Mäster Olofs bröllop - 01

  
   C. GEORG STARBÄCK
  
  
   MÄSTER OLOFS
   BRÖLLOP
  
   GÖTEBORG
   FÖRLAGSAKTIEBOLAGET HEMMET
   1922
  
   GÖTEBORG 1922
   ELANDERS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG
  
  
   I.
   Vederdöparne.
  
  Sommaren 1524 rådde mycken oro och mycket buller i Sveriges huvudstad,
  som knappt hunnit hämta sig efter den förfärliga hemsökelse, vilken
  övergått den samma under belägringsåren 1522 och 1523. När Gustaf
  Eriksson Wasa midsommaraftonen det sistnämnda året höll sitt intåg i
  staden, då nyss utkorad till Sveriges konung, var det, som om han dragit
  in i de dödas stad. Blott några små hopar av utsvultna människohamnar,
  mera liknande skuggor än människor, mötte honom, då han vid söderport av
  borgmästare och råd mottog stadens nycklar. Ögonblickets glädje att stå
  vid målet av sina strävanden bortträngdes och utplånades vid åsynen av
  det skick, vari staden mottog sin konung. De folktomma gatorna, där
  ljudet av de framridandes hästhovar hemskt återstudsade från de obebodda
  husen, torgen, de förbrända tomterna, där vinden lekte med askhögarne
  eller suckande for fram emot de dystra murarne av Svartbrödra-klostret
  eller S:t Gertruds gillesstuga, frammanande minnen från gångna tider, då
  själva striderna förrådde det fullaste och kraftigaste liv, — allt
  förenade sig att hos konungen och hans omgivande riddare och
  fältöverstar åstadkomma en sinnesstämning, som visserligen icke var
  segrarens fria fröjd.
  Huvudstadens portar hade liksom öppnats för fosterlandets befriare blott
  för att visa dem fåfängligheten i det hopp, som satt vinnandet av
  Stockholm såsom mödornas och stridernas slut. En var av de mera högt
  stående, dock ingen i högre grad än Gustaf själv kände, att man blott
  stod på tröskeln till det arbete, vilket nu först skulle börja —
  bortrensandet av allt, som kunde framkalla ett förnyande av de olyckor,
  vilka under de närmast förflutna tiderna ständigt och jämt återkommit,
  fullbordandet av det storverk, som börjats av Engelbrekt och fortsattes
  av de trenne Sturarne.
  Vad som mest av allt stod i vägen för vinnande av detta mål, det var det
  samma som fordom — de mäktiga och inflytelserika prelaterna. Biskoparne
  sutto väl bland riksens råd och svuro konungarne eller riksföreståndarne
  trohetsed för de förläningar, de av dem erhöllo, men i själva verket
  bildade de en makt för sig, ett stort undantag från det allmänna, vilket
  senare tycktes vara till endast för deras och den heliga kyrkans
  räkning. Hade dessa biskopar fått sin vilja fram, hade Sveriges rike
  långt före Gustaf Wasas dagar varit en provins under Danmarks krona,
  alldeles som Norge var det, tills i våra dagar detta rike, befriat,
  liksom vaknande ur sin sekelsömn till ett nytt liv, mer friskt och
  kraftfullt än någonsin förut.
  Mången ond gärning hade trivts i skuggan av den heliga kyrkan. I skydd
  av henne hade Danmarks konungar smitt sina ränker mot Sveriges rike,
  liksom i sagan draken kom upp över land att sluka den sköna
  konungadottern. Hon fick sin räddare i riddar S:t Göran, som red ut mot
  draken och stred med honom och vann seger. Vårt fosterland har ock haft
  sin S:t Göran i de riddersmän, vilka med Sveriges folk bjudit
  tillintetgörelsens skumma vidunder spetsen, kämpat sin manliga strid och
  vunnit seger.
