Erik Sparres bästa: En handfull skärgårdshistorier - 2

Total number of words is 5199
Total number of unique words is 1663
24.1 of words are in the 2000 most common words
31.5 of words are in the 5000 most common words
34.9 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
vårhälsning över nejden och bofinkar samt andra småfåglar kvittra och
sjunga för sina honor, som ruvande ligga i sina små mjuka nästen. Och i
en spetsig grantopp ett stycke ifrån mig sitter taltrasten, storsångaren,
och låter sina toner välla ut över markerna. Än i långa, dallrande
strofer, än i de mest vidunderliga löpningar och drillar.
Men då jag oförhappandes gör en ovarsam, litet häftig rörelse får han se
mig, flyttar pilsnabbt till en annan topp och nästan skriker:
Tjuvskytt! Tjuvskytt!
Är du där? Är du där?
Fick du nå’t? Fick du nå’t?
Joo pytt! Joo pytt! — — —
Det hörs ett sakta prassel nerifrån alsnåret rätt framför mig, där
kärrsträckningen går fram. Vem kan det vara, som är ute och tassar i
skymningen? En grävling kanske, äggtjuven, som funderar på att göra en
påhälsning hos den gamla tjäderhönan, som ligger och ruvar i snåret på
andra sidan sumpmarken. Då går den kullen om intet. Eller kanske var det
blott en lättfotad hare, som skumpade i väg genom tätningen på väg ned
till nyodlingens frestande gröna brodd. Eller måhända en kulla, som tog
sig en kortare promenad bland det halvmultnade lövet före kvällsflykten.
De tyckas komma sent i kväll.
Nu skymmer det än mera och skuggorna börja växa sig stora och starka
i gömslen och snår. Fågelsången avtager och tystnar efter hand. Blott
taltrasten sjunger ännu från sin grantopp borta på höjden. Men så slutar
han också och går till vila hos sin maka i någon undangömd vrå av
tätningen.
Orrt! Orrt! ljuder det plötsligt på avstånd. Jag rycker ofrivilligt till
och vänder mig åt det håll, varifrån varningen hördes.
Där skymtar hon fram, morkullan, mellan unggranarnas toppar och kommer
snett förbi mig i fladdrande, lidande flykt skarpt avtecknad mot den
röda västerhimlen. Pisp! Där svänger hon en smula och kommer närmare.
Orrt-orrt-orrorort! Pisp! Nu är hon strax inom håll. — —
Ett frasande i luften! Ett vin!
Som ljungelden själv slår en jagande duvhök efter kullan! — Den
rovriddaren! — — — —
Men hon räddar sig i sista minuten genom en blixtsnabb störtdykning ned
i kärrets skyddande alsnår och då höken med några korta, tvära vingslag
stadgar sin flykt efter den korta, tvära pendelsvängen och ett ögonblick
står klart utmejslad mot luften flyger geväret till ögat och pang! — där
störtar han ned i ett moln av yrande dun och fjädrar.
Så är det stilla och tyst på nytt. Nästan ljudlöst. — — —
Errrrr-oerrrr-rrrrrr — ljuder det plötsligt från stortallen på
sluttningen på andra sidan alsnåret och sänkan.
Det är nattblackan, som sitter flat på en gren och spinner. Nu har hon
vaknat efter dagssömnen, nu är hennes tid inne och nu skall hon ut på
jakt efter nattfjärilar och andra flygfän, som svänga omkring mellan
träden, ovan kärrmarkernas buskar och snår i den doftande, ljumma
majkvällen.
Se! Där kommer hon!
I ljudlös flykt glider en mörk fågelkropp på spetsiga vingar fram
mellan trädtopparna, gör en hastig skarp sväng och slår till på mossan
strax nedanför berget, där jag sitter. Till en början kan jag tämligen
väl urskilja henne mellan småtuvorna av lingonris, men sedan jag ett
ögonblick flyttat blicken därifrån för att speja efter en på avstånd
förbiflygande kulla, kan jag ej mer återfinna henne. Så väl har hennes
skyddande förklädnad smält samman med markens färger.
Då fladdrar plötsligt en vit fjäril upp från en liten risig tuva nedanför
berget.
En svart skugga glider ljudlöst upp från marken — — fjärilen försvinner
— men nattskärran gör belåtet ett par klatschande slag med sina långa
vingar, skruvar sig i ett par korta cirklar upp ett stycke i luften
och slår till på en av den närbelägna stortallens utspringande undre
grenar. Och där sitter hon nu, trollkärringen, och spinner och spinner.
