Den siste Atenaren - 34

   * * * * *
  En mulen och regnig afton tre veckor efter ovan skildrade uppträde
  sågs prokonsuln Annæus Domitius' maka, den fromma Eusebia, med blekt
  och upprört utseende lämna storkyrkan, sätta sig upp i sin utanför
  porten väntande vagn och köra därifrån.
  Skymningen var inne och gatorna till följd av det i strida skurar
  fallande regnet nästan folktomma.
  En fjärdedels timme efter att Eusebia lämnat storkyrkan stängdes dess
  port, och en flock av präster, väl höljda i sina kåpor emot det
  fallande regnet, smögo därifrån.
  En av dessa präster skilde sig från de övrige och gick med skyndsamma
  steg till biskopliga palatset. Under hans kåpa skulle man hava
  igenkänt den svartlockige Eufemios' ansikte, men blekare än vanligt
  och stämplat av djup oro.
  När han anlänt till palatset och portvaktaren öppnat för honom,
  frågade han denne med en röst, som han sökte göra lugn, om läkaren
  under hans frånvaro besökt biskopen.
  Portvaktaren jakade till frågan. Eufemios skyndade till biskopens
  studerkammare.
  Biskop Petros hade vid middagstiden, sedan han intagit en lätt måltid
  och druckit en bägare vattenblandat vin, känt ett illamående, som
  tilltog med sådan häftighet, att han hade måst avstå ifrån att
  övervara den i hemlighet förberedda högtidlighet, som på aftonen
  skulle äga rum i storkyrkan, nämligen Hermiones döpelseakt.
  När Eufemios nu inträdde i studerkammaren, satt hans fader biskopen i
  en med kuddar bäddad soffa, med benen insvepta i ett ylletäcke.
  Petros gav vid Eufemios' inträde ett tecken till den tjänande broder,
  som var närvarande, att avlägsna sig.
  Eufemios hade i försalen avtagit sin regndrypande kåpa och visade sig
  nu i den prästerliga ornat, som han burit under den högtidliga
  förrättningen i storkyrkan.
  Eufemios' hållning var ödmjukare, hans huvud mer lutat, hans blick
  ostadigare än vanligt, då han nu riktade den på biskopen. Sjukdomen
  hade under Eufemios' korta frånvaro gjort synbara framsteg. Petros'
  ansiktshy var askgrå och djupa blå ringar hade tecknat sig under hans
  ögon; men viljans styrka präglade ännu de slappnande dragen med ett
  uttryck av kraft, och ögonen, ehuru de märkbart förlorat sin glans,
  ägde ännu den fasta, genomträngande och bjudande blicken.
  - Vördade fader och förman, huru befinner du dig? frågade Eufemios i
  orolig ton, i det han stannade vid dörren och lade armarne i kors över
  sin vita, med ett gyllene kors sirade linne-tunik.
  - Illa nog, svarade biskopen. Läkaren har sannat min förmodan, att det
  är en häftig förkylning. Jag gick i går med bara fötter på kyrkans
  iskalla stengolv. Där är orsaken. Men stränga herrars välde är kort.
  Jag hoppas att i morgon vara frisk. Huru är det med dig själv? fortfor
  biskopen, då han varseblev, huru blek Eufemios var. Är även du
  illamående?
  Och utan att avvakta svaret på denna fråga tillade han med hög röst:
  - Döpelseakten! Huru har den avlupit?
  - Vördade fader, sade Eufemios, jag medför en nyhet, som ... jag
  tvekar att till dig framföra ...
  - Vad har hänt? Inga omsvep! utbrast Petros. Hade hon fattat
  misstankar och vägrat infinna sig?
  - Nej, min fader, hon misstänkte intet. Hon anlände till kyrkan i
  sällskap med den ädla Eusebia ...
  - Nåväl, hade då objudna åskådare infunnit sig till högtidligheten?
