Daniel Hjort: Sorgespel i fem akter med fyra tablåer - 3

Total number of words is 4202
Total number of unique words is 1388
30.6 of words are in the 2000 most common words
41.7 of words are in the 5000 most common words
46.9 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
Vid Gud! Jag skall åt dessa ädla offer
ge härlig dödssalut och följesvenner
på färden till en bättre värld. Upp, knektar!
Till luntorna! I kretsar utaf eld
må alla murar flamma högt af vrede! (Går).
(Kanonskott, scenen starkt upplyst).
JOHAN FLEMING.
Är detta ärans glans, är det den lager,
jag drömde hjälten ge en evig dager?
Fins intet ridderskap i Sverige kvar?
Vårt forna fromma folk, hvar fins det? Hvar?
Säg, Ebba Fleming, har vår strid, vår sak
en sådan blodig handling på sitt samvet?
Säg att den det ej har, och jag skall ega
ett lejons kraft, ett svärd på hvarje finger,
en blixt uppå hvar egg!--
EBBA FLEMING.
Till striden, son!
JOHAN FLEMING.
Ja väl! Till strid med hämndens, hatets brand!
Bort kärlek, ömhet!--Arma fosterland!
(Går. Ebba följer honom).

TABLÅ.
(Amiral Scheels högkvarter gent emot Åbo slott. Ett boningshus
till höger i förgrunden. Afton. Månsken.)

Nionde scenen.
Tvänne af hertigens soldater (gående på vakt utanför boningshuset).
FÖRSTA SOLDATEN.
Nå, du säger ingenting.
ANDRA SOLDATEN.
Jag tänker.
FÖRSTA SOLDATEN.
Hvad tänker du dä?
ANDRA SOLDATEN.
Jag tänker uppå en visa.
FÖRSTA SOLDATEN.
Och jag tänker på fästningen ... den håller i som en sköldpadda. Vet
du hvad sköldpadda är, du?--Det är en sorts stockfiskar, som ha ett
ogenomträngligt skal, du, och man måste steka dem på glöd, innan de
krypa ut därifrån. Jag önskar vi snart hade hertigen här, så finge vi
hålla dem i eld från både land och vatten.
ANDRA SOLDATEN.
Hur tror du det ser ut där innanför? Finnarne kunna trolla, du.
FÖRSTA SOLDATEN.
Må de använda hvad makt som hälst, utan folkets kärlek stå herrarne
utan rötter. Puh! kommer ovädret, och där ligga de som stormfallen
skog.
ANDRA SOLDATEN.
Jag undrar hur de ha det där hemma hos oss bortom älfvarna i dalen.
FÖRSTA SOLDATEN.
Tänker du nu på ditt rusthåll igen? Gudskelof, att jag bara var
bondedräng, som ingenting annat har än min sold, mitt korpralskap,
min flicka och min frihet.
ANDRA SOLDATEN.
Det är skördetid som bäst. Vill du höra min visa?
FÖRSTA SOLDATEN.
Nå sjung den då, men bussig skall den vara.

Tionde scenen.
De förra. Daniel Hjort.
DANIEL HJORT.
Hvar är er amiral? För mig till honom!
FÖRSTA SOLDATEN.
Pass, min gosse, hvad vill du honom?
DANIEL HJORT.
Det rör dig ej. Släpp in mig eller skjut
mig genom hjärtat. Det mig kvittar lika.

Elfte scenen.
De förra. Amiral Scheel (träder ur boningshuset.)
SCHEEL.
Hvad föregår här? Hvem är ni, som tränger
er genom vakterna och stör min hvila?
DANIEL HJORT.
Jag är ej, hvad jag är. Jag kommer ej
frän slottet, fast jag kommer därifrån.
Jag har ej namn, fast jag har tvänne namn.
Dagsgammal är jag, fast en man till år,
och mer än tusen lif jag gäller dock
för eder, hertigens och folkets sak.
SCHEEL.
Ett sällsamt, dunkelt tal, af hvilket man
blott fatta kan, att ni från slottet är,
det tidens dårhus. Och hur vill ni tros?
DANIEL HJORT (upptager sin ring).
Du ring, blif du min förespråkare!
O, stod här hertigen för mig som ni,
och denna ring jag lämnade åt honom,
som nu åt er, han visste hvad den gälde.
SCHEEL (betraktar ringen).
Det är min hertigs vapen.
DANIEL HJORT.
Denna ring
han åt min far en gång som minne gaf;
som den jag ärft, med den jag ärft hans blod,
hans sak, hans hämnd.
SCHEEL.
Kom, följ med mig, så få
vi talas närmre vid. Följ med, soldat!
(Scheel, Daniel Hjort, första soldaten gå in i boningshuset.)