Errrr-rrrrrr-oerrrrr. —
Orrt orrt! ljuder det åter på avstånd.
Den kullan kommer också åt mitt håll.
Pisp! Där ser jag henne dragande fram mellan trädtopparna över sänkan.
Orrt-orrt! Nu svänger hon och kommer snett åt mig.
Pisst! Pisst-psisst! Då fladdrar plötsligt en annan kulla upp ur
kärrmarken strax framför och höjer sig upp mot henne och i jagande flykt
tätt efter varandra draga de båda under korta visslingar bort över
ungskogsbältets toppar.
Ännu ett par kullor får jag höra, men de draga förbi utom håll och då
det skymmer än mer, ljuset försvinner från västerhimlen och vårnatten
står redo att draga sitt lätta flor över nejden, reser jag mig från min
bekväma vilstol, det fjädrande vindfället, och tar an skogsstigen hemåt.
Dunster och vita töcken, älvalekarna, stiga upp ur sänkornas och
småkärrens vattensamlingar. Det mörknar allt mer över vägen och
konturerna smälta samman och försvinna.
Men i stortallen därborta sitter nattskärran, trollpackan, ännu kvar och
spinner sin ändlöst långa visa — eurrrrr-rrrrr-oerrrr — — —.


GAMMALVALSEN PÅ MADAGASKAR

Det gick som en elektrisk stöt genom den kring majstången församlade
skaran, då Rinkeby-Nisse i ett nu drog till med en sjungande låt, en äkta
skärgårdsfödd gammalvals på sitt nya, med klockor försedda handklavér.
Par efter par av ungdomen skilde sig hastigt från den brokiga mängden
och dansade ut på Långängens hårda, jämna gräsplan vid Östervikens låga
strand under det att de helgdagsklädda gubbarna, med nyskrapade kinder
och litet tvållödder kvarsittande här och var i hakskäggskanten eller
bakom öronen och mororna i sina stadiga, mestadels hemvävda klänningar
och hårdstärkta förkläden drogo sig undan för att bereda bättre plats,
och gruppvis slogo sig ned vid hagtornsbuskarna litet längre upp varifrån
de småpratande och nickande i takt efter musiken betraktade de unga, som
med liv och lust trådde dansen i den doftande, varma junikvällen.
Spelmannen själv satt uppflugen på en trave, till bekväm sittplats
ordnade strömmingstrummor och markerade takten med foten under det
att han då och då lutade vänstra örat mot klaverets överkant liksom
för att riktigt kunna få njuta av de löpningar och finesser, som hans
flinka fingrar framlockade ur det pösande speleverket. Och en av den
i hamnen liggande, åluppköpande kutterns besättning höll till bredvid
med sin stora grammofon, klar att låta sitt instrument taga vid, då den
ordinarie spelmannen tröttnade eller själv ville taga sig en svängom med
någon av de rödkindade, finklädda töserna. Från flottan permitterade
gastar med sina fladdrande blåkragar svängde sig mjukt och ledigt mellan
unga tullvaktmästare och lotsar iförda sina bästa uniformer, spänstiga
kofferdister med vida byxben och svajiga halsduksrosetter kryssade, med
flickorna hårt tryckta i famnen, fram mellan helgdagsklädda bondsöner
och fiskarpojkar, och ned efter den brant sluttande landsvägen, som
från den närgränsande skogen och de bortanför liggande samhällena ledde
ned till Långängen, kom cykel efter cykel susande med ägaren något
framåtlutad i sadeln och en tös med av farten fladdrande kjolar framför
sig vid styrstången. Ty Rinkeby-Nisse var socknens skickligaste spelman,
Långängen den bästa dansbanan på hela ön och det var förresten gammal
tradition, att traktens ungdomar skulle samlas i Norrhamrabyn för att
där tillbringa midsommarafton.
Även jag hade gått ned till viken på kvällskanten för att åse dansen och
prata litet med gubbarna och satt nu på en gammal ålsump, som, gråvit
av torka, låg i det frodiga gräset vid Klas-Abrahams sjöbod, vilkens
röda gavel starkt belystes av västersolen. En lång stund hade jag setat
där ensam och sett på den brokiga skaran samt lyssnat till sorlet och
glammet, då jag plötsligt fick höra steg bredvid mig och såg gamle Matts
Häger komma framklivande.
