Den svenska Arbetareskyddslagstiftningen och Yrkesinspektionen - 2

minderåriga »i hvad denna förordning afser minderårigs användande i
sådant handtvärk eller annan handtering, som icke idkas i så stor
omfattning eller under sådana förhållanden i öfrigt, att handtvärket
eller handteringen skäligen må anses för fabrik». Beträffande
småindustrin gäller alltså 1881 års förordning fortfarande. »Till hvad
kraft och värkan det hafva kan», skulle man kunna tillägga. Ty
kontrollen öfver förordningens efterlefnad är ju anförtrodd åt
_kommunala_ myndigheter, hvilkas oduglighet att öfvervaka efterlefnaden
af en arbetareskyddslag erfarenheten till fullo bekräftat såväl
utomlands som i vårt land, där 1881 års förordning under de 20 år, den
varit gällande, i den ojämförligt största delen af vårt land icke
blifvit efterlefd.
Men en lag, som på en mängd ställen icke efterlefves, är icke endast
betydelselös, utan _skadlig_ genom den känsla af osäkerhet och orättvis
behandling dess ojämna tillämpning medför. Den bör därför antingen helt
och hållet upphäfvas eller också ersättas af en annan som följdriktigt
tillämpas i hvarje fall.
Reglerandet af de minderårigas arbete inom handtvärket och den öfriga
småindustrin måste sålunda ännu anses såsom en olöst fråga.
* * * * *
Från 1890-talet och de senaste åren märkas, förutom hvad redan blifvit
anfört, följande lagstiftningsåtgärder och riksdagsförslag på
arbetareskyddets område.
Motioner om skärpning, utvidgning och senast om en allmän revision af
lagen angående skydd mot yrkesfara ha väckts af herr David Bergström i
andra kammaren vid 1894, 1896, 1897 och 1902 års riksdagar, men utan
vidare resultat än att lagen år 1895 utsträcktes till att omfatta äfven
statens och kommunens industriella rörelser, samt att år 1896 en
förordning utfärdades i syfte att låta olycksfallen i arbete komma till
yrkesinspektörernas kännedom.
Vid 1891, 1893, 1894 och 1895 års riksdagar väckte herr Fridtjuv Berg i
andra kammaren förslag om utredning i syfte att erhålla en lagstadgad
arbetsdag äfven för vuxna arbetare i de grenar af vår industri, där
sådant kunde befinnas lämpligt. Dessa motioner vunno emellertid icke
riksdagens bifall.
På senaste tiden har på arbetareskyddslagstiftningens område
uppmärksamheten särskilt tagits i anspråk af sträfvanden att bereda
_sjöfolk_ större säkerhet mot olyckshändelser, äfvensom bättre
förhållanden med afseende på sundhet och arbetstid. Det måste ju också
för hvar och en stå klart, att näppeligen inom något annat yrke
arbetsgifvares (resp. fartygsbefälhafvares) försummelse eller
oförsiktighet kan medföra så stora faror för arbetarna som här. Och
beträffande arbetstid och sundhet, det senare t. ex. med afseende på
föda samt luftutrymme och luftväxling i sofrummen, torde sjöfolkets
villkor hos oss ingalunda allmänt vara tillfredsställande.
Frågan om denna skyddslagstiftning, som ju för öfrigt icke endast är en
_arbetare_skyddslagstiftning, väcktes i vårt land på 1870-talet under
påvärkan af den Plimsollska rörelsen i England.[4] 1877 tillsattes också
en kommitté för utarbetande af lagbestämmelser ägnade att förekomma
eller inskränka olyckor till sjöss. Resultatet däraf blef emellertid
icke stort, och de bestämmelser till skydd för sjöfolk som nu finnas i
vår lagstiftning äro antingen för allmänt affattade eller ock af annan
orsak af föga praktisk betydelse.
