Den siste Atenaren - 26

  vilket nästan lät misstänka hedniska eller åtminstone kätterska
  avsikter med hela verket. Han frågade först, vad religionen är, om hon
  består i de antagna lärosatserna, eller om hon ens är till sitt väsen
  beroende av dem. Utöva de olika åsikterna om personernas förhållande i
  treenigheten eller om de två naturernas förhållande i Kristus ett
  väsentligt och omskapande inflytande på religionen? Dessa olika
  åsikter hava tänt världen i lågor och måste således vara mycket
  viktiga sanningar eller villfarelser; men är det fromma livet i Gud
  beroende av det sätt, varpå de en gång avgöras? Om icke, så måste man
  medgiva, att lärosatserna och deras omfattande av tron äro ingalunda
  detsamma som det fromma livet i Gud, och att det senare icke ens kan
  sägas stå i ovillkorligt beroende av det förra.
  Är således detta liv ett liv av lösande och söndrande tankar? Eller är
  det ett allt sammangjutande känsloliv, vari människan förnimmer sin
  förening med Gud och hans skapelse, och vari alla hennes tankar och
  gärningar få en egen riktning, alla hennes öden och erfarenheter en
  egen betydelse? Om det senare antages som det riktiga och religionen
  således vilar på känslan, så frågas då, huru förekomma sinnlighetens
  inblandning i detta känsloliv?
  Det var just avsikten med författarens verk att påpeka denna ständigt
  hotande fara. Och är hon icke större, ju mera av sinnliga
  beståndsdelar som inblandas i läran om den Gud, som vill dyrkas i
  anden och sanningen? Men kan kristendomen bestå förutan sådana
  beståndsdelar--förutan de frälsarens sår, i vilka den fromma
  kvinnans inbillning så gärna dväljes, förutan den himmelska ungmö, som
  ynglingen så varmt tillbedjer, förutan nådegåvornas fästande vid
  synliga ting och förutan en himmel med obeskrivliga fröjder?
  På Klemens utövade dessa frågor icke någon verkan, som minskade det
  intryck han redan mottagit av boken, ty full av ångest hade han kastat
  henne ifrån sig, innan han hunnit slutet.
  Den okände författaren hade verkligen sagt honom sanningen om hans
  inre liv. Men upptäckten var för Klemens förfärlig; den kom så
  oväntat, och han var så fången i sina oförstådda begär, att han
  förtvivlade om att någonsin varda befriad.
  Aftonen av den följande dagen besökte han icke, såsom han annars
  plägade, Eusebia. Men när natten inbrutit, ilade han till sin
  fosterfader, biktade för honom och bad om hans råd.
  Petros sökte lugna honom, emedan ett motsatt förfarande kunde utöva
  det olyckligaste inflytande på hans själs hälsa och rubba de planer,
  som biskopen byggde på sin fosterson. Utan att göra honom
  förebråelser, rådde han honom i milda ordalag att hädanefter undvika
  Eusebia och taga sin tillflykt till trägna böner och träget arbete.
  Men det dröjde icke länge, innan Klemens fann dessa medel
  otillräckliga. Han kände i vissa stunder den starkaste frestelse att
  ånyo besöka Eusebia; han var en gång redan hunnen till bakporten av
  prokonsulns palats, när han vände om och flydde tillbaka hem; han
  ville åtminstone säga henne ett farväl eller med några ord besvara de
  små brev, som han slutligen emottog från henne, fulla av ömma
  förebråelser över hans uteblivande--men Petros hade befallt honom
  avbryta varje förbindelse med henne, och han medgav för sig själv, att
  detta var ingivelser av frestaren, som borde motstås.
  Men det båtade föga, att Klemens undvek Eusebias grannskap. Den onde
  frestaren hade hans inbillningskraft i sina händer och framtrollade
  mitt under Klemens' böner hennes bild, om möjligt mer tjusande än
  någonsin. Den unge föreläsaren böjde sig mer och mer under sin ångest.