  Jag sade ju, att saken skulle omgivas med hemlighet och kyrkodörrarna
  vara stängda, eftersom det visat sig, att hon icke godvilligt skulle
  underkasta sig dopet.
  - Fader, vi lydde dina ord. Med undantag av den ädla Eusebia och två
  vittnen voro inga andra än vi präster närvarande, och Hermione hade
  knappt inträtt i kyrkan, förrän dörren stängdes bakom henne ...
  - Nåväl, vad har hänt? utbrast Petros otåligt.
  Tröga människa, giv vingar åt dina ord! Säg allt med ordning och
  tydlighet!
  - Du vet, att mina mödor att övertyga henne om dopets verkliga natur
  buro inga frukter ...
  - Jag vet det.
  - Vi ville då lämna henne rättighet att tänka vad helst hon behagade
  därom och sökte endast övertala henne emottaga dopet i den församlade
  menighetens närvaro, med frihet för henne att anse det som blott en
  ceremoni.
  - Jag vet det.
  - Hon tillbakavisade även detta mitt förslag. Jag märkte över huvud,
  att hon hade förlorat allt förtroende till min person och all aktning
  för mina läror, sedan vi haft ett samtal om den rätta betydelsen av
  Kristus' sändning. Jag sökte göra för henne fattligt, att Gud igenom
  Kristus har gjort det för människan möjligt att lösrycka sig ur
  djävulens våld, och att människosläktet således före Kristus' ankomst
  var hemfallet åt mörkrets furste. Hon tillbakavisade denna lära med
  filosofisk spotskhet, förklarande det vara en ovärdig lära, hädisk
  både emot Gud och förnuftet. Det var under dessa dagar i hennes lynne
  en märkvärdig blandning av hårdnackenhet och självförtroende,
  ödmjukhet och vemod. Hennes ögon lyste och hennes mun smålog, liksom
  av hänförelse, när hon talade om Frälsaren; hon välsignade hans namn
  och kysste hans kors, men ville likväl icke anamma de läror, som
  kyrkans fäder, ingivna av den Helige Ande, uppbyggt på hans
  evangelisters och apostlars grund. Du vet, att jag troget följt den
  helige Paulus' och din egen varning att vakta mig för filosofien. Jag
  kunde därför icke byta ord med henne. Vad var då att göra annat än att
  draga mig tillbaka och överlämna den villfarande kvinnan åt den ädla
  Eusebias systerliga kärlek?
  - Jag vet allt detta, sade Petros otåligt. Nu till saken!
  - Fader, sade Eufemios, jag påminner dig om detta, icke för att fresta
  ditt tålamod, utan för att från mitt huvud vältra skulden för den
  sorgliga, jag må säga förskräckliga och alldeles oväntade utgången av
  våra bemödanden ...
  - Vad har då hänt? utbrast Petros med oron synbart målad på sitt
  askgrå ansikte.
  - Din opasshighet, som med Guds hjälp snart skall vara hävd, har
  hindrat dig att, som du önskade, själv deltaga i denna sorgliga
  förrättning. Vi voro på utsatt tid samlade i storkyrkan, och det
  dröjde icke länge innan Eusebias vagn stannade utanför portalen.
  Hermione ledsagade henne. Det hade kostat Eusebia mycket besvär att
  övertala Hermione deltaga i den föreslagna färden, och kusken körde
  liksom endast händelsevis till kyrkan. Regnet började just nu falla,
  och denna omständighet understödde Eusebia, när hon föreslog Hermione
  att söka skydd i den för tillfället öppna, men tomma kyrkan, där de då
  tillika kunde förrätta sin bön.
  - Vidare, vidare! utbrast biskopen och fattade den bredvid honom
  stående bägaren, vari hans läkare hade tillrett åt honom en med
  kryddor mängd läskedryck. Men han släppte bägaren åter och sade:
  - Mina fingrar äro som förlamade. Jag börjar känna samma iskyla i
  händerna som i mina fötter. Vad betyda dessa tecken? ... Eufemios, för
  bägaren till min mun!
