En roman om förste konsuln - 06
Süzlärneñ gomumi sanı 4983
Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1475
31.9 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
41.6 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
46.2 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
-- Vet du av, att jag av utrikesministeriet blir skickad till London --
för att hjälpa Otto med min kännedom om engelska förhållanden! -- Han
skrattade högt och hånfullt och slog den knutna handen hårt mot bordet.
-- Jag har order att lämna Paris ännu i dag -- Bonaparte har bråttom!
Edmée böjde sig djupt ned över tapisseriet och letade automatiskt bland
silkesdockorna på bordet. Hon hade en förnimmelse, som kunde hon kvävas.
Han reste sig halvt upp och grep våldsamt hennes händer tvärs över
bordet. Med sin brännande blick tvang han hennes att lyfta sig.
-- Vet du om det? -- nästan väste han henne in i ansiktet. -- Var det
_det_ du talade med honom om i går?
Hans otyglade raseri väckte Edmées vrede. Med en kraftig rörelse slet
hon sina händer ur hans och reste sig upp från sin plats.
-- Gå din väg, Louis! Du vet ju icke vad du säger.
-- Å, nu genomskådar jag allt -- alltsammans! -- Han sjönk ned med
händerna för ögonen, förtvivlad. -- Han har trängt sig in till dig --
vunnit dig, Gud vet genom vilka djävulskonster! Och nu -- nu är det
ingen, som står honom i vägen, utom jag. Var har jag då haft mina ögon,
som intet har sett? Eller rättare: jag har icke _velat_ se det -- det
förekom mig så orimligt. Men i går på balen!... Hade jag ej varit den
världsman, som man nu en gång kuvat och uppfostrat mig till -- jag hade
slagit honom i ansiktet, där han satt och stirrade på dig med sina
glupska ögon! -- Hans röst slog över i ironi. -- Man måste tillstå, att
vad den karlen vill, det vill han -- och nu vill han _dig_. Bort, bort
med hennes beskyddare! General Bonaparte har redan en gång visat, att
han vet, hur det skall gå till. Ah, hade jag blott gjort det -- det, som
jag i natt i vanvett tänkte på och med avsky förkastade! Jag skulle
trängt mig in till dig -- han gick helt nära intill henne och grep henne
hårt om armen, medan han viskade orden in i hennes ansikte -- jag skulle
ha tagit dig med våld, tvungit dig att tillhöra mig. Och sedan -- jag
känner dig -- hade du aldrig vågat att visa ditt ansikte för denne
förbannade man. Du är min brud, vi skulle ha påskyndat bröllopet, rest
ur landet -- och när _mitt_ barn föddes, skulle du älska mig. Varför
gjorde jag det icke? -- Han stötte henne våldsamt ifrån sig och vände
sig bort med handen för ögonen. -- Jag visste icke då, att man blott gav
mig en natt att handla. Hade jag vetat, vad jag _nu_ vet -- jag skulle
ej betänkt mig! Man uppfostrar oss till gentlemän -- hans röst steg i
styrka -- till finkänslig respekt för andras heder, egendom och frihet
-- och så! Mitt för våra ögon kommer den dristige, den fräcke och
samvetslöse och frånrövar oss makten över vårt eget land, kvinnorna,
äran. Och med rätta hånskrattar man åt oss, Frankrikes gamla, stolta
adel, som tål allt detta, icke rör en hand för att försvara oss!
Edmée stod stilla. Hon sänkte icke huvudet, men hon höll ögonen orörligt
nedslagna.
-- Men jag reser icke, hör du -- icke utan dig. Vad bryr jag mig om
karriär, om fädernesland, när jag skall köpa det med denna exempellösa
skam! Skall jag, greve av Châteauneuf, som en hund krypa för denne
korsikanare och frivilligt lämna honom min ära att trampa under
fötterna! Försmädelsen är för stor, för uppenbar -- ingen man i
kristenheten kan tåla den. De må göra, vad de vilja emot mig -- jag
stannar, och jag skall veta att beskydda min bruds heder, ifall -- hans
stämma var full av spotskt hån -- ifall hon ännu _har_ någon!
Edmée rätade på sig. Hon stod stilla, med högrest huvud, hennes läppar
krökte sig stolt, och de stora ögonen flammade i oåterhållen vrede.
-- Bliv kvar, om du vill! Krossa din framtid, din mors förhoppningar,
det rör mig icke. Men _det_ skall du veta -- hon gick ett steg emot
honom, och i superbt övermod kastade hon huvudet tillbaka och lade de
bara, starka armarna i kors under bröstet -- att varken du eller någon
annan kan hålla mig borta från honom. Stänger du in mig, kryper jag ut
genom ett råtthål.
-- Så långt har det alltså gått med dig! Så talar alltså Edmée de La
Feuillade -- en Bonapartes frilla!
Hon mötte stolt hans ögon utan att blinka. -- Spar dina skymfande ord,
Louis -- jag är icke det du menar.
-- Men du _blir_ det -- i dag, i natt, i morgon! ropade han utom sig.
Hennes läppar darrade svagt, men hon sänkte icke blicken, när hon
svarade:
-- Hans vilja är min.
Med ett tjut, som hos ett sårat djur, föll Louis de Châteauneuf, med
huvudet i händerna, ned mot bordskivan. I raseri sprang han upp och
sparkade till stolen, så att den föll i golvet.
-- Jag befaller dig att följa mig, Mademoiselle min kusin. Kan du ännu
räddas, så _skall_ du räddas -- med eller mot din vilja.
-- Hör, vad jag nu säger, Louis. -- Hon trädde fram till honom och lade
kraftigt, med myndighet, sin hand på hans skuldra. -- Du talar icke med
ett barn. _Mot_ min vilja för ingen mig bort. På ett eller annat sätt --
och du har själv sagt, att jag är både listig och orädd -- låter jag
general Bonaparte veta, vad du har i sinnet mot mig. Du är klok, du är
betänksam, Louis, och du vet, att du här sätter hela din framtid på
spel. Du kan inse, att ställd mot min vilja och mot honom och hans makt,
förmår du intet.
Han blev stående stilla, med sänkt huvud. Hon hade rätt -- till och med
nu, så upprörd han var, kunde han inse det. Den generation, Louis
tillhörde, hade lärt att _tänka_ -- att resignera och att gräma sig. Han
stod stilla -- plötsligt kastade han sig på knä framför henne och grep
henne om bägge armarna.
-- Men om jag _ber_ dig, Edmée -- om jag tigger dig i vår släkts, i din
fars, i min kärleks namn... Ty jag älskar dig -- tusen gånger mer än han
älskar jag dig. Jag känner dig, din natur är min, du är för mig den enda
av alla kvinnor -- min syster, min brud, min älskade. Förstör icke vår
framtid för en nyck av tyrannen -- följ mig, spara dig själv för skam
och ånger.
Hon stod och såg ned på honom. Och på en gång fylldes hennes ögon med
tårar -- hon kom till att gråta så häftigt, att han förskräckt sprang
upp och måste taga henne i sina armar, för att hon ej skulle falla.
-- Edmée, du vill? Säg, att du vill, viskade han förtvivlat, ömt.
Hon kunde ej få fram ett ord för snyftningar, men hon skakade på
huvudet, så hopplöst bestämt, att han strax suckande släppte henne.
-- Tänk efter, Edmée, sade han tungt, lamt, i det han halvt vände sig
ifrån henne, uttröttad till själ och kropp av den våldsamma spänning och
alla de sinnesrörelser, han oavbrutet levat i alltsedan förra aftonen.
Tänk efter ännu en gång -- livet är så långt och trist.
Hon såg upp från stolen, där hon satt, och i det hon tog näsduken från
de våta ögonen, svarade hon med sina skälvande barnaläppar:
-- Döden kan man alltid finna.
Han suckade, trött av denna orkeslösa kamp mot en vilja, som han kände
vara starkare än hans. Ett ögonblick stod han stilla -- liksom tvekande
-- så vände han sig tvärt om och gick ut ur rummet.
