I rang med husets katt - 03

kröpo de andra undan för regnet, så stod hon och fånade mitt i slasket.
Med den hönan fann Märit en sorglig likhet i sig själv. Ty när hon av en
underbar händelse fann ett korn, såg hon ut att inte veta, vad hon
skulle göra med det.
Precis så satt nu Märit här med sin stolta ensamhet och visste rakt
inte, vad hon skulle göra med den. Hon tyckte, att den satt i knäet på
henne som en tjurig barnunge och att hon inte fick ett förnuftigt ord ur
den.
Vad det var tyst i det ensamma huset! Inte kunde man väl höra rösten i
sitt inre, när det var så tyst! I stället för de snillrika och mogna
tankar, som med ens bort falla ned i ljudlöshetens tomma strut, kommo
alltjämt tjogtals med dumma och meningslösa infall utramlande likt sådor
och boss.
Hade hon verkligen lärt känna något av sig själv på dessa veckor, så
hade hon aldrig i sitt liv gjort en så tråkig bekantskap, tyckte hon.
Hon var rent ut sagt utled på allt, som hette Märit Grahn.
Föga anade vår filosof, att hon med denna upptäckt kommit en bra bit in
på självrannsakans svåra väg.
Inte ett ljud, annat än de murkna väggarnas knäppningar! Förtvivlad
reste sig Märit och kastade filten i soffan. Därpå gick hon till byrån
och hämtade en näsduk. Men när hon skulle stänga lådan, överraskade hon
sig själv med något oerhört. Innan hon visste ordet av, hade hon böjt
sig ned och bitit i lådkanten, två hårda, djupa märken.
Skamsen gick hon tillbaka till sin vrå. Vad i all världen kom åt henne,
åttaklassiga, »bättre» flickan? Att bita som en gammal krubbitare i
patron Svenssons stadiga, hemmagjorda möbler?
Nej, hon måste höra en röst i kväll, om så bara sin egen! Och därmed gav
hon katten en omild puff, så att han vresig for upp och fräste.
– En biktfader får aldrig visa humör, förmanade Märit.
– Hör nu på, min vän, började hon därpå. Det var en gång en vis man, som
sade: Känn dig själv. Men han gav visst inget recept på hur det skulle
gå till. Sannerligen tror jag inte att den riktiga Märit och jag ännu ej
ens lagt bort titlarna med varann. I alla fall ha vi ohyggligt tråkigt
tillsammans i kväll. Du, som kan trolla, skaffa hit en talbar människa
åt mig! Finns här inga trevliga grannar på den här släta slätten?
Och gamle Måns spann och trollade och trollade och spann, så gott han
kunde. Men ingen levande människa steg ut ur väggen till den ensamma
flickan.
Hon försökte då själv erinra sig, om hon sett till några tecken till ett
lovande umgänge i det närmaste grannskapet.
På sina promenader hade hon emellertid hittills endast mött bönder, som
foro från eller till marknaden och »gästgivarens» på gården strax
intill. De kallades så ännu, fast den ej längre var någon
gästgivaregård, utan blott en större bondgård.
Utom »gästgivaregården» fanns ingen större gård strax i närheten utom
Aneby herrgård, vars vackra tvåvåningsbyggnad lyste så inbjudande mot
henne genom allén. Många aftnar hade Märit redan stått vid grindstolpen
och tittat upp mot de upplysta fönstren. Hon visste, att där uppe fanns
en ung guvernant som hon. Men på Aneby var än så länge portförbud, ty de
minsta barnen hade difteri.
En mil därifrån låg det stora Älgholma, om vilket Märit dock föga
visste. Någon annan granne än lantbrukaren Johansson på Torpa, som sades
skola bli måg i huset, fanns sedan ej, så vitt hon visste, på ett par
mils omkrets.
