Den siste Atenaren - 24

  Petros hade under förföljelserna i Aten träffat åtgärder för att
  avvända varje fara från Krysanteus. Denna ömhet för filosofens liv
  hade sin grund i de planer, som biskopen byggde på sin unge fosterson.
  Klemens var Krysanteus' ende son och skulle en dag lagligen erkännas
  som sådan. Frågan gällde endast, när detta borde ske. Den glädje, som
  då väntade Krysanteus genom återfinnandet av den som förlorad ansedde
  och ännu saknade Filippos, måste få en stark bismak av bitterhet genom
  upptäckten, att denne son var kristian och präst. Ja, om Petros kände
  Krysanteus, så måste bitterheten och smärtan komma att vida överväga
  glädjen. Det vore ett slag, som skulle träffa hans högmod hårdare än
  något annat. För Klemens' religiösa tro fruktade Petros intet av denna
  upptäckt. Hans själ var fastvuxen i den strängaste rättrogenhet, och
  intet umgänge med fadern och systern, inga föredömen, inga läror, inga
  böner, inga hotelser skulle kunna rycka henne ur sin moderjord. Petros
  skulle alltid mäkta upprätthålla sitt välde över Klemens.
  Petros tvivlade ej, att Krysanteus, i trots av sin avsky för allt, som
  bar kristna namnet, skulle erkänna Klemens som sin försvunne son,
  Filippos, sedan han sett de intyg, som ådagalade dennes härkomst. Men
  ett vore att erkänna honom som son, ett annat att insätta honom till
  arving av sin ofantliga förmögenhet. Skulle Krysanteus även detta?
  Petros betvivlade det på goda grunder. Det vore att lämna det väldiga
  vapen, som han rastlöst nyttjade mot den gamla bildningens och lärans
  fiender--att lämna det just i händerna på samma fiender för att
  vändas emot hans egen sak. De slitningar, som ovillkorligt måste
  uppstå mellan far och son, kunde även bidraga att försvaga, ja kanske
  kväva faderskänslan. Och vid sidan av en sådan son stod ju en dotter,
  som hitintills ensam ägt anspråk på arvet--som ägde sin faders hela
  kärlek och förtjänte den. Petros hade hört ett rykte, att Krysanteus
  gjort ett arvsförordnande, i vilket han bestämt hälften av sin
  förmögenhet till Hermione, den andra hälften till den filosofiska
  skolan i Akademia. Detta rykte var även till sin senare punkt
  sannolikt, ty det hade från gamla tider varit ett bruk bland rika
  atenare att göra arvsförordnanden till förmån för denna skola, och
  Krysanteus hade dess större skäl därtill, som han var hennes
  stödjepelare, räknade sig som en Platons efterträdare på hennes
  lärostol och i Akademia såg den mäktigaste upprätthållaren av den
  gamla läran, bildningen och filosofien. Vad borde nu Petros göra? För
  honom var det av största vikt, att Klemens ärvde Krysanteus'
  förmögenhet, ty från Klemens' händer skulle den inom kort vandra över
  i Petros' egna, och väl i besittning av densamma skulle ingen makt på
  jorden kunna utestänga honom från biskopsstolen i Rom, sedan rikets
  spira övergått i den väntade homoiusianske kejsarens händer.
  Sedan en så lycklig tronförändring timat--och hon måste enligt
  Petros' åsikt tima--så vore utsikten till en för honom lycklig
  lösning av arvsfrågan given. Ty Krysanteus måtte insätta Klemens till
  sin arving eller icke--om blott han erkänt denne som sin son, så
  skulle en homoiusiansk kejsare icke tveka att i varje fall tillkänna
  hans förmögenhet åt den unge prästen, genom vilken den förr eller
  senare skulle övergå i kristna kyrkans omedelbara eller medelbara ägo.
  Klemens skulle förmodligen icke leva länge. Hans kroppshydda var svag,
  hans själsstämning antydde en tidig bortgång, hans böjelse för
  mysticismen bidrog att tära hans livs olja, de oundvikliga tvisterna
  med fadern, de stridiga känslor, åt vilka hans ställning till denne
  måste prisgiva honom, skulle påskynda hans död. Därefter vore det tid
  för Petros att framvisa det arvsförordnande Klemens skrivit och givit
  honom i händerna, och vilket visserligen insatte kyrkan till hans
  arving, men Petros, hans fosterfader, till den frie förvaltaren av
  huvudstolen.