  Därför lät Sten Sture, han, som bar de tre sjöbladen i sitt sköldemärke,
  med goda skäl uppställa den dyrbara Sanct-Göransbilden framför
  högaltaret i Stockholms Storkyrka. Bättre kunde ej bilden av den kamp,
  som utkämpades på hans dagar och hela unionstiden igenom, uttryckas. Men
  draken reste ständigt sitt huvud ånyo. Ingen av Sturarne gav honom hans
  bane. Då kom han, flyktingen från främmande land, drog ut ånyo med
  Sveriges bondehär och vände hem med seger en gång för alla. Nu var det
  slaget det slag, som gav vårt land rättighet att leva och andas, utan
  att fråga den främmande konungen om lov, nu var friheten en verklighet
  för svenske män.
  Men draken hade en klo kvar i jungfruns livgördel. Även den klon måste
  avhuggas, och detta var det arbete, varmed konung Gustaf och hans män
  gingo fort, sedan befrielsekriget var slutat och konungen på knä tackat
  Gud för segern vid samma högaltare, där Sanct-Göransbilden stod.
  Gustaf Wasas bön såsom konung framför altaret i Stockholms Storkyrka är
  det första hammarslaget på den länk, som, fullt utsmidd, blev en
  alldeles ny tid. De följande slagen föllo tätt på varandra. De gällde
  alla att slita drakens klo ur jungfruns livgördel, att krossa
  biskoparnes heliga kyrka. När detta var fullbordat, då var de påviskas
  kyrka grusad, då fanns ej ett spår mer av den gamla draken, då strömmade
  ett nytt och friskare blod genom den frälsta jungfruns ådror och
  purprade hennes kind, där hon satt på sin klippgrund med högblå mantel
  och gullgult hår och blickade mot himlen.
  Omkring konungen stodo tvänne män, vilkas namn framför andra gått till
  eftervärlden såsom starka, kraftfulla och varma kämpar för denna nya
  sakernas ordning. De voro konungens kanslär Lars Andersson och
  stadsskrivaren i Stockholm Olof Pedersson. De äro mästersvennerna vid
  det städ, där den tidens första länk utsmiddes. De stå just i
  morgonrodnaden till den nya dagen, och sedde på avstånd, synas de liksom
  antaga jätteskepnader, för att bryta fjällmuren och låta människoanden
  strömma fritt ut över Guds sköna värld.
  Skön är väl skogsbäcken som sorlande ilar fram mellan de höga furorna,
  skön är väl floden, som med lugnad bölja vattnar leende ängar och
  bördiga fält, men mesta uppmärksamheten drager dock utan tvivel
  klippremnan till sig, där skogens lekande barn, efter att hava växt till
  högre kraft, bryter fram och i yrande skum störtar sig ned utför
  branten. En sådan brytningstid var den, som omfattar de första åren av
  Gustaf 1:s regering. Det nyas vågor vräka mot det gamlas klippvägg, och
  denna rämnar för en oemotståndlig kraft, och den nya tiden bryter
  igenom.
  Mitt i denna tid av storm och strid ligger den händelse, som vi här
  nedan i korthet försökt skildra.
   * * * * *
  Mer än ett år var förflutet, sedan Sveriges nyvalde konung höll sitt
  högtidliga intåg i sin huvudstad och gick in i dess Storkyrka och
  knäböjde och bad framför högaltaret.
  Det är söndag. På predikstolen, till utseendet liknande en korg, står
  predikanten, och kyrkan är full av åhörare. Predikan är nära sitt slut.
  Med levande kraft och en kärnfull vältalighet har predikanten utlagt och
  förklarat dagens text. Åhörarnes blickar hänga liksom fast vid hans
  läppar. Det är alldeles tyst i kyrkan, man vill icke gå miste om en
  stavelse av slutorden.
  Bakom en pelare befunno sig tvänne munkar av svartbrödraorden. De hava
  kapuschongerna uppdragna över sina huvuden och stå orörliga som
  bildstoder, men deras blickar brinna, — om det var av hänförelse eller
  av motsatta känslor, var icke lätt att avgöra, och ingen lade heller
  synnerligt märke till dem, ty allas tankar voro fästade vid predikan.