»Gu kväll», hälsade gubben och tog åt mösskärmen. »Jaså, han sitter här
och gonar sej i solskotte. Men kliar dä inte i bena på honom nu, när som
Nisse spelar Norrhamravalsen, va? Ska han inte opp å ta sej en sväng?»
»Åhnej, Häger, jag är allt ur leken numera. Men det var nog en tid, när
jag också —»
»Tror fanken dä», svarade gamlingen och slog sig ned bredvid mig på
sumpen, »för gott påbrå tycks ho ha», fortsatte han i det han pekade på
min äldsta flicka, som just dansade förbi förd av sin mångårige vän och
lekkamrat, unge Henning. »Ho kan konsten, den där tösa. Dä ä säkert dä.»
Gubben tystnade och försjönk liksom i begrundan under det att hans
livliga bruna ögon följde de förbivirvlande paren.
Så vände han sig plötsligt åter till mig. »Dä _ä_ dans dä här, va?»
»Ja visst.»
»Ja, dä ä va jag kallar för _riktig_ dans. Sånt som dä _ska_ vara. För
tvi håken för dom där nymodiga danserna, som dom håller på mä nu för
tiden. En kan ju bli sjuk, när en sir hur dom hoverar å åbäkar sej,
vetja. Tvi för hundan.»
»Ja, det är aldrig för vackert.»
»Vackert nej! Fy fasen. Ja va väl i stan ett tag i fjol somras — ja, ja
segla in slupen åt Alfred, som hadde blitt sängliggandes sjuk — å då tog
ja väl å gick över bron å ut på Djurgårn en lördagskväll för te si mej
ikring en smula. Å bäst ja gick där, så kom ja ut te ett ställe bortåt
Allmänna gränd te, som di kalla Dansut. Å där ställde ja mej te kika ett
slag. Men herre jesses. Dä va ju priciss som te stå utanför dom där stora
apbura, di har i Hamburg, vetja, så åbäka di sej därinne på dansbana.
Va dä dans dä? Di vre å vände på sej bå bak å fram å snodde sej som dom
hadde haft tarmvred hela högen, vetja. Tvi tusan. Dä va priciss som dom
hadde dansa tocken där jädrans magdans, som en får se hedninga gör, när
en kommer i land på sina platser där sydpå.»
»Jaså, Häger har varit med och sett sådan.»
»Var så säker. Dä ä just va han har, dä. Å dä va på Madagaskar förrexten.
Men djädrar i mej tog ja inte otyge ur kroppen på dom å lärde dom dansa
som kristet folk innan ja for därifrån. Jo jo men san. För maken te Matts
Häger te dansa gammalvals å gå polketten har det inte funnits här sen jag
va ung i tiden, ska ja tala om för honom. Dä kan han ta gift på. Å maken
te midsommarfröjd, som vi hadde där hos hedningarna, har ja aldrig haft
varsken förr eller sen, så stortokigt var dä.»
»Det var väl längesedan, Häger?»
»Ja, ja men. De va väl för en trettiefem år sen eller så. — Si, ja for
matros den tiden mä en liten bark här hemifrån, som hette Hermes, å den
va vi te Rio mä å så te Port Elisabeth på Sydafrikakusten å så gick vi
därifrån opp te Madagaskar för te lasta möbelträ å tocke för Frankrike.
