Daniel Hjort: Sorgespel i fem akter med fyra tablåer - 2

   efter sig).
  
  Andra scenen.
  DANIEL HJORT (inkommer).
  "Jag har den fackla, som ditt dunkla öde
  i blodrödt sken skall lysa upp", så föllo
  ju hennes ord. Jag hör dem än, jag hört dem
  igenom sömnlös natt och dagens vimmel.
  Du öde, skall ditt dok du ändtligen
  för mig upplyfta! Fader, moder, hem!
  Hvad ljufva ord! Jag sagt dem aldrig förr.
  Är det en dröm, en dröm, som gäckar mig!
  Min hela själ är väntan, mina sinnen
  försmält uti ett enda: hörseln. (Lyssnar). Hör jag
  ej steg, ej röster här!
   (Tornuret slår nio).
  Ah, timman slår!
  
  Tredje scenen.
   Daniel Hjort. Katri.
  KATRI.
  Hvar är du, för hvars skull i tjugu år
  min fot har blödande på törnen trampat,
  hvar är väl du, så känd och dock så okänd,
  uti hvars hand ett vapen jag förtror,
  som blodshämnd starkt, som dödligt hat så segt?
  DANIEL HJORT.
  Om mig du menar, är jag här.
  KATRI.
   Jag lofvat
  dig säga, hvem du är. Jag kan än mer,
  jag kan dig föra till din moders famn
  och till din faders--graf.
  DANIEL HJORT.
   Ve, om ditt hjärta
  en hopplös smärta känt och vågar dock
  min öde själ med falsk förhoppning gäcka!
  KATRI.
  Jag gäckas ej, om själf du mig ej gäckar.
  Dock, innan någonting jag yppar, svara,
  om du har mod att allting öfvergifva,
  som förr du vördat, och i evig glömska
  försänka alt, hvad förr din kärlek egt?
  DANIEL HJORT.
  Du frågar om mitt mod. Ej mod behöfs,
  där ingen strid i fråga komma kan.
  Du ser framför dig här ett hjärta blott,
  som ingen ömhet, ingen vänskap känt,
  som törstat, törstat hela lifvet efter
  en droppe kärlek och den aldrig nått,
  som likt en fågelunge, ensam lämnad
  uppå en öde klippa uti hafvet,
  i gränslös, evig ensamhet förtvinar.
  Du talte om min faders graf, hvar är den?
  Om under klippors hvalf och jordens grund
  han låg fördold, jag sprängde dem och värmde
  det döda hjärtat med mitt lif till lif!
  KATRI.
  Håll upp, att ej den sista kraft, jag spart
  för denna stund, trots år af sorg och vanvett,
  flyr bort.
  DANIEL HJORT.
   Så fortfar, säg min faders namn,
  att i dess himmel jag får svalka mig!
   (Griper i henne och skådar henne i ansigtet).
  Du ljuger ej! En djäfvul det ej kunde!
  KATRI.
  Ser lögnen ut som jag, då ljuger sanning.
  1 himlens stjärnljus här jag för dig står.
  Så sant, som Gud har detta hvalfvet bygt,
  så sant det öfver människornas synd,
  sjufalt förlåten, sjufalt remna skall,
  så sant det är, att dagens klara sanning
  jag till dig ropar med din faders namn;
  Bengt Ilkainen.
  DANIEL HJORT.
   Det namnet förr jag hört.
  Säg, var han icke en af dem, Klaes Fleming;
  i slottets fängselhålor lät förgås
  till straff, för det de reste sig mot honom?
  Ha! själf jag varit med och domen skrifvit.
  KATRI.
  Din faders bror det var. Din fader föll,
  då än ett omedvetet barn du var.
  Långt upp i Österbotten stod hans gård,
  en grushög nu, där ulf och ormar smyga.
  Här finnes han, inunder galgen kastad
  och tredelt huggen af Klaes Flemings bödel.
  DANIEL HJORT (ilar upp till schavotten).
  Där!--Ha! Min fosterfar min faders bane!
  KATRI (sätter sig på schavottens trappsteg).
  Din fader var en fri och mäktig bonde.
  I strid med Ryssland landet stod. Klaes Fleming