  Därför hade de båda munkarne kunnat så småningom förflytta sig från
  kyrkans ingångsport fram emot koret, där predikstolen var uppförd, och
  där de stannat orörliga och, som det tycktes, helt och hållet upptagna
  av predikantens ord, även de. Men lika omärkligt, som de verkställt sitt
  framåtskridande, lika omärkligt började den ene munken vrida sig åt
  sidan, tills han stod med de brinnande ögonen vänd utåt kyrkan, ansikte
  mot ansikte med största delen av de övriga åhörarne.
  Pelaren befann sig dock mellan dem och åhörarne, så att nedifrån kyrkan
  kunde man endast då och då se ett munkhuvud luta sig fram bakom
  pelarkanten, men flyktigt och snart försvinnande. Många gånger hade dock
  icke munken lutat sig fram och med blicken överfarit mängden, förrän han
  närmade sitt huvud till sin grannes och viskade:
  »Jag har funnit henne!»
  Den tilltalade gjorde en omärklig rörelse åt sidan, för att också få
  sikte på henne, som blivit funnen, och den förre tillade upplysande:
  »Vid tredje pelaren från koret, invid den gamla kvinnan!»
  »Heureka!»[1] viskade den tilltalade tillbaka.
  Nu slogos kyrkoportarne upp, och en vild, skrålande massa rusade in,
  undanträngande alla, som stodo i vägen. Det var en utvald skara av
  Stockholms drägg, ty sådan fanns då liksom i våra dagar. I spetsen gingo
  de djärvaste, svängande över sina huvuden tjocka knölpåkar och utösande
  de förfärligaste eder. Predikanten avslutade sin predikan med en
  framställning av den sanna friheten att utan människofruktan göra det
  Gud bjuder, och såsom vanligt var den tiden att tillämpa sitt tal på
  tilldragelser i det offentliga livet, ordade han om Luther och påven och
  att den senares anhang klagade på den förre, såsom skulle han predikat
  om frihet för att draga folket till sig. Men det vore lika orätt att
  skylla Luther för de våldsgärningar, som följt av hans predikan om
  friheten, som det vore att anklaga smeden för de våldssår, vartill det
  av honom smidda svärdet missbrukades. Man måste fatta, vad frihet vore.
  Den som icke vill lyda någon överhet, utan ville, att alla skulle vara
  lika goda, och att ingen skillnad skulle vara mellan fattig och rik,
  lekt och lärd, han missförstode friheten. Den sanna friheten födde
  ordning, den falska oordning. Men den verkligt frie mannen är mänsklig
  ordning undergiven för Herrans skull.
  Denna predikan var så mycket betydelsefullare, som just vid denna tiden
  oordningar av den betänkligaste art rådde i Stockholm. Det var just till
  följd av missförstånd om den frihet, som Luther och hans lärjungar
  predikade och som utgör kristendomens väsende, det var till följd av en
  oriktig uppfattning av denna frihet, som några fanatiska män i Tyskland
  börjat predika om avskaffandet av all överhet, ej blott världslig och
  andlig, utan i viss mån även själva Bibeln. »Bokstaven dödar, men anden
  gör levande,» det var deras lösen, och därmed ville de göra den satsen
  gällande, att även bibelordet kan binda, betvinga och göra den fria
  anden ofri. I människans själ skriver Gud av evighet sin bibel och denna
  bibel är den enda heliga, menade de. Tillföljd därav kunde en var, som
  kände sig manad av Herrens ande, uppträda och tolka Herrans ord, utan
  avseende på det, som den gamla bibeln innehöll. Det var, som vi finna,
  en slags bibelöversättning efter egen behaglig melodi, och översättarne
  voro allehanda gott folk, skräddare och skomakare och för övrigt vem som
  helst, som inbillade sig vara fattad av Guds ande.
  I överensstämmelse med deras begrepp om friheten var det orätt att döpa
  barnen, emedan de ej kunde fritt bestämma över sig själva, och därför
  omdöptes en var, som sällade sig till dem, varav de erhöllo namnet:
  vederdöpare.