  Presbytern skyndade fram och bistod Petros; men hans hand darrade
  märkbart.
  - Fader, huru befinner du dig? frågade han med ångest i sin röst.
  - Illa ... men fortsätt, och låt mig i himlens namn få slutet på din
  berättelse!
  - Väl, jag måste då i korthet säga dig, min fader, att sedan Eusebia
  och Hermione inträtt, stängdes kyrkodörren, i enlighet med din
  befallning. Vi präster nalkades vördnadsfullt Hermione. Jag sade det
  vara en Guds skickelse, att hon anlänt till kyrkan just nu, då vi
  uppstått ifrån en bön, i vilken vi gemensamt anropade Gud, att
  Hermione, som redan bekände Kristus för sin herre, måtte få hjärtat
  öppet för åtrån till den närmare förening med honom och hans kyrka,
  som genom döpelsen vinnes. Hermione vart synbart förvirrad, så mycket
  mer som Klemens var närvarande och med sin sorgsna tystnad förebrådde
  henne denna tvekan. Eusebia omfamnade Hermione och besvor henne att
  lyssna till våra ord. Och likväl, min fader, framhärdade hon i sin
  vägran ...
  - Och sedan?
  - Vi måste då anlita det yttersta medel, som stod oss till buds. Vi
  förde henne med ömt våld till dopfunten, och ceremonien tog sin
  början. Hon bad och klagade i sin blindhet, men vi bemannade oss
  däremot, och när hon började ropa högt om hjälp, måste vi tysta henne
  med en duk, som stoppades i hennes mun. Den heliga förrättningen
  skulle därefter utan hinder hava försiggått, om icke den olycklige
  Klemens hade stört den. I sitt förvirrade själstillstånd hade han
  givit rum för en känsla av medlidande med den gensträviga. Han ville
  befria henne, utan tvivel inbillande sig, att det vederfors henne
  något ont. Vi voro nödsakade att skaffa honom ur kyrkan. Därefter, min
  fader, fulländades förrättningen, och Hermione emottog dopet i
  Fadrens, Sonens och den Helige Andes namn. Vem anade, att den onde
  ande, som i dopet besvärjes, skulle så hastigt åter överväldiga den
  döptas själ och locka henne till ett fasansfullt självmord!
  - Självmord! Vad säger du? ropade Petros och ville resa sig upp ur
  soffan, men sjönk tillbaka.
  - Ack ja, min fader! Den heliga formeln var ännu icke uttalad, då
  Hermione genom en oförmodad kraftansträngning lösgjorde sig från dem,
  som höllo hennes händer, ryckte sin stylus ur gördeln och stötte den i
  sin barm.
  - Ah!
  - Hon dignade till golvet, blodet forsade ur hennes sår, alla stodo
  häpna och villrådiga omkring henne, och när vi äntligen sansat oss och
  skyndade att kvarhålla den flyende livsgnistan, var hon redan borta.
  Fader, Hermione tillhör icke mer de levandes antal.
  Några ögonblicks tystnad följde på dessa ord. Biskopen var synbarligen
  försjunken i oroande tankar.
  - En bedrövlig tilldragelse, sade han, som kommer att väcka obehagligt
  uppseende och utan tvivel skall nyttjas av mina fiender till min
  skada. De skola bära saken till de båda kejsarnes öron och ställa den
  i förbindelse med arvsfrågan. Att dölja händelsen låter sig icke göra.
