Upplevelser under krigsåren 1914-1918 - 3

den nya banan Riga--Mitau--Schavli--Königsberg--Berlin, som tyskarna
byggt under kriget och som väl i framtiden kommer att bli en del av den
huvudtrafikled, som skall förbinda såväl Petersburg som Finland via
Reval med Berlin. Resan Riga--Berlin tog jämnt 26 timmar i anspråk, men
denna resetid kommer väl att under normala förhållanden betydligt kunna
förkortas. Tidigt på morgonen den 12 anlände vi till Berlin, där jag
emottogs av en ung löjtnant Dettman, densamme som sedermera arbetade
hos oss i Helsingfors vid den därvarande tyska kommendanturen. Förd av
honom till Schmidts hotell invid bangården, blev jag, sedan jag på
anfordran givit mitt hedersord på att ej försöka rymma, överlämnad åt
mig själv och mina meditationer, vilka naturligtvis hela tiden kretsade
kring det gåtfulla ändamålet med denna mystiska resa. Ända hittills
hade jag nämligen på mina försiktigt framkastade frågor ej erhållit
något annat besked, än att ordern kort och gott lydde, att jag skulle
ledsagas till Berlin. Länge skulle min nyfikenhet emellertid ej ställas
på prov, ty några timmar senare avhämtades jag på nytt av löjtnant
Dettman, som nu förde mig till ett av de många hus vid Wilhelmstrasse,
vilka apterats för utrikesministeriets räkning och för den i närmaste
kontakt med detta ministerium arbetande "Section Politique" vid stora
generalstaben. Här infördes jag till en liten, fetlagd, mycket
förekommande och älskvärd herre, som efter en hel del introducerande
fraser äntligen rodde ut med vad saken gällde. Jo, han önskade veta
ingenting mer eller mindre än min ställning till ett väckt förslag om
att jag skulle övertaga ledningen av den finländska jägarbataljonen,
som på grund av särskilda omständigheter befann sig i fullkomligt
upplösningstillstånd. Dessutom skulle på min lott komma att övertaga
och fortsätta det arbete, vår i Stockholm varande aktivistiska,
militära organisation handhaft, vilket arbete, till följd av att den
tyska generalstaben av flere skäl icke mera ansåg sig kunna samarbeta
med organisationen i fråga, ej mera tycktes avancera.
Min interlokutör var den sedermera även hos oss i Finland kände
"direktören" Steinwachs, en politisk konspiratör av första rangen och
en av huvudfigurerna uti den på sin tid så kända "Agadir-affären". För
tillfället sysslade han speciellt med den "finländska frågan" och
inlade stora förtjänster i tillkomsten och ordnandet av den tyska
hjälpen speciellt vad vapenleveranserna beträffar.
Principiellt godkännande direktör Steinwachs' förslag, ville jag
likväl, innan jag skred till arbetet, på grund av att jag på så lång
tid ej haft någon kontakt med hemlandet, få upplysning om en hel del
närmare detaljer samt tillika visshet om att militärkommittén i Finland
skulle godkänna mig som sitt ombud i Tyskland. Ett annat huvudvillkor
var, att Tyskland verkligen med allvar skulle åtaga sig vår sak och att
det hela ej komme att avlöpa ungefär som t.ex. det irländska äventyret.
Följande dag sammanfördes jag med chefen för "Section Politique",
kapten v. Hülsen, med vilken frågan på nytt utförligt debatterades och
för vilken jag ånyo utlade mina villkor, i synnerhet det sistnämnda.
Min förvåning var stor, då jag erfor, på huru lös grund vårt företag i
Tyskland tills vidare var byggt. Hela jägarbataljonens öde
hängde verkligen på ett hår, ty det existerade egentligen inga
överenskommelser eller bindande löften från tysk sida beträffande
bataljonen och tillvaratagandet av vårt lands intressen vid ett
eventuellt fredsslut. Sådana löften hade dock bort kunna vinnas som
vederlag för de betydande tjänster jägarna, i synnerhet under sina
kommenderingar till Finland och Ryssland, gjort Tyskland.
