Lifsbilder från finska hem 1 - 2

Total number of words is 4987
Total number of unique words is 1346
36.1 of words are in the 2000 most common words
47.4 of words are in the 5000 most common words
51.9 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
Hon började gå med riktigt hastiga steg. Men i porten mötte hon en mager
och eländig qvinna, som bar tvenne barn på armen, under det tvenne andra
sprungo bredvid henne. Barnen, som hon hade i famnen, kinkade och vredo
sig; de stackrarne hade illa och svårt att vara. Mari tyckte det var
synd med den stackars qvinnan, hvilken tydligen ansträngde sina sista
krafter.
-- Hur orkar ni bära de båda barnen, är det inte alltför besvärligt?
frågade hon.
-- Hvad skall man göra, då man måste. Inte hjelper här någonting, fast
man skulle digna på fläcken, svarade qvinnan.
-- Låt det större barnet gå. Det tycks ju vara en rask gosse.
-- Den stackarn är felaktig, så att han inte kan gå bara helt litet i
sender.
-- Åhhå, nå så kom hit då, så skall jag bära. Hvart ämnar ni er?
-- Dit till biskopens ämnar jag gå. De sägas vara så goda mot de
fattige.
-- Jag skall följa er dit. Det blir visst litet krok, och jag borde
också redan gå hem, men jag skall komma i alla fall. Vi skola försöka gå
litet fortare.
-- Tack så mycket. Det käns riktigt lätt nu.
-- Hvarifrån är ni hemma?
-- Från Karttula socken.
-- Lefver er man?
-- Jo; men hans fot har varit sjuk i fem år. Och inte lär den mer bli
bra, som den redan är alldeles skrumpen och förtorkad ända till knäet.
Qvinnan fick tårar i ögonen. Hon torkade ansigtet med halsdukssnibben.
-- Får ni inte hjelp af kommunen?
-- Två kappar spanmål ge de i veckan åt min man till brödföda, men
ingenting åt mig eller barnen. Du är ung, du må arbeta, säga de. Men Gud
välsigne, när man inte får arbete, fast man skulle be på sina knän. Inte
har jag i förtid vandrat ut på tiggeri; jag försökte hellre lida och
blifva på ett ställe, i vår ria der i skogen. Och jag lade mig och
barnen alla qvällar att sofva med en ständig hunger. Men när döden redan
var nära att komma, så måste man slutligen lemna sitt bo.
Barnet på hennes arm blef oroligt. Qvinnan stannade, lät det få bröstet
i mun och vandrade sedan åter framåt i Maris sällskap. De större barnen,
en gosse och en flicka, båda klädda i ytterst trasiga kläder, hade
sprungit ett stycke förut. Qvinnan råkade i ångest och ropade åt dem att
vänta. Först när hon hunnit fast dem, lugnade hon sig åter. Hon bannade
och varnade dem likväl.
-- Underbart, att ni inte skall lyda. Hvad skall jag göra, om ni gå
vilse eller bli öfverkörda. Stanna nu nära mig. Håll fast i min kjol,
Sere!
Sedan fortsatte hon att tala till Mari.
-- Också jag har sett bättre dagar. Jag har inte alltid varit i sådant
här elände. Förr, när min man fick tre och till och med fyra mark om
dagen, så dugde det äta och skaffa sig kläder. Men af dem ha nu de sista
trasorna blifvit sålda och förvandlade till föda under sista vintern.
Hvad det må ha varit för en fru der vid stranden, som gaf det här täcket
kring barnet. Det fins ännu också goda menniskor här i verlden. Gud
gifve dem blott krafter att samla mera, så att de ha att ge också åt
andra, och inte åt mig allena.
-- Blef er man ensam der i rian?
-- Alldeles ensam; det är just det, som mest bekymrar mig. Men vi hade
intet annat råd. Från benet rinner sådant vatten, att det luktar som
gift; hvem skulle då taga honom i sitt hus. Jag försökte be än den ena,
än den andra dit till kamrat åt honom, men jag fick inte någon.
-- Här är det nu, som biskopen bor.
Mari stälde gossen ned på marken.
-- Du orkar väl redan gå in på gården, sade hon.
