Erik Sparres bästa: En handfull skärgårdshistorier - 1

ERIK SPARRES BÄSTA

ERIK SPARRES
BÄSTA
_EN HANDFULL SKÄRGÅRDSHISTORIER_,
SOM, PÅ GRUND AV FÖRFATTARENS INTRÄDE
I GUBBÅLDERN, LETATS
FRAM UR HANS FÖREGÅENDE
SNILLEVERK
MED FÖRETAL AV
_KNUT STANGENBERG_

STOCKHOLM
ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAGS A.-B.
STOCKHOLM 1921
ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAGS A.-B:S BOKTRYCKERI


_FÖRETAL_

Svenska folket kan enligt mitt förmenande indelas i två klasser — ja,
inte de där två evigt omkäbblade — jag menar: i trevliga och otrevliga
individer. Till de förra höra jägare och fiskare, ty sådana äro enligt en
regel som så gott som utesluter undantag, humorister — och att humorister
äro trevligt folk står axiomatiskt fast.
Så finns det ett skrå som tagit till sin mission att skildra nyssnämnda
varieteter av homo sapiens — att ge oss till livs deras leverne till
lands och sjöss, deras jägarliv under så väl den lovliga som ock under
fridlysningstiden och deras fiske i egna vatten och även något i andras.
En följd av denna umgängelse med jägarnes och fiskarnes gemytliga släkte
är, att skildraren slutligen själv blir humorist — om han nu icke var det
från början.
Erik Sparre hör till dem som — om inte precis redan i vaggan, så dock i
alla fall icke långt efter konfirmationen undfått gåvan att med humorns
förstående blick kunna se på medvandrarnas pysslande med livets svårredda
långrev eller försök att överlista lyckans icke lättlurade mickel.
Denna blick har han uppövat under vidsträckta seglatser på de flesta av
jordklotets hav, avbrutna av strandhugg här och var i hamnarna, egnade
att kraftigt höja hans livserfarenhet. Indiskretioner äro odiösa, men nog
finnas vissa likheter, såväl hos hjälten i Skeppar Kruses papegoja, som
hos Häger, vilken lärde hedningarna på Madagaskar dansa Krågestapolkett —
med den ärade författaren sådan undertecknad minns honom i hans yngre år.
Flera avslöjanden skulle nog kunna göras, men dem överlåter jag åt Dig,
läsare att försöka Dig på.
Du skall därvid finna, ej blott, att Erik Sparre är en synnerligen
underhållande berättare, utan även, att han besitter en grundlig kännedom
om de människor, vilkas öden och missöden han så drastigt förstår att
skildra. Han kan dem och han ger oss med mästarhand såväl deras yttre
som inre kvaliteter, och han målar även den natur de röra sig i med
förnämlig åskådlighet utan att låta sig förledas till braskande överdrift
i färggivningen.
Med ett ord: Han lär Dig och oss andra att känna och kanske ock något
hålla av — som han själv gör — dessa farande sjömän, skärkarlar och
småländska jägargubbar — och det är en god gärning. Ty de äro också en
del av vårt svenska folk, med vilket vi alla höra samman, men känna
mindre än vi ana.
Tack, Erik Sparre! Nu överlämnar jag ordet till Dig.
_Vännen Stang._


RENSTRÖMSKANS PIMPELMETE

Kärringa Renström kom schasande nedför backen till sjön med pimpeldonet
i vänstra handen och isbillen i den högra. Hon var just inte fager att
skåda, det gamla trollet, där hon gick, ty hon verkade sannerligen mera
trasbylte än någonting annat. På huvudet hade hon en av gubbens avdankade
skinnmössor med öronlapparna knutna under hakan och till yttermera visso
hade hon lindat en brokig, grann ylleduk om halsen. Vadmalsjackan var
varken gjord eller tvättad i går och samma sak gällde klänningen, som
stod upp fram, lyft i höjden av gummans stadiga potatismage, och visade
hennes grindstolpar till ben i smutsiga gråvita ullstrumpor nedstoppade
i ett par gamla f. d. sjöstövlar, på vilka skaften blivit avskurna. Hon
tordes inte lyfta fötterna, när hon gick, utan asade sig fram på de
stora laddorna stödjande sig på isbillen. I det sprit- och väderbitna
ansiktet satt den krikonfärgade näsan, stor som en mindre björksvamp,
bidevindbrassad, skrotad duktigt babord. Tandlös var hon i gapet som en
lake, och de små ettrigt bruna ögonen glimtade sylvassa under de skarpa
veck, som bildades av ögonlocken.
