Den svenska Arbetareskyddslagstiftningen och Yrkesinspektionen - 1

_STUDENTFÖRENINGEN VERDANDIS SMÅSKRIFTER. 107._


Den svenska
Arbetareskyddslagstiftningen och
Yrkesinspektionen

af
GEORG STJERNSTEDT
juris kandidat.
(_Första tusendet._)
[Illustration]
STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG.


Innehåll:
Den svenska arbetareskyddslagstiftningen och yrkesinspektionen.

1. Inledning 3.
2. Arbetareskyddslagstiftningens historia i vårt land 9.
3. Bestämmelser till skydd för minderåriga 17.
4. Bestämmelser om kvinnoarbetet 30.
5. Bestämmelser till skydd för arbetare i allmänhet 32.
6. Yrkesinspektionen 33.
7. Bilagor:
Bil. I. Utdrag af Lag angående minderårigas och kvinnors 40.
användande till arbete i industriellt yrke
Bil. II. Utdrag af Lag angående skydd mot yrkesfara 43.
STOCKHOLM.
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1902.


1. Inledning.

För att tillgodogöra sig Arkwrights bekanta uppfinning af
vattenspinnmaskinerna i slutet af 1700-talet hade en mängd spinnerier
vid denna tid uppstått i England, särskilt på landsbygden i de nordliga
grefskapen, där det fanns god tillgång på vattenkraft.
Till arbetet vid spinnerierna använde man så mycket som möjligt barn. Då
dessa icke i tillräckligt antal kunde anskaffas från de jämförelsevis
folkfattiga trakter där spinnerierna voro belägna, införskrefvos de från
fattighusen när och fjärran i England. Synnerligen billig arbetskraft
fingo fabriksidkarna härigenom, ty fattighusföreståndarna voro mer än
villiga att bli af med barnen, och vid spinnerierna kunde man obehindrat
utsuga barnens arbetskraft på det mäst hänsynslösa sätt. Barnen
instufvades i kasärnartade byggnader med maskiner i en sal och sängar i
en annan. Arbetet bedrefs natt och dag, och när de barn som slutat sitt
skift skulle gå till sängs, fingo de intaga plats efter dem som stego
upp för att fortsätta arbetet. På så sätt hunno bäddarna aldrig kallna,
hvadan soflokalernas uppvärmning också af fabrikanterna lär ha ansetts
öfverflödig.
Då härtill kosthåll och öfriga förhållanden vid fabrikerna motsvarade
det redan anförda, kan det ej förvåna att sjukdomar härjade bland
barnen. Detta blef också anledning till att allmänhetens uppmärksamhet
kom att fästas på barnens behandling. Ty då barnens sjukdomar spridde
sig utom till fabrikanternas familjer äfven till trakten omkring
fabrikerna, särskilt till staden Manchester, tvangs man att undersöka
förhållandena. För detta ändamål tillsattes sålunda år 1796 i Manchester
en sundhetskommitté.
Denna kommitté fördömde i sitt betänkande i starka ordalag barnens
behandling, hvilken härigenom blef allmänt känd. Saken kom äfven före i
parlamentet, och år 1802 antogs lagen _The moral and health act_ (Lag
till skydd för sedlighet och hälsa), hvilken icke blott är Englands
första arbetareskyddslag, utan öfverhufvud den första som utfärdats.
Lagen, som afsåg »lärlingar» — de minderåriga fabriksarbetarna
betraktades som sådana — vid bomulls- och yllefabriker och endast ägde
tillämpning på barn som bodde vid fabrikerna, förbjöd nattarbete och
inskränkte arbetsdagen till 12 timmar med raster för måltiderna. Gossar
och flickor skulle ha skilda sofrum. Rummen skulle hvitlimmas två gånger
om året samt förses med ett tillräckligt antal fönster. Icke fler än två
barn tillätos att sofva i samma säng. Under de fyra första åren af
»lärotiden» skulle barnen åtnjuta viss undervisning. Härtill ännu några
bestämmelser i samma anda.
Denna första arbetareskyddslag blef icke mycket mera än en lag på
papperet. Man hade nämligen icke sörjt för en värksam kontroll öfver
lagens efterlefnad. Tillsynen öfver denna anförtroddes sålunda åt
oaflönade personer, utsedda inom kommunerna. Då nu dessa inspektörer
vanligen kommo att utgöras af fabrikanternas vänner och bekanta, kan man
förstå att det ej blef mycket allvar med inspektionen. Inspektörerna
betraktade också sitt uppdrag såsom ett förhatligt spioneri och
fullgjorde det i allmänhet bara för syns skull. Sålunda brukade de på
förhand underrätta fabriksidkaren om sin ankomst för att då intet
olagligt skulle förehafvas o. s. v. i den vägen.