  Det fanns ännu vid denna tid en gammal lag, enligt vilken döttrar icke
  fingo ärva. Denna lag var alltför sträng för att ej i tidens längd
  varda förgäten, åtminstone allt mindre tillämpad. Men för Petros var
  det nog, att lagen fanns; för tillämpningen på Hermione ville han
  själv sörja. Men om Krysanteus till hennes förmån hade träffat någon
  särskild åtgärd, så var Petros övertygad, att han skulle taga den
  tillbaka eller inskränka den, sedan han fått göra den överraskande
  upptäckt, att även hans dotters make vore kristian.
  Petros hade ämnat bereda Krysanteus denna överraskning på själva hans
  dotters bröllopsdag, som nu icke vore avlägsen, ty trolovningen
  emellan Karmides och Hermione var redan firad.
  Karmides, sade biskopen till sig själv, var ett redskap, med vilket
  Herren genom Petros skulle ytterligare straffa ärkehedningen och hans
  dotter. Hermione älskade honom, och Krysanteus skulle icke kunna göra
  deras förening om intet, sedan äktenskapets oupplösliga band en gång
  knutits. Men huru olycklig denna förening måste varda, sedan Karmides
  funnit sig sviken i sin egentliga avsikt med densamma: att
  återuppbygga sin förstörda ekonomiska ställning!
  Hans böjelse för Hermione måste kallna och lämna rum för den ovilja,
  som är naturlig frukt av en dylik misslyckad beräkning. Hans håg för
  utsvävningar skulle däremot vakna, om Petros kände sin Karmides rätt.
  Huru skulle den stolta Hermione kunna uthärda bördan av ett sådant
  äktenskap? Hennes själ måste otvivelaktigt böjas eller brytas.
  I förra fallet--böjd till jorden, hopplös och lidande--skulle hon
  icke länge kunna tillbakavisa den enda hugsvalelse, som finnes för ett
  sådant tillstånd. Hon skulle icke kunna motstå Petros' vältalighet.
  Hon skulle lyssna till evangelium och omvända sig.
  Då tillhörde Krysanteus' dotter, liksom hans son, den kristna kyrkan.
  Kristendomens hätske fiende vore förödmjukad. Han skulle stå som ett
  träd med skalad bark och brutna grenar.
  I senare fallet skulle Hermione, som en av stormen bruten blomma,
  hastigt vissna och dö.
  I båda händelserna hade biskopens beräkningar på Krysanteus'
  förmögenhet ingenting från hennes sida att frukta.
  Petros hyste blott en enda farhåga--att Krysanteus skulle dö, innan
  Filippos framdragits ur mörkret och erkänts för hans son.
  Petros hade talande personliga skäl att dölja Klemens' börd, så länge
  Julianus var romerska rikets kejsare och makten låg i händerna på det
  hedniska partiet.
  Först när purpurn smyckade en man, vars fromma sinne visste att
  underordna den världsliga rättvisan under kyrkans och lärans heliga
  fördelar, vore det rådligt att taga det viktiga steget. Ty under
  nuvarande omständigheter vore det i sanning icke blott möjligt, utan
  troligt, att Petros genom en förtidig upptäckt av förhållandet skulle,
  i trots av sitt ämbete, anklagas och dömas som förlupen slav och
  barnatjuv.
  Ty en domare, vars förstånd var omtöcknat av hedniskt mörker, skulle
  naturligtvis icke fästa ringaste avseende vid den omständigheten, att
  barnet stals i den ädla avsikten att frälsa dess själ från
  förtappelsen.
  Än mindre skulle han förmå inse, att om avsikten till och med varit en
  annan och vida mindre ädel--om hon helt enkelt varit en beräkning på
  Krysanteus' förmögenhet--hon likväl borde vara tillräcklig att
  rättfärdiga den anklagade, när denne härmed åsyftat ej blott sin egen,
  utan även den heliga, allmänneliga kyrkans fördel.
  Man kan härav föreställa sig, huru livligt Petros längtade efter den
  dag, som skulle medföra underrättelsen om Julianus' död.
