärnor. -- Slutligen riktade
han kikaren på solen och fann så på henne de s. k. _solfläckarna_,
mörka fläckar, som tid efter annan uppstå och småningom röra sig öfver
solskifvan. Galilei antog, likasom man nu för tiden håller före, att
dessa fläckar voro bildningar på solens yta. Af deras rörelse slöt han
till, att solen måste rotera omkring sin axel och bestämde nära riktigt
rotationstiden till en månad. Från annat håll, där man icke ville höra
talas om, att solen skulle vara behäftad med dylika ofullkomligheter,
sökte man göra troligt, att dessa fläckar härrörde af mörka kroppar,
som passerade förbi solskifvan. De franska och österrikiska
konungahusen täflade om äran att fästa sina namn vid dessa inbillade
stjärnor, hvilka ock på den tiden gingo under benämningen de Bourbonska
eller de Österrikiska stjärnorna.


4. Galileis stora arbete om världssystemen, hans försvar för läran om
jordens rörelse.

Alla dessa undersökningar och upptäckter voro egnade att rucka på
det bestående åskådningssättet, och äfven om de icke alla omedelbart
spelade en roll för undanträngandet af de gängse astronomiska
föreställningarna, så hafva de dock i så måtto bidragit därtill, som
de försatte de ofelbara Aristoteliska lärorna i misskredit. -- Länge
hade Galilei, som han själf berättar, varit betänkt på, att i ett enda
arbete sammanfatta allt hvad skäl och bevis hette för att vederlägga
de gamla världssystemen och försvara det Kopernikanska. Omsider kom
äfven denna afsikt till fullbordan i hans mest berömda arbete: “Samtal
om de två världssystemen, det Ptolemäiska och det Kopernikanska.“
Detta värk är indelat i fyra afdelningar. Den första afdelningen
behandlar Aristoteles’ indelning af världen i jordiska och himmelska
ting, af hvilka de förra äro förgängliga och, när de röra sig, röra sig
rätlinigt mot världens medelpunkt, d. v. s. falla mot jorden, de senare
däremot äro fullkomliga och oförgängliga och hafva den egenskapen att
röra sig i cirkelformiga banor. Galilei söker visa, att de jordiska
och himmelska tingen äro af samma art -- ex. månen -- och att himmelen
äfven är underkastad förändringar -- ex. 1) de ofta uppträdande och åter
försvinnande kometerna, 2) uppflammandet af tvänne nya stjärnor åren
1572 och 1601, 3) solfläckarna, hvilka uppstå och åter försvinna på
solen.
I den andra afdelningen följer frågan om jordens rotation. Utom
Ptolemäus’ bevis mot jordens rotation, som redan blifvit omnämt,
anfördes i hufvudsak häremot följande. Hvarje föremål, som kastas rätt
upp i luften, nedfaller på samma ställe, hvarifrån det uppkastades.
Detta vore omöjligt, om jorden rörde sig, ty medan stenen är i luften,
skulle jorden likasom glida undan under honom och han skulle då
nedfalla bakom det ställe där han blifvit uppkastad. Fåglarna skulle
icke våga lämna sina bon af fruktan att aldrig finna vägen tillbaka.
Skott, som afskötos i en viss riktning, skulle afvika från den samma.
Dessutom skulle genom denna rörelse uppstå en beständig stormvind,
hvilken skulle blåsa omkull alla på jorden befintliga föremål, i det
föremålen, som åtfölja jorden i dess rörelse, skulle genomskära den
omgifvande luften.
Hvar och en som företagit sig, att från däcket af en framilande båt
kasta ett föremål rätt upp i luften, inser grundlösheten af dessa
anmärkningar. Föremålet nedfaller på samma plats af däcket, där det
kastades upp, oaktat båten är i rörelse, och faller ej i sjön akterut.
Detta beror därpå, att föremålet i det ögonblick, det uppkastades,
innehade samma framåtskridande rörelse som fartyget och fortfarande
behåller denna rörelse, sedan det lämnat handen. Detta var ock Galileis
motbevis: alla kroppar på jorden, de må hvila på den samma eller
befinna sig i luften, ja luften själf, deltaga i jordens rörelse; och
_den rörelse, de en gång hafva, den kunna de icke af intet förlora_.
Det sista är hvad man kallar kropparnas _tröghet_, en för rörelseläran
ytterst viktig egenskap, som var okänd för de gamle, hvilka ansågo, att
för hvarje rörelse erfordrades en oupphörligt pådrifvande kraft. Om
luften medföljer i jordens rörelse, så kan ju icke häller någon vind af
oss förnimmas.
