En qvinna af vår tid: Karaktersteckning - 3

Lord Suffridge förde henne med samma högtidlighet till en soffa i den
ståtliga och väl upplysta salongen, samt bad henne nu riktigt taga huset
i besittning och komma ihåg att allt der stod till hennes disposition.
Elvine tryckte med rörd tacksamhet hans hand och drog Lucy närmare till
sig samt kysste henne med värme. När hon gjorde det, syntes en rynkning
på lordens panna och han anmärkte att tiden nu vore inne att skicka Lucy
till sängs. Elvine kastade en bedjande blick på sin man, som tillade att
det nog fanns tillräckligt många dagar och aftnar qvar och att man ej
behöfde störa barnets vanor.
Elvine omfamnade hjertligt den lilla flickan, som slog sina armar kring
hennes hals och började bittert gråta.
-- Hvarföre gråter du, Lucy? frågade Elvine sakta:
-- För att jag är så lycklig i afton.
-- Elvine, skäm ej bort barnet, jag kan ej fördraga tårar och pjunk; kom
nu barn och kyss min hand och gå sedan och lägg dig.
Lucy tycktes vara ännu mera rädd än förr för sin fader, samt lydde
darrande och återhållande sina tårar och ilade derefter, utan att se sig
tillbaka, till dörren, öppnade den häftigt och först sedan hon åter
befann sig hos mrs Johns, utbrast hon igen uti en konvulsivisk gråt. Mrs
Johns som sällan sett Lucy gråta, undrade hvad som händt, men fick blott
veta "att mamma var så god och att hon var så rädd för pappa".
Lady Elvine var en sexton års gammal, oerfaren och blyg flicka, då
hennes fader förkunnade henne att lord Suffridge, som några veckors tid
vistats hos dem för att jaga, anhållit om hennes hand, samt redan fått
ett jakande svar.
Elvine, som ända till sin äldsta systers giftermål blifvit hållen i
barnkammaren, hade först nyligen fått börja äta vid föräldrarnes
middagsbord och deltaga uti slottets nöjen; hon hade blifvit uppfostrad
med fåfänga, men egde ett godt hjerta.
Lord Suffridges giftermålsanbud fyllde föräldrarnes hjertan med omätlig
glädje och stolthet, och Elvine sjelf tycktes det som den högsta lycka
hon kunde eftersträfva att få ett stort namn och rikedom. En dålig
uppfostran kan dock ej utrota allt det goda som hjertat innesluter, och
dertill kan man räkna den friskhet som ungdomen eger uti sina
föreställningar om lifvet. Fåfänga, egenkärlek och lättsinne kunna lätt
bemäktiga sig ett ungt hjerta, men i djupet deraf finnes dock en längtan
qvar efter den rena lyckan, till dess att ofta den sorgliga erfarenheten
bortplockar derifrån ända till den sista förhoppningens blomma. Den
första tiden efter denna underrättelse befann sig Elvine liksom uti en
glädjeyrsel. Att blifva Lady Suffridge, ega ett slott, att hafva
förvridit hjernan på den dystre, högmodige lorden och det redan vid
första anblicken, ehuru hon, som hennes moder brukade säga, ännu nästan
var ett barn, allt detta var mer än lycka, det var en triumf. Men då
lord Suffridge återkom och på hennes finger tryckte förlofningsringen,
då hon ej af honom hörde ett ord om kärlek och ej kände sitt eget hjerta
klappa, blef det tomt i hennes inre. Hon började omedvetet ana att ett
slott och Lady-titeln icke voro allt hvad hon önskat sig. När hennes
fästman första gången sade att han hade en dotter, blef Elvine förtjust,
ty hon hade alltid tyckt om dockor och nu kunde hon långa stunder sitta
framför spegeln och göra moderliga miner och hålla förmaningar för sin
blifvande dotter, den nioåriga Lucy, som hon ännu ej hade sett. Detta
förklarar den glädje hon erfor, då hon första gången hörde barnet kalla
henne "mamma".