Vid 1899 års riksdag väcktes sjöfolkets skyddsfråga åter till lif genom
en motion af herr Adolf Johansson i Möllstorp i andra kammaren, och vid
1901 och 1902 års riksdagar ha herrar J. A. Kinnman och E. Smith i andra
kammaren framburit motioner i ämnet. Resultatet har emellertid hittills
icke blifvit något alls, då visserligen andra kammaren visat sig vilja
gå fordringarna på värksam skyddslagstiftning till mötes, men härvid ej
erhållit första kammarens stöd.
-----
Fotnot 2:
Kongl. Maj:t har ända till senare år ensam utfärdat förordningar på
arbetareskyddslagstiftningens område. Först vid 1889 och 1900 års
riksdagar har riksdagen häfdat sin rätt att tillsammans med Kongl.
Maj:t stifta hithörande lagar, åtminstone viktigare sådana.
Fotnot 3:
I denna kommitté var arbetsgifvareinträsset väl tillgodosett, då det
däremot icke fanns någon arbetarerepresentant. Det är för öfrigt
karaktäristiskt för kungliga svenska kommittéer i arbetarefrågor att
_arbetarna antingen icke alls eller också icke med de bästa
tillgängliga krafter där blifvit representerade_. Möjligen får ett
undantag göras med afseende på 1884 års kommitté. Men jämför
sammansättningen af de nämda 1875 och 1891 års kommittéer samt af 1891
års arbetareförsäkringskommitté och 1899 års kommittéer i egnahems-,
skiljedoms- och arbetsaftalsfrågorna!
Fotnot 4:
I England hade parlamentsledamoten Plimsoll i början af 1870-talet
yrkat på värksam skyddslagstiftning för sjöfolk, hvilket också ledt
till åsyftat resultat.


3. Bestämmelser till skydd för minderåriga.

Den nu gällande arbetareskyddslagstiftningen i vårt land kan indelas i
följande grupper:
1) Bestämmelser till skydd för _minderåriga_, 2) bestämmelser till skydd
för _kvinnor_ och 3) lagstiftning till skydd för _arbetare i allmänhet_,
oberoende af ålder och kön.
Bestämmelserna till skydd för minderåriga återfinnas i 1900 års lag
angående minderårigas och kvinnors arbete samt i 1881 års förordning
angående minderåriges arbete. Härtill kommer i 1896 års förordning
angående tillvärkning af fosfortändstickor ett förbud för minderåriga
att deltaga i visst hälsofarligare arbete.
Beträffande minderåriga arbetare, som stå under arbetsgifvarens
_husbondvälde_, gälla särskilda bestämmelser, åläggande arbetsgifvaren
vissa uppfostrareförpliktelser mot de minderåriga, hvilka stadganden
emellertid här förbigås såsom ej hörande till den egentliga
arbetareskyddslagstiftningen.
Till denna höra ju ej häller följande stadganden, hvilka dock kunna i
förbigående nämnas. 1864 års näringsfrihetsförordning föreskrifver bland
annat, att minderårig icke får antagas till biträde i _handel_ förrän
efter fyllda 12 år. Enligt en förordning af år 1896 kan i stad förbud
utfärdas för gossar under 14 och flickor under 15 år att idka
försäljning af tidningar, blommor m. m. på sön- och hälgdagar samt
öfriga dagar nattetid. Sådant förbud har också utfärdats i våra större
städer. Slutligen få enligt en förordning af år 1897 gossar under 14 och
flickor under 15 år ej användas vid vissa offentliga förevisningar såsom
lindansning, positivspelning, akrobatföreställningar o. d. Afsikten med
de båda sistnämda förordningarna är, såsom lätt inses, att bevara barnen
för det skadliga inflytande som gatuhandel af tidningar och cigarrer m.
m. samt deltagande af offentliga förevisningar visat sig utöfva på
barnens sedlighet, skolundervisning o. s. v.
