Erik Sparres bästa: En handfull skärgårdshistorier - 5

  Drypnäbben var snart nere mot ängarna, där stora holmar av videbuskar
  och sälg omväxlade med små öar, bevuxna med al, asp och björk. På hösten
  hade ån till följd av det myckna regnandet svämmat långt över sina
  bräddar och vattnet stigit högt upp på den sanka marken ända in mot
  kanten av storskogen. Innan vattnet hunnit sjunka tillbaka, hade alltihop
  frusit till vid skarp, långvarig kyla och på dessa släta flak mellan de
  skogbevuxna holmarna hade sedermera snöfallen brett ett slätt, jämnt
  täcke.
  När Drypnäbben kom ned till början av de tillfrusna ängarna, stod där
  ett fint, nattgånget harspår och lockade så frestande. Det var då själva
  rackarn. Det hade varit bra mycket bättre om han ej sett ett fjät av
  någon sort under vägen hem, ty nu blev han ju så gott som piskad att
  släppa på igen. Det kunde inte hin låta bli. Av med kopplet och så upp
  med jösse, Spela.
  Hyndan lät ej bedja sig två gånger, ty nu var hon vid humör igen och
  sugen på harpölsa, så det bar i väg med henne upp i backen i rödaste
  rappet och efter en kort stund gallskrek hon som en tok, sedan hon skrämt
  upp haren ur legan och skjutsade honom nedför sluttningen för brinnande
  livet.
  Den, som fick brått, var Drypnäbben, som skalade i väg för fulla muggar
  för att hinna i håll vid en sänka mellan tvenne holmar, där spetsarna
  av det släta snötäcket så gott som möttes. Haren var dock flinkare i
  benen och gubben såg aktern på honom, då han smatt över som en boll och
  skumpade i väg bortöver; men som han antagligen tänkte göra en långbukt
  och komma ned på ängarna igen nedanför upptaget, gick Drypnäbben tillbaka
  igen och ställde sig på lur vid skogskanten.
  Det gick som han tänkt sig. Jösse lade riktigt på långskubben och gjorde
  en duktig lov, innan han vände nedöver igen och stilla som en droppe stod
  Drypnäbben vid sin enbuske och väntade att få se haren sticka fram ur
  skogsbrynet.
  Men den, som inte kom fram och visade sig, det var jössen det, utan som
  han troligen tagit an sin gamla löpa och ånyo tänkte kvista över där
  borta i sänkan, så bar det för andra gången i väg med Drypnäbben som ett
  skott, för att mota Olle i grind.
  Gubben och haren möttes i sänkan, bägge i fullt språng. Bägge
  tvärstannade bums vid åsynen av varandra och Drypnäbben slängde geväret
  till ögat. Haren kröp ihop som en igelkott, men just då gubben krökte
  fingret kring trycket spratt han rätt upp som slungad i luften av en
  stålfjäder och Drypnäbbens hagelsvärm for frasande ned i snögropen, där
  jösse nyss suttit.
  Efter den betan, som lade lök på den förut betydligt salta laxen, bar det
  i väg med Drypnäbben raka vägen hemöver och med berått mod travade han
  också ut på den förrädiska lilla ån, vars istäcke till följd av strömmen
  ej var så vidare säkert. Där gick han också mycket riktigt ner sig, blev
  av med gevär och mössa och höll på att få släppa till livhanken också,
  men tog sig till sist upp, sönderskrapad, lerig och dyvåt. Väl hemkommen
  tog han en besk och kröp till kojs, men fick ändå lunginflammation på
  kuppen och hade jag ej kommit upp till Vaspen under en jaktdag kort
  därefter och fått veta om eländet, hade nog Drypnäbben vandrat till de
  sälla jaktmarkerna och ej fått vara med om de mer än lyckade färder till
  Hesslingemarkerna, som vi gjorde följande höst och vinter.
  
  
  MYR-LASSE
  
  »När allt kommer ikring», sa Myr-Lasse i det han slängde den nyss skjutna
  och passade råbocken ifrån sig på mossan och sträckte ett tag på ryggen,
  »så ä dä allt trevligare te jaga på marker, där en har lov te gå, som
  här, än te smyga ikring å vara ängslig å besvärsam ve minsta knäpp i
  skogen å vänta te få si skogvaktare å länsmän å fan å hans mormor kika
  fram mellan buskar å trän. Vi hänger bocken här så länge», fortsatte han
  i det han drog slidkniven och skar av samt kvistade en bastant gren på
  en närstående gran, »så får vi hämta’n sen, när vi kommer tebaks från
  Storflyet. Men nu pustar vi först ett tag å får oss en tugga», och därmed
  kröp gubben ihop i björnmossan och drog fram sin nötta jaktväska av
  grävlingskinn.
