En roman om förste konsuln - 04
Süzlärneñ gomumi sanı 4811
Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1522
30.0 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
39.8 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
44.0 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
att Republikens chef nog skulle veta att hjälpa sig själv -- hon tyckte,
att det liksom vore att förringa hans ära, att som en nåd tigga Gud om
seger för hans vapen.
Dörren öppnades långsamt, försiktigt -- Valentine kom in.
Edmée spratt till och vände sig om, ännu med ansiktet badande i tårar.
-- Vad vill du? sade hon skarpt. Jag har ju icke kallat på dig.
-- Å, Mademoiselle, bliv icke ond -- flickan höjde ödmjukt och liksom
avvärjande den krökta armen för pannan -- men här har kommit ett bud
till Mademoiselle, ett brev... Hon drog långsamt och omständligt en väl
invirad tingest fram ur livstycket på sin klänning. -- En hemlighetsfull
man, jag tror han måste vara något vid polisen -- hon viskade och såg
sig ängsligt omkring i rummet -- lämnade mig det i dag, då jag stod
utanför porten. Och han lät mig svära en dyr ed på att icke säga ett ord
därom eller lämna det till någon annan än Mademoiselle själv. Å, Gud, nu
har det legat som en sten på mitt bröst hela eftermiddagen! Mademoiselle
skall se, att vi bli satta i fängelse eller deporterade -- de säga, att
när man har varit i Vendée, så är man förlorad. O, Gud, vad ha vi då
gjort? Hon snyftade förtvivlat.
-- Seså -- seså, Valentine. -- Edmée tog brevet och vägde det litet i
handen. -- Du kan tro, det är nog en mystifikation av Monsieur Louis för
att skrämma mig. Skynda dig nu blott att få ljus.
Valentine gick och kom strax tillbaka med ett vaxljus i en stor
silverstake. Hon putsade omsorgsfullt veken med fingrarna, innan hon
satte det framför sin fröken.
Edmée synade och vände nyfiket på brevet. Så fick hon plötsligt öga på
sigillet -- ty där _var_ sigill. Hon rodnade så häftigt, att hon
instinktlikt vände sig om och gick bort till fönstret.
-- Gå din väg, Valentine, sade hon brådskande, med otydlig, svävande
röst. Därpå hastigt -- då pigan nästan var utanför dörren:
-- Kom hit. Lås dörren. Du -- hon gick fram till henne och tog henne
hårt om handleden. -- Ifall du säger ett ord till någon, ifall du blott
låter någon ana, att jag har fått detta brev -- jag skickar dig bort som
en hund, och du skall aldrig se les Fougères mera.
-- Jag skall tiga, Mademoiselle, snyftade hon. Jag _skall_. Vid Gud --
jag lovar...
-- Så gå. Gå!
Edmée stod och väntade, tills Valentine var utanför. Därpå gick hon
långsamt fram till ljuset och såg på brevet ännu en gång. Med en rörelse
av alldeles oreflekterad översvallande tacksamhet, nästan andakt, förde
hon det till sina läppar och kysste utanskriften och sigillet.
Det var från _honom_ -- från Förste Konsuln själv. Blott ett par ord
skrivna i all hast från Martigny den 28 Floréal -- dagen innan han själv
med arrière-gardet ämnade börja övergången av stora St. Bernard. Det var
lidelsefullt, patetiskt, orimligt och oberättigat dristigt. Han anförde
inga skäl, ingen ursäkt, för det han så våldsamt, så hänsynslöst trängde
in i hennes liv och rättslöst pockade på hennes unga, jungfruliga
kärlek. Det fanns ingen sentimental ömhet, intet förälskat smicker i
detta brev; det var en man, som vid början av sitt livs djärvaste
vågspel tillkastade den kvinna, han redan i sin tanke ägde och icke för
något pris ville mista, ett ord till farväl, en hotelse och ett löfte.
Det såg ut, som om han länge tvekat att skriva detta brev, men som om
han i sista minuten, överväldigad av svartsjuk fruktan, av ögonblickets
och farans exalterade stämning, kastat bort alla betänkligheter och
låtit sin häftiga känsla tala. -- När jag tänkte på er, då ni var borta
-- hette det på ett ställe i brevet -- märkte jag, att min tanke,
i samma ögonblick den föddes, redan var lidelse.
Med bävande hjärta och kinder så röda som rosorna på bordet, hade Edmée
läst brevet till slut -- en gång, två gånger. Hon hade all möda att tyda
den hastiga, nästan oläsliga skriften, men hennes vilja, hennes ömhet,
hennes ångest hjälpte henne -- och dessutom: en älskare skriver alltid
så, att hans älskade kan förstå honom!
Långsamt och omsorgsfullt vek hon äntligen brevet tillhopa och stoppade
det innanför klänningslivets ringning. Ett par gånger gick hon med
oregelbundna, dröjande steg upp och ned i det halvmörka, djupa rummet,
vars ena hörn blott sparsamt upplystes av ljuset. Hon stannade vid
fönstret -- stod litet med huvudet böjt mot bröstet -- och plötsligt,
med en suck, sjönk hon ned på knä med händerna hopknäppta på
fönsterbrädet.
Hon bad icke -- icke om beskydd, icke om förlåtelse, hon tackade icke.
Vad hade väl Madonnan eller St. Louis, hennes skyddspatron, att göra med
den oändliga, ljuva och heta, på en gång rädda och övermodiga lycka hon
kände? Hon vågade icke tänka, icke bedja, icke försöka att reda, vad som
nu rörde sig i hennes själ. Hon var icke konventionell, icke
väluppfostrad nog för att betänka, att hon hade all orsak att känna sig
kränkt över hans oerhörda, oberättigade dristighet, hon kände blott hans
oemotståndliga, skälvande, lidelsefulla åtrå. Den gjorde henne blyg,
nästan skamsen -- hon blundade, när hon smålog -- men hon förnam, att i
och med detsamma den iklädde sig ord, hade den förmått att kristallisera
till kärlek hennes formlösa längtan, hennes unga livslust, hennes
entusiastiska beundran, de sista dagarnas pinande ängslan. Vad hon för
sig själv förnekat, icke vågat tillstå, skjutit till sidan som något
fantastiskt och omöjligt, det hade han nu med ett ord överbevisat henne
om. Det blev för henne plötsligt den naturligaste sak i världen, att hon
_älskade_ denne främmande man, som hon blott sett två, tre gånger i sitt
liv -- det kunde icke vara annorlunda, hela hennes liv hade blott varit
en förberedelse till denna stund.
Tanklös, och dock liksom med ett stjärnetöcken i hjärnan av formlösa,
nya, sig danande tankar, låg hon stilla, orörlig, med huvudet vilande på
armarna -- ända tills himlen fram på morgonsidan började skina rosig
bakom Paris' tak och mörka kyrkspiror. _Så_ steg hans kärlek över hennes
hittills meningslösa tillvaros skymning och töcken. Strålande ljus, varm
och mäktig som majsolen, steg den upp över hennes ungdom, mognade henne
till kvinna på några timmar.
De vita och förgyllda möblerna med deras pärlgrå, glänsande
sidenöverdrag fingo småningom i soluppgången liksom ett nytt, rosigt
skimmer, medan Edmée långsamt klädde av sig och i sin vita nattdräkt,
med de bara armarna instuckna under hårets bronsvågor, äntligen somnade
in, bevakad av de eldförgyllda rokokoänglarna, som med basuner vända mot
alla fyra väderstrecken uppburo den mäktiga sänghimlen.
VII.
Gloire au maitre!...
Gloire à ce grand audacieux!
_Victor Hugo_.
I Paris talade man nu blott om händelserna i Italien och om
reservarméens öde. I de flesta kretsar ansåg man den förlorad, och det
fanns -- efter vad man viskade -- personer, som redan tänkte på att
sätta sig i Förste Konsulns plats. Att Masséna hade måst utrymma Genua
den 15 Prairial, och att det då såg förtvivlat ut, så mycket visste man,
men sedan dess hade man ej hört något som helst.
Det var sent på aftonen en av de allra första dagarna i Messidor.