  På sommaren detta år (1524) hade en skara av dessa vederdöpare kommit
  till Stockholm, och i spetsen för dem befunno sig en buntmakare Melchior
  Rink och en krämare Bernhard Knipperdollink. Konungen uppehöll sig i
  södra delen av riket, aktande draga ned till Malmö, där han skulle
  sammanträffa med konung Fredrik i Danmark, och hans frånvaro gynnade i
  hög grad de främmande svärmarnes företag. Det var företrädesvis på
  Norrmalm de höllo sig. S:t Görans kapell, eller den nuvarande Johannis
  kyrka, togo de helt och hållet i besittning för sin räkning, och det
  dröjde ej många veckor, förrän de hade det lägre och okunniga folket i
  sina händer. Någon övertygande bevisning kunde naturligtvis icke komma i
  fråga i deras predikningar, då predikanterna utgjordes av idel okunniga
  män, men vad som fattades i ord, ersattes av skrik och häftiga åtbörder.
  Deras uppträdande verkade nästan på samma sätt, som S:t Veitsdansen,
  eller som predikosjukan i våra dagar.
  En skara av dessa vederdöpare var det, som nu stormade in i Storkyrkan.
  Predikanten var ingen annan än stadsskrivaren i Stockholm, mäster Olof
  Pedersson, den ene av svenska kyrkans tvänne reformatorer. Att han blev
  avbruten i sina predikningar var alldeles icke något ovanligt. Det hade
  hänt mer än en gång, att han blivit ordentligt överfallen, där han stod
  i sin korg med Guds ord på sina läppar, och han hade med knapp nöd
  kunnat komma ned från predikstolen. Men ingen hade sett honom blekna;
  tvärtom strålade i dessa ögonblick hans öga klarare och hans röst
  framljungade orden med högre majestät. Det var icke utan, att mången
  dragits till den kraftfulle mannens lära, just på grund av den makt, som
  alltid ligger i det fritt erbjudna offret av människans liv till
  bekräftelse på den offentligen uttalade bekännelsen. Det var en stråle
  av martyrernas gloria, som i sådana ögonblick belyste mäster Olofs
  allvarliga anlete.
  Icke heller nu rördes ett drag i detta anlete, när den råa hopen rusade
  fram; och när de främste hunnit fram under predikstolen, just som han
  uttalade slutorden; »si, sådan är den frihet, som Kristus och Paulus
  hava predikat!» — höjde sig en hes, skrovlig röst ur hopen och ropade:
  »Det ljuger du, mäster Olof, som en listig skalk!»
  Det var liksom att uppdraga dammluckan för en hotande fors. Den ene
  började skrika om den andre: »Ned med dig, du arge skalk!» — »Ut med den
  falske läraren!» — »Han ohelgar Herrans tempel!» — »Ut med honom och ut
  med all den hedniska grannlåten!» — Så ljöd det från hundrade munnar,
  och de vilda, vanvettiga blickarne rullade från predikanten till
  helgonbilderna, som prydde altarne och väggarne.
  Men den starke mannen på predikstolen, som väl visste, att ett ord till
  svar, ett ord till lugnande av den upprörda massan, skulle varit att
  gjuta olja på elden och endast giva anledning till en uppenbar strid och
  blodsutgjutelse, lutade sig ned och bad, och sådant var hans välde över
  de övriga åhörarne, att även de var för sig lutade sig ned till att tyst
  bedja.
  Det blev en stunds uppehåll i oväsendet. Helgedomsstörarne, av vilka en
  stor del voro halvrusiga, blickade med en viss förvåning omkring sig.
  Det tycktes slå dem såsom något ofattligt, att varken predikant eller
  åhörare läto störa sig av dem.