  En frostig, vacker novembermorgon, en sådan där ljuvlig höstdag, då
  skogen är ett sannskyldigt paradis att vistas i, hade vi gått ut, Per
  Larsson i Myren, Myr-Lasse gemenligen kallad, och jag, för att få
  något av de många rådjur, som efter gubbens utsago skulle finnas där i
  markerna. Jag hade aldrig varit på trakten förr, emedan den låg för långt
  avlägsen från mitt wigwam, men emedan jag kände Myr-Lasse sedan gammalt
  och vi esomoftast träffades i skogen under våra respektive jakter, så
  hade vi kommit överens sista gången vi råkades — efter ett grant rävdrev
  förresten uppe i vitmossebergen ovanför den egentliga havskogen — att han
  skulle skicka bud, när han hade tid att gå till skogs härnäst, för att vi
  två man högt skulle kunna få fresta vår lycka vid en jakt på någon eller
  några av de många rådjur, som under de sista åren allt mer och mer dragit
  sig norröver från södra och mellersta Sverige och sen ökats till den
  grad, att de voro ett sannskyldigt plågoris för harjägaren.
  Efter överenskommelse hade jag mött gubben i själva dagbräckningen vid
  vägskälet en halv mil eller så från mitt hem och sedan vi gått en stund
  efter slingrande skogsstigar och över obanade vildmarker hade gubben
  släppt sin gråspräcklige stövare, gamle Harras, som efter ett kort sök
  fick upp den bock, som gubben just slängt ifrån sig på mossan, och som
  han »stjälpt ikull», som han sade, i kanten av en myrsträckning strax
  nedanför ett större fall.
  »Jaså, Larsson säger det», svarade jag, som också slagit mig till ro på
  marken och tagit fram matsäcken. »Ja, motsatsen har han väl varit med om
  så mycket i sin dar, så han borde ha ledsnat på det. Det var väl aldrig
  för roligt vid det där hösttinget för en fem, sex år sen, eller hur? Och
  —»
  »Äh! Prata inte om dä där elände nu. Dä va förargligt nog mens dä påstog,
  å dä va enda gången, förrexten, som di kom på mej mä någe, ska ja säja
  honom», avbröt den lilla, grå gubben, där han satt hopkrupen som en tomte
  i den svällande mossan med ryggen stödd mot en väldig gran.
  »Jaså, det var kanske rent av enda gången, som Larsson gjort sig skyldig
  till överträdelser mot lagens bud?» återtog jag, som väl visste, att
  värre kryp- och tjuvskytt ej existerat där på trakten på många, många år,
  fast han nu slutat med hantverket — i alla fall till en stor del — och
  arrenderade marker själv.
  »Han ska då alltid spektakla mä gammalt folk. Å nej, enda gången va dä
  nog inte, skam te säjandes — men samma ä dä — å den länsman, som då tog
  mej, han trodde nog, att han va djädrans illmariger å slängder i sina
  stycken, men lika förbaskat lura ja’n allt ett år eller så ätterpå. Å
  nej, pojkspolingar ska inte tro, att di ska kugga gamla skogskarlar för
  jämnan heller. Ja ja, ja mente inte honom nu, ja mente länsman Florén.»
  »Och honom lurade Larsson?»
  »Jo jo men san. Dä va just va han gjorde dä, å dä rejält ändå.»
  »Var det också älg?»
  »Visst fasen. Å dä va två te på köpe, fast ja bara fick en å en tredjedel
  mä åv dom.»
  »Såå. Nå, hur bar det till, Larsson?»
  »Han ä då frågviser å vettgiriger som e gammel käring för jämnan. Men nog
  kan ja tala om’et alltid, om han prompt vill veta’t. — Har han någe mer
  kaffe i flaska?»
  Gubben fick sig en påfyllning och sedan han svalt den och lagt in sina
  grejor i väskan, samt fått bort matsmaken genom att stoppa in ett par
  nypor snus i gapet, började han sin berättelse.
