Upplevelser under krigsåren 1914-1918 - 6

förbindelse med den finländska vita armén samt knäcka den röda arméns
ryggrad: bandelen Viborg--Tavastehus. Detta så viktiga uppdrag hade
samtidigt av den tyska härledningen uppdragits åt en särskild
avdelning, den så kallade brandensteinska, som under de största
sjötekniska svårigheter överförts från Reval till Lovisa såsom en
välkommen förstärkning åt "Ostsee-Divisionen". Riihimäki togs den 22
april av general Wolff, Lahtis åter den 18 april av överste v.
Brandenstein. Vid Lahtis ansattes tyskarna mycket hårdnackat från såväl
öster som väster och voro till och med en dag tvungna att lämna orten,
som likväl genast den följande dagen på uttrycklig befallning
av general v. d. Goltz återtogs. För att underlätta överste v.
Brandensteins ställning, beslöt sig greve v. d. Goltz att efter
Riihimäkis fall tåga emot Lahtis, men erhöll då av general Mannerheim
meddelandet om dennes påbörjade operationer emot Viborg samt tillika en
begäran att tyskarna måtte inrikta sina operationer mot Tavastehus för
att understöda general Wetzers framryckning mot Toijala. Dessutom
meddelades det kategoriskt, att general Wetzers trupper den 24 april
skulle vara i antågande över Hauho--Tulois. I enlighet med denna
begäran togs Tavastehus den 26 april, men vid Hauho och Tulois mötte
ännu så sent som den 28 april i stället för de utlovade vita styrkorna
mycket överlägsna röda styrkor -- det var hela den röda västfronten,
som öster om Tavastehus strömmade mot Lahtis --, vilka tillfogade de
tyska förtrupperna stora förluster och tvungo dem att delvis retirera.
Faran av ett genombrott vid Lahtis eller någonstädes på linjen
Riihimäki--Lahtis blev överhängande, ty till ett defensivt avspärrande
voro de tyska trupperna alldeles för svaga, ehuru på grund av den
uppkomna kritiska situationen samtliga reserver dragits till stället.
Betecknande nog för den tyska strategien samt offensivandan beslöt
greve v. d. Goltz att, då hans trupper voro för svaga för en
framgångsrik defensiv, själv övergå till anfall samt rikta
huvudangreppet mot de rödas huvudreträttväg Koskis--Lahtis, d.v.s. just
där, varest faran för ett genombrott var störst. De av greve v. d.
Goltz och hans stabschef kapten Karmann så mästerligt uppgjorda och
ledda operationerna, vilka höra till det vackraste vår krigshistoria
känner, ledde efter tre dagars synnerligen blodiga och hårdnackade
strider, som i raseri kunna likställas med det värsta tyskarna varit
med om på västfronten, till det finska "Sedan", varvid på öppna fältet
inalles 25,000 fångar, 50 kanoner, 2 pansartåg samt 200 maskingevär
jämte ett oändligt rikt krigsbyte togos av segraren. Kringränningen vid
Lahtis frigjorde med ett slag hela södra Finland samt möjliggjorde
Viborgs intagning. På trettio dagar efter tyskarnas landstigning voro
de till 120,000 man uppgående röda styrkorna genom de ömsesidigt
varandra kompletterande finländska och tyska operationerna definitivt
tillintetgjorda och ryssarna samt framför allt den ryska flottan
utdrivna ur landet. De finländska och tyska högkvarteren borde utan
avund kunna dela framgångens triumf.
Den tyska hjälpexpeditionens totalförlust i Finland utgjorde i stupade:
officerare 13, manskap 339, samt i svårt sårade: officerare 5 och
manskap 215.
Att här närmare utlägga betydelsen -- såväl den direkta som den
indirekta -- av den tyska interventionen vill jag ej, ty det hör icke
till avsikten med denna redogörelse. Dock anser jag mig böra omnämna en
telegramväxling, som ägde rum mellan de tyska och ryska regeringarna
några veckor efter Helsingfors' intagning. Förbittrad över att
finländarna beslagtagit några ryska handels- och krigsfartyg, meddelade
den ryska regeringen den tyska att den ej mera kunde godkänna
fredsstipulationerna beträffande Finland samt att den med alla till
buds stående medel ärnade tvinga Finland att återlämna de beslagtagna
fartygen. Tyska regeringen svarade kort och gott att den ej skulle
tillåta någon militärisk aktion emot Finland, som komme att åtnjuta
allt det skydd Tysklands vapenmakt var i stånd att lämna!


