En qvinna af vår tid: Karaktersteckning - 5

förmådde uppfatta händelserna i deras helhet.
-- Det är förskräckligt, utbrast slutligen fru Rush.
-- Ja, svarade Lucy, men säg mig huru allt detta tilldrog sig.
-- Det hände ju nästan midt för våra ögon! Då jag kommit ned, gick jag
som vanligt före frukosten fram och tillbaka i rummet. När Lord
Suffridge sedan kom in, satte vi oss båda framför dörren till balkongen,
och sköterskan hemtade in barnet, som var friskt och muntert; då
tillsade Lorden flickan att lemna gossen hos oss. Lilla Robert lekte
mycket snällt och vi började tala om ett och annat; småningom leddes
vårt samtal på baroneten, och jag berättade att han hette Glithingham
efter sin onkel, som dog barnlös och lemnade sitt namn och sin
förmögenhet åt den närmaste slägtingen. Han frågade mig just er mors
namn, sir Edvard, då vi med ens hörde ett buller och ett häftigt skrik
från Lordens rum. Vi skyndade dit och funno lilla Robert utsträckt på
golfvet. Dörren hade stått öppen; han hade gått in och bland Lordens
vapen tagit en knif, på hvilken han sedan måste hafva fallit, ty han
hade ett djupt sår i sidan. Hans fader upplyftade honom genast, drog
knifven ur såret och lade honom på den soffa der han sedan dog. Blodet
strömmade ur det öppna såret, jag ropade på hjelp ... resten känner ni
sjelf. Jag ämnade visst om ett par dagar resa bort, men nu, min kära
Lucy, kan jag ej lemna dig på detta sätt och jag hoppas att du ej heller
har någonting emot, att sir Edvard stannar qvar; vid tillfällen som
detta, kan det vara ganska bra att hafva ett manligt bistånd, och jag
vet, att han ingenting högre önskar än att kunna vara dig till någon
tjenst. Icke sannt, herr baron?
-- Om fröken icke försmår den ringa nytta jag kan göra, skulle jag
skatta mig lycklig att kunna visa min tillgifvenhet.
-- Jag tackar er, svarade Lucy lugnt. Ni gör oss ett nöje genom att
stanna, tillade hon med ett tonfall och en blick liksom för att påminna
honom om vilkoren derför.
Lord Suffridges sjukdom, hvilken i början antagit samma hotande karakter
som någon gång förut, upphörde efter de första våldsamma paroxysmerna.
Han emottog underrättelsen om sonens död med ett utbrott af tårar, som
lättade hans hjerta. De gamla tjenarne förklarade denna oväntade
vändning uti hans tillstånd såsom en följd af Lucys välgörande
inflytelse. Han var dock uti ett svaghetstillstånd som hindrade honom
att följa sorgetåget, hvilket till grafven ledsagade den engång så varmt
efterlängtade, nu döda sonen.
En vecka hade sålunda förflutit sedan den tragiska händelsen, då Lord
Suffridge en dag tillkallade Black:
-- Hör, min vän, började han, jag begär en tjenst af dig! Sök att af sir
Glithinghams eller fru Rushs betjening få reda på det namn baroneten
hade, innan han antog sin onkels titel, och säg det sedan åt mig då jag
är ensam; försök att snabbt och utan att väcka uppseende ombesörja denna
sak.
Black aflägsnade sig, och nu satt Lorden orörlig, väntande på svaret och
likväl bäfvande för detsamma. Ty ehuru han ej kunde låta bli att stirra
mot dörren, darrade han hvarje gång han hörde någon rörelse eller något
steg derutanför. Nu inträdde gamle Black.
-- Vet du det? frågade Lorden. Svara! men säg icke namnet!
-- Ja, jag vet.
-- Af hvem?
-- Af fru Rushs tjenare.
-- Hör mig, Black, säg mig icke namnet, utan tag ett papper, skrif det
derpå, och gif det sedan åt mig!