  »Jo, si dä va på dä viset», började han, »att ett år eller så ätter dä
  där välsignade tinget på hösten, då ja vart fast för olaga älgskytte —
  ja dä va ackurat fem år sen nu — så bodde ja oppe ve bruksskogarna här
  väster i länet, han vet. Nå, di där bruksskogarna ä stora värre, di,
  å bra skötte di å sköter jakten där, så där var alltid gott om vilt
  utå alla di slag, å älgstånd va där på flera håll där oppe i myrarna å
  vildmarkerna. Ja hadde ju inte lov te gå mä bössa där, gubevars, fast ja
  skulle låss höra te bruke, utan dä va bara disponenten å bruksherrarna,
  som fick jaga där, å så skogvaktarna förståss. Di stackarna fick väl
  knäppa sej en å annan harpalt å lite fågel om årena, men älg å rådjur
  dä fick dom inte röra — fast nog fasen vet ja, att dom gjorde’t. Nå,
  ätter dä där tinge, då ja råka så illa ut, hadde ja knappt tagi i nån
  bössa — ja, den gamla tog di ju åv mej å hund mä, di rackarna — men så
  på höstkanten, när dä börja på te bli lika så grant i skogen, som dä ä
  nu, så kunde jag rakt inte bärga mej, utan va ute å loda allt imillan å
  såg ätter, hur dä såg ut i kärrdrog å mossar, å lite smått sköt ja väl
  också. Ja trodde nog te börja mä, att ja skulle kunna bärga mej från
  skogslusten, om ja bara fick gå och knalla å skjuta lite smått då å då —
  en fågel allt imillan eller någe — men tror nån inte, att den djädrans
  älgsjuka flög i mej te sist ändå lika rasande. Jo jo men san.»
  »Ja, den lär ju vara svår, påstås det.»
  »Ho ä’t också, var lugn för dä. Ja, så va dä en lördagskväll, som jag
  satt hemma i köke å plocka mä mina skjutdoningar å tänkte på älgarna,
  som ja visste gick där oppe i storskogen — si ja tänkte näranpå lägga i
  väg te skogs på natten, fast ja inte hadde nån hund, å försöka ändå —
  så knacka dä väl på dörrn å två stycken karlar kom inklivandes. Den ena
  kände ja, för den hadde ja både jaga å arbeta i hop mä, men va den andra
  va för en juvel, dä visste ja inte. Nå, så satte di sej å slog ikring å
  språka å så frågte di mej, om ja hadde tänkt å gå te skogs någe nästa
  mårron, men då svarte ja, att ja hadde alldeles sluta mä å jaga å inte så
  mycke som tagi åt e bössa en gång. — Si ja hadde slängt undan geväre, när
  som att dä knacka på dörren, si. — Men då sa han som ja kände: ’Dä här
  ä svåger min’, sa han, ’å en lika gammal å go skogskarl som du å ja, så
  var inte rädd te språka, du’, sa han, ’å vill du veta mer, så va dä just
  honom, som länsman Florén var ätter för en måne sen, men inte fick tag
  i’, sa han. Nå, då visste ja ju var ja hadde mina gubbar, så då sa ja,
  att ja nog hadde tänkt te gå te skogs ett tag på mårronkröken, men att dä
  nog inte nytta mycke, när ja inte hadde nån hund.»
  »Ja, hund bör man ju ha.»
  »Visst dä, visst dä. Men då sa han, som ja kände, å Karl Pers Olof hette
  han förrexten: ’Vi har en jämthund vi, som svåger min här har fått låna
  åv en god vän te säj, å den kan du ge dej fasen på tar reda på älgen, om
  han krokar aldrig så’, sa han, ’så nu tar vi å går i natt’, sa han, ’å du
  ska bli mä, för du känner markerna bäst, å vi möts ve milstolpen oppe ve
  röa grinn på Hellmans skifte’, sa han.»
  »Och det gjorde ni?»
