Nala och Dayamanti: En indisk dikt ur Mahabharata - 1

  
  NALA OCH DAMAYANTI
  En indisk dikt ur Mahabharata
  Från originalet öfversatt och med förklarande noter försedd af
  H. KELLGREN,
  Philos. D:r, Docens i Sanskrit-Språket och Literaturen.
  
  
  
  Helsingfors,
  J. C. Frenckell & Son,
  1852.
  
  
  Säkert känner redan enhvar åtminstone till namnet den forntidsdikt,
  hvilken benämnes Mahàbhàrata "den stora dikten om Bhàras ätt," denna
  dikt, som med sina aderton böcker och sina hundratusen dubbelverser
  (slokàs), hvarje af trettio två stafvelser, till sitt omfång är det
  mest storartade skaldeverk, något lands literatur äger att uppvisa.
  Det är en hel till tid och rum från oss långt aflägsen verld, som rör
  sig i denna dikt, och man ser de flyktande skuggorna af gestalter
  från olika århundraden, kanske årtusenden, skymta förbi dess spegel.
  Mahàbhàrata säger om sig sjelf (I. v. 307 ff.) "Ej finnes på jorden en
  saga, som ej har sitt upphof ur denna dikt, såsom kroppen ej kan hålla
  sig uppe utan föda; ur denna Bhàrata-dikt hemta skalderna sin näring,
  och vörda den, såsom tjenare, hvilka söka sin välgång, vörda en ädel
  herre; ty i denna heliga saga är den högsta vishet nedlagd," och (I.
  v. 646) "den har af den oändligt vise Vyàsa blifvit författad till en
  lärobok för det nyttiga, till en lärobok för det rätta, till en lärobok
  för det angenäma." Mahàbhàrata utgör ett compendium af Indiens hela
  forntid, men dess egentliga kärna och ledtråd utgöres af berättelsen
  om Kuru- och Pàndu-ätternas inbördes strid och slutliga undergång.
  Denna berättelse är sannolikt en i några få personers öden sammanfattad
  skildring af en långvarig kamp emellan Indiens urinbyggare och den
  från norden invandrade Ariska folkstammen, som sedan blef herrskande i
  Indien, ty sådan är den episka diktens sed; af traditionen förlägges
  denna strid till en bättre tidsålders aftongryning och dess öfvergång
  till den närvarande onda tiden, hvars begynnelse Inderna förlägga till
  året 3,101 före Christus.
  Berättelsen om Kuru- och Pàndu-ätternas strid, hvilken lik en ledande
  tråd går igenom Mahàbhàrata-diktens labyrinter, är i några ord följande:
  I medlersta Indien, vid Yamunàs stränder lefde Bharatidernas uråldriga
  ätt, härstammande från månen; engång i fordomtid regerade der, ehuru
  blind, en konung af denna stam Dhritaràschtra, och bodde i sin
  hufvudstad Hastinàpura jemte sina hundrade söner, af hvilka den äldste
  kallades Duryodhana. Denne Konung hade en yngre broder Pàndu, hvilken
  dragit sig tillbaka och jemte sina fem söner lefde i ensamhet. Vyàsa,
  som förtäljer hela Mahàbhàrata-dikten, nämnes deras fader. Pàndu dog
  och då kommo hans fem söner till sin farbroders, Dhritaràschtras
  hof, och uppfostrades der tillsamman med hans egna söner. De fem
  Pàndaviderne förvärfvade sig snart genom mildhet och goda egenskaper
  allas kärlek, och folket uttalade sin önskan att i en framtid få se den
  äldste af dem, Yudischthira, bestiga sin farbroders thron. Konungens
  söner började då hata och frukta dem, och sökte deras undergång. Då
  sände deras farbroder dem bort från Hastinàpura, men hans söner nöjdes
  ej dermed, och Duryodhana utsände i tysthet folk, för att innebränna
  dem i deras egen boning. Men då de fingo kunskap derom, uppbrände de
  sjelfve sin boning och irrade omkring vid de ännu öde och skogrika,
  stränderna af Ganges. Duryodhana trodde att de omkommit, och var
  obekymrad. Under Pàndavidernas landsflykt träffade dem deras farfader