Black lydde, under det han emellanåt betraktade Lorden, liksom om han
befarat att förståndet ånyo flytt sin kos. Efter att hafva skrifvit,
lemnade han pappret åt Lorden, som, utan att se derpå, gömde det uti sin
hand.
-- Gå ut nu, Black; lemna mig. Gå, säger jag. Jag vill vara ensam. Gå,
skynda dig!
Nu blef Lorden ensam; när tjenarens steg ej mera hördes, såg han på sin
venstra hand, som hårdt sammanknuten omslöt pappret, hvilket tycktes
väcka en så stor förskräckelse och nyfikenhet hos honom. Han betraktade
länge sin hand utan att göra en rörelse för att öppna den.
-- Hvad innehåller du? sade han slutligen. Har jag anat rätt? Denna
likhet! denna röst! -- det kan också vara en villa, huru många
fullkomligt fremmande personer likna ej hvarandra? Men om det ändock
vore så? Jag skall se ... nej, jag har ej mod dertill.
Och nu börjades en pantomim, som varit nästan löjlig, om ej det dystra
ansigtet, dessa bleka drag, och denna förskräckta blick hade gjort den
hemsk. Han ville öppna handen och så snart pappret syntes, sammanknöt
han den åter hastigt och såg bort. Slutligen, då denna strid hade räckt
nog länge, tillslöt han ögonen, och ställande pappret så, att det genast
skulle träffa hans blick, såg han hastigt upp.
-- Starling ... Starling, framstammade han kraftlöst. Det var således
sannt! det var han!
Han tillslöt åter ögonen och satt länge på detta sätt; plötsligt steg
han upp och gick häftigt flere hvarf omkring rummet.
-- Edvard Starling ... Jane Starling! nu hämnens J på mig!
Han fortsatte sin vandring och stannade framför en stor spegel; länge
stod han så, betraktande sig sjelf; derpå utbrast han, liksom talande
till sin egen bild:
-- Robert Suffridge, vet du att du i ditt hus har Edvard och Jane
Starlings son? Nå, du bleknar icke? nej. Dina kinder äro dertill förut
redan alltför bleka. Han fortfor med allt större häftighet: -- Robert
Suffridge, Lord Suffridge af Abbey-Hall, begriper du då icke att hans
son, att deras son är här och älskar din dotter? Känner du ej blod på
dina händer? Har du ej mer något samvete? Är du icke mera en menniska?
Är du en sten? Känner du ingen ångest? Kan ditt hjerta ännu klappa? Har
du glömt allt, -- den hemska natten, den dystra skogen? -- -- En man
gick ensam längs allén ... natten var mörk ... du följde honom ... han
hade röfvat din lycka, du skulle hämnas, du skulle genomborra hans
hjerta. Minnes du det? Du framtog knifven ur din barm, der du hade den
gömd. Du kastade dig öfver honom, du stötte till ... blodet sprutade mot
ditt ansigte ... då ryste du; men natten var mörk ... plötsligt trädde
månen fram ifrån ett moln och blickade på dig ifrån himlen, liksom ett
stort öga ... Du började springa och då du upphann din boning, trädde du
in der liksom en tjuf, för att ej blodet måtte ses på ditt ansigte och
dina händer. Hvad vann du, Lord Suffridge? ... Intet! ... Men då den
dödes minne förföljde dig, lyckades du bringa ditt samvete till tystnad;
och nu ser du på dig sjelf, på mördaren, och du ryser icke? O Suffridge!
Suffridge! du fruktar då icke något? Om han med ens komme och sade till
dig: "gif mig ditt blod, ty du har tagit mitt?"
Allt eftersom Lorden talade, blef hans blick mer och mer förfärad; han
såg sig förstulet omkring åt alla sidor.
Det är för mörkt här! Jag vill ha ljus! Och nu började han med
feberaktig skyndsamhet upptända ljus i kronan samt i rummets alla hörn
och vrår. Han ringde; Black fick hemta mera ljus och nu blefvo båda hans
rum upplysta. Då satte han sig ned vid sitt skrifbord, stödde sin kind
mot handen och började småningom lugnas. Hans anlete klarnade efterhand
och sedan han nära en timmas tid suttit orörlig, såg han med ens upp och
yttrade med triumferande blick:
-- Ja, han är en bra karl, han älskar Lucy, hon skall blifva hans
hustru; sålunda skall mitt barn försona mitt brott!
