Arbetets Herravälde - 15

protektionism, utan som ett utslag af den högre politiken. Det är ett
missgrepp af oss att bevilja handelsförmåner åt ett land, som lyder
under en främmande makt, en monarki, som i själ och hjärta afskyr den
republikanska idén. Om Kanada vore fritt och oberoende och ville dela
kontinentens öde, skulle det vara en annan sak. Men så länge vi ha det
på vår flygel som en möjlig fiende, icke för sin egen skull men
underkastad befallningar från en europeisk makt, så borde vi låta
förstå att vi anse det som en hotelse mot vårt lands fred och trygghet
och att vi behandla det därefter. Kanada skulle icke vara inne i
Unionen och utanför den på samma gång, om jag kunde hindra det. Och
jag skulle lägga hög tull på alla produkter från Kanada, icke af
illvilja utan af kärlek och i det hopp att det skulle inse att af
nationerna på denna kontinent kräfves, att de äro amerikanska nationer
och--det är min fulla öfvertygelse--slutligen en enda nation hvad
den engelsktalande delen angår. Jag skulle icke bruka riset i vrede
utan i kärlek--men bruka det skulle jag. Kanada skulle antingen vara
en medlem af republiken eller också stå på egna ben, ansvarigt för
sitt handlingssätt i fred eller krig, som andra nationer äro
ansvariga, och skulle icke skydda sig genom att be en främmande makt
om hjälp. Detta är, som sagdt, hvarken frihandel eller protektionism,
men det är ett försvar af tullen. Jag skulle tullbelägga kanadensiska
varor, så länge som Kanada fortfore att lyda under europeiskt välde.
Den nya tulltaxan skulle innefatta, att den är utfärdad under båda de
politiska partiernas medgifvande, att ingen vidare tullagstiftning
skulle förekomma under de nästföljande tio åren. Alldeles som vi hvart
tionde år företaga en statistisk undersökning, så skulle vi revidera
tulltaxan, låt oss säga andra året efter denna undersökning, så att vi
kunde ha något att rätta oss efter. Om till exempel importen af någon
vara, som icke uteslutande användes af det rika fåtalet, vid
jämförelse med den inhemska tillverkningen utvisade, att den inhemska
fabrikanten drifvit den utländska ur vår marknad, så skulle tullen på
denna vara genast upphäfvas. Men om, å andra sidan, statistiken visade
att importen af en vara vore som förut eller hade ökats i jämförelse
med det inhemska produktionsresultatet, så skulle tullen på denna vara
höjas. Det skulle vara omöjligt för den inhemska fabrikanten eller den
utländske importören att influera afgörandet, därför att vi skulle äga
siffror, som utvisade ställningen. Ingen skulle kunna bestrida
dem. Den frågan skulle naturligtvis öfvervägas, huruvida den inhemske
producenten styrkt möjligheten af att producera artikeln hemma, så att
den kunde erhållas af förbrukarna på gynnsammare villkor än
utifrån. Om en kommitté, tillsatt för att revidera tulltaxan, vore
öfvertygad om att tillverkningen af den ifrågavarande artikeln icke
lämpade sig för denna del af världen, så skulle det vara klokt att
icke längre »skydda» den utan borttaga tullen, eller pålägga sådan
endast för inkomstens skull.