Det var »dan före dopparedan» och kärringskrället skulle ut och taga
julfisken, gubevars. Hela hösten och förvintern hade det varit blidväder
så gott som hela tiden, men nu hade det braskat till, och den lilla vik
av saltsjön, som sköt in ända till ett par stenkast från hennes stuga,
hade nu blivit överdragen med en flera tum tjock, fin glansis. Egentligen
skulle hon ha varit ute föregående dag och väckt hålen för pimpelmetet
för att nu ej behöva skrämma abborrarna mer än nödigt, men Beatedalarns
Krestin hade tingat henne till att hjälpa sig med diverse stök, så hon
hade inte fått tid att tänka på fisket. Något lämpligt väder var det ej
heller, ty det var mellan sex och sju grader kallt, och den friska vinden
stack som synålar i ansiktet och kom ögonen att rinna, men det kunde nu
inte hin hjälpa, färsk fisk skulle hon ha och därmed basta.
Ensam skulle hon bli under helgen, gumman Renström, ty mannen,
pråmskepparen, var på väg till Gevle med sin ark, bogserad av bolagets
största, för isbrytning byggda båt. Gubben var hon lika nöjd om, han
kunde gärna vara borta hela året, bara han skickade henne pengar
ordentligt. Någon sympati hade aldrig funnits i det äktenskapet, ty
gumman hade gift sig med honom bara för att han hade stuga och grund och
litet mynt på banken, och därför hade det antagligen blivit som en person
fick veta, då han frågade henne, om hon haft några barn: »näij, inte sen
ja blev gifter».
Nu var hon nedkommen till stranden, sparkade med ett par tag loss en
trälåda, som hon burit dit dagarna förut för att ha att sitta på, stack
billen in i den och sköt chaiselongen framför sig på isen. Plötsligt
stannade hon. Djäklar besitta och regera ett sånt fä hon var, ett sånt
oförnuftigt nöt. Hade hon inte gått ifrån isskopan och fiskkorgen. Nu
blev hon tvungen att gå tillbaka och hämta grejorna förstås. Inte för
det var så långt inte, men isen var så djädrans hal, så man kom ju
inte fort fram, och det var mycket som skulle göras, sedan hon fått
upp tillräckligt med abborrar. Kärringen släppte isbillen, slängde
pimpeldonet i lådan, gjorde kasande en helomvändning och började
återfärden. Men sin vän, den skarpa billen, som hon i tankarna lagt
ifrån sig, skulle hon aldrig gjort sig av med, det blev hon varse, ty
kommen halvvägs till stranden snubblade hon på något vis, gjorde ett
ytterskär bakåt på högra laddan, försökte åter få balansen genom att slå
engelska öglan med den andra, men lyckades ej bättre än att hon med
benen hoptrasslade, armarna viftande som väderkvarnsvingar och med fånigt
stirrande ögon flög på ändan, så det råmade i isen. De hårda, tunga
laddorna foro av hennes fötter och singlade iväg rackarn i våld i en
livad ringdans omkring sig själva bort över den blänkande glashala ytan.
När kärringen efter en stund hämtat sig från stjärnsmällen och känt över
sina ädlare delar, skulle hon stönande försöka stiga upp, men det gick
inte alls. Först vände hon sig helt om på magen och tänkte taga sig på
rätt köl igen, men yllestrumporna slunto den ena gången efter den andra,
och gumman slog bara i knäskålarna och höll ett tag rakt på att fläka
sig. Så törnade hon runt igen och frestade på den vägen och var verkligen
en gång nära att lyckas, men hur det var slant ena hälen i det avgörande
ögonblicket, och hon dråsade i så stor hon var och slog nu bakhuvudet
också, så att hon såg alla stjärnor och himlakroppar på den norra
hemisfären och en god del från den södra med på köpet.