Av kapten v. Hülsens ord kunde jag draga slutsatsen, att den militära
kommittén i Stockholm ofta arbetade för sig utan någon kontakt med
härledningen i Tyskland och t.ex. gav viktiga order till Finland, utan
att den tyska generalstaben på något sätt godkänt desamma. Sålunda hade
bl.a. militärkommittén i Finland på hösten 1917 helt plötsligt och
oväntat från Stockholm erhållit besked om att våra jägare den 9
september skulle landstiga i Finland, för att börja befrielsekriget mot
Ryssland, som ju vid denna tid ännu hade c:a 100,000 man väl
organiserade och relativt väl disciplinerade trupper i landet --
frånsett hela den stora garnisonen i Petersburg, vilken ju med lätthet
hade kunnat dirigeras till Finland. För att höja modet här hemma
meddelades det tillika, att en större tysk truppstyrka genast därpå
skulle följa efter till Finland. Men icke nog härmed. Även bataljonen
gjordes klar till avresa, och hade ej excellensen Ludendorff, för
vilken den s.k. finländska planen förelades, genast förkastat densamma,
såsom varande vanvettig och för vårt land ödesdiger, och tillika
kategoriskt förbjudit avsändandet av bataljonen, hade vårt land och
jägarna genom detta äventyr kastats i olyckor med de mest vittgående
följder. Ty någon tysk dessant i Finland var och kunde det vid denna
tidpunkt på allvar ej ens ha varit tal om. Dessa m.fl. liknande
detaljer gjorde, att jag lät min tvehågsenhet fara, ty huvudfelet till
allehanda missförstånd låg väl däri, att all korrespondens gick genom
mellanhänder. Skulle någonting av värde kunna uppnås, måste det
förberedande arbetet utföras i Berlin i direkt kontakt samt i full
överensstämmelse med arbetet i tyska generalstaben och högkvarteret.
Att icke blott den tyska generalstaben utan även militärkommittén i
Finland kommit till samma åsikt, såg jag därav att, som jag någon tid
senare erfor, denna sistnämnda hade fäst tyskarnas uppmärksamhet på
mig, såsom varande en lämplig person, med vilken den tyska
generalstaben kunde samarbeta och som den vid behov kunde använda.
Efter att ha blivit introducerad vid generalstabens "Section Politique"
och av densamma till och med välvilligt uppmärksammats med inbjudning
till tvenne splendida middagar på Hotel Adlon och Hotel Esplanade,
intog jag säte och stämma i sagda sektion som representant för det
blivande "självständiga Finland". För att befria mig från allt onödigt
skvaller och alla misstankar -- ty även i Berlin härskade bland
allmänheten en viss spionskräck -- omdöptes jag officiellt till
herr W. Thalen från Riga, under vilket namn jag vistades i Berlin
de första månaderna, ända tills förhållandena genom Finlands
självständighetsförklaring omsider tilläto mig att öppet uppträda under
mitt riktiga namn och med mig tillkommande militärrang.
Vid min ankomst till Berlin frapperades jag av att finna förhållandena
där så litet förändrade mot förr. Hade ej det överallt härskande
kortsystemet samt frånvaron av automobiler, hyrkuskar och kokotter
gjort sig gällande, hade man knappast märkt att kriget allt fortfarande
rasade med om möjligt ännu större intensitet än tidigare. Händelserna
vid fronten togos med det största lugn och av någon egentlig hätskhet
gentemot fienden, en sådan som man kunde märka t.ex. i Ryssland,
skönjdes ej ett spår, måhända snarare motsatsen vad Ryssland och
Frankrike beträffar.
Med mitt egentliga arbete kunde jag på mera energiskt sätt vidtaga
först efter det en del av den i Stockholm startade "finska
delegationens" medlemmar på uppmaning av tyska regeringen i och för
mera definitiva underhandlingar anlänt till Berlin. 1 medlet av
november samlades på Hotel Furstenhof senator E. Hjelt, professor
R. Erich, baron A. v. Bonsdorff, direktör S. Sario, ryttmästaren
M. Gripenberg, doktor H. Gummerus och jag, och därvid beslöts att
överflytta delegationens huvudarbete från Stockholm till Berlin och att
i Stockholm bibehålla blott ett litet filialkontor, som under mag.
K. Donners ledning skulle ombesörja förbindelsen med hemlandet.
Ledningen och skötseln av jägarbataljonens angelägenheter överlämnades
åt mig samt ryttmästaren Gripenberg, vilka tillika ägde bevaka
bataljonens intressen vid tyska generalstaben. Dessutom erhöll jag
uppdraget att såsom representant för militärkommittén i Finland söka
anskaffa vapen, ammunition m.m. och att utarbeta en aktionsplan, som
skulle stå i konformitet med tyskarnas egna planer och det allmänna
militära läget.