Edmée fick rätt: när Louis riktigt hade tänkt sig för, och han hade både
klokhet, äregirighet och skarpsinne, tog han sitt parti och reste på den
av regeringen fastställda tiden. Genom att stanna riskerade han allt;
hans ställning som återvänd emigrant var alltför osäker och farlig, den
inbjöd till alla möjliga godtyckligheter från regeringens sida; gav han
sig till att kämpa mot diktatorn, visste han, att marken skulle vika
under hans fötter. Dessutom hade han icke hjärta att krossa sin mors
förhoppningar -- att med ett slag förstöra hela det arbete, hon med
oändligt tålamod och under oändliga faror hade gjort för hans framtid
alla dessa år. Och han kände, att det fanns intet hopp -- Edmée _ville_
icke räddas! När denna tanke trängde sig på honom, var han frestad att
hata henne för de kval, hon beredde honom, att unna henne det öde, som
han fruktade skulle drabba henne -- i bitter svartsjuka, vrede och trots
uppgav han henne.
Till sin moder sade han intet annat, än att han av regeringen i
diplomatiska angelägenheter oförtövat var beordrad att resa till
England, och skulle begiva sig åstad redan samma afton. Han kunde nu,
efter det hans första våldsamma uppbrusning hade lagt sig, icke inför en
annan få över sina läppar de beskyllningar, som han för ett par timmar
sedan så lidelsefullt slungat mot henne själv. Han bad blott modern i
allmänna och svävande ordalag att »vaka över Edmée», och medan han sade
dessa ord, tog han för första gången med i beräkning de stora materiella
svårigheter, som nödvändigt måste ställa sig i vägen för Förste Konsuln,
och som Edmée i sin oerfarenhet ej skulle kunna hjälpa honom att
undanröja. Men alla dessa tankar, allt detta grubbel, hans vanmäktiga
raseri, hans bittra hat, hans tärande ångest och ömkliga hopp plågade
och sönderslet honom till ingen nytta. Han _måste_ i alla fall resa.
Så vida han ej för andra gången ville förlora fädernesland och socialt
fotfäste -- och det _ville_ han icke, han visste alltför väl, vad det
ville säga -- måste han resa, det fanns ej något alternativ.
Hela huset kom på benen i anledning av den plötsligt bestämda resan. Mor
och son intogo betryckta och bedrövade avskedsmiddagen allena. Edmée
skyllde på trötthet och huvudvärk efter balen -- hon ville ej se honom
mer.
Men då hon på aftonen hörde resvagnen köra fram för den stora trappan,
då hon hörde bullret av steg, som från alla husets kanter skyndade mot
vestibulen, då hon till slut hörde Louis' egen klangfulla, befallande
röst -- då kunde hon ej stanna i sitt rum längre. I hast reste hon sig
upp från bädden, där hon vaken vilat, och utan att tänka på sitt
oordnade, förgråtna utseende, öppnade hon dörren och ilade utför
trapporna.
Louis de Châteauneuf ryckte till, när han strax, överst på trappan, såg
hennes vita klänning; med en omedvetet spejande blick på tjänstfolket
vände han sig raskt om. Så gick han beslutsamt emot henne och mötte
henne på trappavsatsen.
Ljuset från vestibulen föll blott svagt dit upp, och de voro så gott som
allena. I tjänarnas åsyn kysste han halvt knäböjande den hand hon räckte
honom.
-- Louis, viskade hon med handen för ögonen, förlåt mig, glöm mig!
Han såg upp, och i det dunkla ljuset möttes deras ögon. Aldrig glömde
Edmée hans stolta, sorgsna blick.
-- _Kan_ jag väl förlåta? Med skam tvingas jag att fly och lämna min ära
i sticket. Jag föraktar mig själv -- och dock, jag har intet val! Du har
låtit mig uppleva ögonblick, som äro bittrare för en man än döden. Säg,
att det är hopp, att du _själv_ vill kämpa -- och jag stannar ännu och
trotsar allt. Denna fega, vanärande flykt från all kamp är värre än
något annat.
Hon vände sig bort och drog sin hand ur hans. -- Där _är_ intet hopp,
Louis, sade hon fast och stilla. Res med Gud.
XI.
-- -- »J'allais épouser une Française; j'aurais choisi
un des premiers noms de la monarchie, c'était même là
ma première pensée, ma véritable inclination» -- --
_Napoléon_ (à S:te Hélène).
»L'amour doit être un plaisir, non pas un tourment».
_Mot de Napoléon._
Dagen efter Louis' avresa -- det var den 22 Brumaire -- kom den unga
Madame Junot på visit. Hon blev helt förfärad, när hon såg, hur eländig
och blek Edmée såg ut.
-- Min Gud, Madame, sade hon till Madame de Châteauneuf, där kan man se,
vad kärlek är! Monsieur Louis skulle allt vara förnöjd, om han såge
henne.
Madame de Châteauneuf log tvunget, Edmée vände sig bort. Mer än allt
annat plågade det henne att möta Louis' moders forskande, bekymrade
blick. Laurette fick plötsligt en god idé.
-- Jag har en bön, Madame -- hon böjde sig fram på sitt graciösa,
vinnande sätt -- låt Edmée få komma hem till mig ett par dagar och
hjälpa mig att arrangera en smula. Allting ser så obarmhärtigt _nytt_ ut
därhemma, Edmée har så fin och säker smak. Jag skall nog uppmuntra
henne, tillade hon saktare.
-- Edmée får göra, som hon vill, sade fastern litet kyligt. Så mycket
kunde hon förstå, att det var något allvarligt i vägen mellan Edmée och
Louis, och att det var Edmées skull.
-- Om faster tillåter -- började Edmée. Hon såg tacksamt på Laurette.
Bara att få komma därifrån var en lättnad.
Allt blev överenskommet, som de unga damerna önskade det. Valentine fick
genast order att packa in det nödvändigaste, och när Madame Junot reste,
förde hon Edmée med hem i sin vagn.
-- Blott till i övermorgon, faster, sade hon nästan glättigt, när hon
till avsked böjde sig ned och kysste Madame de Châteauneuf på bägge
kinderna. I morgon skickar jag Valentine att höra, hur det är med dig,
eller jag kommer kanske själv på en kort visit -- tänk att komma _hit_
på visit -- hon skrattade en smula tvunget. Och -- hon tvekade och
talade med lägre röst -- skulle du få något brev eller bud från Louis,
så låt mig veta det.
-- Jag kan inte förstå det, Marie, suckade den stackars Madame de
Châteauneuf, då de båda unga damerna voro utanför dörren. Hon tänker
dock på honom, och hon gråter för hans skull. Men det säger jag -- hon
nickade sorgset, men med en viss självkänsla -- Edmée kunde ej träffa
många, som till den grad liberalt respekterade hennes hemligheter, som
jag gör.
Morgonen därpå -- så tidigt, att man nätt och jämnt hunnit frukostera
hos Junots -- överraskades kommendanten över Paris av ett besök av
Förste Konsuln.
Bonaparte var i utmärkt humör. Han talade med Junot om vinterfälttåget
mot Österrike, vartill allt var förberett och i ordning nu. I början av
Frimaire skulle, beräknade han, fientligheterna kunna öppnas. Med sin
värja tecknade han på golvet strategiska utkast av de fem härarnas
ställning, och vilka operationer, han tänkte sig, att Moreau skulle göra
vid Isar.
-- Vore det jag själv, sade han, ginge jag annorlunda till väga, men
Moreau och Brune förstå sig icke på snabbhet. De äro säkra -- men satans
försiktiga! Det har jag också baserat kampanjen på.
Han teg litet, så sade han med ett leende, som Junot icke begrep.
-- Nej, i vinter har jag icke tid att vara med! -- Han reste sig upp och
tillade allvarligare:
-- Man riskerar, att intrigerna från Prairial börja igen. För
ögonblicket är det viktigare att hålla Tuilerierna än både Ulm och
Mantua.
-- Apropos Tuilerierna! Jag har ett ärende från Madame Bonaparte till
din hustru. Är hon uppstigen, den lilla Madame Loulou? Förmodligen --
han knep skrattande Junot i örat -- när _du_ är det.