Man kan svårligen föreställa sig det intryck, som styfmodrens hjertliga
helsning gjorde på Lucy. Denna lycka fick dock ej vara länge, ty allt
dystrare och hårdare blefvo fadrens blickar och snart vågade Elvine ej
mera visa Lucy någon vänlighet, utom ibland då lorden var bortrest eller
då de händelsevis sammanträffade uti parken eller trädgården; vid dessa
liksom förstulna ögonblick skänkte hon henne en hjertlig kyss, hvarvid
barnet visade en sådan glädje att det framlockade tårar ur Elvines ögon.
Huru oerfaren Elvine än var, insåg hon dock att den uppfostran Lucy
erhöll, var långtifrån den rätta och hon försökte derföre att förmå sin
man att endera sända dottern uti en pension, eller gifva henne en
guvernant; men lorden ville aldrig höra talas om sådant, emedan han
befarade att ej kunna qvarhålla mrs Johns och Black, om Lucy lemnade
hemmet; skulle åter en fremmande person komma till i huset, så fruktade
han att några förflugna ord kunde undfalla de gamla. Detta var icke att
frukta angående husets tjenare, men en större likhet utaf uppfostran
kunde lättare bringa ett närmande, lorden var så försigtig, att han
äfven hade ställt så till, att hans hustru icke medförde någon enda
tjenare från sitt eget hem.
Emellertid fortsattes Lucys uppfostran af Jenny och Anders och man måste
gifva dem det rättvisa erkännande att de gjorde allt hvad i deras
förmåga stod, för att värdigt uppfylla detta svåra och ansvarsfulla
kall.
Lucy var ett ovanligt klokt barn och hade dessutom en så brinnande lust
att lära sig, att hon nästan slukade alla de böcker hon kom öfver; men
Johns, som nog kunde vägleda henne uti den engelska litteraturen, var
deremot alldeles oförmögen att vara henne behjelplig hvad den franska
angick; detta språk, som Lucy lärt sig af sin moder, talade hon
fullkomligt rent. Sålunda utvecklade hon sig, allt efter som hon vexte
upp, uti en riktning som var alldeles egen. Samma uppfostran kan på
olika karakterer utöfva en alldeles olika verkan; denna
uppfostringsmethod som i grund kunnat förstöra ett barn med andra
naturanlag, stadgade, om man så kan säga, Lucys förstånd.
Liksom hennes fader, hade hon en mycket stark vilja, en så fast vilja
man tillochmed sällan anträffar hos män, men liksom för att mildra de
skadliga inverkningar den med en uppfostran, sådan som hennes, kunnat
utöfva, hade hon af sin moder ärft en ovanligt stor mildhet, hvilken
redan som barn gjorde henne till ett föremål för hennes omgifnings
beundran. Sin starka vilja använde hon mest på sig sjelf, men hon
utöfvade ett förunderligt inflytande på alla som omgåfvo henne, eller
som med henne kommo i någon närmare beröring.