Gumman Renström insåg nu det omöjliga i att försöka taga sig upp, så hon
tillgrep en annan taktik, och om någon nu hade stått på stranden, skulle
han fått se en gammal ful påbyltad kärring i smutsgrå strumpfötter kravla
omkring på alla fyra ute på den blänkande glansisen och jaga efter sina
bortsprungna fotfodral, och det var ett arbete, som hon höll på med en
god stund. När hon så äntligen fick tag i rymlingarna, var hon så matt,
att hon måste lägga sig ned och flåsa ut, innan hon kunde fortsätta, och
då hon en gång fått krafter därtill, tordes hon inte ta laddorna på sig
utan körde händerna ned i dem och kravlade långsamt och stönande bort
till isbillen. Ditkommen hasade hon sig upp på lådan, fick »pottforerna»
på sig och vilade ut ett tag, i det hon lättade sitt sinne med några väl
valda ord om isen, gubbens gamla sjöstövlar, billen och allt annat med
förresten.
Med sinnet styrkt av bönen och kroppen någorlunda i jämnvikt, började
hon ånyo färden till stranden, men nu i sällskap med sin järnbill, och
uppnådde så småningom stugan utan vidare missöden. Nog var hon öm i
ändan alltid och hade ont i knäskålarna och händerna, men kärringen var
ej av den sorten, att hon gav tappt i första taget, utan ut på den hala
isen skulle hon igen, och för att riktigt styrka, stödja och stadfästa
klev hon in i kammaren och gick bort till det blåmålade hörnskåpet, där
hon hade trösten för alla vedervärdigheter tappad på en fyrkantig grann
flaska.
Nu kände sig Renströmskan lätt som en tätting i kroppen och nu skulle
det fiskas och det med kläm och till den ändan gick hon ut, tog fram
isskopan och korgen från skjulet och nådde efter en försiktig vandring
sin stora trälåda ute på viken.
Skjutande denna framför sig masade hon sig småningom längre ut till sina
gamla beprövade fiskeplatser, väckte ett lagom stort hål med billen,
ränsade väl med skopan och började, sedan hon satt sig på lådan och fått
djupet med pimpeldonet, att fiska med de reglementerade rörelserna åt
sidorna och uppåt med metträdet. Men det tycktes vara alldeles förkylt,
ty fastän hon satt både länge och väl och slog de grannaste trumvirvlar
med handloven och donet kändes ej ett enda hugg. Ilsken spottade hon ur
sig några vackra ord om abborrarna och hela deras anhang, drog sig några
meter längre bort, väckte en ny vak och började där att fresta lyckan.
När hon setat en god stund och knyckt och var i begrepp att resa sig och
flytta till en annan plats, fick hon plötsligt ett bra napp och vindande
upp reven på gammalt gott manér ömsevis på metträdet och skopskaftet
slängde hon upp, icke en abborre, som hon hade väntat sig, utan en stor
gapande taggig otäck ulk med magen färgad som en flugsvamp.
Tvi för den sure såna djädrans leda fiskar det fanns till. Stuckos
gjorde de som den värsta igelkott, bara man rörde vid dem, fula voro de
som fan själv och grisen ville inte äta dem en gång. Tvi för attan såna
åbäken.
På ulken kommo några simpor och gumman hade nog lust att sluta fisket
nu när som helst, ty det fanns icke stora utsikter att hon skulle få
annat än såna där »djädrans horngumsar», vinden hade friskat och blåste
isande kall och öm var hon i kroppen både här och där av de genomgångna
strapatserna. Men ett tag till skulle hon fresta, så det bar av med henne
ett stycke bortåt igen och om en stund hade hon fått ned tennpirken i ett
nytt hål och satt där och knyckte.
Napp fick hon nog och det tätt ändå, men det var bara hornbeprydda simpor
och granna ulkar, som gjorde henne den äran att hänga sig på kroken.
Simporna dugde nog att äta, voro riktigt goda för resten, men det var
ett rackarns arbete att flå och rensa dem. I alla fall voro de bättre än
handelsman Adolfsons torra dåliga lutfisk, som hon för resten inte köpt
något av till helgen, och därför fingo nu simporna vandra i korgen under
det att ulkarna med en ilsken åtbörd slängdes utåt isen till kråkmat.
Hå hå ja ja, det var ledsamt att vara fattig och usel och behöva sitta
ute på sjön i kyla och blåst för att skaffa sig litet mat till julen.
Beatedalarns högfärdiga satkärring, Krestin, hon hade något till bra
hon. Hon hade råd att köpa hem både det ena och det andra från Stockholm,
kunde sätta fram både ansjofisk och metforst på bordet, om det knep, hå
hå ja ja.