  Vyàsa och förkunnade dem, att Draupadi, dotter till en Konung i de
  fem flodernas land, af ödet var bestämd till deras gemål. De, begåfvo
  sig dit, och vid en pristäfling om hennes hand segrade Ardschuna, en
  af bröderne, hvarigenom Pàndus söner åter blefvo mäktige, och Kurus
  ättlingar, Dhritaràschtras söner, afträdde godvilligt åt dem den
  skogrikare vestliga hälften af sitt rike, Här anlade Pàndus söner en
  ny stad Indraprastha, likasom Hastinàpura belägen i nejden af det
  nuvarande Dehli. Men snart öfvergaf dem åter lyckan. Den äldste af
  Dhritaràschtras söner förledde den äldsta Pàndaviden Yudischthira till
  tärningsspel om thron och rike; den som förlorade skulle draga sig
  tillbaka och lefva tretton år i ödemarken. Yudischthira förlorade och
  Pàndus söner drogo sig till den öde Kàmyaka-skogens djup och lefde der
  i from enslighet, dock med beslut att efter de tretton årens förlopp
  med härsmakt återtaga sitt rike och hämnas den skymf Duryodhana
  tillfogat Draupadi, i det han efter tärningsspelet dragit henne vid
  håret, till tecken, att hon nu var vorden en slafvinna. Pàndus söner
  samlade under sin landsflykt bland de vilda folken en väldig här och
  bröto efter den bestämda tidens förlopp upp emot Duryodhana och hans
  bröder. Härarne möttes i Kuruksohetra "Kurus fält," nejden emellan
  Jamunàs och Ganges' öfre lopp, den Indiska sagans förlofvade land,
  och i striden, som varade aderton dagar, blef Duryodhana med sina
  bröder och sina hjeltar slagen. Blott tre af dessa sednare undkommo
  det allmänna nederlaget; dessa öfverföllo om natten Pàndavidernas
  sorglösa och segerdruckna här, och mördade dess anförare. Pàndu-sönerna
  räddade sig, men omkommo snart derefter alla, den ena efter den
  andra, och sålunda utdog, säger sagan, Bharatas hela ädla ätt, och
  de hädangångne Kuru- och Pàndu-ättlingarnes ännu dem efterlefvande
  farfader Vyàsa förtäljer i Mahàbhàrata för sednare generationer sina
  egna efterkommandes strider, lidanden och öden, ty han, liksom den
  Indiska sagans öfrige heroer, åldras ej, utan står oförändrad qvar,
  medan generationer af efterkommande födas och försvinna.
  Sådan är i största korthet den egentliga kärnan i Mahàbhàrata, Det
  mesta deraf inrymmes dock i 6-10 boken och upptager blott ungefär
  24,000 af diktens 100,000 dubbelverser, Mahàbhàrata säger härom
  (I. v. 101): "Vyàsa sammandrog i korthet Bharata-dikten i 24,000
  slokàs; så stor nämnes af de vise Bharata utan dess episoder,"
  ehuru på ett annat ställe (I. v. 2296) åter står: "Dessa 100,000
  heliga slokàs blefvo berättade af Satyavatîs herrlige son (Vyàsa)."
  Vi måste anse den kortare redactionen för den ursprungligare.
  Trefjerdedelar af Mahàbhàratas hela omfång utgöras af episoder,
  hvilka synbarligen förråda sin uppkomst i olika tidsåldrar och ur en
  olika verldsåskådning. Lik en mäktig ström har under seklers lopp
  Bhàrata-dikten flutit fram och i sitt sköte upptagit alla mindre
  tillopp, dem den råkat på sin väg, tills den slutligen nådde målet och
  erhöll den gestalt, hvari den nu visar sig för oss. Diktens angifne
  författare Vyàsa uppgifves utomdess hafva författat de heliga hymnerna
  (Vederna) och den vidsträckta literatur, som nära sluter sig till
  dem, vidare ännu de heliga legenderna (Purànerna), och ännu annat.
  Men hans namn Vyàsa betyder "Samlare" och måste anses beteckna ej en
  person, utan en handling, den, hvarigenom forntidens traditioner och
  de i folkets och bardernas mund ännu fortlefvande sångerna samlades,
  och genom skriftlig uppteckning tryggades emot vidare omgestaltningar.