-- Min hustru är i sin salong -- hon har besök av en väninna,
Mademoiselle de La Feuillade. När Junot nämnde Edmées namn, kunde han ej
låta bli att se rätt skarpt på Förste Konsuln.
Bonaparte förändrade icke en min. Han hade icke lust att ha några
förtrogna i sina intimaste affärer, och trots det han visste, att Junot
-- som kände honom så väl -- av hans uppförande på balen hade dragit
vissa slutsatser, och att han, för övrigt, i _allt_ fullständigt kunde
lita på denne ungdomsvän, föll det honom dock icke in att inviga honom i
denna sak. Han sade lugnt:
-- Så mycket bättre! Mademoiselle de La Feuillade är en dam, som jag
_alltid_ har lust att träffa -- hon är förtjusande! Jag tror också, att
hon kan vara mig nyttig. Hon har stått i beröring med de flesta Vendéer
och kan, utan att ens själv ana det, ge mig viktiga upplysningar. Fouché
tror ju jämt -- men det är väl hans onda samvete, som slår honom -- att
faran skall komma från _den_ kanten.
Edmée hade behövt hela sin självbehärskning för att låtsa som ingenting,
när hon hörde, att Förste Konsuln var inne hos general Junot. Laurette,
som också var en smula feberaktig i anledning av detta den store mannens
första, oförmodade besök i hennes hem, gav emellertid föga akt på henne.
Hon väntade vart ögonblick, att han skulle komma in och hälsa på henne,
men då tiden gick och han inte kom, blev hon misslynt.
-- Jag tror, jag går min väg, eftersom han inte behagar uppmärksamma mig
en smula. Kan du tänka dig något så oartigt? Han, som känt mig, sedan
jag var så hög som så -- hon visade med handen -- och umgåtts dagligen
därhemma!
Edmée trodde icke, att general Bonaparte kunde vara underrättad om, att
hon var på besök hos Junots, och hon ville helst undgå att träffa honom
tillsammans med dessa främmande människor. Hon svarade därför strax sin
väninna:
-- Ja, gå du bara, Laurette. Han har visst icke tid att göra visiter hos
damer. Det är naturligtvis blott för att tala om arméen, som han har
kommit till din man -- emellanåt behöver han ju ändå en munfull frisk
luft! Jag går in i ditt kabinett så länge, min vän -- du tillåter nog?
Jag är så förfärligt trött och befinner mig icke riktigt väl.
Edmée gick med ett småleende och en smekning till väninnan. Madame Junot
blev sittande i salongen. Hon ville då åtminstone »vänta ut honom».
Hon behövde icke vänta länge; strax därpå kom han in tillsammans med
Junot. I det han trädde in, såg han sig ivrigt, liksom sökande, om i
rummet. Junot, som märkte hans rörelse, frågade, medan gästen hälsade på
värdinnan:
-- Var har du gjort av Mademoiselle de La Feuillade, min vän? General
Bonaparte önskade tala med henne.
-- Så skall jag strax kalla på henne. Hon bad nyss om lov att gå in i
mitt kabinett och vila sig en smula. Hon är icke riktigt rask sedan
balen, den söta Edmée. Hon gick mot kabinettsdörren, Bonaparte sprang
upp.
-- Nej, nej, Madame -- stör henne då inte! Låt _mig_ gå in -- jag har
blott ett par ord att säga henne. Ni tillåter väl?
Raskt, utan att höra på vidare invändningar, gick han in i kabinettet
och drog -- liksom av tanklöshet -- dörren igen efter sig. Junot och
hans hustru sågo på varandra.
-- Du skall inte taga det så noga med Bonaparte, sade Junot lågt, litet
förlägen. Nu har han lust att tala med Mademoiselle de La Feuillade --
Herregud! Och i fält ha vi andra manér än dem ni lär i din mors salong.
Du skall för resten icke säga något om detta, Laurette -- tillade han
litet efter -- han skulle icke tycka om det.
-- Gud vet, vad han ämnar säga henne! undrade Madame Junot litet
ironiskt.
-- Ja, Gud vet! svarade Junot oskyldigt, med ögonen mot taket.
Mitt i det klara, kyliga vintersolskenet, som i en bred, sned strimma
strök in genom fönstrets små, blyinfattade rutor, med bakgrund av en
gammal, starkt förgylld gobelintapet, satt Edmée på den spensliga, efter
antiken imiterade löjbänken. Hon bar en enkel, gråbrun sidendräkt, öppen
i halsen och nästan utan ärmar, vilken under bröstet sammanhölls av ett
smalt gyllene bälte och därunder i mjuka veck föll tätt åt höfterna. På
grund av huvudvärken hade hon, strax hon kom in i rummet, helt löst upp
sitt rika, tunga hår, som nu oordnat böljande föll ned över skuldrorna
och ryggen. Då hon hörde Bonapartes steg utanför dörren -- hon _kände_
dem -- reste hon sig hastigt upp från sin vilande ställning; och med ena
handen stödd mot bänkens säte, den andra upplyft för att föra undan
håret -- huvudet framåtböjt mot den litet uppskjutna skuldran -- satt
hon väntande, lyssnande. Han sköt varsamt, men bestämt upp dörren och
trädde in.
Hon gjorde ingen rörelse. Hennes huvud sänkte sig kanske blott en smula
djupare, och fingrarna klämde om soffans kant. Den bleka, fina profilen
med det i solskenet bronsglänsande håret, tecknade sig skarpt belyst mot
dess bakgrund av gammalt guld. Hon liknade ett helgonporträtt på ett
kyrkfönster, när solen skiner.
Bonaparte gick långsamt fram emot henne. Mer än något annat älskade han
hennes fria, furstliga skönhet, som tillfället nu på ett så ädelt sätt
ställde i relief. Betagen böjde han sitt ena knä mot golvet och förde
den hand, hon nyss låtit sjunka, till sina läppar.
-- Edmée, sade han lågt, med lidelsefullt allvar, aldrig har jag så
länge friat till någon kvinna. I månader har jag nu suckat för dig som
en page för en drottning -- det är en roll, som jag aldrig hade
tilltrott mig själv, och som blott illa passar mig. Nu _skall_ du höra
mig.
Hon såg upp. Det var en varm, fuktig glans i hennes ögon, och de vackra
läpparna skälvde som ett barns, färdigt till gråt. Med en förtjusande
rörelse, blyg och öm, böjde hon sig ned över honom och lade långsamt,
smekande, ett finger över hans läppar.
Deras ögon möttes -- leende, vältaliga. Han reste sig hastigt upp och
satte sig på löjbänken vid hennes sida.
-- Edmée, viskade han hastigt och lågt, i det han grep bägge hennes
händer. Detta är ju blott att spilla tid! Tiden är så kort -- i morgon
kan kriget begynna på nytt, jag kan bli tvungen att lämna Frankrike. Du
vet, att jag älskar dig, och jag vet, att du älskar mig. Du är stolt nog
att icke en gång försöka att neka. Jag vet också, att andra män kunna
bjuda dig en bättre och ärofullare ställning, än jag för ögonblicket är
i stånd till -- bunden som jag nu är till händer och fötter. -- Det flög
en skugga över hans ansikte och han sänkte huvudet djupare över hennes
händer. -- Men hav blott tålamod, låt mig blott få det värsta arbetet
från halsen, och låt min ställning få tid att bli en smula mindre farlig
och utsatt än nu -- det _måste_ den, förstår du, innan jag utan fara
törs sysselsätta mig med mina egna husliga förhållanden -- och jag lovar
dig, att ingen kvinna i världen skall bli så hedrad, så ärad som du.
Vågar du? Du måste besluta dig _nu_ -- blint anförtro mig din framtid,
jag svarar för den med min ära och med mitt liv. Tvekar du, törs du inte
_nu_ -- ja, så måste vi gå var åt sitt håll för beständigt! Denna
halvhet är min natur alltför vidrig. I flera månader har jag med ord och
handling friat till dig, Edmée -- nu eller aldrig måste du ge mig min
lön.