Men nu ryckte det till ett duktigt tag i gummans tagelrev och upp på isen
slängde hon en stor grann stenlake. — Nå så djädrar innerligt nådigt
annacka! — Det var inte nog med att hon skulle få äta hornsimpor till
julamat och sticka sönder sig på de där helsikes ulkarna utan nu skulle
ett sånt där gulgrönt astyg, som slingrade sig som den värsta orm på isen
och visade sitt gråblå gap, komma och förarga henne också. För nu var
Renströmskan arg. Så där riktigt ordentligt etterdjäkligt storilsken, som
en satkärring kan och bör bli, när det går emot.
Men om någon trodde att hon ämnade ge sig, så toge han allt fel, för
fiska skulle hon, om hon också behövde göra hål så tätt så hela viken såg
ut som ett durchslag.
Trälådan fick sig en spark så den for som ett skott bortöver isen och
gumman hade så när satt sig på ändan igen, men stöttade sig i sista
minuten på billen, och så traskade hon efter i det hon läskade sin
själ med allehanda vackra uttryck, vilka dock absolut ej återfinnas i
psalmboken.
Sedan hon hunnit fatt lådan och konstaterat att den haft vett att stanna
på en bra plats, ställde hon sig bredbent och började hugga i ilska med
billen, så isflaken yrde omkring henne. Snart fick hon hål och högg ur
bottenskorpan och så skulle vaken underhuggas för att ej reven och de
kommande fiskarna skulle hänga upp sig.
Hade nu kärringen varit sansad och lugn hade nog allting gått väl, men
ursinnig som hon var av motgångarna högg hon i formligt raseri, och
så hände det. Billen slant och Renströmskan for framstupa av farten.
Kärringen stannade ovanpå och isen slog till henne så pass, så hon
slocknade för en god stund, men billen fortsatte genom vaken och hamnade
på sjöbotten. Lådan, som fått sig ett par försvarliga aktersparkar,
singlade i väg i broderlig förening med de stora laddorna ett stycke
bortöver.
Härute hittade gubben Åbrandt henne avsvimmad, då han på hemväg från
Hanstavik tog genvägen över sjön, och då han omöjligen kunde klara
kärringen ensam, måste han springa efter hjälp. På en stor kälke blev
nu Renströmskan, som omsider vaknat till liv, behörigen hemforslad och
bud sändes ögonblickligen till barnmorskan, fru Rundlöf, som bodde nära
intill och var mycket styvare än själva doktorn. Hon kom också och
bäddade ner gumman i fållbänken och började sedan lappa ihop henne. Några
lösa tänder behövde hon ej plocka ut, ty Renströmskan hade som tur var
ej några att slå loss, men den förr så granna krikonfärgade näsan var
nästan förfrusen och satt som en degklump i ansiktet och smått vindögd
hade hon blivit av stjärnsmällen också, gumkräket. Munnen var svullen
och snedvriden och käkarna låste sig som vid difteri, så under tre dygns
tid var man tvungen att mata Renströmskan med välling, som med en tesked
hälldes in genom ena mungipan, som, tack vare smällen och den kalla isen
i förening, hade halkat upp i närheten av örat.
Så tillbragte Renströmskan sin julhelg i det nådens år 1912 och aldrig
lär hon glömma det fisket, tänker jag.


»OLD SEABURG»

Vem av oss, som foro från London på 1890-talet, minnes ej »old Seaburg»?
Norrlänningen med det långa, spetsiga hakskägget, smutsgult och
mestadels ovårdat, samt emaljögat, som han efter en långresa på ett och
ett halvt år äntligen fick råd att låta doktor O’Hara stoppa in i sin
tomma tittglugg. Han for då för det mesta som man i engelska tramps och
boskapsbåtar, men stack ibland i väg ut på långtraden ombord på någon
fullriggare eller fyrmastare, efter vilka resor han åter uppenbarade
sig på Commercial Road, klädd i en spritt ny cheviotrigg med hatten på
svaj och skägget klippt efter mönster av captain Kettle, d. v. s. ett
sannskyldigt torpedskägg, och bjöd över lag så länge pluringarna räckte.
Jag hade egentligen träffat honom en gång förut, innan vi törnade ihop i
London, och det var nere i Frankrike i Bordeaux, när han for som förste
styrman och flaggskeppare på barken Tamerlan av Robertsfors. Vi lågo då
vid samma kaj och lossade och träffades om kvällarna på samma brasserie
där värden, som förresten såg ut som en pensionerad major med sin runda
mage och yviga knävelborrar, var artigheten själv mot den sprättige
monsieur Choebère, som för tillfället var hans allra bästa kund.