Tolfte scenen.
ANDRA SOLDATEN (ensam).
Det där betydde något. Har den där icke något ondt i sinnet mot oss,
så har han det mot någon annan.--Huh, det är så hemskt och dödstyst
i månskenet. Jag vill sjunga min visa. (Sjunger).
(Mel. O, Wärmeland, du sköna, du m. m.)
I stugan väfver vännen, jag håller så kär,
för sakna'n så häftigt väfven lider.
Min fader mig gaf vid vårt afsked sitt gevär,
det är ifrån konung Göstas tider.
Det klappar mig på axeln, liksom en trofast vän,
och när jag blir gammal, min son får det igen,
det får han, om jag lefver så länge.
Nu skördas på åkern och bärgad är hvar äng,
Gud gifve att rik vore säden!
Och kommer jag ej åter, så får jag blodig säng:
godt sofver man, när man dör med heder.
Ty dålig den bonde, som ej från plogen går,
när det med tro och frihet i landet illa står.
Gud skydde vår hertig och Sverige!--

Trettonde scenen.
Andra soldaten. Daniel Hjort (kommer från
boningshuset) Senare Scheel.
DANIEL HJORT.
Nu är fördraget gjordt. Nu skall jag gräfva
mig in med ord och guld hos hvarje knekt,
och slottets kraft just i dess kraft förlama.
Skryt se'n med äran än!
SCHEEL (kommer ut ur boningshuset).
Ni glömde guldet;
här är det. Lycka till! Var säker att
ej hertigen skall glömma er. God natt!
(Går in i boningshuset.)
DANIEL HJORT.
God natt, mitt forna lif. Nu tysta månsken,
du nattens onda, bleka samvete,
gengångare i jordens midnattsdröm,
tvinsjuka ljus, som tviflar på dig själf,
ej skvallra i mitt spår på dunkel väg. (Går).
ANDRA SOLDATEN
(sjunger om sista versen i sin sång).
Nu skördas på åkern och bärgad är hvar äng,
Gud gifve, att rik vore säden!
Och kommer jag ej åter, så får jag blodig säng:
godt sofver man, när man dör med heder.
Ty dålig den bonde, som ej från plogen går,
när det med tro och frihet i landet illa står.
Gud skydde vår hertig och Sverige!--
Slut på tredje akten.


FJÄRDE AKTEN.

(Stora salen på slottet. Morgonrodnaden strålar in genom
fönstren och belyser föremålen i början af akten).

Första scenen.
Johan Fleming (hvilar slumrande, med armen i band, på en soffa
till vänster). Ebba Fleming (blickar upp från honom och ser utåt).
EBBA FLEMING.
Re'n sol går upp, och flydd är ändtligt natten,
den långa natten efter rastlös strid
i fyra dar; men ack! Hur går den upp!
Vänd, stjärnors drottning, sol din glans från mig!
I veklig klagan sjunker jag,--och där,
därute, obevekligt såsom förr
fiendtlig flotta står, och intet segel
till hjälp oss skyndar öfver liknöjdt haf,
och intet bud om våra vänners öde
framtränga kan till oss.--Tyst! Upp han vaknar.
JOHAN FLEMING (vaknar och reser sig upp).
Ack, hvilken härlig dröm! Jag känner mig
så styrkt, så glad!
EBBA FLEMING.
Du drömt?
JOHAN FLEMING.
Och idel ljus
och frid och lycka! Jag på Qvidja var.
Till mig kom kungen dit uppå besök,
då fridens första skörd på gyllne fält
jag in med folket bärgade tillsammans.
Alt var förändradt: rika parker, där
nu vildskog står, uttappadt var hvart kärr
och bytt i åkerfält. Mig kungen tog
inunder armen, och så gingo vi
igenom folkets högtidsklädda leder,
och blommor ströddes rikt uppå vår väg,
och mössor svängdes vid hurra i luften,
och suckande såg Sigismund på mig
och sade: byt ditt rike emot mitt!--
Så man sig själf kan smickra uti drömmen
och glömma bort i denna lifvets afbild
all strid och omsorg.--Moder, ingen visshet
om landthärns öde än?