  Då hördes mäster Olofs mäktiga stämma, dämpad och högtidlig, uppläsa
  Herrans bön, och allt tystare blev det, och allt mera besvärade tycktes
  påkmännen bliva. Men plötsligt höjdes åter den skrovliga stämman och
  utropade:
  »Vad, bröder, skola vi så låta honom häda Gud och friheten! Äro vi icke
  alle gripne av Guds ande, kan icke vem som helst av oss stiga upp i
  korgen och predika, så att stenarne skola gråta därvid? Upp, upp I
  Gideons män ... vräken undan den förvillaren!»
  Medan han ännu talade, kom en sten farande upp mot predikstolen. Den for
  blott en fingerbredd ovanom mäster Olofs huvud och träffade Guds moders
  bild, som var uppställd strax bakom predikstolen. Bilden skrällde till,
  och med ett hemskt brak föll den vänstra armen med Jesusbarnet i golvet.
  Hesa bifallsrop följde på stenkastet, och snart slungades både stenar
  och käppar upp emot predikstolen. De övriga åhörarne sutto liksom
  förlamade av skräck och fasa. Ingen kom sig rätt för med något. Att möta
  våld med våld var väl en tanke, som uppstod hos mången allvarsam
  borgare, och hade blott ett ord i den syftningen sluppit över mäster
  Olofs läppar, hade en förfärlig strid uppstått i kyrkan.
  Men mäster Olof hörde ganska tydligt av ropen mot helgonbilderna, att
  det här icke var hans vanliga fiender, de påviske, som reste sig upp
  emot honom, och i första överraskningen kunde han ej betrakta saken
  annorlunda än som ett sorgligt misstag. Så väl han, som kyrkoherden i
  Storkyrkan, vilken också var lutheran, hade i allmänhet stått handfallne
  vid vederdöparnes uppträdande. De hade hört deras predikan och de hade
  med varandra strängt sökt utreda deras läror, vilka vederdöparne själva
  påstodo vara en naturlig frukt av den frihet, som Luther predikade.
  Denna frihetslära hade förvillat dem. Först i de senast förflutna
  dagarne hade Olof mera av en ingivelse än av klart utredda förnuftsskäl,
  kommit till den övertygelse, som han i denna dags predikan sökt utlägga.
  Emellertid hade det aldrig från vederdöparnes sida satts i fråga någon
  förföljelse mot de lutherska prästerna. Dock var det för Olof klart, att
  i samma stund han i ordningens namn uppträdde mot deras lära, var kriget
  förklarat mellan honom och dem. Men detta hade ännu icke skett, och av
  den predikan, han nyss slutat, hade vederdöparne icke hört mer än
  slutorden.
  Sedan han slutat sin bön, såg man honom uppräcka de sammanknäppta
  händerna mot höjden, och hans läppar rörde sig, som om han mitt under
  faran av stenkastningen velat anropa Herran om nåd och kraft att visa,
  huru maktlösa dessa anfall voro, när de riktades mot förkunnaren av Guds
  eviga sanningar. Så uppfattades hans bön av alla, och de hänfördes av
  detta snart sagt överjordiska lugn. Åsynen av hans bleka, kraftfulla
  anlete mitt under stormen var den bästa predikan, ett bekännelsens
  halleluja!
  Han gick ned från predikstolen.
  Nu skulle först den vildaste striden börja. En mängd kraftfulla borgare
  trängde sig fram till pelaren för att skydda sin predikant, och den
  skränande skaran vrålade som lössläppta vilddjur, sträckande de
  påkbeväpnade händerna mot höjden.
  Ett skrik av fasa hördes från kvinnorna, vilka skyndade ut ur kyrkan,
  det fortaste de kunde. Endast vid tredje pelaren från koret befunno sig
  ännu tvänne kvar. Den ena var en äldre kvinna, vilkens anletsdrag,
  omgivna av den mörka huvudbonaden, talade om ett fromt och undergivet
  sinne. Hon höll sina händer sammanknäppta, men hennes läppar skälvde och
  en tår smög sig utför de fårade kinderna, när hon bad. Vid hennes sida
  knäböjde en ung flicka. Även hennes ansikte var blekt, och den
  häftigaste oro flammade ur hennes stora djupblå ögon. Hennes drag voro
  fina, dock mera kraftfulla än mjuka. Hon riktade sin blick ofrånvänt på
  pelaren med predikstolen, som Olof nyss lämnat, och på den sammanträngda
  hopen av män där nedomkring. För betraktaren tog det sig ut, som om hon
  varje ögonblick varit färdig att ila fram till hjälp och skydd för den
  hotade. Båda dessa kvinnor voro de, som i så hög grad väckt munkarnes
  uppmärksamhet.