Nej, hon var ensam, ensam! Och så här på avstånd tedde sig med ens alla
dem hon lämnat, vänner och kamrater, oersättliga och felfria. Hon hade
varit högfärdig och trott sig för mer än dem, det var vad hon varit, hon
med sina eremitidéer! Om själva kandidat Jonasson uppenbarat sig i
kväll, skulle han fått ett leende, som han aldrig drömt om.
Då klampade och stampade det plötsligt i trappan. Det tisslade och
tasslade som en hel råttfamilj och slutligen hördes en tveksam
knackning.
Ungarna, tänkte Märit med lättnad.
Det var visst inte ovanligt, att de besökte henne på rummet, men
hittills hade hon ej sett det med någon vidare förtjusning. Hon tyckte
sig ha gudi nog av dem på den långa dagen. Men i kväll var hon dem
uppriktigt tacksam.
– Stig in, sade hon, och Lillan stack försiktigt in huvudet. Med sina
pigga, bruna ögon hade hon redan hunnit uppsnappa, att fröken fått en
låda hemifrån med posten.
– Få vi komma in? parlamenterade hon.
– Ja, kom ni!
– Det var ett ord i tyskan, som jag inte förstod, fortsatte
underhandlaren listigt, medan hennes spelande ögon redan hunnit leta
reda på knäcklådan, som stod på byrån.
– Är det frökens pappa, frågade Lillan inledande, för att få ett ärende
dit bort. Märit bejakade släktskapen med sin hundra gånger tåligt
förevisade fader.
– Och det där, är det frökens fästman?
Olyckan var, att valet råkade falla på den alltid olycklige kandidat
Jonasson som student, halvkvävd under Filipstadsflickornas beundran i
rosenform.
Nu föll han huvudstupa som en gnista i allt det torra fnöske, som hopat
sig i hennes själ.
– Ge mig porträttet, Lillan!
Småle åt en sådan där egenkär idiot ens om man höll på att dö av
tråkighet? Nej, det hade hon väl aldrig kunnat tänka!
Och med plötsligt återuppvaknad energi rev hon ut den arme kandidaten ur
ramen och kastade honom obarmhärtigt på brasans sista glöd.
Det var som om hon med detta eldoffer lyckats beveka ledsnadens demon,
ty hennes dåliga humör var med ens försvunnet.
– Nu, barn, få ni äta så mycket knäck ni orka och så skola vi ha en
hemafton, sade hon därpå till de häpna eleverna, som ju ej kunde förstå
offrets rituella betydelse.
– Hemafton, vad är det?
– Jo, det är – – det är – – bruka ni aldrig sitta och sy och sådant där?
– Nä-hä – –
Då skall vi börja nu i kväll. Ni få sy, jag skall klippa pappersdockor
åt er och du, Sigrid, får läsa högt.
Och barnen stormade förtjusta nedför trappan.
Långsamt följde Märit efter för att börja en ny fas av sitt liv på
Ödele.
* * * * *
När Märit kom ner, sökte hon först upp Hedvig och fann henne slutligen i
köket, där hon satt och gäspade över en gammal Allers.
– Skall inte Hedvig komma in och sitta och sy med oss? frågade hon
husets dotter, som nu utbytt sommarstassen mot en svart- och vitrutig
blus av ylle.
– Joo, ursäkta, men jag syr så litet, stammade denna förvirrad och
knäppte en knapp i blusen. Men jag stickar förstås strumpor åt far.
– Det bästa är gott nog, tyckte Märit och drog henne med sig.
I dörren till salen hejdade Hedvig henne och viskade: – Jo, ursäkta, men
skulle inte Märit kunna skoja upp Linda litet? Hon har tandvärk och är
vid så dåligt humör, att jag rakt inte vet mig någon levandes råd.
Linda var köksan i huset och hade reda på det också. Hon var fyrtio år
med ett förflutet. Det förflutna kunde emellertid nu försörja sig själv
och Linda hoppades åter på framtiden.