Efter det sammanträffandet dröjde det några år och så törnade vi som sagt
ihop i London igen. Men då hade sprätten fått vika för halvherren, ty old
Seaburg, alias monsieur Choebère, alias Valle Sjöberg från Örnsköldsvik,
dyrkade Bacchus mer än lovligt var och slantarna rullade undan värre. Och
togo dessa slut innan han bestämt sig för att gå till sjöss igen, hittade
han på alla möjliga knep för att skaffa sig pekunier och hålla ångan
uppe. Vem minns ej t. ex. hans galna påhitt att en kväll, då han åter
blivit nekad mynt av boardingmastern, smita ned i dennes stora hönshus på
bakgården och anamma den stora ankbonden, vilken han stoppade innanför
sin vida slängkappa och under allas, och först och främst gang’ets jubel
förstås, satte på disken i privata barrummet på Roaring Bull och sålde
till värden, den gemytlige skotten Gregor Mc Laren, för klingande mynt.
Eller då han, när det var mera ebb än vanligt i penningpungen, klädde
ut sig till tiggare, tog ut emaljögat och vindade lömskt med det andra
samt ställde sig i hörnet av Commercial och Burdett Roads tills han blev
upptäckt av den verklige yrkesbrodern, som hade monopol på det hörnet
samt ett stycke av gatan, blev haffad av polisen och till sist, efter
sju sorger och lika många bedrövelser, löstes ut av ett par landsmän,
som nyligen kommit tillbaka från en långtur och tyckte synd om gubben
Sjöberg. Han var född med ett stycke salt i halsen, old Seaburg, det är
säkert det.
Ett par år efter den händelsen begav det sig, att jag, som kommit
tillbaka till London från en långresa med en engelsk ångare, mönstrade
som matros med en till södra Sverige från Nova Scotia inköpt bark, för
att komma hemöver utan att behöva betala min resa, men i stället ha en
extra slant i fickan vid framkomsten. Ja, d. v. s. egentliga orsaken var
nog den, att en gammal vän och kamrat, vars ben nu vila i Kongos jord —
om han blev uppäten vet jag ej med säkerhet — strax före mig mönstrat på
samma fartyg i samma lovliga avsikt att komma hem ett slag och det var
nog utsikten, att ännu en gång få kampera ihop med honom som gjorde, att
jag tog den sista matrosplatsen, som fanns kvar på kareten.
Nå, från London, där fartyget inköpts av det nya rederiet, bar det av
med oss till Hull, där vi i sinom tid skulle få barkens vackra skrov
fullt med black diamonds för Malmö. Under det att resten av besättningen
knogade med barlasten, sysslade min kamrat och jag med en del ändringar
till väders, och det var under utförandet av ett arbete på fockrån,
som jag blev anropad från kajen. Jag böjde mig ned och glodde och
där, vid alla gudar, stod old Seaburg. Men det var inte den sprättige
flaggskepparen från Bordeaux och ej heller halvherren från Commercial
Road utan en trasig, eländig, utsvulten stackare med ovårdat skägg och
ett halmtak med stora råtthål i på skulten. Och detta i november månad.
Jag gick genast i däck förstås.
»Hallå, gamla saltvattensgroda! Hur lever världen med dig?»
»Uselt!»
Det var allt vad old Seaburg orkade med och för att pigga upp honom, tog
jag in honom i timmermansshop’et, där jag logerade, körde i honom litet
föda — som vår hygglige steward vänligt nog stack in genom luckan till
kabyssen — och bad honom berätta.
»Å! En rackarns otur som vanligt, kära du.»
»Strax förut avmönstrad från en gröning — hårda båtar att fara i, dom
där — hade tretton pund på fickan — kom i land och skulle ha ett glas —
törstig, förstår du, törstig som tusan — träffade kjoltyg inne på syltan
och bjöd förstås — old Seaburg knusslar aldrig — fick vallmo i ölet och
slocknade — slocknade, you know, och vaknade på en bakgård — hade inte
ett öre i fickan, inte så mycket som en farthing — sålde landgångsriggen
och fick panta min sjösäck i förrgår hos Bill Blue på Red Lion för tio
shilling. — Hör du, det finns väl inte någon plats att få här ombord?»