  Denna slutsats kan genom både yttre och inre bevis dragas ur sjelfva
  Mahàbhàrata, och bestyrkes jemväl af diktens egen berättelse om dess
  uppkomst. Sedan jorden redan länge betäckt stoftet af Bhàratas hjeltar
  och flera generationer gått hän, anställde en ättling af Pàndu-sonen
  Ardschuna, Dschanamedschaya, en stor och högtidlig offerfest, der många
  af den Indiska forntidens berömde vise voro närvarande; bland dem var
  äfven Vyàsa, hvilken ännu qvarstod som ett vittne från längesedan
  förgångna tider. Då sade till honom Konung Dschanamedschaya (I. v. 2224
  ff.): "Ädle! du har med dina ögon skådat Kurus och Pàndus ättlingar;
  deras lefnadsöden längtar jag höra förtäljas af dig, o Brahman! Huru
  begyntes tvisten emellan dessa mäktige hjeltar, och huru försiggick
  denna väldiga strid, som bragte förödelse öfver alla väsen? Berätta
  mig du, den ädlaste bland Brahmaner! fullständigt och sanningsenligt
  om alla dessa förfäder, hvilkas sinnen voro slagna af ödets dom." Då
  Vyàsa hörde dessa Konungens ord, gaf han befallning åt sin lärjunge
  Vaisampàyana, som satt vid hans sida, sägande: "Huru tvisten fordom
  begynte emellan Kurus och Pàndus ättlingar, det allt må du berätta
  för denne, såsom du det förnummit af mig." Och då Vaisampàyana hört
  sin lärares ord, förtäljde han, den förträffligaste bland Brahmaner,
  för denne Konung och för de Furstar, hvilka suto med honom, hela
  den forntida sagan, äfvensom Kuru- och Pàndu-ättlingarnes tvist och
  fullkomliga undergång.
  Dock härleder sig Mahàbhàrata i dess närvarande gestalt icke
  directe från Vaisampàyana; den har gått genom ännu en hand. En
  generation efter Vaisampayànas tid anställdes af Brahmanen Saunaka en
  offerhögtid, hvarvid äfven infann sig Sauti, son till Sûta, Konung
  Dschanamedschayas Lifkusk och förtrogne, som vid denne Konungs
  offerfest hört Vaisampàyanas saga. Af denne, Sûtas son, berättades
  nu Mahàbhàrata för Saunaka och de Brahmaner, hvilka voro med honom
  och i denna form har den kommit till oss. Mahàbhàrata begynner med
  beskrifningen om, huru sagoberättaren Sauti Ugrasravas, son till Sûta
  Lomaharschana, nalkades de vise Brahmanerne, hvilka i Naimischa-skogen
  suto församlade till begående af Saunakas offerfest. Sedan de välkomnat
  honom, frågade honom eremiterne, hvarifrån han kom och huru länge han
  varit på väg. Dertill svarade Sauti: "Sedan jag vid den ädle Konung
  Dschanamedschayas offerfest hört Vaisampàyana skickligt föredraga de
  af Vyàsa författade heliga sagor af mångfaldigt vexlande innehåll,
  hvilka i Mahàbhàrata finnas samlade, har jag vandrat till många
  vallfartsorter och heliga ställen, och har äfven kommit till den nejd,
  der fordom Kuru- och Pàndu-ättlingarnes och alla jordens Konungars
  strid försiggick; derefter har jag nalkats eder, för att betyga eder
  min vördnad." Af detta svar får Saunaka anledning att fråga honom om
  dessa forntidssagor, den ena efter den andra. Sauti åberopar dervid
  oftast sin fader. Så svarar han t.ex. på Saunakas fråga angående sagan
  om den vise Astika (I. v. 1205 ff.): "Denna forntida saga berätta nu
  Brahmanerna för dem som bo i Naimischa-skogen, men min fader Sûta
  Lomaharschana, Vyàsas vise lärjunge, förtäljde den, dertill uppmanad,
  fordom för Brahmanerne; då hörde äfven jag denna saga om Astika, och
  skall för dig, som frågar mig derom, sanningsenligt förtälja densamma."