Med afseende på minderårigas arbete inom öfriga områden, t. ex. i
jordbruk, värdshus- och källarrörelse m. fl. yrkesgrenar, finnas hos oss
inga bestämmelser.
* * * * *
_1900 års lag_ afser förutom vuxna kvinnor endast minderåriga _under 18
år_. I detta hänseende öfverensstämmer vår lag med t. ex. Norges,
Danmarks, Finlands, Englands, Frankrikes och Schweiz' lagstiftning. I
Tyskland och Österrike däremot omfattar skyddet ej manliga minderåriga
öfver 16 år.
Beträffande _området för lagens tillämpning_ hänvisas till dess 1 §. (Se
Bil. I.) Vid en blick på denna faller det genast i ögonen att
svårigheter eller godtycke böra kunna uppstå vid afgörandet huruvida en
rörelse, t. ex. en mekanisk värkstad, »drifves i så stor omfattning
eller under sådana förhållanden i öfrigt, att den skäligen må anses som
fabriksrörelse». Lagens uttryckssätt är ju något sväfvande. Emellertid
är det ingalunda lätt att uttrycka skillnaden mellan å ena sidan den
större eller medelstora industri, som man vill ställa under lagens
föreskrifter, och å andra sidan handtvärket eller småindustrin, som man
vill därifrån utesluta. Att, såsom t. ex. den belgiska lagen gör, låta
skillnaden bero på det antal arbetare, som sysselsättas i rörelsen,
torde näppeligen innebära en tillfredsställande lösning af frågan.
Den bästa lösningen består väl helt enkelt däri att utsträcka
skyddslagen öfver till småindustrin. Hvarför skola också handtvärkets
eller småindustrins minderåriga arbetare undandragas det skydd som
kommer t. ex. fabriksbarnen till del? Man invänder kanske häremot att de
i 1900 års lag nämda yrkena i allmänhet innebära större faror för de
minderårigas hälsa och kroppsliga utveckling än handtvärket. Men man bör
ej förbise att, äfven om så skulle vara förhållandet, hvilket f. ö.
ingalunda är gifvet, så är skyddslagstiftningens syfte icke endast att
skydda arbetareungdomen för _fysiska_ olägenheter af arbetet, utan äfven
att tillgodose de minderårigas _moraliska_ och _intellektuella_
uppfostran, hvilken tillkommer hemmet och skolan, men hvarken fabriken
eller värkstaden.
England och Frankrike ha också inneslutit hela handtvärket inom den
värksamma och effektivt kontrollerade arbetareskyddslagstiftningens
område. Den franska lagen af år 1892 undantager sålunda endast sådana
värkstäder, där arbetet blott bedrifves af familjemedlemmar under
faders, moders eller förmyndares uppsikt.
* * * * *
_Villkoren för minderårigs anställning_ i de enligt 1900 års lag
skyddade yrkena äro följande:
1. Den minderårige skall ha fyllt _12 år_.
2. Den minderårige skall antingen efter att ha genomgått fullständig
lärokurs ha erhållit _afgångsbetyg från_ _folkskolan_ eller efter
inhämtande af ett _ringare kunskapsmått_ erhållit tillstånd att lämna
folkskolan (eller ock styrka, att skolpliktigheten äljes upphört, t. ex.
på grund af annorstädes inhämtad undervisning).
3. Medelst _läkarebetyg_ skall styrkas att den minderårige icke till
följd af sjuklighet eller kroppslig svaghet kan anses komma att lida men
af det ifrågavarande arbetet.
Från dessa regler, gifvas följande _undantag_:
1. Minderårig, som uppfyller villkoren 2 och 3 får redan _vid 11 års
ålder_ användas vid lättare arbeten under bar himmel vid grufvor samt
sågvärk och därmed förenade brädgårdar.
2. Minderårig som fyllt 12 år (eller i undantagsfallet 1. 11 år) och som
uppfyller villkoret 3., får, fastän han ej slutat folkskolan, användas i
arbete _under ferietid_.