För att handhava den politiska agitationen i Tyskland hade tidigare
under direktör Sarios sällsynt energiska och målmedvetna ledning
grundats "Das Finländische Bureau", vilken utgjorde det första lilla
fröet till vår blivande ambassad i Tyskland. Byrån i fråga inrymdes i
en liten källarvåning på tre rum vid Nürnberger Strasse, men blev det
oaktat ett gemytligt samlingsställe, till vilket samtliga i Berlin då
vistande finländare städse plägade söka sig för att träffa landsmän och
för att erfara de färskaste nyheterna från hemlandet. Då direktör Sario
i början av december 1917 reste till Sverige och sedermera därifrån
över till Finland, övertogs hela byrån av mig, varigenom även vår nya
militära avdelning kom att koncentreras därstädes. Arbetet på byrån var
hela tiden, oaktat de minimala resurser som stodo till dess förfogande,
mycket intensivt. Tidningarna uppvaktades och informerades angående
förhållandena hos oss, en hel del broschyrer författades, utgåvos samt
distribuerades bland centralmakternas ledande statsmän och politici,
politiska och geografiska föredrag arrangerades, ja till och med s.k.
finländska aftnar med rikhaltigt program och dans fingos till
stånd. Vid jägarbataljonen i Libau anordnades nya officers- och
undervisningskurser, s.k. sprängkommandon inövades och hela arbetet
därstädes inriktades på en direkt förberedelse till det, som skulle
förestå jägarna efter deras hemkomst. Genom detta ingöts även nytt mod
och hopp i bataljonen, vilken redan trodde sig glömd av hemlandet och
av nervositet hade svårt att hålla ihop. Till höjandet av stämningen
bidrogo dessutom i hög grad de relativt stora penningebidrag, vilka nu
så småningom började inflyta från Finland och vilka genom vår byrå i
Berlin fördelades bland de mest behövande av jägarna och bland
jägarbataljonens olika kassor. Genom denna omorganisation kom nu
äntligen den så länge saknade, ständigt till hands varande, förmedlande
mellanhanden mellan jägarna och det högsta tyska militärbefälet till
stånd, tack vare vilken en mängd frågor och smärre missförstånd mycket
snabbt kunde ordnas till ömsesidig belåtenhet.
Handhavandet av den finländska saken och överledningen av
jägarbataljonen koncentrerades hos tyskarna i Berlin å generalstabens
"Section Politique", som direkt underlydde det stora högkvarteret och
erhöll sina direktiv av general Ludendorff själv. I spetsen för
"Section Politique" stod den redan nämnde kaptenen v. Hülsen, till
vilken vårt land står i största tacksamhetsskuld, ty tack vare det
stora anseende och inflytande, han åtnjöt i det tyska högkvarteret och
hos general Ludendorff, vars speciella gunstling han var, har han i
mycket hög grad medverkat till ernåendet av vår självständighet. I
honom hade vårt land en av sina allra bästa vänner och förkämpar, och
jag kan väl öppet tillstå, att mången svårlöst politisk fråga blott
tack vare hans takt och målmedvetna, säkra och energiska arbete erhöll
en för oss lycklig och snabb lösning. I sin närmaste man kapten v.
Püschel hade han en värdig medarbetare. Också han hör till de män, som
vårt land städse med tacksamhet bör ihågkomma.
Medan förhållandet och samarbetet mellan generalstaben och oss var det
mest intima och hjärtliga, kan detta ej sägas om vårt förhållande till
det tyska utrikesministeriet, åtminstone ej efter det den för vårt land
och dess strävanden sympatiskt stämda statssekreteraren Zimmermann
ersatts av herr v. Kühlman, vilken ställde sig, om ej direkt fientlig,
så likväl ganska kylig gentemot våra strävanden. I synnerhet under
tiden för avslutandet av freden i Brest-Litovsk kommo _våra_ intressen
först i andra planet, och att desamma likväl vid detta fredsslut i
någon mån bevakades berodde, enligt min mening, huvudsakligen återigen
på general Ludendorffs personliga föranstaltande.