  »Ja ja men. Vi möttes där i aldra första dagningen, å sen vi hadde språka
  en stund, vart vi bäst skulle gå, så basa vi i väg opp te nåra stora
  mossar som ligger nord över i markerna. Där gick vi å loda bå länge å
  väl mä gråhund i koppel, men ingenting fick vi tag i fast vi såg, att dä
  hadde vari älg där alldeles nyligen. Då drog vi oss ner te sydostsidan
  utåv skogarna, där dä gick fram nåra stora flyn, som inte låg så långt
  från gränsen å inte långt från mitt ställe heller, å så gick dä en körväg
  fram där i kanten. Ja, vi kryssa fram å tebaks ett par slag över dä
  första fly’t utan te å få någe färskt spår, men när vi kom bort te dä
  andra, fick vi slag tvärt, å gråhund tog an dä, så vi hadde jämt göra te
  följa mä. De va alldeles pinfärskt, si.»
  »Var det mer än en älg?»
  »Ja, vi räkna te fem, som hadde gjort sällskap å gått fram där, å di
  höllt ihop bra länge ända tess vi kom fram te en mosse, som låg västerut
  från dom där flyna. Då hadde tre gått rakt fram, men två hadde tagi åv te
  höger.»
  »Och ni följde de tre?»
  »Ja, vi gjorde så. Å när vi hadde kommi fram ett stycke te, te nåra
  tätningar som va där, så börja hund på te bli oroliger värre å streta
  hårt i kopple å gnissla. Då försto ja, att älgarna stannat å inte va
  långt borta, men som dä va tätt där värre å svårt te ta sej fram tyst,
  fast vi kom under vind, så ville ja inte, att vi skulle gå på mä hund å
  försöka få skott på dom, för ja va säker på, att di skulle höra oss där i
  moraset å ge sej i väg, så vi gjorde på ett helt annat vis.»
  »Jaså. Hur då?»
  »Jo, vi gick tebaks ett stycke å så gjorde vi en stor krok te vi kom opp
  te ett lite fall, som låg strax ovanför den där tätningen, där älgarna
  stod, å så sa ja te kamraterna innan ja ställde ut dom: ’Dej Olof känner
  ja å vet, att du kan hålla i ett gevär å har reda på, hur dä här ska gå
  te, men svåger din känner ja inte alls’, sa ja, ’å därför säjer ja så
  här: när älgarna nu kommer så skjut, å faller dä någe, så stick’et mä
  samma, men rör’et inte sen, utan håll er undan te ja kommer. Å blir dä
  någe skadskjutet, så följ inte på, utan dä ska vara pang-pang — å så
  dödstyst i skogen, för vi vet inte vilken minut vi kan få skogvaktare å
  bruksherrar på oss’, sa ja. Å mä dä basa ja åv.»
  »Och gick ned till tätningen igen?»
  »Just dä ja. Ja tog samma krok tebaks, ja, från fällan där kamraterna
  stog — å dä va mä ett åv di bästa älgpass, som fantes på trakten — å sen
  ja hadde kommi på spåret igen, gick ja bara på ätter som hund ledde å
  skrämde opp älgarna, som låg på en liten mossplätt där inne i tätningen.»
  »Och Larsson släppte inte hunden?»
  »Ja va väl inte tokig heller. Hadde dä blivi hundskall åv i skogen så
  hadde vi haft skogvaktare å länsman å fan å hans gamla mormor på oss
  burdus, vi. Ånej, ja akta mej allt. Ja hörde hur älgarna tog kursen
  opp mot fällan, där Olof å svåger hans stog, å bäst dä va så small dä
  tre skott ätter varann — pang-pang-pang —, å så vart dä dödstyst igen.
  Då gick ja åt sidan ett bra stycke från spårena å kröp te mä hund i
  nåra täta buskar å fick mej lite te äta å där dröjde ja en hel timme å
  bara lyddes, om ja skulle få höra nån komma. Men inte en knäpp hörde
  ja, så sen timmen hadde gått så tog ja mej så vackert opp te fällan,
  där ja hadde kamraterna å där ja va tvärsäker på, att di hadde nån älg
  liggandes.»
  »Nå, hur många hade de?»
  »Inte en enda, han. Inte en heller. Dom hadde stått å skjuti blanka
  bommar, dom kräkena, å harmgiriga å förbannade va dom, så dom va färdiga
  te kräks bägge två. Ja, dä va inget te göra åt saken, så vi låg där en
  stund te, men så sa ja: ’Bli kvar här ni’, sa ja, ’så ska ja gå å si
  ätter, vart dom där andra två älgarna har tagi vägen, å när ja får reda
  på dä, så kommer ja tebaks å varskor’, sa ja, å mä dä gav ja mej i väg.