Hurusomhälst, den första början till arbetareskyddslagstiftning var
gjord, och fortsättningen följde också snart därefter. Härvid märkes
särskilt lagen af år 1833, hvarigenom utom öfriga reformer infördes den
att tillsynen öfver skyddsbestämmelsernas efterlefnad uppdrogs åt
aflönade statsinspektörer. Detta visade sig vara synnerligen välbetänkt,
i det de nya inspektörerna, åtminstone många af dem, icke blott med
energi genomdrefvo att skyddslagarna följdes, utan också genom praktiska
förslag befordrade lagstiftningens utveckling.
Emellertid mötte skyddslagarnas tillämpning en mängd svårigheter genom
det starka motståndet från såväl fabriksidkarna som barnens föräldrar.
Icke häller fingo fabriksinspektörerna till en början det välbehöfliga
ryggstödet hos regeringen.
Men skyddslagen gaf också, där den värkligen genomdrefs, upphof till ett
nytt missförhållande. Detta bestod i den stora utsträckning
kvinnoarbetet nu började få. Då man ej med samma frihet som förut fick
använda de minderårigas arbete, låg det nära till hands att tillgripa
kvinnoarbetet, som äfvenledes kunde afspisas med låga löner, men ej
besvärades af någon lagstiftning. Både gifta och ogifta kvinnor indrogos
i fabrikerna. Mödrarna hade ej längre tid att sköta vare sig hem eller
barn. Barnen lämnades allmänt på inackordering, där de vanvårdades på
det mäst upprörande sätt. Dödligheten bland småbarnen inom de stora
industridistrikten steg också i en oerhörd grad.
Allmänhetens uppmärksamhet fästes nu på dessa förhållanden, men
samtidigt äfven på den allmänna osedlighet som vid denna tid rådde bland
arbeterskorna i England, både ogifta och gifta, särskilt vid fabriker
där nattarbete bedrefs, samt i kolgrufvorna, där den höga värmen tvang
dem att arbeta nästan nakna.
Lagstiftarens första åtgärd med afseende på kvinnorna blef att förbjuda
allt kvinnoarbete i grufva under jord (1842). Och år 1844 utfärdades
bestämmelser angående kvinnoarbetet inom väfnadsindustrin, där kvinnorna
likställdes med minderåriga mellan 13 och 18 år, för hvilka redan förut
stadgats en arbetsdag af högst 12 timmar samt förbud mot natt- och
söndagsarbete.
Den engelska arbetareskyddslagstiftningen utsträcktes sedermera, ehuru
långsamt och under envist motstånd från arbetsgifvarnas, men äfven från
allmänhetens och prässens sida, till allt flera industrigrenar, dess
innehåll ökades och skärptes, och skyddet kom slutligen att omfatta
äfven vuxna män. Dess historia erbjuder för öfrigt synnerligen mycket af
inträsse och är ägnad att ge många lärdomar. Den jämförelsevis långa
erfarenhet af arbetareskyddslagarnas värkningar, som i England vunnits,
och de många försök att kringgå lagen, som där pröfvats på och som
tvungit lagstiftaren att oupphörligt förbättra densamma, ha också gifvit
den engelska arbetareskyddslagstiftningen en teknisk fulländning som med
rätta tjänat till förebild för öfriga länders lagstiftning på hithörande
område.
* * * * *
Utom i England uppmärksammades behofvet af arbetareskyddslagstiftning
under förra hälften af 1800-talet särskilt i Preussen, Frankrike,
Österrike och Schweiz, hvarvid kan anmärkas, att i Preussen därtill
bidrog iakttagelsen att härens rekryter från fabriksdistrikten voro
svagare och klenare än från andra trakter.