  Han ansåg sig utesluten från himmelens gemenskap och ohjälpligt
  hemfallen åt djävulen. I vissa ögonblick uppgav han striden och var
  färdig att gå till Eusebia, icke för att bedja med henne, utan för att
  omfamna hennes knän, bekänna sin olyckliga böjelse och fordra hennes
  genkärlek; i andra ögonblick greps han av förtvivlan över sin svaghet.
  Denna hopplösa strid tärde med glupskhet hans krafter; han magrade,
  hans ögon sjönko in i sina gropar, och hans kinder vordo askgrå. Hans
  fader och syster sågo med förskräckelse hans tillstånd; men när de
  närmade sig honom, bad han med häftighet, att de skulle lämna honom i
  fred, och han undvek dem varhelst han kunde. Ofta lämnade han staden
  och strövade hela dagen i omgivningarna. Pelarfältet var hans
  älsklingsställe; han kunde tillbringa hela timmar där, vandrande
  omkring pelaren eller vilande i en nära därintill befintlig håla,
  varifrån han betraktade helgonet, som ännu med samma outtröttlighet
  knäböjde däruppe. Simon förekom honom som den lycksaligaste bland
  dödlige. Han avundades honom och skulle önskat hans plats. Det måste
  vara något utomordentligt ljuvligt att knäböja så där, med hjässan
  bränd av solens strålar, tills tankar, känslor och medvetande domna.
  Det var ett sådant tillstånd Klemens efterlängtade, ty det skulle
  bjuda de makter, som stredo i hans inre, vapenvila och skänka honom
  åtminstone några timmars ro.
  När Klemens fann varje annat medel fruktlöst, tillgrep han de yttre,
  som fromheten uppfunnit för att späka ett upproriskt kött. Han
  hungrade, tills hans krafter voro nästan uttömda, och från de
  måltider, varmed han då nödtvunget avbröt sin frivilliga, ständigt
  förnyade fasta, var varje annan föda än bröd, varje annan dryck än
  vatten bannlyst. Han gisslade sig dagligen, tills blodet flöt ifrån
  hans axlar. Men även dessa ohyggliga medel uppfyllde icke sitt
  ändamål. Klemens kände sin tankeförmåga slöad, sin hjärna förvirrad,
  men ehuru han dömde detta som ett gott tecken, så var därmed
  huvudsaken icke vunnen. Tvärtom, han gjorde den erfarenhet, att
  inbillningen, långt ifrån att kuvas, fick friare vingar, medan de
  övriga själsförmögenheterna domnade och lemmarne ville neka sin
  tjänst. Han började plågas av syner, ej blott i det sovande, utan även
  i det vakande tillståndet. i dessa syner symboliserade sig den strid,
  som rasade i hans själ. Han besöktes än av den heliga jungfrun, än av
  djävulen, vilken senare gäckade honom i otaliga skepelser, men oftast
  i den farligaste av alla--i Eusebias. Klemens stod vid randen av
  vansinnets avgrund.
  Medan han en dag i detta tillstånd vankade kring gatorna i Aten, mötte
  honom en ståtlig vagn, som drogs av mulor, utstyrda med brokiga täcken
  och pinglande klockor, och omgavs av slavar i lysande dräkter. Det var
  Eusebias vagn. Hon gjorde sin vanliga förmiddagsutflykt. Klemens drog
  kåpan över huvudet och hastade förbi. Men Eusebia hade redan
  varseblivit honom. Hon förvånades över hans bleka, förstörda utseende
  och befallde, med en suck över alltings förgänglighet, sin kusk att
  påskynda färden.
  Från den dagen frestades Klemens icke mer av något brev från den sköna
  romarinnan. Klemens hade förlorat sin fägring och därmed allt, som
  fängslade henne vid honom. Nyss en förtjusande vacker yngling, var han
  nu helt enkelt en ung präst av det där vanliga bleka, utmärglade
  slaget; och den enda egenskap han ännu ägde, som kunde finna nåd i
  hennes ögon, var hans renlärighet; men denna delade han med så många,
  och den var kanske för övrigt icke mycket att lita på efter den
  märkvärdiga upptäckten av hans börd och sedan han blivit en medlem av
  ärkehedningens hus.