Sedan denna dag, tycktes Lord Suffridge bli allt lugnare och gladare;
han var mycket vänlig emot alla, och visade en särdeles välvilja för den
unga sir Edvard. Men om aftnarne, sedan sällskapet skingrat sig,
återföll han i sitt svårmod; då skulle allt vara ljust, och låg ett hörn
af rummet i skugga, så skulle det belysas. Hans nätter voro oroliga, och
det var vanligen först emot morgonen han fick sömn. Han förskref sig
ifrån London en Newfoundlands-hund, hvilken snart lärde sig att följa
sin herre och vaka vid hans fötter. Det trogna djuret liksom förstod den
dyra pligten att bevaka sin herres lugn, ty den tycktes snart hafva lärt
sig att fatta Lordens oroliga sinne.


VIII
TVÅ ELEMENTER I STRID MED
HVARANDRA

Nu afreste fru Rush med Edvard till London. Hon lofvade återkomma på ett
kort besök innan hon skulle anträda återfärden; och Edvard inbjöds af
Lorden på det enträgnaste att göra detsamma. Vare det sagdt utan att
gälla som en beskyllning emot Lucy, att hon efter fru Rushs afresa
begynte känna ensamhetens tyngd. Vi vilja ej härmed säga att hon hade
ledsamt; en sådan känsla erfara endast de, hvilka icke inom sig sjelfva
finna näring för utvecklingen af sina gåfvor. Endast lättja, fåfänga,
brist på kunskaper och bildning kunna framkalla denna känsla. Nej, det
hade hon icke, men hon hade mera tid än förr att tänka och hon började
derföre längta efter den verld, hon aldrig hade sett, men hvilken hon
föreställde sig oändligt stor, mäktig och fri. Hon skapade i
inbillningen en verld efter sina egna krafter och hon trodde den
verkligen vara sådan, som hon önskade att finna den. Härtill kommer att
hon förlorat den kära sysselsättning, hvarvid hon blifvit van, nemligen
Roberts uppfostran. Solskenet var borta och Lorden hade dessutom mycket
förändrat sig. Stundtals kunde han vara glad, pratsam, tillochmed
skämtande och en annan stund åter dystrare än förut. Flere gånger hade
han med Lucy begynnt tala om baronet Glithingham, men alltid hos henne
funnit en stor motvilja för detta ämne. Lucy förstod så väl att leda
samtalet in på andra ämnen, att hennes far, hvars karakter öfvergått
till en blandning, af stark vilja och slafviskhet, alltjemt förlorade
samtalets tråd och icke vågade börja en öppen strid med sin dotter, men
han tröstade sig med, att hans vilja ändock slutligen skulle blifva den
segrande. Fru Rush hade yttrat sin önskan att få se Lucy hos sig i
New-York, till hvilket förslag Lorden ingenting svarat, men Lucy närde i
tysthet hoppet att få se denna dröm förverkligad. Ofta, då hon om
aftnarne återvändt till sitt rum, började hon i tankarne lefva sig in
uti andra sferer, andra förhållanden. Hon gick hela timmar af och an i
rummet; hennes själ fick vingar, hennes tanke liksom genomträngde
rymden; der, i det okända fjerran, lefde andra menniskor, der fanns
någonting stort att uträtta. I hennes inbillning var hela luften
uppfylld af politiska, vetenskapliga, af litterära och stora idéer, de
korsade hvarandra, de stridde med hvarann, de omfamnade hvarann.
Der är mitt hem, tänkte hon, der finnes för mig det förlofvade landet.