Familjen de Châteauneuf hade tillbragt dagen ute hos några vänner i
trakten av Vincennes och reste nu hela vägen hem i öppen vagn. Madame de
Châteauneuf sov med huvudet mot sin gamla kammarjungfrus skuldra, Edmée
satt tillbakalutad på sätet mitt emot, insvept i sin ljusa schal, och
med stora, vidöppna ögon, som intet sågo av den verkliga världen omkring
henne, blickade hon tankfullt ut i den milda, skumma juninatten. Som i
en dröm hörde hon de taktfasta hovslagen av Louis de Châteauneufs häst,
som travade vid sidan av vagnen.
Hon njöt av att äntligen få vara ensam och slippa att lägga band på sig.
Hela dagen hade hon ej hört talas om annat än arméens öde och general
Bonaparte. Hon hade hört hans namn, tills det nästan ringde för hennes
öron och hon blivit nästan sjuk av ångest, tills hon blott längtade
efter att gå ifrån alla dessa människor -- så viktiga och skadeglada --
att få tiga och få gråta i fred.
Hon hade i afton träffat en kvinna, som -- om än på ett annat sätt --
tycktes vara lika upptagen som hon själv av den italienska arméen och
dess befälhavare. Det var den svenska ambassadrisen, Madame de Staël.
Medan det övriga sällskapet var upptaget av att höra greven av Sabran
deklamera sina berömda fabler, hade Edmée, vilken var allt annat än
litterär och icke »_merveilleuse_» nog för att låtsa sig vara det, sakta
smugit sig ut på terrassen för att hämta frisk luft och några ögonblick
bli fri från den söta, kvalmiga parfymdoft, som de många damerna
utbredde i salongen. Plötsligt hörde hon steg bakom sig, och då hon
vände sig om, igenkände hon Madame de Staël och hennes väninna, Madame
Récamier.
Edmée -- som nästan alla den tidens unga flickor -- beundrade livligt
Madame Récamier och ansåg henne för ett nästan oupphinnligt ideal av
grace och älskvärdhet. Hennes rena, poetiska skönhet, stillsamhet och
blygsamma väsen gjorde henne i sällskapslivet lika lättfattlig som
sympatisk, och det var rent av en modesak att vara »tokig i henne».
Om henne rådde aldrig några skilda meningar -- hon var för alla den
»gudomliga, den ojämförliga Juliette». Edmée, vilken blott flyktigt
blivit presenterad för henne och ej fått tillfälle att vidare tala med
henne, gladde sig nu över att vara henne så nära och gick blygt ett par
steg fram emot de båda damerna.
Madame de Staël såg ut att vara mycket echaufferad; hennes klumpiga,
grovt skurna, men uttrycksfulla ansikte var högrött under den
pärlomvirade turbanen, och rodnaden bredde sig ända ned på skuldrorna
mot den högblå kaschmirsschalen. Hon såg förnämt prövande, en smula
kallt på Mademoiselle de La Feuillade och avbröt ett ögonblick samtalet.
Därpå -- liksom hon icke fäste någon vikt vid henne -- återtog hon
plötsligt, vänd till Madame Récamier:
-- Jag säger dig, Juliette, jag hatar honom. Av hela min själ önskar
jag, att han nu lede ett avgörande nederlag...
Hennes ton var så lidelsefullt bitter, att det slog Edmée, och i samma
ögonblick, ehuru intet namn var nämnt -- förstod hon med en slags
intuition, vem det var Madame de Staël så talade om. Hon kände, att hon
rodnade ända till hårfästet.
Madame Récamier smålog och drog upp sina vackra skuldror med en blid,
languissant, liksom förlåtande rörelse, vilken var henne egen. Ingen av
damerna tycktes fästa något avseende vid Edmée. De gingo förbi henne
utan att stanna, och då de kommit ett par steg längre bort, hörde hon
ännu en gång Madame de Staëls djupa, lidelsefulla stämma:
-- Och du vet, att jag har _älskat_ honom! Att det fanns en tid, då det
blott hade berott på honom, och jag hade offrat honom allt. Men han! Att
visa mig -- _mig_ -- denna förnärmande likgiltighet...
Det _var_ om Bonaparte hon talade. Var det väl någon annan man i
världen, man talade så om, utan om honom? I det hon såg de båda damernas
muslinsdraperier försvinna under trädens kulörta lyktor, knöt
Mademoiselle de La Feuillade händerna och bet sig i läppen så hårt, att
blodet sprang fram, blott för att icke brista i gråt.
Hon hade sedan, den stund av aftonen, som var kvar, så mycket som
möjligt undvikit sällskapet och skyllt på huvudvärk och värmen för att
förklara sitt förstörda utseende. Nu äntligen var hon fri för dessa
människors likgiltiga skämt och hatfulla politiska antydningar, och den
bitterhet hon känt emot dem hade efterträtts av en trist modlöshet.
Under hela vägen hade hon icke sagt ett ord; när hon märkte, att Louis
såg på henne, slöt hon ögonen för att slippa tala -- hon önskade, att
han skulle tro, att hon sov.
Nu närmade sig vagnen raskt Paris. Redan på avstånd hade de givit akt på
det myckna ljus, som liksom tycktes strömma ut från staden, och undrat,
om det kunde vara någon stor eldsvåda. Men då vagnen nu kom innanför
barriären, urskilde de tydligt flera hundra festbål, som i den lugna
sommarnatten brunno högt och flammande lyste ut över otaliga
människomassor, vilka från alla håll strömmade mot den gamla
Bastilleplatsen och hän emot Beaumarchais' hus. Floden var full med
båtar och facklor, och dansen gick på gatorna som på en fettisdag under
konungadömet, och -- buret av tusen rösters jubel -- hörde Edmée ett
namn, som hon aldrig hade hört förr, men som nu, kedjat till Förste
Konsulns, åter och åter upprepades på allas läppar -- beständigt --
_Marengo_.
Vagnen skred fram fot för fot. Hon kände det, som fördes hon i triumftåg
av detta folk, vilket hon lärt sig att betrakta som sin kasts och sin
släkts fiender; och i det hon reste sig upp, med schalen löst hängande
över armarna och händerna ovillkorligt framräckta, liksom till hälsning
och tack, kände hon plötsligt i jublande lycka, hur högt hon älskade
sitt Frankrike, hur stolt hon var över att vara dess dotter.
-- Leve Republiken! Leve arméen! Leve Förste Konsuln!
-- Leve Förste Konsuln! återtog Edmée viskande, småleende, utan att rätt
veta, vad hon sade. Och medan luften omkring henne beständigt genljöd av
namnen St. Bernard, Montebello och Marengo -- dessa namn, som i går
ingen kände, men som plötsligt blivit det franska folket lika förtroliga
och dyrbara som Pyramiderna och Rivoli -- rev hon hastigt upp den stora
bukett fina rosor, de fått med i vagnen och som låg framför henne på
sätet, och i det hon med bägge händer kastade blommorna ut bland
mängden, ropade hon jublande med sin klara, unga stämma: -- Leve
Frankrike!
Louis de Châteauneuf var, utan småaktigt hat till segraren, lika
hänryckt och berusad av segern som hon. Över vagnskanten grep han sin
kusins hand och tryckte den hårt, entusiastiskt.
Madame de Châteauneuf hade sett så mycket. Hon ryckte sin brorsdotter i
klänningen och bad kusken, om möjligt, sätta hästarna i raskare fart.
Edmées rörelse var så stark, att hon, då de äntligen nådde hem i Rue du
Bac, icke ville profanera denna dags stora händelser genom att växla ord
över dem. Hon sade godnatt redan i vestibulen, och företrädd av
Valentine, som bar ljuset för henne, gick hon strax upp på sina rum.
Så snart hon kom in i rummet, såg hon, att där på bordets mörka
mosaikskiva låg ett brev. Hon vände sig om och såg frågande på
kammarjungfrun.
-- Ja, det har blivit mig lämnat av samme man som det förra... Jag lade
det här, ty jag vågade icke bära det på mig -- jag var rädd, att någon
kunde se det...