  Spårena hitta ja snart, där dom där två skiljts från di andra, å så fick
  hund ta an dom å så bar de i väg igen.»
  »Hade de gått långt?»
  »Näij. Ja träffa dom i kanten åv en liten havreodling. Den ena låg, då ja
  kom, å den andra gick ett stycke därifrån å fnalla å åt. Då stog ja i ett
  bra tätt busksnår under vind, å sen ja bundi fast hund ve en liten gran
  å fått’en te låta bli å gnissla, så la ja te öga å satte in kula bakom
  bogen på den som va på bena, å han föllt som en säck. Den andra for opp,
  som dä small, å gav sej i väg, men ja hadde redan slitit opp slutstycket
  å fått in en ny patron, å den kulan fick han i nacken, så han stöp på
  fläcken han mä, å så smög ja mej fram å stack bägge två.»
  »Och sedan låg Larsson tyst en stund?»
  »Ja en hel timme. Men ingenting hörde ja, å då gick ja tebaks te älgarna
  å risa ner den ena riktigt ordentligt, å ett bra stycke låg di från
  varandra förrexten.»
  »Och sedan hämtade Larsson kamraterna?»
  »Ja, jag gjorde så, å när di frågte hur dä hadde gått, så sa ja, att ja
  bara hadde sitt _en_ älg, för den andra va nog inne i tätningen, å att ja
  inte hadde kunna hålla klorna på mej utan skjutit den som ja såg. Nå, dä
  va ju bra, tyckte di, för då hadde vi i alla fall både färskt kött te
  äta nu, å så kött te salta ner te jul, så dom va storbelåtna.»
  »Nå, men hade de inte hört bägge skotten?»
  »Jo visst. Men ja sa, att ja hadde vari tvungen te skjuta två gånger på
  älgen, å dä andra kulhålet hadde ja ju gjort mä kniven å en vass gren. En
  har väl vari mä förr, vetja.»
  »Hur fick ni hem köttet sen?»
  »Jo vi stycka, vi, å bar opp alltihop i en ängslada, som va full mä hö
  å stog ett stycke ifrån, å så grävde vi ner alla tarmar å sånt å brände
  en smula på marken så dä inte skulle synas. Sen skulle dom där bägge
  karlarna hämta alltihop på natten å salta ner utom en del, som vi skulle
  ha färskt, å ja skulle få hämta mitt hos dom ätterpå.»
  »Nå, men den andra älgen då?»
  »Ja, si dä va knepigare mä den. Sen vi hadde skiljts åt, å ja hadde dröjt
  lite å sitt, att dom gick hemöver ordentligt, så gick ja tebaks å flådde
  å stycka min älg, — si ja hadde handyxa å grejer mä mej i väskan, si, — å
  så gick ja hem, å på natten va ja borta hos dom andra å hämta min del i
  ett lite hölass, å dä gick klart. Si ja tyckte att dä va bäst te hämta’t
  mäsamma, för dä en har, dä har en, å dä ä inte gott te veta, när som
  att åska slår ner. Å kötte salta ja ner utom en bit, å ställde’t ner i
  en källare, som ja hadde i skogen, å som va så väl gömd, så själva fan
  kunde inte få tag i’n en gång.»
  »Nå, men Larssons egen älg då?»
  »Jo, den hämta ja kvälln ätter, å dä gick klart, fast dä ha kunna gått
  käpprätt åt helsike. Si skogvaktarna hadde på någe vis fått nys på, att
  dä hadde tjuvskjutits älg på markerna, så dom va i farten å hadde fått mä
  sej länsman Florén, som ju skulle lägga näsa i blöt i allting. Men ja va
  tvungen te hämta mitt kött, för annars hadde dä blivi skämt, så ja rusta
  mej i ordning på kvälln mä häst å kördon å gav mej åv. Men då hadde ja
  allt styrt ut bå mej å kraken så pass, så ingen hadde kunna känt igen oss
  i mörkre, dä va lögn dä, för ja hadde låna käringens kläder å klätt ut
  mej te kvinnfolk å hästen hadde ja kritat en bläs i pannan på å kritat
  honom på kroppen å bena mä, så han såg ackurat ut som mor Brittas häst
  i Engkärr, ho som rådde om ängsladan där nere, där ja skjutit älgarna.