Genom bolschevikrevolutionen i Ryssland samt Kerenskijs fall kom
situationen för Finland i ett annat skede. Då ett fredsslut mellan
Tyskland och Ryssland numera kommit på dagordningen, gällde det för oss
i Berlin närmast att förmå Tyskland att definitivt fatta ställning till
den finländska frågan. Tills dato hade tyska regeringen ej givit några
som helst bindande löften åt Finland, och fara förefanns att, då det
för Tyskland framför allt gällde att säkerställa sin östfront, våra
intressen lätt kunde komma att skjutas å sido.
Den tyska regeringen borde sålunda bibringas övertygelsen, att
Tysklands intressen krävde ett militäriskt och ej blott politiskt
ingripande i Finland. I ovannämnda syfte inlämnades under hösten 1917
till tyska högkvarteret en av dr Gummerus, dr W. Sivén och mig
författad skrift, i vilken vi förfäktade nödvändigheten av att Tyskland
direkt ingrepe i vårt lands öden och överginge från löften till
handling. Ett aktivt militärt ingripande, skedde det ock i minsta
möjliga mån, skulle klara den politiska situationen i norden samt
tillika möjligen rädda Finland undan den hotande finsk-ryska
bolschevismen. Då det under denna tid på året knappt kunde bliva tal om
en större aktion på själva det finska fastlandet, gällde det tills
vidare att endast besätta Åland samt att av ögruppen skapa en
mellanstation eller en bas för den framtida huvudoperationen. Samtidigt
med Ålands besättande skulle den finländska jägarbataljonen överföras
dit, för att där kompletteras av nya skaror finländska frivilliga, som
helt visst under sådana omständigheter skulle tillströmma.
Med anledning av denna skrivelse sände general Ludendorff i början av
december månad chefen för den politiska avdelningen vid högkvarteret,
general Bartenwerfer till Berlin, för att personligen konferera med
oss. Vid konferensen, som hölls uti generalstaben, närvoro från
finländsk sida senator Hjelt, baron v. Bonsdorff, ryttmästaren
Gripenberg och jag. Till en början ställde sig tyskarna mycket
avvisande gentemot hela planen, men då jag, sättande allt på ett kort,
hotade med att vi, då vi omsider fått nog av löften och väntan och till
varje pris måste vinna vår frihet, skulle vända oss helt till ententen,
om Tyskland nu lämnade oss i sticket, lovade general Bartenwerfer att
framföra allt det sagda till general Ludendorff och att planen på en
expedition till Åland och Finland skulle tagas under noggrann
omprövning samt förverkligas, så framt förhållandena det tilläte.
Tillika erhöllo vi löftet om att Tyskland, ifall det tidigare skulle
komma till någon sorts uppgörelse med Ryssland, skulle av detta fordra
erkännandet av vår självständighet samt bortdragandet av de ryska
trupperna ur landet. Detta senare löfte bekräftades sedermera även
skriftligt av general Ludendorff. Med generalstaben var allt således
relativt gott och väl, men med utrikesministeriet kommo vi ej långt, i
synnerhet som till vår olycka den nyutnämnda statssekreteraren v.
Kühlman denna tid var borta från Berlin. Då varken Hjelt, Erich eller
v. Bonsdorff på grund av olika skäl ville kvarstanna i Berlin för att
invänta v. Kühlmans återkomst, utan begåvo sig till Stockholm, kom det
icke till något personligt sammanträffande med honom, innan han helt
oväntat avreste till Brest-Litovsk för att underhandla med ryssarna.
Därav följde, att den finländska frågan under det första skedet av de
tysk-ryska underhandlingarna icke berördes i den utsträckning vi hade
hoppats.