Edmée vinkade otåligt med handen, att hon skulle gå. Hon hade strax lagt
sin ena hand över brevet, liksom för att gömma det eller hålla det fast.
Den andra tryckte hon nu hårt mot hjärtat.
Hon hade icke svarat på hans brev från Martigny -- icke vågat, icke
velat -- och nu sände han henne ett nytt med samme kurir, som bragte
segerbudskapet från Marengo! Han hade alltså _tänkt_ på henne då. Hans
själ, drucken av segerns yrsel och valplatsens smärta, hade i detta
ögonblick sökt hennes. Och med en sällhetskänsla så förintande stark,
att hon ögonblickligen sjönk ned på knä, där hon stod, mumlade hon som i
inspiration: -- Han _älskar_ mig!
VIII.
»En amour comme en guerre, pour conclure, il faut se voir de près!»
_Mot de Bonaparte_ (à l'époque de Consulat).
Det hade länge varit bestämt inom familjen de Châteauneuf, att de, när
hettan på allvar började, skulle resa till Mademoiselle de La Feuillades
egendomar i Normandiet, vilka de alla längtade att återse. Edmée gjorde
inga invändningar emot att lämna Paris -- tvärtom var hon nästan glad
över att komma därifrån, innan arméen kom tillbaka från Italien; hon
visste, att man väntade Förste Konsuln, om icke förr, så till
Republikens fest den 25 Messidor (14 juli). Taga emot hans brev, det
kunde hon väl, läsa dem, älska dem -- men se honom igen, höra hans röst,
möta hans järnblå ögon! Blott hon tänkte därpå, var det, som om hjärtat
stannade.
De reste alltså den första veckan i Messidor. Edmée hade blott ett svagt
minne av Belles-Rives; som helt liten hade hon bott där med sina
föräldrar -- men sedan -- efter revolutionens utbrott -- hade hon kommit
till mostern, till det dystra Fougères, som hon ej lämnat en dag, förrän
abbéen förde henne till Paris. Belles-Rives var en vacker, vidsträckt
byggning i graciös, litet sökt rokokostil; mot den klarblå julihimlen
reste den sin vita façad och sina breda, solbelysta trappor mitt på
Normandiets gröna slätter. Som nästan alla herrgårdar hade den under
sansculottregimentet råkat i förfall och först nu under dessa vårmånader
blivit något reparerad och satt i stånd att mottaga ägarinnan. De
skuggiga alléer, hon dunkelt mindes sedan sin barndom, voro nu
borthuggna av revolutionens plundringsmän, liksom den vackra parken, men
det hela gav likväl intet dystert eller ödelagt intryck, ty en ny
grönska sköt frodigt upp och täckte yppigt de rothuggna stammarna. Edmée
var egentligen glad över, att man kunde se så fritt och så långt --
längst borta vid horisonten skymtade man Rouens kyrktorn -- hon hade
fått nog av de mörka skogarna kring les Fougères.
De levde mycket ensamt på Belles-Rives. Där voro inga grannar i närheten
att umgås med, ty adelsslotten stodo ännu öde eller voro bebodda av
bönder och revolutionens parvenyer, som för ett spottpris köpt dem av
staten. Edmées största nöje var att tidigt om morgonen sätta sig på sin
starka, normandiska häst, ge den fria tyglar och så på måfå galoppera
över de gröna slätterna -- jorden låg till största delen ännu i träde.
Ibland följdes hon av sin kusin, men han blev snart trött vid detta
enformiga nöje, förstod icke vilken tjusning det beredde henne.
En morgon, just då hon med släpet av sin ridklänning i handen långsamt
steg nedför den stora trappan, såg hon en främmande man stå och hålla
hennes häst vid betslet.
Det var tidigt på morgonen -- knappt mer än fem. Monsieur och Madame de
Châteauneuf sovo ännu, och där var litet folk på gården. Den gamle
Jeanot allena brukade åtfölja henne på dessa morgonpromenader, men honom
såg hon icke till i dag. Hon var allena med den främmande.
-- Er ridknekt, medborgarinna, är tyvärr förhindrad att följa er, sade
han och bugade vördnadsfullt. Vill ni tillåta mig?
Edmée var icke rädd. Hon blev stående på trappan och fixerade skarpt den
alldeles obekante mannen, i det hon höjde ridpiskan.
-- Med vad rätt? Vem är ni?
Mannen sänkte sin röst: -- I Förste Konsulns namn lovar jag er -- ni
skall bli beskyddad.
Mademoiselle de La Feuillade gick lugnt nedför trappan, och i det hon
kraftigt stödde sin fot mot den främmandes framräckta hand, svängde hon
sig raskt upp på hästen:
-- Nå, så var min ridknekt då, eftersom Förste Konsuln befallt er det!
Hälsa och tacka honom för den omsorg, han visar Frankrikes damer.
Edmée var ond. Hon drog häftigt åt sig hästens tyglar och red i skarpt
galopp ut från gården, utan att den främmande mannen, som hon förstod
hade bestuckit eller skrämt Jeanot att hålla sig borta, fick tid att
följa henne eller säga henne ett ord.
I den upphetsning, vari hela denna oväntade scen och nämnandet av Förste
Konsulns namn hade försatt henne, betänkte hon ej strax, vilket vågspel
det var för en ung flicka att i denna tidiga morgon rida ut på landet
allena. När hon kommit ett stycke utåt vägen, beslöt hon likväl vända
om, men märkte nu, att hon redan var förföljd. I den stilla, ännu litet
disiga morgonen, hörde hon starka, snabba hovslag av en häst i karriär
bakom sig. Hon vände sig icke om, vred av från vägen och slog in på en
vidsträckt äng, som var bevuxen med högt gräs och markblommor och
sluttade ned åt floden.
Förföljaren vred också av; i sned linje drev han sin häst över ängen.
Edmée insåg, att hon hade burit sig överilat åt -- därnere flöt redan
ån, hon vågade icke försöka att sätta över den. Raskt gjorde hon helt om
på hästen och vände sig med ridpiskan lyftad mot förföljaren.
Han red hastigt fram. Inom ett par ögonblick var han vid hennes sida.
Han bar tvärsittande, uppviken hatt och grå kappa -- Edmée kände honom
strax, så snart hon fick öga på honom. Det var Förste Konsuln själv.
Han red tätt upp till henne och höll stilla på hästen. Ett ögonblick
talade ingen av dem -- de andades bägge häftigt efter den hetsiga
ritten. Han böjde sig ned och klappade mekaniskt hästen på halsen.
Så höjde han huvudet med en stolt, vredgat förebrående blick:
-- Ni vill alltså icke höra mig, icke ens se mig, Mademoiselle de La
Feuillade?
Edmée teg. Om det gällt hennes liv, kunde hon ej fått fram ett ord.
-- Ingen utom min stallmästare vet, att jag är här, jag har blott en
knapp halvtimme på mig, innan jag måste härifrån. Natten och de tidiga
morgontimmarna har jag för er skull stulit från mitt arbete och min
vila. Jag sänder er bud, att jag i all höviskhet och respekt ett
ögonblick -- eftersom tillfälle erbjuder sig -- önskar att tala med er.
Och ni -- ni; -- han högg i raseri ridspöet genom luften, så att det
ven, och hennes häst gjorde skrämd ett hopp till sidan.
Av floden, som här gjorde en krökning, voro de instängda på två håll.
På andra sidan floden var skog. Bakom dem sluttade ängen starkt uppåt,
så att den fullkomligt dolde dem från landsvägen.
Edmée satt styv och stilla på sin häst; hon ryckte icke en gång till, då
ridspöet vinande skar genom luften, så tätt intill hennes huvud, att det
rev med sig en av de stora plymerna i hennes hatt. Han kastade sig av
hästen och kom fram till henne.
-- Varför talar ni icke? Varför bevärdigar ni mig icke med ett ord?
Varför har ni ej svarat mig på mina brev, Mademoiselle de La Feuillade?
Han stod vid hennes knän med handen stödd mot hästens rygg och såg
hotande på henne. Hon satt blek och stilla i sadeln -- högrest, men med
sänkta ögon.