  Sednare (v. 1072) tillägger Sauti ännu, att han berättar den, såsom
  han hört den af sin fader. Det förtjenar härvid framhållas, att det
  är från Sûta, Mahàbhàrata-dikten i andra hand stammar, men Sûta var ej
  allenast de indiske Konungarnes lifkusk och förtrogne följeslagare
  i alla deras öden och bragder, utan förenade dermed äfven bardens
  kall, att höja sin Konungs lof och sprida kunskapen om hans bragder
  till samtid och efterverld. På intet ställe åberopar sig hvarken
  Sauti eller Vaisampàyana på en skrifteligen affattad tradition, utan
  tvertom antyder dikten self på anförda, och på många andra ställen,
  att den gått från mund till mund, från generation till generation. Den
  uppgifver Vyàsa som sin författare; Vyàsa har lärt den åt Vaisampàyana;
  af honom hörde Sûta dikten, och af honom hans son Sauti, som berättade
  den för eremiterna, i Naimischa-skogen; genom dem spriddes den sedan
  ut och blef känd i verlden. Häraf synes att denna dikt, mundtligen
  föredragen vid Konungars hof och i eremiters hyddor, genom sekler
  fortlefvat i folkets mund; och yttrandet om en annan redaction,
  upptagande blott fjerdedelen af dess nuvarande omfång, antyder att
  dikten under sitt lopp genom tiderna blifvit omgestaltad, riktad och
  förstorad genom upptagande af ständigt nya elementer. Mahàbhàrata har
  gått samma bana, hvilken troligen hvarje folks episka dikter följt,
  tills de funnit någon, som ordnat dem till ett enda sammanhängande
  helt. Uppkomsten af Mahàbhàrata-diktens enskilda delar försvinner
  i den gråaste forntid, men kanske skall det lyckas forskningen att
  bestämma, när ungefär dess lopp hämmades inom dess nuvarande gränsor.
  Till en sådan uppteckning och anordning af det omätliga materialet
  måste vi inskränka Vyàsas verksamhet, men detta "samlande" kan ej hafva
  varit en persons verk, utan fullbordades, kanske under sekler, genom
  Brahmanernas skolor, genom hvilka förfädrens traditioner uppehöllos och
  fortplantades till efterverlden. På grund af ur dikten sjelf hemtade
  bevis förlägger (Ind. Alterth. Kunde I. p. 839, II. I. p. 493) Lassen,
  den mest competente domare i dessa ämnen, den redaction, som kommit
  till oss oförändrad, till tiden omkring 400 år före Christus. Sådan
  vi nu se Mahàbhàrata, finna vi deri delar, hvilka otvifvelaktigt leda
  sin uppkomst från den aflägsnaste forntid, andra åter, hvilka både
  genom form och innehåll förråda ett vida sednare, jemförelsevis modernt
  ursprung. Ännu har en vetenskaplig kritik ej hunnit bestämma de skilda
  delarnes relativa ålder till hvarandra, och derintill blir Mahàbhàrata
  en labyrinth, der forskaren har svårt att finna den rätta stråten.
  Men för att rätt fatta Mahàbhàrata-diktens kulturhistoriska betydelse,
  måste vi fästa afseende vid dess förhållande till den samhällsklass,
  till hvars uppbyggelse den blifvit samlad och ordnad till ett helt; ty
  Mahàbhàrata vill ej vara och är ej till blott för sina läsares eller
  åhörares nöje, utan den vill, såsom redan blifvit antydt, tillika vara
  "en lärobok för det nyttiga, ett lärobok för det rätta." Den besjöng
  förfädrene bedrifter, deras öden och strider, och blef derigenom en
  bok specielt för krigarekasten. Konung Dschanamedschaya säger till
  Vaisampàyana (I. v. 2285) "Må du i all dess vidd förtälja mig denna
  (Mahàbhàrata-)saga, ty ej blir jag mätt på att höra de hädangångnes
  mäktiga öden." Denna samma känsla talar mäktig i hvarje krigares
  bröst, och deraf begagnade sig Brahmanerna, rätt uppfattande de medel,
  hvilka voro egnade att betrygga det inflytande och den öfverlägsenhet,
  de alltid förstått bibehålla i det indiska samhället. I vexling med
  fantasien underhållande stycken af blott poetisk betydelse, inväfde
  Brahmanerna i dessa berättelser om förfädrens öden de läror i moral
  och religion, som för dem voro behagliga, jemte det de redigerade det
  hela i presterligt hierarchisk anda, och ej försummade att framhålla
  sin kasts företräde framför de öfriga. Sålunda omskapades småningom den
  ursprungligen enkla sagan om Kuru och Pàndu-ättlingarnes inbördes strid
  och undergång till en fullständig lärobok för krigarekasten, der, den
  Brahmaniska religionens gamla, ofta symboliska och på djup åskådning af
  naturen grundade läror kläddes i en mera mensklig heroisk drägt, egnad
  att anslå en krigarekasts mera åt den yttre verlden riktade sinne.