Såväl nu nämda hufvudregler som undantag gälla lika för gossar och
flickor.
* * * * *
Beträffande nu först en minimiålder af 12 och ännu mer af 11 år ha
invändningar framställts däremot både ur hälsovårdens och uppfostrans
synpunkt. En internationell kongress för hygien, som 1887 hölls i
Wien,[5] uttalade sålunda i en resolution att åldersklasser under 14 år
borde vara helt och hållet uteslutna från fabriksarbete. Vid 1900 års
riksdag yttrade förre chefen för Medicinalstyrelsen generaldirektör
Almén bl. a.: »Åldersgränsen 12 år är nära nog onaturlig. Individen har
då ej nått den utveckling att han kan uthärda ansträngning utan att taga
skada däraf. — — Min bestämda mening är, att minderårige ej skola få
användas till industriellt arbete förrän de fyllt 13 år.»
I Tyskland stadgas absolut förbud för minderårigs användande i fabriker,
bärgvärk och grufvor m. m. före uppnådda 13 år. I Schweiz och Österrike
är minimiåldern åtminstone för fabriksarbete 14 år. I öfriga länder är
den i allmänhet såsom hos oss 12 år, i några sydliga länder, där som
bekant den fysiska utvecklingen inträder tidigare, dock ännu lägre.
Minimiåldern är f. ö. i hvarje land bestämd af hänsyn såväl till de
minderåriges kroppskrafter som af där gällande skollagstiftning. Så är
äfven fallet hos oss, där just emot en ifrågasatt höjning till 13 år
anförts att detta ej med nu gällande bestämmelser rörande
folkskoleundervisningen vore lämpligt. I regeringens förslag vid 1900
års riksdag läses sålunda följande yttrande af civilministern: »Sådan
denna (folkskoleundervisningen) för närvarande är anordnad, har i regeln
barnet i åldern mellan 12 och 13 år inhämtat det kunskapsmått, som
berättigar detsamma att afgå från folkskolan. Därmed har också
skolpliktigheten upphört, ett förhållande, med hänsyn till hvilket
minimiåldern för inträde i industrins tjänst måste vara afpassad, så
vida man vill undvika att legalisera en kortare eller längre, men för
minderårige utan tvifvel i hög grad skadlig period af sysslolöshet.»
Häremot kan emellertid invändas att enligt gällande folkskolestadga (af
år 1897) undervisningen skulle af skolmyndigheterna inom kommunerna
_kunna_ ordnas så, att barnen i regel finge gå i skolan till eller in på
det 14:de lefnadsåret, och säkerligen skulle en uppfordran till
undervisningens ordnande på detta sätt ligga just däri, att minimiåldern
för anställning i arbete bestämdes till 13 år.
Såsom minimiåldern för inträde i industrins tjänst nu blifvit
bestämd — till i regel 12 år — föreligger i stället fara att
folkskoleundervisningen på grund af påtryckning från deras sida som
ha inträsse af att använda barnen i arbete, skall anordnas med
hänsyn till en tidigare afslutning af skolgången. Men detta innebär
dels att skoltiden flyttas tillbaka till för undervisningen mindre
fruktbara år, dels att skolkursen, som enligt folkskolans
normal-plan borde ta 6 år i anspråk, krymper ihop och undanstökas på
kortare tid.
Att åter en sådan fara värkligen är för handen, åtminstone på de orter,
där undervisningens vänner icke äga nog talan, framhölls vid lagens
tillkomst bl. a. af herrar Fridtjuv Berg och E. Hammarlund i en motion i
andra kammaren. Det heter där: »För hvar och en, som haft anledning att
närmare följa vårt folkskoleväsendes utveckling under de båda senaste
årtiondena, är det en välbekant sak att inom flertalet kommuner, där
industriinträssena äro förhärskande, en stark sträfvan gjort sig
gällande bland industrins målsmän att söka få folkskoleväsendet så
ordnat att det bäst passar för deras behof af minderårig arbetskraft.»