Ingen koketterade för de unga drängarna som hon och ingen hade så brått
att tvätta sig och borsta sina få tandstumpar om lördagskvällarna som
hon. Men när hon sedan kom hem litet på nattkröken, var hon ofta vid
dåligt humör och talade om »tråkigheten på landsbygden», som hon läst i
tidningarna om.
Men om tråkigheten på landsbygden visste däremot patronen ingenting, ty
de tidningar han höll, »Åköpingsbladet», »Den mindre svinuppfödaren» och
»Ardennern», talade ingenting om sådant.
Däremot höll han på tukt och sed enligt gamla tiders begrepp och sökte
inplanta dem i »pigorna». Följden var, att han aldrig kunde behålla
någon jungfru, förrän han i Linda fann sin överman.
När hon en lördagsnatt kommit hem klockan två och på söndagsmorgonen
gett honom bränd välling och rå potatis, begav han sig i hela sitt
majestät ut i köket för att läsa lagen för henne.
Men det skulle han inte ha gjort. Hade han aldrig förr stuckit huvudet i
ett getingbo, så gjorde han det nu. Och så utskälld blev han, att det
sved i öronen en vecka efteråt.
Så fort han försökte sticka in ett ord, högg Linda in på nytt och
överröstade alldeles hans mullrande bas med sin gälla diskant. När
patronen till slut måste hämta andan, blev Linda ensam herre på täppan
och gav på fem minuter i rasande tempo sin husbonde en sådan mängd
värdefulla upplysningar om honom själv, hans karaktär, vanor och familj,
att han fann för gott att retirera.
– Å si det ska jag säga patron, att jag får när jag vill en mycket
finare plats med W. C. å bio å inga herrar har jag sitt, som ligger med
stövlarna på sig i sängen. Å nog kan jag gå för all del å patron får ta
sig en annan!
En annan, hit, långt ut på landet. Det var minsann inte så lätt. Det var
skillnad på en guvernant och en duktig köksa. Ty laga mat kunde Linda,
när hon ville.
Så blev slutet på visan, att patronen i stället för att någorlunda
trösta henne för tråkigheten, fick ge henne en tia mer i månaden än som
ansågs skäligt åt guvernanten. Och Linda stannade och utnyttjade sin
seger i ett oinskränkt herravälde i köket, som stundom urartade till
skräckvälde.
Som Linda ropade, så svarade Svea, husjungfrun, en adertonårig skönhet
med rapp tunga och rött hår. Höjde Linda en tia, så höjde Svea en femma.
Och kom den första hem klockan ett, så kom den senare hem klockan två.
Med sina aderton år var hon dock en ständig stötesten på Lindas
kärleksvägar och de kunde därför på inga villkor dra jämnt.
– Isch me dej rälia röa jänta, skrek Linda och vände en plåt i ugnen, så
det dånade. Tror du inte jag såg, hur du kysste’n Axel bakom grishuset.
Inte kan jag då förstå, vad kararna sir på en så’n blekgräddad bulla som
du.
– Ja, nog finns det väl mer att si på än på en ugnsraka som du,
replikerade Svea snabbt och fortsatte att locka håret på griffeln, så
att ansiktet till slut stack fram som ur en brinnande buske.
Det var åter lördag, men Linda hade tandvärk, vilket ingalunda
förskönade hennes naturliga fysionomi. Hon slets nu mellan sin
svartsjuka och sin fåfänga som mellan två vilda hästar.
– Skall du ut med Karlsson? slapp det till slut ur hennes plågade
hjärta. Är det dans borti Åby, på låschen?
– Tror du en går till dans med tockna gamla spattiga krakar, när det
finns pojkar med fläng i bena? hånade Svea och drog på en körsbärsröd
sidenblus, som svor riktiga kötteder mot eldhåret.
– Lägg du gröt på kind’, fortsatte hon, så kanske Karlsson kommer in och
ger dej en puss. Ajöss med dej, Linda, ska’ jag hälsa’n om jag råkar’n?
