Erik Sparres bästa: En handfull skärgårdshistorier - 8

»Säkert! — Men hur mycket strömming fick ni?»
»Jo, dä va sjutton tunner priciss dä, å fet å fin va han konstigt nog
fast dä va lekströmming.»
»Söderman såg inte hur han såg ut riktigt, sjökungen?»
»Nä, dä gjorde ja inte då, för dä va skumt på kvälln, då han kom, men
liten va han å va klädd i stortröja å mössa å storstövlar tock som vi.
Men andra gången ja såg’en kunde ja si bättre, för då va dä på ljusa dan.
— Månntro han har lust på en kopp kaffe?»
»Tack, Söderman. Jag säger inte nej!»
»Ja, då kokar vi’et här, för kvinnfolka mina ä te Bergmans å hjälper dom
mä julslakten.»
Gubben tassade in i köket där han sysslade en stund, varefter han kom
ut med en högfotad kopparpanna, som han satte vid elden över en hög med
stora glöd och återtog så sin plats på huggkubben.
»Det var ju här vid Backa, som Söderman såg sjökungen för andra gången»,
började jag, när gubben kommit sig i ordning igen och fått eld på sin
gamla snarkande pipa.
»Ja, dä va så. — Tvi! Rackarpipa te vara sur, tvi. — Ja, si dä va som så,
att mor å ja va ute dan före missommarafton ett år å lag våra abborrnät
här på grynderna väst på land ve Killingen, han vet. Bäst vi så höll på
te lägga, så fick ja si en båt komma roendes å i den satt en liten gubbe
å kajka å kurs höll han rätt på oss. Dä regna å slaska den där dan, så
mor å ja hadde oljekläder på oss å dä hadde gubben mä, såg ja, när han
kom närmare, å när vi va färdiga mä läggningen, va han långsides mä oss.
— ’Gukväll’, sa han. — Gukväll igen, sa ja. — ’Du har väl inte husrum å
mat åt en fattig stackare du’, sa han. ’Ja har rott många mil i dag å
ä trött å hungrig å många fler mil har ja te ro inna ja kommer dit ja
ska’, sa han. — Han må tro, ja kände allt igen kamraten, ja, å dä klack
te i mej te börja mä, men sen vart ja ju lugn igen, för ja visste ja
hadde gott stål ve svångremmen. — Joo, sa ja, dä kan du gott få, om du ä
nöjd mä va vi kan bju på, å mä dä rodde vi opp te sjöbon å drog opp våra
båtar. — Liten å grov va gubben som förra gången ja såg’en å såg mest ut
som en ann männischa utom dä att hakskägge hans va kluvet å såg ackurat
priciss ut som en fiskstjärt å ögena hans va bleka, näranpå gråvita. Ja
sa inte ett ord te mor om saken, för då hadde ho bara blivi besvärsam å
rädd, utan han fick sej mat i lag mä oss andra å så fick han koja sej på
kammarn här oppe på vind. Inte ville ja fråga’n heller vart han skulle
fara å varifrån han kom, för dä visste ja ju förut, utan vi talte om
fiske å bragder å doningar å tocke där. — Nå, inna han gick te kojs, så
tacka han för mat å dricka å så sa han: ’dä tarvas inte att hustru din
omakar sej te gå opp i mårron bittiga för nätenas skull’, sa han, ’för
dom ska ja hjälpa dej mä å purra förrexten, när dä ä tid’, sa han, å mä
dä gick han opp för vindstrappan. — Si, nu kokar kaffe. Vänt nu, ska ja
duka.»
Gubben lyfte pannan åt sidan och tassade ånyo ut i köket, varifrån han
snart återvände med en lastad bricka, som han satte på hyvelbänken.
Därefter gick han bort till spiseln, rensade pipen till kaffehurran genom
att hälla en liten del av innehållet över glöden, som fräsande sände upp
en liten sky av ånga mot rökfånget, satte pannan på hyvelbänken och vände
sig till mig.