  var då krigsöfverste; med vilda knektar
  hvar gård han fylde, ty den stolte herrn
  oss bönder hatade, som honom vi.
  Så höll han krigets röda fackla hånfullt
  vid jämn och varsam eld, för att med den
  i våra gårdar nödens mordbrand tända.
  I denna jämrens tid din mor dig födde.
  Jag mins en kväll, som om i går det varit;
  din fader borta uti rian var,
  din moder satt med dig invid sitt bröst
  och såg för första gång det födselmärke,
  som du vid hjärtat bär, och undrade
  hvad denna ormgadd väl betyda skulle,
  då vildt en skara ut af Flemings knektar
  i rummet rusade, af blod bestänkta.
  De hade varit hos din far i rian
  och fordrat där, att med den rest af säd,
  som våld och krig uppå hans åker lämnat,
  han genast skulle deras säckar fylla.
  Bengt var den mannen ej, som slikt fördrog;
  den fräckaste han lyfte upp och slog
  i blod till marken ned. De öfrige
  hans folk ur rian dref; en strid begynte,
  där knekten kom till korta. Flyende,
  förföljde af de våra, in de bröto
  uti din faders hus. Ej mer blott ord
  och armkraft gälde där, men spjut och pilar.
  Då lyfte en soldat dig på sin arm,
  gick fram med dig till fönstret ropande:
  "den första pil, I rikten emot oss,
  blir detta barnets död".
  Din moder dignade på golfvet ned,
  och när hon åter vaknade, då stod
  i lågor stugan, kvidande du låg
  på halfbränd tröskel; upp hon tog dig, flög
  igenom eld och rök--och gården hann--där vred sig
  din fader i sitt blod, och långt från fjärran
  ljöd knektars hånskratt genom lågors gnissel.
  DANIEL HJORT.
  Jag hör det tydligt, som jag lågan ser
  och gården, skogen,--åkern bort till höger.
  Ha! minnet som en vådeld flammar upp
  i dunklet af den natt, där förr jag famlat.
  KATRI.
  Förstärkning hade Flemings knektar fått,
  de våra flytt, din fader sårad fallit,
  och de, som började med rån och våld,
  med mordbrand slutade sitt segerjubel.
  DANIEL HJORT.
  En skogsväg mins jag nu, en stormig natt.
  Emot en kvinnas axel tyst jag låg
  och lekte där med ett par svarta lockar.
  KATRI.
  Det var din mor. Hon följde med din fader
  till Åbo, dit han skickades att klaga
  hos Fleming öfver knektarne.
  DANIEL HJORT.
   Nåväl?
  KATRI.
  Nåväl, för uppror och för mord beskyld,
  emedan han sin egendom försvarat
  mot Flemings knektar, dömdes han till bojor
  och skymflig död på stupstock. Fåfängt låg jag
  på knä för Fleming bedjande om nåd.
  Den grymme mannen såg mig kallt i ögat
  och vände sig och--gick. Här är den plats,
  där skuldlöst flöt din faders blod!
  Här är den plats, der liflös ned din moder
  af smärta dignat!
  Här var det, som hon under nattens mörker
  gret blek sin kind och sörjde håret grått.
  Här har hon lyft dig faderlös mot skyn
  och ropat ve, ve öfver mördarn Fleming.
  Här tappade hon bort förståndets ljus
  och liknöjdt irrande i skog och mark
  åt bark af träd och sina tårar drack.
   (Månen går för ett ögonblick fram ur molnen och kastar
   sitt sken öfver dem).
  DANIEL HJORT.
  Min mor, min mor, ja, det är du, är du!
  KATRI.
  Kom mig ej när, ej än min son du är!
  Hör mig till slut, jag sedan dig skall höra.
  Så satt jag en gång invid vägens rand;
  förbi red Fleming med en guldsmidd skara,
  och halfdöd låg du vid mitt bittra hjärta.