Edmée såg upp -- hennes ögon voro nästan svarta, gåtfulla i deras djupa,
blida allvar.
-- Och det är er mening, att om jag i detta ögonblick säger »gå», så
skall ni gå och icke älska mig mera?
-- Du skall icke säga »gå», och jag skall heller icke gå, om du än säger
det tusen gånger, brast han ut. Edmée -- vad tjänar detta till? Du vet,
att om det hade varit mig möjligt, så hade jag för länge sedan uppgivit
dig -- den gången du icke skrev till mig efter Marengo, och den gången
du flydde för mig, då jag kom till Paris. Men -- jag _kan_ icke undvara
dig! Vad tjänar det till att tala till dig så, som jag nyss har talat?
När en man så häftigt och bestämt åtrår en kvinna från första ögonblick
han ser henne, som jag dig, så... Du _måste_ älska mig, du kan icke
annat, och jag _måste_ vinna dig.
Hon reste sig upp och lade bägge händerna på hans skuldror -- när hon
stod så, var hon nästan lika lång som han, och hennes ögon blickade rakt
in i hans. -- Tag mig, viskade hon med låg, men tydlig stämma. Du skall
veta: jag har ingen vilja, som icke är din, ingen önskan, som icke går
till dig. Jag...
Han tryckte henne så häftigt intill sig, att ordet kvävdes på hennes
läppar.
-- En drottning är du, viskade han hänförd -- så kallade jag dig i min
själ första gången jag såg dig. Ingen kvinna är som du! Utan lättsinne
och utan ånger, ger du i självmedveten stolthet bort din gudomliga gåva.
-- Han tog hennes huvud mellan sina händer och såg henne eldigt,
själaglad in i ögonen. -- Å, Edmée, vad jag nu skall älska dig! Du är
min ungdom, som jag tyckte livet hade bedragit mig på, och nu har den
kommit, just som jag önskade den -- nu, då min hjärna är full av planer,
mina händer fulla av arbete, nu, då jag ser min stjärna stiga, och banan
äntligen börjar röjas en smula framför mig.
-- Men som jag har intrigerat och spionerat för att träffa dig här i
dag! Junot anar något. Nu går han nog som på nålar därute, och jag är
viss på, att han finner på de värsta rövarehistorier för att
tillfredsställa sin lilla nyfikna hustru -- som för resten skall ha tack
för sin idé att skaffa dig hit! Hädanefter måste vi vara två om att
intrigera, så går det lättare! Å, varför kan jag icke nu taga dig på
mina armar som du går och står, sätta dig på min häst och rida med dig
in på Tuileriernas gård, och säga till fransmännen: Där är er
skyddsgudinna, segerns madonna, er herres brud.
De hörde ett diskret buller vid dörren. Edmée drog sig hastigt ur hans
armar och gick fram till fönstret. -- Vad är det? ropade Förste Konsuln
skarpt.
Junot kom in -- det var högst motvilligt, på sin hustrus uttryckliga
önskan. Han såg något brydd ut och tittade osäkert från sidan på Edmée,
som vände ryggen till. Bonaparte såg strax, att han antog, att hon hade
avvisat honom; nästan ögonblickligen tog han sina mått och steg för att
låta honom bliva i denna tro.
-- Mademoiselle de La Feuillade, sade han torrt, nekar hårdnackat till
all kännedom om chouanernas gömställen, och vill icke på villkor --
trots Fouché -- höra talas om någon sammansvärjning. (Han visste nog,
att Junot, som kände honom så väl och hade givit akt på dem båda på
balen, icke ett ögonblick trodde, att de verkligen hade talat om
chouaner, men han sade detta, för att ge Edmée litet tid att hämta sig
och något att hålla sig till, när Madame Junot korsförhörde henne.) Det
kan naturligtvis icke falla mig in att misstro en så stolt och förnäm
fröken (»_une si haute et puissante dame_»), när hon själv säger det.
De sista orden sade han i ironisk, missnöjd ton. Edmée spratt till och
vände sig om -- hon mötte hans strålande, ömma, skalkaktiga blick, och
förstod strax alltsammans.
Han hälsade flyktigt på Madame Junot, då han gick genom salongen. Han
såg på henne, hur hon riktigt förtärdes av orolig nyfikenhet, och njöt
pojkaktigt därav -- glad och segerstolt, som han kände sig. -- Er vackra
väninna, Madame, sade han med väl spelat missnöje, är en högst
karaktärsfast ung dam. Ni måste övertala henne att taga emot Madame
Bonapartes och Hortenses inbjudning till frukosten i morgon. Jag är
rädd, att hon är så ond på mig, att hon icke vill höra mig.
Junot var nu helt desorienterad. Han följde Förste Konsuln ut, medan
Edmée med bortvänt huvud tyst gick genom rummet.
XII.
Il était amoureux alors dans toute l'étendue du mot,
dans toute la force de sa plus grande acception.
_Marmont_ (de Napoléon).
Det var dagen därpå i Tuilerierna. Madame Bonaparte hade en av sina små
berömda frukostar, där -- efter Förste Konsulns uttryckliga önskan --
aldrig någon herre fick tillträde. Sällskapet var, innan man gick till
bords, samlat inne i den stora mottagningssalongen -- denna stela,
nymodigt möblerade salong, i jakaranda och gult siden, där alla den
tidens unga damer med klappande hjärtan första gången hade nigit för
Frankrikes nye suverän.
Madame Bonaparte själv tronade mitt i den ena gula långsoffan. Hon var i
vit dräkt med guldbårder och -- artistiskt draperad över vänstra
skuldran -- den oundvikliga purpurschalen. Hon såg redan icke mera bra
ut vid dagsljus, i dag hade hon till på köpet påsar under de vackra
ögonen, och hyn var grådaskig. Också bemödade hon sig att så mycket som
möjligt vända ryggen till fönstren, då hon på sitt vanliga indolenta,
men alltid älskvärda och intagande sätt underhöll sina unga gäster. Allt
emellanåt lyfte hon den lilla elfenbenssolfjädern och gned därmed
tankfullt sin kind eller sina läppar. Hennes ögon fingo då ett förstrött
och liksom missnöjt uttryck.
Mademoiselle de La Feuillade hade nyss kommit, tillsammans med Madame
Junot, som redan var hemmastadd i Tuilerierna, och de bägge stodo nu i
närheten av kaminen och talade med Eugène de Beauharnais. Han var ännu
helt ung -- knappt tjugu år -- men manligt vacker, graciös, elegant,
skälmsk, galant mot damer. I sitt sätt påminde han mera om det förra
hovets grand-seigneurer än om de nuvarande »_incroyables_». Det påstods
också, att han mycket liknade sin far, vicomten.
För ögonblicket såg han ut till att vara över öronen förtjust både i den
unga, kvicka Madame Junot, vilken, trots sina sjutton år, behandlade
honom som en grevinna Almaviva en Chérubin, och ännu mera i Mademoiselle
de La Feuillade. Hennes ståtliga, förnäma prinsesseskönhet, i dag en
smula skygg och kylig -- nästan fientlig -- imponerade synbart på honom.
Hennes otadliga, litet styva elegans och något föråldrade _grandes
manières_ bröto sig verkningsfullt mot de övriga damernas mera moderna
och fria väsen.
för att hjälpa Otto med min kännedom om engelska förhållanden! -- Han
skrattade högt och hånfullt och slog den knutna handen hårt mot bordet.
-- Jag har order att lämna Paris ännu i dag -- Bonaparte har bråttom!
Edmée böjde sig djupt ned över tapisseriet och letade automatiskt bland
silkesdockorna på bordet. Hon hade en förnimmelse, som kunde hon kvävas.
Han reste sig halvt upp och grep våldsamt hennes händer tvärs över
bordet. Med sin brännande blick tvang han hennes att lyfta sig.
-- Vet du om det? -- nästan väste han henne in i ansiktet. -- Var det
_det_ du talade med honom om i går?
Hans otyglade raseri väckte Edmées vrede. Med en kraftig rörelse slet
hon sina händer ur hans och reste sig upp från sin plats.