  Nå, första resan gick bra å halva älgen hadde ja mä mej hem i ett lass
  mä ängshö, som ja tog i Brittas lada där nere, men andra gången ja kom
  ätter skogsvägen, å då va dä som tur va bra nog skumt, så mötte ja väl
  själva länsman ve korsvägen där oppe på skogen. Ja trodde rakt ja skulle
  få slaget, så olustig å besvärsam kände ja mej, men dä va inget te göra
  åt saken så ja gick bara på å apa ätter kärringfasoner så gott ja kunde.
  — När ja kom bortåt länsman te så stanna han. — ’Vem kommer körandes
  här’, sa han. ’Joo’, sa ja å gnällde så illa ja kunde, ’dä ä Britta i
  Engkärr’, sa ja. ’Jaså’, sa han, ’ä mor Britta ute å kör så sent?’ ’Jaa’,
  sa ja, ’ja va tvungen te köra ätter lite hö från min ängslada där nere på
  myr’n’, sa ja, ’å ja får ju göra’t själv, för gubben min dog i vintrase,
  som nådig komsarien vet’, sa ja. ’Ja’, sa han då, ’han gjorde ju dä, men
  har mor Britta hört, om di har skjuti någe i skogen di här daga’, sa han.
  ’Näij’, sa ja, ’ja har inte vari i skogen förr’n nu, så nån jakt har ja
  inte hört te’, sa ja. ’Jaså’, sa han, ’men dä har säkert tjyvskjutits
  älg här på markerna, å dä undras mej, om inte Per Larsson har ett finger
  mä där’, sa han. ’Per Larsson’, sa ja, ’den stackarn som knappt kan gå.
  Han högg sej i foten härom sistens på vebacken, så den har då inte kunna
  gjort någe hyss i skogen i vart fall nu’, sa ja. ’Jaså’, sa han då, ’ä dä
  på dä vise, ja, då får ja väl söka på annat håll då’, sa han å mä dä bjö
  han gunatt å gick.»
  »Nåå?»
  »Ja, ja körde in lasset i skogen i rödaste rappet, så snart han va
  borta, å tvätta kritan åv hästen i en handvändning i en kärrputa som va
  där, å släppte honom i vall i hagen, å så skena ja hem å kröp burdus i
  fållbänken å fick kärringa te linda traser om foten.»
  »Nåå. Kom länsman?»
  »Ja ja men. Men han va försent ute den gången, å aldrig kunde han ana,
  att den, som låg i sängen mä foten omlindad, va den kärringa, som han
  mött på skogen en stund före, så han fick lort på sina klor å fick gå sin
  väg.»
  »Och fick inget älgkött den gången?»
  »Jo han högg en bondtamp där söder i sockna sen, som hadde hitta en hel
  stor tina mä saltat älgkött i sin ängslada — vem som hadde skjuti älgen
  vet ja inte — å som hadde gått å givi bort te bekanta åv kötte. På så
  sätt fick länsman veta’t å la beslag på alltihop, både dä bondtjyven
  hadde å dä han hadde gett bort å så fick bonn böta för han haft älgkött
  under förbjuden tid.»
  »Nå, men vem fick köttet sedan?»
  »Jo, dä höll han acksjon på, så inte fan visste om’et, å köpte in hela
  slumpen själv för tie riksdaler, för han sa dä va skämt å att han skulle
  ha dä å koka åt hönsena å svina sina. Men den som åt salt kött te jul, dä
  va allt länsman dä — å ja mä för den del, för natten ätter hämta ja allt
  mitt lass, som stog i skogen. Dom ä allt ena änglar dom där länsmännera
  fast dom går mä gullränder kring mössa å ä blankskodda mä knappar å väsen
  bå fram å bak, å ja säjer om dem ackurat som skräddar Holmén bruka säja
  i tiden. ’Ja ä en fridens man, som inte vill nån människa någe ont’, sa
  han, ’men om hin ville ta mi gamla, arga svärmor, dä skulle ja inte se
  snett på’, sa han, å dä samma säjer ja, Per Larsson i Myren, djädrar
  i mej om alla länsmän å komsarier mä. Var lugn för dä. — Opp mä dej,
  Harras, nu går vi.»