  Mig tycktes då, att alla goda män'skor
  på jorden voro döda. Gud var död
  och himlen svepte sig, ett dunkelt sorgflor,
  kring all den döda världen. Här allena
  uti mitt bröst ett hjärta slog; mig tyktes
  som i en dröm, att du var död, det gjorde
  min själ så godt. Vansinnets ljufva mörker
  omgaf mitt hjärta som en läkedom.
  Se'n vet jag icke hvad som hände mer.
  Alt nog--du kved ej mera vid min barm;
  och så kom jag tillbaks till Österbotten--
  Gud vet uppå hvad sätt.
  DANIEL HJORT.
   Ah! det var då
  mig Fleming tog från vägen upp.
   Du öde!
  KATRI.
  Där satt jag sedan på vår gårds ruiner
  och vackra visor sjöng till foglars kvitter--
  så vackra visor! En jag minnes än:
  "Min make föll i sitt röda blod,
  bödeln som präst vid kistan stod,
  på grafvarna giftört växer".
  DANIEL HJORT.
  Hur bittert söndersliter denna syn
  den sista flik af vördnad, som jag än'
  för Fleming hyser.
  KATRI (med återvunnen fattning).
   Fleming säger du!
  Hans skuldregister än jag icke slutat.
  Skrif upp på det att han din släkt utrotat,
  då Österbotten som en enda man
  sig reste mot hans järnok opp. Bengt Poutu,
  din moders bror: Matts Ilkainen, din farbror,
  för denna stupstock fallit, eller hungrat
  ihjäl i slottets mörka fängselhålor.
  Ej finnes kvar i hela Österbotten
  en enda man, som var din faders vän.
  På härjad åker rostar lämnad plog,
  och floden suckar emot blodig strand,
  på härden ligger elden svart och död,
  och kyrkan står, en öde helgedom.
  Hvarthän du ser i Finlands skilda trakter,
  borggårdar blott och kyrkogårdar frodas.
  Och själfva gräset uppå grafven hviskar:
  Hämnd öfver Flemings ätt i sista led!
  Det ropet gaf mig åter min besinning,
  mitt öga tändes, minnet vaknade
  och dig jag mindes, mindes hur jag smög
  ifrån dig, att du ej det skulle höra,
  och hur jag såg dig se'n på Flemings arm
  i vägens dam vid krökningen försvinna.
  Jag upp dig sökte, såg dig, kände dig.
  Dock aldrig skall jag i en moders famn
  den sonen sluta, som Klaes Fleming uppfödt,
  förrän sin äkthet han bevisat mig.
  DANIEL HJORT (faller på knä och blottar sitt bröst).
  Se ormens gadd uppå mitt bröst, och slut mig
  intill ditt hjärta!
  KATRI.
   Gå tillbaks till slottet!
  DANIEL HJORT.
  O moder! mer du hatar, än du älskar.
  KATRI.
  Af kärlek hatar jag. Se här, min son!
  Tag denna ring, den tryckte hertig Karl,
  då än en ung och fridsäll prins han var
  din far på hand, då denne segrande
  för folket en gång talte stolt på riksdag.
  Den ringen följde honom in i döden,
  den hör dig till som arf.
  DANIEL HJORT (sedan han försökt den).
   Invid mitt hjärta
  den hvila skall, nytt lif ingjuta där.
  Och nu min moder. (Breder ut armarna åt Katri).
  KATRI (vänder sig bort).
   När du först bevisat,
  att du är folkets son. Till dess farväl!
  DANIEL HJORT.
  Ja, neka, moder, neka mig din famn,
  så länge än jag håller detta namn,
  så länge än jag denna klädnad bär,
  som spunnen utaf Flemings silke är,
  så länge än jag tjänar denna makt,
  som folket uti natt och bojor bragt,--
  ja, neka till att skåda på din son,
  så länge han är sina fäders hån,
  så länge tils han slitit ur sin själ
  alt, alt, som var. Till dess farväl, farväl!
   (Han går).
  
