Jorden och solsystemet - 5

Åtskilligt kunde ännu vara att tillägga med afseende på jordens
rotation, men vi skola ej längre uppehålla oss därvid, utan i stället
anföra några bevis för jordens årliga rörelse omkring solen.
Om jorden rör sig och stjärnorna stå stilla, så måste jordens rörelse
framkalla en skenbar rörelse hos stjärnorna, en s. k. _parallaktisk
rörelse_ eller _parallax_. Finnes ingen sådan parallax hos dem,
då kan ej häller jorden röra sig: detta var det skäl mot jordens
rörelse, som på skilda tider framdrogs mot Aristarkos, Kopernikus och
Galilei -- ett skäl, som hvar och en af dem bemötte med den förklaringen,
att stjärnorna äro för långt aflägsna, för att någon sådan rörelse
skulle kunna blifva märkbar. Otaliga voro de försök, som från tid till
annan gjordes för upptäckandet af stjärnparallaxer. Först sedan den
astronomiska mätningskonsten blifvit drifven till en utomordentlig
höjd, lyckades det första gången år 1838 den tyske astronomen _Bessel_
att upptäcka en årlig parallax hos en liten stjärna i Svanens
stjärnbild, om hvilken man hade anledning att antaga att den var
solsystemet jämförelsevis nära. Bessel följde denna stjärna under 14
månader med sin kikare och fann genom de noggrannaste mätningar, att
den samma ej var fullt orörlig, utan under årets lopp syntes beskrifva
en liten ellips -- en spegelbild på himmelen af jordens bana omkring
solen. Härmed var det starkaste beviset mot jordens rörelse vändt
till förmån för den samma. Sedan Bessels tid hafva ett stort antal
stjärnparallaxer blifvit upptäckta. Den största rörelsen tillkommer den
mest lysande stjärnan på södra halfklotet, i stjärnbilden Centauren.
Denna stjärna är sålunda den oss närmaste af alla fixstjärnor. Och
dock är dess afstånd så stort att ljuset, som tillryggalägger 300,000
kilometer på sekunden, behöfver 3½ år för att hinna från denna stjärna
till oss. Den lilla fläck af himmelen som stjärnan i sin parallaktiska
rörelse årligen kringvandrar är i motsvarande grad liten: månens skifva
är i genomskärning 2,000 gånger så stor.
Genom dylika små parallaktiska rörelser hos fixstjärnorna har man äfven
lyckats visa, att hela solsystemet rör sig uti rymden. Man har bestämt
riktningen af denna rörelse. Vårt solsystem närmar sig i själfva värket
oafbrutet till stjärnorna i stjärnbilden Herkules. Vi kunna tydliggöra
den engelske astronomen _Herschels_ upptäckt häraf genom ett exempel.
Låt oss föreställa oss, att vi från hafvet närma oss en strand, på
hvilken vi redan från långt håll kunna skönja en grupp af träd. Denna
grupp synes måhända i början rätt tät. Men ju närmare vi komma stranden
desto mera se vi träden glesna. Och denna omständighet skulle vara
tillräcklig att öfvertyga oss, att vi värkligen komma stranden närmare
och närmare, äfven om vi ej på annat sätt kunde afgöra, att vår båt
rörde sig framåt. -- Genom en dylik betraktelse upptäckte Herschel
solsystemets rörelse. Granskar man fixstjärnornas lägen, sådana de
från tid till tid blifvit uppmätta, så finner man att de ingalunda
äro fixa utan hafva rörelser, om än små och långsamma. Det behöfves
blott att undersöka dessa rörelser för att man skall finna, att det
finnes en trakt af himmelen, där stjärnorna synas aflägsna sig från
hvarandra, och där hvarje stjärngrupp synes glesna. Det är trakten vid
stjärnbilden Herkules. På motsatta delen af himmelen finner man, hur de
där befintliga stjärnorna från tid till annan tränga sig tillhopa.
Innan stjärnparallaxerna ännu blifvit funna, hade en annan årlig
rörelse hos stjärnorna blifvit upptäckt, som äfven den utgör ett bevis
för jordens rörelse omkring solen. Denna rörelse, som upptäcktes af den
engelske astronomen _Bradley_ 1728, försiggår såsom den parallaktiska
rörelsen i små ellipser, hvilka dock äro ojämförligt mycket större än
de parallaktiska. Att denna rörelse ej är af parallaktisk natur framgår
däraf, att den för det första iakttages hos _alla_ stjärnor oberoende
af deras större eller mindre glans och därmed sammanhängande afstånd
från oss, för det andra, emedan rörelsen synes försiggå i samma led som
jordens rörelse och ej i motsatt led, såsom fallet skulle blifva med en
parallaktisk rörelse.
Den rörelse, om hvilken vi tala, beror därpå, att vårt öga icke är
stillastående. Vore vårt öga stillastående, skulle vi se stjärnorna
i deras rätta riktning. Men tillföljd däraf att ögat deltager i
jordens rörelse och hastighet, se vi stjärnorna icke i deras rätta
riktning, utan något framflyttade i samma riktning, i hvilken vi
själfva röra oss. Denna framflyttning af en stjärna från dess rätta
läge, hvilken dessutom är större ju större vårt ögas hastighet
är, benämnes _aberration_. Vi skola strax söka förklara den med
ett exempel, men anmärka först att denna _aberration_ är orsaken
till den omtalade rörelsen hos stjärnorna. Ty jorden rör sig nära
i en cirkel omkring solen och i hvarje punkt af dess bana se vi
stjärnan -- som i värkligheten befinner sig exempelvis rakt ofvanför
jordbanan -- framflyttad i samma riktning, som jorden rör sig. Det måste
således taga sig ut så, som om jorden under sin rörelse kring solen
sköte stjärnan framför sig i en rund bana.
Huru aberrationen uppkommer, kan man inse genom att betrakta följande
likartade fall. Antag att någon från sidan afskjuter en kula rätt
emot (vinkelrätt emot) en i full gång varande järnvägsvagn. Kulan
genomtränger den första väggen och skulle, om vagnen vore stilla,
träffa den andra väggen midt emot hålet i den första. Men under det
att kulan genomlöper afståndet från den första väggen till den andra,
har vagnen rört sig något framåt. Kulan träffar sålunda den andra
väggen ett litet stycke bakåt. Om nu någon i vagnen tager sig för att
undersöka hvarifrån skottet kom, så skall han troligen säga, att det
blifvit afskjutet mot vagnen något snedt framifrån, i det han icke
tager i betraktande hvad man skulle kunna kalla kulans aberration. Ty
sammalunda förhåller det sig med ljusets aberration. Vårt öga förhåller
sig såsom den framilande järnvägsvagnen, och ljuset förhåller sig som
den afskjutna kulan, i det det ilar fram från stjärnan för att först
genomtränga den främre delen af vårt öga och sedan träffa den bakre
delen i en punkt, som ligger något bakom den, där strålen skulle
träffat, om ögat varit stilla. Vi få sålunda en falsk föreställning om
ljusstrålens riktning och om stjärnans läge, vi komma att se den framom
dess värkliga läge åt det håll vi själfva röra oss med jorden.