– Ge dej i väg, din lea röspotta, fräste Linda och kastade en bränd
bulle i grismaten.
Hedvig, som satt vid köksbordet och med sina slöa, bruna ögon beundrande
hängde fast vid en vacker bild i Allers av de femton siamesiska
kronprinsarna i jaquette och hög hatt, lade sig inte i jungfrurnas gräl.
Hon var så van vid, att man inte fäste sig vid hennes närvaro. Det hon
inte ville höra gick henne förbi, och ofta det hon ville höra med
förresten.
Det var då, som Märit kom med sitt förslag.
– Skoja upp Linda litet, viskade Hedvig ännu en gång bevekande.
Märit hade verkligen lyckats vinna Lindas bistra kosackhjärta genom att
lägga »stjärnan» och »långa raden» för henne på måndagsaftnarna, då
Linda var melankolisk och vidskeplig.
Beredvilligt vände hon sig därför mot Linda, som uppriven stod med
huvudet inne i ugnsluckan på utkik efter den sista bullen, och frågade:
– Skall jag lägga »brudsängen», Linda?
– Ja, kära hjärtanes, fröken lilla, pep Linda förtjust och drog ut
plåten så hastigt, att bullen föll i golvet. Brudsängen, ja, den går ju
alltid sönder för mig, förstås. Men kanske fröken lyckas den här gången.
Vänta nu bara – – sitt där vid köksbordet.
Och sedan hon nödtorftigt sopat av bullen, stoppade hon in den till de
andra, som lågo och pöste under den gamla randiga filten på kökssängen.
– Se här, fröken lilla, den är åt fröken, för det hon sa om Karlsson
sist, viskade hon därpå hemlighetsfullt och lade en extra fin med socker
och mandel på bredvid den smutsiga kortleken.
– Nu skall Linda dra färgen, sade Märit, sedan hon med något besvär
lyckats blanda de trasiga korten.
– Asch, det behövs väl inte, fröken lilla, blinkade Linda. Karlsson och
jag gå ju i hjärter, vet jag, särskilt Karlsson.
– Nej, men se, Linda. Vännen kommer till huset. Där är vägen, en liten
vattuväg. Och en aftontraktering och tre åttor med bestämmelse.
– Så fröken säger, pep Linda upprörd.
– Ja, och står inte bröllopskortet rakt över huvudet på’na, Linda,
broderade Märit vidare. Nog får jag väl komma på Lindas bröllop, säg?
– Ja, si lilla fröken skall då vara brudnäbb, myste Linda och makade
schalen över huvudet bättre till rätta.
– Men akta sig för den ruter damen där bakom kungens rygg!
– Ja, hon sir fali’ rö ut, tyckte Linda menande.
– Och spader ess upp och ner. Aj, aj, vad skall Karlsson säga om det?
– Åh, han kan väl ente misstöcka, att en är prövader av livet. Men – –
bara vara logner, så ordnar det sig nock, det har alltid varit Lindas
receft.
I detsamma knackade det på dörren och in steg Karlsson, dyvåt och
generad, för att få sig en kopp kaffe och litet vänligt bemötande, helst
i form av färska bullar.
– Stig in, stig in, Karlsson, strålade Linda och kastade schalen på
bakbordet och log med hela sitt sneda ansikte. Nu skall han få Jonssons
extra blandning med dopp. Och så skall jag sjunga för honom och fröken.
Och sedan Linda satt fram kaffet, sprang hon efter guitarren, som hängde
bredvid spegeln i rött sidenband och var ett minne från den tid, då hon
var i staden och var ensajn i frälsningsarmén.
Så satte hon sig på vedbänken, drog ett tag med hela näven över
strängarna på en gång för att få litet effekt och stämde upp i den
ljusaste falsett:
Den blomsterprydda gondolen gled
utöver Älvsborgs böljor ned.
Det var så hemskt i den mörka natt.
En kvinna skön vid rodret satt.