  Fjerde scenen.
  KATRI (ensam).
  Han går! Hvad har jag sagt? Hvad gjort? Min kraft,
  min kraft mig öfverger.
   (Famlar till pålen och omsluter den krampaktigt).
   Där går han, o min son!
  Se stjärnljus sväfva kring hans mörka lockar,
  och hög som natten växer hans gestalt.
  Du älskade, du lif, du vår, du sol,
  vänd åter i min famn!... Han hör ej mer.
   (Hon dignar ned på schavotten).
  
  TABLÅ.
  (Studerrummet hos Ericus Erici).
  
  Femte scenen.
   Ericus Erici (sitter och skrifver. Bibeln och några
   andra böcker på bordet). Arvid Stålarm (inträder).
  STÅLARM.
  Good afton, ers högvördighet! Jag stör?
  ERICUS ERICI.
  För ingen del. Det är ett arbete,
  som när som hälst jag åter kan ta vid.
  Guds milda lära här jag tecknar upp
  i enkla ord för folket, och så länge
  Hans andes frid bor i min själ, förmår
  all världens strid mig icke däri störa.
  STÅLARM.
  Ett godt och nyttigt verk! Dock synes mig
  ni orätt gör, herr bisp, då så ni drager
  ert snille bort från statens ärender,
  som nu behöfva krafter mer än nå'nsin.
  ERICUS ERICI.
  Hvar män'ska har sin gifna plats i lifvet,
  jag tackar Gud för min och verkar där.
  Om ni tillåter, skrifver jag till slut
  den mening, som ni med er ankomst afbröt.
  STÅLARM (under det Ericus skrifver).
  Ni är mig just en general, herr bisp.
  Ert stridsfält är det hvita pergamentet,
  där svarta bibelsprängda små soldater
  marschera uppå ert kommando fram.
  Bläckhornet är fältlägret och er själ
  det mynthus, hvarur ni i guld betalar
  den rika solden åt er trogna skara.
  Så leker ni som barn med tennsoldater
  och bryr er litet om, hur det ser ut
  i statens stora, sönderfallna hushåll.
  Men säg, herr general, hvem är väl då
  motståndaren, som så upptar er omsorg,
  att för alt annat blind ni är?
  ERICUS ERICI (bortläggande pergamentet).
   Det är
  det onda, egenmäktiga och mörka,
  hvari vi män'skor famla; och när det
  en gång är kufvadt, då, krigsöfverste,
  ha dessa droppar bläck dock mer förmått
  än strömmar utaf blod, som svärd utgjutit.
  STÅLARM.
  Ni gamle svärmare, så vill ni ställa
  er utom tiden, tils med oberäknadt vingslag
  den slår er hämndfull ned i stoftet snart.
  ERICUS ERICI.
  Hvad menar ni? Hvad har jag väl att frukta?
  STÅLARM.
  En ädel, fromsint man ni är, Erici.
  Ej ni, som mången af vårt prästerskap,
  sökt reta folket upp emot sin konung,
  men manat det tvärtom till fridsamhet,
  där så ni kunnat. Er förtjänst det är,
  att finska kyrkan stått så lugn, så värdig
  i alla tidens skiften. Ingen står
  af rikets präster därför så i aktning
  hos konungen som ni, och ingen hatas
  af hertigen så mycket just som ni.
  ERICUS ERICI.
  Tyvärr! Jag vet det senare.
  STÅLARM.
   Nåväl,
  till eder kunskap har väl också kommit
  det rykte, som er hela hjord har skrämt
  och spridt i hopar omkring torg och gator.
  ERICUS ERICI.
  Det rykte menar ni, som åter vaknat,
  att hertigen är hit på väg. Än se'n?
  STÅLARM.
  Än se'n?--Jag kommit att en tillflyktsort
  er bjuda inom slottet.
  ERICUS ERICI.
   Jag er tackar,
  men tror mig ej behöfva den. Mitt rum,
  det är min borg, min värnlöshet mitt vapen.
  STÅLARM.
  Ni vill då hällre ensam stå?
  ERICUS ERICI.
   Ej ensam;
  med min församling och mitt hopp på Gud.
  Jag är en kyrkans man. Jag ej förstår mig
  på edra strider, all min uppgift är
  vår kyrka skydda lika mot de anfall,
  som Sigismund med påfvelärans villor
  försökt mot den, och lika mot det sätt,
  hvarpå vår ärelystna hertig söker
  att den begagna som en stege upp
  till Sveriges tron. Ni ser således, jag har
  ej något ondt af hertigen att frukta,
  om han ock fruktar mig, då ondt han gör.
  Jag önskar ingen gunst af Sigismund,
  om han den ock mig ger, då rätt jag handlar.
  "Förliter ej på förstar", är mitt valspråk,
  följ Herrans stämma i ditt samvets dom!
  STÅLARM (stiger upp).
  Och huru lyder då ert samvets dom?
  ERICUS ERICI.
  Den passar ej för edra öron, Stålarm!
  STÅLARM.
  Låt höra dock, jag har ett godt humör.
  ERICUS ERICI.
  Välan om ni så vill! Som Abels blod
  nr jorden ropade uppå en broder,
  så ropar folkets blod ock öfver er.
  Jag själf har utgått från det ringa folket
  och lidit med det, tröstat, där jag kunnat;
  men kunde slottets fängselhålor tala,
  och hade landets hundra galgar tungor,
  de skulle hviska oerhörda ord
  om huru ni herrar här er makt begagnat;--
  vill än ni höra på mitt samvets dom?
  STÅLARM.
  Nog nu, herr bisp! Jag rår ej för det där.
  Klaes Fleming stundom tog för hårdt uti,
  och jag ock önskar mycket vore ogjordt.
  Men som det är, ni glömmer dock en sak,
  att där vi hårdt förfarit, ha vi straffat,
  och där vi straffat, ha vi straffat brott,
  om våldsamt uppror ej ni nämner dygd.
  Ha! Ha! Var det er dom? Jag svarar bäst:
  den, som i leken går, får leken tåla.
   (Kanonskott i fjärran).
  Tyst! Hvad är det? Man skjuter uppå slottet.
  