  Eusebias systerkärlek, nyss så varm och lågande, slocknade således lik
  en lampa för ett vinddrag. Det föll henne icke ens in att lära känna
  orsaken till Klemens' förvandling, om det var en dödlig sjukdom, ett
  grymt själslidande eller något annat. Nog av, hans anletsdrag hade
  förlorat sin ungdomlighet, hans ögon sin glans, hans hy sin friskhet.
  Av medlidande med sig själv beslöt hon glömma honom, vilket icke
  gjorde henne någon svårighet, då hon hade full sysselsättning med
  tankarne på religionen och sin själs frälsning.
  En kort tid därefter lämnade Eusebia Aten. Det fanns intet skäl för
  henne att kvarstanna där, sedan Petros icke längre kunde uppträda på
  predikstolen. Eusebia återvände till Korint, provinsens huvudstad, där
  hennes Annæus Domitius i sin egenskap av prokonsul över Akaja levde
  och verkade. Hon hade föresatt sig en svår uppgift: hon ville omvända
  honom, återföra den arme avfällingen i den rättrogna kyrkans sköte.
  Hon hade svurit att med alla möjliga konster, som stå en from kvinna
  till buds, förbittra hans liv för att därigenom förbättra det. Med
  denna ädla föresats tågade hon en vacker dag, under pomp och ståt, in
  i den minnesrika, glänsande handelsstaden.
  När Klemens erfor hennes avresa, ville han tacka Gud, som avlägsnat en
  farlig frestelse ur hans grannskap, men denna tacksamhet var endast
  tungans, ty hans känsla talade ett annat språk. Han stängde sig inne i
  sin kammare och fällde bittra tårar. Det hade förorsakat honom en
  hemlig glädje, att hon icke var långt borta, att hon andades samma
  luft som han, och att han kunde få se henne när han ville. Han
  föreställde sig, att hennes smärta över skilsmässan var djup som hans
  egen och ökad med ovissheten om skilsmässans orsak. Han tänkte sig
  hennes syskonkärlek som himmelsk och änglaren; det var endast hans
  egen böjelse, som varit blandad med jordiska ämnen; skulden låg ensamt
  hos honom, som skulle varit hennes biktfader och ledare.
  Under sina vandringar drogs han omedvetet till grannskapet av det
  prokonsulariska palatset, men tanken, att Eusebia icke längre fanns
  inom dess murar, jagade honom därifrån. Han återvände till sitt hem
  med en odräglig känsla av tomhet, eller steg han upp på toppen av
  någon kulle och kastade drömmande blickar emot det fjärran, som dolde
  Korintos för hans syn.
  Den rysliga föreställningen, att onda makter oupphörligt omgåvo honom
  och framtrollade de bilder, som visade sig för hans inbillning för att
  fasthålla hans själ i materiens orena bojor och slutligen till fullo
  få våld med henne, upplöstes nu understundom i slö tungsinthet,
  varunder han glömde sina fastor och späkningar. I detta tillstånd var
  han mera tillgänglig för de sina; han visade sig då åtminstone icke
  plågad av deras närvaro. Hermione begagnade sig härav för att närma
  sig honom och söka vinna hans förtroende.
  Hermiones ömhet och kärleksfulla väsen gjorde ett allt märkbarare
  intryck på brodern och vann slutligen hans tillgivenhet. Hon lyckades
  förmå honom övergiva sin enslighet, lämna sin kammare och tillbringa
  någon av dagens timmar i hennes sällskap på den vackra platsen, där vi
  en gång sågo henne med sina väninnor--där springbrunnen sorlade,
  fåglarne sjöngo, pelargångarne bjödo svalka och himmelen välvde sig
  klar och ren över dem.
  Klemens besegrade de fördomar, som ville stöta henne tillbaka, men han
  skulle icke hava förmått detta, om icke hastigt en tanke hos honom
  uppstigit att omvända henne till kristendomen. Detta beslut
  uppfriskade hans själ; det gav honom ett värdigt mål att eftersträva
  och avvände hans tankar från honom själv. Han skyndade till Petros för
  att underrätta denne om sin avsikt och vinna hans uppmuntran till
  företaget.