Jo, nog skulle vi ha en man alltid, ty en av pojkarna, en finne, hade
blivit förd till sjukhuset samma dag.
»Gör vad du kan, gosse, och kom ihåg — att det är gamle Sjöberg, som ber
dig om ett handtag.»
Ja, jag gick akteröver till skepparen och hade ett samtal med honom och
resultatet blev, att jag med ett pund i fickan och monsieur Choebère i
släptåg, gick upp till staden för att lösa ut gubbens sjösäck på Bill
Blue’s krog.
Nå, detta var snart gjort och sedan vi fått oss ett glas öl — old Seaburg
var törstig som vanligt förstås — traskade vi nedöver igen. I dörren till
sista huset på gatan stod en tjock, överförfriskad och trasig matrona och
ropade på sin pojke, en smutsig valp på tolv, tretton år som spelade sten
med några liknande busfrön i rännstenen.
»Tommy, min gosse», hickade kärringen, »gå och köp för tre pence whisky
åt din gamla sjuka mor och för en halv pence rökt sill åt din rackare
till far, men skulle du möta kräket på gatan, så säj, att du skall gå och
köpa fotogen. Kila på nu, Tommy!»
Kolen kommo snart i skutan och vi till sjöss i en rykande kuling
av västan, kall som bara skam och old Seaburg, som bara hade
»varmväderskläder», i sin tunna sjösäck, frös som en hund till att börja
med. Men han visste på råd, gubben. Han traskade akteröver till skepparen
och tiggde sig ett schok smärting av vilket han sydde sig ett par stadiga
byxor och dito sydväst — den senare borde då absolut ha förvarats till
Nautiska muséet — vilka plagg han sedan plankströk med svart oljefärg
och se’n fick det blåsa hur kallt det ville, så stod monsieur Choebère
rycken — isynnerhet sedan han vunnit ett par tjocka kalsonger och en dito
isländare av mig och min kamrat på cribbage.
I Malmö skildes våra vägar. Jag for hem och old Seaburg skulle — efter
ett samtal, som min kamrat haft med förste styrmannen — få stanna ombord
till lasten var ute, för att tjäna sig så mycket mynt, att han kunde
rigga upp sig något och betala sin resa över till England, för att komma
ned i värmen igen under vintern. Min kamrat och jag hade för resten
stoppat litet slantar i revolverfickan på gubbens gamla smärtingsbyxor.
En del år efteråt kom jag till Middlesborough och gick en dag efter
välförrättat ärende tillsammans med en god vän in på Wellington för
att få en drink. Inkommen i det allra heligaste fick jag se en syn. I
en stoppad, bekväm länstol, med ett stort grogglas bredvid sig på ett
litet bord satt old Seaburg och sov. Sov som ett gott barn, trött,
överförfriskad och nöjd att vara i hamn efter — som det tycktes — en
långresa, ty cheviotriggen var spritt ny, hatten likaså och skägget, som
nu vitnat betydligt, var åter i stil med captain Kettles. Där satt han
hopsjunken i den mjuka stolen och småsnarkade med de tjärbrända händerna
slappt nedhängande medan emaljögat intensivt stirrade på den vackraste
flickan bakom disken. Det var sista gången jag såg old Seaburg.


EN MAJAFTON

Det lider mot kvällningen, majdagen nalkas sitt slut och i sakta mak
vandrar jag inåt markerna följande den långsamt stigande skogsvägen.
I en undangömd vrå av storskogen, en liten öppen plats mellan unggranarna
ovanför en albevuxen sänka, vill jag lyssna på kärrmarkernas svartögda
trollfågel, den i skymningen dragande morkullan, se hennes fladdrande,
lidande flykt över spetsiga grantoppar och i ljusgrönt skrudade
ungbjörkar samt njuta av den underbara stämning, som råder, då skuggorna
sänka sig över markerna en doftande majkväll.
Solen dalar i väster. De glesa, luftiga molnband, som sträcka sig över
himlavalvet, stå rosenröda med glödande underkanter; det ligger en hel
gata av rödaste guld över hemfjärdens spegelblanka vatten och det brinner
som eld i barrskogens toppar till vänster om mig.