Dä va knepigt nog te komma i den där lilla hamnen, vi skulle te där, må
han tro, för där fantes inga fyrar eller tocke utan dä va te segla in
mellan korallrevena där mera på känn utå lotsen vi fick ombord. Ja, han
va ju ingen lots priciss, utan en jädrans hedning te malaj, som hadde
varit lite sjöman, å som hadde dä bestyret te lotsa in di fartyg, som
kom te den där lilla platsen. Å dom va då inte många om året. — Si, dä va
ju ingen hamn, utan bara en bukt, som låg innanför korallrevena, å ingen
stad heller, utan bara en by utå en hoper bambuhydder å så ett blockhus,
där dom två vita bodde, som skötte om grejerna där. För mäklare å dä
där krafset, som en ska ha te göra mä i hamnar, dom bodde i Tamatave,
en liten stad längre sydpå, där vi hadde varit inne å klarerat. — Ja,
vi kom oss väl in te sist, vi, å fick kroken i botten å gjorde klart
för te ta ut barlasten å när den va ute så börja hedninga — å dä va en
knippa malajer å annat byke utå alla di sorter — te komma ut mä virket
te oss. Å dä va stora trädstammar, som dom hadde fällt oppe i skogen å
släpa ner och bundit fast ve kanoterna sina, en på var sida. — Ja, vi
låg där en veckas tid eller så, å i juni månad va dä också tock som nu å
ätter hand vart vi väl så smått bekanta mä dom. Men i land hadde vi inte
varit än. — Dä va hyggligt folk, dom där hedninga, fast dom bara gick
klädda i en stråhatt å hadde ett skynke om magen, å överbasen för dom va
en gammal gubbdåre, som va skeppare, gubevars, på en stor livbåt, som
hadde tillhört ett franskt fartyg förr i tiden, å som di nu använde te
föra ut småtimmer te oss i. Den skulle låss vara liksom förmer än dom
där urbrända kanoterna, dom hadde, å därför va också gubben Potifero —
Potifar vi kalla’n — skepparn då, kuku för hela dä där brunsvarta byket.
— Di där två vita herrarna, å dä va en engelsman å en fransman förrexten,
hadde varit ombord hos våran skeppare på kalas ett par gånger å så tyckte
dom väl, att dom skulle bju igen. Å på själva midsommarafton, då dä inte
fanns något mera virke nere för tillfället, å vi behövde oss en fridag i
värmen, så vart väl gubben å styrman bjudna i land å på samma gång kom
dä bud, att så många åv oss, som kunde få lämna skuta, skulle få komma i
land å roga oss en smula. Å vi va sex, som gick.»
»Och trevligt fick ni?»
»Ja ja men. — När vi så kom in emot land å på grunt vatten, så sprang dä
ett dussin utå hedningarna — hela strand va full å dom, si — långt ut i
vattne å drog båten mä fart långt opp på sandstrand. Å så klev vi då ur.
Dom där två vita herrarna va också nere å tog skepparn å styrman mä sej
opp te sitt blockhus, men Potifar kom bort te oss andra, han, å ba oss
vara välkomna opp te hanses apbur, för stort likare va inte kåken hanses.
— Nu talte dom lite engelska å franska mä, dom där hedninga, så vi klara
oss bra nog mä språke, för Per-Johan, en åv kamraterna mina å en sockenbo
härifrån förrexten, hade farit mä två franska skuter i tiden, så han
kunde parlera frangsäser skapligt nog. — Ja, så kom vi då opp te huset,
Potifars. Dä va rymligt å stort bra nog å gjort utå bambustänger å annat
virke å palmblad å tocke. Å smäck innerligt fullt mä hedningar va dä där
inne, som satt oppradade ätter väggarna. Å där vart vi presangterade för
gubbens käring, Potimor då. — Ja har sitt många kärringar i min dar, må
han tro, å dä utåv alla di kulörer, men maken te hedningamadammen gubbens
har då väl aldrig existerats, varken förr eller sen, för så innerligt
rysbart ful va ho, spetakle. Ho såg mest ut som en gammal märr i syna och
inte hadde ho nåra kläder på kroppen mer än e trasa om magan å så blåa
tatueringar bå här å där. Ja, dä va ett djädrans grannt fruntimmer han
va gift mä, gubbtoker. Tvi vale. — Ja, å så slog vi oss då ner mä bena
i kors utätter väggarna å så börja spektakle. — Först kom gubben fram
mä en stor kalebassflaska å nåra små koppar utå kokosnötskal å bjöd på
dricka laget runt å dä va visst någe sorts jäst palmvin, förstår ja, för
dä va starkt, så dä fräste i halsen, när en drack otyget, å smakte bara
rackarn förrexten. Men sen en vart van ve eländet, gick dä ner lätt nog.
Å alla di andra söp di mä, bå karlar å kvinnfolk. — Å så fick lotsen
våran, Philippe, — han va nån sorts halv fransman å halv malaj — tag i
ett gammalt handklaver han hadde, som dä bara va två hela toner på, å
dom tryckte han på på en gång å bägge basarna å så drog han ut å in, ut
å in på dä där spelverket å tog te å gapa nån sorts djädrans strof, som
mest lät som svina låter, när dom har satt sej fast i en gärdsgård. Å
alla di andra hedninga skråla mä förståss. Ja, dä va oförnuftigt rakt. —
Ja satt väl en god stund å hörde på eländet, tyst å stilla, för ja hadde
ju folkvett, å fast en ä bland hedningar å byke får en väl lov te vara
gentleman. Men te sist vart dä stortokigt alldelest. — Men va nu då!»