  Petros kunde naturligtvis icke annat än gilla hans beslut, ehuru han
  ingalunda tilltrodde sin fosterson tillräckliga krafter till det värv
  han pålade sig.
  Från denna stund sökte Klemens sin systers umgänge i stället för att
  undvika det. Han började tala till henne om den kristna religionen,
  och Hermione lyssnade gärna till hans ord. Med förundran upptäckte
  han, att det, som han berättade, icke för henne var något nytt. Hon
  hade läst de kristnes heliga skrifter, hon kände Jesu levnad och kunde
  upprepa hans muntliga läror; det var endast utläggningen och den
  kristna metafysiken, varmed hon röjde någon obekantskap. Hermione såg,
  att Klemens talade med värme och kärlek om dessa ämnen; hon lånade
  honom därför gärna sitt öra och aktade sig att framställa andra
  motsägelser än sådana, som voro ägnade att sporra hans nit, emedan han
  kunde övervinna dem.
  Tyvärr var Klemens' ihärdighet ingalunda så stor som hans iver.
  Samtalen stördes som oftast av någon tredje persons ankomst. Än visade
  sig Karmides, än Ismene och Berenike, än Teodoros, och för denne siste
  hyste Klemens samma fruktan som för den lede frestaren själv. Det var
  för Hermione omöjligt att förjaga denna rädsla. Då Teodoros närmade
  sig, avlägsnade sig den unge föreläsaren utan att svara på hans
  hälsning. Petros hade emellan dem båda upprest en oöverstiglig mur.
  Klemens misstänkte även, att Teodoros, liksom han själv, sökte vinna
  Hermione för kristendomen. Men den kristendom, som Teodoros
  förkunnade, var ju en falsk och kättersk, farligare än själva
  hedendomen. Klemens uppmanade Hermione att taga sig väl till vara för
  Teodoros. Hon lovade att göra det. Men icke lugnad över detta löfte
  ville Klemens, att hon skulle förvisa honom ur sitt grannskap, avbryta
  allt umgänge med honom. Hermione föreställde då sin broder, att man
  borde hysa fördragsamhet med varandra och låta envars åsikt gälla vad
  den kan. Hon talade med värme om Teodoros' ädla egenskaper och
  uttalade livligt sin önskan, att de båda unga männen skulle vara
  vänner.
  Hermione visste icke, att denna välvilliga önskan kunde såra och
  förbittra Klemens. Den överspände ynglingen steg upp och lämnade
  henne. Och från den stunden var hans håg att med Hermione samtala i
  religionssaker försvunnen. Han ansåg henne, liksom sin fader, för
  alltid förlorad för sanningen och ljuset.
  Han drog sig åter tillbaka inom sig själv och sökte den ostörda
  ensamheten. Snart återvände också de olyckliga tecknen av hans förra
  själslidande. Han började åter sina stränga fastor, började åter
  gissla sig.
  Krysanteus, som hitintills av omtanke för sin sons själsfrid
  överlämnat honom åt sig själv och fritt låtit honom följa sina
  böjelser, kunde icke längre uthärda att vara ett overksamt vittne till
  ett levnadssätt, som måste störta honom i vansinnets eller dödens
  armar. Han beslöt att i nödfall med våld rycka honom därutur. Det
  visade sig emellertid snart, att böner och förmaningar voro fruktlösa.
  Klemens förklarade med bestämdhet, att han icke ville lyda sin fader,
  när dennes påbud strede mot den kristna tron.
  Det vart för Krysanteus nödvändigt att bryta med alla betänkligheter.
