Lifsbilder från finska hem 1 - 3

bli blind. Aldrig skulle hon bli en sådan menniska, att hon skulle kunna
föda sig med arbete. Fattighuset väntade Hellu stackare, der skulle hon
få släpa fram sitt lif under hårdhjertade menniskors hugg och slag. Den
stackarn, som hade en så vek natur, skulle inte ens lära att försvara
sig, nog skulle verlden få förtrampa och misshandla henne efter eget
behag.
Under det hon tänkte detta, rörde Mari ifrigare vaggan och ögonen
stirrade åter vidöppna mot fönstret, genom hvilket nu en bit af den
stjernklara himlen lyste.
Elaka blott voro menniskorna mot den fattiga och svaga, äfven när de
låtsade hjelpa. Bättre vore, om de toge lifvet af dem genast och inte
plågade dem i deras brist och olycka. Men ingen tog den fattiges parti,
alla voro de genast färdiga att lägga börda på börda. Detta kände hon så
lifligt, hvar gång hon tänkte på sina barns framtid. Hårdhet skulle de
mer än tillräckligt få röna i verlden; de hade inte att vänta sig några
glädjedagar. Och lilla Anni der i vaggan, hvem kunde på förhand gissa
hennes öde. Kanske skulle hon bli vacker, riktigt en Herrans engel var
hon åtminstone nu med sina blåa ögon och hvita lockar. Men kanske det
just skulle bli hennes största fara. En vacker och fattig flicka råkar
lätt på dåliga vägar. Männen skulle förleda henne, och när de en gång
finge henne att falla, så skulle de behandla henne som en skurtrasa.
Dåligt var i sanning en sådan olycklig qvinnas lif; knapt någon såg på
henne utan att spotta. Då skulle Hellu ändå vara lyckligare i sin
vårdanstalt och nästan också Petu... Herre Gud, hade de inte i sjelfva
verket begått en stor synd, då de skaffat barn till ett sådant här lif.
Bättre skulle det varit för de stackrarne, om de alls inte blifvit
födda, än att de kommit hit att pröfva verldens sorger. Den som inte är
född, känner inga qval och erfar ingen hunger.
Mari tryckte åter andra handen mot hufvudet. Tankarna hade blifvit så
tunga, att de stelnade derinne liksom till en klump. Hon kände ingen
plåga, men en underlig tryckning i hjernan och på samma gång en
förfärlig oro. Ingen klar tanke uppstod mer hos henne, hon förmådde inte
tänka, fast hon nog hade velat. Hon försökte bedja.
-- Förskjut mig inte, käre fader, förbarma dig, kom till min hjelp...
Men det kändes, som om Gud försköt henne från sitt ansigte och kastade
henne ned i mörkret...
Sedan började någon ond ande anfäkta henne. Den kom liksom bakifrån och
hotade henne. Hvad ville den?
-- Lilla Anni?... att gå och qväfva henne ... och strypa henne vid
halsen ... de andra ... och sedan sjelf ... hoppa i en vak...
-- Herre Kriste, hjelp mig ... bevara mitt förstånd...
Hon tyckte sig falla ned vid korsets fot och der ropade hon Herren till
sin hjelp. Men de onda andarne kommo i allt större antal omkring henne,
de refvo och sleto och rådbråkade henne, och hon klämde båda armarna
kring korset och skrek...


II.

Mari, hör du! Hur är det med dig? Hvarför skriker du?
Holpainen skakade henne, men då han inte fick henne vaken, sökte han
tändstickorna från golfvet och drog eld. Maris ögon voro öppna; hon var
således vaken, fast hon skrek. Holpainen höjde upp lampan, för att
bättre kunna se henne.
-- Hvad felas dig? Se så!
Han skakade henne vid skuldrorna, och nu kom Mari ändtligen till sig
sjelf. Men hon såg skrämd ut och ögonen sväfvade oroligt omkring.
-- Hvarför skrek du?
-- Inte, inte så hårdt, hviskade hon, att de inte komma tillbaka.