Till hvad skulle väl forntiden, historien, skalderna, de stora männen
hafva tjenat, om icke till att vidga kretsen för intelligensen, att
bilda en verld, till hvilken tanken skall sträfva? -- Jag vet på hvad
min fader syftar -- han vill gifta mig med Glithingham. Nej, nej, tusen
gånger nej! Jag är icke född för att tillbringa mitt lif i den stora
verldens trånga kretsar. Det finnes menniskor, hvilkas själar sakna
vingar; det finnes andra olyckliga, hvilka genom uppfostran och
ogynnsamma förhållanden fått sina vingar afklippta, må de trifvas inom
den hvardagliga prosans sfer, må de tala om qvinnans pligt att inskränka
användandet af sina gåfvor till den husliga trefnaden. Jag högaktar dem;
men skall väl deras dygd falla som en förbannelse öfver dem, hvilka
uppfatta lifvet annorlunda, och hvilkas hjertan förmå sträcka sin kärlek
längre utåt? -- Det är möjligt att Glithingham är en bra karl, men
hurudan han än annars må vara, så är han dock småsinnt och detta är ett
fel som är ohjelpligt.
En dag sutto Lorden och hans dotter tillsammans i trädgården; det var en
vacker eftermiddag, solen belyste parken och alléerna med varma,
glödande färger; den fina sanden på gångarne tycktes liksom uppblandad
med mångfärgade ädla stenar. En näktergal i den stora eken sände genom
luften en hög, vibrerande ton. En annan svarade på långt håll, och nu
börjades i herrliga drillar en ljuft klingande konsert; det fortfor så
en stund, och menniskan teg för att låta naturens halleluja uppstiga
till skaparens lof. En snöhvit ros, som nyss blifvit vattnad, tycktes
lyssna till naturens melodi; och en droppe vatten, hvilken hängde vid
kanten af ett blad, var liksom rädd att falla för att icke störa
andakten. Med ens brast förtrollningen; steg hördes närma sig ... Posten
hade medfört ett bref till Lorden och ett till Lucy, båda ifrån fru
Rush. Hon skref vidt och bredt om sin vistelse i London, det nöje hoppet
att få återse Abbey-Hall skänkte henne, och framställde slutligen sin
önskan att få föra Lucy med sig till Amerika. I sitt bref till Lucy
behandlade hon samma ämne, men på ett annat sätt. Hon försökte att
ingifva Lucy mod att utverka sin faders tillstånd dertill; alldeles som
om det varit mod som fattades henne.
Hade Lucy med sitt lifliga lynne ej haft ett så godt hjerta eller hyst
en mindre kärlek för allt, som tog det i anspråk, så hade hon gått till
sitt mål utan att se sig om, utan att ett ögonblick tveka, men nu
utgjorde tanken på den sorg hennes handlingssätt möjligen kunde
framkalla, den tygel, hvilken qvarhöll henne på sin post. Tvifvelaktigt
är det huru länge denna tygel skulle kunna hålla emot alla de känslor
som stredo inom henne. Hon kände sjelf, att sedan hon engång uttaga det
första steget, skulle hon tillhöra sin egen fria natur.
-- Lucy, mitt barn, började Lorden, du vet nog huru kär du är för mitt
hjerta och huru jag nu inser det onaturliga uti den känsla jag förut
hyste för dig. Den dag jag lärde mig förstå dig, blef du allt för mig,
du är det ännu mer nu, då jag ser skiljsmessan nalkas, ty vid din ålder
tillhör det ju qvinnan att lemna sitt förra hem för att bilda ett annat.
Jag vill gå rakt till målet: baron Glithingham älskar dig, jag kan ej
önska mig en bättre son och jag hoppas, (han lade en särdeles tonvigt på
dessa ord) att min dotter ej har någonting att invända emot sin faders
vilja.
Lucy hade åhört fadrens ord utan att en muskel rört sig i hennes
ansigte. Hennes klara blick var fästad på honom, man såg att hon blott
afvaktade slutet, ty hennes svar var färdigt.