XIII.

Med slaget vid Lahtis samt Viborgs intagning avstannade och slutfördes
de egentliga krigsoperationerna i Finland. I enlighet med general
Mannerheims önskan avlöstes de tyska trupperna i Helsingfors och på
Sveaborg av våra egna samt överflyttades till östra Finland, varest de
skulle bilda den fasta mur, bakom vilken vår under kriget skapade
folkhär skulle omorganiseras till en mer eller mindre slagfärdig armé.
Greve v. d. Goltz samt det tyska högkvarteret flyttade över till
Riihimäki, för att dels vara i närmare kontakt med sina trupper, dels
undvika allt, som i minsta mån hade kunnat tolkas som en önskan hos
tyskarna att genom sin vistelse i huvudstaden göra sitt inflytande
gällande vid ordnandet av vårt lands inre förhållanden.
Den 4 maj skulle bliva en av märkesdagarna i vårt lands historia, ty
det var då som regeringens ordförande, senator Svinhufvud, åtföljd av
"Vasa-regeringen" samt tyska och svenska ministrarna och legationerna
överflyttade till Helsingfors. På sin genomresa möttes de på Riihimäki
station av greve v. d. Goltz och dennes stab samt ett tyskt
hederskompani med musik. Mötet emellan senator Svinhufvud och greven,
vilka nu efter sammanträffandet i Berlin kunde ömsesidigt lyckönska
varandra till slutfört arbete, var utomordentligt hjärtligt, och då det
tillika skulle bliva greve v. d. Goltz' järnvägsvagn, vari regeringens
ordförande för första gången efter sin äventyrliga flykt till Reval
igen skulle få återse sina vänner och kolleger, erhöll detta möte en
stämning över sig, som sent av oss närvarande kommer att glömmas. Greve
v. d. Goltz talade långt senare ofta med värme om detta möte och
uttalade sin stora tillfredsställelse över att ödet beskärt honom nöjet
och äran att hos sig få sammanföra de ledande personerna i den under så
tragiska förhållanden flyktade och skingrade lagliga finländska
regeringen samt bevittna återseendets glädje hos dem.
Under förra hälften av maj månad företog greve v. d. Goltz med sin
närmaste omgivning flere inspektionsresor samt även turistutflykter
till olika delar av landet. Bland orter, som besöktes, anslog honom i
all synnerhet Nyslott och Punkaharju samt Imatra. Olofsborg och vår i
dessa nejder storslagna natur gjorde på honom ett outplånligt intryck.
Efter det järnvägsförbindelsen med St Mickel, varest det finländska
högkvarteret vid denna tidpunkt var förlagt, upptagits, avlade greven
den 10 maj därstädes hos överbefälhavaren, general Mannerheim, sin
första officiella uppvaktning. Vid slutakten till det blodiga drama,
som de röda i förbund med ryssarna under för dem skenbart så
utomordentligt lyckliga auspicier igångsatte den 27 januari 1918 -- den
storartade paraden den 16 maj i Helsingfors -- då huvudstaden firade
general Mannerheims och den vita arméns intåg på ett sätt, som tidigare
ej förekommit i vårt lands historia, närvar greve v. d. Goltz jämte
stab som åskådare och deltog med fullaste hjärta i de välförtjänta
ovationer, som kommo överbefälhavaren, trupperna, jägarna samt de mera
bemärkta personligheterna från frihetskriget till del.