»Varsego nu, om dä smakar. Kaffe ä kanske lite klent, för mor hadde inte
stort hemma. Bäst han slår i, för ja ä liksom lite darrhänt nu på kvälln
ätter allt plock mä Matts-Alfreds algubbe.»
Vi doppade och drucko den första koppen under tystnad, men då påtåren
hällts i förstärkt med litet droppar ur en flaska, som gubben hämtat ur
sitt storrosiga dalskåp, fortsatte han sin avbrutna berättelse.
»Ge mej si. Var va dä ja sluta.»
»Jo, när sjökungen gick upp och kojade sig.»
»Ackurat priciss dä ja. — Ja, vi koja oss vi också å kniven min hadde
ja stucki i sänggaveln mä handtage mot dörrn, så ja sov gott. Bäst dä va
så tyckte ja, att nån ropa mitt namn högt tre gånger, å då ja vakna å
satte mej opp, sto gubben påklädd å klar på golve. ’Dä ä tid te gå nu’,
sa han, ’så gör dej klar å kom. Ja går ner te sjön så länge å rustar mä
båten’, sa han. — Ja, ja gick opp å klädde mej å så stack ja ut näsa för
te si om dä regna, men dä va dä finaste väder en kunde tänka sej, fast
nog tyckte ja att gubben hadde purra bra tidigt, när vi bara skulle fara
ut å ta opp våra nät. När ja va klar, gick ja så ut på trappan å skulle
gå ner te sjöbon, men då mötte ja kamraten. — ’Hurdant skulle dä vara
te få sej lite färsk fågel i dag?’ sa han. Jaa, sa ja å grina lite för
mej själv, du kan ju få låna bössa å vettar å fara ut å försöka, sa ja.
Men ja tror inte dä nyttar mycke, sa ja, för så här års brukar dä bara
finnas en å annan helsing kvar utom dom som har kullar här, å dom rör en
ju inte, sa ja. — ’Gå ätter bössa di å doningar å kom ner te båten’, sa
han, ’så far vi ut en släng. Nätena kan vara te vi kommer igen.’ — Ja, ja
gick ja, fast ja inte tyckte dä va mycke lönt, å när ja kom ner te båten,
satte ja ifrån mej bössa å leta rätt på sjöbodnyckeln för te ta ut nåra
vettar. — ’Vart ska du gå nu?’ sa gubben. — Ja ska ta fram nåra vettar,
sa ja. — ’Vi tränger inga vettar’, sa han, ’för när ja lockar åt dom, så
kommer di. — Ja, vi gick ju i båt å gav oss i väg å gubben satt ve årerna
å knoga. Dä undrades mej mycke, vart han skulle ta vägen å undra fick ja,
för han rodde förbi alla di bästa ställena, för den vind som va, å där
ja hadde bra stenskårar förrexten. — Hur långt ska vi? frågte ja te sist
å så smet ja fram kniven å satte fast den i toften mä skafte åt gubben.
— ’Å, bara en liten bit te’, sa han då å så satte han kursen rakt på
Brunskär. — Dä va nog fint lä där på sydsida för all del, men där hadde
ja ingen skåre, å inga skjutportar hadde vi ju tagi mä oss. — Ja, bäst
dä va, så va vi framme, å gubben rodde bort båten i en bra skreva å där
drog vi opp’en. — Här på skäre har ja ingen skåre, sa ja, för ja ville si
va han skulle göra ve den saken. — ’Vi tränger inte nån tocken’, sa han,
’utan nu kryper du ner ve den där stora sten på udden, så sätter ja mej
bakföre å lockar.’ — Å dä gjorde vi.»
»Nåå?»