  Eufemios, återvänd till din kammare och uppsätt genast med all den
  klokhet, varav du är mäktig, en berättelse om förloppet, vilken skall
  sändas till patriarken Eudoxos och genom honom meddelas kejsaren. Du
  skall vid händelsens förklaring utgå från den synpunkt, att de båda
  syskonen Klemens och Hermione haft från mödernet ärftliga anlag till
  vansinne; att denna sjukdom hos brodern längesedan kommit till öppet
  utbrott, men hos systern framstått blott i spridda yttringar, av vilka
  självmordet var den sista och tyvärr alldeles oväntade. Denna
  uppfattning är min egen, och jag anser den väl grundad. Framhåll även,
  att Hermione frivilligt gick till dopet, tvärtemot vad illvilliga
  rykten företagit sig att utsprida. Av hennes uppförande under
  dopförrättningen kan man ingalunda draga den slutsats, att min åsikt
  härutinnan är oriktig. Hon älskade redan Kristus för högt, för att
  icke efterlängta den nådehandling, varom här är fråga, och i vilken
  det stod henne fritt att inlägga den betydelse hon ville. Tidigt i
  morgon skall denna berättelse vara färdig för att omedelbart därefter
  avskickas till Konstantinopel. Gå nu till ditt värv!
  Eufemios kastade ännu en skygg, men granskande blick på Petros'
  ansikte, där sinnesrörelsen över den timade händelsen icke förmått
  uppjaga den svagaste rodnad. Presbytern bugade djupt och avlägsnade
  sig.
  En kort stund efter detta samtal var biskopens tillstånd så
  betänkligt, att läkaren ånyo måste efterskickas. Kylan, som Petros
  kände i ben och armar, utbredde sig mer och mer genom hans lemmar.
  Läkaren använde fruktlöst uppvärmande drycker och starka gnidningar.
  Prästerna, som bodde i palatset, samlade sig omkring sin förman och
  ägnade honom alla möjliga omsorger. Ivrigast bland dem alla var
  Eufemios. Läkaren försäkrade emellertid, att ingen fara var för
  handen. Den sjuke trodde så även och skulle trott det, även om hela
  världen försäkrat motsatsen, ty han ville leva och ansåg för orimligt,
  att han skulle dö nu, då han stod vid slutpunkten av sina lyckligt
  genomförda planer och var färdig att gripa den romerska krumstaven,
  som i hans hand skulle förvandlas till en härskarespira över världen.
  Han anade icke, att de fientliga element, som småningom blandade sig
  med blodet i hans ådror, voro ingenting annat än några droppar av
  samma saft, med vilken han hade sänkt sin köttslige fader, Simon,
  kallad pelarhelgonet, i den dödslika dvala, ur vilken han sedan
  medelst ett glödgat järn halp honom till livet.
  Eufemios hade visat sig vara en lydig son av kyrkan. Lydnaden skulle
  endast varit ofullkomhig och till ingen nytta, om det varit hans
  mening att uppväcka Petros från de döda, liksom denne uppväckte Simon.
  Mitt under dessa omsorger, som ägnades biskopens person, anmäldes det,
  att från Rom anlänt ett sändeskap, som önskade företräde. Denna
  underrättelse åstadkom en underbar verkan på Petros; hans ansikte
  livades, han kände blodet strömma med återvunnen värme i sina ådror.
  Han befallde, att man skulle flytta honom från studerkammaren till
  emottagningsrummet, och tillkännagav, vilka av hans präster skulle
  vara omkring hans person, och huru sändeskapet skulle emottagas, när
  det ankommit till biskopliga palatset.
  En timme därefter öppnades palatsets dörrar för beskickningen, som
  utgjordes av präster och förnäma lekmän, bland vilka en senator, alla
  i lysande ämbetsdräkter.
  Efter ett långt hälsnings- och lyckönskningstal överlämnade dess
  ordförande församlingens kallelsebrev till Petros att emottaga det
  ämbete, till vilket hennes vid biskopsvalet tillkännagivna vilja hade
  korat honom.
  Petros besvarade detta tal med några få ord, vilkas utsägande kostade
  honom stora ansträngningar. Hans tillstånd gjorde det nödvändigt, att
  ceremonien förkortades. Sändeskapet drog sig tillbaka, sedan
  medlemmarne inbjudits för den följande dagen till biskopens taffel.