  
  
  NÄR SÖDERMAN FICK TYSKA GULDMEDALJEN
  
  »Dä va mej ett oförnuftigt h’as te blåsa», sa Johan Söderman där han med
  nävarna i kavajfickorna och uppfälld krage stod på sin älsklingsplats
  utanför sjöboden nere vid stranden och tittade utåt havet. »Ja såg ju
  på månen i går kvälls att dä skulle bli väder åv, men att han skulle
  bli så grym, dä trodde ja då aldrig. Dä va tur för Gusten, att han
  inte lag skötarna sina nord på Gråharan i går aftes, som han tänkte
  sej, för då hadde han allt vari åv mä dom nu, förstår ja. Tvi, tocke
  djädrans busväder dä har laga sej te. Titta hur dä bryter där borta ve
  Södersankan.»
  Det brusade och brakade från skogshöjden bakom oss, där den sydostliga
  kulingen rev och slet i krokiga martallar och rufsiga granar. De trasiga
  stormmolnen jagade varandra med ilande fart på det mörka, igenmulna
  himlavalvet och de häftiga kastvindarna, som kommo nedrusande mellan
  höjderna, färgade gång efter annan den askgrå vattenytan framför oss
  alldeles bläcksvart under fräsande, frampiskade krusningar.
  Ute till havs, där stormen låg på med hela sin ohyggliga styrka,
  vältrade sig brott på brott under dånande och brak mot småholmarna
  och skären; de mindre klabbarna försvunno esomoftast helt och hållet
  under framstormande, skumtoppiga vattenberg och från de stora
  undervattensgrunden mellan Gråharan och Södersankan sprutade gång på
  gång en fradgande vattenpelare rätt upp i luften som ur en krater, för
  att strax därefter slungas ut i ett moln av vattenpärlor och skum av
  våldsamma, tjutande vindilar. Det dånade och sjöd, skummade och fräste
  därute bland brott och bränningar och hela havskusten, så långt man kunde
  se, verkade en rasande, kokande avgrund.
  »Han har öppna käften riktigt nu, sydosten», fortsatte gubben Johan
  vändande sig till mig, som höll på att rengöra och smått reparera min båt
  alldeles bredvid, »å nu slår han nog inte igen truten förr’n om tre dagar
  eller så, när han har blåst halsen åv sej, toker. Dä ä den otäckaste
  vind, vi har här på kusten, för han river opp en sån välsignad sjö, å
  di flesta förlisningarna, som vi har haft härute, i vart fall under min
  tid, har då vari, när den här stortokiga sydosten har sluppi ur säcken
  å börjat på te hoppa galen. Å bra nog mä folk har vi bärga här ute på
  klabbarna under den tiden också, må han tro, fast dä har inte varit så
  förbaskat näpet alla gånger te ge sej ut i dä här sathåle, kan han tänka
  sej.»
  »Nej, det tror jag rasande väl. — Apropos det! Söderman har ju tysk
  guldmedalj för livräddning?»
  »Jaa — jaa — ja har så. — Inte va dä så värst märkeligt, när dä hände
  — ja ja, dä va ju _väder_ förståss — å lika svåra tag har ja ju vari
  mä om både förr å sen mä, för den deln, å bara fått en tocken där
  gratifikation, di kallar’t, men den här gången tyckte väl dom där
  herrekarlarna där nere i Tyskland, att gubben skulle ha sej lite grannlåt
  te hänga på bringan, så ja fick ju gullslanten.»
  »Hur gick det till vid bärgningen, Söderman?»
  »Ja, ä dä så han prompt vill veta’t, så nog kan ja tala om’et alltid»,
  grinade gubben. »Släng ut ett par strömmingstrummor ur sjöboden, så ja
  får te sitta på. — Tack. Så där ja. — Spänn nu opp örona sina å hör noga
  ätter, för han kan ge sej djädran på att gubben va mä i den gamla tiden,
  när dä blåste, va lugn för dä.»
  När Söderman kommit sig riktigt i ordning på de uppstaplade
  strömmingstrummorna och fått eld på sin gamla pipa, stoppad med karvad
  och gnuggad tuggtobak, började han så småningom sin berättelse.