-- Eller inbillar ni er kanske -- hans ton var nu ironisk -- att jag har
kommit för att be er om ursäkt för min dristighet att älska er, eller
stå till svars för er brudgum? Om ni har förstått mig, om ni är värd en
mans manliga kärlek, så vet ni, att mellan oss kan icke vara tal om
slikt. Ni är fri, jag är icke alltför starkt bunden -- ingen må väl
inbilla sig, att jag har avsagt mig rätten att tävla med andra män om
den kvinna, som framför alla behagar mig, som jag _älskar_.
Långsamt såg hon upp. I samma ögonblick hade han -- med ett utrop --
armarna om hennes liv och tryckte huvudet ned mot hennes knä.
-- General Bonaparte -- hon försökte tala strängt, hon försökte att
värja sig.
Han rev henne jublande av hästen och höll henne ett ögonblick ut ifrån
sig med bägge händerna om hennes midja. Stolt och ömt vilade hans
härskareblick på denna kvinna, som han, från första ögonblick han mötte
henne, så lidelsefullt och bestämt hade åtrått. Och i det hans ögon
plötsligt fylldes av tårar, mumlade han lågt:
-- Vad jag har _tänkt_ på dig!...
Betagen, förvirrad lät hon sig dragas in i hans famn. Först då hon kände
hans varma läppar mot sina, försökte hon förskräckt att bliva fri.
Men han höll henne fast. Hans leende, obarmhärtiga blick vilade
strålande på henne.
-- Man har sagt mig, att ditt bröllop med Louis de Châteauneuf redan var
bestämt. Jag har kommit för att en gång få ett ärligt svar -- är det
sant?
Hon höjde långsamt, allvarligt ögonen upp till honom och skakade på
huvudet. -- Aldrig någonsin blir jag Louis de Châteauneufs hustru, sade
hon enkelt.
-- Varför? För det...? Han ville locka henne, tvinga henne att tillstå
med ord.
-- För det... -- hon sänkte ånyo blicken. Så rätade hon plötsligt på sig
och sakta, blygt, men tillika med en drottnings självmedvetna stolthet
över att ge bort en kunglig gåva, lade hon bägge armarna om hans hals
och mötte, djupt rodnande, men fast och modigt hans ögon.
Han såg på henne med en lång, egendomlig, dröjande blick, så gjorde han
sig sakta, men bestämt, fri för hennes lätta famntag.
-- Jag har redan varit här alltför länge. Myndigheterna och mitt följe
få ej vänta på mig i Gisors -- det skulle väcka uppseende. Icke en minut
längre har jag tid att dröja. Men du är _min_ -- icke sant, Edmée? Han
tog henne åter i sina armar och såg henne eldigt, befallande in i
ögonen. Jag kunde fordra dig nu, och du ville svara...
Hennes kvinnliga motståndslust, hennes flickaktiga koketteri vaknade
plötsligt, och i det hon med ett lågt, lyckligt skratt drog sig undan
hans alltför segervissa arm, sade hon gäckande, men med sänkta ögon:
-- Nej, nej, nej!
Han smålog övermodigt.
-- Såå! -- När du kommer till Paris, skall jag fråga dig ännu en gång --
jag skall göra det strax, det första jag ser dig, utan spår av
barmhärtighet. Till dess... Du har givit mig _en_ kyss, nu tar jag två
till. Du är min, min, min.
Han satt redan på hästen och böjde sig ännu en gång ned emot henne.
-- Lova mig att icke lyssna till vad någon säger -- icke till råd, icke
till hotelser, icke till böner. Tänk, att _alla_ äro dina fiender och
mina. Förtro dig till _ingen_.
Hon smålog blott stolt till svar, säker på sig själv.
-- Och nu -- han mätte henne med en lång, hänryckt blick, där hon med
den gröna riddräkten på armen och den vitplymascherade Henri IV-hatten
snett på huvudet stod småleende, rodnande frisk i morgonens starka ljus.
-- Akta dig att bli vackrare än du är!
Hon skrattade; och smickrad, glad -- modig, nu då han redan satt på
hästen -- fann hon med sin slagfärdiga franska tunga ord.
-- Har Förste Konsuln satt ett »maximum» också för skönhet? Jag skall
göra mitt bästa för att överskrida det.
-- Förste Konsuln för sin del har ingenting däremot -- hans skälmska,
dristiga blick jagade åter blodet till hennes kinder -- tvärtom! Men han
vill att _andra_, till exempel Monsieur Louis de Châteauneuf, skall ha
en smula förnuft och vilja kvar. Det kommer att behövas!
Han lade småleende fingret på läpparna, och därpå -- i det hästen redan
reste sig på bakbenen -- förde han hälsande handen till hattbrättet:
-- Mademoiselle de La Feuillade -- vi ses snart igen i Paris!
Man var nu ett gott stycke inne i Vendémiaire (år IX) och ännu var det
icke tal om, att Mademoiselle de La Feuillade kunde tänka på att lämna
Belles-Rives. Madame de Châteauneuf hade nämligen på en körtur stjälpt
med vagnen och brutit sitt ben -- nu var hon visserligen på
bättringsvägen, men läkarna avrådde tills vidare all flyttning.
Edmée led av denna tvungna försakelse; hon förtärdes av längtan efter
att se Förste Konsuln och av fruktan att han, då hon ej kom till Paris,
skulle vredgas på henne, glömma henne, _vilja_ glömma henne. Då olyckan
hände -- i mitten av Thermidor -- och man förberedde henne på att få
stanna hela hösten på landet, blev hon alldeles utom sig. Hon hade blott
en tanke: att underrätta honom om dröjsmålet och orsaken därtill. Hon
hade knappt skrivit ett brev i hela sitt liv förr, utom då och då ett
par torra redogörelser till de gamla på les Fougères; nu stod hon
plötsligt inför den, som hon tyckte, tvingande nödvändigheten att skriva
till _honom_. En halv natt använde hon till att författa koncepter och
förtvivla över sina stela, oövade bokstäver. Till slut skrev hon blott:
Belles-Rives 28 Thermidor år VIII.
»Min faster är sjuk. Jag är tvungen att stanna här, trots det jag
hellre ville vara i Paris.
Edmée-Louise de La Feuillade.»
Detta lilla, lakoniska brev, naivt undertecknat med hela hennes
aristokratiska namn, överlämnades åt Valentine, som var släkt till en
postiljon på Rouenvägen, vilken efter många omständigheter lovade att
besörja det i all hemlighet.
Hon fick icke något svar. Och under denna tid av plågsam ångest, då hon
var dag måste säga till sig själv, att han -- den store och mäktige --
i vrede för det hon ej hört honom, hade glömt eller _ville_ glömma
henne, växte hennes unga kärlek till en lidelse så stark och våldsam,
att hon kände, hur den mer och mer tog makten från hennes förnuft och
förintade all hennes motståndskraft.
Mot slutet av Vendémiaire kom Louis, som annars för det mesta under
denna tid uppehöll sig i Paris, där Talleyrand gav honom mycket att
göra, på ett kort besök till Belles-Rives. Edmée hade längtat mycket
efter sin kusin -- så kunde hon då åtminstone få höra _något_ nytt från
Tuilerierna.
att det liksom vore att förringa hans ära, att som en nåd tigga Gud om
seger för hans vapen.
Dörren öppnades långsamt, försiktigt -- Valentine kom in.
Edmée spratt till och vände sig om, ännu med ansiktet badande i tårar.
-- Vad vill du? sade hon skarpt. Jag har ju icke kallat på dig.
-- Å, Mademoiselle, bliv icke ond -- flickan höjde ödmjukt och liksom
avvärjande den krökta armen för pannan -- men här har kommit ett bud
till Mademoiselle, ett brev... Hon drog långsamt och omständligt en väl
invirad tingest fram ur livstycket på sin klänning. -- En hemlighetsfull
man, jag tror han måste vara något vid polisen -- hon viskade och såg
sig ängsligt omkring i rummet -- lämnade mig det i dag, då jag stod
utanför porten. Och han lät mig svära en dyr ed på att icke säga ett ord
därom eller lämna det till någon annan än Mademoiselle själv. Å, Gud, nu
har det legat som en sten på mitt bröst hela eftermiddagen! Mademoiselle
skall se, att vi bli satta i fängelse eller deporterade -- de säga, att
när man har varit i Vendée, så är man förlorad. O, Gud, vad ha vi då
gjort? Hon snyftade förtvivlat.