-- Min far, jag vill icke uppehålla mig vid det som ni först yttrade;
erkänslan kläder sig illa i ord; och hvad det öfriga angår, så har jag
blott ett svar att gifva derpå: Jag älskar icke sir Glithingham; jag kan
icke blifva hans hustru.
-- Se så, der har vi åter den sekelgamla visan: icke älska! liksom vore
detta en nödvändighet! Kärleken tillhör blott det inre lifvet och
giftermålet är en konventionel, en social fråga. Lagen vet ej af
kärleken, och äktenskapet är en laglig institution!
Dessa ord hade Lord Suffridge yttrat, liksom hade han framkastat den
mest vanliga satts. En allt större och större förvåning stod att läsas
uti Lucys ögon; nu steg hon upp, ställde sig med korslagda armar framför
honom, med ett till hälften allvarligt, till hälften skämtsamt utseende.
-- Vill ni sätta mina principer på prof, min fader? eller har jag
missförstått er? Jag inser icke nödvändigheten för mig att blifva gift;
jag känner ännu ingen man, för hvilken jag ville uppoffra min frihet;
hvad åter angår den åtskillnad ni gör emellan giftermål och kärlek, så
vet jag, att en sådan finnes, men för min del är jag ingen anhängare af
den skola, som vill göra dem båda oberoende af hvarandra. Låtom oss icke
mera tala om sir Glithingham; hans hustru blir jag aldrig.
Dessa ord verkade liksom en gnista, kastad uti den torra skogen. Lorden
steg upp, hans ögon flammade; han fattade häftigt Lucys arm och gick
emot slottet med hastiga, bestämda steg; det var som om han haft mycket
skyndsamt att komma till sitt rum. När han inträdt och reglat dörren,
först då såg han upp till Lucy, hvilken följt honom lugnt och utan att
hans uppförande det ringaste förskräckt henne. Det finnes karakterer,
hvilka liksom finna sin rätta näring i striden.
-- Lucy, utbrast Lord Suffridge, du vet icke hvad du sagt! Du måste
återtaga dina ord, ty jag _vill_, att du blir hans hustru, och du känner
mig nog, för att veta hvad det betyder, när jag säger: jag vill!
-- Min far, ni kan icke vilja se mig olycklig?
-- Mitt barn, du bedårar dig sjelf, du drömmer. Tror du då att lyckan
finnes på jorden? Nej, den har aldrig funnits annat än i böcker. Jag
vill ditt väl, jag vill sörja för din framtid, jag vill gifva dig en god
make, och du ... du vågar säga, att jag vill din olycka! Lucy, gif noga
akt på mina ord: du måste, du skall blifva hans hustru.
-- Min far, är då sir Edvard just den ende, hvilken ni skulle önska se
mig förenad med?
-- Ja! det finnes ingen annan ... tala ej derom! Du vet icke hvad du
säger, du förstår icke huru dåraktig du är. Lucy, efter några dagar
kommer han hit och då ger jag honom mitt löfte.
-- Ni får icke göra det, ty jag samtycker icke till denna förening och
kommer aldrig att göra det.
Lorden åhörde dessa ord med ett slags bäfvan; han hade anat det, men
blef först nu förvissad om, att han hade att göra med en vilja, lika
stark som hans egen. Han gick af och an i rummet, tryckte hårdt sitt
hufvud mellan sina båda händer, liksom om han velat qvarhålla sitt
förstånd, färdigt att öfvergifva honom. Med ens stannade han framför sin
dotter, som helt lugn satt uti ett soffhörn och lekte med sina lockar.
-- Lucy, sade han, du är hård; du är grym! Vill du döda din fader?
Hon såg upp med förvåning.
-- Min far, jag förstår ej huru det så kan uppröra er, att jag vägrar
att blifva sir Glithinghams hustru?
-- Du förstår icke, -- nej, du får icke förstå, du får icke veta det!
nej, aldrig! Men jag ber dig! Se, din fader ber dig på sina knän derom.