»Ja ja kröp ner å satte mej mä ryggen mot sten å va fanken så kvick te få
kniven min lagd riktigt, när gubben slog sej ner bakföre mej. — ’Nåå’,
sa han, ’undras mej hur dä skulle vara nu mä nåra alingar’, sa han. —
Joo, sa ja, dä ä go mat dä, bara en kan få nåra. — ’Ja, sitt du bara
still å pass på’, sa han, ’så skall du få si’, å mä dä drog han te å
locka så ljuveligt, så ja har då aldrig hört på maken i hela mitt liv. —
A-a-aroli-aroli-aroli, a-a-aroli-aroli, lät han. — Ja, dä stog aldrig på
dä, förrn ja fick si en svärm fågel komma utifrån have å rakt åt oss, å
gamla algubbar va di varendaste en. A-a-aroli-aroli, lät gubben å alinga
svara å slog te, så dä stänkte om dom, på lagom håll från mej. Ja lag
te öga tvärt å drog på å när dä small, blev fyra fåglar kvar å dom for
gubben å hämta mä båten. — ’Dä gick ju bra dä här’, sa han, när han kom
tebaks. — Jaa, sa ja, å fick en ny knallhatt på cylindern, dä här va inte
så tokit. — ’Nå’, sa han, ’hur skulle dä nu vara mä nåra gudingar?’ — Ja,
tyckte ja, ä du karl te få hit nåra, nog ska ja laga vi får en del mä oss
hem, sa ja, å då drog han på te locka igen — aaa-ooo, aaa-ooo lät han,
priciss som hadde ja haft en ådgubbe bakom ryggen på mej.»
»Och det kom ejder?»
»Ja ja men. Dä kom en hel drös mä gamla gudingar å brokiga helsingar
— åder va dä inga mä — å dom fällde också på lagom håll för gubbens
lock. Ja sköt tvärt ja, förståss, å fyra låg dä kvar åv dom också å
ja va storbelåten rakt, ja, när gubben kom tebaks mä dom, å tyckte,
att dä räckte te bra nog mä färsk mat som dä va. Men då sa kamraten:
’ättersom dä har gått så bra mä alingar å ådfågel, så ä dä väl bäst
vi får oss nåra pracker mä’, sa han, å mä dä börja han på te locka —
parrak-parrak-parrak — å priciss som di andra fågelsvärma hadde kommit,
så kom dä en hög pracknissar å slog i mä nacktofsarna styva som tråspik å
ögon, som lyste rakt gula i skallen på dom.»
»Och så small det på nytt?»
»Ja, ja fick fyra åv dom mä — si vi va fyra hemma i huset, så dä va
väl gamlingens uträkning, förstår ja — å när så gubben kom tebaks mä
dom, rodde han båten bort te mej å klev ur å så sa han: ’ä du nöjd nu,
Jan-Erik?’ — Jaa, sa ja, dä ä ja, å nu ska du ha tack för hjälpen. —
’Inget te tacka mej för alls’, svarte gubben då. ’_Tacka du ditt goa
hjärta å stålet, du bär ve bältet_’, sa han, å mä dä gick han ner mot
vattne å va borta.»
»Tog han fåglarna med sig, då han reste?»
»Neij då. Dom låg nog kvar i båten, dom, å ja rodde hem å väckte mor å
fick’na mä ut te nätena — för gubben hadde gett sej i väg i ottan, sa ja
— å maken te fiskafänge har ja aldrig gjort på nät varsken förr eller
sen. Å dä va sista gången ja såg sjökungen.»
Lampan på hyvelbänken hade brunnit ut och slocknat för länge sedan.
Bränderna i spiseln föllo i en stor glödande hög och det blev skumt
i rummet allteftersom kolen började falna och svartnade. Då jag reste
mig upp för att gå, tände gubben Johan en lykta och följde mig ut på
förstubron.
»Kom nu ihåg va ja säjer», sade han och nickade på sitt egna sätt. »Far
aldrig utan den kniven på sjön. Å händer dä någe, _så sätt stålet mot sej
själv å skafte mot faran_, så klarar han sej. Gunatt.»


EN GAMMAL FOLKSÄGEN

Det stod ett skidspår ned för sluttningen mellan stortallarna på
Hjärmingeåsen, då jag med god fart kom sneddande genom ungskogsbeståndet
på dess västra sida, där skogshygget med omild hand gått fram för ett
tjugutal år tillbaka. Ett brett, tämligen djupt nedtrampat skidspår,
vilket likt ett blåvitt band slingrade sig ned emot dälden mellan
trädstammar, buskar och rotvältor för att småningom smalna av allt mer
och mer och slutligen försvinna för ögat mellan de höga, snötäckta
starrtuvorna i sänkans botten.