-- Tusen tack för ert besvär. Jag kom inte ens att fråga efter ert namn.
-- Holpainen heter jag.
-- Jaså, Holpainen. Ja, tack ännu en gång.
-- Förtjenar inte.
De skildes. Mari gick nu hastigt hemåt. Ju närmare hon kom, dess mer
beklämdt blef hennes bröst. Skulle hon förmå åter igen gå och se allt
detta -- elände, sjukdom, nakenhet och brist. Det var som om någon makt
skulle drifvit henne att hellre fly långt bort. Men de stackars barnen!
Hvad skulle förestå dem? Hellu skötte der troget om Anni; hon skulle ju
vara ett riktigt vilddjur, om hon hade hjerta att lemna dem. Mari
fortsatte sin väg ända fram, och kände ej ens mer sin hunger och
trötthet.
Redan på afstånd såg hon Petu stå i porten och vänta på henne och hon
anade deraf, att allt nu ej var, som det borde. Gossen darrade af köld i
sin tunna klädning. Han var barhufvad och med nakna ben; på fötterna
hade han ett par gamla kängor. Mari försökte skynda och vinkade med
handen åt Petu att gå in; men gossen stod qvar.
-- Anni dör! ropade han.
-- Gud välsigne!
Modren ryckte gossen med sig och sprang in. Der greto båda, Hellu och
Anni, Hellu derför, att hon inte fick Anni att sluta upp att gråta.
Länge hade det stackars barnet redan skrikit, det hördes på rösten, som
nu endast var ett sakta hväsande. Modren tog henne i sin famn. Hon var
igen feberhet, som om natten; munnen riktigt brände bröstet. Men hon
hade gråtit sig trött och ögonen slöto sig genast. Hon lade barnet från
sin famn ner i vaggan, bad Hellu åter vagga och gick att söka åt sig en
bit mat från bordsskåpet. Der fans ingenting annat än några kalla
potäter och Tiina Katris brödskal. Hon försökte nu ändå taga en bit
deraf, ty hon kände en sådan underlig plåga under hjertat. Men, hvad som
må hafva varit orsaken, hon fick ej brödet ner genom strupen, inte ens
fastän hon drack vatten på. Och när hon tvingade sig att svälja, ville
det komma tillbaka. I det samma började rummet gunga för hennes ögon och
det lade sig som en skymning öfver dem. Det kom säkert af vakandet; hon
måste få hvila sig. Hon gick vacklande till de från sängen i en vrå
hoplagda sängkläderna, på hvilka hon sträckte ut sig, och bad barnen
vara stilla, att hon skulle få sofva litet. När hon lade sig ned och
slöt sina ögon, hade hon en känsla, som om hon sjunkit djupt ner i
jorden. Den som ändå blott skulle slippa bort från verldens mödor till
ro och hvila, tänkte hon. Men mer förmådde hon ej tänka, ty hon föll i
ett underbart tillstånd; hon sof ej och hon vakade ej; hon var ej
svimnad och ej redig, tänkte ingenting och kände ingenting; men
egendomliga syner trädde fram för henne. Och fastän hon försökte
fördrifva dem -- ty hon förstod ändå dunkelt, att de voro endast
galenskaper -- försvunno de ej, utan ökades blott och började pina
henne. Jemte allt detta hörde hon liksom på afstånd Hellus röst, och den
visste hon vara verklig, hon visste, att Hellu sjöng för Anni.
I denna form kommo orden till hennes öron:
Kom, käre Jesus, hit,
Tag oss från jorden bort.
Kom, käre Jesus, hit,
Tag alla till din himmel!
Sången aflägsnade sig allt mer. Endast helt svagt ljöd rösten ännu; hon
urskiljde inte ens orden. Slutligen blef allt tyst. Äfven synerna
försvunno, hon försjönk i ro och hvila....
Hellu vaggade, och tystade allt emellan gossarne, hvilka ville bullra
alltför mycket. Inte derför, att det skulle stört modren; hon sof så
tungt, att huset helt visst skulle kunnat ramla, innan hon skulle
vaknat.
Ungefär en half timme hade helt säkert förlidit, då dörren öppnades och
tvenne fruar trädde in.