  »Joo sir han», sade gubben och strök sig över kämpaskägget, »dä va som
  så, att ja hadde lotsat in en dansk, en Marstalskonare förrexten, te stan
  på senhösten i november — si ja tjänstgjorde som extralots ett tag den
  tiden si — å kom roendes hemöver igen. Dä va år 61 dä, ska han si, så dä
  fanns inga passagerarbåtar, som rännde fram å tebaks som nu, å gör folk
  lata å besvärsamma åv sej å som en kunde komma ut mä, utan dä va te segla
  å ro den tiden, ska ja tala om för honom. Dä va te segla, när en kunde,
  å ro förrexten, å många ädeliga gånger har ja rott från stan å hit ut
  under årens lopp, må han tro. — En sexton timmar bruka dä ta ungefär, men
  då tog en ju i land å vila imillanåt, förståss. — Ja rodde från stan på
  förmiddan den där gången — dä va mot å busväder, så ja kunde inte segla
  stort, sir han — å fram på kvällkanten tog ja land ve Hopskär, där ja
  hadde en kusin, som va fiskare, å låg där över natten. På morronkröken,
  när ja gav mej i väg igen, va dä svårt väder värre, men ja tog mej opp i
  lä under öarna å holmarna så gott ja kunde, å fram på förmiddan kom ja ju
  hitut te sist. Ja tänkte för mej själv som ja satt där å kajka, att dä
  skulle bli rart te få komma hem å värma sej å få sej lite te äta, för dä
  blåste en storstorm rakt åt sydosten som nu, men dä vart allt en annan
  dur åv dä, ska han si.»
  »Hur så då?»
  »Jo, som ja kom i land mä båten min här nere ve brygga å just hadde
  förtöjt’en, så kom väl lotsålderman, vi hadde här då, Sjöblom, ner te mej
  mä tuben under armen. — ’Dä va bra du kom hem, Söderman, ja har just som
  gått å vänta på dej’, sa han. ’Hur så?’ sa ja. ’Joo’, sa han då, ’du ska
  si att dä har stranda en skonare här ute ve Södersankan’, sa han, ’å ho ä
  mest sönderslagen nu’, sa han, ’men fyra man utå besättningen har tagit
  sej i land å hålls opp i bergskreverna där, har ja sitt i tuben’, sa han.
  ’Så fort ja blev dom varse på mårron, så skicka ja ut Abel Norrman mä
  fyra andra utå karlarna te bärga dem’, sa han, ’men dä vete fan vart dom
  har tagi vägen mä båten, för ja sir inte te dom nån stans, å di där fyra
  karlarna ä kvar därute på Södersankan ännu’, sa han. ’Om dom inte blir
  bärgade snart, så blir di borta’, sa han, ’för sjön växer å går snart
  över hela klabben, så nu får du välja ut nåra man utå dom som finns kvar
  här, å ge dej ut å rädda liv’, sa han.»
  »Nåå?»
  »Ja, va skulle ja göra? Trött å besvärsam va ja, men dä fick inte hjälpa,
  så ja sa te lotsålderman: ’Kom, så går vi opp te utkiken, så får ja si
  hur dä sir ut’, sa ja, ’å så kan ja göra ut, vilken väg dä ä bäst te ta
  nu, för te klara sej lättast’, sa ja. — Ja, vi gick, vi, å när vi kom opp
  på berget där stortall’n stog — dä va utkiken våran dä den tiden, för vi
  hadde inte så fint som torn å väsen, som di har nu, lotsarna — så karta
  jag mej väl opp för trälejdar’n mä tuben under armen å kom opp i tall’n
  å tog mej en långtitt. — Dä va bedrövligt rakt, så där såg ut där ute te
  havs, ska ja säja honom, för vädre va värre än nu, å dä blåste så, så
  ja mä knapp nöd kunde hålla mej kvar däroppe. Hela have gick skummandes
  vitt å dä dåna, som om åskan hadde gått därute. Brottena rusa fram å
  vräkte sej handlöst över skär å småhällar, så dä stog som en enda rök åv
  saltvatten å skum å stundtals vräkte dä opp grundbrott skyhögt i luften.
  Dä va inte mycke kvar utåv skonarn där ute ve Södersankan, ska ja säja
  honom, för riggen hadde gått över bord å sjön slet sönder skrovet allt
  mer å mer. Utå Abel Norrman å hans folk såg ja inte ett dugg, men dom där
  fyra stackarna på Södersankan fanns i livet ännu å höll till i storskreva
  på nordsidan åv berge. — Nå, när ja hadde sitt va ja ville, så karta