Alltefter som hon vexte till i ålder och förstånd, vexte hon, så att
säga, ur de gamla trotjenarnes händer. All den läsning hon med så stor
ifver och utan någon ledning sysselsatte sig med, hvilken dessutom
underhjelptes af ett utomordentligt godt minne, gjorde att hon
förvärfvade sig ett verkligt kaos af kunskaper. Vi glömde att säga det
Abbey-Hall egde ett ovanligt rikt bibliotek, der alla slags arbeten på
olika språk voro samlade. Utom sitt modersmål och franskan, som hon
grundligt kände, hade hon äfven lärt sig tyska, italienska samt
tillochmed roat sig med att studera latin och grekiska. Hon kunde på
alla dessa språk läsa de förnämsta skaldestycken och allt detta
sammanlagdt gjorde att hennes principer, ehuru fasta och rena, voro en
blandning af gamla hedniska och kristna läror; uti sin karakter förenade
hon den antika stoicismen med den kristna tron och mildheten. Hennes
grundsats var att utforska allting och att icke antaga något som hon ej
från alla sidor lärt sig känna. Underbart var att hon härigenom ej
förlorat någonting af sin tro på den kristna läran, hvilket eljest
nästan alltid plägar vara fallet, då menniskan vill sätta sitt förstånd
i främsta rummet. Lucy hade studerat alla de läror som äro mest egnade
att förstöra all barnslig tillit och förtröstan på ett högre väsende, på
en frälsande Gud, men af allt detta hade hon blott vunnit en mera
orubblig tro än om den utan strid och utan pröfning inkommit uti hennes
själ. Å andra sidan hade hon äfven med den mest enthusiastiska
begärlighet insupit alla idéer om frihet och sjelfständighet. Hon kunde
ej begripa eller ens såsom en möjlighet tänka sig något individuelt
tvång; hon ansåg alla menniskor lika i alla andra afseenden utom hvad
angick förståndets utveckling. Liksom för alla, som hafva ett
sjelfständigt lynne, en stark vilja, energi och kunskaper, var oförmågan
att uträtta någonting nyttigt för menskligheten, i hvilken form denna
nytta än skulle hafva uppenbarat sig, för Lucy en verklig plåga, ty hon
ansåg sig förnedrad deraf, då hon inom sig kände de krafter som skulle
erfordras dertill; men hennes olycka var, att den uppfostran hon fått
gifvit henne en mängd kunskaper utan sammanhang; de hade icke ledts i
någon viss riktning och hon sjelf var ännu alltför oerfaren att kunna
lägga band på sin förmågas mångengång vilda och oordnade utbrott.
Vi ha nu gått händelserna i förväg genom att skildra Lucys uppfostran
och idéer till den tid då hon första gången lemnade hemmet. Efter denna
öfverblick öfver hela hennes tidigare lif, som låtit läsaren uppfatta
hennes intellektuella utveckling, måste vi nu åter förflytta oss till
lordens familjelif.
Emellan den tid då vi sist sågo Lucy i den svåra ställningen att icke
kunna utbyta några tillgifvenhets bevis med sin stjufmor och hennes resa
till Amerika hade många händelser egt rum. Efter en fyraårig förening
med lord Suffridge, dog Elvine, som hade varit länge sjuk och hvars
lidande varit mera moraliskt än fysiskt. Hon led af en tärande sorg,
ledsnad; hon var en qvinna hvars hela lefnads lycka blott hade bestått
uti att icke lefva. Så länge hon hade lefvat ett barnsligt, obekymradt,
tanklöst lif, hade hon varit lycklig, fastän mera passift. Den dag då
ett inre lif hade vaknat inom henne, blef hon olycklig; man kan
bokstafligen säga att då hon lemnade barnkammarens sorglösa verld, hade
hon begynt att lida.
Under de fyra år som förgått sedan denna förändring, hade hon icke i sin
omgifning kännt ett enda återljud af kärlek, godhet eller intresse, om
man undantager de få förstulna ögonblick då hon, rädd att blifva
öfverraskad, kunde utbyta några ord eller smekningar med den lilla Lucy.
Allt var stelt, kallt, ceremoniöst omkring henne och lord Suffridge
tycktes ha anordnat allt så, att intet från den omgifvande verlden kunde
nå henne. Om man dertill lägger en alldeles ytlig uppfostran mera egnad
för salongen än för ensligheten, kan man lätt fatta att Lady Elvine
Suffridge led på allt sätt och att det var bäst för henne att dö ifrån
detta lidande, som icke ens var ett smärtsamt lidande, utan endast ett
långsamt aftynande.
Lord Suffridge tycktes vara mera förtretad än sorgsen vid sin andra
hustrus död, och denna känsla är naturlig, med ett hjerta, så kallt och
egoistiskt som hans.