  Han måste ingiva Klemens tvivel på sanningen av denna lära, som skilde
  deras hjärtan och syntes vara källan till hans dysterhet, hans
  självplågeri och fanatism. Krysanteus nödgade Klemens åhöra, huru han
  angrep den kristna läran och försvarade den gamla. Klemens lyssnade i
  början med förakt, därefter med en uppmärksamhet, som ingavs honom av
  förskräckelse. Denna känsla härledde sig mindre från de angrepp fadern
  gjorde på enskilda satser, än från den likhet, som han uppvisade
  mellan kristendomens mest upphöjda läror och den nyplatonska
  filosofien. En sådan likhet hade Klemens förut icke anat, och det
  förödmjukade, det plågade honom, att hon verkligen fanns.
  Han började anfäktas av tvivel på kristna lärans sanning. Samtalen med
  Petros motarbetade visserligen dessa tvivel, men upphävde dem icke.
  Hans tillstånd vart betänkligare än någonsin. Krysanteus fruktade för
  hans förstånd, och de läkare, som han i sina bekymmer rådfrågade,
  styrkte hans farhågor. De rådde honom avstå från varje
  omvändelseförsök och tillåta Klemens fritt umgås med sin fosterfader.
  Den unge föreläsaren fick således ånyo tillträde till fången. Klemens
  ruvade över ett beslut att rymma från hemmet till Antiokia eller den
  egyptiska öknen. Petros förbjöd honom detta, men kunde icke besegra
  den till ytterlighet stegrade fruktan, som Klemens hyste för sin fader
  och varje ord från hans läppar. Klemens tillbragte nu största delen av
  dagen med att vandra i stadens omgivningar och att besöka fången.
  Hålan vid pelarfältet vart alltmer hans älsklingsställe, och de fromma
  kvinnorna, som gingo att bespisa den helige Simon, vandes snart att se
  honom där och i honom vörda en ny anakoret, som ökade ställets
  helighet, och som måhända en dag, när Simon kallats till himmelen,
  skulle intaga hans plats på pelaren.
  När samma fromma kvinnor började dela icke blott sin uppmärksamhet,
  utan även sina korgars innehåll emellan pelarhelgonet och den unge
  präst, som fäst sin bostad i hålan, så vande sig även Klemens att
  betrakta grottan som sitt egentliga hem, och det var endast sällan han
  ännu visade sig i huset vid Tripodgatan. Krysanteus fann sig nödsakad
  att lämna honom hans frihet. Klemens var hänförd över sitt nya
  levnadssätt. Sommarens rosor växte vid ingången till hålan, och solen
  blickade varje afton ditin, förrän hon dolde sig bakom Aigales kullar.
  Han hade snart inrett sin boning i enlighet med en anakorets behov. En
  mossbädd, ett vattenkrus och ett skrin för det heliga evangeliet var
  allt vad han tarvade.
  Atens kristianer kände icke ringa uppbyggelse över den märkvärdiga
  skickelse, att det var ärkehedningens son, som blivit pelarfältets nya
  prydnad. Liksom Simon vid början av sitt uppträdande, så var nu även
  Klemens föremål för innevånarnes uppmärksamhet. Särskilt visade de
  unga flickorna deltagande för den unge eremiten.
  Det enda, som i någon mån störde Klemens' lycka, var Simon
  pelarhelgonets besynnerliga uppförande. Sedan denne i början mottagit
  sin granne med alla tecken till välbehag och om kvällarne, efter
  solnedgången, när det var tyst omkring dem, kallat honom till pelaren,
  för att tala med honom och välsigna honom, vart han småningom alltmer
  trumpen och började hålla förvirrade straffpredikningar och uttala
  förbannelser över ynglingen, lika regelbundet som han förut givit sin
  välsignelse.
  Simon hade nämligen märkt, att han i Klemens fått en medtävlare om de
  besökandes vördnad. Simon var avundsjuk på sin förre älskling,
  Elpenikes son, och ville med sina hotelser skrämma honom bort.
  Klemens tillskrev Simons uppförande en helt annan bevekelsegrund. Han
  trodde, att helgonets skarpa blick såg in i hans hjärta och kände dess
  fördärv. Men Klemens sökte förgäves att genom sträng renlevnad blidka
  Simon. Bekymrad häröver vände han sig till biskopen och frågade denne
  om råd. Petros uppmanade Klemens att med tålamod uthärda helgonets
  vrede, emedan Simon endast ville pröva hans ståndaktighet. Men tillika
  skickade Petros Eufemios med ett budskap till Simon, efter vars
  emottagande denne synbarligen vart lugnare och lämnade sin granne i
  ro.