Den löpan kände jag väl igen, och det gladde mig mycket att till sist
träffa på den här uppe i vildmarken, ty ägaren till de breda skidorna,
Gustaf Jernberg, hade jag under förmiddagens lopp förgäves sökt få tag
på i de mångmila, dystra havskogarna, som voro vårt mest svårjagade, men
dock käraste jaktområde.
Jag hade sökt träffa honom i hans hem tidigt på morgonen denna härliga
dag, då nejden stod klädd i sin mest prunkande midvinterfägring, men en
halvtimme före min ankomst till stugan hade han redan hoppat på skidorna
och ränt iväg till skogs. Hans löpa hade jag då redan från början försökt
få tag i, för att fortast möjligt träffa den gamla kamraten från många
strövtåg såväl till lands som vatten, men då någon sådan ej stod att
finna i närheten av stugan så förstod jag, att han med all säkerhet följt
landsvägen ett stycke, innan han böjt av sydvart, och därför stack jag
också snett över Lobergsbackarna för att om möjligt genskjuta och träffa
hans spår i sänkorna nedåt Stormyren.
Men förgäves. Timme efter timme hade jag kryssat omkring däruppe i den
oländiga, men så storslaget vackra terrängen, utan att finna vad jag
sökte, och det var först nu, då jag på hemväg kom glidande fram genom
ungskogen på Hjärmingeåsens västra sluttning, som Jernbergs breda
skidlöpa lyste emot mig ur snötäcket mellan jättefurorna, där skogshygget
gått fram och de bortanför liggande, med dvärgtallar, vide och småbjörk
bevuxna myrsträckningarna. Utan att förspilla någon tid, rände jag fram
och tog an löpan. I vinande fart bar det iväg nedför sluttningen och då
jag nådde sänkans botten och svängde av åt vänster efter kärrlaggens
södra kant, small ett doft dånande skott bortifrån myrhalsen på andra
sidan den framför liggande skogshöjden.
Det var Jernbergs gamla svinrygg med det långa silverkornet och det
på kolven inskurna älghuvudet, som nu öppnat gapet, det hörde jag på
smällen, och under täta stavhugg rände jag snett upp för höjden, nådde
toppen och susade ned för sydsidan mot den vida myren, som låg där så
bländande vit framför mig i sin omramning av hög, snötyngd furuskog.
På myrhalsen, i själva kanten av dvärgtallsraden stod Jernberg och
lutade sig över en råbock, som han just höll på att passa med sin långa
slidkniv, och så upptagen var han av sitt arbete, att han ej uppfattade
det frasande ljud, som mina skidor framkallade, då jag kom glidande ned
för sluttningen och stannade någon meter bakom hans breda rygg.
»God dag, Jernberg.»
Den tilltalade vände sig blixtsnabbt om och jag såg för en sekund ett
uttryck av häpnad, kanske oro i hans grå ögon.
»Å kors! — Ä han ute å ränner?»
»Ja. — Han blev allt en smula rädd nu, gamle tjuvskytt, när jag kom så
här tyst. De där gamla minnena från norrlandsskogarna hänga i ännu, kan
jag se.»
»Äh, han ska då alltid späktakla mä folk. Tjyvskytt, sa han? Ja har
djädrar i mej aldrig lossat skott på annans mark eller i förbjuden tid.
Så mycke han vet dä.»
»Nej, han va nog övertygad om den saken, länsman Holmberg där uppe i
Jämtland också, eftersom han —»
»Ä, håll gadden på sej han. Dä där har han drömt. — Men har han sitt en
sån stor bock förr? Dä ä väl en grannlåt, va?»
»Ja, det var ett vackert djur.»
»Ja, dä va synd, att han inte var här i jåns, för då hadde han kunna fått
sej en stek mä. Di va tri styckna, som stog här borta i björkholmen, ska
han si.»