Förbi åkerfälten i sänkan vid skogshöjdens fot vandrar jag så sakteliga
och strävar därefter upp för sluttningen, där vägen till den första
gärdesgården går fram mellan stora aspar, enbuskar och ung barrskog. Här
inne doftar det av våt mylla och svartnade löv, av fuktiga mossor och
lavar; här lysa emot mig buketter av blå och små fält av vita sippor från
de öppna fläckarna mellan buskar och snår, och sidorna av stordiket,
där det brunaktiga vattnet från höjdsträckningens kärrputor porlar
och sjunger på sin väg ned emot dälden, äro tätt kantade av frodiga
caltablommor.
Från den sekelgamla tallen, vilkens yviga krona står skarpt belyst av
den sjunkande solen, följer jag gärdesgården, som murats upp av stenar
från den i sänkan till höger uppbrutna odlingen, där brodden står
brungrön och frodig efter det sista ljumma regnet, och når omsider nästa
sluttning, där stenmurklorna växa i stora hopar kring multnade stubbar
och där ungskogskiftet reser sig som en tät, skyddande mur för mossen,
som där bakom breder ut sig över åsens topp. Därute är stigen knappast
skönjbar, så djupt ligger den nedtrampad i den fuktiga myllan mellan
väldiga överhängande starr- och björnmossetuvor, kråkris, pors och
skvattram, men jag vet ändå, var den slingar sig fram genom det pösande,
blott av enstaka videbuskar och en och annan martall brutna mosstäcket,
och fortsätter min väg framåt den andra grinden, som förenar tvenne
gärdesgårdar på åsens södra sluttning.
Rakt framför mig, på den andra sidan den lilla öppna platsen, som tar
vid efter den korta, lindrigt sluttande backen med sina glesa enar, står
ungskogen tät som en vassbänk i sänkan och strax till vänster om den, där
den sluter sig intill den begynnande storskogens jätteträd, sträcker sig
liksom en vindlande tunnel långt in i tätningen, där det redan börjar
skymma.
Till vänster om mig, genom öppningen över rullstensåsen, ser jag en
sträcka av havet, som ligger där så lugnt och stilla med sina rödbruna
hällar och skär i strålande kvällsbelysning, med blänkande skaror av
fiskande måsar över grundklackar och bankar och med några svarta, rörliga
punkter ute vid de yttre känningarna. Det är båtlag från byn, som sträcka
sina skötrader på de gamla beprövade platserna för den blåryggade,
silverblänkande strömmingen.
Men nu fortsätter jag framåt och dyker in i den vindlande tunneln,
som leder bort till kärrsträckningen, in i dunklet till mitt gamla
morkullpass.
Här slingar sig den smala, barrströdda kreatursstigen fram över nakna,
blankslitna trädrötter, över hala, fuktiga stenar och mellan toppiga,
av lingon- och blåbärsris krönta tuvor och till höger om mig står
den täta ungskogen som en hart när ogenomtränglig mur, under det att
storskogssträckningen till höger reser sig luftigare med gläntor och
öppningar mellan de väldiga stammarna, där sista skogshygget gått fram.
Nu skilja de båda skogskanterna sig något, det vidgar sig till en öppning
mellan träden och då jag hoppat över rännilen, som leder kärrsänkans
överflöd av vatten ned för sluttningen mot havsstranden, har jag framför
mig en högre, av vitgrå mossa klädd bergklack med ett mindre vindfälle
tvärs över sin flata topp.
Här är platsen, här är stället mitt i hjärtat av skogen, där man
ostörd och osedd kan få njuta av markernas fägring, av fågellivet och
fågelsången en skymmande majkväll.
Strax därefter sitter jag uppe på det av tyngden sviktande vindfället med
geväret över knäna och lyss till alla de för jägaren och naturälskaren
välbekanta ljud, som komma från kärrmarker, från höjdsträckningar och
snårskog i vårtider, då naturen får nytt liv efter den långa vintersömnen.
Solen har nu sjunkit än mera. Dess guldglans har försvunnit från
granskogens spetsiga toppar och stortallarnas yviga kronor, dess strålar
giva nu endast västerhimlens molnband ett starkt rosafärgat sken och
skuggorna börja på att liksom tvekande smyga sig fram över terrängens
sänkor, mellan buskar och snår.
Men full musik är det ännu i skogen.
Ett par orrtuppar blåsa och hyssja på var sin sida om dälden, som
löper rätt igenom skogen, ringduvorna kuttra i granskogen på höjden
och skogsduvorna i aspdungen ned emot rågången, göken ropar ut sin