-- Hvilka?
-- De, de samma.
Hon såg skrämd bakom sig till yttersta ändan af rummet, dit den dåliga
lampans ljus inte nådde. Holpainen betraktade henne med oro; en elak
aning ville stiga upp i hans bröst, men han bemödade sig att fördrifva
den. En så stor hemsökelse skulle väl Gud ändå inte sända öfver dem.
-- Du har drömt. Hvarför tittar du så dit i knuten, inte är ju der
någon. Hör, Mari, se så, sansa dig nu!
Han skakade henne åter. Mari tycktes lugna sig.
-- Är du sjuk?
-- Nej, hur så?
-- Som du är alldeles våt.
Holpainen for med sin sträfva hand öfver hennes ansigte.
-- Alldeles som doppad i vatten, sade han. Drömde du, då du skrek så?
-- Jag måste visst ha drömt.
Mari ryste vid minnet deraf.
-- Vi skola nu lägga oss och somna i Herrans frid.
Holpainen ville släcka lampan, men Mari hindrade honom.
-- Nej, låt den brinna. Jag är så rädd.
-- Den må brinna då.
Holpainen sköt lampan längre bort på golfvet och sträckte ut sin kropp,
färdig att åter fortsätta sin sömn.
-- Det var ändå lycka, att det inte var något värre, tänkte han och drog
täcket öfver sig.
Mari kröp ihop bakom hans rygg och tryckte sin panna mot mannens
skuldra.
-- Om man kunde få litet sömn, tänkte hon för sig sjelf, innan de der
förfärliga synerna åter igen komma.
Hon hade inte varit somnad, det visste hon alldeles säkert. Hon såg dem
alla alldeles tydligt, om det sedan var yrsel eller något ännu värre.
Bara hon inte skulle förlora sitt förstånd. Så underligt tungt och styft
kändes hennes hufvud. Och de dystra och förfärliga tankarna ville igen
med våld tränga sig på henne. Gud älskade inte lika mycket alla
menniskor; endast de höga och rika, men inte de fattiga. Sjukdom och
ångest, ofärdighet och allt slags elände sände han dem, böjde dem under
ett så tungt ok, att de dignade. De svagare krossades, de som hade mera
lefnadslust kastade sig in på ondskap, och sålunda medförde för dem det
timliga eländet äfven evig förtappelse. De höge och rike behöfde inte
hafva sorg och bekymmer för sina barns framtid; det hände sällan att
någon af dem blef en förbrytare, och de slutade inte i fängelser eller
fattiganstalter eller skökohus.
Så var det; Gud brydde sig inte om den fattiga, utan hade förskjutit dem
och lemnat dem i de onda andarnes våld...
Nu blefvo hennes tankar åter förvirrade. Hon tyckte sig se lurande
fiender, hvilka väntade på tillfälle att kasta sig öfver henne. Hon
kände lust att skrika, men bakom all denna förvirring och fruktan hade
hon dock en förnimmelse af, att hon med sitt skrik skulle väcka alla de
andra, hvilka sofvo så lugnt. Derför knöt hon blott näfvarne åt dem och
försökte trycka sig ännu närmare Holpainens rygg. Och hon tvang sig att
vara tyst och skrek inte. Men svårt var det, hjertat bultade och alla
pulsar slogo och kroppen slungades hit och dit i krampaktiga ryckningar.
Hon andades flåsande, höll med ena handen hårdt fast i Holpainens
skjorta, och med den andra slog hon oupphörligt i luften, för att
skrämma bort de der, som lurade bakom henne och hvilka genast närmade
sig, så fort hon det minsta upphörde att hota dem.
Holpainen rätade ut sig och sköt henne undan.
-- Gå mera ditåt, jag har trångt.
Mari slog honom till svar. Holpainen reste sig upp att sitta och såg på
henne, utan att säga ett ord. Mari såg tillbaka; en mörk eld glödde i
hennes ögon, håret hade fallit ned på pannan och hennes ansigte var
förändradt. Holpainen såg alltjemt på henne. Den der förfärliga aningen
bragte hans hår att resa sig.