Gubben for upp som en pil. — »Dä ä rätt Albin. Slå skräddarn på klotet
om han börjar mä nåra apkonster. Näij du, skräddarsjäl, inga apsvängar
här, du, för här brukar vi bara rekorderliga danser. Kom i håg dä. — Ja»,
sade gamlingen sedan han lugnat sig och återtagit sin plats bredvid mig
på sumpen, »te sist vart dä ju galet rakt. För då for dom opp två å två
i taget å börja på te dansa. — Men sicken dans! Di åbäka sej å snodde
sej priciss som dom där dårarna gjorde på Dansut i stan å grina gjorde
dom som andra babianer mens dom puta ut å vre på magan sin. Å tror nån
inte att Potimor, gammalkärringa, for opp te sist å börja te dansa mä.
Jo jo mensan. Men då vart dä mej för styvt. — ’Hör du Per-Johan’, sa
ja te kamraten min, ’håller dom på så här en stund te, så blir vi klara
för dårhuset allihop, teminstingens ja’, sa ja, ’så här få vi lov te
hitta på nån bot’. — ’Ja, va då’, sa Per-Johan, ’ja ä mest sjösjuk utå te
sitta å titta på gammelhäxa, Potifars’, sa han. ’Ja’, sa ja, ’ta Gustaf
å Andreas mä dej å ro ombord å hämta handklavere ditt å triangeln våran
å en bleckback, _så ska ja djädran i mej lära hedninga här te dansa
gammalvals_’, sa ja. Å han fick pojka mä sej i ett kvicktag å basa åv,
å ätter en tjuge minuter eller så, så va di tebaks mä musiken. Då vart
dä fason på grejerna, må han tro, å dä i rykande rappet. Först körde vi
ut hela byket ur Potifars orrkoja å ut på den där stora plan, som fantes
där mitt i byn mellan hydderna, å så tog vi pojkar å rigga te en djädrans
rekorderlig majstång utå en del bambuspirer, som låg där, å palmblad å
blommer å väsen. Å så reste vi grannlåten i ett hål, som vi gjorde mitt
på plan, å stötta mä nåra smäckra ändar, som vi hadde i båten våran. Å
dä va en majstång, som hette duga, dä må han tro. — Å sen börja musiken.
— Per-Johan tog dragspelet sitt å Gustaf triangeln å Philippe fick sköta
trumman eller tamburin våran, bleckbacken då, å så stämde di opp en
sju-sjungande låt, så dä klang i luften. Å så tog vi andra fyra pojkar
te å dansa. Men dä va ingen djädrans magpolkett dä, må han tro, utan en
rekorderlig Wäddövals.»
»Nå, men malajerna då. Vad gjorde de för min?»
»Jo, di satt väl på huk och kika på oss, te börja mä, å babbla å grina
som andra dårar, men te sist börja dä allt te klia i bena på dom mä, för
si, dom hadde ju franskt blod i ådrorna mest hela högen å danssjuka i
kroppen, som alla hedningar har. Å te sist släppte ja väl kamraten min
och högg tag i en liten gulbrun grannlåt på en femton, sexton vårar mä
ringar på tårna å skulle te lära henne. Först gick dä klent nog, för ho
streta ju emot å krångla, som ju alla flicker ska, å hadde svårt te ta
stegena å hålla takten, men ätter en stund gick det rekorderligt riktigt.
Å när ja stanna ett tag för te pusta ut, så hadde di andra tre pojka
fått tag i var sin tös å flängde på, runt majstången våran, så dä sjöng
om’et. Å te sist va dä som musiken å palmvinet å dansen våran hadde gjort
hedninga skvatt tokiga allihop, för di opp å apa ätter å dansa gammalvals
hela baletten, så svetten lacka åv dom. Å när skepparn våran å styrman
å dom andra två herrarna kom ner till oss om ett par timmar ätter å
skulle se på fröjden våran, så va vi i gång allihop, så dammet stog som
ett åskmoln mellan träna, _å då gick ja djädrar i mej Krågestapolketten
mä Potimor ..._ Å Potifar dansa sologök för sej själv bort i ett hörn. —
Dä va luft i luckan den natten må han tro. Ja, dä va den stortokigaste
midsommarafton ja har varit mä om i all min dar.»