Andra scenen.
De förra. Arvid Stålarm (som inträdt). Senare Olof Klaesson.
STÅLARM.
Ett bud har kommit
i denna natt; igenom sorglös vakt
det lyckats smyga hit.
JOHAN FLEMING.
Och detta bud?
STÅLARM (pekande på Olof, som inkommer)
Här är det.
EBBA och JOHAN FLEMING.
Olof Klaesson!
OLOF KLAESSON.
Ja tyvärr!
EBBA FLEMING.
Och krigshärns öde?
OLOF KLAESSON.
Spridd är den och slagen,
och jag hardt när att bli tillfångatagen.
Förgäfves jag de lejda skaror ropar
och söker samla deras spridda hopar:
om ej jag några falska hjärtan stungit,
de själf i band till hertigen mig tvungit.
Mod vänner! Om jag icke hoppats än,
jag hit till eder kommit ej igen.
Vi skola hålla oss till sista man,
oss trotsar lyckan, trots mot den tillbaka!
STÅLARM.
Visst står vårt slott, det än ej störtat samman,
ehur' det snart får skäl: besättningen
gör myteri, står trotsig vid kanonen
och skjuter ej: förräderi kringsmyger,
insnärjer oss.
EBBA FLEMING.
Och ingen hjälp från Polen.
JOHAN FLEMING.
O, Sigismund!
OLOF KLAESSON.
Så återstå dock vi.
STÅLARM.
Dock vi? Hvad äro vi? Hvad kunna vi,
vi, öfvergifne och förgätne här!
Ha, Sigismund, är detta lönen då
för all den trohet, vi emot dig visat!
O! att vi aldrig känt den lumpna känsla,
som svaga mödrar närt oss med som spenbarn,
som drifver barnet att sin fader hylla,
att såsom yngling vörda än hans svaghet
i gråa hår och skydda dem för skymf;
den svaga känsla, hvilken högst i dårskap
dock stiger, då den böjer undersåten
för kungen ned att honom dårligt dyrka
som landets fader och sin äras borgen!
O! att vi kväst den, såsom hertigen,
som alla andra, och vår egennytta
sått ner i upprorsandans feta jordmån
och skördat där vid packets jubel nu;--
då hade vi ej öfvergifna stått
med bruten lit och ensam, sviken tro!
EBBA FLEMING.
Ar det väl Stålarm, Stålarm, som så talar,
det finska ridderskapets pelare,
vår konungs stöd, Klaes Flemings vän och Finlands
själfständiga och fasta svärd!
STÅLARM.
Tack Ebba!
Jag har ej sofvit uppå tvänne nätter.
Bort, bort, du svaghet; kungen kallar dig!
Upp, trötta tanke, eftervärlden manar;
natur jag vill besegra dig! (Till Olof Klaesson).
Hur var det?
Vår krigshär slagen är. Då hvilar alt
på oss allén'. Dock, ännu låt oss hoppas
på hjälp från Polen. (Officerare inkomma).
Här befälet kommer,
som hit till sista råd jag sammankallat.