  
  
  TIONDE KAPITLET.
  Hos Myro.
  
  Baruk och hans tillämnade svårson, den lärde rabbinen, hade återkommit
  från Jerusalem.
  Resan hade varit lycklig. De landstego i Piræus utan aning om vad som
  under deras frånvaro tilldragit sig i Baruks hem.
  Dess rysligare var den upptäckt, som väntade dem. Den gamla Ester var
  död. Hon hade dukat under av sorg och blygsel över sin dotter. När
  Baruk trädde över tröskeln till sitt hus, kastade sig Rakel till hans
  fötter. Hennes ansikte var likblekt och stämplat av förtvivlan; hennes
  hår, som under många dagar icke varit ordnat, svallade vilt kring
  skuldrorna. En enda blick var tillräcklig att upplysa Baruk och Jonas
  om den arma flickans läge. Den gamle mannen stod som förstenad av
  förskräckelse. Han lyssnade, utan att säga ett ord, till Rakel, som
  bad om förbarmande och anklagade sig för sin moders död. Därefter
  utbrast han i höga jämmerrop, slet sitt hår och förbannade det
  ögonblick, som återgivit honom åt hans skändade härd. Rabbi Jonas, det
  stumma vittnet till detta uppträde, hade avlägsnat sig, utan att han
  märkte det.
  Samma afton vart Rakel, belastad med sin fars förbannelse, för alltid
  bortvisad från hans ögon.
  Hennes förutsägelse till Karmides, att en sådan dag skulle komma, hade
  således gått i fullbordan.
  Vi återse Rakel i ett uselt kyffe, i ett av hamnstadens sämst
  beryktade kvarter.
  Hon befinner sig i en kammare, vars inredning vittnar om den yttersta
  torftighet. Det lider mot natten. Rummet upplyses av en sömnig lampa.
  Rakel bär i sin famn ett barn, hennes och Karmides' son. Den lille
  gossen sover. Modern betraktar honom med blickar av vild ömhet.
  Karmides skulle i detta ögonblick svårligen igenkänt den rike Baruks
  vackra och lyckliga dotter. Förtvivlan och modersglädje kämpa i hennes
  tärda. infallna ansikte. De insjunkna ögonen lysa av en feberaktig
  glans.
  Nu höras steg i den branta trappan, som leder till kammaren. Dörren
  ryckes upp, och en kvinna, klädd i en vårdslöst sittande kiton,
  inträder gnolande på en visa.
  - Vid Dionysos, sade Myro, ty det var hon som inträdde, bort nu med
  alla bekymmer! Se här vad jag i afton har skördat!
  Hon kastade några silvermynt på bordet och fortfor:
  - Det här räcker för tre hela dagar åt dig och mig och din gosse. När
  vinden blåser mot hamnen, är jag ännu icke för svag att skära lagrar.
  Leve kärleken!
  - Tyst, viskade Rakel och pekade på det sovande barnet.
  Myro, som synbarligen var något rörd av druvans safter, nedstäm de
  genast den högljudda tonen.
  - Ah, sover han? sade hon och lutade sig över den lille. Vad han är
  vacker, du, och vad han liknar Karmides! Du är blind, om du icke ser,
  att han liknar Karmides, den förrädaren! Vad du bör vara lycklig,
  Rakel, som äger en sådan skatt! Leve glömskan! Bort med alla minnen!
  Den dag, som vi leva, är vår. Vill du sälja ungen? Topp, jag köper
  honom ... icke till slav, nej, nej, nej, det var icke min mening ...
  utan därför att jag tycker om honom och vill behålla honom.