Kommittén skulle intaga samma ställning till tullrevisionen som en
naturälskare intager till frågan om att hugga ned träd. Det är så lätt
att hugga ned ett vackert, ståtligt träd, men så omöjligt att
återställa det. Det betyder jämförelsevis litet för landet, om en
främmande vara har 5 eller 10 procent högre tull än nödvändigt. Men
det är stor skillnad om den är 5 eller 10 procent lägre, än som behöfs
för att sätta den sträfsamme inhemske fabrikanten i tillfälle att
fortsätta en täflan, som slutligen skall resultera seger. I
tullagstiftningen skulle regeln i alla tveksamma fall vara att taga
det säkra för det osäkra. I en kommitté af detta slag skulle icke
finnas spelrum för partiintresse, då dess uppgift är af rent juridisk
karaktär. Allas syfte skulle vara att erhålla en inhemsk tillgång på
sådana vanliga förnödenhetsartiklar, som kunna produceras under vår
flagga, genom tillfälligt tullskydd, så att konsumenten kunde
tillgodoses lika väl här hemma, som om han vore hänvisad till någon
annan del af jorden. När det kan bevisas, att Förenta staterna icke
kan uppnå detta resultat, då, men först då skulle tullskyddet upphöra
och det endast bli fråga om att skaffa landet inkomst. Men med
fåtalets lyxartiklar, på hvilka Wilson-billen så betydligt nedsatt
tullen, skulle hvarken frihandel eller protektionism ha något att
göra. På dessa skulle tullen vara mycket hög--endast för att skaffa
landet inkomst. Ingen annan hänsyn skulle tagas vid påläggande af
tull, ty inkomst är det eftersträfvade målet.
Men detta mål kan icke uppnås, förrän de nuvarande tullarna på
lyxartiklar--hvilka lämna två tredjedelar af tullinkomsten--
blifvit fördubblade. Och jag är öfvertygad om att sekreteraren
Carlisles åsikt, att Wilson-billens lägre tull på dessa artiklar skall
öka konsumtionen, är ett misstag. Dennas minskning eller ökning på
grund af tullen är så obetydlig, att herrar teoretici skulle häpna
däröfver. Priset gäller ingenting för det rika fåtalet.
Summa summarum:
1). Tullar skulle hufvudsakligast påläggas den slösaktiga, förmögna
klassens utländska lyxartiklar, utan hänsyn till frihandel eller
protektionism; endast till inkomst. Dessa lyxartiklar innefatta två
tredjedelar af all tullinkomst.
2). Ingen inkomstskatt skulle erläggas under fredstid.
3). Redan stadgade industrier skulle icke ofta underkastas våldsamma
förändringar, utan skulle få tid att sätta sig in i nya
förhållanden. Sänkning af mer än halfva tullen på en vara på en gång
är oklok och till och med farlig.
4). Ömsesidighetspolitiken är, att döma efter hvad som blifvit gjordt,
den bästa att följa för utsträckning af vår utländska handel, och bör
återställas.
5). Premium på socker af inhemsk råvara skulle icke upphöra, ty det
har icke ännu blifvit bevisadt, att tillverkningen af bet- och
sorghumsocker icke till slut kan tillfredsställande motsvara landets
behof.
6). Sådan ull, som vi icke kunna producera men behöfva för blandning,
skulle gå tullfri.
7). Alla konstsaker skulle vara tullfria, därför att de förr eller
senare tillf alla offentliga institutioner.
8). Är tulltaxan en gång fastställd, så skulle tulllagstiftning endast
få förekomma andra året efter hvarje statistisk undersökning, med
undantag af ett sådant tillfälle som det närvarande, då en brist i
nationalinkomsten och sund politik nödvändiggöra tullpålagor på de
rikas lyxartiklar.
Sådan skulle den tulltaxa se ut, som skulle vara till fördel för den
arbetande befolkningen och för alla dem, som lefva enkelt och
anspråkslöst. Hvarken protektionist eller frihandlare skulle kunna
kalla den sin, därför att den icke inginge i någotdera partiets
intresse, utan endast som inkomst och byggd på den teori, att massans
fördel befordras därigenom. Tullfrågan skulle icke höra till
politiken, utan vara en blott och bart »business-question», och om
tullagsstiftningen tillåtes hvila i tio år, så anser jag att landet
skulle snart repa sig och börja sin marsch mot den lyckliga ställning
--för så vidt som tullpolitik kan påskynda denna länge efterlängtade
marsch--som karakteriserade åren mellan 1880 och 1890--denna tid,
som i fråga om materiellt välstånd kan kallas republikens guldålder.
_________________________________________________________________