Tredje scenen.
De förra. Officerare. Daniel Hjort.
STÅLARM.
Ha'n I med veteranerne besatt
slottsportarna och uppstält knektarne
här utanföre?
(Sorl bakom scenen).
FÖRSTA OFFICEREN.
De er svara själfva.
DANIEL HJORT (for sig)
Hör, det är min orkester det, och stycket,
som spelas upp, det eder dödspsalm är.
ANDRA OFFICEREN.
Doft växer deras knöt, med möda fick jag
dem ordnade. Till hertigen har redan
en del i nattens mörker öfverflytt,
och af de öfrige är svårt att säga
hvem är att lita på.
STÅLARM.
Välan, vi skola
snart få rent spel i saken, och från hvetet
alt ogräs själft må skilja sig!
(Slår upp balkongsdörrarna och talar därifrån nedåt)
Soldater!
Man sagt mig att bland eder----
(Sorlet tillväxer).
Tyst! falske uslingar, edsbrytare,
I pliktförgätne, som med fega tankar
förkväfven modet i de bättres bröst,
I dåliga kamrater, tron I väl
att vi behöfva er! Fritt må hvar knekt,
som önskar det, gå hän. Slå slottets portar
på gafvel upp, att sådan giftig luft
må strömma ut och ej oss här fördärfva!
(Går hastigt från balkongen).
JOHAN FLEMING.
Jag kan, jag vill ej tro det--
STÅLARM.
Skåda själf!
JOHAN FLEMING (ser ut genom fönstret).
De bölja om hvarandra. Täta massor
mot porten störta sig. Förgäfves söka
de gråa veteraner häjda dem.
STÅLARM.
Må ingen häjda dem.
OLOF KLAESSON.
Du vågar mycket.
STÅLARM.
Blott huggit af den arm, hvars lamhet annars
också till hjärtat kunnat sprida sig.
Nu må värt råd begynna.
OLOF KLAESSON.
Värre makter
än missmod värkat det.--Om jag tror orätt,
(med en blick på Hjort)
så visar detta bleka anlet galet.
STÅLARM.
Kamrater! Finnes någon ibland eder,
som önskar öfvergå till hertigen,
han fritt det säge, fritt det göra må;
ty intet annat återstår för den,
som blifver kvar, än att med ära falla.
(Tystnad).
Fins någon ibland er, som något har
att hoppas på af hertigen och röstar
för underhandling?
FÖRSTA OFFICERN (pekande upp mot skriften öfver balkongen).
Non illo parcet
Tempore dextra reis.
STÅLARM.
Välan då, vänner:
fast svikna i vår lit på Sigismund,
fast öfvergifne af vårt eget folk,
vi skola visa hertigen i döden,
att än vår konung och hvarandra trogna
vi till hans planer ropa enigt: nej!
Och när på tröskeln här den siste fallit
och hertigen instörtar jublande
i dessa salar, blott en man, en fackla
behöfs, och slottet störtar öfver segrarn.
Och i ruinerna af dessa hvalf
vi honom och vårt nederlag begrafva--
och Sveriges tron och Sigismund är räddad.
TREDJE OFFICERN.
Hurra för Sigismund! Vi följa dig.
DE ÖFRIGE.
Hurra för Sigismund! Hurra för Stålarm!
STÅLARM.
Så svärjen det vid edra dragna svärd,
vid fädrens skuggor och vid ärans glans!
ALLA (draga svärden).
Vi svärja det.
STÅLARM.
Så återstår oss blott
att kasta lott om platsen ner i hvalfvet.
JOHAN FLEMING.
Behöfves ej. Min arm mig nekar strida,
dock är den stark nog att en fackla föra.
Förtro det värfvet mig.
STÅLARM.
Må gå. Åt dig
vår ära vi förtro med detta.--Nu
må hvar och en i tysthet sig bereda
för evigheten. Sedan samloms här
med klara samveten och glada hjärtan,
att tömma före stridens sista brand
den sista guldpokaln för kung och land.
ALLA.
Hurra för Stålarm!
(Officerarne aflägsna sig småningom).
EBBA FLEMING (omfamnar Johan).
O, min son! (Stålarm går).
JOHAN FLEMING.
Min moder,
Vi måste rädda Sigrid.
EBBA FLEMING.
Det är sant!
JOHAN FLEMING.
Följ henne du, blif hennes moder.
EBBA FLEMING.
Johan!
En bättre tröstarinna finner hon
i hvarje kvinna än i mig.--Nej här,
lik Indiens stolta enkor vill jag dö
och ila utur offerbålets lågor
till ärans himmel i min makes famn! (Går).