-- Seså -- seså, Valentine. -- Edmée tog brevet och vägde det litet i
handen. -- Du kan tro, det är nog en mystifikation av Monsieur Louis för
att skrämma mig. Skynda dig nu blott att få ljus.
Valentine gick och kom strax tillbaka med ett vaxljus i en stor
silverstake. Hon putsade omsorgsfullt veken med fingrarna, innan hon
satte det framför sin fröken.
Edmée synade och vände nyfiket på brevet. Så fick hon plötsligt öga på
sigillet -- ty där _var_ sigill. Hon rodnade så häftigt, att hon
instinktlikt vände sig om och gick bort till fönstret.
-- Gå din väg, Valentine, sade hon brådskande, med otydlig, svävande
röst. Därpå hastigt -- då pigan nästan var utanför dörren:
-- Kom hit. Lås dörren. Du -- hon gick fram till henne och tog henne
hårt om handleden. -- Ifall du säger ett ord till någon, ifall du blott
låter någon ana, att jag har fått detta brev -- jag skickar dig bort som
en hund, och du skall aldrig se les Fougères mera.
-- Jag skall tiga, Mademoiselle, snyftade hon. Jag _skall_. Vid Gud --
jag lovar...
-- Så gå. Gå!
Edmée stod och väntade, tills Valentine var utanför. Därpå gick hon
långsamt fram till ljuset och såg på brevet ännu en gång. Med en rörelse
av alldeles oreflekterad översvallande tacksamhet, nästan andakt, förde
hon det till sina läppar och kysste utanskriften och sigillet.
Det var från _honom_ -- från Förste Konsuln själv. Blott ett par ord
skrivna i all hast från Martigny den 28 Floréal -- dagen innan han själv
med arrière-gardet ämnade börja övergången av stora St. Bernard. Det var
lidelsefullt, patetiskt, orimligt och oberättigat dristigt. Han anförde
inga skäl, ingen ursäkt, för det han så våldsamt, så hänsynslöst trängde
in i hennes liv och rättslöst pockade på hennes unga, jungfruliga
kärlek. Det fanns ingen sentimental ömhet, intet förälskat smicker i
detta brev; det var en man, som vid början av sitt livs djärvaste
vågspel tillkastade den kvinna, han redan i sin tanke ägde och icke för
något pris ville mista, ett ord till farväl, en hotelse och ett löfte.
Det såg ut, som om han länge tvekat att skriva detta brev, men som om
han i sista minuten, överväldigad av svartsjuk fruktan, av ögonblickets
och farans exalterade stämning, kastat bort alla betänkligheter och
låtit sin häftiga känsla tala. -- När jag tänkte på er, då ni var borta
-- hette det på ett ställe i brevet -- märkte jag, att min tanke,
i samma ögonblick den föddes, redan var lidelse.
Med bävande hjärta och kinder så röda som rosorna på bordet, hade Edmée
läst brevet till slut -- en gång, två gånger. Hon hade all möda att tyda
den hastiga, nästan oläsliga skriften, men hennes vilja, hennes ömhet,
hennes ångest hjälpte henne -- och dessutom: en älskare skriver alltid
så, att hans älskade kan förstå honom!
Långsamt och omsorgsfullt vek hon äntligen brevet tillhopa och stoppade
det innanför klänningslivets ringning. Ett par gånger gick hon med
oregelbundna, dröjande steg upp och ned i det halvmörka, djupa rummet,
vars ena hörn blott sparsamt upplystes av ljuset. Hon stannade vid
fönstret -- stod litet med huvudet böjt mot bröstet -- och plötsligt,
med en suck, sjönk hon ned på knä med händerna hopknäppta på
fönsterbrädet.
Hon bad icke -- icke om beskydd, icke om förlåtelse, hon tackade icke.
Vad hade väl Madonnan eller St. Louis, hennes skyddspatron, att göra med
den oändliga, ljuva och heta, på en gång rädda och övermodiga lycka hon
kände? Hon vågade icke tänka, icke bedja, icke försöka att reda, vad som
nu rörde sig i hennes själ. Hon var icke konventionell, icke
väluppfostrad nog för att betänka, att hon hade all orsak att känna sig
kränkt över hans oerhörda, oberättigade dristighet, hon kände blott hans
oemotståndliga, skälvande, lidelsefulla åtrå. Den gjorde henne blyg,
nästan skamsen -- hon blundade, när hon smålog -- men hon förnam, att i
och med detsamma den iklädde sig ord, hade den förmått att kristallisera
till kärlek hennes formlösa längtan, hennes unga livslust, hennes
entusiastiska beundran, de sista dagarnas pinande ängslan. Vad hon för
sig själv förnekat, icke vågat tillstå, skjutit till sidan som något
fantastiskt och omöjligt, det hade han nu med ett ord överbevisat henne
om. Det blev för henne plötsligt den naturligaste sak i världen, att hon
_älskade_ denne främmande man, som hon blott sett två, tre gånger i sitt
liv -- det kunde icke vara annorlunda, hela hennes liv hade blott varit
en förberedelse till denna stund.
Tanklös, och dock liksom med ett stjärnetöcken i hjärnan av formlösa,
nya, sig danande tankar, låg hon stilla, orörlig, med huvudet vilande på
armarna -- ända tills himlen fram på morgonsidan började skina rosig
bakom Paris' tak och mörka kyrkspiror. _Så_ steg hans kärlek över hennes
hittills meningslösa tillvaros skymning och töcken. Strålande ljus, varm
och mäktig som majsolen, steg den upp över hennes ungdom, mognade henne
till kvinna på några timmar.
De vita och förgyllda möblerna med deras pärlgrå, glänsande
sidenöverdrag fingo småningom i soluppgången liksom ett nytt, rosigt
skimmer, medan Edmée långsamt klädde av sig och i sin vita nattdräkt,
med de bara armarna instuckna under hårets bronsvågor, äntligen somnade
in, bevakad av de eldförgyllda rokokoänglarna, som med basuner vända mot
alla fyra väderstrecken uppburo den mäktiga sänghimlen.
VII.
Gloire au maitre!...
Gloire à ce grand audacieux!
_Victor Hugo_.
I Paris talade man nu blott om händelserna i Italien och om
reservarméens öde. I de flesta kretsar ansåg man den förlorad, och det
fanns -- efter vad man viskade -- personer, som redan tänkte på att
sätta sig i Förste Konsulns plats. Att Masséna hade måst utrymma Genua
den 15 Prairial, och att det då såg förtvivlat ut, så mycket visste man,
men sedan dess hade man ej hört något som helst.
Det var sent på aftonen en av de allra första dagarna i Messidor.
Familjen de Châteauneuf hade tillbragt dagen ute hos några vänner i
trakten av Vincennes och reste nu hela vägen hem i öppen vagn. Madame de
Châteauneuf sov med huvudet mot sin gamla kammarjungfrus skuldra, Edmée
satt tillbakalutad på sätet mitt emot, insvept i sin ljusa schal, och
med stora, vidöppna ögon, som intet sågo av den verkliga världen omkring
henne, blickade hon tankfullt ut i den milda, skumma juninatten. Som i
en dröm hörde hon de taktfasta hovslagen av Louis de Châteauneufs häst,
som travade vid sidan av vagnen.
Hon njöt av att äntligen få vara ensam och slippa att lägga band på sig.
Hela dagen hade hon ej hört talas om annat än arméens öde och general
Bonaparte. Hon hade hört hans namn, tills det nästan ringde för hennes
öron och hon blivit nästan sjuk av ångest, tills hon blott längtade
efter att gå ifrån alla dessa människor -- så viktiga och skadeglada --
att få tiga och få gråta i fred.