-- Gå din väg, Louis! Du vet ju icke vad du säger.
-- Å, nu genomskådar jag allt -- alltsammans! -- Han sjönk ned med
händerna för ögonen, förtvivlad. -- Han har trängt sig in till dig --
vunnit dig, Gud vet genom vilka djävulskonster! Och nu -- nu är det
ingen, som står honom i vägen, utom jag. Var har jag då haft mina ögon,
som intet har sett? Eller rättare: jag har icke _velat_ se det -- det
förekom mig så orimligt. Men i går på balen!... Hade jag ej varit den
världsman, som man nu en gång kuvat och uppfostrat mig till -- jag hade
slagit honom i ansiktet, där han satt och stirrade på dig med sina
glupska ögon! -- Hans röst slog över i ironi. -- Man måste tillstå, att
vad den karlen vill, det vill han -- och nu vill han _dig_. Bort, bort
med hennes beskyddare! General Bonaparte har redan en gång visat, att
han vet, hur det skall gå till. Ah, hade jag blott gjort det -- det, som
jag i natt i vanvett tänkte på och med avsky förkastade! Jag skulle
trängt mig in till dig -- han gick helt nära intill henne och grep henne
hårt om armen, medan han viskade orden in i hennes ansikte -- jag skulle
ha tagit dig med våld, tvungit dig att tillhöra mig. Och sedan -- jag
känner dig -- hade du aldrig vågat att visa ditt ansikte för denne
förbannade man. Du är min brud, vi skulle ha påskyndat bröllopet, rest
ur landet -- och när _mitt_ barn föddes, skulle du älska mig. Varför
gjorde jag det icke? -- Han stötte henne våldsamt ifrån sig och vände
sig bort med handen för ögonen. -- Jag visste icke då, att man blott gav
mig en natt att handla. Hade jag vetat, vad jag _nu_ vet -- jag skulle
ej betänkt mig! Man uppfostrar oss till gentlemän -- hans röst steg i
styrka -- till finkänslig respekt för andras heder, egendom och frihet
-- och så! Mitt för våra ögon kommer den dristige, den fräcke och
samvetslöse och frånrövar oss makten över vårt eget land, kvinnorna,
äran. Och med rätta hånskrattar man åt oss, Frankrikes gamla, stolta
adel, som tål allt detta, icke rör en hand för att försvara oss!
Edmée stod stilla. Hon sänkte icke huvudet, men hon höll ögonen orörligt
nedslagna.
-- Men jag reser icke, hör du -- icke utan dig. Vad bryr jag mig om
karriär, om fädernesland, när jag skall köpa det med denna exempellösa
skam! Skall jag, greve av Châteauneuf, som en hund krypa för denne
korsikanare och frivilligt lämna honom min ära att trampa under
fötterna! Försmädelsen är för stor, för uppenbar -- ingen man i
kristenheten kan tåla den. De må göra, vad de vilja emot mig -- jag
stannar, och jag skall veta att beskydda min bruds heder, ifall -- hans
stämma var full av spotskt hån -- ifall hon ännu _har_ någon!
Edmée rätade på sig. Hon stod stilla, med högrest huvud, hennes läppar
krökte sig stolt, och de stora ögonen flammade i oåterhållen vrede.
-- Bliv kvar, om du vill! Krossa din framtid, din mors förhoppningar,
det rör mig icke. Men _det_ skall du veta -- hon gick ett steg emot
honom, och i superbt övermod kastade hon huvudet tillbaka och lade de
bara, starka armarna i kors under bröstet -- att varken du eller någon
annan kan hålla mig borta från honom. Stänger du in mig, kryper jag ut
genom ett råtthål.
-- Så långt har det alltså gått med dig! Så talar alltså Edmée de La
Feuillade -- en Bonapartes frilla!
Hon mötte stolt hans ögon utan att blinka. -- Spar dina skymfande ord,
Louis -- jag är icke det du menar.
-- Men du _blir_ det -- i dag, i natt, i morgon! ropade han utom sig.
Hennes läppar darrade svagt, men hon sänkte icke blicken, när hon
svarade:
-- Hans vilja är min.
Med ett tjut, som hos ett sårat djur, föll Louis de Châteauneuf, med
huvudet i händerna, ned mot bordskivan. I raseri sprang han upp och
sparkade till stolen, så att den föll i golvet.
-- Jag befaller dig att följa mig, Mademoiselle min kusin. Kan du ännu
räddas, så _skall_ du räddas -- med eller mot din vilja.
-- Hör, vad jag nu säger, Louis. -- Hon trädde fram till honom och lade
kraftigt, med myndighet, sin hand på hans skuldra. -- Du talar icke med
ett barn. _Mot_ min vilja för ingen mig bort. På ett eller annat sätt --
och du har själv sagt, att jag är både listig och orädd -- låter jag
general Bonaparte veta, vad du har i sinnet mot mig. Du är klok, du är
betänksam, Louis, och du vet, att du här sätter hela din framtid på
spel. Du kan inse, att ställd mot min vilja och mot honom och hans makt,
förmår du intet.
Han blev stående stilla, med sänkt huvud. Hon hade rätt -- till och med
nu, så upprörd han var, kunde han inse det. Den generation, Louis
tillhörde, hade lärt att _tänka_ -- att resignera och att gräma sig. Han
stod stilla -- plötsligt kastade han sig på knä framför henne och grep
henne om bägge armarna.
-- Men om jag _ber_ dig, Edmée -- om jag tigger dig i vår släkts, i din
fars, i min kärleks namn... Ty jag älskar dig -- tusen gånger mer än han
älskar jag dig. Jag känner dig, din natur är min, du är för mig den enda
av alla kvinnor -- min syster, min brud, min älskade. Förstör icke vår
framtid för en nyck av tyrannen -- följ mig, spara dig själv för skam
och ånger.
Hon stod och såg ned på honom. Och på en gång fylldes hennes ögon med
tårar -- hon kom till att gråta så häftigt, att han förskräckt sprang
upp och måste taga henne i sina armar, för att hon ej skulle falla.
-- Edmée, du vill? Säg, att du vill, viskade han förtvivlat, ömt.
Hon kunde ej få fram ett ord för snyftningar, men hon skakade på
huvudet, så hopplöst bestämt, att han strax suckande släppte henne.
-- Tänk efter, Edmée, sade han tungt, lamt, i det han halvt vände sig
ifrån henne, uttröttad till själ och kropp av den våldsamma spänning och
alla de sinnesrörelser, han oavbrutet levat i alltsedan förra aftonen.
Tänk efter ännu en gång -- livet är så långt och trist.
Hon såg upp från stolen, där hon satt, och i det hon tog näsduken från
de våta ögonen, svarade hon med sina skälvande barnaläppar:
-- Döden kan man alltid finna.
Han suckade, trött av denna orkeslösa kamp mot en vilja, som han kände
vara starkare än hans. Ett ögonblick stod han stilla -- liksom tvekande
-- så vände han sig tvärt om och gick ut ur rummet.
Edmée fick rätt: när Louis riktigt hade tänkt sig för, och han hade både
klokhet, äregirighet och skarpsinne, tog han sitt parti och reste på den
av regeringen fastställda tiden. Genom att stanna riskerade han allt;
hans ställning som återvänd emigrant var alltför osäker och farlig, den
inbjöd till alla möjliga godtyckligheter från regeringens sida; gav han
sig till att kämpa mot diktatorn, visste han, att marken skulle vika
under hans fötter. Dessutom hade han icke hjärta att krossa sin mors
förhoppningar -- att med ett slag förstöra hela det arbete, hon med
oändligt tålamod och under oändliga faror hade gjort för hans framtid
alla dessa år. Och han kände, att det fanns intet hopp -- Edmée _ville_
icke räddas! När denna tanke trängde sig på honom, var han frestad att
hata henne för de kval, hon beredde honom, att unna henne det öde, som
han fruktade skulle drabba henne -- i bitter svartsjuka, vrede och trots
uppgav han henne.