  Sjette scenen.
   De förra. Olof Klaesson (rustad till strid).
  OLOF KLAESSON.
  Till slottet skynda, Stålarm! Knapt du gått
  så kom ett ilbud ifrån Kastelholm;
  det taget är af hertigens galejor,
  vår vän Salomon Ille, slottsherm, fången.
  Knapt hade budet återhemtat sig,
  så dök ur fjärdens vatten flottan upp.
  STÅLARM.
  Ar hertigen på flottan själf?
  OLOF KLAESSON.
   Han har
  landstigit med en här vid Helsingfors.
  Jag skyndar till vår krigshär att den föra
  mot honom ut. Farväl om ej vi råkas
  igen, tryck Johans hand på mina vägnar!
   (Olof Klaesson går)
  STÅLARM.
  Farväl, herr bisp, ni hör, jag måste skynda.
   (Stålarm går).
  
  Sjunde scenen.
  ERICUS ERICI (ordnande sina papper).
  Den, som i leken gått, får leken tåla,
  den, som har gripit svärd, med svärd förgås;
  Gud styre alt!--Hvar var jag nu igen?
   (Han börjar skrifva).
  Slut på andra akten.
  
  
  TREDJE AKTEN.
  
  (Scenen är närmast murarne på slottet. Till vänster en kanonglugg,
  bredvid den en knekt med brinnande lunta. Till höger fram på scenen
  en tom kanonlavett).
  