För att nämna några märkligare hållpunkter i den europeiska
arbetareskyddslagstiftningens historia[1] kan anföras den första
egentliga arbetareskyddslagen i Preussen af år 1839 och den första i
Frankrike af år 1841, båda endast afseende skydd för barn i
fabriksarbete. På 1870-talet började ett lifligare lagstiftningsarbete
på arbetareskyddets område. Från denna tid tillkommo sålunda i flera
länder värkliga skyddslagar, bland annat den ännu gällande Schweiziska
förbundslagen af år 1877. Från 1880-talet märkas särskilt skyddslagar i
Österrike 1884 och 1885, Italien 1886, samt i Holland, Belgien och
Finland 1889, samtliga ännu gällande, åtminstone i hufvudsak.
Lagstiftningen fortskred emellertid ganska ojämt i de olika länderna.
Detta hade till följd att, då fråga blef om skärpning af arbetsskyddet
i något land, brukade motståndarna invända att landets industri icke
kunde tåla vid en sådan inskränkning i friheten att begagna
tillgänglig, billig arbetskraft. Det var ju klart, sade man, att
tillvärkningskostnaderna därigenom skulle ökas och på grund däraf
också förmågan att konkurrera med utlandet minskas.
Erfarenheten torde nu knappast ha gifvit något stöd åt detta
tal om konkurrensförmågans minskning genom en utvecklad
arbetareskyddslagstiftning. Skulle i enstaka fall kunna uppvisas, att
industrin lidit afbräck genom lagstadgat arbetareskydd, torde det vara
skäl att noga pröfva, om det icke endast gällt ett öfvergångsstadium.
Emellertid ledde det ifrågavarande påståendet tanken på _internationella
öfverenskommelser om arbetareskyddslagstiftning_, genom hvilka intet
land skulle behöfva bli lidande genom att i lagstiftningen förvärkliga
framskridna arbetareskyddsgrundsatser. År 1890 utfärdades också af den
nyblifne tyske kejsaren en inbjudan till den första internationella
arbetareskyddskonferensen, som skulle ha till uppgift att värka för
enhetlighet i de särskilda staternas lagstiftningar med afseende på
arbete i bärgvärk, arbetstiden för minderåriga och kvinnliga arbetare i
industrin samt söndagshvila för arbetare i allmänhet. Kallelsen
hörsammades af de flästa europeiska stater, däribland äfven Sverge och
Norge. Den 15 mars 1890 samlades alltså i Berlin ombud, utsedda af
regeringarna för de i konferensen deltagande länderna.
Det omedelbara resultatet af konferensen blef skäligen blygsamt. Man
fattade visserligen, delvis enhälligt, delvis med flertalet röster
åtskilliga beslut, men dessa voro inga värkliga öfverenskommelser, utan
endast önskemål, icke ens bindande för de stater hvilkas ombud röstat
för desamma. De uttalade önskemålen kunna också samtliga betecknas såsom
anspråkslösa minimifordringar eller icke ens det. Att vårt lands
arbetareskyddslagstiftning i några afseenden ändå icke hunnit upp till
konferensens ståndpunkt, kommer i det följande att belysas.
Med afseende på Berlinerkonferensens inflytande på den europeiska
lagstiftningen i allmänhet är svårt att yttra sig bestämt. Visst är att
året därpå, 1891, utfärdades en ny arbetareskyddslag i Tyskland. På
1890-talet ha för öfrigt tillkommit arbetareskyddslagar bland annat i
Portugal 1891, Norge och Frankrike 1892 samt Holland 1895. Och från de
sista åren märkas den franska lagen af år 1900 om 10-timmars arbetsdag
äfven för vuxna arbetare inom större delen af landets industri, den
spanska lagen af 1900 samt de danska och engelska lagarna af år 1901.
Utom i de nu och förut nämda staterna finnes arbetareskyddslagstiftning
i Ungarn, Ryssland, Rumänien och Luxemburg samt utom Europa i
Nordamerikas förenta stater, Canada och de australiska kolonierna en
delvis synnerligen utvecklad sådan lagstiftning.
Skulle man fälla ett allmänt omdöme om arbetareskyddslagstiftningen,
sådan den gestaltar sig för närvarande i Europas stater, torde den ännu
icke i något land kunna anses ha nått den fulländning hvarigenom, såvidt
på skyddslagstiftning beror, landet tillförsäkras en fysiskt och
moraliskt sund arbetarebefolkning, på tillfredsställande sätt skyddad
emot arbetets faror. Reformer återstå sålunda öfverallt att vidtaga. Ett
uttryck för denna uppfattning kan man också finna i de förnyade
internationella arbetareskyddskongresser, som under de senaste åren
hållits. Sålunda sammanträdde kongresser i Zürich och Brüssel 1897, båda
privata, samt en arbetareskyddskongress med delvis offentlig karaktär i
Paris år 1900, hvilken till hufvudsakligt resultat hade grundläggandet
af en »internationell förening för lagstadgat arbetareskydd» med en byrå
i Basel.