Till sin moder sade han intet annat, än att han av regeringen i
diplomatiska angelägenheter oförtövat var beordrad att resa till
England, och skulle begiva sig åstad redan samma afton. Han kunde nu,
efter det hans första våldsamma uppbrusning hade lagt sig, icke inför en
annan få över sina läppar de beskyllningar, som han för ett par timmar
sedan så lidelsefullt slungat mot henne själv. Han bad blott modern i
allmänna och svävande ordalag att »vaka över Edmée», och medan han sade
dessa ord, tog han för första gången med i beräkning de stora materiella
svårigheter, som nödvändigt måste ställa sig i vägen för Förste Konsuln,
och som Edmée i sin oerfarenhet ej skulle kunna hjälpa honom att
undanröja. Men alla dessa tankar, allt detta grubbel, hans vanmäktiga
raseri, hans bittra hat, hans tärande ångest och ömkliga hopp plågade
och sönderslet honom till ingen nytta. Han _måste_ i alla fall resa.
Så vida han ej för andra gången ville förlora fädernesland och socialt
fotfäste -- och det _ville_ han icke, han visste alltför väl, vad det
ville säga -- måste han resa, det fanns ej något alternativ.
Hela huset kom på benen i anledning av den plötsligt bestämda resan. Mor
och son intogo betryckta och bedrövade avskedsmiddagen allena. Edmée
skyllde på trötthet och huvudvärk efter balen -- hon ville ej se honom
mer.
Men då hon på aftonen hörde resvagnen köra fram för den stora trappan,
då hon hörde bullret av steg, som från alla husets kanter skyndade mot
vestibulen, då hon till slut hörde Louis' egen klangfulla, befallande
röst -- då kunde hon ej stanna i sitt rum längre. I hast reste hon sig
upp från bädden, där hon vaken vilat, och utan att tänka på sitt
oordnade, förgråtna utseende, öppnade hon dörren och ilade utför
trapporna.
Louis de Châteauneuf ryckte till, när han strax, överst på trappan, såg
hennes vita klänning; med en omedvetet spejande blick på tjänstfolket
vände han sig raskt om. Så gick han beslutsamt emot henne och mötte
henne på trappavsatsen.
Ljuset från vestibulen föll blott svagt dit upp, och de voro så gott som
allena. I tjänarnas åsyn kysste han halvt knäböjande den hand hon räckte
honom.
-- Louis, viskade hon med handen för ögonen, förlåt mig, glöm mig!
Han såg upp, och i det dunkla ljuset möttes deras ögon. Aldrig glömde
Edmée hans stolta, sorgsna blick.
-- _Kan_ jag väl förlåta? Med skam tvingas jag att fly och lämna min ära
i sticket. Jag föraktar mig själv -- och dock, jag har intet val! Du har
låtit mig uppleva ögonblick, som äro bittrare för en man än döden. Säg,
att det är hopp, att du _själv_ vill kämpa -- och jag stannar ännu och
trotsar allt. Denna fega, vanärande flykt från all kamp är värre än
något annat.
Hon vände sig bort och drog sin hand ur hans. -- Där _är_ intet hopp,
Louis, sade hon fast och stilla. Res med Gud.
XI.
-- -- »J'allais épouser une Française; j'aurais choisi
un des premiers noms de la monarchie, c'était même là
ma première pensée, ma véritable inclination» -- --
_Napoléon_ (à S:te Hélène).
»L'amour doit être un plaisir, non pas un tourment».
_Mot de Napoléon._
Dagen efter Louis' avresa -- det var den 22 Brumaire -- kom den unga
Madame Junot på visit. Hon blev helt förfärad, när hon såg, hur eländig
och blek Edmée såg ut.
-- Min Gud, Madame, sade hon till Madame de Châteauneuf, där kan man se,
vad kärlek är! Monsieur Louis skulle allt vara förnöjd, om han såge
henne.
Madame de Châteauneuf log tvunget, Edmée vände sig bort. Mer än allt
annat plågade det henne att möta Louis' moders forskande, bekymrade
blick. Laurette fick plötsligt en god idé.
-- Jag har en bön, Madame -- hon böjde sig fram på sitt graciösa,
vinnande sätt -- låt Edmée få komma hem till mig ett par dagar och
hjälpa mig att arrangera en smula. Allting ser så obarmhärtigt _nytt_ ut
därhemma, Edmée har så fin och säker smak. Jag skall nog uppmuntra
henne, tillade hon saktare.
-- Edmée får göra, som hon vill, sade fastern litet kyligt. Så mycket
kunde hon förstå, att det var något allvarligt i vägen mellan Edmée och
Louis, och att det var Edmées skull.
-- Om faster tillåter -- började Edmée. Hon såg tacksamt på Laurette.
Bara att få komma därifrån var en lättnad.
Allt blev överenskommet, som de unga damerna önskade det. Valentine fick
genast order att packa in det nödvändigaste, och när Madame Junot reste,
förde hon Edmée med hem i sin vagn.
-- Blott till i övermorgon, faster, sade hon nästan glättigt, när hon
till avsked böjde sig ned och kysste Madame de Châteauneuf på bägge
kinderna. I morgon skickar jag Valentine att höra, hur det är med dig,
eller jag kommer kanske själv på en kort visit -- tänk att komma _hit_
på visit -- hon skrattade en smula tvunget. Och -- hon tvekade och
talade med lägre röst -- skulle du få något brev eller bud från Louis,
så låt mig veta det.
-- Jag kan inte förstå det, Marie, suckade den stackars Madame de
Châteauneuf, då de båda unga damerna voro utanför dörren. Hon tänker
dock på honom, och hon gråter för hans skull. Men det säger jag -- hon
nickade sorgset, men med en viss självkänsla -- Edmée kunde ej träffa
många, som till den grad liberalt respekterade hennes hemligheter, som
jag gör.
Morgonen därpå -- så tidigt, att man nätt och jämnt hunnit frukostera
hos Junots -- överraskades kommendanten över Paris av ett besök av
Förste Konsuln.
Bonaparte var i utmärkt humör. Han talade med Junot om vinterfälttåget
mot Österrike, vartill allt var förberett och i ordning nu. I början av
Frimaire skulle, beräknade han, fientligheterna kunna öppnas. Med sin
värja tecknade han på golvet strategiska utkast av de fem härarnas
ställning, och vilka operationer, han tänkte sig, att Moreau skulle göra
vid Isar.
-- Vore det jag själv, sade han, ginge jag annorlunda till väga, men
Moreau och Brune förstå sig icke på snabbhet. De äro säkra -- men satans
försiktiga! Det har jag också baserat kampanjen på.
Han teg litet, så sade han med ett leende, som Junot icke begrep.
-- Nej, i vinter har jag icke tid att vara med! -- Han reste sig upp och
tillade allvarligare:
-- Man riskerar, att intrigerna från Prairial börja igen. För
ögonblicket är det viktigare att hålla Tuilerierna än både Ulm och
Mantua.
-- Apropos Tuilerierna! Jag har ett ärende från Madame Bonaparte till
din hustru. Är hon uppstigen, den lilla Madame Loulou? Förmodligen --
han knep skrattande Junot i örat -- när _du_ är det.
-- Min hustru är i sin salong -- hon har besök av en väninna,
Mademoiselle de La Feuillade. När Junot nämnde Edmées namn, kunde han ej
låta bli att se rätt skarpt på Förste Konsuln.
Bonaparte förändrade icke en min. Han hade icke lust att ha några
förtrogna i sina intimaste affärer, och trots det han visste, att Junot
-- som kände honom så väl -- av hans uppförande på balen hade dragit
vissa slutsatser, och att han, för övrigt, i _allt_ fullständigt kunde
lita på denne ungdomsvän, föll det honom dock icke in att inviga honom i
denna sak. Han sade lugnt:
-- Så mycket bättre! Mademoiselle de La Feuillade är en dam, som jag
_alltid_ har lust att träffa -- hon är förtjusande! Jag tror också, att
hon kan vara mig nyttig. Hon har stått i beröring med de flesta Vendéer
och kan, utan att ens själv ana det, ge mig viktiga upplysningar. Fouché
tror ju jämt -- men det är väl hans onda samvete, som slår honom -- att
faran skall komma från _den_ kanten.