– Ta »Lejonbruden» i stället, föreslog Karlsson, som hade föga sinne för
den alltför blomsterprydda romantiken.
– Se, Karlsson tycker om det modiga, förklarade Linda. Men se fröken,
som är ung och glad, hon tycker om kärlek och sån’t. Den här är så
vacker och sorglig.
Och med några glidande mollackord av eget fabrikat övergick Linda till
följande patosfyllda kväde:
Tekla skyndar glad till Tyckos möte,
full av kärlek, tro och kärleksglöd.
Hon lade sällt sitt huvud i hans sköte,
men detta blev den unga jungfruns död.
– Nu får fröken spela »Söderlund» för oss därinne på pianot, föreslog
hon därpå, då ej Karlsson tycktes vilja tina upp i Märits närvaro.
»Söderlund» var en av de enkla Orfeustoner, med vilka Märit förut
lyckats besvärja Lindas underjordiska humör. Hon gjorde därför som Linda
ville, drog Hedvig med sig in i salen och lämnade de unga tu i köket åt
sig själva.
* * * * *
I salen väntade barnen otåligt med papper och sax. Hedvig drog fram en
jättestor grå strumpa och satt sedan och smånickade över den, medan
Märit började klippa pappersdockor, som hon lovat. Då och då iakttog
Hedvig hennes förehavande, i det hon tankfullt petade sig med
strumpstickan i örat.
– Klipp, fröken, klipp, ropade barnen. Först vill vi ha en guvernant.
Och Märit ritade och klippte _Guvernanten_ med kanonlockar och glasögon,
krinolin och en väldig pekpinne, och hon uppväckte stor förtjusning.
Men så fick hon befallning att rita till en fästman åt guvernanten. Vem
tror ni det blev?
En kraftig gestalt, en skarp profil. Häpen betraktade hon sina händers
verk. Fullkomligt omedvetet hade hon ritat dit den originelle
främlingens drag.
– Sannerligen tror jag inte det är doktor Haller, sade Hedvig och kliade
sig med strumpstickan på näsan.
– Doktor Haller – – vem är det?
– Åh, han är lärare vid samskolan i staden, upplyste Hedvig. Erik hade
honom, då han gick där. Han tyckte så mycket om honom, för han brukade
lyfta småpojkarna på rak arm och snäll var han ändå.
– Jaså, har han varit länge där?
– Jaa, i en fem, sex år minst, sade Hedvig, för vilken begreppet tid
alltid var vagt och flytande.
– Kanske han brukar vara här ute någon gång? frågade Märit med ett svagt
hopp.
– Neej, visst inte – – doktor Haller lär förresten sällan gå bort – –
håller sig visst mycket på sin kant, fortfor Hedvig, som tycktes
ovanligt väl underrättad i fallet Haller.
Under samtalets gång hade Märit bättrat på sin hastiga skiss. Hur det
var, fick hon fram både drömdraget över ögonen och den viljestarka
hakan. Försiktigt klippte hon ut bilden.
– Den dockan vill jag ha, skrek Lillan, men Märit lade hastigt handen
över papperet.
– Du skall få en annan docka Lillan, sade hon och kände själv, att hon
rodnade. Doktor Haller är nog inte en docka för små flickor att leka
med. Och behändigt lyckades hon sticka ned dockan i sin blus.
– Ursäkta, men Märit, som kan spå, hon kan väl också psykograf? kom det
oväntat från Hedvig, som i fulla fem minuter suttit och drömt med
strumpstickan i örat.
Ivrigt grep Märit denna undanflykt.
– Joo då, hur så?
– Jo, ursäkta, men det var något jag gärna skulle velat veta, kom det
alltjämt dröjande från Hedvig, medan en bjärt rodnad steg uppåt den
rynkiga halsen. Barn, ni kan gå in i barnkammaren och leka, befallde hon
därpå med så ovanlig bestämdhet, att de genast lydde.