Fjärde scenen.
Johan Fleming. Sigrid Stålarm (inkommer förklädd till bondflicka)
SIGRID.
Hvad föregår här, Johan? Mig min fader
befalt att kläda mig i denna dräkt
och sagt att bort jag måste härifrån,
hvart än jag ser, jag skådar stränga blickar
och slutna anleten. Hvad är det, Johan?
Hvarföre vill min far mig sända bort?
JOHAN FLEMING (hela scenen vekt och innerligt).
Vi, som bli kvar, vi ämna dö i dag.
SIGRID (ödmjukt).
Och därför----
JOHAN FLEMING.
Ämna vi dig från oss sända.
I denna dräkt man dig ej känna skall,
till dess du hunnit fram till våra vänner,
och färden går helt lätt här öfver viken,
dit knapt en vilsen kula nå'ngång kommer.
SIGRID.
O, att den hunne mig!--Och du ej frågar
om jag det ville...
JOHAN FLEMING.
Svara, Sigrid, mig,
säg öppet--då du gaf din hand åt mig,
gaf du af kärlek den?--
SIGRID.
Har jag dig gifvit
ett skäl till tvifvel om min tro?
JOHAN FLEMING.
Ah nej!
Dock, hjärtat väger icke skäl mot skäl.
Jag vet ej, men----nu, Sigrid, säg mig--kan
du älska?
SIGRID.
Ej så innerligt, som du.
JOHAN FLEMING.
Låt mig få se i dina vackra ögon.
Se upp på mig. Säg, om jag bad dig blifva
tillsamman här och dö med mig--ej sant,
de skulle icke stråla rätt af fröjd?
Du svarade mig ja kanske, men sedan
du lade till: "i denna tunga sal
här är så kvaft"... Mins du?
SIGRID.
Nej!
JOHAN FLEMING.
Jo, du mins det
Ack, Sigrid! Om du mig ej älskade,
hvi gaf du mig din hand, hvarföre sade
du ej: jag dig ej älskar. Då jag skulle
ej plågat dig så länge, som jag nu
fast omedveten gjort det.
SIGRID.
O, min Gud!
JOHAN FLEMING.
Jag förebrår dig ej, tvärtom mig själf
jag förebrår. Farväl, farväl, min syster!
Blif lycklig en gång, när en själ du finner,
som är dig värd, och mins mig som en vän!
SIGRID.
Nej, Johan, sänd mig icke bort. Om ock
jag ej är värd att dö med dig, jag önskar
dock intet annat än få dö.
JOHAN FLEMING.
Och hvarför?
Rår du väl för, att ej jag dig var kär
i högre mått än någon ann'. Ditt hjärta,
hur kan så hårdt och dock så vekt det vara.
Farväl! Nu dör jag lycklig; men du skulle
ej göra det.
SIGRID (för sig).
O, om jag hade mod
att säga honom alt!
JOHAN FLEMING.
Jag går att ställa
i ordning slupen till din affärd nu.
Farväl så länge! (Går).
SIGRID.
Gå ej, Johan! Ah!
Han gick, han mig ej hörde. O, min Gud!
(Betäcker sitt ansigte med händerna).
Hvi har du öfvergifvit mig och lämnat
mig i det onda hjärtats våld!--Se där
den hvita kransen på Mariebilden!
Är jag lik den, som kransen fordom band?
Ja, som den brutna rosen är den friska.

Femte scenen.
Sigrid. Daniel Hjort.
SIGRID (blir varse Daniel Hjort).
Han!
DANIEL HJORT.
Hvem har spökat er så vidrigt ut?
SIGRID.
Om icke denna dräkt behagar er,
jag aldrig häller frågat om ert tycke.
DANIEL HJORT.
Går ni med knappnålsbref i mun, min fröken?--
Har ni sett ärlig, ljuflig blommas färg
på hårda, konstigt brutna ädelstenar?
Har ni sett lammets ull på vargens yngel?
Har ni sett solsken i hvitmenad graf?--
Hvar är er spegel, fröken?
SIGRID.
Sista gången
vi talas vid, och ni kan tala så?
DANIEL HJORT.
Nåväl, så kan jag säga något annat.
Hvem är ni, sköna mask?
SIGRID.
Om ondt jag gjort er,
var det min mening ej.
DANIEL HJORT.
När satan frestar,
så frestar han i änglaskrud.
SIGRID (aflägsnande sig).
O, Gud!
DANIEL HJORT.
Bed, bed! Det passar er. Gå bort och bed
och nytja ej till annat edert hjärta,
att det ert namn ej hånar. Nytja ord,
som vingar ha från himmel alt till jord,
och bed, bed, bed! Kanhända Gud är nådig,
åtminstone så nådig, som rättrådig.
(Sigrid går).