»Såå? Hade Jernberg långt håll?»
»Åja, branog. Dä va väl en hundra steg, styft. Ja, dä va nog
hundratjugefem mä, tänker ja. Å brått hadde han värre, när han kom.»
»Har Jernberg skjutit den där bocken på hundratjugufem steg och i
språnget, så sköt han allt med frikula den gången. Så mycket begriper då
jag.»
»Frikula! — Jag ska säja honom en sak så go som två», sade den gamle
skogslöparen och rätade liksom harmset på sin breda gestalt, »att Gustaf
Jernberg tarvar djädrar i mej inte nån frikula för te dräpa en råbock på
hundratjugefem stegs håll å i språnget, om dä så också vore mä lod.»
»Å skräpp lagom. Han lärde sig nog en hel del tjuvknep där uppe i
Norrland. Hur var det egentligen med gamle Lapp-Niklas uppe vid Ånn?»
»Äh, ä han nu där igen. Han ska slippa smaka bocken alls, om han inte
tiger mä sitt tokprat. Å va ska han då spisa för färskt te hälgen? Han
har ju inte så mycke som en hartuss i bo’n sin, va ja vet. Å inte lär
han få nån heller, för lika gärna kan han jaga mä grisen, som te gå te
skogs mä den där stora valptokern han har skaffa sej. — Ja, nu va dä här
gjort», fortsatte Jernberg, i det han hängde upp bocken i en närstående
tall och tvättade händerna rena i snön sedan han torkat av kniven och
stuckit ned den i skidan. »Nu ska vi ha oss e tugga å en klar. Har han
lust te leka mä?»
»Javars! Jag säger inte nej.»
»Nå, då börjar vi då, som Hillmans Jan sa, när han kasta ut dom där åtta
Bärbopojkarna på danskalase hos Leanders.»
Jernberg strök ned snötoppen från en stor, närbelägen stubbe, täckte
dess överdel väl med grankvistar, som han hämtade ett stenkast bort
från platsen, och slog sig ned samt drog fram jaktväskan över knäna. På
en tuva alldeles bredvid redde jag mig en liknande sittplats och högg
gladeligen in på den stora smörgås av groft, hembakat bröd, som kamraten
räckt mig.
»Hör han», sade Jernberg efter en stund sedan han stillat den värsta
hungern, »han har ju vari å jagat neråt Södervåla te nån gång, va?»
»Jaa, jag var där nere ett par gånger förra hösten senast. En gång efter
älg och en annan gång på harjakt med Simon i Aspberga.»
»Jaså. Nå, va han nånsin oppe vi korsvägen ve rågången där mitt för
Hillringemossen?»
»Ja, sista gången var jag där. Det var just vid korsvägen jag stod och
sköt den ena hartussen.»
»Så! Nå, då såg han nog också den där stora sten, som står där ve vänstra
vägkanten.»
»Jaa, hur så, Jernberg?»
»Joo», svarade denne och torkade sig om munnen med avigsidan av sin grova
labb, »han talte om frikuler å tocke nyss å då kom ja te tänka på en sak,
som far min hadde hört åv sin far i tiden å som handlar just om friskytte
å tocke där otyg. — Inte för att ja tror på tocke där tokprat, för en
har ju varit ute i världen, vetja, å vet, att tocke där inte existeras,
fast nu lappar å finnar försöker ljuga i folk en hel del, men si bönderna
här, dom tror på’t, ja ja men, dom tror på’t var enda en, men så har dom
heller aldrig varit utom sockna, dom ärans jordlopperna, utan gått här å
påta i lerbackarna som andra daggmaskar i all sin dar. Å så rädd ä dom
åv sej, i vart fall käringera, att dom törs djädrar i mej inte gå ut på
prevetet om kvälla sen dä har blivit mörkt, förrän dom får vända förkläde
sitt bakfram å stoppa en flogrönnsbit i kjortelsäcken, dä ä säkert dä. —
Har han nånsin hört talas om Hök Matts Ersson i Svartmyran?»