  Första scenen.
   Daniel Hjort. En knekt.
  DANIEL HJORT.
  Nå, hvarför skjuter du ej?
  KNEKTEN.
   Dum jag vore,
  om jag ej väntade. Så ädel vara
  som krut har bättre mål än luft.
  DANIEL HJORT.
   Ja, visst!
  KNEKTEN.
  Ser ni den där galejan där. Den kommer
  alt närmare. Snart vänder stäfven till.
  Då,--fyr! ej förr!--Ni skall få se, hur masten,
  skall braka ner och rorman mista knoppen.
  DANIEL HJORT.
  Hvad har du då mot honom?
  KNEKTEN.
   Lustig fråga!
  Han är ju knekt som jag.
  DANIEL HJORT.
   Och därför skjuter
  du honom ner.
  KNEKTEN.
   Han gör så han med mig.
  DANIEL HJORT.
  Och hvarför?
  KNEKTEN.
   Hm! Därför att jag med honom
  gör just på samma sätt.
  DANIEL HJORT.
   Och varför?
  KNEKTEN.
   Fan vet hvarför!
  DANIEL HJORT.
  Nå vill du veta't, så vet jag hvarför.
  KNEKTEN.
  Jag också, för att ordern lyder: skjut!
  DANIEL HJORT.
  Åhnej, min vän! Om Stålarm dig befalt
  att krossa här ditt hufvud emot muren,
  du skakade på hufvu't först ändå.
  Nej, men han skjuter, han, för hertigen,
  som är så vänlig mot det arma folket,
  det du som folkets son i grund föraktar.
  Han kyrkan rensa vill från syndigt bruk,
  du med att det försvara himlen vinna.
  Han hatar jesuiterna och adeln,
  och du, du älskar båda uti grund,
  och därför gör du ganska rätt uti
  att slaktas här för dem och slakta.
  KNEKTEN (betänksamt).
  Hvad pratar ni?
  DANIEL HJORT.
   Hör på, hvem var din far?
  KNEKTEN.
  Det angår icke er.
  DANIEL HJORT.
   Visst ej en bonde,
  ty bondehertigen föraktar du
  och skjuter ner hans folk. Nu vänder stäfven.
  Skjut ner den dumma rorman där, som tjänar
  en herre, som på lumpet småfolk tänker.
  KNEKTEN.
  Skjut själf, här har ni luntan.
  DANIEL HJORT.
   Nej, min gosse!
  Om ock en knekt jag vore såsom du,
  jag icke för din lilla sold det gjorde,
  två gånger mindre än den knektarna
  hos hertigen med skuldfritt samvet njuta.
   (Drager sig undan.)
  KNEKTEN.
  Hvad mente han? Bor satan eller Gud
  i den där svarta rocken. All min kraft
  han pratat bort. Nå gudskelof, det är
  för sent att skjuta.--Tvänne gånger mindre
  än solden, hvilken hertigen består!--
  Hvad rör det mig? Om icke bort han gått,
  jag huggit honom ner.--Ett sällsamt tal!
  Hvad skall jag göra nu? När i ens hufvud
  rätt underliga tankar vakna upp,
  är bäst med en god vän att därom språka.
   (Han går.)
  
  Andra scenen.
  DANIEL HJORT (inkommer, sätter sig på kanonlavetten och blickar
   efter knekten.)
  Det var det första--skall det bli det sista?
  
  Tredje scenen.
   Daniel Hjort. Sigrid Stålarm.
  DANIEL HJORT (för sig).
  Åh, jungfru Sigrid! Se så blek hon är,
  den lilla ängeln slokar sina vingar,
  som om hon vandrat öfver lik och blod,
  som om hon varit ner i fängselhvalfven
  och sjungit Johan Flemings kärleksvisor
  till kedjors rassel. Det var god idé!
  (Högt). God morgon, fröken Stålarm!
   (För sig). Sa' jag Blodarm!
  SIGRID
  Hur mår du Daniel?
  DANIEL HJORT.
   Tackar, ganska bra,
  om blott jag undantar en ryslig dröm
  i går på aftonkvisten.
  SIGRID.
   Tälj den då!
  Du drömde kanske, att du sug ett altar,
  dit tyst en flicka kom och lade ner
  ett offer, och det offret det var hjärtat.
  Oroligt var det, ville icke hållas
  på altaret, men himlens änglar kommo
  och vaggade det in i sömn till slut
  och sade se'n till dig, som stod där när:
  väck ej det hjärtat upp med dina suckar,
  låt det ha frid och ljus.
  DANIEL HJORT.
   En vacker dröm!
  Men nej, jag drömmer ej så vackra drömmar,
  jag drömde, att jag såg en blodig stupstock ...
  men det förstår ni ej, och det kan vara
  det bästa, om det ej det sämsta vore,
  att ni en gäng dock måste det förstå.
  SIGRID.
  Förvirradt talar du.
  DANIEL HJORT.
   Förvirring är
  ju tidens lösen, och förvirring är
  den enda lösningen på lifvets gåta.
  SIGRID.
  O, nej! försoning, frid.
  DANIEL HJORT.
   Det är en gåta,
  att fast man vet, hur man skall lösa gåtan,
  så vill man hällre den alt mer förvirra.
  Se det är knuten.
  