Och han kastade sig ned för henne, kysste med vildhet hennes händer, och
omfamnade hennes knän, liksom en älskare i afskedsstunden utgjuter hela
sitt hjertas ömhet i ett utbrott af omätlig kärlek. Lucy slet sig lös
och, ställande sig på afstånd ifrån sin fader, sade hon:
-- Min far, ni är sjuk! -- Jag skall tillkalla Black. Ni behöfver säkert
hvila.
-- Hvila? sjuk? -- nej, men jag blir galen, om du motsätter dig min
vilja. Fordrar du något offer af mig? säg! Vill du först på ett år resa
till Amerika med din tante? Res, jag ger dig mitt samtycke! Du vill här
inrätta en skola? jag ger dig penningar dertill! Jag öfverlemnar dig
ditt mödernearf; du får använda det som du vill, men säg ja, säg, att du
vill försöka att försona dig med denna tanke! Lucy, säg ja, jag ber! jag
är icke sjuk, icke galen, som det kunde tyckas; jag är blott olycklig!
Om du visste Lucy, huru grymt det är att bönfalla om en sak, hvilken man
har rätt att fordra! men du är mig så kär, jag kan icke befalla dig ...
men nej, dåra dig icke med något hopp! ... Om du icke viker för mina
böner, så skall jag tvinga dig, var förvissad derom! Barn äro skyldiga
sina föräldrar lydnad.
Han gick häftigt fram till sitt skrifbord och framdrog derur en bundt
papper och fortfor: här är din förmögenhet!
-- Min far, det ser nästan ut som om ni ville köpa mitt samtycke.
-- Nej, Lucy, jag hade redan förut ämnat göra det; jag är rik nog, du
får använda det huru du vill och dessutom behöfver du det till din resa.
Gå nu, Lucy, gå, jag ber dig, -- jag skall sedan tala med dig -- nu, kan
jag det icke. Lucy, jag vill icke att du skall se, det jag ser i detta
rum! Gå, gå, säger jag! Han fattade henne i axeln och förde henne till
dörren, hvilken han öppnade och reglade efter henne.
Så snart Lucy kommit ut, gaf hon befallning om att man skulle sadla
hennes ridhäst, och en qvart timme derpå satt hon på det ädla djuret,
hennes vän, hennes följeslagare på alla hennes utflygter.
Det hör i England till qvinnans uppfostran att hon skall lära sig rida;
det är för henne icke blott ett nöje, det är ett behof.
Den, som rätt uppfattar den tanke som kan ligga uti denna ädla konst,
kan ibland påminna sig en promenad till häst, såsom man minnes en
vigtigare tilldragelse uti lifvet. Då ryttare och häst känna hvarann, då
djuret hör till de intelligenta, kan en sådan ridt likna skaldens dikt.
Upprörda tankar lugnas, vilda känslor gifva sig luft i den berusande
farten. Betrakta det ädla djuret, som känner sin betydenhet, då sadeln
hvilar på dess rygg, som biter sitt betsel -- ett tecken på dess
underdånighet för verldens konung -- menniskan! Han står; han väntar; nu
kommer ryttaren, hoppar upp i sadeln och fattar tyglarne. Den ädla
gångaren vet nu huru den skall bete sig, han slår taktmessigt, jemt och
bestämdt, sina hofvar i marken, han håller det vackra hufvudet ädelt
upplyftadt, han spetsar sina öron, hans ögon blicka lugnt omkring sig;
han står der i hela sin ädla naturs fullhet. Men scenen förändras. Det
är icke nu den stolte mannen som nalkas gångaren, utan en qvinna. Hon
ordnar den långa kjorteln, jemkar handskarne, håller behagfullt i
ridspöet, medan tyglarnes ändar vackert nedfalla från handen; en lätt
rörelse på hufvudet ... och hästen har förstått: nu kröker sig halsen
till en båge, fötterna vidröra knappast marken, en kokett rörelse med
kroppen; den hoppar på ett ställe, den låtsar vara olydig, ostyrig, för
att gifva sin herskarinna nöjet att få honom tam, och nu börjar den
vackraste lek: koketta infall, kloka miner; och se huru den blickar
omkring sig, huru den emellanåt vänder sina ögon, liksom för att fråga
om allt är som det skall vara. Men nu blir det annat af! En lätt gestalt
hvilar på dess rygg, tyglarne ha fattats med bestämdhet, ryttarinnan
klappar djurets hals hon ger det ett tecken att flyga af, ty hon är
otålig; hon vill bort ... då upplyfter hästen sitt hufvud, inandas
våldsamt luften, ögonen färgas i rödt, fötterna kastas högt upp, den far
af, den klyfver vinden. Mahnen skiljer sig ifrån halsen; en darrning
genomilar alla dess muskler och nu genomfar han rymden, han vill ej
vidröra marken, han synes ha vingar; han har icke blott förstått sin
ryttarinnas önskan, han delar den. Han vill ej veta af andra menniskor,
blott en vill han föra bort, bort! Farten blir allt starkare, han hinner
knappast se hvartåt det bär; han skälfver, han blir utom sig; men när
slutligen den mjuka handen återhåller tyglarne, hejdar det ädla djuret
sitt lopp; det kan lika litet stanna tvärt, som ryttarinnan med ens kan
få sina upprörda känslor att lugnas.