  I Mahàbhàrata inrycktes läror om verldens och om Gudarnes uppkomst,
  äfven rent speculativa betraktelser, läror om menniskornas plikter emot
  Gudarna och hvarandra, om belöning och straff i ett lif efter detta.
  Mahàbhàrata blef med ett ord en sammanfattning af allt, som kunde vara
  af nöden för en krigares uppfostran till hans kall i verlden, och detta
  är det som upptager större delen af de otaliga episoder, hvilka utgöra
  trefjerdedelar af hela diktens omfång.
  Mahàbhàrata i episoder äro nemligen icke, såsom episoder vanligen och
  jemväl de i Indernas andra hjeltedikt Ràmàyana, blott underordnade
  berättelser, oftast tillkomna för att i förbigående med ett exempel
  förklara och upplysa den egentliga sagan, utan de stå der sjelfständigt
  för sin egen skuld, och utgöra enhvar ett helt för sig. De berättas
  derföre äfven med all möjlig utförlighet, och berättaren dröjer vid
  dem, som om han helt och hållet hade glömt den dikt, hvaraf de till
  det yttre utgöra en del; de äro ofta godtyckligt instuckna och kunde
  åter borttagas, utan att hvarken de sjelfva eller det hela deraf i
  någon mon skulle rubbas, Sålunda är Mahàbhàrata i dess helhet lik
  ett perlband, hvarpå den ena perlan blifvit trädd efter den andra;
  dess delar sammanhållas blott i yttre måtto af den, lik en tråd det
  hela genomgående berättelsen om Kurus och Pàndus ättlingar; man hade
  kunnat tillägga eller borttaga en eller flera af dessa episoder, och
  perleraden skulle derigenom blifvit blott förlängd eller förkortad.
   * * * * *
  En episod af här ofvan antydda slag är äfven dikten om Nala
  och Damayanti. Den finnes intagen i tredje boken, benämnd
  "Skogsafdelningen" (Vanaparva), der episoder af blott poetiskt värde
  och innehåll talrikast förekomma, likasom för att gifva lif och
  omvexling åt det enformiga lifvet i skogen. Nala-dikten upptager i
  första bandet af den 1834 i Calcutta utgifna upplagan af Mahàbhàrata
  pp. 480-516, och inledes der på följande sätt (III. v. 2023 ff.).
  Medan Pàndaviderna, till följe af Yudischthiras olyckliga spel med
  Duryodhana, uppehålla sig i Kàmjaka-skogen, klagar Yudischthira engång
  för sin broder Bhîma öfver sin bittra lott. Då nalkas dem den vise
  Vrihadasva; Yudischthira omtalar för denne, huru han i tärningsspel
  förlorat thron och rike, och jemte sina bröder var nödsagad att lefva
  landsflyktig i skogens djup, och tillägger: "Har du någonsin på jorden
  sett eller hört omtalas en Konung olyckligare än jag? Ej finnes, så
  är min tro, en man mer än jag sorgbetyngd." Vrihadasva svarade: "Ej
  kan jag instämma i hvad du säger, o Konung! Det fanns en man, som var
  olyckligare än du, Pàndus ättling! Jag skall, om du vill höra det,
  här för dig skildra den Konungs öden, som var mer sorgbetyngd än du."