Först så sent som den 23 jan. 1918 kom det till ett personligt
sammanträffande emellan v. Kühlman och oss (Hjelt, Erich och mig),
under vilket huvudsakligen förhandlingarna i Brest-Litovsk berördes,
naturligtvis blott i den mån de rörde Finlands intressen. Frågan om
Finlands självständighet hade av tyskarna upptagits och ryssarnas
erkännande av självständigheten hade genomdrivits, men underligt nog
hade därvid ej alls behandlats frågan om landets evakuering. Orsaken
därtill förklarades av v. Kühlman helt naivt sålunda: "Men ingen har ju
bett mig därom!" Då professor Erich härtill genmälde, att denna begäran
av oss framställts uti samtliga till utrikesministeriet inlämnade
promemorior, sade sig v. Kühlman ej personligen hava kunnat taga del av
desamma. Med andra ord, alla av senator Hjelt och professor Erich
inlämnade långa, utförliga promemorior och skrifter hade troligtvis ej
alls blivit föredragna. Ett tidigare besök hos v. Kühlman hade nog ej,
såsom några av våra delegerade ansågo, varit blott en pro forma sak,
detta insågo vi nog nu mer än tydligt. Då förhandlingarna med ryssarna
emellertid skulle fortsättas och denna gång med större eftertryck från
Tysklands sida, skulle även denna fråga upptagas. Tillika ställde sig
v. Kühlman sympatisk till tanken på vår bataljons hemsändande i form av
en sluten trupp, ehuru han ej ännu därom ville giva något definitivt
besked, då ju på grund av den rådande vapenvilan bataljonens
hemsändande kunde av ryssarna tolkas som ett brott emot konventionens
villkor. Totalintrycket av vårt relativt långa samtal med v. Kühlman
var, vad mig personligen vidkommer, likväl det, att den finländska
frågan var för honom ett terra incognita och att densamma ej
intresserade honom. Att den överhuvudtaget upptagits till behandling i
utrikesministeriet berodde nog huvudsakligen på önskan att tillmötesgå
det stora högkvarteret och ej på grund av ett förefintligt utarbetat
politiskt program. Detsamma gällde enligt min mening även den s.k.
baltiska frågan. Det var med ett ord sagt ej den tyska potitiken, som
angav målen för strategien, utan ställdes tvärtom landets diplomater
genom de tyska vapnens glänsande segrar inför helt nya och allt mera
oväntade och svårlösta uppgifter. --
Det politiska klubb- och salongslivet i Berlin erhöll genom den ryska
revolutionen och underhandlingarna i Brest-Litovsk nytt uppsving, ty
frågan om Rysslands framtid samt i synnerhet om ordnandet av
randfolkens inom ryska riket öden diskuterades livligt. Härtill bidrogo
naturligtvis de i stor mängd till Berlin under hösten 1917 ankomna
representanterna samt befullmäktigade för dessa randfolk. Bland de mera
bemärkta, inflytelserika salongerna, med vilka jag kom i personlig
beröring, vill jag särskilt nämna baron Roops samt generalskan
Hoffmans. Baron Roop var en av huvudledarna för den litauiska rörelsen
och tillika en av de mest energiska och inflytelserika medlemmarna av
de ryska randstaternas förbund samt, om jag ej misstager mig,
förbundets grundläggare och ordförande. Hans salong var fullständigt
kosmopolitisk. Där kunde man råka representanter för det forna ryska
rikets alla olika folkslag. Generalskan Hoffman åter var hustru till
den bekanta generalen Hoffman, stabschefen för hela östfronten samt
ledaren för fredsunderhandlingarna i Brest-Litovsk. Generalen åtnjöt
icke blott inom de tyska militära, men även i de politiska kretsarna
ett mycket stort anseende och hans namn och kapacitet ställdes ofta i
jämbredd med general Ludendorffs. Han ansågs bl.a. som en av
Tysklands främsta militära auktoriteter i den ryska frågan. Under det
rysk-japanska kriget deltog han som attacherad vid general Kurokis stab
och gjorde här sina studier i den ryska strategiens samt taktikens
mysterier, studier, vilka han sedermera som stabschef och den ledande
kraften i överbefälhavaren för hela östfronten prins Leopolds av Bayern
stab på ett ypperligt sätt tillämpade. Denna hans karriär gav anledning
till följande träffande uttryck, som hans fru under en av sina router
fällde -- "Erst prügelte mein Mann die Russen von Hinten, jetzt prügelt
er sie von Vorne." -- I generalskans salong samlade sig allt vad Berlin
ägde av mera bemärkta politiker, riksdagsmän, militärer m.m. Här hade
jag nöjet sammanträffa med bl.a. ledarna för framstegs- och
nationalliberala partierna i riksdagen herr Fischbeck och dr Streseman,
en del högställda diplomater m.fl. Till min icke ringa förvåning var en
stor del av dessa yrkes-politici tämligen litet initierade i våra
förhållanden. Dr Streseman trodde t.ex., att de ryska "finländska"
regementena bestodo av finländare och kunde därför ej riktigt förstå,
att vi nu helt plötsligt, efter att ha kämpat med sådan hänförelse mot
Tyskland, bådo om dess hjälp och vänskap. Då jag upplyste honom om
rätta förhållandet samt om existensen av 27. jägarbataljonen, blev han
ytterst förvånad.