  Vidkommande det, så vill jag säga, att jag i dag har beställt en vagga
  hos vår granne, snickaren, åt din pojke. Han behöver just en vagga ...
  och en sådan möbel bör icke misspryda det här rummet. En vagga skall
  ge det en viss anstrykning av hygglighet och anständighet, en viss
  fordran på aktning och erkännande.
  - Du är så god emot mig, sade Rakel, medan Myro lade sig ned att
  tända kolen i ett fyrfat för att tillreda aftonmåltiden. Jag kan
  aldrig vedergälla dina välgärningar.
  - Äh, det behövs icke heller. I dag äro vi rika som persiska
  furstinnor. Vi hava penningar, vin och ett bröd, som skall smaka
  ypperligt, när jag rostat det.
  - När min fader stängde porten bakom sin dotter, och jag irrade
  omkring i natten, var det du, som förde mig under ditt tak, fortfor
  Rakel med en djup suck. Och från den tiden har du varit för mig den
  ömmaste syster. Mina fäders Gud välsigne dig, goda Myro, och låte dig,
  om du blir olycklig, möta ett lika barmhärtigt hjärta som ditt varit
  emot mig.
  - Bah, jag är nöjd, när du blott med tålamod lyssnar till mina
  förbannelser över karlarne. Den ene är så tämligen lik den andre.
  Olympiodoros är, tro mig, icke ett hår bättre än Karmides. Jag känner
  dem båda, jag--jag som så ofta låtsade ömhet för Karmides för att
  göra Olympiodoros svartsjuk. Det var den tid, då jag kallades den
  sköna Myro, och hela Aten låg för mina fötter. Du bör veta, Rakel, att
  jag haft mina lysande dagar, att jag varit firad och avundad mer än
  någon sedan Aspasias tid. Prästinnorna vid hamnen kalla mig den
  avsatta drottningen. De göra det för att håna mig, de sminkade
  furierna, som stå där nere med sina blomsterkvastar och utbjuda dem
  tillika med sig själva åt förstkommande främling ... de håna mig,
  emedan de själva aldrig varit något bättre än de äro ... men jag är
  stolt över det namnet. Den avsatta drottningen! Just så. Jag kunde
  varit rik, om jag velat tänka på framtiden; men det ville jag icke ...
  och det ångrar jag nu icke heller. Jag har bott i sköna gemak, du
  Rakel, och låtit bära mig i gyllene bärstol av egna slavar; jag har,
  klädd i byssosluft, purpur och juveler, svävat från det ena nöjet till
  det andra. Atens vackraste, rikaste och gladaste ynglingar hava
  utgjort min livvakt. Men det är nu förbi ...
  Myro började åter gnola på en visa, medan hon fortsatte tillredningen
  av aftonmåltiden.
  »Seglarn har gynnande sunnanvind. Du som älskar förgäves,
  vet, mig ur famnen slets hälften av livet: en vän!
  Trefalt lycklig den köl och trefalt säll är den havsvåg,
  fyrfalt salig den vind, vilken min älskade för!
  O, om jag vore delfin, på skuldran jag bure den hulde
  hän till den Rhodiska strand, glädjens och skönhetens ö.»
  Måltiden var snart färdig--några skivor rostat bröd, några frukter
  och mitt på bordet ett lerkrus med rusgivande vin.
  - Kom nu och fröjda dig åt himmelens och jordens gåvor, sade Myro.
  Ett offer åt Dionysos och därefter en skål för våra trolösa älskare!
  Måtte de evigt plågas i underjorden! Jag undrar, huru Olympiodoros,
  när han nedträder i skuggornas värld, skall bestå den dom, som väntar
  honom där. Jag skall vara före honom och anklaga honom hos de tre
  stränga domarne. Vad skall han säga till sitt försvar, när jag yppar,
  att han brutit de tusen eder, som han svurit mig? Han har intet att
  genmäla, ty det duger ej att ljuga. Han skall skickas till den svarte
  Tartaren att lida Tantalos' kval. Dock--om han svarar, att Myro hade
  blivit ful, att de eder han svor endast gällde den vackra Myro och
  icke den vederstyggliga, månne han då icke skall gå fri? Jag fruktar
  det. Ja, han har visserligen rätt. Mina anpråk grundade sig endast på
  min skönhet och förföllo med den. Men säg mig allvarligt, Rakel, är
  jag verkligen så gruvligt ful, som man säger?... Hm, jag pratar hit
  och dit, fortfor Myro, och du hör icke vad jag säger. Men skall du
  icke spisa, min stackars vän? Du borde vara hungrig som en varginna,
  du som har två att föda.