  Fjerde scenen.
   De förra. Johan Fleming.
  SIGRID.
   Johan!
  JOHAN FLEMING.
   Du, min Sigrid!
  Här midt bland storm och död! Gå in i slottet!
  SIGRID.
  Så härlig morgon genom fönstret sken,
  så fridfull vågen log, så tyst stod skogen,
  att ut jag lockades.
  DANIEL HJORT (för sig).
   Det är lockfågeln,
  som skall mig narra i sitt nät. Få se,
  om ej de sätta gillret ut tillsamman.
  SIGRID (fortsättande sakta till Johan Fleming).
   Då såg jag här
  den stackars Daniel Hjort. Du känner alt;
  gör honom till din vän, var god mot honom,
  lär honom glömma...
  DANIEL HJORT (som lyssnat).
   Sa' jag inte det?
  Det här blir bra. Olycklig kärlek så
  den stackars Daniel Hjort förvirrat har;
  och är han inom eller utom muren,
  hvem fäster sig därvid; det hör till turen.
  SIGRID.
  Jag lämnar eder nu. (Hon går).
  
  Femte scenen.
   Johan Fleming. Daniel Hjort.
  JOHAN FLEMING (blickande efter Sigrid).
   En himmel är
  den ljufva flickans själ, så klar och ren,
  att minsta vårmolns skugga märks därpå.
  Hjort, du mår icke väl?--
  DANIEL HJORT.
   Vill ni mig hjälpa?
  JOHAN FLEMING.
  Du saknar sysselsättning, och din själ
  blir trött af bara intet, tanken mattas
  och lynnet bittert blir.
  DANIEL HJORT (för sig).
   Han bort bli präst,
  så kunde han ha aflat sig förvärfvat
  för fädrens synder.
  JOHAN FLEMING.
   Vill du, skall jag tala
  med Stålarm, att han lämnar dig ett svärd
  och gifver dig en plats. Du ser mig ut
  att kunna föra svärd såväl som penna.
  DANIEL HJORT.
  Ni skämtar bra. Hvad skulle jag med svärd?
  Jag tror jag högg i orätt hugg kamraten.
  JOHAN FLEMING (betydelsefullt).
  Kan kärleken så bittert plåga kärlek?
  DANIEL HJORT.
  Är tisteln blomma och är korpen hvit?
  JOHAN FLEMING.
  Hvad menar du med det?
  DANIEL HJORT.
   Alt, alt beror
  på, hvarifrån man ser.
  JOHAN FLEMING.
   Omanligt är
  att sörja så. Om lyckan är vår ovän,
  är lycklig du, ty smärtan är din vän.
  Upp, tag dess kraft uti din andes tjänst
  och lär dig glömma!
  DANIEL HJORT.
   Lär mig glömma,--hvad?
  JOHAN FLEMING.
  En fåfäng känsla.
  DANIEL HJORT.
   Ack, hvad ni är god!
  Ha, ha, hvad det är lätt att vara god.
   (Stiger upp och går).
  JOHAN FLEMING.
  Det ligger något sällsamt, onaturligt
  i hans förändring, som jag ej förstår.
  Där speglas något brustet i hans blick,
  och ännu mera hörs det i hans tal.
  Dock hvarför skall jag tänka uppå honom,
  slog han ej af min vänlighet med hånfullt
  och bittert löje. Bäst är att ej märka
  på honom. Egenkärlek är hans sot
  och andras liknöjdhet dess bästa bot.
  