Herrar Berg och Hammarlund föreslogo också med instämmande af flera
andra riksdagsmän och i enlighet med de önskningar, som från flera håll
framställts af folkskolans målsmän utom riksdagen, att minimiåldern
skulle bestämmas till 13 år. Detta blef ju emellertid — beklagligtvis —
icke riksdagens beslut.
Men om man ur uppfostringssynpunkt måste beklaga att minimiåldern
fastställdes till i regel 12 år, så gäller detta i ännu högre grad om
undantaget _11 år såsom minimiålder i visst arbete_[6] samt om
medgifvandet att barn, som efter inhämtandet af ringare kunskapsmått än
den fullständiga lärokursen erhålla behörigt tillstånd att lämna skolan,
få börja det industriella arbetet.
Med afseende på detta »behöriga tillstånd» förhåller det sig på följande
sätt. Enligt folkskolestadgan kan den lärjunge, som af fattigdom hindras
att begagna undervisningen, erhålla tillstånd att lämna skolan, blott
han inhämtat en viss mindre lärokurs (den s. k. minimikursen). Någon
pröfning af barnets fattigdom kommer vanligen ej i fråga, det är nog,
att barnets målsman förklarar sig vilja ha in barnet på en fabrik. Och
minimikursen är så obestämd angifven att den ofta af vederbörande
ansetts, äfven med blott 4 månaders undervisningstid på året, kunna vara
undangjord inte bara före 12 utan t. o. m. före fyllda 11 år, i
synnerhet om barnet börjat sin skolgång redan vid 6 års ålder, hvilket
af fackmän anses alldeles förkastligt.
Men genom allt detta är vägen öppnad för industrin att rycka till sig
barnen innan de ens fått den nödtorftiga undervisning som den
fullständiga lärokursen innebär!
* * * * *
En särskild frestelse för industriidkarna, understödda af barnens
målsmän, att ordna undervisningen i eget inträsse ligger dessutom uti
medgifvandet att få använda barnen i arbete _under ferierna_. Man kan
befara att på grund af detta medgifvande ferierna inom industriorterna
skola svälla ut på undervisningstidens bekostnad och att där skall komma
att bli såsom det redan nu mångenstädes är, nämligen att undervisningen
endast pågår ett mindretal, t. ex. 4 månader om året.
Medgifvandet måste därför anses synnerligen olämpligt. Åtminstone
borde en inskränkning göras i rätten att använda barn i arbete under
ferierna, t. ex. en inskränkning till vissa månader af året. Och
_tillfredsställande_ kunna förhållandena ej anses vara förrän barnen
helt och hållet förskonas från industriellt arbete medan de ännu
befinna sig i skolåldern. Att skolundervisningen då också bör pågå
under så lång tid af året att den återstående tiden innebär en
välbehöflig och nyttig hvilotid och ej en skadlig sysslolöshetstid,
säger sig själf.
Nu får man visserligen gentemot de här framhållna
undervisningssynpunkterna ej så sällan höra att det vore nyttigt och
nödigt för ungdomens uppfostran till framtida arbetsduglighet o. d., att
barnen så tidigt som möjligt finge användas i lönarbete. Emot detta
resonemang skulle jag emellertid vilja anföra ett yttrande af
centralstyrelsen för Sverges allmänna folkskolelärareförening (i en
framställning till regeringen med anledning af förslaget till 1900 års
lag).
»Det är förvisso alldeles riktigt,» säger styrelsen, »att barnen skola
öfvas i arbete, och detta redan från sina spädaste år. Men de skola
arbeta under uppfostrares ledning, och deras arbete skall äga ett
uppfostrande syfte samt ordnas så, att det motsvarar deras utveckling
och är ägnat att steg för steg för steg utveckla deras växande krafter.