Den 20 maj nådde oss helt oväntat meddelandet att general Mannerheim,
anseende sig nu hava fullgjort det uppdrag han erhållit av regeringen,
lagt in om avsked. Greve v. d. Goltz, som ända tills nu ej på något
sätt aktivt deltagit i vår inre politik och hållit sig på sidan om våra
inre förhållanden, blev emellertid nu av senator Svinhufvud tillkallad
för att konferera angående den uppkomna situationen samt speciellt om
vår blivande armés organisation och uppställning samt om anskaffandet
av nödigt antal tyska instruktionsofficerare. Om sina konferenser med
senatorerna Svinhufvud och Frey talade greven med största diskretion
och inveg ej mig i desamma, men jag kunde likväl av hans uttalanden
sluta mig till, att i ovannämnda frågor vissa principiella
meningsskiljaktigheter emellan honom och överbefälhavaren förelågo,
enkannerligen vad inkallandet av utländska instruktionsofficerare
vidkom. På senator Svinhufvuds uttryckliga begäran överlämnade greven
åt honom personligen ett kort utkast till vår armés organisation, ett
utkast, som av "Ostsee-Divisionens" stabschef, kapten Karmann och mig
under lediga timmar delvis redan i Danzig uppgjorts samt varom med
greven rådgjorts. Utkastet i fråga utgjorde ej något färdigt program,
som utan vidare skulle kunnat föreläggas till godkännande, och hade ej
heller i detta syfte utarbetats, vilket även av greven uttryckligen
framhölls. Att detta vårt blygsamma förslag överlämnats åt senator
Svinhufvud erfor jag först några dagar senare, då frågan om general
Mannerheims avgång började bliva allt mera akut. Vad de utländska
instruktionsofficerarna vidkom, ansåg sig greve v. d. Goltz
kunna inkalla sådana ifrån Tyskland samt tillika ställa hela
"Ostsee-Divisionens" för tillfället lediga officerare och
underofficerare till vårt förfogande, blott i den händelse han och
tyskarna de facto även skulle erhålla full möjlighet att göra sitt
inflytande gällande vid uppställandet och organiserandet av vår nya
armé enligt de militära principer, som varit de ledande för dem
själva vid deras arbete i deras eget hemland. Här uppställde han
vissa minimifordringar för tyskarnas samt speciellt den tyska
"Ostsee-divisionens" hjälp vid det förestående ansvarsfulla och
kolossala arbetet. General Mannerheim ansåg sig likväl ej kunna och
vilja ingå på ett så intimt samarbete och förnyade sin avskedsansökan.
Den på detta sätt uppkomna situationen behandlades icke blott av
regeringen utan även av lantdagsfraktionernas förtroendemän, och då man
så gott som enhälligt ansåg, att det dåvarande politiska läget
oavvisligt krävde ett intimt och förtroendefullt samarbete med Tyskland
och att det för vårt land tillika gällde att så snabbt som möjligt få
sitt försvar ordnat, beslöts den 24-25 maj att general Mannerheims
ansökta avsked skulle beviljas. Att emellertid det äskade avskedet
officiellt beviljades först några dagar senare berodde på att senator
Svinhufvud ej hade fastställt storleken av den extra pension, han i
egenskap av riksföreståndare skulle tilldela den avgående
överbefälhavaren. Den 26 maj erhöll jag besök av senator Frey, som på
riksföreståndarens och senator Paasikivis uppmaning framställde till
mig förfrågan, om jag ville övertaga krigsministerposten, samt
meddelade tillika att general Mannerheims avskedsansökan principiellt
godkänts och att han under alla förhållanden komme att avgå. Jag var
fullt medveten om vidden av det ansvar, som komme att vila på en
krigsminister, samt om de kolossala svårigheter, som skulle möta då det
gällde att under de möjligast vidriga förhållanden icke blott
organisera en armé och giva landet ett dess resurser motsvarande
härväsende, utan även att bringa ordning i all den oreda, som på grund
av förhållandena naturnödvändigt måste råda i en i hast hopkommen
folkhär, sådan vår armé då var. Dessutom skulle ju krigsministern få på
sin lott de till c:a 80,000 uppgående krigsfångarna samt det kolossala
krigsbyte, som överallt i landet fråntagits fienden, uppgifter, som
skulle fordra övermänskliga krafter och förmåga. Jag kunde tillika
förutse, att valet av mig till krigsminister på visst militärt håll
beklagligtvis komme att sammanställas med general Mannerheims avgång
samt redan därigenom komme att väcka opposition och motstånd, något som
måhända, åtminstone till en början, kunde komma att försvåra det
förestående arbetets framgång. Men under tider, då fosterlandets öde
avgöres, då det för nationen gäller dess vara eller icke vara, måste
svårigheterna övervinnas samt personliga betänkligheter och ens eget
jag träda i bakgrunden. Förlitande mig tillika på att andra element
bland våra f.d. kadetter samt "jägarna", vilka visat landet vad
oegennyttig patriotism och ungdomlig hänförelse kan åstadkomma, skulle
skänka mig sitt förtroende, och påräknande understöd av våra stora
läromästare och ädla vapenbröder, samtyckte jag till anbudet. Den 27
maj skedde min utnämning till Finlands förste krigsminister.