»Nej, det har jag inte.»
»Kan nog tänka mej dä, men dä var i vart fall han, som blev förvandlad te
den vilda jägaren å som skötte om den vilda jakten, dom trodde dom såg å
hörde här i traktera på den tiden.»
»Såå. Hur gick det till, Jernberg?»
»Jo, det va som så», svarade kamraten och letade fram sin gamla
svartbrända pipa ur kavajfickan och började stoppa henne med karvad
tuggtobak, »att den där Hök Matts Ersson, Hök-Matte di kalla’n, bodde för
många, många år sen oppe i en liten stuga på norra kanten åv Svartmyran
här syd i sockna å han va jägare å fiskare, han, som dom flesta här på
trakten den tiden, för si odlad mark fanns dä då inte mycket å då. Nå, så
va dä en höstdag som han va neråt Södervålagränsen te å jaga, men aldrig
ett liv han fick heller å likadant hadde det gått dagen förut, så han va
tungsint å besvärsam, när han nu gick hemöver, för han hadde inte ett
dugg i väska å dä va smått om maten för käringen å ungarna hans hemma.
Ja, som han nu gick där genom storskogen på kvällkanten å fundera på,
hur han skulle bära sej te för te få någe vilt, i vart fall nästa dag, så
kom dä en ann jägare å gick förbi honom mellan träna å höll kursen rakt
ner mot Södervåla rågång. Den karln hadde haft tur, han, under dan, dä
såg då Hök-Matte grant, för dä stack då ut bå hartassar å fågelfjädrar
ur väska hans, å riktigt tung såg ho ut te vara förrexten. Den där karln
kan nog mer än ja, tänkte Hök-Matte då, å fast han inte kände karln å
aldrig visste sej ha sitt’en, så börja han på å gå ätter’n å ropa. Men
den andra vånna’n inte en smul utan trava bara på, å te sist måtte då
Hök-Matte börja på te springa. Men aldrig en smul dä hjälpte. Han sprang
å han skrek, men den andra luffa bara på, han, å så bar dom i väg genom
storskogen i kvällningen. Men när så den där främmande karln kom opp på
korsvägen ve rågången ve storsten där, så stanna han te sist å vände sej
om, å när så Hök-Matte kom fram dit mä andan i halsen, så sa han: ’Dä
sir ackurat priciss ut som ja vore en tjyvskytt, ätter du springer ätter
mej på dä här vise. Va vill du egentligen!’ sa han. Nu va dä en konstig
händelse mä den där storsten också, för på den stog dä en lie inhuggen
då, fast dä syns då inte mycke åv nu.»
»En lie! Varför stod den där?»
»Jo, si nåra år i förväg så hadde två bröder vari nere på en odling
därbreve en sommarkväll å slagi gräse, å när dom sen gav sej på hemväg,
så kom dom okontanta om en jänta, som dom tyckte om bägge två, å kom te
stanna å träta just ve den där sten å bäst dom stog där, så svängde den
ena brodern opp sin lie å stack ihjäl den andra. Å ätterpå, så rymde
han te utlande å va borta ett helt år, men sen kom han tebaks å gick
frivilligt i häktelse å fick sin dom å innan han dog så ba han att dom
skulle hugga in en lie i den där sten, så att var enda männischa, som
gick där förbi, skulle tänka en god tanke, så han te sist skulle få ärva
himmelrike.»
»Nåå?»