  Petros upptogs av dessa tankar, medan han vandrade fram och åter i
  tempelportiken.
  Han lät sig icke störas av uppsyningsmannens klocka, när denne gav
  tecknet, att arbetarnes vilostund var ute. Som självvilligt deltagande
  i sina trosbröders mödor stod det honom fritt att infinna sig vid
  arbetet, när det behagade honom.
  Hans betraktelse avbröts först en god stund därefter, när han vid en
  tillfällig blick utåt gatan varseblev Krysanteus och Hermione, som
  nalkades stället.
  I samma ögonblick hörde han från andra sidan av portiken, där
  arbetarne voro sysselsatta, ett rop och sorl av röster. Han lämnade
  portiken för att se vad som var å färde.
  Den förste, som mötte hans blick, var Klemens, som förmodligen
  ditkommit för att söka honom. Föreläsarens kinder voro överdragna av
  vredens rodnad och hans hållning sådan, som om han hade utmanat någon
  till strid. Alla de närvarandes blickar voro riktade på honom eller
  den ett stycke från honom varande uppsyningsmannen, som fört båda
  händerna till sitt huvud, från vilket blodet rann ur ett sår utför
  hans ansikte.
  Klemens, som kommit för att träffa sin fosterfader, hade vid sin
  ankomst blivit vittne till ett nytt drag av uppsyningsmannens grymhet
  och i ett utbrott av sin harm gripit en sten och slungat honom mot
  kättarens huvud.
  - Fly! Fort härifrån! ropade de närmast stående homoiusianerna till
  den unge prästen.
  Andra samlade sig kring den sårade uppsyningsmannen.
  - Klemens, vad har du gjort? utbrast Petros förfärad. Skynda härifrån
  ... till Eufemios, och dölj dig hos honom.
  Men Klemens hade icke sans nog att lyda biskopens uppmaning. Med
  vreden blandade sig förvirring över hans egen handling. Petros fattade
  hans arm och ville, begagnande sig av den allmänna häpenheten,
  skyndsamt föra honom undan, då en man, som från något avstånd
  bevittnade uppträdet, ilade fram och förekom hans avsikt. Det var
  Kimon, den skeptiske filosofen. Han fattade med ena handen i Klemens'
  mantel, med den andra i biskopens tunika och sökte fasthålla dem, i
  det han ropade:
  - Nej, nej, lugnen er, mina vänner! Varför han I så bråttom? Rörelsen
  är måhända skenbar, och det tjänar då till intet att fjäska.
  Och då Petros med en kraftig stöt befriade sig och Klemens från Kimons
  tag, så att denne tumlade till marken, ropade han med hela styrkan av
  sina lungor:
  - Mördare, rövare! Hjälp, hjälp! Alla goda medborgare hit!
  Uppsyningsmannen, som nu hunnit sansa sig, hade skyndat fram och
  gripit ett fast tag i den unge brottslingen, för att hindra honom
  komma undan. Lustvandrande medborgare, som av ropen lockats till
  stället, förenade sig med honom. Petros insåg omöjligheten att rädda
  Klemens. Han släppte gossens arm, och då han varsnade Krysanteus och
  Hermione, som nu hunnit fram, drog han sig tillbaka till
  tempelportiken för att därifrån bevittna uppträdets vidare utveckling.
  Uppsyningsmannens blodiga ansikte sade Krysanteus genast, att något
  våld var förövat. Han lämnade Hermione, som stannade på avstånd, och
  skyndade in i hopen för att underrätta sig om förhållandet.
  Uppsyningsmannen hade träffats av en sten; Kimon och flera med honom
  hade sett, att den unge kristianske prästen slungat den med tydlig
  avsikt att träffa ett visst mål. Kimon, som i egenskap av vittne
  gjorde sig mycket viktig, förklarade på det bestämdaste, att olyckan
  icke uppstått av våda, utan med uppsåt. Det röjdes så otvetydigt av
  brottslingens utseende och rörelse, då han upptog stenen och kastade
  den. Dock tillade Kimon, att han här talade ur rent sinnlig synpunkt.
  För egen del tvivlade han, att någon sten funnes i hela världen, och,
  om han funnes, att han kunde kastas, ty all rörelse vore ju möjligen
  endast ett gäckande sken.