Edmée hade behövt hela sin självbehärskning för att låtsa som ingenting,
när hon hörde, att Förste Konsuln var inne hos general Junot. Laurette,
som också var en smula feberaktig i anledning av detta den store mannens
första, oförmodade besök i hennes hem, gav emellertid föga akt på henne.
Hon väntade vart ögonblick, att han skulle komma in och hälsa på henne,
men då tiden gick och han inte kom, blev hon misslynt.
-- Jag tror, jag går min väg, eftersom han inte behagar uppmärksamma mig
en smula. Kan du tänka dig något så oartigt? Han, som känt mig, sedan
jag var så hög som så -- hon visade med handen -- och umgåtts dagligen
därhemma!
Edmée trodde icke, att general Bonaparte kunde vara underrättad om, att
hon var på besök hos Junots, och hon ville helst undgå att träffa honom
tillsammans med dessa främmande människor. Hon svarade därför strax sin
väninna:
-- Ja, gå du bara, Laurette. Han har visst icke tid att göra visiter hos
damer. Det är naturligtvis blott för att tala om arméen, som han har
kommit till din man -- emellanåt behöver han ju ändå en munfull frisk
luft! Jag går in i ditt kabinett så länge, min vän -- du tillåter nog?
Jag är så förfärligt trött och befinner mig icke riktigt väl.
Edmée gick med ett småleende och en smekning till väninnan. Madame Junot
blev sittande i salongen. Hon ville då åtminstone »vänta ut honom».
Hon behövde icke vänta länge; strax därpå kom han in tillsammans med
Junot. I det han trädde in, såg han sig ivrigt, liksom sökande, om i
rummet. Junot, som märkte hans rörelse, frågade, medan gästen hälsade på
värdinnan:
-- Var har du gjort av Mademoiselle de La Feuillade, min vän? General
Bonaparte önskade tala med henne.
-- Så skall jag strax kalla på henne. Hon bad nyss om lov att gå in i
mitt kabinett och vila sig en smula. Hon är icke riktigt rask sedan
balen, den söta Edmée. Hon gick mot kabinettsdörren, Bonaparte sprang
upp.
-- Nej, nej, Madame -- stör henne då inte! Låt _mig_ gå in -- jag har
blott ett par ord att säga henne. Ni tillåter väl?
Raskt, utan att höra på vidare invändningar, gick han in i kabinettet
och drog -- liksom av tanklöshet -- dörren igen efter sig. Junot och
hans hustru sågo på varandra.
-- Du skall inte taga det så noga med Bonaparte, sade Junot lågt, litet
förlägen. Nu har han lust att tala med Mademoiselle de La Feuillade --
Herregud! Och i fält ha vi andra manér än dem ni lär i din mors salong.
Du skall för resten icke säga något om detta, Laurette -- tillade han
litet efter -- han skulle icke tycka om det.
-- Gud vet, vad han ämnar säga henne! undrade Madame Junot litet
ironiskt.
-- Ja, Gud vet! svarade Junot oskyldigt, med ögonen mot taket.
Mitt i det klara, kyliga vintersolskenet, som i en bred, sned strimma
strök in genom fönstrets små, blyinfattade rutor, med bakgrund av en
gammal, starkt förgylld gobelintapet, satt Edmée på den spensliga, efter
antiken imiterade löjbänken. Hon bar en enkel, gråbrun sidendräkt, öppen
i halsen och nästan utan ärmar, vilken under bröstet sammanhölls av ett
smalt gyllene bälte och därunder i mjuka veck föll tätt åt höfterna. På
grund av huvudvärken hade hon, strax hon kom in i rummet, helt löst upp
sitt rika, tunga hår, som nu oordnat böljande föll ned över skuldrorna
och ryggen. Då hon hörde Bonapartes steg utanför dörren -- hon _kände_
dem -- reste hon sig hastigt upp från sin vilande ställning; och med ena
handen stödd mot bänkens säte, den andra upplyft för att föra undan
håret -- huvudet framåtböjt mot den litet uppskjutna skuldran -- satt
hon väntande, lyssnande. Han sköt varsamt, men bestämt upp dörren och
trädde in.
Hon gjorde ingen rörelse. Hennes huvud sänkte sig kanske blott en smula
djupare, och fingrarna klämde om soffans kant. Den bleka, fina profilen
med det i solskenet bronsglänsande håret, tecknade sig skarpt belyst mot
dess bakgrund av gammalt guld. Hon liknade ett helgonporträtt på ett
kyrkfönster, när solen skiner.
Bonaparte gick långsamt fram emot henne. Mer än något annat älskade han
hennes fria, furstliga skönhet, som tillfället nu på ett så ädelt sätt
ställde i relief. Betagen böjde han sitt ena knä mot golvet och förde
den hand, hon nyss låtit sjunka, till sina läppar.
-- Edmée, sade han lågt, med lidelsefullt allvar, aldrig har jag så
länge friat till någon kvinna. I månader har jag nu suckat för dig som
en page för en drottning -- det är en roll, som jag aldrig hade
tilltrott mig själv, och som blott illa passar mig. Nu _skall_ du höra
mig.
Hon såg upp. Det var en varm, fuktig glans i hennes ögon, och de vackra
läpparna skälvde som ett barns, färdigt till gråt. Med en förtjusande
rörelse, blyg och öm, böjde hon sig ned över honom och lade långsamt,
smekande, ett finger över hans läppar.
Deras ögon möttes -- leende, vältaliga. Han reste sig hastigt upp och
satte sig på löjbänken vid hennes sida.
-- Edmée, viskade han hastigt och lågt, i det han grep bägge hennes
händer. Detta är ju blott att spilla tid! Tiden är så kort -- i morgon
kan kriget begynna på nytt, jag kan bli tvungen att lämna Frankrike. Du
vet, att jag älskar dig, och jag vet, att du älskar mig. Du är stolt nog
att icke en gång försöka att neka. Jag vet också, att andra män kunna
bjuda dig en bättre och ärofullare ställning, än jag för ögonblicket är
i stånd till -- bunden som jag nu är till händer och fötter. -- Det flög
en skugga över hans ansikte och han sänkte huvudet djupare över hennes
händer. -- Men hav blott tålamod, låt mig blott få det värsta arbetet
från halsen, och låt min ställning få tid att bli en smula mindre farlig
och utsatt än nu -- det _måste_ den, förstår du, innan jag utan fara
törs sysselsätta mig med mina egna husliga förhållanden -- och jag lovar
dig, att ingen kvinna i världen skall bli så hedrad, så ärad som du.
Vågar du? Du måste besluta dig _nu_ -- blint anförtro mig din framtid,
jag svarar för den med min ära och med mitt liv. Tvekar du, törs du inte
_nu_ -- ja, så måste vi gå var åt sitt håll för beständigt! Denna
halvhet är min natur alltför vidrig. I flera månader har jag med ord och
handling friat till dig, Edmée -- nu eller aldrig måste du ge mig min
lön.
Edmée såg upp -- hennes ögon voro nästan svarta, gåtfulla i deras djupa,
blida allvar.
-- Och det är er mening, att om jag i detta ögonblick säger »gå», så
skall ni gå och icke älska mig mera?
-- Du skall icke säga »gå», och jag skall heller icke gå, om du än säger
det tusen gånger, brast han ut. Edmée -- vad tjänar detta till? Du vet,
att om det hade varit mig möjligt, så hade jag för länge sedan uppgivit
dig -- den gången du icke skrev till mig efter Marengo, och den gången
du flydde för mig, då jag kom till Paris. Men -- jag _kan_ icke undvara
dig! Vad tjänar det till att tala till dig så, som jag nyss har talat?
När en man så häftigt och bestämt åtrår en kvinna från första ögonblick
han ser henne, som jag dig, så... Du _måste_ älska mig, du kan icke
annat, och jag _måste_ vinna dig.