  Sedan främlingarne avlägsnat sig, lät biskopen åter flytta sig till
  studerkammaren, där Eufemios på hans befallning kvarstannade hos
  honom.
  Lampan var tänd i den dystra kammaren, och regnet piskade dess enda
  fönster.
  Eufemios kastade sig på knä framför Petros, lyckönskade honom att hava
  vunnit den höga plats, vilken hans stora egenskaper gjorde honom
  värdig, den höga plats, vars innehavare med skäl vore att anse som
  Kristus' efterträdare, men beklagade på samma gång sig själv, sina
  medbröder i ämbetet och den atenska församlingen, som nu voro
  oåterkalleligt dömda att förlora sin älskade fader.
  Det såg nästan ut, som om Eufemios haft tårar i ögonen. Han fattade
  Petros' hand och kysste henne, men ryste ovillkorligt och bleknade för
  den dödskyla, av vilken hans läppar möttes.
  Petros svarade honom icke. Varje ord skulle kostat honom möda, och nu
  var hans själ fördjupad i tankarne på den makt, som var lagd i hans
  hand och om vars inneboende, världstvingande storhet ingen mer än han
  hade en aning.
  Själv hade han mer än en aning därom. Han kände denna makt. Han såg
  medlen och målet klart för sina ögon.
  Petros överskådade i tanken den levnadsbana, som han genom egen kraft
  brutit, från de dagar, då han hette Simmias och var en föraktad,
  okunnig slav i ett hedniskt hus, intill nu, då han med all sin
  ärelystnad icke ville byta plats med romerska världens envåldsherre.
  Denna blick över en levnad, som fått sin riktning av en enda rådande
  tanke och okuvhigt banat sig väg över avskräckande hinder emot sitt en
  gång fastställda mål, var visserligen ägnad att uppfylla honom med
  stolthet; men vad var denna känsla, vars föremål var en ändlig, snart
  försvinnande varelse, mot den rusande tanken på den makt han ville
  utveckla till blomma, det system, han ville skapa av ännu oordnade
  elementer, en makt, ett system, som skulle överleva honom själv och,
  byggt på den eviga grundvalen av människosläktets omyndighet, sträcka
  sin spira över alla tider!
  I denna betraktelse låg för Petros en demonisk tjusning, som för en
  stund var mäktig att avvända hans uppmärksamhet från de hotande
  tecken, som spordes i hans kroppshydda. Men dessa framträdde slutligen
  med en tydlighet och styrka, som trängde sig på hans medvetande,
  lösslet det från den hänförande framtidsbetraktelsen och fäste det vid
  det närvarandes verklighet. Petros kände, huru den hemska dödskylan
  mer och mer utbredde sig i hans kropp. Hans ben och armar voro
  förlamade och känslolösa. Han vände sig till Eufemios och befallde
  honom med ord, som hans ansträngning endast kunde giva styrkan av en
  viskning, att frambära en spegel. Den svartlockige presbytern skyndade
  att efterkomma befallningen.
  Vid skenet av den närmade lampan betraktade Petros sin bild i spegeln
  och bävade tillbaka som för åsynen av ett spöke. Hans ansiktshy
  skiftade i blått, och dragen voro så slappa, att han icke igenkände
  sig själv. En plötslig tanke på döden uppsteg i hans själ och kom de
  nerver, som ännu icke domnat, att darra av förskräckelse. Han sökte
  kväva denna tanke. Att dö nu, då hans levnad egentligen skulle börja
  --det vore ju en orimlighet, ett grymt hån av ödet, en oförnuftig lek
  av det gudomliga förnuftet, således en omöjlighet.