  Han nämner Nala, Virasenas son, och tillägger: "Han blef genom svek
  besegrad af Puschkara och lefde derefter jemte sin maka i skogen under
  bitter sorg, och han hade ej hos sig under sin irrfärd i skogen hvarken
  tjenare, bröder eller anförvandter, men du är omgifven af ädle bröder,
  liknande Gudar i glans." Derpå berättar nu Vrihadasva hela Nala-sagan,
  utan att dess sammanhang med det hela antydes af annat, än af ett
  här och där till versens fyllande instucket utrop till Yudischthira:
  "Du Pàndus ättling! Du ädle Konung!" o.m.d. Dessa utrop hafva, såsom
  egentligen ej hörande till Nala-dikten, blifvit i öfversättningen
  utelemnade. Vrihadasva slutar sin berättelse med en försäkran, att
  Yudischthira, likasom fordom Nala, snart åter skall nå ett lyckligare
  lefnadsskifte.
  Betrakta vi nu Nala-dikten såsom ett helt för sig, så synes språkets
  elegans och uttryckets poetiska finhet, äfvensom den konstnärligt
  behandlade anordningen och utförandet af ämnet antyda, att Nala-sagan
  i en jemförelsevis modern tid blifvit af en mjuk och konsterfaren hand
  öfverarbetad. Man måste äfven, på grund af ur diktens eget inre hemtade
  bevis, anse många verser, i enlighet med hvad de flesta af den indiska
  poesiens alster vederfarits, hafva tillkommit genom en annan hand än
  författarens, men vi tro dock att det vid den föga säkra ståndpunkt,
  hvarpå den philologiska kritiken i Sanskrit, äfvensom kännedomen om
  Indernas literatur öfverhufvud ännu befinner sig, är alltför djerft
  och förhastadt att här och der utmönstra enskilda ställen, hvilka i
  ett eller annat afseende kunna förefalla oäkta. Utgången har visat att
  äfven de erfarnaste vid dessa försök icke alltid träffat det rätta. På
  grund deraf har öfversättaren föredragit att troget och samvetsgrannt
  följa den af Bopp, först 1819 sedan ånyo 1832 utgifna texten, hvilken
  till denna dag är den enda sjelfständlgt och med tillbörlig kritik
  utarbetade. Blott på ett eller annat ställe har öfvers. följt ett, som
  det synte honom, lämpligare uttryck uti den i Calcutta utgifha upplagan
  af hela Mahàbhàrata. Om sålunda Nala-sagan i dess nuvarande skick synes
  förråda en nyare omarbetning, så härstamma dock säkert dess grunddrag
  från en aflägsen forntid, och höra till de äldsta i den indiska
  literaturen; ty alla de Gudar, hvilka der nämnas och åkallas, finna sin
  plats bland Indernas äldsta, ursprungligaste elementargudar, desamma
  hvilka vi möta i den uräldsta, den Vediska perioden af den Indiska
  religionens utveckling. Blott slutet af 12:te och början af 13:de
  sången göra härifrån ett tydligt undantag, men dessa ställen äro, såsom
  äfven i noten till pag. 99 finnes anmärkt, synbarligen sednare tillagda.