  Dessa stodo ännu kvar vid sin pelare. De hade blott vikit åt sidan
  omkring den samma, allt efter som den vilda hopen ryckt fram, så att de,
  osedde av denna, nu befunno sig på pelarens motsatta sida.
  »Nu är ögonblicket inne,» viskade den, som först blivit de båda
  kvinnorna varse, »och jag tvivlar icke, att mitt uppdrag skall lyckas.»
  »Pax vobiscum!»[2] genmälte den andre, »det är hög tid!»
  »Jag träffar eder sedan hos vår fader!»
  »Hos fader ärkebiskopen, som avtalat är!»
  Därmed skildes de båda munkarne åt. Den sist talande smög sig utefter
  pelarraden oförmärkt ut ur kyrkan. Den andre gick med snabba steg tvärt
  över till motsatta sidan, dock ivrigt därunder seende sig åt sidan, om
  han skulle vara bemärkt av någon framme vid predikstolspelaren. Detta
  var emellertid en onödig fruktan. Ty där framme hade man helt annat för
  händer. Men många funnos ännu kvar i kyrkan, både karlar och kvinnor,
  vilka icke kunde förmå sig att lämna sina platser, förrän de sett, huru
  den inledda händelsen nådde sitt slut. Dessa voro ävenledes så upptagna
  av vad de hade för ögonen, att de icke märkte munken.
  Han befann sig snart alldeles vid sidan av den unga flickan. Men även
  här hade han försiktigt valt sin plats bakom pelaren, och slumpen ville,
  att den, han sökte, just befann sig invid denna med den gamla kvinnan på
  andra sidan om sig.
  »Frukten intet,» sade han halvhögt, men med en övertygande och faderlig
  ton, »frukten intet, fromma jungfru, denna gången skall intet ont
  vederfaras mäster Olof!»
  Flickan flög till vid munkens ord, som en skrämd hind. Hon fästade sin
  blick på talaren, som om hon velat fråga, vem han var. Men munken
  besvarade hennes outtalade spörjsmål med ett milt leende.
  »Kännen I icke pater Robert?» sade han, och när han såg, att flickan
  kände honom, tillade han: »jag har ett ord att säga eder, jungfru
  Christina, ett ord, som I säkert skolen tacka mig för!»
  Ett eget leende, men helt flyktigt, krusade jungfruns läpp, under det
  hon såg ned framför sig.
  »Det gäller mäster Olof!» fortsatte munken.
  Flickan tycktes bliva mera uppmärksam, men ännu yttrade hon intet.
  »Det gäller hans framtid!» sade åter munken. »Jag är hans vän för hans
  faders skull, I veten det väl, och jag svär det vid Guds heliga blod,
  jag vill endast arbeta för hans lycka. Viljen I hjälpa mig, jungfru
  Christina?»
  »Jag!» frågade flickan helt bestört.
  »Ja, I kunnen det ock.» Han gjorde ett uppehåll, varunder hans blick
  tycktes tränga ned i djupet av flickans själ, och därpå tillade han: »I
  viljen det ock!»
  »Och vad är det då, I begären av mig?»
  »Att I skolen förmå mäster Olof att infinna sig i Gråmunkeklostret i
  dag!»
  »Gråmunkeklostret?»
  »Ja, klockan 3 i eftermiddag väntas han där av goda vänner, som beslutat
  göra allt för hans väl ... sägen mig till, jungfru, att I beviljen min
  begäran ... I viljen fråga, varför jag icke talar vid honom själv. Jag
  har gjort det, men han har avvisat mig; han sätter icke tro till mina
  ord! Eder skall han tro, eder skall han icke avvisa, och I kännen mig
  ...»