  Petros lät tillkalla läkaren, som befann sig i palatset. När denne
  efter de föreskrifter Hippokrates och Galenus givit började en ny
  prövning av den lidandes tillstånd, vilade Petros' öga med ångest på
  hans ansikte för att utröna hans verkliga tanke om sjukdomens
  beskaffenhet och utgång.
  Eskulapen teg, men såg överraskad och bekymrad ut. Han hade icke i
  sina böcker läst om något fall, som liknade detta. Men han tvivlade
  numera icke ett ögonblick, att den sjuke gick en hastig upplösning
  till mötes.
  Petros läste allt detta i hans ansikte, och dödsångesten återvände för
  att kämpa med viljan att leva och med tvivel om möjligheten att dö i
  en sådan stund.
  I detta ögonblick inträdde Klemens i studerkammaren. Han stannade och
  tycktes med svårighet igenkänna Petros. Men när han övertygat sig, att
  denna döden liknande skepnad var hans fosterfaders, kastade han sig
  till hans fötter, omfattade hans knän och utbrast i höga klagorop.
  Läkaren och Eufemios skyndade att avlägsna den olycklige ynglingen,
  vars uppförande synbarligen ökade Petros' oro. Därefter avkläddes den
  sjuke och lades i säng. Han försökte tillkännagiva, att han icke ville
  det, men hans tunga var förlamad och hans käkar blytunga och orörliga.
  De i palatset boende prästerna erhöllo en timme därefter genom
  Eufemios underrättelse om biskopens högst betänkliga tillstånd. De
  samlades kring hans säng och vidtogo, sedan läkaren underrättat dem,
  att biskopens död var nära förestående, de högtidliga anordningar, som
  voro brukliga vid döendes läger. Vaxljus tändes, de församlade
  knäböjde, och Eufemios började med andäktig röst uppläsa de övliga
  dödsbönerna. Petros såg och hörde ännu vad som föregick omkring honom,
  men kunde endast med blicken uttrycka den harm, han kände över
  tillställningen. När man lade hans armar korsvis över bröstet,
  försökte han, ehuru förgäves, att draga dem tillbaka. Men när han
  slutligen kände, huru iskylan inträngde i hans bröst och nalkades hans
  hjärta, sammanträngdes hans medvetande, så länge det ännu var
  verksamt, i känslan av dödens oundvikliga annalkande och viljans
  oförmåga att hejda den. Ödets lek, om oförnuftig eller icke, var en
  verklighet. Det hade förlamat hans fot, sedan det fört honom till
  Petrus' tron, förlamat hans hand, sedan det samlat världens tyglar i
  henne.
  Än några ögonblick av självmedvetet liv, varunder inbillningskraften
  framtrollade bilder av Simon pelarmannen och av flaskan, varmed han
  hade försänkts i den dödlika dvalan--än en tanke, en bitter och
  förfärlig, framkallad just av detta inbillningsspel, en tanke på
  medtävlarnes anslag, på gift och dvaldrycker--och det sista tecknet
  av liv var försvunnet. Petros låg som ett lik med stelnade lemmar och
  slocknade ögon. Läkaren lade handen på hans hjärta och förklarade
  honom död.
  Det var Eufemios, som nu lutade sig över den döde och tillslöt hans
  ögon.
  Två dagar därefter skred ett högtidligt liktåg till storkyrkan, i vars
  gravvalv den homoiusianske biskopen nedsänktes. Om någon under den
  följande natten låtit öppna blykistan, vari han var lagd, och borrat
  ett glödgat järn i hans kött, skulle världen måhända bevittnat en ny
  uppståndelse ifrån de döda.
  Patriarken Eudoxos och den medtävlare om romerska biskopsstolen, som
  genom Petros' död kommit i besittning av densamma, voro båda eniga om
  att förklara honom för helgon. Föremål för de troendes dyrkan och
  förespråkare för deras böner, är han antecknad i helgonens skara under
  namnet den helige Petros av Aten.