  Nala-sagan har blifvit på olika sätt och i olika tider på Sanskrit
  bearbetad (i Naischadha, i Nalodaya), och den är i öfversättning
  eller omarbetning på andra språk spridd öfver olika delar af den
  Indiska halfön. Törhända har Nala-sagan en uråldrig tradition, spridd
  oberoende af dess sednare omarbetning och införande Mahàbhàrata,
  att tacka för sin utbredning i Indien, men törhända äfven blott den
  djupt poetiska grundton, hvilken genomgår densamma och mäktigt måste
  anslå hvarje sinne, som förmår fatta diktens skönhet oberoende af den
  jordmån, hvarur den spirat. Äfven i Europa har dikten om Nala och
  Damayanti blifvit läst och med kärlek omfattad. Redan 1810, straxt
  efter grundtextens första framträdande, yttrade A.W. von Schlegel
  (Ind. Bibl. I. p. 98): "Enligt min känsla kan detta stycke svårligen
  öfverträffas, hvarken i afseende å passionens öfverväldigande kraft,
  eller tänkesättets finhet och adel. Det är helt och hållet egnadt att
  anslå både gammal och ung, både hög och låg, både konstkännaren och
  den, som blott öfverlemnar sig åt sin naturliga känsla. Äfven är denna
  dikt i Indien oändligt populär och utbredd. Der är Damayanti för sin
  uppoffrande trohet och hängifvenhet lika beprisad som Penelope hos oss,
  och förtjenar att i Europa, denna samlingsplats för alla verldsdelars
  och alla tiders alster, blifva likaså känd." -- Flera öfversättningar
  af Nala-dikten hafva i Europa sett dagen. Jemte Bopps upplaga af
  grundtexten följde en latinsk öfversättning på prosa, som dock endast
  afsåg nybegynnarens ledning till uppfattande af Sanskrittexten, men på
  intet vis var egnad att framhålla originalets poetiska skönhet. Kort
  derefter, 1820 öfversattes dikten till tyska af Kosegarten, 1824 och
  1838 af Bopp, med bibehållande af originalets versmått. Den förra,
  af dessa tyska öfversättningar hafva vi ej varit i tillfälle att se;
  den sednare är törhända, alltför indisk och trogen, för att kunna
  erbjuda en ostörd njutning åt en allmänhet, som ännu är föga förtrolig
  med Indiens egendomliga natur och åskådningssätt. Kanske har, jemte
  detta, äfven den för Indernas episka poesi egna versen, som, använd i
  våra språk, gerna vill falla sig tung och enformig, bidragit att göra
  Bopps i annat afseende förtjenstfulla öfversättning mindre spridd, än
  den förtjenat. År 1828 utgaf Rückert en bearbetning af Nala-sagan,
  som möttes af allmänt bifall, och redan upplefvat tre olika upplagor,
  den sista 1845. Efter honom bearbetades Nala-sagan på Ryska af
  Schukovski, S:t Petersburg 1844, och af A.F. Weltmann; detta sednare
  arbete hafva vi ej fått se. 1847 utkommo vidare samtidigt tvenne tyska
  öfversättningar, den ena af Adolf Holtzmann, den andra af Ernst Meier.
  Till dessa olika bearbetningar komma den redan nämnda latinska af Bopp,
  samt en troligen efter denna af Milman 1835 utgifven engelsk, och en
  alltför troget efter Bopp öfversatt rysk, som af Ign. Kossovitsch
  utgafs i Moskva 1851-1852; till dessa bearbetningars krets sluter sig
  slutligen nu, som den nyaste, den svenska öfversättning, som härmed
  utgår till allmänheten.
  Om man, förbigående de öfriga, med hvarandra jemför de tre
  bearbetningarna af Rückert, Holtzmann och Meier, hvilka alla vittna
  om både talent och språkkännedom, så skall man förvånas öfver att
  öfversättningar från samma original kunna vara hvarandra så olika, ty
  blott de allmännaste grunddrag äro i dem gemensamma. Deras författare
  hafva, en hvar på sitt sätt, följt en öfversättningsmethod, alldeles
  motsatt Bopps; de hafva nemligen mer eller mindre frigjort sig från
  originalet och sökt återgifva dess anda, med åsidosättande af dess ord.
  Rückert har kallat sin Nal och Damayanti "eine indische Geschichte,
  von Friedrich Rückert," och han har i sanning äfven mera omdiktat än
  öfversatt den indiska sagan. Han har ej blott utelemnat stycken af
  originaltexten, hvilka ej anslagit honom, utan han har äfven utsmyckat
  den med bilder och skapelser ur sin egen fantasie, och infört hela
  sånger, hvaraf originalet ej känner ett ord; dessa tillägg, så
  praktfulla och glänsande de än äro, återgifva dock stundom tankar och
  bilder, hvilka för den indiska åskådningen äro fullkomligt fremmande.