Sjette scenen.
DANIEL HJORT (ensam).
Skall jag er låta dö och dö med er,
med hertigen och alt i samma lågor?
Så vore striden slut och allting slut,
så finge jorden frid och döden bredde
det tjocka täckelset, som hålla skall
till domedag, uppå min hemlighet,
och alla dessa synder, fienders
som vänners... Ha! Du blinkar, dödsens svärd,
som hänger öfver tusen hufvuden,
på spindeltråden af min svaga vilja!
Nej, nej! Därför blef jag ej född, därför
ej forsar de förtrycktes blod med storm
från hjärtat upp till hjärnan genom mig.
I af grunden har himlen dykat ned
ny kraft att hämta upp till brustet världsskick.
Så fyll då, hämnd, min själ så med din ande,
att intet annat utom dig den vet,
håll vilda hat, håll fast vid hjärtats rot
och lär det endast slå på din befallning!

Sjunde scenen.
Daniel Hjort. Arvid Stålarm. Olof Klaesson. Johan Fleming.
En veteran (inhämtande vinbägare). Officerare. Senare Sigrid.
STÅLARM (i samtal med en officer).
När jag var barn, en tvillingsbror jag hade,
som dog helt späd ännu. Jag minnes hur
jag bad uppå hans graf, att bli förskonad
ifrån att komma i den svarta jorden.
Rätt sällsamt, att hvad flyktigt, oförståndigt,
som barn vi önskat, ofta se'n besannas:
ty nu vi resa genom luften rakt
en genväg öfver jorden bort från lifvet.
Räck bägarn hit! Skål, trogna krigskamrater,
för hedern, lifvets vin och ärans pärla
i botten uppå lifvets bägare!
(Alla dricka).
Sjung, Olof, sjung för oss en munter visa!
OLOF KLAESSON.
Ha alla sina bägare? Se här!
(Han räcker en bägare åt Daniel Hjort, som motvilligt tager den).
Sång.
Sankt Göran det var en riddare god
vid glas som svärd.
Med glädje han drack och med fröjd göt sitt blod,
stolt var hans färd.
Mot draken han kom med svärdet i hand
och en munter sång,
och fallen låg draken i purpurröd sand
på samma gång.
Hurra för mod och fröjd!
KÖR.
Hurra för mod och fröjd!
OLOF KLAESSON (till Daniel Hjort).
Hvad nu? Din bägare är full till randen.
Du smuglar, Daniel Hjort! Klang och drick ut!
(Sjunger).
Sankt Göran han för prinsessan som fru
till egen härd.
Och kungen han sade: "den bäste är du,
en krona värd!"--
--"Nej kronan behåll, åt sonen din gif,
den är mig för tung.
Men låt för dess ära mig offra mitt lif,
min dyre kung!"--
Hurra för tro och fröjd!
KÖR.
Hurra för tro och fröjd!
(Ett kanonskott höres).
OLOF KLAESSON.
De börja redan, än en vers är kvar.
(Sjunger).
Mot fiender hundra ensam han stred,
hans kung vardt blek.
Han högg och han segrade, dignade ned,
gladt som på lek.
Och kungen höll in på segrande färd
och med blick i brand.
O! finge jag byta fast tusende svärd
emot din hand!
Hurra för fröjd och död!
KÖR
Hurra för fröjd och död!
(Under denna vers aflägsnar sig en och annan officer)
OLOF KLAESSON (till Daniel Hjort, som ämnar gå).
Hvart skall du, Daniel Hjort?
DANIEL HJORT.
Hvad rör det er?
OLOF KLAESSON (håller kvar honom).
Förrädare!--Se hur han bleknar vid
det namnet, vänner!
DANIEL HJORT.
Bort till murarne
förr'n hertigen är här!
OLOF KLAESSON.
Bekänn, din skurk!
DANIEL HJORT.
Bevis! Emot min oskuld återstudsar
uti er egen hals det namnet: skurk!
SIGRID (inkommer).
OLOF KLAESSON.
Bevis?--Hvad gjorde du i mörka natten
i amiralens läger?
DANIEL HJORT.
Hvad jag gjorde?--
Säg, efter ni det.
OLOF KLAESSON.
Aha! Så har du
dock varit där.----Om jag ej upptäkt honom,
han än förrådt...
OFFICERARNE (draga värjorna).
Ned med förrädaren!
SIGRID (störtar sig emellan).
Det är ej möjligt! Hören, hören honom!
DANIEL HJORT.
Ej kommen när mig. Fallen edra svärd!--
Javäl, jag er förrådt, förrädare!
SIGRID (faller med ett anskri i Johan Flemings armar).
DANIEL HJORT (fortsättande).
Just jag är den, hvars ord har eder stridskraft
som blad förspridt; just jag är den, som bringat
er uppå fall--och det min stolthet är!
FÖRSTE OFFICERN.
Stöt honom ner! (De tränga sig på Daniel Hjort; han rycker
värjan af en officer och försvarar sig).
OLOF KLAESSON (slår värjan ur Daniel Hjorts hand).
Nej, bättre skall han straffas!
STÅLARM.
Du, svarta otack--som jag så har trott.
I lifvet blir det bittra aldrig slut.
Med honom handla, Olof, som du vill,
jag skyndar ner. Re'n striden börjad är.
(Går med alla officerarne; strax därefter Olof Klaesson
med Daniel Hjort).