»Ve dä tage hadde Hök-Matte kommi fram te den andra å svarte på fråga
hanses. Inte springer ja ätter dej för jaktens skull inte, sa han, för
skogen tillhör väl oss alla sockenbor å sockenbo ä du väl, fast ja aldrig
sitt dej förr, men saken är den, att ja har gått näranpå en hel vecka å
inte fått ett liv, sa han, å dä ä smått mä maten för dom hemma. Å när ja
nu fick si dej gå förbi mä full väska, så försto jag, att du ä slängder
mä skogskonster å tocke, å nu vill ja, att du lär mej va du kan, så ska
ja inte bli dej otacksam, sa han. Då skratta den andra karln å strök sitt
långa skägg. Jaså, du har mist skogsturen din, sa han. Nåja, dä ä väl
lätt botat, men hur ä dä mä geväre ditt då? sa han. Joo, sa Hök-Matte,
dä ä skapligt nog dä. Jaså, sa den främmande karln då, men dä ä nog bäst
vi prövar den saken först innan vi gör någe annat, sa han. Sir du dom
där tre kråkerna, som kommer flygande däråt, sa han. Nu sätter sej den
sista i en grantopp därborta. Ta å skjut halsen åv na, sa han. Men då
vart allt Hök-Matte besvärsam. Va, sa han, skjuta halsen åv e kråka mä
lod nu i mörkningen å på hundra stegs håll. Dä går aldrig, sa han. Jo,
sa den andra å skratta, dä går, å mä dä slängde han upp geväre sitt å
sköt å kråka föllt. Gå nu å si ätter, sa han, å Hök-Matte te springa å
när han kom fram te gran, så låg kroppen på den ena sidan å huve på den
andra priciss ackurat som dä hadde blivi åvskuret mä en kniv. Så gick
han tebaks te den andra mä fågeln i näven. Nu sir ja, sa han då, att du
ä lärder på skogskonster å sånt å nu vill ja, att du lär mej va du kan,
så ja slipper komma hem mer mä tom väska, sa han. — Jaa, sa den andra å
skratta igen. Ja tycker om dej, så ja ska väl dä, men då får du först
lova mej te inte tala om saken för nån levande själ å aldra minst för di
hustru, för käringar kan nu en gång aldrig tiga, sa han, å inte ens på
dödsbädden får du tala om’et. Nå Hök-Matte lova dä han, å då böjde den
andra sej ner å viska en hop rysbara saker i öra hans å så skildes dom
åt.»
»Nå, hur gick det sedan, Jernberg?»
»Jo, dä va sent på natten, när Hök-Matte kom hem te sitt å inte ville han
smaka maten, som käringa satt fram åt’en, å inte kunde han sova, när han
en gång väl hadde kommi i fållbänken sin. Å i ottan nästa mårron basa han
i väg te skogs igen.»
»Å då gick det bra?»
»Inte! Nej då. Inte ett liv han hadde mä sej, när han kom hem te sist å
inte nästa dag heller å kärringa hans, som såg att han va mera besvärsam
å konstbesynnerlig än vanligt, tog te å slå ikring å fråga, hur dä va
fatt. Men inte ett ord ho fick ur’en. Men kärringa va enveten som synden
å gav sej inte på vis eller sätt, å hur ho frågte å frågte å låg ätter’n
som hin ätter en kolportörsjäl, så talte han väl om’et te sist bara
för te få fre för’na. Å kärringa vart gla värre. Dä va då en riktigt
rekorderlig karl den där Södervålabon, mente ho på, som ville hjälpa dom
te få mat i huse, å ho kunde väl inte tro annat än karln hennes ville
göra som han hade sagt. För så farligt va dä väl inte. Dä va väl i vart
fall bättre än te svälta. Ja, sa Hök-Matte då, å då hadde han fått humöre
sitt igen å va morsk värre, hadde andra gjort’et så kunde han göra’t mä
för sämre karl va han inte. Å därmä blev dä.»
»Vad skulle han göra då?»
»Jo, vänt ska han få höra. Ett par dar ätter va dä söndag, å då tog
Hök-Matte å kärringa hans å gick te körka å tog nattvarden, å då passa
väl Hök-Matte på te smyga unnan oblaten å stoppa den på sej. Å sen knalla
dom sej då hem. Nästa dag va dä solklart å fint värre å Hök-Matte basa åv
te skogs, han, som vanligt, å ve middagstid, då sola stog mitt på himlen,
ställde han sej på en vit duk, som han haft mä sej hemifrån å ladda ett
skott i bössan å stoppa dit oblaten å så sikta han å sköt rakt in i
sola. Men då blev dä ett rysbart spektakel, må han tro. Dä blåste opp en
skrikandes storm mä en enda gående gång så träna braka ikull å åska gick,
så dä va hemskt te höra’t, å blixtarna for som långa eldormar i luften.