»Var det första och sista gången ni hade så roligt där?»
»Nej för all den del. Vi måtte i land för varenda kväll å dansa så länge
vi låg där — di kom å hämta oss mä storslupen sin varenda dag sen arbetet
var slut — för ätter den midsommarafton gav dom blankt håken i allt va
magdans hette å ville bara gå gammalvalsen. Å ja säjer bara dä, att hadde
vi fått lega en månads tid te där å lasta, så skulle ja lärt varenda
käring på hela Madagaskar te dansa gammalvals, å skulle djädrar i mej ha
gått polketten mä drottningen deras mä, äss ho hadde exmera te komma ner
från Tananarivo för te hälsa på oss. Dä ä tvärsäkert dä», sa Matts Häger.


MED PIKSTAVAR OCH SÄLJÄRN

»Om ja har varit mä i skälisen», skrattade Sörgårds Matts-Alfred som svar
på min fråga i det han böjde sig fram och firade något på fockskotet,
vilket var belagt omkring en pinne på underkant av toften närmast
framför honom, »jo, här sitter allt gubben ska han si, som har slakta
gråskälsgrisar i sin dar, å dä stora som di värsta dragonkampar ändån,
var lugn för dä. Pojka där oppe på fyrn, di skräpper nog å skroderar,
att di har dräpt skäl, men va ä dä för konst te ro sej vackert ner å
skjuta en eller annan, som har krypi opp å ligger å snusar å sover på
Travarebulten eller Södertrissa, som dom gör dom där fyrkarlarna. Nej,
annat va dä för en tjuge år sen, när dä va riktiga vintrar, så have bar
köra å gå miltals ut, då va de skälfångst, ska ja tala om, å dä så pass,
så di här pojkspolinga skulle bli bleka om näsa, om di finge va mä om
tocke.»
Matts-Alfred och jag hadde varit uppe till Understens fyr med en del
grejor åt hans son, som var fyrvaktare däruppe, och voro nu på hemväg
slörande undan för en frisk, byig nordväst. Det sjöng, knakade och
knäppte i halsar, barduner och skot, det porlade, fräste och bubblade i
lä, där relingen esomoftast låg så gott som i vattenytan av pressningen
och saltstänket yrde gång efter annan upp, så att nedre hälften av
seglen voro genomvåta, och det droppade och rann från underliken. Gubben
satt bort i aktern i svart oljerock och dito sydväst och seglade som
en herrekarl i den hårda, ojämna vinden, under det att jag höll till
midskepps och sysslade med öskaret, vilket ofta nog behövde tagas i bruk.
Dagen före vår ankomst hade tvenne av fyrpersonalen skjutit var sin
gråsäl på en av de kringliggande klabbarna och hade om och om igen
berättat, hur den märkliga jakten tillgick. Jag såg att gubben Matts klev
omkring och fnyste smått ringaktande, men samtidigt åtskilligt avundsjukt
på de lyckliga skyttarna, och passade därför på tillfället att under
hemfärden »dra upp» honom, för att få en historia till livs från hans
mångåriga jägareliv ute i havet.
»Den bästa skälfångst, ja ha varit mä om», började gubben i det han
hasade sig bättre upp till lovart och flyttade vänstra foten längre upp
på ett av spanten, »dä va en vinter, när vi va över te Åland en gång
mä nåra passagerare, finn-amerikaner, som skulle hem å hälsa på. Vi
va fyra man högt, som forsla dom över, å dä va pojkar som stog i alla
väder, för dä va jag, Herman Flink, Guttorm Hård å Anders Andersson i
Lillängen. Flink, dä va en varg te karl te vara stark, må han tro, å sin
överman träffa han aldrig, så länge han levde, å ja såg’en en gång, när
han sprang opp för två bodtrapper mä e tunna ärter på vardera axeln å en
karl tvärsöver på nacken dessutom. Om somrarna for han som styrman på
Östersjöskuter, å när di gick ur hamn å skulle sätta segel, så sträckte
han ensam på stortoppen, mens alla dom andre sträckte på för’n. Han hade
krafter han.»
»Ja, det var mig en best.»