Hon reste sig upp och lade bägge händerna på hans skuldror -- när hon
stod så, var hon nästan lika lång som han, och hennes ögon blickade rakt
in i hans. -- Tag mig, viskade hon med låg, men tydlig stämma. Du skall
veta: jag har ingen vilja, som icke är din, ingen önskan, som icke går
till dig. Jag...
Han tryckte henne så häftigt intill sig, att ordet kvävdes på hennes
läppar.
-- En drottning är du, viskade han hänförd -- så kallade jag dig i min
själ första gången jag såg dig. Ingen kvinna är som du! Utan lättsinne
och utan ånger, ger du i självmedveten stolthet bort din gudomliga gåva.
-- Han tog hennes huvud mellan sina händer och såg henne eldigt,
själaglad in i ögonen. -- Å, Edmée, vad jag nu skall älska dig! Du är
min ungdom, som jag tyckte livet hade bedragit mig på, och nu har den
kommit, just som jag önskade den -- nu, då min hjärna är full av planer,
mina händer fulla av arbete, nu, då jag ser min stjärna stiga, och banan
äntligen börjar röjas en smula framför mig.
-- Men som jag har intrigerat och spionerat för att träffa dig här i
dag! Junot anar något. Nu går han nog som på nålar därute, och jag är
viss på, att han finner på de värsta rövarehistorier för att
tillfredsställa sin lilla nyfikna hustru -- som för resten skall ha tack
för sin idé att skaffa dig hit! Hädanefter måste vi vara två om att
intrigera, så går det lättare! Å, varför kan jag icke nu taga dig på
mina armar som du går och står, sätta dig på min häst och rida med dig
in på Tuileriernas gård, och säga till fransmännen: Där är er
skyddsgudinna, segerns madonna, er herres brud.
De hörde ett diskret buller vid dörren. Edmée drog sig hastigt ur hans
armar och gick fram till fönstret. -- Vad är det? ropade Förste Konsuln
skarpt.
Junot kom in -- det var högst motvilligt, på sin hustrus uttryckliga
önskan. Han såg något brydd ut och tittade osäkert från sidan på Edmée,
som vände ryggen till. Bonaparte såg strax, att han antog, att hon hade
avvisat honom; nästan ögonblickligen tog han sina mått och steg för att
låta honom bliva i denna tro.
-- Mademoiselle de La Feuillade, sade han torrt, nekar hårdnackat till
all kännedom om chouanernas gömställen, och vill icke på villkor --
trots Fouché -- höra talas om någon sammansvärjning. (Han visste nog,
att Junot, som kände honom så väl och hade givit akt på dem båda på
balen, icke ett ögonblick trodde, att de verkligen hade talat om
chouaner, men han sade detta, för att ge Edmée litet tid att hämta sig
och något att hålla sig till, när Madame Junot korsförhörde henne.) Det
kan naturligtvis icke falla mig in att misstro en så stolt och förnäm
fröken (»_une si haute et puissante dame_»), när hon själv säger det.
De sista orden sade han i ironisk, missnöjd ton. Edmée spratt till och
vände sig om -- hon mötte hans strålande, ömma, skalkaktiga blick, och
förstod strax alltsammans.
Han hälsade flyktigt på Madame Junot, då han gick genom salongen. Han
såg på henne, hur hon riktigt förtärdes av orolig nyfikenhet, och njöt
pojkaktigt därav -- glad och segerstolt, som han kände sig. -- Er vackra
väninna, Madame, sade han med väl spelat missnöje, är en högst
karaktärsfast ung dam. Ni måste övertala henne att taga emot Madame
Bonapartes och Hortenses inbjudning till frukosten i morgon. Jag är
rädd, att hon är så ond på mig, att hon icke vill höra mig.
Junot var nu helt desorienterad. Han följde Förste Konsuln ut, medan
Edmée med bortvänt huvud tyst gick genom rummet.
XII.
Il était amoureux alors dans toute l'étendue du mot,
dans toute la force de sa plus grande acception.
_Marmont_ (de Napoléon).
Det var dagen därpå i Tuilerierna. Madame Bonaparte hade en av sina små
berömda frukostar, där -- efter Förste Konsulns uttryckliga önskan --
aldrig någon herre fick tillträde. Sällskapet var, innan man gick till
bords, samlat inne i den stora mottagningssalongen -- denna stela,
nymodigt möblerade salong, i jakaranda och gult siden, där alla den
tidens unga damer med klappande hjärtan första gången hade nigit för
Frankrikes nye suverän.
Madame Bonaparte själv tronade mitt i den ena gula långsoffan. Hon var i
vit dräkt med guldbårder och -- artistiskt draperad över vänstra
skuldran -- den oundvikliga purpurschalen. Hon såg redan icke mera bra
ut vid dagsljus, i dag hade hon till på köpet påsar under de vackra
ögonen, och hyn var grådaskig. Också bemödade hon sig att så mycket som
möjligt vända ryggen till fönstren, då hon på sitt vanliga indolenta,
men alltid älskvärda och intagande sätt underhöll sina unga gäster. Allt
emellanåt lyfte hon den lilla elfenbenssolfjädern och gned därmed
tankfullt sin kind eller sina läppar. Hennes ögon fingo då ett förstrött
och liksom missnöjt uttryck.
Mademoiselle de La Feuillade hade nyss kommit, tillsammans med Madame
Junot, som redan var hemmastadd i Tuilerierna, och de bägge stodo nu i
närheten av kaminen och talade med Eugène de Beauharnais. Han var ännu
helt ung -- knappt tjugu år -- men manligt vacker, graciös, elegant,
skälmsk, galant mot damer. I sitt sätt påminde han mera om det förra
hovets grand-seigneurer än om de nuvarande »_incroyables_». Det påstods
också, att han mycket liknade sin far, vicomten.
För ögonblicket såg han ut till att vara över öronen förtjust både i den
unga, kvicka Madame Junot, vilken, trots sina sjutton år, behandlade
honom som en grevinna Almaviva en Chérubin, och ännu mera i Mademoiselle
de La Feuillade. Hennes ståtliga, förnäma prinsesseskönhet, i dag en
smula skygg och kylig -- nästan fientlig -- imponerade synbart på honom.
Hennes otadliga, litet styva elegans och något föråldrade _grandes
manières_ bröto sig verkningsfullt mot de övriga damernas mera moderna
och fria väsen.
Sez Şved ädäbiyättän 1 tekst ukıdıgız.
Çirattagı - En roman om förste konsuln - 07
- Büleklär
- En roman om förste konsuln - 01Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4651Unikal süzlärneñ gomumi sanı 172326.9 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.36.0 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.40.3 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- En roman om förste konsuln - 02Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4632Unikal süzlärneñ gomumi sanı 162826.8 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.36.8 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.40.8 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- En roman om förste konsuln - 03Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4784Unikal süzlärneñ gomumi sanı 156230.9 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.41.9 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.45.9 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- En roman om förste konsuln - 04Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4811Unikal süzlärneñ gomumi sanı 152230.0 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.39.8 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.44.0 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- En roman om förste konsuln - 05Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4759Unikal süzlärneñ gomumi sanı 153431.3 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.41.6 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.47.2 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- En roman om förste konsuln - 06Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4983Unikal süzlärneñ gomumi sanı 147531.9 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.41.6 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.46.2 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- En roman om förste konsuln - 07Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4730Unikal süzlärneñ gomumi sanı 157928.8 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.37.4 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.41.7 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- En roman om förste konsuln - 08Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4826Unikal süzlärneñ gomumi sanı 148831.0 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.40.9 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.45.1 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- En roman om förste konsuln - 09Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4641Unikal süzlärneñ gomumi sanı 166428.5 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.38.1 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.42.2 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- En roman om förste konsuln - 10Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4833Unikal süzlärneñ gomumi sanı 154430.7 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.40.3 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.44.7 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- En roman om förste konsuln - 11Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4872Unikal süzlärneñ gomumi sanı 138332.9 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.42.9 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.46.6 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- En roman om förste konsuln - 12Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4310Unikal süzlärneñ gomumi sanı 153326.3 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.35.0 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.39.6 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- En roman om förste konsuln - 13Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 698Unikal süzlärneñ gomumi sanı 42230.9 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.39.1 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.42.5 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.