Förutom svårigheten att under kriget bedriva ett omfångsrikare
agitations- och upplysningsarbete i Tyskland, bidrog till denna ganska
allmänt utbredda okunnighet den hemlighetsfullhet, med vilken även
tyska generalstaben omgivit våra jägare. Censuren strök obarmhärtigt
allt, som angick dem och deras existens.
Av de i Berlin existerande politiska klubbarna var väl den s.k.
Onsdagsföreningen den mest livaktiga och inflytelserika, ty den räknade
de mest bemärkta och högst ställda personligheterna såväl inom
regeringen och aristokratien som inom handelsvärlden och pressen till
sina medlemmar. Några dagar efter det röda upprorets utbrott i Finland
blev jag jämte senator Hjelt av klubben inbjuden på middag med därpå
följande aftonsamkväm å Hotel Continental. Aftonen blev för mig en av
de minnesrikaste, ty jag hade bl.a. den lyckan att till bordsgrannar få
den från krigets början så ryktbare general v. Klack samt herr v.
Kühlmans frände excellensen v. Stumm, med vilken senare jag mycket
utförligt kunde diskutera vår politiska fråga i hela dess vidd.
Under aftonens lopp vidtog en allmän diskussion om de på dagordningen
stående frågorna -- den finländska samt den baltiska, under vilken jag
fick tillfälle att relatera om förhållandena i Finland samt besvara en
mängd till mig ställda frågor bl.a. om Sveriges ställning i förhållande
till oss, om Ålandsfrågan m.m. I sällskapet, vari deltog även Kejsar
Wilhelms svåger, arvprinsen av Meiningen, kunde en genomgående varm
sympati för Finland förmärkas och samtliga talare framhöllo
nödvändigheten av att Tyskland nu borde förhjälpa vårt land till
fullständig frihet och självständighet. I den baltiska frågan gingo
däremot meningarna något åtskils och i synnerhet opponerade sig
huvudredaktören för Vossische Zeitung Bernhardi (av judisk extraktion)
skarpt mot de baltiska provinsernas avskiljande från Ryssland.
Fredsunderhandlingarna i Brest-Litovsk samt överhuvudtaget herr v.
Kühlmans ryska politik kritiserades mycket skarpt och med en mun
krävdes de mest resoluta åtgärder emot Ryssland samt dess bolscheviker.
Detta möte återspeglade i det hela taget helt tydligt de stämningar,
som under denna tid rådde inom Berlins politiska och till och med breda
borgerliga kretsar.
Såväl det militär-politiska spionaget som vapenanskaffningen till
Finland sköttes och förmedlades genom Stockholm. Medan spionaget, som
allt sedan krigets början varit i gång, fungerade på ett ypperligt
sätt, vållade emellertid vapenanskaffningen stora svårigheter. Den
första större vapentransporten -- cirka 6,000 gevär med ammunition --
expedierades på senhösten 1917 och anlände samt fördelades bland
befolkningen i Österbotten utan större missöden. På grund härav beslöto
vi att i december 1917 riskera en större sändning på 30,000 gevär, ett
hundratal kulsprutor samt en myckenhet ammunition. Den för oss så
dyrbara lasten avsändes av tyskarna på den bestämda dagen till den
överenskomna mötesplatsen i Åbo skärgård, men måste tyvärr, efter att i
en veckas tid förgäves ha inväntat mottagarna, återsändas. Orsaken till
detta för vårt land så ödesdigra "missöde" blev ej helt utredd, men låg
enligt min tanke huvudsakligen däri, att vederbörande här hemma ej
tillräckligt omsorgsfullt skött organisationen av mottagningen, utan
överlämnat denna åt personer, vilka visade sig äga varken vilja eller
mod att sköta sitt uppdrag och vilka dessutom icke heller på något sätt
gjort sig värdiga eller förtjänta av det förtroende, den så
betydelsefulla uppgiften innefattade. Huru som helst, vapentransporten
misslyckades och några veckor senare, då det röda upproret utbröt, stod
vårt folk så gott som vapenlöst.
Dessutom vållade detta misslyckande stor förargelse hos tyska
generalstaben, vilken till och med sade sig för framtiden ej mera vilja
riskera fartyg, last och besättning för slika företag, då man i Finland
ej ens kunde möta på den överenskomna mötesplatsen. Ungefär samtidigt
med denna händelse inträffade en annan olycka. Tyska U-båten N:o 59,
förd av kapten Wissman, hade fått i uppdrag att föra en trådlös
telegrafstation, vapen samt ett tiotal jägare (bl.a. Sihvo och
Hägglund) till Finland. Båten anlände lyckligt till destinationsorten i
södra Finland, men råkade på hemvägen ut för något slags olyckshändelse
och gick under med man och allt. Även detta bidrog naturligtvis att hos
vederbörande minska lusten för marina företag i våra farliga vatten.