  Eufemios vart hans efterträdare på Atens biskopsstol och bör nämnas
  som en av de fäder, vilka på de stora kyrkomötena ivrigast och
  verksammast bidragit att utveckla de dogmer, vilka ännu gälla som de
  enda rena.
  Eufemios måste uppleva den tid, då homoiusion till följd av en
  kejserlig kungörelse neddrogs till anseendet av en kättersk och gudlös
  lära. Eufemios kunde icke rädda homoiusion, men räddade sig själv
  genom att övergå till homousion, varefter--detta må även nämnas--han
  förenade sig i sina nya trosbröders ansträngningar att med eld och
  svärd utrota anhängarne av hans förra villfarelse.
  Krysanteus' olycklige son var ibland offren för Eufemios' fromma nit.
  Den stackars Klemens var vansinnig, och homoiusion för honom en
  nagelfast idé. Han kunde icke omvändas; han måste dö.
  Teodoros hade från Italien begivit sig till Afrika. Genom att avlägga
  prästdräkten och antaga ett annat namn lyckades han undgå förföljelse,
  men gjorde sig fullt värd att falla offer för anhängarne av »kyrkans
  och bekännelsens enhet», ty han levde och verkade med välsignelse i
  Kristus' anda alltintill sin ålderdom och vart en av länkarne i den
  kedja av protestanter, vilken genomgår tiden före den händelse, som
  kallas reformationen--förpostfäktningen till den stundande stora
  striden emellan Kristus' församling och tvångskyrkan.
  Några få år efter Krysanteus' död rullade folkvandringens böljor redan
  över romerska riket, och barbarernas härar stodo utanför Atens och
  Romas portar. Medeltidens tusenåriga natt föll över världen. En ny dag
  har kommit. Antiken och kristendomen genomtränga varandra. Deras
  sanningar skola förmälas till ett harmoniskt helt, och den sak, för
  vilken den siste atenaren stred förtvivlans strid--den politiska,
  religiösa och vetenskapliga frihetens sak--kämpar ännu, men icke
  längre förtvivlat utan med segervisshet.
  
  
  Utgivarens tillägg och anmärkningar.[1]
  
  Den siste atenaren, Rydbergs mest berömda prosadikt, skrevs
  ursprungligen såsom följetong i Göteborgs Handels- och
  Sjöfartstidning, där den började intagas i februari 1859. Mot slutet
  av samma år utkom den såsom bok å Hedlund & Lindskogs förlag.
  Den skrevs till god del såsom tendensskrift, vilket till fylles
  framgår av det märkliga förordet med dess mot den kyrkliga
  ofördragsamheten, samvetstvånget och formelväsendet riktade udd. I
  detta avseende utgör »Den siste atenaren» förberedelsen till Rydbergs
  teologiska strider under det nästa årtiondet.
  Förordet är intaget i första, andra samt, oväsentligt ändrat, i femte
  upplagan.
  Andra upplagan utkom 1866 hos L. J. Hierta; tredje, fjärde och femte
  1876, 1880 och 1892 hos Alb. Bonnier. I språkligt avseende äro de
  senare upplagorna retuscherade.
  Romanen är översatt i följande tolkningar:
  The last Athenian. Translated by W. W. Thomas j:r. Philadelphia 1869.
  Den sidste Athenienser. Oversat av Otto Borchsenius. Kbhvn 1874.
  Der letzte Athenienser. Culturhistorischer Roman. Aus dem Schwedischen
  von Emil J. Jonas. Leipzig 1875.
  Chrusanteùs. Uit het zweedsch door Ph. Wijsman. Amsterdam 1886.
  Viimeinen Ateenalainen. Helsingfors 1891. Översatt av Aukusti Dahlberg
  för en tidning i Tammerfors, översättningen omarbetad av professor O.
  A. Tudéer, verserna översatta av Kaarlo Forsman.
   KARL WARBURG.
  [1] Till sjätte upplagan 1898.