  Allt detta yttrades mycket fort, och den unga flickan, vars sinnen helt
  naturligt voro upptagna av ett ämne, som på det närmaste slog in med
  det, varom munken talade, hade för stunden intet att invända. Den fara,
  som hotade mannen, om vilkens räddning och framtida lycka munken talat
  med en visshet och förtröstan, som om han lånat den bäste vännens
  blickar och röst, gjorde att hon, utan att närmare besinna hans begäran,
  beviljade den.
  Ett förfärligt skrik framme vid pelaren liksom beseglade hennes löfte.
  Häftiga slag av käppar mot varandra dånade där fram ifrån, och den grova
  stämman, som först höjts under predikan, hördes ropa, överröstande alla
  andra:
  »Nu är din timme kommen, hund ... du skall sent åter uppstiga i din
  korg.»
  Mera förnam hon icke. Från predikstolspelaren spredo sig de stridande
  utåt hela kyrkan. Det hela övergick till ett förfärligt skuggspel.
  Munken, den gamla kvinnan, mäster Olof, allt sammanrördes till en oredig
  massa. Hon förlorade medvetandet och sjönk ned vid pelarens fot.
  Men templet genljöd av stridens lössläppta andar. Allt, som kunde fly,
  vek undan. Den gamla kvinnan fattades av ett par starka armar och
  fördes, hon visste ej huru, bort från den anstormande hopen. Det var en
  man av ett besynnerligt utseende, som räddade henne. Han hade kommit in
  i kyrkan med vederdöparne, och han hade följt med dem fram mot
  predikstolen, men där hade han stannat och snarare försjunkit i
  åskådandet av den oförfärade innehavaren av predikstolen, än han genom
  förnimmandet av dennes ord blivit gjord overksam. Gripen av andakt
  tycktes han dock icke vara. Ögat var väl fästat på mäster Olof, men
  blicken var uttryckslös, och munnen drog sig nästan till ett leende. När
  de andra rusade fram, stod han ännu kvar. Först när han hörde anförarens
  tillrop, for han upp och ville åstad. Men därvid hade han kommit att
  kasta en blick åt det håll, där de båda kvinnorna, vilka utgjort
  föremålet för munkarnes uppmärksamhet, befunno sig, och hans blick
  stannade på den unga flickan. Nu var den icke uttryckslös mera. Nu
  tändes däri en låga, så varm och klar, att den spred ett skimmer över
  hela det pussiga anletet. Man såg varken det toviga, gråstripiga håret
  eller det vårdslösade skägget, så genomvacker var denna blick.
  Var det någon länge sedan försvunnen barndomsbild, som vaknade till liv
  i drinkarens hjärna, eller var det något ord ur mäster Olofs bön, som
  förirrade sig dit och, i förening med anblicken av det sköna,
  jungfruliga anletet, tände en gnista av ljus till ett kommande bättre?
  Själv gjorde han sig visst icke reda därför. Ett slag på axeln av en
  bland de andra påkmännen förde honom åter till verkligheten, och åter
  infann sig det slöa leendet och den uttryckslösa blicken. Emellertid
  deltog han icke i oväsendet efter predikans slut och anfallet på mäster
  Olof. Men när svallvågen av fridsstörarne vände sig utåt, då var han en
  bland de första, och åter kom hans blick att söka de båda kvinnorna vid
  pelaren.
  Det ungdomliga anletet var då försvunnet, men den gamla stod kvar,
  skälvande och dödsblek. Och den försupne mannen var ögonblickligt vid
  hennes sida och så gott som bar henne ut ur kyrkan. Men där lämnade han
  henne och skyndade åter in i kyrkan, varifrån man hörde rop att storma
  och utkasta »avgudabilderna», varmed menades alla bilder och målningar
  av helgonen samt övriga kyrkoprydnader.