Då tog Hök-Matte te å springa hemåt, han, för nu va han rädd, å blospår
va dä på den vita duken, han hadde stått på. Men när han kom hem, stog
stuga hans i ljusan låga å kärringa å unga sprang omkring på backen å
skrek å bäst dä va, så stog den där främmande jägaren mitt framför dom.
Å han växte å växte te han blev högre än den högsta tall å ögena lyste
som eldkol på’n å så skrek han så dä hördes över bå stormen å åskan:
När du inte kunde tiga mä min hemlighet, utan bröt dä löfte, du gav mej,
så förbannelse över dej å de dina. Jaga nu mä din aldrig felandes bössa,
natt å dag, helg som söcken, år ut och år in, jaga, _jaga_, _~jaga~_!
Å så blev dä. Kärringa å unga blev svarta, tjutandes hundar tvärt å så
bar dä iväg opp i luften mä dom allihop å dä va den vilda jakten, som di
gamla i farfars tid trodde di hörde här i trakterna på mörka höstkvällar,
då stormen rev i storskogen.»
»Och Jernberg tror inte på sådant där.»
»Inte! Tokprat. Bättre vett har en väl. En ä väl civiliserader männischa,
vetja, å inte nån hundturk.»
»Ja, men jag tror ändå, att Jernberg har litet utav det där i blodet och
är smått rädd utav sig, när han är ute och kliver i skogen om nätterna.
Är han inte det?»
»Hör han», svarade Jernberg och reste sig upp från sin plats på stubben.
»Har han sitt svärmorskärringa mi?»
»Gamla mor Lena, ja. Ja visst.»
»Hur håken kan han då komma mä så tokdumma fråger, som han gör? Han kan
väl förstå å begripa, om han nu har någe vett i kålroten sin, att en
person som ja, som kan ha en sån Blåkullaängel som svärmorskärringa i
huse, å som ä karl te knyta opp rompa på’na allt imillanåt, när ho blir
för djäklig, den räds djädrar i mej varken för hin eller trolla, som dä
står i visan. Var lugn för dä — men nu gick vi», fortsatte Jernberg och
slängde bocken tvärs över skuldrorna. »Gå opp spåre hemöver, han, så får
ja lättare te ränna.»


ÅHLÉN & ÅKERLUNDS BILLIGA PRESENTBÖCKER
_Samma kvalité — Samma pris som före kriget._

ERIK SPARRES BÄSTA utvalda humoresker.
NÄTET. Äventyrsroman av _Rex Beach_.
LILIANS DOTTER. En bok för flickor av _Ingeborg Vollqvartz_.
FRÅN SLOTT, SCEN OCH SALONG. Historietter och anekdoter från
skilda tidevarv av _Hugo Falk_.
FRÅN BJÖRNSKOG OCH PÅ VARGSPÅR. Jaktskildringar av _Hugo
Samzelius_.
LÄTTMATROS STADIG. Äventyrsberättelse för pojkar av _Gustaf
Lindwall_.
ANNETTES PENGAR. Roman av _Ingeborg Vollqvartz_.
FRÅN 103 LÅNGGATAN. Pojkstreck av _Albin Fabian_.
DE FYRA UGGLORNA. Roman av _Adolf Paul_.
VIDDERNAS VANDRARE. Äventyrsroman av _J. O. Curwood_.
KAPAREN. Berättelse från Västindien. Pojkbok av _Richard
Melander_.
MANNEN MOT STRÖMMEN. Roman av _May Edginton_.
BLAND SJÖGASTAR OCH NEGERHÖVDINGAR. Humoresker av _N. F.
Cronstedt_.
_Lägg märke till att _dessa böcker_ med sina i allo gedigna egenskaper
såväl ifråga om innehåll som utstyrsel kosta Kr. 2:75_