– Det skall vara en tallrik och ett papper, sade Märit, och gjorde
beredvilligt i ordning hela den mystiska apparaten; skrev siffrorna och
alfabetet runt papperet och satte ett märke på tallriken, som de båda
skulle hålla händerna på. Det tycktes vara en kväll i sejdens tecken.
– Fråga nu, Hedvig, uppmanade Märit.
– Nej, ursäkta, det var just ingenting, skruvade sig Hedvig och bad åter
om förlåtelse, för att hon fanns till.
– Åhjo, visst var det någonting, uppmuntrade henne guvernanten.
Men först efter mycket skruvande och många ursäkter kröp den stora
frågan ut ur Hedvigs mun.
Den arbetsnötta handen på tallriken darrade och äntligen kom det
tveksamt:
– Kommer – paus, kommer – paus – men så pressades namnet oemotståndligt
fram, – _Johansson_ snart hit?
För första gången måste detta trogna hundhjärta i ord ge uttryck åt vad
det burit på i snart tio år.
Johansson var i själva verket närmaste grannen utom gästgivarens och
ägde en liten präktig gård neråt slätten till. Som han var och endast
utgav sig för att vara bonde, sågs han över axeln av traktens
»godsägare», från vilka i grund och botten patronen icke utgjorde något
undantag. Men för varje år som gick, utan att någon annan friare syntes
till, uppmuntrade han allt mer Johanssons obestämda planer på att bli
måg i huset och till slut lärde han sig att uppskatta hans duglighet och
redbarhet och tog honom under sitt beskydd.
Och Johansson tänkte nog en vacker dag visa sin tacksamhet genom att ta
hand om Hedvig och hennes morsarv. Men han bodde inte för ro skull på
slätten, där Gud ingen brådska skapte. Han var dessutom åtskilliga år
yngre än sin utvalda. Han gick därför i godan ro år ut och år in som
barn i huset på Ödele, drack patronen till i hans bästa vinbärsbrygd och
gav Hedvig en och annan vänskaplig klapp, då patronen låtsades vända
ryggen till, för att hålla dem båda varma.
Och Hedvig. Hela sitt varma, försmådda hjärta hade hon gett denne den
förste, som visat henne någon verklig vänlighet. Hon älskade Johansson
med snus och allt lika rörande varm och rent som ett barn den gode
guden. Hon lät honom bära hela korgar med trasiga strumpor till Ödele
och satt sedan afton efter afton med ett jättelikt hål över stoppsleven.
Många gånger hade hon också under dessa år med stoppnålen fått träda
sina och hans lyckotrådar till en drömväv, som ej endast skulle hålla
Johanssons rebelliska hälar kvar i strumporna, utan även honom själv med
ännu starkare band.
Och Johansson tog strumporna och tackade med en klapp. Så satte han dem
på sig och gick på i ullstrumporna både ute och inne, tills där fanns
ett nytt jättehål att stoppa och drömma ljuva drömmar över.
Psykografen gjorde just en betydelsefull sväng bort mot J:et – – då ett
kraftigt vagnsbuller hördes på vägen och hastigt närmade sig uppåt
allén.
– O Gud, pappa, ropade Hedvig förskräckt. Jag känner igen giggen. Han
får inte se det här. Han tycker det är syndigt. Det är två vagnar, det
är främmande med. Hjälp mig, för allt i världen, Märit!
Hur de sprungo om varandra som yra höns, kom allting till slut på sin
rätta plats. När patronen rullade in på gården, kunde han följaktligen
genom det upplysta fönstret njuta av den uppbyggliga synen av Hedvig i
full fart med sin strumpa, medan Märit föreläste ur »Livet på landet», i
all hast hämtad ur patronens magra bokskåp.
* * * * *
Kort därpå stampade det och dånade i förstugan som av en hel buffelhjord
och patronens röst hördes utropa: – Stig in, stig in!