* * * * *
Det är redan framhållet hurusom arbetareskyddslagstiftningen hade svårt
att tränga sig fram i England på grund af det starka motståndet från
olika håll. Liknande har förhållandet varit i andra länder, icke minst i
vårt land. Motståndet har öfverallt kommit, utom från arbetsgifvarna,
äfven från nationalekonomer och politici, som ur principiell synpunkt
förkastat statens inblandning i det »fria» aftalet mellan arbetsgifvare
och arbetare och följaktligen äfven arbetareskyddslagstiftningen. Med
afseende på reglerandet af de vuxna kvinnornas arbete i vidsträcktare
mån än beträffande männens har skyddslagstiftningen dessutom väckt
motstånd hos dem, som yrka på likställighet mellan män och kvinnor i
allmänhet och således äfven vid konkurrensen på arbetsmarknaden.
Med afseende på _tillämpningen_ af redan införd skyddslagstiftning har,
som förut nämts, motstånd mött från arbetsgifvarna, hvilka dels, där
kontrollen öfver lagens efterlefnad varit otillräcklig, helt enkelt satt
sig öfver gällande lag, dels ock sökt att kringgå densamma på alla
möjliga sätt. Men äfven arbetarna ha funnit lagarnas bestämmelser
onödiga och besvärliga, t. ex. då det gällt skyddsanordningar vid
maskiner, och på grund däraf själfva hindrat lagarnas efterlefnad.
Slutligen ha, i fråga om skyddslagstiftning angående minderåriga, dessas
föräldrar och målsmän ofta mottagit lagarna med största ovilja och gjort
desamma det envisaste motstånd. Föräldrarnas omedelbara fördel af att
barnen fritt lämnas tillfälle till arbetsförtjänst och därigenom kunna
bidraga till familjens kanske alltför knappa uppehälle, har ofta fått
betyda allt, och insikten om det nödvändiga uti att barnen, och _alla_
barn, underkastas lagstiftningens tvång för att betrygga det uppväxande
släktets fysiska och andliga utveckling har, såsom hvar och en förstår,
ej varit synnerligen lefvande.
-----
Fotnot 1:
Se med afseende på begränsandet af arbetstiden n:o 33 af Verdandis
småskrifter: _Gustaf F. Steffen_, Normalarbetsdagen.


2. Arbetareskyddslagstiftningens historia i vårt land.

Bland de lagbestämmelser från 16- och 1700-talen, som kunna betraktas
såsom förelöpare till innehållet i våra arbetareskyddslagar, kunna
anföras följande. I en skråordning af år 1621 förekommer en antydan till
föreskrift om den ålder, före hvars uppnående barn icke borde antagas
till lärlingar. Det heter nämligen däri: »Tager någon mästare an någon
lärgosse _om 14 år mer eller mindre_ — — så skola hans föräldrar
förtinga sådant med mästaren». I ett reglemente af år 1683 för ett
glasbruk i Stockholm stadgades att därefter ingen pojke borde i läran
antagas under _15 år_ gammal. Detta reglemente utstakar äfven noggrant
arbetstiden.
1720 års skråordning bestämde att en pojke, som skulle antagas och
inskrifvas (i skrået), borde åtminstone vara _14 år_ gammal.
Skråordningarna rörde emellertid endast handtvärket. För de
fabriksmässigt drifna yrkena gällde de s. k. hallordningarna. I de två
dylika ordningar som utfärdades 1739 och 1770 bestämdes intagningsåldern
för »lärobarn» till _10 eller 12 år_, en som det synes något sväfvande
bestämmelse, som väl icke häller spelat någon roll i praktiken.
Hallordningarna ålade för öfrigt fabriksidkaren att vaka öfver barnens
gudsfruktan och sedlighet samt låta dem åtnjuta behörig undervisning i
läsning och kristendomskunskap, hvilka föreskrifter emellertid tyckas ha
blifvit helt och hållet åsidosatta, åtminstone under senare delen af den
tid hallordningarna gällde.
I 1846 års fabriks- och handtvärksordning, hvarigenom den föregående
näringslagstiftningen upphäfdes och näringsfriheten infördes, bestämdes
minimiåldern för arbetare uttryckligen till _12 år_. Här betonades också
yrkesidkarens moraliska förpliktelser mot arbetarna, särskilt de
minderåriga.