-- Mamma, mamma! ropade Hellu.
Men modren vaknade ej. Hon lemnade vaggan och gick att knycka i modren.
-- Mamma, här är fruar. Stig upp!
Hon skakade om modren så länge, att hon fick denna att lyfta på
hufvudet.
-- Här är fruar, mamma, här är fruar.
Slutligen syntes hon uppfatta det. Hon gnuggade sig i ögonen, torkade
sin panna, välsignade och försökte sätta sig upp. Sedan kom hon
plötsligt att tänka, att de säkert voro distriktsinspektriser. Och nu
sågo de henne sofva midt på dagen. De kunde tro henne vara lat och inte
ge åt henne något arbete. Och kaffepannan, som ännu var framme. Hvad
skulle de tänka om den? Att här inte alls var någon brist, eftersom man
hade råd att dricka kaffe.
Likt blixtar korsade sig dessa tankar i Maris inre. Och hon blef så
förskräckt, att hon började tala förvirradt, skrämde deraf upp sig ånyo
och blandade yttermera bort sig.
-- Jag lade mig litet att hvila dit, under tiden min man gick efter
droppar, eller den der lappen, inte låg jag der länge, men mitt hufvud
var så rysligt sjukt, och inte ha vi haft kaffe, bara cikoria lades
också i dag i pannan...
Hon hade i sin förvirring endast förvärrat saken ju mer hon talade. Hon
märkte det slutligen sjelf och kunde sedan ingenting annat än brista ut
i gråt. Äfven för Hellu började tårarne droppa längs kinderna. De kommo
alltid af sig sjelfva, så snart hon bara såg, att modren var bedröfvad.
Fruarna hörde på Mari, sågo sig omkring i rummet och fäste slutligen
sina blickar på barnen. Men Mari kände sig olycklig. Hon tänkte att de
ännu till råga på allt skulle tro, att hon var drucken. Och hon försökte
åter, om hon inte skulle kunna uttrycka sig redigare.
-- Så här ser det ut i den fattiges hem. Det är inte glädjefullt för
någon; sjukdom och svält, det är hvad alla få hålla tillgodo med, ända
från minsta barnet. Till och med den der äldsta flickan har re'n fått
pröfva lifvets hårdhet, så att det nog hinner till för henne. Från
spädaste barndomen ingenting annat än sjukdom. När den ena åkomman var
öfver, kom den andra. Men ändå orkar hon lefva. Månget blomstrande barn
omkring henne har gått i grafven; men hon slipper inte bort, fast hon är
svagast af dem alla. Låt åtminstone bli att gråta, din stackare, eller
mistar du den lilla syn, du har qvar.
I fruarnas ansigten syntes en känsla af medlidande. Den ena af dem
klappade Hellu på hufvudet och tog från sin ficka en kopparslant, som
hon lade i barnets hand.
Petu och Ville hade hittills oafbrutet betraktat de främmande. Ville
stod alldeles invid dem. Gossens ögon voro vidöppna, händerna instuckna
i byxfickorna och minen allvarsam. Petu gick och puffade honom bak. Men
Ville låtsade om ingenting, utan stod der rak och glodde och vände inte
ens på hufvudet. Petu puffade än en gång. Inte se'n heller. Ännu för
tredje gången och så hårdt, att gossen for några steg framåt och höll på
att stupa på fruarnas klädningsfållar. Han började tjuta och rusade på
Petu. Denne sprang undan, så att klädningen fladdrade. Modren tystade
dem och tog fatt i Ville. Petu började retas:
-- Ähä! si' du! Ähä!
Och till slut räckte han tungan långt ut.
-- Hvad heter du, min flicka? frågade den ena frun.
-- Int' ä' ja' flicka, fast ja' har klädning.
Frun skrattade.
-- Du har väl ändå något namn?
-- Petu.
-- Jaså, du heter Petu. Nå, jag skall i morgon hemta åt dig byxor.
Se, det tyckte Petu om! Munnen drog sig till ett bredt leende; han ilade
genast till modren och gömde sitt ansigte i hennes kjolar.