– Hör du, Hedvig, skrek han sedan inåt salen. Här är tre gubbar, som
vill ha något i pälsen. Jag hittade Älging och Nyberg vid Anebys vägskäl
och Johansson, den stackarn, gick som en vägapil i smörjan ner vid
slaktarns. Och då förbarmade jag mig över dem och tog dem med mig hit
ner till Ödele. Och nu skall du i rödaste rappet göra i ordning en supé,
som kommer Älging att blekna av avund och din vän Johansson att bli ännu
rödare än han är av förtjusning.
– Men, pappa, ursäkta, men Linda – – försökte Hedvig teaterviskande
parlamentera.
– Jag ger fadren i din Linda, förklarade patronen högljutt och sköt
Älging och Nyberg in i rummet. Hälsa och säg henne, att jag skall linda
henne, jag, om hon inte lägger sin svarta själ i hönssåsen!
Patron Svensson kom från staden och doftade glädje och mod och fruktade
tydligen varken Linda eller hennes mormor längre.
– Se här, Älging, skall jag presentera dig för vår nya guvernant. Det är
en liten arger tös, så akta tassarna! Jag skall säga er, fröken Märit,
ni skall också akta er för den karlen, han har till specialitet att
förvrida huvudet på guvernanter och hushållsfröknar, så gammal och gift
han är, och förresten på alla kvinnor han träffar på.
Åhå, en slättens Don Juan, då hade ju hennes huskatt inte trollat ihop
det så illa ändå till slut. Inte för att hon var rädd för egen del, men
det kunde ju vara roligt att se, hur ett sådant underdjur var beskaffat.
Men när Märit såg upp på den så öppenhjärtligt föreställde, måste hon
frapperas av hans originella utseende, som var som helst skulle väckt
uppmärksamhet. Det ungdomliga ansiktet under det stålgrå håret, de
tunga, trötta, liksom förstenade ögonen och det livliga, spefulla
leendet bildade sällsamma kontraster. Slog han ned ögonlocken över de
kupiga, stengrå ögongloberna, var han i allt en bild av den tröga
slättbon. Men drog han den magra, nervösa handen upp genom håret och
spände ögonen i den han talade med, medan det snabba ironiska leendet
drog likt en försvinnande glimt över dragen, blev intrycket frappant
livfullt. Den långa, gängliga gestalten bar upp den välsittande kostymen
av en gråmelerad, obestämd färg med en viss ledig nonchalans, som tydde
på resor och världsvana.
– Jag tycker, att fröken i stället bör akta sig för bror Svensson, sade
han litet nonchalant. Han har redan haft två fruar och kan väl hinna med
den tredje, varefter han med en lätt axelryckning steg in i patronens
rum för att hälsa på Hedvig, som upprörd och lyckostrålande redan
skramlade med groggbrickan borta vid soffan.
Patron Svensson blev ännu rödare i sitt redan förut eldröda ansikte, men
svalde tyst förtreten. Älging var nämligen en av de få människor han bar
respekt för och han inlät sig aldrig i ordstrid med honom. Ty han
visste, att han säkert skulle dra det kortaste strået. Lika öppet och
friskt som patron Svensson hanterade storsläggan, lika lömskt och vigt
hanterade nämligen hans granne och trätobroder den uddvassa nålen och
Svenssons sårbara punkter voro ej svåra att finna.
– Fröken skall väl också lära känna vännen Nyberg, traktens storpamp,
fortsatte han därför presentationen. Han som har de största ägorna och
de fetaste gässen på denna sidan Åköping. Nånå, det syns väl också på
utanskriften och de fina lackstövlarna.
Patron Nyberg gjorde en tafatt bugning för Märit.