-- Hvarför slog du mig?
Mari pressade läpparna tillhopa och sade ingenting. Det var som om någon
makt drifvit henne att ånyo störta sig på honom, men hon hejdade sig.
-- Hvarför slog du mig? Mari, hör du! Du är ju vaken, eller hur?
-- Jo.
Ljudet af Holpainens röst lugnade henne. Medvetandet återvände, hon
begrep att hon var tokig. Men det skulle hon inte säga åt sin man,
hemligt skulle hon hålla det, hemligt så länge hon kunde.
-- Du är då vaken? Hvarför slår du mig då?
-- Jag hade en elak dröm. Lägg dig nu, inte skall jag slå mer.
-- Är du sjuk?
-- Nej. Jag har elaka drömmar.
-- Välsigna dig då, kära hustru.
Holpainen lade sig åter ned bredvid henne, men vände sig nu på andra
sidan för att kunna ge akt på henne.
Mari knäpte sina händer och bad halfhögt "Fader vår" och "Herrens
välsignelse". Holpainen hörde, att hon bad båda rätt, ord för ord. Månne
en sinnesrubbad kan dem så der, tänkte han. Hans sömn var försvunnen;
han såg på sin hustru, som föreföll att vara mycket orolig. Ständigt och
jemnt gjorde hon plötsliga rörelser, knypplade med sina fingrar på
täcket och vände på hufvudet, liksom om hon lyssnade på något.
Andedrägten var ojemn och flåsande. Kroppen skälfde.
-- Du grubblar helt visst så mycket öfver vår belägenhet?
Mari svarade inte. Hon beslöt att tiga, så att Holpainen inte skulle
märka något, ty helt säkert skulle hon tala i kors, om hon bara öppnade
munnen. De drogo sig dit längre bort, de onda andarne. Aha, de voro ändå
rädda för hennes man. Hon fick lust att gyckla åt dem och reta dem en
smula, men hon vågade inte göra det så att Holpainen såg, ty det var
galenskap. Hon visste att det var galenskap, fastän hon såg dem så
tydligt. Der voro de nu längre borta med ryggen åt dem, och tittade
endast i smyg öfver sina axlar; det var väl, att de voro rädda för
hennes man.
-- Du skall inte låta jordiska saker plåga ditt sinne så der; det
åstadkommer ondt, och de bli ändå inte bättre deraf. Menniskan måste
vara tålig och förlita sig på Gud; nog håller han vård om oss.
Holpainen undrade, att han kunde tala så der bra; orden kommo som af sig
sjelfva i hans mun.
-- Ja, ja, nog håller Gud vård om oss.
Mari rynkade sin panna och pressade ihop läpparna. Den dumma träskallen,
som trodde, att Gud bryr sig om sämre folk. Hade hon inte tydligt sett,
huru Gud tvärtom hatade dem och sände alla slags olyckor, sjukdomar och
sorger öfver fattiga menniskor och nu slutligen de der onda andarna att
anfäkta henne.
-- Får du inte sömn? Slut dina ögon, så somnar du kanske.
Mari slöt ögonen. Hon måste lyda, ty mannen såg strängt på henne. Hon
skulle haft lust att slå honom, men hon vågade inte, han var så stark
och han skulle genast taga i henne med sina hårda näfvar. Hon måste vara
stilla ... stilla ... men bara han somnade, Holpainen, då skulle hon
gripa med naglarna omkring hans strupe. Bara han somnade... Mari öppnade
ögonen helt litet, men slöt dem åter, då hon mötte mannens lugna och
forskande blick. Måste vara stilla ... stilla...
Måste vara stilla ... stilla...
Och hålla ögonen fast. Holpainen var vaken, det hörde hon på
andedrägten. Och lilla Anni sof så godt den här natten. Månne barnet
stackare redan började blifva bättre.