Fruarna gåfvo åt Mari en lapp, med hvilken hon skulle få arbete. Två
gånger i veckan skulle det ges, måndag och torsdag, för femti penni i
gången. Mari tackade dem ur hjertats djup och följde dem ut i farstun.
När hon kom tillbaka, förargade hon sig ännu öfver kaffepannan, och
stälde hon den nu undan. Äfven städade hon för andra gången rummet och
bannade på samma gång barnen, som hade skräpat så mycket under det hon
var borta. Inte skulle det eljes gjort något, men då fruarna råkade
komma midt upp i oordningen. Och sedan tvättade hon gossarnes ansigten.
-- Sådana stora lunsar och kunna ännu inte ens så mycket, som att hålla
sig sjelfva rena, utan mamma måste hinna med allt!
Så bannade hon, under det hon stökade i rummet. Och hon kunde nog tänka
sig, hvad fruarna sade åt hvarandra, när de gingo derifrån.
-- Nog var der dåligt, men de stackrarna ha också sjelfva skuld dertill.
De kunde åtminstone tvätta sina barn och hålla snyggt omkring sig.
Vattnet kostar ändå ingenting.
Så hade hon, då hon tjenade hos kamrerns, ofta hört dem säga. Och hur
kunde de förstå annat, då de aldrig sjelfva hade försökt, hur de fattige
hafva det. Och de visste inte, hur liten förmåga att arbeta den har,
hvars sinne nedtrycks af ett ständigt bekymmer och från hvilken hungern
tar de sista krafterna bort.
Deraf kom hon ihåg, att de hade nästan alls ingen mat hemma för denna
dag. Hellu måste bege sig ut med sin påse.
-- Men dröj inte länge, varnade hon, och stanna inte i köken, utan kom
bort, om de inte gerna vilja ge. Knyt den der ullduken kring ditt
hufvud, att dina öron hållas varma.
Sjelf satte sig Mari att vagga. Hon kände sig mycket trött ännu och Petu
satt väl der sysslolös, men han förstod aldrig vara aktsam, utan fick
alltid barnet att vakna. Hon försökte derför hellre hålla sig vaken, än
lemna vaggningen åt honom.
Hon satt på en pall; ena handen höll hon på vaggkanten, mot den andra
lutade hon sin kind, under det hon stödde armbågen mot knäet. Hon kände
en så besynnerlig tyngd, ögonen ville med våld sluta sig och hufvudet
nickade, så att det allt emellan gled bort från handen. Då stannade
också vaggan, och genast började barnet vända på hufvudet. Men då spratt
Mari upp och satte åter vaggan i gång, till dess Anni ånyo föll i sömn.
Det blef emellertid i längden mödosamt för henne att sitta. Ryggen och
sidorna värkte och hon ville inte på något sätt kunna hålla sig vaken.
-- Petu, kom och vagga, att jag får lägga mig litet. Der skall du få
bulla, men låt inte barnet vakna. Ville, kom bredvid mig, så hålls du
stilla så länge.
Hon somnade genast som hon lade sig ned på kläderna och vaknade ej,
fastän Ville trycke sitt finger mot hennes kind och hviskade:
-- Mamma, hoj, mamma! Inte vill jag sofva.
Men Anni började plötsligt skrika af full hals. Då spratt Mari strax upp
ur sin sömn.
-- Gud välsigne, hvad kom nu åt henne?
Hon gnuggade sina ögon och strök med båda händerna håret ur pannan. Anni
skrek, Petu vaggade och sjöng.
-- Gör du något åt henne?
-- Nej.
Mari fick henne inte att tystna. Äfven Tiina Katri hörde skriket in till
sig och kom för att höra, hvad som stod på.
-- Det håller ju på att dö, sade hon och tog barnet från Mari.
Hon gungade det på sina armar, knapprade på fönstret och vyssade. Allt
förgäfves.
-- Har du bjudit bröstet?
-- Hon tar inte.
-- Koponens hustru är der på min sida. Bed henne komma hit, kanske
skulle hon veta något råd.
-- Det är förbi med oss. Och som inte heller den der Holpainen kommer
hem, klagade Mari, i det hon gick.
Också Petu försökte lugna Anni. Han hoppade framför henne, skrattade,
hvisslade, slog två trästycken mot hvarandra och grimaserade efter bästa
förmåga.