Detta var således ägaren av det gamla, vackra Aneby, som ända sedan
sextonhundratalet och till för några år sedan tillhört en adlig
storsläkt, men måst säljas på konkursauktion vid den siste ättlingens
död. Patron Nyberg var en några och trettio års man med ett välmående
och godmodigt utseende. Han tycktes ingalunda tyngas av de traditioner,
som månghundraåriga tassade genom Anebys stenlagda salar. Han hade köpt
det gamla godset precis som det stod med familjeporträtt och allt för
egna lyckade grisspekulationer och sin frus förmögenhet. Hans egna korta
anor började i förra generationen med en torpare och en ladugårdspiga.
Men det var inga dumma anor att komma med, när det gällde att rycka upp
en gammal gård, som låg i lägervall. Äkta torparseghet låg i blodet och
ingen kunde heller lura på honom en ko, som inte mjölkade sina
ordentliga liter om dagen.
– Äro barnen friska nu? frågade Märit med en glad tanke på den andra
guvernanten och olycksfågeln, som väl satt i bur i något av de små
tornen på Aneby.
– Jaha, de badade i går, hela subberten, i badrummet. Si vi har badrum
på Aneby, tillade han med rättmätig stolthet.
– Har fröken hört en sådan vekling, han badar en gång i månan,
bekräftade patron Svensson.
– Och – – guvernanten?
– Jaha, hon har ju haft ledigt den här tiden och bara suttit och sytt
kläder åt barnen. Hon går tillhanda också, se. Fast en sådan där liten
stadstös duger inte mycket te. Men så har hon ju också bara fritt
_vivoir_, tyckte patron Nyberg och klev generad in förbi Märit.
– Fröken kan väl ta och åka upp till Aneby någon dag och hälsa på, vände
han sig om i dörren.
– Åh, upp till Aneby kan jag väl gå, den lilla biten.
– Gå – – jaha, javisst. Det går ju också an, visst går det an. Men här
_åker_ vi, ser fröken. – Förresten hoppas jag få se er alla på gåsmiddag
snart, vände han sig därpå till värden.
– Det hoppet skola vi icke svika, kära bror. Men tusan skall ta dig, om
du håller din hand över den fetaste gåsen. – – Men vad sjutton står du
där och smusslar med i vrån, Johansson? Hedvig har groggen klar för
länge sedan.
– Strumporna – – träskorna, hördes Johansson förvirrad mumla bakom
dörren.
– Vad är det med dig, karl? In med dig i ljuset, så man får se på dig!
Och patronen kom indragande med en ömklig figur, som vid närmare
påseende befanns vara vår vän Johansson. Han bar en gammal, av ålder
grön rock, som var alldeles vit av mjöl och ett par byxor, som voro så
nedstänkta av lera, att man knappt kunde urskilja deras ursprungliga
färg. Ut ur deras fransade underkanter stucko ett par väldiga fötter i
tjocka, gråblå ullstrumpor fram. Och ur strumporna två kolossala, svarta
och levnadsfriska stortår. Bakom dörren hade han efter vanligheten
ställt sina träskor. Patronen hade tagit honom som han gick och stod, då
han kom från mjölnaren.
Med de utstående öronen plommonblå av genans gjorde Hedvigs hemliga
kärlek en våldsam knyck på sin långa hals för Märit, medan han samtidigt
förgäves sökte sticka stortårna tillbaka i respektive hål.
– Hahaha. Patronen klappade honom på axeln, så det small. Ingen skam i
det. Jag tycker du är så fin, så du kunde gå på hovet. En hederlig karl
i arbetsdräkt måtte väl vara nog så bra som en tallriksslickare i
söndagsryttarekostym – det sista med en menande blick bortåt Älging
till, som dock gick totalt förlorad. – Hedvig, har du ett par strumpor
till Johansson?
Med en bjärt rodnad på de vissna kinderna, kom Hedvig med sin välkända
stora korg, full av stoppade och ordentligt hoprullade strumpor av
diverse kulörer.
– Sätt dig i gungstolen, Johansson. Sätt på honom strumporna, Hedvig!
Belåtet välvde sig Johansson knakande i gungstolen, medan Hedvig med