Där barnarbetet ej är af denna art, där uppfyller detta icke sitt
ändamål, och följden blir, att de ungas håg förslöas och deras krafter i
förtid brytas. Rådfrågar man den dagliga erfarenheten, så finner man
ock, att ett indragande i fabriksarbetet, innan kroppens och själens
krafter någorlunda vunnit stadga och utveckling, alldeles icke främjar
arbetslusten och arbetsfarten, utan tvärtom framkalla den vana vid att
sköta förefallande sysslor på ett lamt, håglöst och tanklöst sätt,
hvaröfver med rätta så ofta klagas. De afgjort dugligaste arbetarna äro
i allmänhet att söka bland dem, som under de egentliga barndomsåren fått
tillhöra hemmet och skolan samt där genom lämpligt arbete fått sina
kroppskrafter stärkta och sin omdömesförmåga väckt och närd. Redan nu
finnas äfven hos oss flera arbetsgifvare, som inse detta, och inom kort
skall utan tvifvel den öfvertygelsen vara allmän, att vårt lands
industriella framtid ingalunda beror på arbetarnas tidiga inträde i
fabrikerna, utan i främsta rummet på deras friska kroppsliga och andliga
energi samt på deras odlade intelligens.
Om hvad nu blifvit anfört är riktigt med hänsyn till det industriella
barnarbetet i allmänhet, så gäller det naturligtvis i allra högsta grad
om den _kvinnliga_ ungdomens deltagande i detsamma. Där flickorna redan
från barnaåren indragas i fabrikslifvet, där blir i de flästa fall deras
sedlighet undergräfd och deras utbildning i husliga sysslor
omöjliggjord. Den minderåriga fabriksarbeterskan förlorar lätt den eljäs
hos kvinnan så naturliga känslan för hemmet, och de mångahanda praktiska
färdigheter, som särskilt för en arbetarehustru äro så oumbärliga, blir
hon aldrig i tillfälle att förvärfva.»
* * * * *
Med afseende på det tredje villkoret för anställning i industriellt
arbete enligt 1900 års lag, nämligen _läkarebetyget_, vore ju intet
annat än godt att säga därom, därest man ägde garanti för läkarens
opartiskhet. I England, där läkareundersökningarna af minderåriga
arbetare spela en viktig roll och lära ha visat sig välgörande, är det
förbjudet för läkare, som direkt eller indirekt är inträsserad i en
industriell rörelse, att utfärda läkarebetyg för där anställd
minderårig. Någon sådan bestämmelse finns inte i vår lag.
* * * * *
Om _arbetstid_, _arbetsdag_ och _raster under arbetet_ stadgar 1900 års
lag följande. Nattarbete är i regel förbjudet för alla minderåriga,
eller närmare uttryckt: minderårig får ej sysselsättas i arbete i
industriellt yrke nattetid mellan kl. 7 på aftonen och 6 på morgonen.
Arbetsdagen för 12-åringar är högst 6 timmar, och för minderårig, som
fyllt 13 år, högst 10 timmar. Arbetsdagen skall afbrytas genom
»lämpliga» raster; huru långa eller anordnade, säger lagen däremot icke.
Vidare bestäms att minderårig ej skall tillåtas att under rasterna
uppehålla sig i arbetslokal, där till följd af arbetets beskaffenhet
luften är förorenad af ämnen, som äro skadliga för hälsan,[7] samt att
det i sådant fall åligger arbetsgifvaren att anvisa lämpligt annat rum,
där de minderåriga kunna vistas under rasterna och intaga sina måltider.
Från dessa regler göres ett afsevärdt _undantag_ för grufvor,
industriella anläggningar, där arbetet drifves med s. k. ständig eld,
samt för sågvärk och därmed förenade brädgårdar. Nattarbete medgifves
nämligen här för gossar fyllda 14 år, hvarjämte deras arbetstid får
utsträckas till _i medeltal högst 12 timmar af dygnet_. (Se de närmare
villkoren härför i 8 § 1 mom.)