Lucys ridhäst, Fancy, var en snöhvit gångare af ädlaste blod. Från
födseln hvita hästar äro en sällsynthet, men detta är icke den enda
orsak hvarföre de äro eftersökta, ty de hafva dessutom någonting
alldeles egendomligt. Deras hår skiftar i silfver, och det röda hullet,
de blåa ådrorna skina igenom. Fancy var en klok, eldig häst; den kände
Lucy på rösten, den var trogen som en hund, och förstod att böja sin
natur efter sin sköna herrskarinnas. I dag, då Lucy lätt hoppade på dess
rygg, efter den vänliga smekningen på den mjuka halsen, och gaf den
vanliga signalen utan att ha tid att jemka sin drägt, blef Fancy nöjd.
Den behöfde icke återhålla sin lust att springa; nu gällde det att ila
framåt. Några ögonblick -- och den hade kommit förbi jerngrinden och
fördjupade sig Lucy nu i skogen lemnande vägen åt sidan. Hon var
särdeles upprörd, hennes små händer omfattade krampaktigt ridspöet; hon
bar hufvudet högt och andades tungt.
-- Fancy, Fancy! utbrast hon med ens; spring, så långt du kan! För mig
bort, -- frihet, det är hvad jag behöfver. Förstår du, Fancy? jag vill
vara fri!
Småningom blef farten mindre, hon tänkte, hennes hjerta blef lugnare.
-- Stackars du, sade hon slutligen, du är ej heller fri! Ingen
fullkomlig frihet finnes till! Jo men, den finnes dock! -- Hvarföre är
du tam? Icke derföre, att du är rädd för menniskan, utan derföre, att du
känner en kraft öfver dig, och du böjer dig för medvetandet af din
moraliska svaghet. Icke heller vill jag böja mig för någon annan än för
Gud, och uppoffrar jag någonsin min frihet i lifvet, så blir det endast
i medvetandet om en annans moraliska öfverlägsenhet. Hvad felas min
fader? hvarföre vill han gifta mig just med Glithingham? Derunder ligger
någon hemlighet och denna måste jag få veta, -- men huru? I alla fall är
det bäst att lugna honom.
Lucy red länge utan att följa någon banad väg, utan att veta hvar hon
befann sig. Aftonen var herrlig, skogen var liksom inhöljd i poesi och
hemlighet. Med ens stannade hon tvärt; för hennes ögon låg den mest
förtjusande tafla. En stor ek stod ensam i midten af en grön plan,
hvilken liksom bildade en sal uti skogen; en sten lutade emot dess stam
och emellan dem rann en klar källa. Hon hoppade ned ifrån hästen,
kastade tyglarne på dess nacke och lät den gå fri. Fancy var van vid det
och höll sig alltid i närheten, till dess han återkallades. Lucys
exalterade tillstånd var nu förbi; i stället var hon nu stämd till
vemod. Den vackra tafla, hon med ens såg, stod i harmoni med hennes
tankar; hon närmade sig källan, släckte sin törst i den och kastade sig
ned på den gröna mattan. Hon lade hatten bredvid sig, lutade sitt hufvud
emot handen och skådade framför sig. Plötsligt kände hon en rörelse i
sin närhet; jag säger kände, ty det händer ofta att man ingenting hör,
men instinkten säger, att man ej är ensam. Hon blickade omkring sig och
blef helt förvånad att på en trädstam ett stycke derifrån varsna en
jägare, som höll en stor vindthund vid halsbandet.