Det är en anmärkningsvärd, för riksdagen föga hedrande omständighet, att
under den långa strid, som föregick antagandet af 1846 års lag, de
minderårigas belägenhet icke tycks ha varit föremål för den ringaste
omtanke och att t. o. m. de torftiga bestämmelser i ämnet, som skrå- och
hallordningarna innehöllo, uteslötos ur riksdagens förslag till ny
näringslag. Att 1846 års förordning kom att innehålla de nyssnämda
bestämmelserna, måste därför tillskrifvas uteslutande regeringens
initiativ. Detsamma gäller om det tillägg till 1846 års förordning, som
1852 utfärdades af regeringen och hvarigenom nattarbete för arbetare
under 18 års ålder förbjöds samt bötesstraff bestämdes för användande af
minderåriga arbetare i strid mot 1846 eller 1852 års stadganden.
Dessa stadganden, som sedermera sammanfördes i 1864 års nya
näringsfrihetsförordning, blefvo emellertid trots straffbestämmelserna
allmänt öfverträdda, som man förstår, på grund af bristande kontroll.
Från tiden 1852-1881 kan framhållas följande. Vid 1856-58 års riksdag
föreslogs af nuvarande biskop C. H. Rundgren, att barn ej skulle få
antagas i arbete förrän de inhämtat folkskolans minimikurs, hvilket
förslag emellertid icke vann riksdagens bifall. Vid samma riksdag väckte
Nils Hansson i bondeståndet motion om införande af lagstadgad arbetsdag
både för vuxna och minderåriga arbetare. Föranledd af denna motion aflät
riksdagen 1857 en skrifvelse till Kongl. Maj:t[2] med anhållan om
inskränkning af arbetstiden, dock endast för minderåriga i vissa
hälsofarliga industrier, samt om effektiv kontroll öfver de begärda
bestämmelsernas efterföljd. Riksdagens skrifvelse ledde emellertid icke
till något resultat. Däremot hade en skrifvelse vid 1862-63 års riksdag
till följd, att Kongl. Maj:t år 1870 utfärdade en förordning angående
tillvärkning af fosfortändstickor, där utom vissa allmänna
försiktighetsmått beträffande arbetslokal m. m. bestämdes en minimiålder
af 15 år för visst farligare arbete. Vid 1870 och 1871 års riksdagar
väcktes motioner angående skydd för minderåriga af herr Jöns Rundbäck
och vid 1875 års riksdag af herrar F. F. Carlson i första och A. W.
Staaff i andra kammaren. Riksdagen aflät nu, 1875, åter en skrifvelse
till Kongl. Maj:t, denna gång med anhållan om en författning angående
minderårigas arbete i fabriks- och handtvärksarbete samt om tillsyn från
statens sida öfver författningens efterlefnad. Regeringen tillsatte med
anledning däraf en kommitté, som år 1877 aflämnade sitt betänkande och
förslag, i förbigående sagt väl värda att läsa. Fyra år därefter
utfärdades så den begärda förordningen, nämligen »Förordning angående
minderåriges användande i arbete vid fabrik, handtvärk eller annan
hantering» af den 18 november 1881.
Denna lag, som hvad själfva skyddsbestämmelserna angår, utan tvifvel
ägde sina förtjänster, saknade dock bestämmelser om effektiv kontroll.
Öfvervakandet af förordningens efterlefnad anförtroddes nämligen i strid
mot erfarenhetens lärdomar, riksdagens uttryckliga anhållan om
statsinspektion och kommitténs bestämda och med goda skäl motiverade
förslag, åt de kommunala myndigheterna, hälsovårdsnämd i stad och
kommunalnämd på landet. Hela förordningen blef också därigenom icke
mycket värd.
Icke desto mindre väckte den en storm af ovilja, hufvudsakligen från
arbetsgifvarehåll. Äfven från arbetare kommo dock uttryck af missnöje.
Regeringen — den Posseska ministären — visade sig nu sakna all fasthet
med afseende på förordningen. Först och främst uppsköts den en gång
bestämda tiden för lagens trädande i kraft 5 månader för hela industrin
och så, på framställningar af arbetsgifvare, för vissa industrigrenar
ytterligare 5 månader och därpå ännu ett år. Vidare förmåddes regeringen
år 1883 dels att undantaga hela sågvärks- och brädgårdsrörelsen från
lagens giltighetsområde, dels att medgifva väsentliga inskränkningar vid
dess tillämpning inom gruf- samt järn- och metallindustrin.