Han önskade sig en arfvinge till sitt namn och detta hopp hade för andra
gången svikit honom.


IV
KANSKE? ...

Nu stod han åter ensam med sina dystra tankar, oåtkomlig för alla, och
mer och mer hängifvande sig åt sina bizzarra, mångengång vansinniga
infall. Hans sjukdom hade ej fullkomligt vikit ifrån honom och många
svåra stunder måste Black och mrs Johns utstå med den rasande lorden.
Sådana tjenare äro lika sällsynta som beundransvärda; de stadnade
fortfarande qvar uti familjen och voro, mera än den olyckliga fadren,
såsom föräldrar för det enda barnet. Med förenade krafter arbetade de på
det gemensamma målet att åstadkomma ett närmare förhållande mellan
fadren och dottren samt att skänka den sednare den plats som tillkom
henne och den hon så orättvist varit beröfvad. Just derigenom hade hon
tvungits att lefva uti en krets, föga passande för hennes intelligens
och hennes ställning uti lifvet. Nu var dock den rätta tidpunkten för
ernående af detta mål ännu icke inne, ty lord Suffridge beherrskades af
en fix, alla andra öfverväldigande idé, som upptog hela hans själ. Han
ville nemligen lemna sitt namn åt en son och för att ernå detta mål,
måste han ånyo börja se sig om efter en tredje hustru.
Men nu såg det ut som om de gråa dystra murarne på Abbey-Hall skulle
hafva hviskat någonting om det sorgliga lifvet derinne, ty då lorden så
snart anständigheten tillät honom det, åter började sina frieri-försök,
märkte han att han trots sin rang och sin ädla hållning icke hade så
lätt att få sin önskan uppfylld. Man började anse honom såsom en riddar
Blåskägg och föräldrarne ville ej för hans rikedomar uppoffra sina barns
lycka. Man visste intet bestämdt ondt om honom, men man anade att icke
allt stod rätt till. Således fann han sig tvungen att längre bort söka
det, som han eftersträfvade, med andra ord en hustru; hvilket verkligen
efter en kort tid äfven lyckades honom, ty snart hemförde han sin tredje
maka.
Den nya Lady Suffridge liknade i intet afseende sina båda
företrädarinnor. Hon var tjugofem år gammal, utmärkt skön samt derjemte
fullkomligt medveten om hvad denna skönhet förmådde verka, samt i stånd
att till sin egen fördel begagna sig af denna förmon. Hon hade gift sig,
emedan hon önskade blifva herrskarinna på ett stort slott, samt föra ett
lysande lif, och ehuru hennes man förberedt henne på sin smak för
stillhet och familjelifvets behag, lät hon ingalunda afskräcka sig
deraf, utan litade på att allt nog skulle foga sig efter hennes vilja;
hon var van att alltid blifva åtlydd och kände sig derföre fullt
förvissad om, att förhållandet äfven framdeles skulle förblifva
detsamma. Dock kunde hon icke beräkna alla de hinder hon skulle måsta
besegra och erfor äfven en obehaglig känsla då hon första gången
beträdde det dystra Abbey-Hall. Men hon hade mod nog att icke efter en
första felslagen förhoppning låta afskräcka sig och för första gången
fick lorden lära känna en makt som liknade hans egen. Det låg ingalunda
uti Lady Marys planer att obemärkt låta sin skönhet blekna bort på det
ensliga slottet; Abbey-Hall hade många grannar; dessa skulle nu bjudas
och deras besök besvaras. De länge obegagnade vagnarne sattes uti
brukbart skick, hästarne ersattes med nya, möbleringen restaurerades,
dock icke uti de stora salongerna, och de gamla salarne, ty i afseende
på dem, var lorden obeveklig, men uti Myladys stora våning. Och för att
få vara i fred måste lord Suffridge gifva efter för hennes önskningar.