Efter detta anför Galilei sina egna skäl _för_ jordens rotation, hvilka
i sina hufvuddrag kunna sammanfattas på följande sätt. Är det först och
främst sannolikt, att den ofantliga fixstjärnsferen roterar kring den
obetydliga jorden? Ytterligare, om fixstjärnsferen, som själf roterar
under loppet af 24 timmar, har makt att i denna rörelse draga med
sig de från den samma åtskilda planeterna, huru skulle jorden ensam
kunna undandraga sig detta inflytande och förblifva i hvila? Om man
granskar himmelskropparnas rörelser, så finner man vidare, att deras
omlopp är desto långsammare, ju längre bort de äro belägna. Jupiters
månar äro de himmelskroppar, som ligga närmast sitt centrum (Jupiter).
Den närmaste månen behöfver till sitt omlopp kring Jupiter blott 42
timmar, den andra 2½ dag, den tredje 7 dagar, den fjärde 16 dagar;
vår egen måne behöfver till sitt omlopp en månad, Jupiter, som ligger
betydligt längre bort, 12 år och Saturnus, den aflägsnaste planeten, 30
år. Är det icke orimligt, att sedan omloppstiderna sålunda vuxit med
afstånden, den yttersta fixstjärnsferen skulle hafva en omloppstid af
24 timmar? Pekar icke analogien på, att denna sfer bör hafva en ytterst
långsam rörelse eller rent af vara orörlig? Och detta kan man antaga,
om man tillskrifver jorden en rotation på 24 timmar. Sålunda får banan
af ett föremål på jorden, såsom sig bör, den minsta omloppstiden,
emedan denna bana är den minsta af alla, som förekomma.
En för Galileis tid betecknande invändning var den, att om jorden såsom
Kopernikus antager, hade två rörelser, den dagliga och den årliga,
så borde den vara försedd med någon lem eller led, ty t. ex. djuren
hafva ju olika lemmar för att utföra olika rörelser. En enda blick
på rörelsen hos ett vagnshjul, som vrider sig kring sin axel, medan
det samtidigt rör sig framåt, borde hafva öfvertygat om, att en och
samma kropp kan samtidigt hafva två olika rörelser. Galilei tillgriper
emellertid icke detta försvar, utan säger blott, att djuren hafva sina
lemmar icke för att röra sig själfva utan för att röra olika delar
af sin kropp. Mot den anmärkningen, att jorden, såsom en förgänglig
skapelse, omöjligt skulle kunna röra sig beständigt, utan att, såsom
djuren, då och då genom hvila hämta nya krafter, svarar Galilei, att
djuren aldrig hvila från sina “naturliga“ rörelser, utan blott från de
oväsentliga. Så länge djuret lefver, andas det och hjärtat upphör först
med döden att slå.
I den tredje afdelningen af boken kommer ordningen till jordens
årliga rörelse kring solen. Stjärnsferen omsluter alla planetbanorna.
Att jorden icke kan befinna sig i medelpunkten för dem, det framgår
däraf, att planeternas afstånd från jorden undergå högst betydliga
förändringar. Att åter planeternas afstånd från jorden äro högst olika
vid olika tider, det följer af “de nya iakttagelserna“ (med kikaren).
Då planeterna synas ljus-svaga, ligga de långt borta från jorden,
och, i samma mån de närma sig till henne, tilltager deras glans. Att
Venus och Merkurius röra sig kring solen, det kan man lätt sluta till
af de fasväxlingar, som “nyligen“ blifvit upptäckta hos Venus. Endast
månen rör sig omkring jorden. Skulle någon haka sig fast vid denna
omständighet, så hänvisas på Jupiter, som omkretsas af 4 månar. I
Jupiterssystemet har man för öfrigt en bild i smått af hvad solsystemet
är i stort. -- Men antag, att man ej på annat sätt visste, antingen det
är solen eller jorden som rör sig; man skulle då kunna skaffa sig en
öfvertygelse härutinnan sålunda. Alla planeterna röra sig. De äro alla
mörka kroppar, som låna sitt ljus af solen, och så är äfven jorden.
Det ligger då närmare att antaga en rörelse hos jorden, likasom hos
planeterna, än hos solen, hvilken, likasom fixstjärnorna, tillhör
en annan grupp af himmelskroppar, nämligen de själflysande. Det är
därför påtagligt, att solen och fixstjärnorna äro orörliga. -- Vidare
föredragas Kopernikus’ skäl, hvarjämte Galilei visar, huru från
Kopernikus’ ståndpunkt vändpunkterna i planeternas rörelser enkelt
förklaras. -- Egentligen borde jordens rörelse omkring solen åstadkomma
en skenbar rörelse hos fixstjärnorna, men himmelssferen är för långt
aflägsen för att någon sådan rörelse skulle blifva märkbar.