-- Var stilla, inte bryr hon sig ändå om det der, sade Tiina Katri.
Koponens Lopo rådde att gifva barnet fyra eller fem droppar
Hoffmansdroppar och sedan gunga det i ett täcke; på detta sätt hade hon
fått sin gosse att lugna sig. Tiina Katri hade Hoffmansdroppar hemma,
hon gick efter flaskan och de hälde den angifna dosen i barnets mun.
Dropparne gingo i orätt strupe och barnet var nära att storkna deraf.
Genom att gunga henne i ett täcke fingo de henne med knapp nöd att
qvickna vid.
-- Hvart har er säng tagit vägen? frågade Tiina Katri, som redan flere
gånger riktat sina ögon på den tomma platsen.
-- Värden tog den för hyran.
-- Å--hå!
Tiina Katri sade ingenting vidare. Men hon ångrade sig öfver, att hon på
morgonen hade gjort så mycket väsen för den der bullen. Inte hade hon ju
blifvit fattigare för det. Och var det under, om barnen stackare togo;
de voro helt visst hungriga. Nu syntes ju inte heller den minsta
anordning för middagen, då hon deremot hade en god soppa på elden. Hon
beslöt att hemta en liten skål deraf åt gossarne, om det bara på något
sätt förslog dertill, och hvarför skulle det inte förslå; hon kunde
sjelf äta litet mindre.
-- Nog är det der fattigmanslifvet, utbröt Lopo, nog är det det sista.
Vår gubbe får inte heller mer någon sömn i ögonen om natten, utan vakar
och funderar på, hvad han skall ta sig till. Om man helst skulle komma
till sommarn, kanske skulle det se'n igen gå på något sätt.
-- Ja, det är visst och sant. Men när man ofta inte vet, hur man skall
komma öfver morgondagen, sade Mari, som satt i vaggan med barnet på
armen. Och den der beständiga sorgen och bekymret vill så förslöa
sinnet. På många nätter har jag inte heller fått sofva för den här
stackarn.
-- Gud vet nog sjelf bäst, hvad han gör, sade Tiina Katri, men nog ger
han ofta en menniska anledning att grubbla öfver, hur underligt det går
till här i verlden. Den ena har fullt upp, den andra dignar af brist.
Jag kan inte förstå, hvarför den käre skaparn har inrättat det så.
-- Mångt och mycket blir nog oklart för oss här i lifvet, suckade Mari,
mer liksom i sina tankar, ty hon betraktade lilla Anni, som sakta
klagade i sömnen.
-- Hon har plågor, stackarn, fortsatte hon. Må det vara stygn?
-- Hvem kan veta, hvad som felar så der små barn, som inte kunna tala,
sade Lopo. Men bra sjuk ser hon ut i ansigtet.
-- Der tycks Holpainen komma just nu, sade Mari, när hon hörde att någon
stampade sina fötter i farstun.
Det var han och Heiskanen, Tiina Katris man.
-- Du dröjde länge, sade Mari. Fick du helst lapp?
Holpainen gaf åt henne en hvit, hopvikt pappersbit. Mari öppnade den och
såg på det skrifna. Då hon emellertid inte fick reda på, hvad der stod,
gaf hon lappen tillbaka åt Holpainen.
-- Stick den i väggspringan så länge, sade hon.
Tiina Katri och Lopo stälde fram stolar åt männen; sjelfva satte de sig
på sängkläderna i knuten.
-- Nu skall jernvägsarbetet börja, sade Heiskanen, i det han tog upp
från fickan pipa och tobakspung. Stoppa i också du, Holpainen.
-- Jaså, skall det börja redan. Då kan man åter komma att lefva upp, Gud
vare lof, sade Lopo.
-- Blif inte så glad deröfver, innan ni hör, hur stor lön de betala,
sade Holpainen.
-- Nå?
-- Endast åttio penni.
-- Store Gud, hvad tänka de på. Åttio penni, det förslår ju inte ens
till bröd. Med hvad skall man sedan betala hyran och köpa ved och
skodon; vid sådant arbete nötas de ju mer än vanligt.