  När hon väl befann sig i det fria på planen utanför kyrkodörren och såg
  sig omkring, var hon ensam. Flyende män och kvinnor störtade förbi
  henne. Hennes första tanke var Christina, och hon ropade till de
  förbiskyndande, spörjande efter henne. Men ingen hörde henne, och om
  någon hörde henne, kunde ingen upplysning om den försvunna lämnas.
  Ett häftigt slag från sidan av något, som utkastades genom kyrkodörren,
  kastade omkull henne. Dock hörde hon tydligt, huru en kraftig röst inom
  kyrkan ropade:
  »Sluten upp, vänner, i frihetens namn! I dag är icke tid för vårt
  arbete, men i morgon ... i morgon skola vi komma dragandes i tusental
  och rensa templet från alla avgudabilder. Följen mig nu till kapellet,
  där skall den gudsmannen Melchior Rink säga oss, huru vi skola gripa
  verket an och föra det till ett gott slut.»
  »Knipperdollink, Knipperdollink!» ropade den vilda hopen, »vi följa dig
  till kapellet, till Melchior och sedan till mäster Reinhardt!»
  Därpå strömmade den yrande skaran ut ur kyrkan, hon trängdes vid dörren,
  hon skrålade och väsnades. Den gamla hörde och såg allt, där hon låg,
  men ägde ej förmåga att röra sig ur stället.
  När slutligen allt blev tyst och hon såg sig omkring, voro kyrkoportarne
  stängda. Hon reste sig sakta upp. Vid hennes sida låg den heliga
  jungfruns avslagna arm med Kristus-barnet.
  Kvinnan korsade sig och linkade sakta bort mot sitt hem.
  
  
   II.
   Vid S:t Görans-bilden.
  
  När Christina uppvaknade ur sin svimning, strömmade tonerna av en skön
  musik genom tempelvalven, liksom renande och helgande efter missljuden
  av de händelser, vilka kort förut återklungit mot dem. Det varade en
  stund, innan hon rätt kom till sig själv. Motsatsen mot den förfärliga
  verklighet, som rådde, när hon tillslöt ögonen, och det himmelskt ljuva
  intryck, som orgeltonerna nu utövade på henne, var för stor, för att hon
  med ens skulle kunnat reda sina tankar.
  Småningom stod dock allt klart för henne, och hon reste sig upp. Hon såg
  sig omkring. Kyrkan var tom. Ingen levande varelse syntes, vart hon
  kastade blicken. En kort stund stod hon stilla, villrådig, vart hon
  skulle vända sig. Men plötsligt gömde hon sitt ansikte i sina händer,
  liksom behövde hon detta för att samla sina sinnen. Så förflöto åter
  några ögonblick. Men så lyfte hon upp sitt huvud och skådade fram emot
  högkoret, där Sanct-Görans-bilden stod. Hon tryckte den vänstra handen
  mot sitt hjärta medan den högra höll fast hakbanden under hennes
  huvudbonad.
  Hon nalkades beslutsamt högkoret, men hennes gång var högtidlig och
  hennes blick strålade av en underbar glans. Och allt därunder brusade
  orgelns toner sakta och vemodsfullt genom valven.
  Christina gick förbi Sanct-Görans-bilden och fram emot högaltaret. Men
  här stannade hon plötsligt, och en dödlig blekhet betäckte hennes drag.
  Vid altarrunden satt en man med nedböjt huvud, alldeles försjunken i sig
  själv. Han hade ej hört den annalkandes steg, han såg henne ej, när hon
  stod framför honom. Även han tycktes behärskad av den himmelska ljuvhet,
  som tonerna utbredde i templet. Det mörka håret var tillbakastruket och
  nedföll över den svarta kragen på rocken, vilken, lång och fotsid, var
  öppen framtill och föll i rika veck omkring den vänstra, mot
  altartrappan vilande handen. Mot den högra vilade huvudet. Det var en
  skulderbred, kraftfull skepnad, och de regelbundna anletsdragen talade
  om en ande, som motsvarade denna kropp.