»Jo var lugn. Nå, se’n vi hadde satt våra passagerare lyckligt och väl i
land å fått oss nattlogis å vilat opp oss, skulle vi te knoga hemöver,
men när vi kom ut i isen, så tyckte allt Guttorm, han, att vi borde
fresta å få någe färskt kött mä oss tebaks, å dä va vi mä på. I ställe
för å ta kursen väst-sydväst, som vi annars skulle ha gjort, stack vi
iväg nordost å drog oppåt Märket till, för omkring hällarna där bruka dä
alltid te vara gott om skäl. På den tiden fanns inte nå’n fyr däroppe på
storhällan, utan bara en järnstång i berge mä e tunna på, som sjömärke,
sir han. Nu låg dä skravelis mitt i gatte mellan Understen å Märket, men
se’n närmare land låg dä blåsis, som va stark nog te bära oss å båten, å
som va slät å fin som ett golv. Nåja, vi drog å drog å titta oss omkring
ätter skäl, å te sist fick ja väl si i kikarn, att dä låg två storskälar
å en kut oppe ve sin brunn nord på ett stort isröse. Nu va dä ingen som
hadde gevär mä sej mer än ja, å dä va en grannlåtsbössa, ja hadde den
tiden, ska han si. Ho va beställd i Österrike å hadde åttkantig pipa å va
graverad å utkrusad överallt å sköt alldeles obegripligt väl. Lode som ja
brukte te’na, va inte större än en dryg ärt, men döda gjorde dä, om dä
sattes in rätt, kan han vara säker på.»
»Tror nog det.»
»Jo jo men. Så sa ja: ’där ligger två storskälar å en kut oppe där borta
ve isröse, pojkar’, sa ja, ’å nu ska ja smyga mej fram å försöka mä lod
på den ena, så får vi si, om vi kan komma åt di andra mä skäljärna våra’,
sa ja, å mä dä tog jag te å krypa på skäla i skydd av nåra stora iskäl,
som hadde rest sej på kant å frusi ihop. Dä va styvt göra, må han tro,
te hasa sej fram på magen ett så långt stycke, å dä värkte i bå rygg
å armar, inna ja kom fram, men dä akta ja inte. När ja så te sist kom
bort te di där iskälena å kika fram så vackert, fick ja si att dom va
fyra stycken, för dä va två kutar förutom ståten å gamlan. Nå, ja gjorde
mej klar ja å fick fram gevärspipa så vackert över en iskant å korna på
ståten å sköt, å som dä small fällde han ner huve å låg dö still, å dom
andra reste ner i brunn, så vattne spruta om dom. Dä vart springa åv för
bå mej å pojkarna, å när ja kom fram, va ståten all, å di andra gick å
steg i brunn å bara blåste.»
»Och dem tog ni också?»
»Jaa då. Ja fick opp kruthorn å kulpung i rödaste rappe å ladda om
på nytt å just som ja va färdig, hant pojka fram, å Flink kasta sitt
skäljärn som ett spjut i en åv kutarna, som just kom opp, å den andra
högg Guttorm strax ätter.»
»Men gamlan då?»
»Jo, när pojka hadde fått opp sina kutar, la ja mej teress ve isröse för
te passa henne, å då ho körde opp skallen strax ätter å blåste, så small
dä. Men ja va nog lite för ivriger den gången, för ho dog inte, utan vart
bara fel, fast Flink såg hur lode gick rätt igenom å tog isen på andra
sidan.»
»Nåå.»
»Ja opp i brunn kom ho inte mer, men ifrån den å bortöver va dä e lång
spricka i isen väl ett par tum bred, å där stog ho å blåste tag på släng.
Då sprang Flink dit, han, mä skäljärne sitt å ställde sej klar, å nästa
tag ho kom, rände han järne rakt genom spricka å in i skallen på’na, å då
vart ho slut. Se’n gick vi tebaks å drog fram båten te brunn å så högg
vi opp isen, där gamlan låg, mä våra yxer å så flådde vi henne å ståten,
’vakade åv’, som vi säjer härute, men kutarna behöllt vi hela.»
»Ja ’vakarna’ det är ju skinnen med späcket på det.»
»Jo, dä ä så.»
»Och se’n bar det hemöver?»
»Nej för all del. Vi stack allt över te Understen ett tag först — men dä
va rackarn va han tar te å blåsa — undras mej om vi inte skulle minska
segel lite, så går ho bättre. Ho ä nog så lovgirig, ska ja tala om, å tar
ju in vatten som ett h’as. Lyft ur spristången, han, så får ho gå för
focken å tresnibben.»