-- Ja, och mera mat behöfs det också till det. När man inte har arbete,
äter man hälften mindre, sade Tiina Katri.
-- De der herrarne bry sig inte om de fattiga mer än om hundar, och
knapt så mycket ens, sade Lopo. Skulle de helst med ens taga lifvet, men
då de långsamt pina en så, att lifvet är mycket värre, än döden.
Heiskanen blåste en lång rök ur munnen.
-- Hvarifrån skulle staten eljes få pengar till tjenstemännens löner och
annat. Med den fattiges svett och möda betalas de ju i alla fall, sade
han.
-- Det är visst och sant, ingalunda med något annat, fortsatte Lopo. Och
inte fråga herrarne efter, om mången också sätter lifvet till. De veta,
att det nog ändå blir trälar qvar för dem, eftersom det fins mycket
fattigt folk i landet. Men jag lät dem också höra af det, när jag sist
var och betalade mantalspengar. Jag frågade: vill ni nästa år taga
kragen från klädningen, eller kanske skoningen? Eller tror ni, att ni
kan få en pennislant, när ni nu tar det allra sista? Det tog mig så i
hjertat, då jag måste sälja min enda goda klädning för den
mantalspenningens skull.
-- Din man var då vid Uleåborgs jernvägsbyggnad?
-- Ja, och alla barnen voro hos mig hela tiden. Han hotar också nu att
bege sig bort, då han inte kan se barnen svälta.
-- Ämna de inte ens framdeles höja dagspenningen? frågade Mari.
-- Knapt nog, svarade Heiskanen. Hvad tvingar dem att höja; de få nog
arbetsfolk för åttio penni denna tid. Och jag fruktar, att vi endast få
skada af hela jernvägen, fast den låtsas vara till hjelp. Hit kommer
se'n att strömma arbetsfolk från alla håll och lönerna hålla sig under
sommaren lika låga, som nu. Hur skulle enskilda personer betala dess mer
än staten.
-- Hvad tycks om det, att det sägs, att jordegarene varit och talat med
ingeniörerna, att de ingalunda skola ge åt arbetsfolket höga löner,
visste Holpainen berätta.
-- Jesus hjelpe! ropade Lopo, de hålla alla tillhopa mot oss. Men låt
dem gå på, det blir nog också en gång deras tur, om inte i det här
lifvet, så i det kommande. Låt dem hållas, hämnden kommer nog en gång.
-- Nog kommer det att finnas öfverflöd på fattigt folk i socknarne, om
man inte ens i sommar kan få förtjena mer än åttio penni, sade Tiina
Katri. Mången har fem, sex barn, se'n kommer hyran och de under vintern
gjorda skulderna, hvilka måste betalas. Och när man sedan blifvit så
utblottad på kläder och annat, att mången inte har mer än himmelens
foglar. Jag förstår verkligen inte, på hvad sätt man skall kunna lefva
nästa vinter.
-- Det är bäst att börja stjäla, så att man får komma i fängelse, eller
också ställa så till, att man kommer på lasarettet, då tar nog kronan
vård om en, menade Lopo.
-- Gud välsigne, så ni talar! sade Mari, i det hon vyssade barnet, som
åter börjat skrika.
-- Ja, det fins ju ingen annan möjlighet. Eller är det bättre att gå och
hänga sig?
-- Hellre lider man och håller ut, till dess döden kommer.
Mari vände barnet på magen och bultade det sakta i ryggen. Det tycktes
få litet lindring deraf, men lindan var baktill alldeles våt.
-- Kära menniska, låt det få torrt på sig, sade Tiina Katri.
-- Hvarifrån skall jag taga det, när det inte fins. I natt smutsade hon
ner allt, och jag har ännu inte hunnit tvätta. Petu, hemta hit det der
täcket. Nå, nu fryser det åtminstone inte.
Hon lindade Anni in i täcket och lät det ligga på magen på hennes
armar.
-- Det har visst knip, eftersom det får bättre ro så der på magen, sade
hon.
Heiskanen knackade ur pipan och stoppade den tillbaka i fickan.
-- Skola vi inte gå nu? sade han till sin hustru.