Ville sparkade, månne han hade fått täcket bort, der han låg på det
kalla golfvet. Hon kunde inte gå och se om honom. Holpainen såg på
henne, det kände hon, fast hon inte mer orkade öppna på ögonlocken.
Måste vara stilla ... stilla...
Maris fantasier upphörde så småningom. Hon somnade.
Holpainen fick inte mera sömn. Det torde också redan varit på
morgonsidan. Han sträckte sig på bädden och funderade. Det stod nu inte
rätt till med Mari, det förstod han nog. Men kanske skulle det der gå
öfver, när hon fick sofva litet. Äfven af för mycken trötthet kan en
svag menniska blifva bortblandad, isynnerhet om hon länge varit utan att
äta. Mari tog ju alltid åt sig den minsta delen, när hon delade mellan
dem matsmulorna, fast hon egentligen bort äta dubbelt mer än de andra,
då hon ammade barnet. Dumt att han inte förut kommit att tänka derpå.
Vidare hade hon vakat många nätter med Anni, och det tog också på
krafterna. Det var lycka att hon nu sof utan att behöfva vaggas, så att
Mari fick hvila sig...
Mari åt ju inte ens af soppan i middags, doppade bara skeden ett par
gånger. Om han i morgon skulle försöka få åt henne någonting ... om han
skulle täckas begära af Tiina Katri ... ja, det skulle han göra och
berätta hur skrämd han hade blifvit i natt; då skulle Tiina Katri nog
hjelpa dem...
Här stannade Holpainens tankar, ty lilla Anni började vakna. Han
försökte stiga upp så sakta som möjligt, att han inte skulle väcka Mari,
och steg försigtigt öfver henne fram till vaggan.
Annis ögon voro slutna, men hon vred sig och qvidde ynkligt. Holpainen
vaggade och försökte sjunga, såsom Hellu eller Mari, men han fick inte
sin röst att böja sig; det blef blott ett sträft brummande. Anni tycktes
bli förvånad deröfver. Hon öppnade ögonen och stirrade på honom. När hon
såg fadren der, hvarest hon förut varit van att finna modren eller
Hellu, drog sig hennes mun på sned och qvidandet öfvergick till gråt.
Mari spratt upp och stirrade på dem med vidöppna och orörliga ögon. Hon
var synbarligen ännu inte vid medvetande.
-- Skulle du orka stiga upp och ge bröstet åt henne, eller skall jag
hemta henne dit bredvid dig? frågade han.
Mari sade ingenting, men liksom af gammal vana kom hon till dem, och
böjande sig öfver vaggan satte hon bröstet i barnets mun. Det sög ett
par gånger, men vände sedan bort hufvudet och ville inte mer. Dess
ansigte uttryckte plåga och ångest, den qvidande rösten var svag och
hes.
-- Borde man inte ge droppar åt det? frågade Holpainen åter.
Mari syntes förstå hvad han sade, fast hon ingenting svarade. Hon steg
lugnt upp och gaf med en sked medikamentet i barnets mun. Holpainen
följde henne noga med ögonen och försökte öfvertyga sig om, att Mari
inte felades någonting annat, än att hon var trött. En underlig
beklämning plågade honom likväl och han kunde inte frigöra sig från sin
fruktan. Om blott tiden skulle lida och Tiina Katri stiga upp, tänkte
han för sig sjelf, så att han finge höra, hvad hon menade.
Holpainen kastade sig ånyo på sin bädd, inte för att somna, utan för att
invänta morgonen. De äldre barnen sofvo ännu i sin sötaste sömn i andra
ändan af rummet. Mari vaggade träget, jemnt och lugnt, alldeles som
förut; endast att kläderna hängde i oordning på henne, och håret föll
öfver hennes ansigte, utan att hon brydde sig om att stryka bort det.
Och nyss, när hon gick efter droppflaskan, tyckte han, att hon höll sig
framåtlutad och drog fötterna efter sig. Men allt det der kunde komma af
trötthet, och det gjorde det också helt säkert.