Hans lynne blef derunder allt mera dystert och menniskofiendtligt, och
det uti en så hög grad, att hans hustru måste taga alla en värds
skyldigheter uppå sig, emedan han sjelf var urståndsatt att uppfylla
dem. Emellertid hade Lucy nu blifvit femton år, och således redan kunnat
vara ett passande sällskap för styfmodren; men denne hade ej någon tid
att egna henne. Emellanåt fick hon dock deltaga uti några nöjen när det
fanns ungdom bland de besökande, och vid dessa tillfällen var Lucy
alltid klädd med yttersta omsorg, samt lofvade blifva en skönhet af
första ordningen; men snart såg Ladyn med oro den rival hon erhållit uti
henne, ty ehuru ännu nästan ett barn, slöt sig dock en beundrande krets
omkring henne. Hennes förstånd som var utveckladt långt öfver hennes år
gaf hennes sätt och samtal en ledighet som fängslade alla som kommo i
hennes närhet; och hennes person hade någonting tjusande, så väl för
gamla som unga, för män som för qvinnor, hvilka alla oemotståndligt
kände sig dragna till henne.
Att detta dock icke utan undantag gällde för alla, faller af sig sjelf,
ty alltid finnes det mödrar och unga flickor som känna sig svartsjuka
öfver en sådan framgång, eller som hylla så stränga principer angående
unga flickors uppförande och sätt, att de finna anledning till förtal
och klander om de på något vis öfverskrida de trånga gränsor, de för dem
utstakat. Dock var antalet af hennes beundrare alltid mycket större, än
deras som klandrade henne. För lord Suffridge tycktes emellertid en
aning hafva uppgått att det hos Lucy fanns någonting som han aldrig
drömt om. Snart blef hon dock af modren tvungen att återvända till
barnkammaren, under förevändning att sällskapslifvet på hennes karakter
utöfvade ett menligt inflytande.
Som man ser, hade det inre lifvet på Abbey-Hall antagit en helt annan
karakter än förut, och gamla Black och mrs Johns voro alldeles
förbluffade öfver den vändning sakerna tagit. Men då de sågo att Lucys
intressen kunde bevaras genom den nya regimen, gingo de villigt öfver på
Myladys sida. Då Lucy dock snart tvangs att återgå till sitt fordna
obemärkta lif, vände de sig deremot med förenade krafter emot Lady Marys
bemödanden, hvaraf följden var, att hon på allt vis sökte förmå sin man
att aflägsna de besvärliga antiqviteterna från slottet. Men i denna sak,
liksom i fråga om de antika rummens omändring, var lorden obeveklig. De
båda gamla trotjenarne stannade qvar, men småningom lyckades dock Ladyn
i sina bemödanden att inskränka deras makt, för hvilken förlust de dock
rikligen ersattes genom den kärlek de hyste för den unga Lucy och den
hon i så fullt mått återgäldade.


V
EN GRAF OCH TVÅ VAGGOR

De båda gamla började med en viss oro för familjefreden, hvilken
hittills underbart nog kunnat bibehållas, varseblifva att lorden
småningom började tröttna vid sin hustrus extravaganta infall. Han hade
af naturen ett mycket svartsjukt lynne och han kunde ej med likgiltighet
åskåda all den svärmande ungdom som nu öfversvämmade hans hus. Dock
måste man göra Mary den rättvisan att säga, att ehuru hon visserligen
älskade ett bullrande verldslif, munterhet och rörelse, dock ej var
lättsinnig. Hennes kalla hjerta hade ej rum för känslighet, det tyckte
blott om att roa sig, utan att offra någonting åt känslornas lif. Tjocka
moln sammanskockade sig derunder allt mera öfver det gamla slottet; lord
Suffridge dukade åter under för nya anfall af sitt fordna raseri,
derunder Mary ej tilläts inträda uti hans rum, lika litet som att
emottaga några besök eller att sjelf lemna huset. Lucy skulle gerna
velat vårda sin sjuke fader, för hvilken hon numera hyste mindre
fruktan, sedan medvetandet om eget värde vaknat hos henne. Hon älskade
honom icke, det kunde hon ej, men hon ansåg det såsom sin skyldighet att
vårda sin lidande fader; detta tilläts henne icke och hon såg sig
tvungen att underkasta sig sina trogna rådgifvares vilja, hvilka alls ej
ville höra talas derom.