Åttonde scenen.
Sigrid. Johan Fleming.
JOHAN FLEMING (ännu hållande den afdånade Sigrid i sina armar).
Beklagansvärda! Ha, jag alt förstår!
Och den föraktlige! Sof, evigt sof!--
(Nedlägger henne på soffan).

TABLÅ.
(Kruthvalfvet afdeladt genom tvänne pelare. Daniel Hjort fastkedjad
vid den ena. Bakom den andra framskymta krutfaten. Mörker).

Nionde scenen.
DANIEL HJORT.
Vid pelaren de nitat mig i kedjor
i slottets kruthvalf här. Jag måste dö
med dem i samma död, jag måste se,
hur facklan väcker upp förstörelsen,
som slumrar här kring mig och dödstyst hotar
riksföreståndarn, folket, fosterlandet
med undergång. 0, afgrundsmakt af hån!
O, bristen kedjor, remnen hvalf af häfvan
för den förbannelse, jag slungar ut
mot dessa bödlar, brottslingar, tyranner!
Du håller kedja! Lumpna, usla järn,
du är mer stark, mer evig än min ande!
Ha, ha, ha, ha!--Hör, huru hvalfven skratta
åt mig, åt mig. O, död! Tag detta lif!
Hölj eftervärldens vanfräjd öfver mig,
men rädda, rädda hertigen och folket!
Ej svar, ej tröst!--Blott som ur annan värld
kanonen doft igenom hvalfven suckar.
Mitt hufvud är så trött, min tanke svindlar.
Frid, frid!
(Faller i vanmakt mot pelaren).

Tionde scenen.
Daniel Hjort. Johan Fleming. Arvid Stålarm.
(med en brinnande fackla)
STÅLARM.
Här har du facklan. Redan man från borggår'n
oss trängt till slottets dörrar. Hertigen
själf stormar fram. På borggår'n står han redan.
Så snart du hör i hvalfgången signalen,
tänd an de där. Farväl! (Går).