Sålunda sökte han qväfva den ångestfulla känsla, som plågade hans
bröst. Men det lyckades honom inte förrän längre fram på dagen, då Tiina
Katri på hans begäran hade varit och sett efter Mari. Holpainen följde
med henne ut i farstun och der talade de hviskande om saken.
-- Inte felas det henne någonting, så vidt jag kan förstå, sade Tiina
Katri. Sorger och bekymmer förändra alltid menniskan, och kanske hon nu
dessutom fruktar att Anni skall dö. En lycka vore det ju för det
stackars barnet, men inte vill man ändå gerna ge bort dem.
-- Men när jag inte kunde få henne att tala i natt; det var det, som
skrämde mig mest.
-- Hon var säkert så genomtrött. Inte tycks hon nu heller vilja tala
mycket, men hon svarade ändå.
-- Ni tror således inte, att det är någonting att frukta?
-- Nej.
-- Gud vare lof. Det käns riktigt, som om en tung sten blifvit lyft från
mina skuldror.
-- Gå in nu, att hon inte börjar misstänka något. På eftermiddagen skall
jag åter se in till henne.
-- Tack, kära Tiina Katri, och kom snart igen och trösta oss stackare.
-- Jo, jo.
Tiina Katri undrade, hvad som så hade förändrat Holpainen. Han hade
alltid förr förefallit hafva en hård och lugn natur, men nu var den
grofva starka karlen uppskrämd som ett litet barn.
Mari satt hela dagen nästan oafbrutet vid vaggan. Anni blef allt svagare
och svagare; hon orkade inte mer gråta ens och tog inte bröstet, fast
hennes mun var alldeles torr. Hellu städade bort bäddarne och sopade
golfvet. Gossarne sutto vid spisen och åto på de brödbitar, som sedan
gårdagen ännu funnos i Hellus påse. Mari såg allt, som tilldrog sig
omkring henne, aflägset som i en dröm. Ingenting gjorde något intryck på
henne och hon kunde inte sysselsätta sig med någonting. Hennes hand
rörde sakta vaggan, utan att hon ville det, endast af vana. Gossarne
trätte allt emellan; hon orkade inte banna dem, hennes mun var som
fastspikad, läpparna och tänderna hoppressade och tungan tjock. Själen
var utanför kroppen, tyckte hon. Hon lefde inte mer och var inte der i
rummet, och likväl visste hon, att hon lefde, visste att hon var just
der, hvarest hon befann sig; visste att den der var hennes man och att
de der barnen voro hennes barn. Hon förstod dessutom ännu det, att
mannen oroligt betraktade henne och sörjde, att hon inte var som förut.
Allt var dunkelt för hennes ögon, och likväl såg hon; det susade i
hennes öron och likväl urskiljde hon deras röster. Hon önskade ingenting
och längtade inte efter något. Om alla verldens skatter hade varit der
framför henne, skulle hon sett på dem med likgiltighet. Men när hon kom
ihog de nattliga synerna, vaknade likväl hos henne en önskan, den sista
i detta lif. Hon skulle önskat att blifva sänkt i jordens sköte, djupt
under mullen till den eviga hvilan. Och hon bekymrade sig inte ens öfver
hvad det var, som skulle möta henne der på andra sidan grafven, ty det
kunde inte vara värre, än den der nattens lidanden. Äfven detta
tillstånd, att lefva så här utan själ, att vara som i sömn eller yrsel,
var mycket plågsamt; gerna skulle hon utbytt äfven det mot hvilket annat
som helst, men ändå inte mot de förskräckliga synerna. Om hon visste att
de skulle komma, skulle hon hellre kasta sig i en vak.
Hellu stackare såg allt efter litet på henne; hon förundrade sig säkert
öfver att hon ingenting sade. Hvad hade hon att säga? Ingenting, alls
ingenting. Om hon hade kunnat koka kaffe; i pannan fans ännu sump, men
det var redan två gånger kokadt på den, hvad för smak skulle den nu mer
kunna ge? Det var bäst att Hellu gick och tiggde och skaffade hem
brödbitar och sillhufvuden och kalla potäter; underligt att inte
Holpainen kom ihåg att säga till derom. Hon sjelf kunde inte göra det,
då munnen hade torkat fast och själen var borta.