-- Jo. Men milde fader, som jag alldeles glömt bort soppan, som står på
elden.
-- Hvad skola vi äta? frågade Holpainen, när de andra hade gått.
-- Det fins inte en brödsmula hemma. Hellu gick just nu ut med påsen. Vi
skola vänta litet, säkert har hon väl något med sig, när hon kommer hem.
Holpainen skrapade sig i hufvudet och kastade sig på rygg på
sängkläderna.
-- Du frågar inte ens, hvart sängen tagit vägen.
-- Jag hörde det re'n af värden.
-- Om han se'n skulle vänta på den här månadens hyra, så att han inte
kör oss på backen. Tyst, Ville, Anni sofver.
-- Mamma, ge mig bröd!
-- Hvarifrån skall jag taga det; vänta till dess Hellu kommer. Petu, gå
ut i porten och se åt, om hon inte hörs af re'n.
Petu gick, men kom snart tillbaka och sade, att hon inte syntes ännu.
Ville började åter kälta.
-- Jag är hungrig, mamma. Mamma, jag är hungrig.
-- Gå ut på gården på en stund med Petu. Sök åt er vackra spånor från
lidret, så att ni få leka, bygga hus och annat sådant. Gå nu, så ä' ni
snälla.
-- Nej, jag vill inte.
Ville ämnade börja skrika, men fadren röt åt honom, och då blef han
ögonblickligen tyst.
Efter en stund kom också Hellu hem, och brödbitar funnos i påsen
tillräckligt för den dagen. Nästan i samma ögonblick visade sig Tiina
Katri i dörren med ett fat ångande potatissoppa.
-- Jag hemtar litet också åt er, då det blef öfver, sade hon.
-- Herre Gud, Holpainen, stig upp och ät. Många tusen tack, Tiina Katri,
alltid är du god mot oss. Gud i himlen belöne dig. Nu duger det för er,
gossar, men stå inte der så bredt, utan låt också Hellu få plats.
Holpainen satt vid bordet; gossarne stälde sig så nära som möjligt och
angrepo soppan med glupska blickar. Hellu stod ett stycke ifrån och
sträckte fram sin sked.
-- Gå du också och ät; jag skall vagga under tiden, sade Tiina Katri åt
Mari.
Bakom gossarne tog Mari några skedblad. Det smakade godt, potäterna voro
så mjöliga, att de föllo sönder. Hon kunde inte påminna sig den tid, då
hon sist ätit en dylik soppa. Men hon nändes inte taga just mycket
deraf, för att de andra skulle få tillräckligt, isynnerhet gossarne
stackrarne, som åto så glupskt. Hon slickade sin sked på båda sidor
alldeles ren och lade sedan bort den.
-- Åt du så litet? sade Tiina Katri, då Mari återvände till vaggan.
-- Jag har inte synnerlig matlust i dag.
Detta var också till en del sant, ty fastän hon nyss hade känt en
gnagande hunger och fastän soppan nog smakade skönt, försvann likväl
matlusten vid tanken på, att soppan ändå inte kunde förslå att mätta dem
alla.
På eftermiddagen sof Anni någorlunda lugnt. Mari kunde gå till doktorn
och till apoteket, och med droppflaskan i hand återvände hon sedan litet
lugnare till sinnes hem. Hon hoppades att barnet genom dropparne skulle
få bättre sömn till natten. Tiina Katri gaf åt dem en liten blecklampa,
så att de inte skulle behöfva vara i mörkret. Oljan skulle väl inte
räcka till för hela natten, om lilla Anni råkade vara sömnlös, men ändå
några timmar.
Det torde varit omkring åtta eller nio tiden, hon visste det inte så
precis, då de inte hade någon klocka. Modren höll på att bädda, åt
barnen på deras förra ställe, och åt dem sjelfva i knuten, der
sängkläderna lågo. Hellu vaggade barnet och Ville hade somnat på näsan
vid spisen. Modren klädde byxorna af honom och lyfte honom på bädden
bredvid Petu. Sedan lät hon äfven Hellu gå och lägga sig och flyttade
vaggan bredvid sin egen bädd. Holpainen låg redan åt väggen till med
ryggen i båge; af honom syntes endast de breda skuldrorna och den
brunaktiga luggen i nacken.