Den sista afdelningen af Galileis arbete är egnad åt betraktelser öfver
_ebb och flod_ eller det fenomen, att hafvets vatten under dagens lopp
tvänne gånger stiger (flod) och tvänne gånger faller (ebb). Vi veta nu
för tiden, att detta beror därpå, att månen likasom en magnet drager
till sig oceanernas vatten, så att hafvets yta buktas uppåt på de
ställen, öfver hvilka månen ligger. Äfven på den rakt motsatta sidan af
jorden uppstår en likadan höjning, beroende däraf, att jorden drages
starkare till månen, än det på detta ställe liggande vattnet, som
attraheras svagare, emedan det är något längre aflägset från månen. Då
månen nu för hvarje dag beskrifver ett hvarf kring jorden, så måste,
för ett och samma ställe på jorden, en höjning af vattnet tvänne gånger
inträffa, dels då månen befinner sig öfver den ifrågavarande delen af
hafvet, dels då månen befinner sig öfver den motsatta sidan af jorden.
_Kepler_, Galileis berömde samtida, framstälde denna förklaring af
ebb och flod; och Galilei uttrycker sin förvåning öfver, att en så
skarpsinnig man som denne, i detta afseende kunde så förirra sig.
Själf var han nämligen af annan åsikt. Han ansåg hafvets ebb och flod
såsom en omedelbar följd af jordens rörelse. Hur därvid tillgår kan
man enligt Galilei åskådliggöra genom en skål med vatten: står skålen
stilla är äfven vattnet i hvila; men rör man skålen något åt sidan
börjar vattnet genast skvalpa. Här är ej platsen att närmare ingå på
Galileis tankegång, som -- man måste erkänna det -- är bra förledande.
Galilei fäste stor vikt vid denna sin förklaring och ansåg sig i och
med den samma hafva gifvit ett af de viktigaste bevisen för jordens
rörelse.


5. Kätteriförföljelsen mot Galilei.

Härmed hafva vi anfört några hufvudsakliga punkter af hvad Galilei
hade att andraga mot sin samtids åsikter. Det stora antal anhängare,
han genom sin lärarevärksamhet förvärfvade, visar också, att hans
motståndares skäl, hvilka synas _oss_ inskränkta, äfven på den tiden
kommo till korta, när det kom till allvarlig undersökning. Men, såsom
vi anmärkt, det gälde här icke blott skäl och motskäl. Det gälde att
dana om en hel världsuppfattning, som under sekler slagit djupa rötter
i människonaturen och omhvärft alla föreställningar. Det gälde att tala
till en massa personer, hvilka, för öfrigt måhända högst framstående,
önskade blunda för den yttre erfarenheten, genomträngda som de
voro af en instinkt att icke se och dock tro. Om vi betänka, huru
medeltidens folk från släkte till släkte uppfostrats i undergifvenhet
för de åsikter, de ärft af högre stående folk, så var det äfven helt
naturligt, att man med största allvar kunde söka vederlägga alla
förståndsskäl med ett enkelt veto, hämtat ur gamla nedärfda läror. Och
man kan ej häller förundra sig, om myndigheterna i sin välmening gingo
för långt, då det gälde att försvara öfvertygelser, som för dem själfva
och för folket voro heliga, emot den fara, som hotade från vetenskapens
sida. Så blef förföljelsen emot de nya idéerna en naturlig följd af den
föregående utvecklingen.
Redan Kopernikus var på sin tid utsatt för angrepp. Men dels hade han
icke offentligt uttalat sig, dels voro dessa åsikter ännu så sällsynta,
att allvarligare åtgärder icke voro af nöden. Man nöjde sig med att
göra honom löjlig. Så framstäldes han bland annat såsom pajas uti
komedier. Martin Luther -- hvilken kännetecknade _astrologien_, eller det
då för tiden ytterst vanliga bruket att af stjärnornas lägen förutsäga
människors öden, såsom en “fin, om äfven något osäker konst“ -- skall om
Kopernikus hafva fält det yttrandet att: “Den narren vill vända upp
och ned på hela konsten Astronomia; men den Heliga skrift säger oss
att Josuah befalde solen stå still och icke jorden.“ På samma sätt
framdrogos en mängd andra bibelställen såsom bevis emot Kopernikus,
såsom psalm 93: “Nu är jorden väl grundad och skall icke kunna
flyttas“, och berättelsen om solförmörkelsen vid Jesu död, som varade
i tre timmar, hvilket skulle varit omöjligt, om jorden rört sig, o. s.
v. I det stora hela brydde man sig emellertid på den tiden icke mycket
om nyheterna och till och med påfven hade ingenting att invända mot
Kopernikus’ till honom egnade företal.