  Man kan anse Rückerts verk som den nyaste europeiska bearbetningen
  af den gamla indiska Nala-sagan, och som sådan är den utförd med den
  talent och med den makt öfver språket, hvari Rückert till denna dag
  är oupphunnen. Men originalets episkt lugna ton, dess ädelt enkla
  värdighet och dess naturliga sanning i uttrycket äro ohjelpligen
  borta. En annan klang, en annan anda möter oss ur Rückerts dikt. Den
  visar oss i flyktigt klingande verser fantasiens skämtande lek med
  dess egna skapelser, och ett smältande språks smygande efter alla ett
  poetiskt sinnes nyckfullt skapade former. -- Holtzmann har åter i sin
  öfversättning sökt bibehålla originalets allvar och enkla vänlighet,
  men han har ansett den ursprungliga sagan öfvermåttan vanställd af
  sednare utstofferingar, tillägg och omarbetningar, hvilka han, med
  ledning af sin känsla för styckets ursprungliga form, velat afhjelpa
  och utgallra; han har i denna sin sträfvan knappast lemnat en vers af
  originalet på den plats, der han funnit den, utan ombyggt allt; han
  har afplockat blommorna, så att nästan all doft gått förlorad, och
  att merendels blott den torra stjelken står qvar. Han har dymedelst
  visserligen lyckats finna det ursprungligaste sagans skelett, men vi
  våge betvifla att någonsin dikten lefvat bland Indiens folk sålunda
  utan kött och blod, ty dessa äro lifvets vilkor. Holtzmann jemför sjelf
  sitt arbete med en målares, hvilken vill restaurera en gammal tafla,
  som genom nyare tiders oskickliga öfverarbetningar blifvit vanställd
  och nära nog oigenkännelig. Hans sätt att förfara har varit ej mindre
  vågadt, men mindre tacksamt än Rückerts. Ingendera bearbetningen
  tillfredsställer den, som varit i tillfälle att taga kännedom om
  originalet. -- Lyckligare än dessa måste vi anse Meiers öfversättning.
  Äfven han har uteslutit mycket, som han ansett för sednare tillägg,
  men han har åtminstone ej tillagt något, och äfven vida trognare än
  Rückert och Holtzmann öfversatt hvad han upptagit. I Originalets enkla
  värdighet har ej alltför mycket lidit genom öfversättningen. Af dessa
  skäl måste denna anses för den bäst lyckade och den mest indiska af
  de öfversättningar och bearbetningar, hvarom här varit fråga, ehuru
  uteslutningarne ofta måste synas godtyckliga, och den egendomligt
  berusande, yppiga och saftiga indiska doften äfven här till stor del
  förgått. Den svenska öfversättaren känner tyvärr alltför väl att äfven
  hans arbete skall lida af denna samma brist, alla öfversättningars
  medfödda arfsynd, men han har, så godt hans insigt och förmåga det
  tillåtit, sökt, med ledning af trohet och en sjelfständig uppfattning
  af originalet, komma fram emellan de tvenne klippor, på hvilka hvarje
  öfversättning hotar att stranda: för mycken slafviskhet å ena, för
  mycken frihet å andra sidan. Han har ej tilltrott sig att utelemna
  något, än mindre fördristat sig att tillägga något till grundtextens
  ord. Han har velat göra sin öfversättning gagnelig för dem, som med
  dess tillhjelp ville gå till originalet, men har ej heller haft hjerta
  att helt och hållet uppgifva hoppet om läsare i en större allmänhet.
  Det återstår oss ännu att tala några ord om versslaget. Det är
  oändeligen långtifrån likgiltigt, i hvilken yttre form en poetisk
  skapelse öfverflyttas från ett språk till ett annat. Hvarje sådan
  krystalliserar sig genast vid utgången ur skaldens själ i en bestämd
  och gifven form, hvilken är och förblir det endas fullt passande
  uttrycket af styckets inneboende anda. Men kan detta sägas om hvarje
  enskild poetisk produkt, så gäller det i vida högre grad om den episka
  poesien, hvilken återspeglar ett helt folks egendomliga och åt detta
  håll alltid skarpt utpreglade nationallynne. Af denna orsak har hvarje
  nation, som förmått utbilda en egen episk poesie, till dess uttryck
  äfven skapat en egendomlig versform, hvilken man väl må akta sig för
  att anse som en blott tillfällighet, ty den är innerligt sammansmulten
  med den nationalanda, som i den sökt sitt poetiska uttryck. Sålunda har
  Indien sin episka sloka, Grekeland sin hexameter, Spanien sin heroiska
  stans, Tyskland sina i Niebelungen och i Reineke Fuchs uppträdande
  versmått, det gamla Scandinavien sin allittererade rythm, Finland sin