En stor glädje väntade emellertid den sjuke lorden, som småningom åter
tycktes öfvervinna sin sjukdom; hans hustru skulle måhända skänka honom
en arfvinge, och vid detta hopp fäste han nu alla sin själs krafter.
Alla moln voro med ens skingrade; Mary fick göra allt hvad hon behagade
utan att minsta hinder lades i vägen för hennes infall. Lorden hade
emellertid så införlifvat sig med tanken på den blifvande lyckan, att
något annat aldrig föll honom in än att det skulle blifva en son som
komme att skänkas honom, och skulle någon hafva tviflat derpå, hade han
ansett det som en dårskap. Ju närmare tiden för den väntade arfvingens
ankomst nalkades, desto större tillrustningar gjordes det för hans
emottagande. Dyrbara barnkläder förskrefvos från London, läkare
tillkallades, kyrkan iordningställdes till dopet och blott den väntade
lilla lorden saknades ännu för att allt skulle vara fullkomligt.
Lord Suffridge hade gifvit befallning om att man genast skulle
underrätta honom om den vigtiga stundens annalkande. En natt väcktes han
derföre af underrättelsen att Mylady låtit väcka läkaren. Hans glädje
kände inga gränsor, ty icke ett ögonblicks tvifvel om en lycklig utgång
hade ännu uppstått uti hans själ, och nu stod han bakom dörren till den
sjukas rum, lyssnande efter den nyföddes första skrik. Snart uppfångade
äfven hans öra det efterlängtade ljudet och öppnande försigtigt dörren,
frågade han om gossen var stor och frisk.
Men vid det lika oväntade, som förkrossande svaret att det var en
flicka, bäfvade hela hans varelse tillsammans och som en vansinnig
rusade han under hotande åtbörder fram till sin hustrus säng, hvarvid
hon uppgaf ett hjertslitande nödrop. Men de kringstående, som märkte
hans raseri, lyckades snart med förenade krafter bortföra honom.
Hade lorden blott kunnat beherrska sin otålighet skulle allt detta
kunnat undvikas, ty en stund sednare förkunnade åter ett nytt skrik att
en ny verldsborgare sett dagen, och denna gång var det verkeligen en
gosse.
Olyckligtvis hade Ladyn blifvit så uppskrämd af sin makes vilda
uppförande att hon blott några dagar öfverlefde de små tvillingarnes
födelse, och sålunda förlorade lord Suffridge åter sin tredje hustru.
Hans eget lif sväfvade i stor fara och hans förstånd var så förvirradt,
att underrättelsen om den så efterlängtade sonens födelse af honom icke
kunde fattas. Detta var nu den andra hustrun som han genom utbrottet af
sitt vilda lynne hade fört i grafven, samt den andra Lady Suffridge som
begrofs i den stolta familjegrafven, utan att han hade en aning om
hennes död.
Lordens svåra sjukdom varade i flere månaders tid och då han småningom
återvaknade till medvetande, var det blott med yttersta försigtighet som
dessa händelser fingo meddelas honom.
Lucy önskade att vara den som åtog sig det svåra kallet att meddela
honom såväl den glada som den sorgliga underrättelsen; hennes gamla
vänner, som trodde att detta var en af Gud anvisad väg, för att närma
fadrens och dottrens hjertan till hvarandra, gingo in härpå. Lucy fick
således vårda den tillfrisknande, som först med motvilja, sedan
likgiltigt emottog hennes hjelp. Icke en enda gång frågade han efter sin
hustru eller sitt barn, hvilket bevisade att minnet af det sista
sorgliga uppträdet återvändt, att han antingen blygdes öfver sitt
uppförande, eller att han ännu kände sig förbittrad emot henne för sitt
svikna hopp.