Hvad nu det allmänna förbudet mot minderårigs användande i nattarbete
beträffar, öfverensstämmer vår lag häri med lagstiftningen i de flästa
andra länder. Äfven där är vanligt, att undantag göras för industrier,
som gå med ständig eld, dock icke ett så vidsträckt undantag som hos
oss. I och för sig måste äfven detta undantag väcka betänkligheter. Det
är nämligen enligt läkarevetenskapens liksom den allmänna erfarenhetens
vittnesbörd obestridligt, att människan under uppväxtåldern är i
synnerligen stort behof af ordentlig sömn. Men däraf följer att
nattarbete vid dessa år, åtminstone de ömtåligare åren, borde vara
alldeles förbjudet, ty att sofva på dagen innebär icke den ostörda sömn,
som behöfves.
Hvad 6 timmars arbetsdag för 12-åringar angår, får det måhända ej anses
för mycket. Att däremot, såsom lagen gör, höja maximalarbetsdagen till
10 timmar redan för 13-åringar, måste anses som ett felgrepp. Ur
hälsovårdssynpunkt har man nämligen bestämt motsatt sig en så lång
arbetsdag för barn vid denna ålder. Sålunda yttrade chefen för
Medicinalstyrelsen generaldirektör Linroth samt medicinalrådet Wavrinsky
i ett utlåtande öfver det inom civildepartementet utarbetade förslaget
till 1900 års lag:
»För 12-14 åriga barns normala utveckling i såväl andligt som
kroppsligt afseende erfordras i långt högre grad än för den fullvuxne,
att dem lämnas nödig hvila och vederkvickelse mellan arbetstimmarna,
så att kroppsorganen dels hinna att beredas ersättning för förbrukade
ämnen, dels befrias från genom arbetet i väfnaderna uppkomna
sönderdelningsprodukter. Hvarje arbete, som bedrifves alltför länge
och ansträngande, värkar skadligt på barnets organism, orsakar
utmattning och förlust af kroppskraft. Fortfar öfveransträngningen,
inträder snart allmän sjuklighet. Den dagliga erfarenheten jämte
dödlighets- och sjukdomsstatistiken från industriorter, där barnarbete
i högre grad anlitas, lära också, att fabriksarbete, framför allt i
slutna lokaler, är outhärdligt för barnorganismen och i förtid
uttömmer barnens krafter, därest det ej regleras genom klokt och efter
barnens fysiska utveckling afpassade arbetstider.
Barn i ofvannämda ålder hvarken böra eller kunna därför i regel utföra
så ihållande arbete som fullvuxna. Så länge deras organism icke vunnit
erforderlig kraft och skolan icke afslutats, måste arbetstiden för dem
vara begränsad och de vara befriade från för dem skadligt arbete.
Af ofvan anförda skäl anses allmänt en arbetstid af sex timmar för barn
under 14 år icke böra öfverskridas.[8]
* * * * *
En så lång arbetstid (10 timmar), äfven om hufvudsakligen lättare
handtlangningsarbete därunder utföres, måste dock blifva mer än
tillåtligt ansträngande för ett 13 års barn, synnerligast om de påbjudna
rasterna icke skola inberäknas i de angifna arbetstiderna, vid hvilket
förhållande arbetsdagen för dessa 13-åringar skulle kunna uttänjas till
icke mindre än tolf timmar.[9]
* * * * *
Hälst skulle vi för vår del vilja förorda sex timmar för barn intill 14
år och tio timmar för minderårig mellan 14 och 18 år, emedan dessa
arbetstider ovillkorligen äro de, som ur sanitär synpunkt bäst lämpa sig
för de minderåriga arbetarna.»