Annorlunda gestaltade sig saken i Italien på Galileis tid. Genom
Galileis föreläsningar och genom hans stora auktoritet hade de
Kopernikanska åsikterna vunnit en så stor spridning, att från kyrkans
synpunkt värklig fara ansågs vara förhanden. Åtgärder måste vidtagas
och lämpliga medel funnos. År 1542 grundlades af påfven Paul III en
undersökningsdomstol, kallad General-Inkvisitions-Kongregationen,
hvilken erhöll till uppgift att vaka öfver och bestraffa alla sådana
handlingar, som kunde betraktas såsom brott mot religionen och
kyrkan. Den skulle söka återföra till sanningen alla, som förirrat
sig och bestraffa dem som framhärdade i förryckthet eller fördömda
åsikter. De kardinaler, som voro denna domstols tjänstemän eller s. k.
_Inkvisitorer_, voro bemyndigade att i hela kristenheten inskrida på
hvarje ort och mot hvar och en, som gjorde sig skyldig till afvikelse
från den katolska tron eller var misstänkt för kätteri. De ägde rätt
att fängsla och (äfven till döden) döma sådana personer. Det var denna
institution, som tog saken om hand.
Galilei hade, som nämt, i Florens förvärfvat sig många ovänner. En
ordnad rörelse uppstod där mot honom och slutade med en formlig
angifvelse hos påfven Paul III mot Galilei såsom kättare och mot de
kopernikanska lärorna såsom irrläror. Påfven tillsatte en komité
för undersökning af förhållandet, och denna komité utlät sig om de
kopernikanska åsikterna om jordens rörelse, “denna falska Pytagoräiska
lära“, såsom varande “vetenskapligt oriktiga och stridande mot
den Heliga skrift.“ Därefter utfärdade Index-kongregationen för
förhindrande af åsikternas spridning ett dekret, genom hvilket
Kopernikus’ värk “Om omloppen“ samt ett arbete af munken Asturica,
kallat “Job“ och handlande om samma åsikter, belades med kvarstad
“tills de blifvit rättade“. Ett tredje arbete af karmelitermunken
Foscarini blef “helt och hållet förbjudet och fördömt“, emedan det
sökte visa, att de ifrågavarande åsikterna ej stodo i strid med den
Heliga skrift. Kopernikus’ bok underkastades äfven ett par år därefter
en granskning och utsläpptes sedan ånyo, rättad i den anda, att den
framstälda världsåsikten skulle framträda såsom ett blott antagande
utan värklighet. Så ändrad ansågs boken böra tålas, emedan den innehöll
“mycket i hög grad nyttigt för det allmänna“. De ändringar, som
vidtogos, inskränkte sig för det mesta till strykningar af enskilda ord
och uttryck. Så strökos alla ställen, där jorden omtalades såsom en
“stjärna“. Dessutom insköts uttrycket “hypotesen om“ på alla ställen,
där det talades om jordens rörelse.
Galilei hade, då frågan i Rom kom före, genast skyndat dit, för att
söka invärka på de maktägande. Men han lyckades icke härutinnan.
Han mottogs visserligen på grund af sitt stora anseende synnerligen
vänligt af kardinalerna och påfven, hvilken, efter hvad han själf
berättar, sade honom, att Galilei, “såväl hos honom själf som hos hela
Kongregationen stod så högt i aktning, att de icke lätteligen skulle
lyssna till förtalet om honom, och att, så länge _han_ lefde, Galilei
säkert kunde därpå lita.“ Icke förty erhöll kardinal _Bellarmin_ i
uppdrag, att för sig inkalla Galilei och förkunna honom Kongregationens
åsikt i frågan. Denna Galileis audiens var sannolikt af rent enskild
natur, och ett aktstycke, som vid den senare tillkomna rättegången
mot Galilei framdrogs såsom ett bevis, att Bellarmins förfarande mot
Galilei varit af officiel art, anses vara förfalskat. I själfva värket
erhöll Galilei en tid efter sitt besök af kardinalen ett egenhändigt
underskrifvet intyg af innehåll, att Galilei icke, såsom kringgående
rykten visste förtälja, inför honom eller eljes, så vidt han hade sig
bekant, afsvurit sina åsikter, utan att Bellarmin endast meddelat honom
Kongregationens förklaring, att Kopernikus’ lära “stode i strid mot den
Heliga skrift och därför icke kunde hållas för sann eller försvaras“.