Elfte scenen.
Daniel Hjort. Johan Fleming.
JOHAN FLEMING (lyser med facklan på Daniel Hjort).
I vanmakt fallen!
Naturn är altför god.
DANIEL HJORT (uppvaknar).
(De fixera hvarandra med en lång, stum blick)
JOHAN FLEMING.
Förmätne, djärfs du än uppå mig se!
DANIEL HJORT.
Min blick dig följer som ett samvete.
JOHAN FLEMING.
Be bort till Gud och gör din sista bön!
DANIEL HJORT.
Din hand förvissne! Jag har bedt min bön.
JOHAN FLEMING.
Fins ingen Gud, då så en usling dör.
DANIEL HJORT.
Ej för ett sådant värf, du här utför.
JOHAN FLEMING.
Ljud snart, signal! Du räddar kung och tron!
DANIEL HJORT.
Dö bort, signal! Fördärfvets, mörkrets ton!
JOHAN FLEMING.
Du fram den kallat och med den du dör.
DANIEL HJORT.
Men er med mig i afgrunden jag för.

Tolfte scenen.
De förra. Sigrid.
SIGRID.
Det är en lögn, en nattsvart lögn, hopspunnen
att oss fördärfva alla. Nej, han har,
han har det icke gjort.
JOHAN FLEMING (kallt).
Du, Sigrid, här?
Hvad vill du här?
SIGRID.
Få visshet och få dö.
JOHAN FLEMING.
Olyckliga, vanära icke dig,
ditt namn, din far! Med brottslig känsla tig!
SIGRID.
Hvad är mig far och namn och alt mot honom,
i lifvet falskt, i dödens stund ändå,
engång, vill hjärtat fritt och öppet slå!
Jag älskade dig en gång, Daniel Hjort:
o, säg du ej det hemska brottet gjort.
Du det ej gjort? Ett svar!--Du tiger ... tiger?
DANIEL HJORT.
Jag älskade dig en gång, Sigrid Stålarm:
jag tiger, ty jag dig ej krossa vill.
SIGRID.
Du har det gjort?
JOHAN FLEMING.
Betviflar du det än?
SIGRID.
Att dessa dystra hvalf snart remna finge
och bort med dessa brustna hjärtan ginge!
Gif, Johan, mig din arm.--(Till Daniel Hjort).
Beklagansvärde!
I denna stund du mig förakta lärde.
JOHAN FLEMING.
Min klinga törstar, men den är för god
att sölas i en fängslad uslings blod.
DANIEL HJORT.
Vid lifvets rand, ni vet man talar sanning;
så hören ock den djupt föraktade--
den djupt föraktade, hvars fostran till
en ödmjuk slaf i praktens gyllne salar
man trodde sig fullbordat och försäkrat.
Man därför tog mig, därföre man kväfde
min kraft bland böcker, gjorde svag min arm,
höll svärd på afstånd, nytjade min hand
till darrsjuk slaf i dunlätt fjäders tjänst.
Till tvifvel, själfförakt och liknöjdhet
man närde mig; och när försmådd, förbisedd,
sa långt man fått mig, solade man stolt
sin äras glans emot min ringhets natt.--
Då kom till mig en oförväntad gäst.
Ni mins den gamla kvinnan på er fest:
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Daniel Hjort: Sorgespel i fem akter med fyra tablåer - 4
  • Parts
  • Daniel Hjort: Sorgespel i fem akter med fyra tablåer - 1
    Total number of words is 4360
    Total number of unique words is 1438
    32.0 of words are in the 2000 most common words
    42.9 of words are in the 5000 most common words
    48.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Daniel Hjort: Sorgespel i fem akter med fyra tablåer - 2
    Total number of words is 4433
    Total number of unique words is 1447
    30.6 of words are in the 2000 most common words
    41.6 of words are in the 5000 most common words
    46.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Daniel Hjort: Sorgespel i fem akter med fyra tablåer - 3
    Total number of words is 4202
    Total number of unique words is 1388
    30.6 of words are in the 2000 most common words
    41.7 of words are in the 5000 most common words
    46.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Daniel Hjort: Sorgespel i fem akter med fyra tablåer - 4
    Total number of words is 3950
    Total number of unique words is 1211
    31.4 of words are in the 2000 most common words
    40.6 of words are in the 5000 most common words
    45.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.