Mari stälde lampan och tändstickorna på golfvet bredvid sig, släckte
elden och välsignade sig. Hon höll från ena meden vaggan i rörelse,
under det hon låg på rygg med andra armen öfver pannan och blickade mot
fönstret, från hvilket en svag dager skymtade. Snart somnade de andra;
hon hörde det på deras jemna andedrägt. Det var tyst och mörkt omkring
henne; endast tankarna brusade och tumlade i hennes hjerna. Det stod
åter för henne, det der, att gossarne stulo bröd i morgse. På det sättet
hade de också säkert börjat som små, de der, som nu sutto i fängelse.
Barn hade också de en gång varit och deras mödrar hade ammat och vårdat
dem till ett olyckligt lif, till sorg för sig sjelfva och andra. Om
också hennes gossar en gång skulle komma dit i jernen. Herre Gud!
Hon såg framför sig det gulmålade stenfängelset och öfre våningens med
jerngaller försedda fönster, hvilka syntes till landsvägen öfver
ringmuren. Och bakom ett af dem kände hon igen -- gode Gud, var det ett
förebud eller hvad kunde det vara -- men Petus ansigte såg hon der
tydligt, Petus ansigte som fullvuxet, gråblekt och dystert -- men Petus
ansigte! Var det väl ett förebud? Gud välsigne!
Hon läste "Fader vår" och "Herrens välsignelse", men skälfde likväl från
hufvud till fot. Hon kom inte ens ihåg någon psalm utantill, fastän hon
nog förut kunnat sådana. Men "jag fattig, syndig menniska", det fick hon
någorlunda sammanhang i, och knäppande händerna hårdt tillsamman, höjde
hon dem mot fönstret och läste syndabekännelsen från början till slut.
Hon kände att hon var så ovärdig och usel, som en mask, utan den minsta
egen kraft eller någon som helst förtjenst, och att hon, med barn och
allt, ohjelpligt skulle vara hemfallen åt förderf och förtappelse, om
inte Herren af nåd ville frälsa dem.
Lilla Anni vred sig i vaggan. Mari slutade att bedja och började åter
vagga. När barnet då tystnade, slöt också hon sina ögon och föresatte
sig att somna. Hvad vann hon dermed, att hon plågade sig sjelf med
bekymmer; bättre att lemna allt i Herrans hand. Holpainen var
förståndigare, då han låg der och sof tungt vid hennes sida! De hade ju
den gemensamma bördan att bära; kunde den ena bära den lugnt, hvarför
kunde då inte den andra också göra det? Och till hvad gagnade ett sådant
öfverdrifvet grubblande? Det tillkom menniskan att vara nöjd med sin
lott och med ödmjukt sinne taga emot allt af sin himmelske faders hand.
Men just deri låg det. Hon knotade ändå alltid i sitt hjerta och ville
aldrig lära sig att tacka Gud för de onda dagarne. Kanske Gud just
derför hade sändt åt henne all denna fattigdom och detta elände, och
kanske fingo också hennes barn lida för hennes skull. Hellu stackare,
det var ju tydligt, hvilket öde som väntade henne, svag och sjuklig som
hon var. Och till råga på allt skulle hon säkert innan kort komma att
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Lifsbilder från finska hem 1 - 3
  • Parts
  • Lifsbilder från finska hem 1 - 1
    Total number of words is 4945
    Total number of unique words is 1355
    36.5 of words are in the 2000 most common words
    45.9 of words are in the 5000 most common words
    49.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Lifsbilder från finska hem 1 - 2
    Total number of words is 4987
    Total number of unique words is 1346
    36.1 of words are in the 2000 most common words
    47.4 of words are in the 5000 most common words
    51.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Lifsbilder från finska hem 1 - 3
    Total number of words is 4882
    Total number of unique words is 1306
    35.7 of words are in the 2000 most common words
    48.2 of words are in the 5000 most common words
    52.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Lifsbilder från finska hem 1 - 4
    Total number of words is 3279
    Total number of unique words is 1024
    38.3 of words are in the 2000 most common words
    48.2 of words are in the 5000 most common words
    51.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.