Men Hellu förstod det af sig sjelf.
-- Mamma, skall jag igen gå ut i sta'n och begära bröd?
Mari nickade. Stackars barn, om du för eviga tider skulle gå bort och
slippa att se det här eländet, tänkte hon, men kunde inte få fram det.
Lilla Anni såg på henne med en ångestfull blick, liksom den, som begär
hjelp, men ej kan tala om sin plåga. Hon kände på barnets händer och
fötter; de voro kalla som döden. Mari upphörde att vagga, stödde sin
kind mot venstra handen och armbågen mot knäet. I denna ställning såg
hon på, hur lilla Anni höll på att dö.
Holpainen märkte, att det var något särskildt med barnet, och gick
närmare. Han stod på andra sidan vaggan och såg, hur det lilla bröstet
höjde sig tungt under de sista plågorna. Mannens sträfva ansigte
skälfde; ett par tårar föllo från ögonen ner på nässidorna, men han
torkade bort dem med sin breda tumme och gick åter att sätta sig vid
bordet. Hela dagen sög han sin tomma pipsnugga; någon tobak fans der
inte, men derifrån kom ändå en liten svedd smak, och sjelfva sugandet
var dessutom redan en njutning.
Vid middagstiden var Hellu inte ännu hemma. Men hon hade från sin påse
lemnat på bordet några kalla potäter och en råttäten brödbit. Holpainen
hittade i skåpet salt, som han lade i vatten. Han vinkade tyst åt
gossarne att komma och äta, och äfven åt Mari. Men hon skakade på
hufvudet och blef att sitta på sin plats. Ville och Petu grepo sig
deremot genast med god aptit an med potäterna, som fadren fördelade i
lika delar åt alla, fyra åt hvar; för sig sjelf tog han dem, hvilka han
ansåg vara dåliga.
-- Ät inte ännu era potäter, innan ni få bröd, hviskade Holpainen. Om
också du, Mari, ändå försökte äta en bit, så att du skulle få litet
krafter. Den här tycks vara god. Om du vill, skall jag hemta åt dig.
Intet svar, endast en liten, tvär skakning på hufvudet.
-- Se der, gossar! Doppa i saltvattnet.
Petu och Ville åto glupskt, men fadren hade just ingen aptit. Han tvang
sig att svälja några gånger, sedan lemnade han maten. Från vaggan hördes
allt ynkligare qvidanden. De skuro som knifvar i hans hjerta. Han
önskade, att det snart skulle bli slut för det arma barnet.
Mari satt framåtlutad som förr och betraktade barnet, hvars ögon voro
stelt riktade åt samma håll. Hon undrade för sig sjelf, att hon så
likgiltigt kunde se lilla Annis plågor, liksom om de alls intet skulle
angått henne. Skulle hon redan hafva lidit till den grad, att ingen sorg
mer kunde göra intryck på henne. Kall och oberörd skulle hon i detta
ögonblick kunnat se alla kämpa med döden. Och några timmars än så svåra
plågor voro ju i alla fall ingenting i jemförelse med ett långt och
mödosamt lifs alla lidanden. Bättre att alla doge nu med ens, så att de
skulle blifva saliga. Härvid kände hon åter sitt hufvud blifva virrigt,
och det var som om en osynlig makt ville drifva henne att störta sig på
barnen för att göra ett slut på lifvet för dem, åt hvilka hon sjelf hade
gifvit det. Men när hon lyfte upp hufvudet och genom hårtestarne kastade
en mörk blick på mannen, måste hon afstå från sin föresats, då hon såg
hans allvarliga och forskande ögon. Med det samma försjönk hon äfven
åter i sin förra slöhet; hon såg allt, hvad som tilldrog sig, och såg
ändå ingenting, hörde och hörde ändå inte, led och kände ändå inga
lidanden, lefde som i yrsel och brydde sig om ingenting alls.