Lucys älskvärda, men bestämda väsende började småningom att utöfva ett
underbart inflytande på den sjuke; man kunde nästan säga att hon
beherrskade honom, så att han ofta mot sin vilja kände sig tvungen att
lyda henne.
En dag då han var bättre stämd och lugnare än vanligt, beslöt Lucy att
börja det ämne hon så länge, på sina vänners inrådan uppskjutit att
vidröra, ty för sin egen del kunde hon ej förstå huru det vore möjligt
att frukta för meddelandet af en sanning, huru svår och bitter den än
kunde vara. Hon egde sjelf alltför stor själsstyrka för att kunna fatta
moralisk svaghet, men han var likväl hennes fader och hon ville ej
tillåta sig att dömma honom.
Lorden låg på en soffa med hufvudet tillbakalutadt mot en mjuk dyna,
hvilken Lucy just samma afton hade skänkt honom; för denna omtanke hade
han visat sig tacksam och med mindre sträng röst än vanligt sagt något
som gjorde henne stor glädje.
Han yttrade nemligen att det påminte honom om hennes moder, som dock
varit en engel. Lucy hade just återkommit från sina rum, af hvilka hon
låtit inreda ett bredvid sitt eget för sina små syskon.
De lågo båda bredvid hvarandra uti sina små vackra vaggor, som voro
invändigt stoppade för att hindra barnen från att stöta sig. De voro
begge ovanligt vackra, ehuru något klena och späda. Sedan deras moders
död hade Lucy ersatt hennes plats och innerligt fästat sig vid de små
värnlösa syskonen. Det låg eljest icke uti Lucys natur att gerna
sysselsätta sig med de ständiga omsorger deras späda barndom påkallade;
men hon tyckte att deras inträde uti lifvet varit så sorgligt att hennes
goda hjerta manade henne att hängifva sig åt dem.
Nu knäböjde hon vid deras vaggor och upplyftade sitt hjerta till Gud för
att hos Honom bönfalla om mod och styrka att kunna meddela sin fader
allt, utan att förorsaka en för stark sinnesrörelse, ty Black hade
förberedt henne på de svåra följder en sådan kunde medföra vid lordens
sjukliga lynne.
När Lucy, stärkt af denna bön, inträdde uti fadrens rum, ställde sig mr
Black och mrs Johns bakom dörren till detsamma, färdiga att ila till
hennes bistånd.
Lorden märkte ej sin dotters närvaro, emedan han satt försjunken uti
sina dystra tankar. Lucy såg det, men ville väcka hans uppmärksamhet,
hon ville att han skulle se på henne.
Ända hittills hade hon ej vågat visa sig i sorgdrägt, men nu hade hon
med afsigt påtagit en hvit cachemirs klädning, garnerad med svarta band.
Hennes rika hår nedföll i långa, gratiösa lockar på hennes välformade
hals, och en lätt svart slöja fulländade en toalett som genom denna
underliga sammanställning af färger ej kunde undgå att väcka förvåning
hos den sjuke. Plötsligt ljöd hennes klara stämma, lik en stilla
susning. Det var en ballad; någon gång förut hade hon sjungit för sin
fader då hans sinnesstämning var mer än vanligt dyster, och alltid hade
hennes röst då lugnat hans oro. När hon nu började, öppnade han till
hälften sina ögon, men slöt dem genast åter och någonting liknande ett
leende aftecknade sig på hans läppar. Sången var följande:
Uti det gamla slottet, som sköljs af Temsens våg,
Den stolte Graham sitter, så dyster i sin håg;
Han tänker hemska tankar, hans lif är tungt och grått
Och gråta kan han icke, men sucka, sucka blott.