Hon hade i afton träffat en kvinna, som -- om än på ett annat sätt --
tycktes vara lika upptagen som hon själv av den italienska arméen och
dess befälhavare. Det var den svenska ambassadrisen, Madame de Staël.
Medan det övriga sällskapet var upptaget av att höra greven av Sabran
deklamera sina berömda fabler, hade Edmée, vilken var allt annat än
litterär och icke »_merveilleuse_» nog för att låtsa sig vara det, sakta
smugit sig ut på terrassen för att hämta frisk luft och några ögonblick
bli fri från den söta, kvalmiga parfymdoft, som de många damerna
utbredde i salongen. Plötsligt hörde hon steg bakom sig, och då hon
vände sig om, igenkände hon Madame de Staël och hennes väninna, Madame
Récamier.
Edmée -- som nästan alla den tidens unga flickor -- beundrade livligt
Madame Récamier och ansåg henne för ett nästan oupphinnligt ideal av
grace och älskvärdhet. Hennes rena, poetiska skönhet, stillsamhet och
blygsamma väsen gjorde henne i sällskapslivet lika lättfattlig som
sympatisk, och det var rent av en modesak att vara »tokig i henne».
Om henne rådde aldrig några skilda meningar -- hon var för alla den
»gudomliga, den ojämförliga Juliette». Edmée, vilken blott flyktigt
blivit presenterad för henne och ej fått tillfälle att vidare tala med
henne, gladde sig nu över att vara henne så nära och gick blygt ett par
steg fram emot de båda damerna.
Madame de Staël såg ut att vara mycket echaufferad; hennes klumpiga,
grovt skurna, men uttrycksfulla ansikte var högrött under den
pärlomvirade turbanen, och rodnaden bredde sig ända ned på skuldrorna
mot den högblå kaschmirsschalen. Hon såg förnämt prövande, en smula
kallt på Mademoiselle de La Feuillade och avbröt ett ögonblick samtalet.
Därpå -- liksom hon icke fäste någon vikt vid henne -- återtog hon
plötsligt, vänd till Madame Récamier:
-- Jag säger dig, Juliette, jag hatar honom. Av hela min själ önskar
jag, att han nu lede ett avgörande nederlag...
Hennes ton var så lidelsefullt bitter, att det slog Edmée, och i samma
ögonblick, ehuru intet namn var nämnt -- förstod hon med en slags
intuition, vem det var Madame de Staël så talade om. Hon kände, att hon
rodnade ända till hårfästet.
Madame Récamier smålog och drog upp sina vackra skuldror med en blid,
languissant, liksom förlåtande rörelse, vilken var henne egen. Ingen av
damerna tycktes fästa något avseende vid Edmée. De gingo förbi henne
utan att stanna, och då de kommit ett par steg längre bort, hörde hon
ännu en gång Madame de Staëls djupa, lidelsefulla stämma:
-- Och du vet, att jag har _älskat_ honom! Att det fanns en tid, då det
blott hade berott på honom, och jag hade offrat honom allt. Men han! Att
visa mig -- _mig_ -- denna förnärmande likgiltighet...
Det _var_ om Bonaparte hon talade. Var det väl någon annan man i
världen, man talade så om, utan om honom? I det hon såg de båda damernas
muslinsdraperier försvinna under trädens kulörta lyktor, knöt
Mademoiselle de La Feuillade händerna och bet sig i läppen så hårt, att
blodet sprang fram, blott för att icke brista i gråt.
Hon hade sedan, den stund av aftonen, som var kvar, så mycket som
möjligt undvikit sällskapet och skyllt på huvudvärk och värmen för att
förklara sitt förstörda utseende. Nu äntligen var hon fri för dessa
människors likgiltiga skämt och hatfulla politiska antydningar, och den
bitterhet hon känt emot dem hade efterträtts av en trist modlöshet.
Under hela vägen hade hon icke sagt ett ord; när hon märkte, att Louis
såg på henne, slöt hon ögonen för att slippa tala -- hon önskade, att
han skulle tro, att hon sov.
Nu närmade sig vagnen raskt Paris. Redan på avstånd hade de givit akt på
det myckna ljus, som liksom tycktes strömma ut från staden, och undrat,
om det kunde vara någon stor eldsvåda. Men då vagnen nu kom innanför
barriären, urskilde de tydligt flera hundra festbål, som i den lugna
sommarnatten brunno högt och flammande lyste ut över otaliga
människomassor, vilka från alla håll strömmade mot den gamla
Bastilleplatsen och hän emot Beaumarchais' hus. Floden var full med
båtar och facklor, och dansen gick på gatorna som på en fettisdag under
konungadömet, och -- buret av tusen rösters jubel -- hörde Edmée ett
namn, som hon aldrig hade hört förr, men som nu, kedjat till Förste
Konsulns, åter och åter upprepades på allas läppar -- beständigt --
_Marengo_.
Vagnen skred fram fot för fot. Hon kände det, som fördes hon i triumftåg
av detta folk, vilket hon lärt sig att betrakta som sin kasts och sin
släkts fiender; och i det hon reste sig upp, med schalen löst hängande
över armarna och händerna ovillkorligt framräckta, liksom till hälsning
och tack, kände hon plötsligt i jublande lycka, hur högt hon älskade
sitt Frankrike, hur stolt hon var över att vara dess dotter.
-- Leve Republiken! Leve arméen! Leve Förste Konsuln!
-- Leve Förste Konsuln! återtog Edmée viskande, småleende, utan att rätt
veta, vad hon sade. Och medan luften omkring henne beständigt genljöd av
namnen St. Bernard, Montebello och Marengo -- dessa namn, som i går
ingen kände, men som plötsligt blivit det franska folket lika förtroliga
och dyrbara som Pyramiderna och Rivoli -- rev hon hastigt upp den stora
bukett fina rosor, de fått med i vagnen och som låg framför henne på
sätet, och i det hon med bägge händer kastade blommorna ut bland
mängden, ropade hon jublande med sin klara, unga stämma: -- Leve
Frankrike!
Louis de Châteauneuf var, utan småaktigt hat till segraren, lika
hänryckt och berusad av segern som hon. Över vagnskanten grep han sin
kusins hand och tryckte den hårt, entusiastiskt.
Madame de Châteauneuf hade sett så mycket. Hon ryckte sin brorsdotter i
klänningen och bad kusken, om möjligt, sätta hästarna i raskare fart.
Edmées rörelse var så stark, att hon, då de äntligen nådde hem i Rue du
Bac, icke ville profanera denna dags stora händelser genom att växla ord
över dem. Hon sade godnatt redan i vestibulen, och företrädd av
Valentine, som bar ljuset för henne, gick hon strax upp på sina rum.
Så snart hon kom in i rummet, såg hon, att där på bordets mörka
mosaikskiva låg ett brev. Hon vände sig om och såg frågande på
kammarjungfrun.
-- Ja, det har blivit mig lämnat av samme man som det förra... Jag lade
det här, ty jag vågade icke bära det på mig -- jag var rädd, att någon
kunde se det...
Edmée vinkade otåligt med handen, att hon skulle gå. Hon hade strax lagt
sin ena hand över brevet, liksom för att gömma det eller hålla det fast.
Den andra tryckte hon nu hårt mot hjärtat.
Hon hade icke svarat på hans brev från Martigny -- icke vågat, icke
velat -- och nu sände han henne ett nytt med samme kurir, som bragte
segerbudskapet från Marengo! Han hade alltså _tänkt_ på henne då. Hans
själ, drucken av segerns yrsel och valplatsens smärta, hade i detta
ögonblick sökt hennes. Och med en sällhetskänsla så förintande stark,
att hon ögonblickligen sjönk ned på knä, där hon stod, mumlade hon som i
inspiration: -- Han _älskar_ mig!
VIII.
»En amour comme en guerre, pour conclure, il faut se voir de près!»
_Mot de Bonaparte_ (à l'époque de Consulat).