  Sjette scenen.
   Johan Fleming. Arvid Stålarm. En officer (vandrande
   på muren). Senare en parlamentär.
  OFFICEREN.
  Den slup, som nyss med underhandlingstecken
  mot slottet lade, nu helt nära står:
  nu lägga de vid muren till.
   (Stiger ner från muren).
  JOHAN FLEMING
   Hvad vill man?
  STÅLARM.
  Ett bud från flottan att med litet prat
  oss roa, medan krigsorkestern stämmer
  till ett fortissimo.
  PARLAMENTAREN (uppstigande från sjösidan på muren med
   en hvit fana i handen).
   Jag hälsar dig
  från Scheel, vår amiral, och dig förkunnar
  att eder landthär är vid Helsingfors
  af hertig Karl fördrifven och besegrad.
  Godvilligt öppna därför detta slott
  och afsvärj Sigismund för sista gången,
  om nåd du hoppas vill skall gå för rätt.
  JOHAN FLEMING.
  Hvad säger han? Styr blinda lyckan världen?
  STÅLARM.
  Tillbaka hälsa till din amiral
  och säg, att hertig Karl vid Helsingfors
  är af vår landthär slagen och fördrifven,
  och att han därför må ta sig i akt,
  om han vill hoppas att sin flotta rädda.
  Säg det åt honom, han på mig skall tro
  med lika mycket skäl, som jag på honom.
  PARLAMENTÄREN.
  Det svar var väntadt af ert öfvermod;
  hör därför hvad till sist jag nu er säger.
  Om längre med ert trots ni retar oss,
  skall amiralen de af edra vänner,
  som följa oss från Kastelholm som fångar,
  halshugga låta och till er varnagel
  fastspika deras hufvuden på pålar
  midt i er egen åsyn, för att så
  från blodig talarstol för er predika
  med skräckfull död er egen framtids dom.
  Betänken er! Det gäller deras lif.
  JOHAN FLEMING.
  Hvad grymt ha de väl gjort, så grymt att straffas!
  Din hvita fana rodnar utaf blygd
  för sådant tal: vanhelgadt är dess skygd.
  STÅLARM.
  När rättigheter, vuxna ur vårt hjärta,
  med makt och ära stå på slumpens spel,
  ett mänskolif en småsak blir, ett öre
  på tidens raffelbord. Jag offrar dem
  som mig de offrat, om på dem det galt.
  Fäll ner din hvita fana, skynda dig
  tillbaka, om du döden undgå vill.
  Det enda svar, vi ha på sådant tal,
  är ärligt motstånd uppå lif och död.
  PARLAMENTÄREN.
  Bestraffas skall du, trotsiga befäl;
  ej nåd, ej skoning finnes mer. Farväl!
   (Stiger ner bakom muren).
  JOHAN FLEMING.
  Låt till en öppen plats oss gå, hvar'från
  vi kunna skåda bort till andra stranden.
  Vid dagens ljus! de skola det ej våga,
  ej så våldföra sig på fångne män!
   (Stålarm och Johan Fleming gå).
  
  Sjunde scenen.
  DANIEL HJORT (inkommer).
  När svärdomgjordad Kain slog herden Abel
  ihjäl och, plågad af sitt brodermord,
  af Gud sig öfvergifven kände, gjorde
  han sig ett beläte, för hvilket han
  sitt offer tände--och det nämde Äran.
  O, hvilken härlig afgud! härlig är
  med herre släkt, och Kain han var på jorden
  den förste herrn. Det var en snillrik karl!
  Så konstigt skapade han denna afgud,
  att just i den man dyrkade sig själf,
  som om den varit bräckligt spegelglas,
  och dock står den ännu. För dig, o, ära!
  jag lefver, dör!--"För dig, o, ära! slår jag
  min bror ihjäl!"--"Jag tackar er så mycket,
  er äran är!"--Ha, en ironisk Gud!--
  Och världen har han bunden uti kedjor.
  En broder hade Abel, Seth vid namn,
  hvarföre hämnades han ej på Kain?--
  Det var en stackare! Hvarföre smög han
  ej in i Kains palatser och sin knif
  högg genom ryggen in alt till hans lefver?
  Han ämnade det kanske, smög sig in,
  såg Kains afgudabild, förtrollades
  och föll i stoftet neder, ångerfull.
  Det var en stackare! Ej sant, I skuggor,
  I blodiga? Ej sant, I alla andar,
  som ej fån ro i dessa hemska hvalf,
  där edra ben, ombundna än af kedjor,
  i mörkret lysa!--Hämnd! Hämnd!--
  Tyst jag kommer:
  och ljudlöst, spårlöst, svärdlöst kommer jag!
  Vår nästa natt skall bli min första dag!
   (Går).
  
  åttonde scenen.
   Arvid Stålarm. Johan Fleming mötande Ebba Fleming.
  EBBA FLEMING.
  Här händer något rysligt. Ifrån fönstren
  man ser på andra stranden hemska värktyg
  uppresta...
  STÅLARM.
   Se ej dit, man vill förskräcka
  vårt mod: det skall blott högre egga det.