  - Nej, jag kan icke spisa nu, sade Rakel. Jag är icke hungrig.
  - Du har ock i dag varit ovanligt lugn. Jag har icke sett dig fälla
  en tår. Och däri gör du rätt. Det tjänar till intet att gråta. Tiden
  är en ypperlig läkare, som endast långsamt tar livet av oss. Medan han
  helar gamla sår, slår han nya för att hava något att syssla med. Den
  bästa balsam han äger är likväl vinet. Det innehåller både fröjd och
  glömska. Kom då och töm åtminstone en bägare. Det skall göra dig gott,
  Rakel.
  - Nej, jag är icke törstig. Om en stund måhända ...
  - Man behöver icke vara törstig för att älska vinet. Se här, sade
  Myro, i det hon lämnade bordet och räckte åt Rakel den fyllda bägaren.
  Försök blott, och jag svär, att det skall göra dig gott.
  Rakel drack något för att göra sin välmenta vän till viljes. Så mycket
  flitigare höll sig Myro till pokalen. Hon lämnade samvetsgrant halva
  måltiden orörd för Rakels räkning; men vinkruset anlitade hon dess
  oftare, som hon var ensam därom. Det hade på senare tider blivit
  hennes vana att varje afton, när tillfälle därtill yppades, dricka sig
  rusig.
  - Vet du, Rakel, fortfor den pratsamma Myro, jag har även i dag sett
  den lille svartmuskige karlen vandra här utanför, gata upp och gata
  ned. Mina ögon skulle bedraga mig mycket, om han icke är av ditt folk.
  I, Judar, han er egen prägel, och alla ären I, tycker jag, mycket lika
  varandra. En aning säger mig, att han söker ingen annan än dig. Kanske
  att din far har börjat ångra sin hårdhet och vill återföra dig i sitt
  hus eller åtminstone skicka dig någon hjälp. Om du icke så strängt
  förbjudit mig det, så skulle jag anhållit den lille karlen och sagt:
  du söker kanske Rakel, Baruks dotter. Jag skall föra dig till henne.
  - Nej, Myro, jag besvär dig vid Gud i himmelen, säg icke detta, om du
  än en gång skulle möta honom.
  - Din far är en hjärtlös snålvarg, sade Myro, på vilken det omåttligt
  förtärda vinet utövade en allt synbarare verkan. Att uppföra sig så
  emot sitt eget barn! Jag skall en dag riva ut ögonen på gamle Baruk.
  Borde han icke strukit sitt skägg och tackat sin Gud och prisat sig
  lycklig, för att du skänkt honom en så hjärtans vacker dotterson! I
  stället kör han dig på porten och lämnar dig att dö på gatan. Är det
  icke förskräckligt? Är det, icke hjärtlöst? O, hjärtat kan smälta
  bröstet, när man endast tänker därpå.
  Myro, som under rusets inflytelse var lika lättrörd som pratsam,
  torkade sina ögon, som tårats.
  - Säg icke ett ont ord om min fader, bad Rakel med allvarlig röst;
  skulden är hos mig. Mitt felsteg har dödat min moder och gjort min
  faders namn till en visa. Han vet icke, vart han skall fly för att
  dölja sin blygsel. Jag kan icke gråta som du. Jag skulle annars fälla
  blodtårar över min brottslighet. Må Gud miskunda sig över mig! Min
  börda är större, än att jag kan bära henne.
  - Bah, sade Myro, är du brottslig därför att du älskat och svikits?
  - Därför att jag brutit mot mina föräldrars vilja och mitt folks lag,
  sade Rakel. Vår Gud är en mäktig hämnare, som straffar fäders och