Det hade länge varit bestämt inom familjen de Châteauneuf, att de, när
hettan på allvar började, skulle resa till Mademoiselle de La Feuillades
egendomar i Normandiet, vilka de alla längtade att återse. Edmée gjorde
inga invändningar emot att lämna Paris -- tvärtom var hon nästan glad
över att komma därifrån, innan arméen kom tillbaka från Italien; hon
visste, att man väntade Förste Konsuln, om icke förr, så till
Republikens fest den 25 Messidor (14 juli). Taga emot hans brev, det
kunde hon väl, läsa dem, älska dem -- men se honom igen, höra hans röst,
möta hans järnblå ögon! Blott hon tänkte därpå, var det, som om hjärtat
stannade.
De reste alltså den första veckan i Messidor. Edmée hade blott ett svagt
minne av Belles-Rives; som helt liten hade hon bott där med sina
föräldrar -- men sedan -- efter revolutionens utbrott -- hade hon kommit
till mostern, till det dystra Fougères, som hon ej lämnat en dag, förrän
abbéen förde henne till Paris. Belles-Rives var en vacker, vidsträckt
byggning i graciös, litet sökt rokokostil; mot den klarblå julihimlen
reste den sin vita façad och sina breda, solbelysta trappor mitt på
Normandiets gröna slätter. Som nästan alla herrgårdar hade den under
sansculottregimentet råkat i förfall och först nu under dessa vårmånader
blivit något reparerad och satt i stånd att mottaga ägarinnan. De
skuggiga alléer, hon dunkelt mindes sedan sin barndom, voro nu
borthuggna av revolutionens plundringsmän, liksom den vackra parken, men
det hela gav likväl intet dystert eller ödelagt intryck, ty en ny
grönska sköt frodigt upp och täckte yppigt de rothuggna stammarna. Edmée
var egentligen glad över, att man kunde se så fritt och så långt --
längst borta vid horisonten skymtade man Rouens kyrktorn -- hon hade
fått nog av de mörka skogarna kring les Fougères.
De levde mycket ensamt på Belles-Rives. Där voro inga grannar i närheten
att umgås med, ty adelsslotten stodo ännu öde eller voro bebodda av
bönder och revolutionens parvenyer, som för ett spottpris köpt dem av
staten. Edmées största nöje var att tidigt om morgonen sätta sig på sin
starka, normandiska häst, ge den fria tyglar och så på måfå galoppera
över de gröna slätterna -- jorden låg till största delen ännu i träde.
Ibland följdes hon av sin kusin, men han blev snart trött vid detta
enformiga nöje, förstod icke vilken tjusning det beredde henne.
En morgon, just då hon med släpet av sin ridklänning i handen långsamt
steg nedför den stora trappan, såg hon en främmande man stå och hålla
hennes häst vid betslet.
Det var tidigt på morgonen -- knappt mer än fem. Monsieur och Madame de
Châteauneuf sovo ännu, och där var litet folk på gården. Den gamle
Jeanot allena brukade åtfölja henne på dessa morgonpromenader, men honom
såg hon icke till i dag. Hon var allena med den främmande.
-- Er ridknekt, medborgarinna, är tyvärr förhindrad att följa er, sade
han och bugade vördnadsfullt. Vill ni tillåta mig?
Edmée var icke rädd. Hon blev stående på trappan och fixerade skarpt den
alldeles obekante mannen, i det hon höjde ridpiskan.
-- Med vad rätt? Vem är ni?
Mannen sänkte sin röst: -- I Förste Konsulns namn lovar jag er -- ni
skall bli beskyddad.
Mademoiselle de La Feuillade gick lugnt nedför trappan, och i det hon
kraftigt stödde sin fot mot den främmandes framräckta hand, svängde hon
sig raskt upp på hästen:
-- Nå, så var min ridknekt då, eftersom Förste Konsuln befallt er det!
Hälsa och tacka honom för den omsorg, han visar Frankrikes damer.
Edmée var ond. Hon drog häftigt åt sig hästens tyglar och red i skarpt
galopp ut från gården, utan att den främmande mannen, som hon förstod
hade bestuckit eller skrämt Jeanot att hålla sig borta, fick tid att
följa henne eller säga henne ett ord.
I den upphetsning, vari hela denna oväntade scen och nämnandet av Förste
Konsulns namn hade försatt henne, betänkte hon ej strax, vilket vågspel
det var för en ung flicka att i denna tidiga morgon rida ut på landet
allena. När hon kommit ett stycke utåt vägen, beslöt hon likväl vända
om, men märkte nu, att hon redan var förföljd. I den stilla, ännu litet
disiga morgonen, hörde hon starka, snabba hovslag av en häst i karriär
bakom sig. Hon vände sig icke om, vred av från vägen och slog in på en
vidsträckt äng, som var bevuxen med högt gräs och markblommor och
sluttade ned åt floden.
Förföljaren vred också av; i sned linje drev han sin häst över ängen.
Edmée insåg, att hon hade burit sig överilat åt -- därnere flöt redan
ån, hon vågade icke försöka att sätta över den. Raskt gjorde hon helt om
på hästen och vände sig med ridpiskan lyftad mot förföljaren.
Han red hastigt fram. Inom ett par ögonblick var han vid hennes sida.
Han bar tvärsittande, uppviken hatt och grå kappa -- Edmée kände honom
strax, så snart hon fick öga på honom. Det var Förste Konsuln själv.
Han red tätt upp till henne och höll stilla på hästen. Ett ögonblick
talade ingen av dem -- de andades bägge häftigt efter den hetsiga
ritten. Han böjde sig ned och klappade mekaniskt hästen på halsen.
Så höjde han huvudet med en stolt, vredgat förebrående blick:
-- Ni vill alltså icke höra mig, icke ens se mig, Mademoiselle de La
Feuillade?
Edmée teg. Om det gällt hennes liv, kunde hon ej fått fram ett ord.
-- Ingen utom min stallmästare vet, att jag är här, jag har blott en
knapp halvtimme på mig, innan jag måste härifrån. Natten och de tidiga
morgontimmarna har jag för er skull stulit från mitt arbete och min
vila. Jag sänder er bud, att jag i all höviskhet och respekt ett
ögonblick -- eftersom tillfälle erbjuder sig -- önskar att tala med er.
Och ni -- ni; -- han högg i raseri ridspöet genom luften, så att det
ven, och hennes häst gjorde skrämd ett hopp till sidan.
Av floden, som här gjorde en krökning, voro de instängda på två håll.
På andra sidan floden var skog. Bakom dem sluttade ängen starkt uppåt,
så att den fullkomligt dolde dem från landsvägen.
Edmée satt styv och stilla på sin häst; hon ryckte icke en gång till, då
ridspöet vinande skar genom luften, så tätt intill hennes huvud, att det
rev med sig en av de stora plymerna i hennes hatt. Han kastade sig av
hästen och kom fram till henne.
-- Varför talar ni icke? Varför bevärdigar ni mig icke med ett ord?
Varför har ni ej svarat mig på mina brev, Mademoiselle de La Feuillade?
Han stod vid hennes knän med handen stödd mot hästens rygg och såg
hotande på henne. Hon satt blek och stilla i sadeln -- högrest, men med
sänkta ögon.
-- Eller inbillar ni er kanske -- hans ton var nu ironisk -- att jag har
kommit för att be er om ursäkt för min dristighet att älska er, eller
stå till svars för er brudgum? Om ni har förstått mig, om ni är värd en
mans manliga kärlek, så vet ni, att mellan oss kan icke vara tal om
slikt. Ni är fri, jag är icke alltför starkt bunden -- ingen må väl
inbilla sig, att jag har avsagt mig rätten att tävla med andra män om
den kvinna, som framför alla behagar mig, som jag _älskar_.
Långsamt såg hon upp. I samma ögonblick hade han -- med ett utrop --
armarna om hennes liv och tryckte huvudet ned mot hennes knä.
-- General Bonaparte -- hon försökte tala strängt, hon försökte att
värja sig.
Han rev henne jublande av hästen och höll henne ett ögonblick ut ifrån
sig med bägge händerna om hennes midja. Stolt och ömt vilade hans
härskareblick på denna kvinna, som han, från första ögonblick han mötte
henne, så lidelsefullt och bestämt hade åtrått. Och i det hans ögon
plötsligt fylldes av tårar, mumlade han lågt:
-- Vad jag har _tänkt_ på dig!...