Om _rasterna_ under arbetet har ju vår lag ej sagt mer än att sådana
skola finnas. Det måste dock, hvilken åsikt man än må ha angående
arbetsdagens längd, vara klart att rasternas lämpliga anordning och
tillräckliga längd är af största vikt för att skydda de minderåriga emot
öfveransträngning. Det hade därför varit önskvärdt att lagen gifvit
närmare bestämmelser om rasterna. I den utländska lagstiftningen har man
också varit angelägen därom. I de norska, danska och engelska lagarna
stadgas t. ex. att senast 4½ (i vissa fall 5) timmar sedan arbetet
börjat, skall rast inträda. I den engelska väfnadsindustrin skall
rasternas längd under dagen vara sammanlagt 2 timmar.
* * * * *
1900 års lag har, i likhet med den utländska lagstiftningen i allmänhet,
stadgat _absolut förbud mot minderårigs användande i visst arbete_.
Enligt vår lag äro sålunda gossar under 14 år och alla kvinnliga
minderåriga uteslutna från arbete _under jord_ i grufvor eller
stenbrott. Vidare får minderårig ej användas till visst farligare
maskinarbete (6 §). Slutligen kan Konungens Befallningshafvande förbjuda
eller föreskrifva vissa villkor för minderårigs användande i arbetet (10
§).
Bland lagens öfriga bestämmelser märkes stadgandet om _den årligen
återkommande läkarebesiktningen_ af alla vid industriellt yrke anställda
minderåriga (11 §). Dessa besiktningar böra, rätt skötta, kunna bidraga
till en värdefull utredning om t. ex. fabriksarbetets invärkan på de
minderårigas fysik. Men då erfordras också att besiktningsläkarna gå
planmässigt och insiktsfullt till väga, hvilket vid den besiktning (för
år 1901) som hittills hållits ingalunda öfverallt varit förhållandet. En
bestämd och för alla läkarna likformig instruktion angående
besiktningens förrättande är synbarligen af behofvet påkallad.
Slutligen kan också nämnas att enligt 1900 års lag arbetsgifvaren är
skyldig att bereda minderårig arbetare, som ej fyllt 15 år, den ledighet
som kan erfordras för deltagande i fortsatt skolundervisning (3 §).
* * * * *
_Kontrollen öfver lagens efterlefnad_ är anförtrodd åt
yrkesinspektörerna, en hvar inom sitt distrikt, samt i fråga om
grufdrift åt bärgmästarna. Angående det biträde som andra myndigheter
äro skyldiga att lämna yrkesinspektör eller bärgmästare se 9 och 13 §§.
För att underlätta kontrollen är äfven stadgat att på arbetsställe, där
minderåriga sysselsättas, skola finnas anslagna dels gällande lag
angående minderårigas arbete, dels uppgift å de tider, då för minderårig
arbetet börjas och slutas samt rasterna infalla.
För att utöfva tillsynen öfver lagens efterlefnad på ett arbetsställe
äger yrkesinspektör eller bärgmästare samt den läkare, som af Kon. Bef.
är förordnad att förrätta den årliga besiktningen, tillträde till
arbetsstället. Likaledes få de företaga nödiga undersökningar på platsen
samt äga tillgång till den registerbok öfver de minderåriga, som
arbetsgifvaren är skyldig att inneha, och de skol- och läkarebetyg, med
hvilka han skall styrka sin rätt att använda de minderåriga i arbetet.
Tillträde till arbetsstället har den inspekterande endast under den tid
_arbetet pågår_ och först _efter tillsägelse_ hos yrkesidkaren eller
arbetsföreståndaren om afsikten att där företaga inspektion. Dessa
bestämmelser, som äro hämtade från 1889 års lag angående skydd mot
yrkesfara, där man icke torde kunna göra någon invändning mot desamma,
måste då det gäller att kontrollera, huruvida lagen om minderåriga på
ett arbetsställe efterlefves eller ej, anses olämpliga.[10]
Bestämmelserna sakna också motsvarighet t. ex. i Englands
arbetareskyddslagstiftning, enligt hvilken inspektörerna äga _när som