Hellu kom hem. I ena handen höll hon den fylda påsen, med den andra
famlade hon efter låset, för att draga dörren till.
-- Jag fick stekben till soppa, jublade hon.
-- Sakta, sakta! hviskade fadren och visade med handen på vaggan.
Hellu blef förskräckt. Det var som om iskallt vatten hade slagits öfver
hennes kropp ända ned till fötterna. Hon ställde sin påse i en vrå och
gick på tårna fram till Anni. Endast ett ögonkast, och hon begrep allt.
Lilla Anni hvarken gret eller skrattade mer, hon behöfde inte mer deras
hjelp. Tungt och långsamt drog hon andan der i sin vagga och såg mot
taket utan att röra ögonen, liksom väntade hon på att någon skulle komma
och taga henne.
Hellu smög sig till sängkläderna i knuten och kastade sig ned der
framstupa. Af kroppens skälfningar syntes det, att hon gret, fast inga
snyftningar hördes.
Holpainen satt lutad och med hufvudet nedböjdt nästan till knäna.
Händerna voro knäpta öfver pannan. Han försökte bedja, men kunde inte;
hans tanke stod stilla. Han satt der blott och väntade tyst, väntade på
det afgörande ögonblicket. Han andades knappast; dödens tunga och
högtidliga närvaro lade sig tryckande öfver allt lif i rummet.
Också gossarne sutto nu stilla bredvid hvarandra. Ville såg med stora
ögon än på modren, än på fadren. I mungiporna syntes ännu smulor efter
maten och kinden hade skafvats röd af den hårda brödkanten. Petu höll
med båda händerna i sin nakna fot och undrade, att inte frun ännu hade
hemtat åt honom byxor, fast hon i går lofvade så säkert.
Och Mari var som en bild, orörlig, tyst och liflös.
Annis andedrag blefvo allt glesare, sedan rosslade det ett par gånger i
hennes bröst, och dermed var allt slut.
Hellu väntade en stund, om ännu ingenting skulle höras. Men när allt
förblef tyst, förstod hon, att Anni var död. Och fast hon hade bedt, att
Herren skulle taga henne från denna verld, kändes det ändå så svårt, då
lilla Anni nu hade gått bort, att hennes hjerta ville brista. Hon gret
högljudt, och då började också Ville gråta.
Tiina Katri hörde gråten in till sig och kom att se åt.
-- Jaså, sade hon sakta, det är slut re'n här, ser jag. Fort gick det
också. Ja, ja, Mari stackare, Herren gaf och Herren tog, välsignadt vare
Herrens namn.
Mari satt fortfarande på samma plats och i samma ställning.
Tiina Katri slöt likets ögonlock och band en duk under hakan.
-- Lägg dig till hvila för en stund, Mari. Jag skall tvätta lilla Anni,
och sedan måste hon väl föras bort från det varma rummet.
-- Och jag måste börja laga kista, sade Holpainen.
Mari, som hittills inte hade sagt ett ord, började nu plötsligt tala,
hastigt och häftigt.
-- Blå kista och hvitt täcke; det bör vara sherting, och en blomma i
handen. Skaffa pengar någonstans ifrån, Holpainen.
-- Jo, jo.
Holpainen var så nöjd, då han hörde Mari tala, att han skulle kunnat
lofva att taga månen ner från himmelen, om det skulle galt.
-- Och hon får inte läggas i gemensam graf, utan skildt för sig,
alldeles skildt.
-- Nej, nej, var lugn för det.
-- Och af myrtenqvistar skall det lagas en krans på hennes hufvud och
en blomma i handen, en sådan der, som kostar en mark, och
shertingsskjorta. Ja, hör du, shertingsskjorta och blomma i hand och
krans...
Tiina Katri och Holpainen sågo på hvarandra. Det plötsliga ordflödet
gjorde mannen åter orolig.
Men Tiina Katri sade lugnt:
-- Lägg dig der på sängkläderna, Mari, och försök att somna. Du är ju
alldeles genomtrött. Vänta, skall jag lägga dyna under ditt hufvud. Se
så der, lägg dig dit nu.