Ett ytterligare försök af Galilei, att, efter det Urban VIII bestigit
den påfliga stolen, utvärka återtagandet af förbudet mot Kopernikus’
böcker, ledde icke häller till något resultat.
Huru mäktigt detta Kongregationens förbud värkade, kan man inse af den
ytterliga försiktighet, med hvilken man efter dess utfärdande måste
bemantla hvarje däremot stridande åsikt. Så beledsagade Galilei en
afskrift af sin afhandling om ebb och flod, som han öfversände till
ärkehärtig Leopold af Österrike, med ett bref, där det heter: “Jag
vet, att man måste tro och lyda myndigheterna, emedan deras uttalanden
härflyta från en djupare insikt, till hvilken min obetydliga ande icke
af sig själf kan nå; jag betraktar därför denna skrift, som grundar
sig på antagandet af jordens rörelse, såsom en dikt eller dröm. Men
äfven diktare sätta stundom värde på en eller annan af sina fantasier.
Så lägger jag värde på min ------ och sänder den, på det att det
ej skall gå denna, såsom andra af mina upptäckter, hvilka man velat
taga ifrån mig, utan att andra personer skola kunna intyga, att jag
varit den förste, som drömde om ett dylikt hjärnspöke.“ Med samma
af samhällsförhållandena betingade slughet gick han tillväga vid
författandet af boken “Om de båda världssystemen“. Den är skrifven i
form af ett samtal mellan tvänne anhängare af Kopernikus, Sagredo och
Sarpi samt en företrädare af de gamla åsikterna, benämd Simplicius. De
båda förre anföra ständigt de starkaste och mest bevisande skälen, men
icke förty får den i ordväxlingen svagare Simplicius alltjämt det sista
ordet. Hvad Galilei afsåg med detta lilla bedrägeri, vann han äfven, i
det hans bok af censorerna blef anbefald till tryckning. Först när det
var för sent, kom man underfund med misstaget. Agitationer sattes i
gång, man sökte inbilla påfven, att Galilei i Simplicius’ person velat
förlöjliga honom -- och det ryktbara åtalet af 1633 följde.
Galilei måste å nyo begifva sig till Rom, där en lång ransakning
påbörjades, under hvilken han tidtals befann sig i lindrigt fängelse i
Inkvisitionspalatset, men för det mesta tilläts att bo i det toskanska
sändebudets palats. Förhören skedde för slutna dörrar och Galilei
förbjöds vid påföljd af de strängaste straff att yppa, hvad som
förekommit. Det lades honom till last att hafva brutit emot kardinal
Bellarmins befallning att “på intet sätt hylla eller utbreda“ de
skriftvidriga åsikterna och att hafva fört censorerna bakom ljuset.
Förgäfves förklarade han sig icke kunna ihågkomma, att detta förbud
blifvit honom meddelat. Man stälde mot denna förklaring de tydliga
ordalagen i ett bland Inkvisitionens handlingar funnet aktstycke, utan
underskrift, och som, efter hvad den senare forskningen synes hafva
ådagalagt, sannolikt var förfalskat. Förgäfves företedde han kardinal
Bellarmins intyg. Saken antog en hotande natur. Man hade ännu i minne,
huru _Giordano Bruno_ med döden på bålet fått plikta för sina åsikter,
bland annat om jordens rörelse och världarnas flertal.[5] Galileis
vänner uppmanade honom också enständigt att begagna det tillfälle,
som erbjöds honom, att afsvärja sina åsikter. Han beslöt sig också
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Jorden och solsystemet - 4
  • Parts
  • Jorden och solsystemet - 1
    Total number of words is 4231
    Total number of unique words is 1423
    24.2 of words are in the 2000 most common words
    32.3 of words are in the 5000 most common words
    37.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Jorden och solsystemet - 2
    Total number of words is 4342
    Total number of unique words is 1481
    23.0 of words are in the 2000 most common words
    31.4 of words are in the 5000 most common words
    35.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Jorden och solsystemet - 3
    Total number of words is 4398
    Total number of unique words is 1568
    23.6 of words are in the 2000 most common words
    32.1 of words are in the 5000 most common words
    36.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Jorden och solsystemet - 4
    Total number of words is 4449
    Total number of unique words is 1469
    24.0 of words are in the 2000 most common words
    32.3 of words are in the 5000 most common words
    35.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Jorden och solsystemet - 5
    Total number of words is 1022
    Total number of unique words is 432
    35.6 of words are in the 2000 most common words
    40.5 of words are in the 5000 most common words
    42.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.