I en handvändning fick jag spristångsfoten ur stroppen och ögat däruppe
i överliket lossnade själv vid slagen, som seglet gjorde, när gubben
körde båten upp i vind. Sedan jag därefter fångat den lösa, slående
delen av duken, najade jag ögat i överliket hårt ned till masten och då
Matts-Alfred därefter föll av till den ursprungliga kursen, låg båten
lätt på rodret och bättre på rät köl, men rusade ändå fram genom vattnet,
så skummet sprutade om stäven. Det syntes tydligt att vintern var i
antågande på allvar, ty luften var blygrå och tung och de bläcksvarta
molnen i nordväst verkade rent av snödigra. Havet var askgrått och de
vältrande böljornas toppar voro kantade av fräsande skumkammar, som
ibland sprutades bort i en kaskad av vattenpärlor, då stormilarna från
de hårda byarna jagade fram över ytan. Det kokade och sjöd vid skärens
lovartsidor, där sjön låg på, och de vresiga martallarnas kronor böjde
sig djupt, då byarna sopade fram, under det att dånet utifrån de yttre
känningarna växte allt starkare och starkare.
»Dä artar sej te busväder», sa Matts-Alfred i det han vred sig något om
och såg upp till lovart, »men vi har goa grejer te segla på, så vi står
oss nog.»
»Visst. Med den här segelytan klara vi oss länge. Men hur var det med
säljakten uppåt Understenshållet?»
»Jo, vi hadde ingenting stort att syssla mä hemma under di första
dagarna, så vi tyckte vi gärna kunde hålla te lite uti skälisen, ätter
som vi nu en gång va där, å därför basa vi iväg rätt över te Understen
för å komma ut därifrån å nordpå dan ätter. Gott logis fick vi, när vi
kom dit, för vi va ju kända mä folke, å nästa mårron drog vi iväg nordpå
å dä så långt, så vi va väl mäst oppe ve Grundkallen, för Understen
syntes bara som en liten prick ner i syd.»
»Nå, träffade ni säl där?»
»Jo, var så säker. Bäst som vi gick där å kika, fick vi väl höra skäl som
ropa, å se’n vi tagit oss ett gott stycke fram efter ljude, såg vi en hel
helsikes hoper, som låg oppe ve en stor brunn ute i skravelisen. Då lämna
vi båten å tog bara pikstavarna mä oss, å så kryssa vi å kröp så vackert
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Erik Sparres bästa: En handfull skärgårdshistorier - 3
  • Parts
  • Erik Sparres bästa: En handfull skärgårdshistorier - 1
    Total number of words is 4689
    Total number of unique words is 1819
    24.5 of words are in the 2000 most common words
    32.0 of words are in the 5000 most common words
    36.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Erik Sparres bästa: En handfull skärgårdshistorier - 2
    Total number of words is 5199
    Total number of unique words is 1663
    24.1 of words are in the 2000 most common words
    31.5 of words are in the 5000 most common words
    34.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Erik Sparres bästa: En handfull skärgårdshistorier - 3
    Total number of words is 5108
    Total number of unique words is 1707
    26.7 of words are in the 2000 most common words
    34.5 of words are in the 5000 most common words
    38.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Erik Sparres bästa: En handfull skärgårdshistorier - 4
    Total number of words is 4781
    Total number of unique words is 1640
    23.5 of words are in the 2000 most common words
    30.5 of words are in the 5000 most common words
    34.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Erik Sparres bästa: En handfull skärgårdshistorier - 5
    Total number of words is 5514
    Total number of unique words is 1465
    24.3 of words are in the 2000 most common words
    31.1 of words are in the 5000 most common words
    33.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Erik Sparres bästa: En handfull skärgårdshistorier - 6
    Total number of words is 5306
    Total number of unique words is 1618
    24.7 of words are in the 2000 most common words
    32.9 of words are in the 5000 most common words
    37.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Erik Sparres bästa: En handfull skärgårdshistorier - 7
    Total number of words is 5117
    Total number of unique words is 1615
    26.6 of words are in the 2000 most common words
    34.4 of words are in the 5000 most common words
    38.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Erik Sparres bästa: En handfull skärgårdshistorier - 8
    Total number of words is 5109
    Total number of unique words is 1459
    26.2 of words are in the 2000 most common words
    33.3 of words are in the 5000 most common words
    37.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.