Hela behandlingen af 1881 års förordning ger en god bild af regeringens
ställning till arbetareskyddsfrågan för 20 år sedan.
Emellertid fortfor missnöjet med förordningen och tog sig bland annat
uttryck vid 1886 och 1888 års riksdagar i ett par motioner, som gingo ut
på ytterligare inskränkningar och undantag. Motionerna afslogos dock af
riksdagen.
* * * * *
Vid 1884 års riksdag hade herr Adolf Hedin föreslagit, att riksdagen
skulle hos Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande af förslag till lagar
angående skydd mot olycksfall i arbetet, arbetsgifvares ansvar för
sådana olycksfall, olycksfalls- och ålderdomsförsäkring m. m. Riksdagen
biföll i hufvudsak herr Hedins motion, och regeringen tillsatte med
anledning däraf en kommitté, som år 1888 aflämnade sina grundliga och
värdefulla utredningar samt åtskilliga lagförslag. Af dessa ledde endast
ett till lag, nämligen till den _lag angående skydd mot yrkesfara_,
hvarom Kongl. Maj:t och riksdag enades år 1889, och som ännu oförändrad
(med ett mindre väsentligt tillägg) gäller.
Mot antagandet af denna lag, hvarigenom yrkesinspektionen äfvenledes
infördes, gjordes både inom och utom riksdagen många invändningar. Bland
annat menade man, att en sådan lag vore alldeles onödig, enär de
hygieniska förhållandena samt åtgärderna till förekommande af olycksfall
i arbetet redan vore eller närmade sig till att bli fullt
tillfredsställande inom den svenska industrin.
De omfattande undersökningar 1884 års kommitté låtit värkställa talade
dock ett annat språk. Undersökningarna hade nämligen gifvit vid handen
icke blott att i vårt land olycksfall under arbetet förekommo särdeles
talrikt, och att dödligheten bland arbetare i åtskilliga yrken var
afsevärdt stor, utan äfven att det inom industrin var synnerligen illa
beställt med de hygieniska anordningarna samt med skyddsåtgärder mot
yttre skador vid arbetet, menlig invärkan af damm, giftiga ämnen m. m.
Ur kommitténs undersökningar kan anföras, att medan — enligt statistiska
uppgifter från åren 1879-1882 — _den återstående medellifslängden vid 30
års ålder_ för Sverges hela manliga befolkning utgjorde 36,1 år, var
motsvarande tal för guldsmeder och metallarbetare endast 27,6, för
tobaksarbetare 25,4 och för bokbinderiarbetare 24, allt bland manliga
yrkesutöfvare. Detta förhållande måste åtminstone till stor del
tillskrifvas yrkets skadliga invärkan.
Med afseende på antalet olycksfall visade enligt undersökning från åren
1884 och 1885 särskilt grufdriften och maskinindustrin en hög siffra i
förhållande till antalet arbetare inom dessa yrken.
Beträffande de bristande anordningarna till skydd för arbetarnas lif och
hälsa framgick t. ex. af kommitténs undersökningar, att vid 205
undersökta fabriker och andra industriella anläggningar i Stockholm, där
förhållandena snarare måste anses ha varit bättre än sämre än i öfriga
orter inom riket, luftväxlingen var »nöjaktig» endast vid 12 % af de 205
etablissementen, och att uti 46 % af arbetslokalerna till och med alla
anstalter för luftväxling saknades. Vidare var i ett afsevärdt antal
fall värmen i arbetslokalen »synnerligen hög och i hygieniskt afseende
ogynnsam». Regelbundet återkommande besiktningar af ångpannor förekommo
endast i undantagsfall. I 26 fabriker saknade farliga arbetsmaskiner,
såsom cirkelsågar, smergelskifvor m. fl., allt skydd. I 25 fall befanns
dammet »besvärande eller rent af förorsakande lidande». I 53 fall
antecknades fullständig brist på skydd eller alltför ofullständigt skydd
mot damm. I 23 etablissement befunnos arbetare illamående af arbetet med
giftiga ämnen eller under arbetet utvecklade ohälsosamma gaser. I 64
etablissement, där arbetet alstrade giftiga gaser, saknades åtgärder för
afledande af ångorna eller befunnos åtgärderna alltför ofullständiga.