På uppdrag av militärkommittén besökte jag någon tid senare chefen för
tyska U-båtsflottiljen amiral Ritter von Mann, för att uttala vårt
djupa beklagande över den stora förlusten samt överräcka 15,000 Rmk att
fördelas bland anhöriga till de så sorgligt omkomna, vilken gåva med
tacksamhet emottogs.


VIII.

Efter det Finlands självständighet erkänts av Ryssland, tycktes intet
hinder mera kunna föreligga för jägarbataljonens hemkomst. Emellertid
förgick den ena dagen efter den andra, utan att den så efterlängtade
kallelsen till hemlandet hördes av. Stämningen inom bataljonen blev
allt sämre och hotade till och med att komma till uttryck i handlingar,
som skulle nödvändiggöra bataljonens upplösning, ja kanske rent av dess
delvisa internering. Under sådana förhållanden var icke ett ögonblick
att förlora. Därför beslöt jag mig för att omkring den 10 januari 1918
resa till Stockholm, för att där personligen konferera i saken med
därvarande landsmän samt om möjligt komma i direkt kontakt med
militärkommittén i Finland. En vecka senare fingo vi även till stånd
ett avgörande möte, vid vilket närvoro statsrådet A. Gripenberg,
lantbruksrådet H.G. Paloheimo, magister K. Donner, kapten G. Theslöf,
ryttmästaren M. Gripenberg, ryttmästaren H. Åkerman, som enkom på vår
kallelse kommit från Finland, samt undertecknad. Efter en kortare
diskussion beslöts det enhälligt, att, oaktat vår regering blott
befullmäktigat oss att uppgöra ett eventuellt vapenköp, vi dock skulle
i regeringens namn hos tyskarna anhålla om hemsändande av bataljonen
såsom en fullt väpnad, sluten trupp. För detta ändamål skulle en av
senator P. Svinhufvud åt statsrådet Gripenberg given blanco-fullmakt
användas. Detta vårt beslut meddelades regeringen. Följande dag
återvände jag till Berlin med de så viktiga fullmakterna. Vid min
ankomst till generalstaben märkte jag emellertid genast, att någonting
kommit emellan och, ombedd att följande dag infinna mig i
utrikesdepartementet, fick jag där till min förvåning och förargelse
erfara, att ministeriet på grund av de pågående fredsunderhandlingarna
i Brest-Litovsk numera kunde tillåta varken vapenköpet eller -- ännu
mindre -- jägarbataljonens hemresa, emedan bägge dessa företag kunde av
ryssarna tolkas såsom fientliga handlingar. "Ingen tysk regering
riskerar i detta ögonblick för Finlands skull fredsslutet med Ryssland"
sades det. Här stod man alltså nu, och till råga på olyckan hade
underrättelsen om fientligheternas början i hemlandet alldeles nyss
ingått. Av nervositet och otålighet visste jag knappast mera till mig,
och det var nog ord och inga visor, jag lät legationssekreteraren
v. Trautman, som under statssekreteraren v. Kühlmans frånvaro i
Brest-Litovsk skötte om våra angelägenheter, höra. Efter en mycket
häftig ordväxling fick jag det likväl därhän, att herr v. Trautman åtog
sig att ännu en gång telegrafiskt förfråga sig hos v. Kühlman samt att,
om min anhållan tillika genast telegrafera till general Ludendorff.
Dessutom avsändes ännu samma kväll genom generalstaben i Berlin till
general Ludendorff en av senator Hjelt och mig uppsatt skrivelse, i
vilken vi klart och tydligt läto förstå, att nu var stunden inne, då
Tyskland måste i handling visa att det verkligen legat allvar bakom
alla dess tidigare åt oss givna löften. Den spänning, vari vi
finländare befunno oss de närmaste 24 timmarna, kan knappast med ord
beskrivas. Redan den följande dagen anlände emellertid svaret från
Ludendorff i form av befallning till generalstaben i Berlin, att
omedelbart tillmötesgå vår begäran samt att med alla till buds stående