IX
EN ENGELSK OCH EN SVENSK FANCY

Jägaren steg upp och gick emot det ställe der Lucy satt, ty vid hans
åsyn hade hon upprest sig ifrån sin liggande ställning. Han gjorde en
artig bugning.
-- Förlåt om jag skrämt er, och om jag visat mig mindre grannlaga, då
jag ej förut tillkännagaf min närvaro.
-- Er ursäkt är öfverflödig, min herre, ty för det första är jag icke
lätt skrämd och för det andra höra naturens salar alla till. Hvilken
förtjusande vacker hund, sade Lucy, i det hon smekte hunden, som nalkats
henne och lagt sitt hufvud på hennes knän. Hans namn?
-- Fancy.
-- Åh? liksom min häst!
-- Jag vet mig aldrig hafva sett ett så vackert djur, återtog jägaren;
den tyckes vara mycket pålitlig, då ni icke behöfver fastbinda den.
-- Nej, den känner mig så väl och har ej något emot att bära sin
herrskarinna; derföre håller den sig alltid i min närhet. Men på ert
uttal, min herre, hör jag att ni ej är engelsman, ehuru ni med stor
ledighet talar vårt språk ...
-- Ni har ej misstagit er; äfven jag är nordbo, men ifrån ett annat
land, vida mindre frikostigt på naturskönhet än detta. Jag är svensk och
nyss hit anländ från Finland, der min mors slägtingar lefva.
-- Är det möjligt? sade Lucy, hvars ögon lyste af nyfikenhet. Ni är
ifrån höga norden! ni kommer ifrån Finland? Hvad det vore roligt att få
höra något om dessa länder. Jag ville gerna hvila ut en stund i denna
sommarvärme, och jag ser att Fancy ej heller har någonting emot det.
-- Jag skall med största nöje tillfredsställa er nyfikenhet i detta
afseende -- och nu satte han sig på stenen och lade bössan bredvid sig.
-- Den är ej laddad, det är ingen fara, sade han.
Lucy började hjertligt skratta.
-- Äro qvinnorna i Sverige och Finland rädda för bössor? Jag för min del
tycker att i de flesta fall faran ligger i inbillningen. Allt och
ingenting är farligt.
-- Om också icke alla qvinnor hos oss äro lika modiga, så var öfvertygad
om, att det bland dem finnes sådana, som ej hysa någon fruktan, hvarken
för den materiella eller den moraliska faran.
-- Det var ingen anmärkning, det var blott en fråga. Jag känner nästan
intet om Finland och medger att jag vore högst intresserad att få några
upplysningar om ert fosterland. Men af hvilken anledning befinner ni er
här; är det första gången ni besöker England?
-- Nej, jag har flere gånger under min studietid varit i detta land, och
har af detsamma bibehållit ett så angenämt minne, att jag, så ofta jag
blott kan, återkommer hit.
-- Min herre, jag måste för er förklara det som måhända förefaller er
besynnerligt i mina frågor, liksom det sätt, hvarpå jag betraktat er;
men jag måste tillstå min okunnighet, mina förvända idéer: jag är helt
förvånad att se, att ni liknar mina landsmän, ty jag har alltid
förestält mig Finland som en ödemark.
-- Det förundrar mig icke det ringaste, ty ni är icke den första som
gjort denna anmärkning ock likväl är det besynnerligt huru mycket