-- Går du inte redan, Holpainen, och gör den der kistan, den der
kistan...
-- Tala inte mer nu, det tröttar dig. Nog gör Holpainen kistan, och vi
skola bestyra om allt, skjortan och täcket och blomman ... var nu bara
lugn. Slut ögonen, så får du bättre sömn.
Mari slöt ögonen, men läpparna rörde sig ständigt. De andra kunde
emellertid inte urskilja orden. Man försökte vara helt tyst. Tiina Katri
tvättade liket och gick in till sig efter en ren skjorta åt det.
Mari hade blifvit stilla, men de visste inte säkert, om hon hade somnat.
När Tiina Katri och Holpainen efter en stund buro liket ut på ett bräde,
såg Tiina Katri bakom sig och såg då Maris ögon vidöppna följa dem. I
dem brann en dunkel, hotfull glöd.
Tiina Katri skyndade genast tillbaka, så snart de fått liket ut i
lidret. Holpainen hade tänkt stanna der i sina tankar, men hon knyckte i
honom.
-- Kom bort nu, hviskade hon.
De hade ännu inte hunnit upp på trappan, då de inifrån hörde ett hemskt
ljud, och i det samma kommo barnen alla tre rusande ut från dörren emot
dem.
-- Mamma, mamma...
Mera kunde Hellu inte säga. Holpainens hår reste sig på ända och han
gick förbi dem in.
-- Herre Gud! suckade Tiina Katri sakta, stannade och tryckte handen
mot sitt hjerta.
-- Kära barn, gå in till gårdsfolket och stanna der. Säg att jag
skickade er.
Hon sköt dem mildt ner från trapporna och vände sedan sjelf tillbaka.
Ljudet hade förbytt sig till skrik. Det var ett djupt och sträft
rytande, inte en menniskas klagan och inte ett djurs tjut, utan båda
förenade och ännu något annat dertill, hemskt och förfärligt. Det var
som en gråt från en aflägsen, okänd verld, der andarne vrida sig i
qvalens eld.
Der låg hon ännu raklång på sin bädd, inte mer samma saktliga, tåliga
qvinna, som förr, utan en rasande, rytande dåre. Holpainen höll henne
fast med båda händerna.
-- En prest! En prest! ropade han, så snart Tiina Katri visade sig i
dörren.
-- Och doktorn! ljöd det ännu efter henne i farstun.
Tiina Katri sprang. Först till presten och sedan till doktorn. Och båda
följde genast hennes brådskande kallelse.
Pastorn kom först. Men han kunde inte ge någon hjelp. Den sjuka skrek
ännu förfärligare, när hon såg honom, och hörde alls inte på hvad han
sade. Dessutom kastade hon sig ännu så, att Holpainen hade all möda att
hålla henne.
-- Jag kan inte göra någonting här, sade pastorn rådlös, men vi skola
vänta på doktorn. Der kommer han också redan.
Doktor Wialén kom in, lugn och allvarlig. Vid första ögonkastet såg han,
hur det var fatt. Han vände sig till Tiina Katri, som darrande stod
bakom dem nära spisen.
-- Ge mig tvänne bälten eller någonting sådant.
Tiina Katri anade hans afsigt. Hon såg omkring sig och fann Annis
lindor. Dem gaf hon åt doktorn, som med den ena band Maris fötter
tillhopa och med den andra hennes armar bak ryggen. Derpå trycktes hon
åter ner på sängklädshögen i knuten.
Doktorn såg på bordet och på fönsterbrädet.
-- Bläck och penna?
Sådant fans inte. Tiina Katri sprang in till gårdsfolket för att begära.
Doktorn undvek Holpainens frågande blickar och såg ut genom fönstret.
-- Kan hon botas? frågade pastorn, men fick intet svar.
Heikura hemtade sjelf papper och bläckflaska samt penna och stälde dem
på bordet. De voro alla tysta, under tiden doktorn skref.