Betagen, förvirrad lät hon sig dragas in i hans famn. Först då hon kände
hans varma läppar mot sina, försökte hon förskräckt att bliva fri.
Men han höll henne fast. Hans leende, obarmhärtiga blick vilade
strålande på henne.
-- Man har sagt mig, att ditt bröllop med Louis de Châteauneuf redan var
bestämt. Jag har kommit för att en gång få ett ärligt svar -- är det
sant?
Hon höjde långsamt, allvarligt ögonen upp till honom och skakade på
huvudet. -- Aldrig någonsin blir jag Louis de Châteauneufs hustru, sade
hon enkelt.
-- Varför? För det...? Han ville locka henne, tvinga henne att tillstå
med ord.
-- För det... -- hon sänkte ånyo blicken. Så rätade hon plötsligt på sig
och sakta, blygt, men tillika med en drottnings självmedvetna stolthet
över att ge bort en kunglig gåva, lade hon bägge armarna om hans hals
och mötte, djupt rodnande, men fast och modigt hans ögon.
Han såg på henne med en lång, egendomlig, dröjande blick, så gjorde han
sig sakta, men bestämt, fri för hennes lätta famntag.
-- Jag har redan varit här alltför länge. Myndigheterna och mitt följe
få ej vänta på mig i Gisors -- det skulle väcka uppseende. Icke en minut
längre har jag tid att dröja. Men du är _min_ -- icke sant, Edmée? Han
tog henne åter i sina armar och såg henne eldigt, befallande in i
ögonen. Jag kunde fordra dig nu, och du ville svara...
Hennes kvinnliga motståndslust, hennes flickaktiga koketteri vaknade
plötsligt, och i det hon med ett lågt, lyckligt skratt drog sig undan
hans alltför segervissa arm, sade hon gäckande, men med sänkta ögon:
-- Nej, nej, nej!
Han smålog övermodigt.
-- Såå! -- När du kommer till Paris, skall jag fråga dig ännu en gång --
jag skall göra det strax, det första jag ser dig, utan spår av
barmhärtighet. Till dess... Du har givit mig _en_ kyss, nu tar jag två
till. Du är min, min, min.
Han satt redan på hästen och böjde sig ännu en gång ned emot henne.
-- Lova mig att icke lyssna till vad någon säger -- icke till råd, icke
till hotelser, icke till böner. Tänk, att _alla_ äro dina fiender och
mina. Förtro dig till _ingen_.
Hon smålog blott stolt till svar, säker på sig själv.
-- Och nu -- han mätte henne med en lång, hänryckt blick, där hon med
den gröna riddräkten på armen och den vitplymascherade Henri IV-hatten
snett på huvudet stod småleende, rodnande frisk i morgonens starka ljus.
-- Akta dig att bli vackrare än du är!
Hon skrattade; och smickrad, glad -- modig, nu då han redan satt på
hästen -- fann hon med sin slagfärdiga franska tunga ord.
-- Har Förste Konsuln satt ett »maximum» också för skönhet? Jag skall
göra mitt bästa för att överskrida det.
-- Förste Konsuln för sin del har ingenting däremot -- hans skälmska,
dristiga blick jagade åter blodet till hennes kinder -- tvärtom! Men han
vill att _andra_, till exempel Monsieur Louis de Châteauneuf, skall ha
en smula förnuft och vilja kvar. Det kommer att behövas!
Han lade småleende fingret på läpparna, och därpå -- i det hästen redan
reste sig på bakbenen -- förde han hälsande handen till hattbrättet:
-- Mademoiselle de La Feuillade -- vi ses snart igen i Paris!
Man var nu ett gott stycke inne i Vendémiaire (år IX) och ännu var det
icke tal om, att Mademoiselle de La Feuillade kunde tänka på att lämna
Belles-Rives. Madame de Châteauneuf hade nämligen på en körtur stjälpt
med vagnen och brutit sitt ben -- nu var hon visserligen på
bättringsvägen, men läkarna avrådde tills vidare all flyttning.
Edmée led av denna tvungna försakelse; hon förtärdes av längtan efter
att se Förste Konsuln och av fruktan att han, då hon ej kom till Paris,
skulle vredgas på henne, glömma henne, _vilja_ glömma henne. Då olyckan
hände -- i mitten av Thermidor -- och man förberedde henne på att få
stanna hela hösten på landet, blev hon alldeles utom sig. Hon hade blott
en tanke: att underrätta honom om dröjsmålet och orsaken därtill. Hon
hade knappt skrivit ett brev i hela sitt liv förr, utom då och då ett
par torra redogörelser till de gamla på les Fougères; nu stod hon
plötsligt inför den, som hon tyckte, tvingande nödvändigheten att skriva
till _honom_. En halv natt använde hon till att författa koncepter och
förtvivla över sina stela, oövade bokstäver. Till slut skrev hon blott:
Belles-Rives 28 Thermidor år VIII.
»Min faster är sjuk. Jag är tvungen att stanna här, trots det jag
hellre ville vara i Paris.
Edmée-Louise de La Feuillade.»
Detta lilla, lakoniska brev, naivt undertecknat med hela hennes
aristokratiska namn, överlämnades åt Valentine, som var släkt till en
postiljon på Rouenvägen, vilken efter många omständigheter lovade att
besörja det i all hemlighet.
Hon fick icke något svar. Och under denna tid av plågsam ångest, då hon
var dag måste säga till sig själv, att han -- den store och mäktige --
i vrede för det hon ej hört honom, hade glömt eller _ville_ glömma
henne, växte hennes unga kärlek till en lidelse så stark och våldsam,
att hon kände, hur den mer och mer tog makten från hennes förnuft och
förintade all hennes motståndskraft.
Mot slutet av Vendémiaire kom Louis, som annars för det mesta under
denna tid uppehöll sig i Paris, där Talleyrand gav honom mycket att
göra, på ett kort besök till Belles-Rives. Edmée hade längtat mycket
efter sin kusin -- så kunde hon då åtminstone få höra _något_ nytt från
Tuilerierna.
Sez Şved ädäbiyättän 1 tekst ukıdıgız.
Çirattagı - En roman om förste konsuln - 05
- Büleklär
- En roman om förste konsuln - 01Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4651Unikal süzlärneñ gomumi sanı 172326.9 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.36.0 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.40.3 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- En roman om förste konsuln - 02Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4632Unikal süzlärneñ gomumi sanı 162826.8 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.36.8 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.40.8 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- En roman om förste konsuln - 03Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4784Unikal süzlärneñ gomumi sanı 156230.9 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.41.9 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.45.9 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- En roman om förste konsuln - 04Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4811Unikal süzlärneñ gomumi sanı 152230.0 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.39.8 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.44.0 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- En roman om förste konsuln - 05Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4759Unikal süzlärneñ gomumi sanı 153431.3 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.41.6 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.47.2 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- En roman om förste konsuln - 06Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4983Unikal süzlärneñ gomumi sanı 147531.9 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.41.6 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.46.2 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- En roman om förste konsuln - 07Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4730Unikal süzlärneñ gomumi sanı 157928.8 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.37.4 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.41.7 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- En roman om förste konsuln - 08Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4826Unikal süzlärneñ gomumi sanı 148831.0 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.40.9 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.45.1 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- En roman om förste konsuln - 09Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4641Unikal süzlärneñ gomumi sanı 166428.5 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.38.1 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.42.2 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- En roman om förste konsuln - 10Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4833Unikal süzlärneñ gomumi sanı 154430.7 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.40.3 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.44.7 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- En roman om förste konsuln - 11Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4872Unikal süzlärneñ gomumi sanı 138332.9 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.42.9 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.46.6 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- En roman om förste konsuln - 12Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4310Unikal süzlärneñ gomumi sanı 153326.3 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.35.0 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.39.6 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- En roman om förste konsuln - 13Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 698Unikal süzlärneñ gomumi sanı 42230.9 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.39.1 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.42.5 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.