Nödvändigheten af bättre skydd mot arbetets faror kunde således ej
betviflas annat än af okunnigheten.
Men äfven där ett sådant behof erkändes, gjordes invändningar mot den
föreslagna lagen på grund af den därmed förbundna yrkesinspektionen. Man
trodde, att denna skulle komma att störa det goda förhållandet mellan
arbetsgifvare och arbetare, man fann inspektionen innebära ett obefogat
ingrepp i arbetsgifvarens själfständighet, talade om »polisuppsikt öfver
industriidkarna» o. s. v.
Allmänt tyckes man inom riksdagen ha varit orolig för att en kraftig
yrkesinspektion skulle medföra betungande kostnader för industrin, och
man var synnerligen angelägen om att inspektionen skulle handhafvas med
stor varsamhet gentemot arbetsgifvarna. Lagutskottet modifierade också i
enlighet med denna stämning regeringens sannerligen icke för långt
gående förslag och gaf i sitt utlåtande följande fingervisning, som gör
ett rätt egendomligt intryck, då man besinnar, att det här var fråga om
införande af en _arbetareskyddslag_:
»Det synes nödvändigt,» skref utskottet, »att inspektörerna vid
utöfvandet af sin befattning tillvägagå med takt och varsamhet, att icke
så höga fordringar ställas på arbetslokaler och anordningar, att arbetet
onödigtvis försvåras eller fördyras eller onödig kostnad vållas, att där
synnerlig fara ej är förhanden, behöfliga förbättringar må efter hand
vidtagas med vederbörlig hänsyn till yrkesidkarens förmåga att utföra
dem, samt att inspektörerna städse ihågkomma, att arbete äfven under
mindre gynnsamma förhållanden är att föredraga framför arbetsbrist.»
Lagutskottets behandling af frågan väckte allmän belåtenhet i riksdagen,
och dess ändringsförslag blef också riksdagens beslut.
Med afseende på 1889 års lag kan för öfrigt nämnas, att lagen så
tillvida icke innebar någon nyhet för vårt land, som det redan, förutom
i 1870 års förordning angående tillvärkning af fosfortändstickor, här
och hvar fanns bestämmelser, låt vara af föga praktisk betydelse, till
skydd för arbetarnas hälsa, t. ex. i näringsfrihetsförordningen af år
1864 och hälsovårdsstadgan af år 1874. Och i 1884 års grufvestadga
funnos några föreskrifter i syfte att bereda arbetarna trygghet mot
olycksfall.
* * * * *
År 1890 deltog ju Sverge, som förut är nämt, i Berlinerkonferensen. Med
anledning såväl däraf som af klagomålen mot 1881 års förordning
tillsatte regeringen 1891 en kommitté med uppdrag att utarbeta förslag
till den nya eller förändrade arbetareskyddslagstiftning som kunde vara
af förhållandena påkallad.[3] Kommitténs året därpå aflämnade förslag
innehöll dels förslag till lag angående minderårigas och kvinnors
användande i arbete, dels förslag till ändring af 1870 års förordning
angående tillvärkning af fosfortändstickor.
Kommittéarbetets närmaste resultat blef 1896 års förordning »angående
försiktighetsmått till förekommande af käkbensbrand (fosfornekros) bland
arbetare i tändsticksfabriker».
Hvad frågan om ny skyddslagstiftning för minderåriga och kvinnliga
arbetare angår, hördes intet utaf förrän vid 1899 års riksdag, då med
anledning af en motion af professor Curt Wallis i andra kammaren om en
ny förbättrad lag angående minderårigas arbete upplystes, att regeringen
just var sysselsatt med utarbetande af en sådan lag. Vid 1900 års
riksdag framlades också ett förslag till ny förordning angående
minderårigas och kvinnors arbete.
Detta förslag, öfver hvilket regeringen blott begärt riksdagens
_yttrande_, blef emellertid med ett mindre väsentligt tillägg af
riksdagen antaget såsom _lag_, d. v. s. sådan lag, som ej kan ändras
eller upphäfvas utan Kongl. Maj:ts och riksdagens gemensamma beslut.
Regeringen fogade sig i riksdagens beslut och utfärdade den 17 oktober
1900 den nya lagen »angående minderårigas och kvinnors användande till
arbete i industriellt yrke».
Genom 1900 års lag upphäfdes dock icke 1881 års förordning angående