Och under suckar talar han dessa sorgsna ord:
En graf bland grafvar går jag allena här på jord,
Af Gud är jag förskjuten, af menskor likaså,
Ej finns ett enda hjerta, som hörs för Graham slå.
Jag aldrig någon älskat, förutom en ... en man;
Och honom ha de dödat -- så dyr mig var dock han,
Så fager som en stjerna, som korpens svart hans hår,
Hans ögon som demanter, hans själ som sol och vår.
Och denne, som de dödat, min ende son han var,
Af himlen ändtligt unnad för böner natt och dag
En ensam pilgrim sitter jag nu i lifvets qväll
Och suckar dåft som vinden i mörka skogens tjäll.
Vid de sista orden greps lord Suffridge af en våldsam skälfning och hans
kind blef hvit som snö.
-- Nog Lucy, nog! hvarföre sjunger du denna hemska sång? Vill du göra
mig ännu mera sorgsen än jag är? Lucy, jag vill ej höra denna visa -- du
måste återtaga hvad du sjungit.
-- Det kan jag ej, min far, men jag kan göra det som är bättre, ty jag
kan fortsätta och då skall du nog sjelf finna huru vacker den är.
-- Lucy, du vet ej hvad du säger, jag vill ej höra mera! skall jag ej
kunna få mitt eget barn till lydnad? du _måste_ lyda!
-- Min far, du vet huru gerna jag eljest gör det, men denna gång är det
mig omöjligt och du måste höra mig till slut. Balladen är ej lång;
lyssna nu blott, fader. Och utan att invänta svar, fortfor hon:
När så lord Graham talat och sänkt sitt hufvud ned,
Från himlen steg en vålnad och fram mot honom skred:
O, Graham! så hon sade, hur djerfs du klaga så?
Blott den, som kärlek gifver, kan kärlek återfå.
Men Gud, ehuru rättvis, är äfven full af nåd,
Han sett ditt hjertas ängslan och vändt sitt stränga råd,
Din son du aldrig älskat förrän han rycktes hän,
Men nu har Gud dig pröfvat, och ... Edvard lefver än!
Vid dessa ord lord Graham, högt ropte och sprang opp:
O vålnad, om du gäckar mig med ett svekfullt hopp,
Min själ jag mörkret säljer, men talar sanning du,
Så har du mina skatter och min tillbedjan nu.
O, stolte lord! så talte den, som en engel var,
Guds nåd med guld ej löses. Ej jag dig gäckat har.
Du skådar här din maka, som plågad grymt af dig,
Fann frid, då Gud barmhertig mig lyfte upp till sig.
Men då min blick såg neder från himlens ljusa sal,
Begrät jag dina synder och dina sorgers tal.
Ditt lif, på kärlek blottadt, var som en sollös höst,
Och jag bad Gud dig pröfva och sedan skänka tröst.
Nu får din son du åter, men mins: han är från Gud;
Böj knä, och låt ditt hjerta få luft i bönens ljud.
Gud tacka, icke henne, som, sänd af Honom, för
Till dig det glada budskap, som nu dig lycklig gör.
Och lorden, som hon lofvat, sin son nu återfår
Som på en valplats lemnats med ett och tjugu sår --
Han kommer och han slutes så varmt i faders famn,
Och under kärlekstårar de prisa Herrans namn.
Under de sista verserna hade lord Suffridge långsamt lyftat sitt hufvud
från den dyna mot hvilken det hvilade, hans ögon stirrade i rymden,
händerna voro hårdt sammanpressade och han tycktes lida förfärligt.
-- Fader, sade Lucy, hvad går åt dig? tyckte du ej om min sång? var den
ej vacker, och hade ej lord Graham stor anledning att tacka Gud som
återskänkte honom den son han trodde sig hafva förlorat? Min far, du har
sagt mig att du önskade dig en son; om Gud nu skulle skänka dig en
sådan, hvad skulle du då säga?
-- Barn, jag hoppas ej mera derpå, ty huru många år har jag ej önskat