  Krysanteus vände sig bort från Kimon utan att lyssna till hans prat.
  Han överraskades synbarligen, när han fann, vem den anklagade var.
  Man torde påminna sig Hermiones beslut att genom Teodoros skaffa sig
  underrättelse om Klemens' framfarna öden. Men Teodoros hade kort efter
  det möte vi skildrat mellan honom och Hermione lämnat Aten för att
  besöka det av Krysanteus i Sunions bergiga trakter grundade novatian-
  och donatist-nybygget. Först dagen före den, som nu var inne, hade
  Teodoros återkommit till Aten och då skyndat till Krysanteus för att
  meddela honom glädjande underrättelser om nybyggets blomstrande och
  lyckliga tillstånd. Hermione, som under sin nya lycka icke förgätit
  den unge föreläsaren, hade då av Teodoros begärt de upplysningar denne
  kunde lämna om hans tidigare levnad. Teodoros visste i detta avseende
  endast, att Klemens var ett hittebarn, som i sin spädaste ålder fått
  Petros till fosterfader.
  Men denna upplysning var tillräcklig för att styrka Hermiones aning.
  i högsta måtto överraskad av densamma ilade hon till sin fader och
  meddelade honom vad hon anat och vad hon nu hört av Teodoros.
  Detta hände om aftonen, och följande dag hade Krysanteus och hans
  dotter från sin lantgård utanför Piræus begivit sig till staden för
  att söka Klemens.
  De kommo just nu från Skambonide, där de uppletat den homoiusianske
  biskopens bostad, men utan att finna honom eller Klemens hemma.
  De hade därefter gått till Afrodites tempel, i hopp att finna båda
  eller endera av dem bland de kristianer, som användes till
  byggnadsarbetet.
  Sedan Krysanteus övertygat sig, att det sår, som Klemens tillfogat
  uppsyningsmannen, icke var farligt, vände han sig till den förre och
  frågade:
  - Är du saker till det, varför man anklagar dig?
  - Ja, svarade Klemens stolt. Det var jag, som kastade stenen. Han är
  kättare den där, och jag såg, att han misshandlade en rättrogen.
  - Om så är, så skall han avsättas och straffas, sade Krysanteus. Du
  borde vänt dig till mig och åtalat honom. I stället har du utövat en
  självhämnd, som gör dig hemfallen under lagen. Betänk, unge präst,
  huru lätt det kunnat hända, att du dödat honom. Du kunde i detta
  ögonblick stått för mina ögon som mördare.
  - Än sedan? inföll Klemens. Tror du, att jag skulle blygts för det?
  Då jag slungade stenen, så var det min avsikt att döda honom. Gör nu
  med mig vad du vill. Jag är icke rädd för dig.
  - Olycklige, sade Krysanteus bleknande och med en blick på de
  kringstående, som hörde denna farliga bekännelse; ditt förstånd är
  förvirrat. Dina ord kunna icke tillräknas dig ... Mina vänner, fortfor
  han till åhörarne, denne gosse vet icke vad han säger.
  - Jag vet det alltför väl, I egyptier, som förtrycken Israel. I
  tvingen oss, liksom fordom, att släpa sten åt Farao. Edra
  arbetsföreståndare misshandla oss. Men de, som lägga sin hand på
  Herrens folk, äro saker till döden. Moses dödade en egyptisk man, som
  misshandlade en av hans folk. Det var samme Moses, som gav oss den
  heliga lagen. Och då han sade: du skall icke dräpa, så ställde han
  visserligen ingen kättare och otrogen i skygd av detta bud, ty annars
  skulle han dömt sig själv. Emellan er och oss är krig på liv och död.
  I skolen utrota oss eller vi eder. Men vår sak är Herrens och segern
  ligger i Herrens hand ...
  - Var är din fosterfader? frågade Krysanteus, avbrytande Klemens'
  vilda ordsvall.
  - Menar du Petros, som de kalla sin biskop? inföll Kimon.
  - Ja.
  - Nåväl, för att tala ur filosofisk synpunkt och med åsidosättande av
  mina giltiga tvivel om rummets, tidens och rörelsens verklighet--han
  var här nyss, och jag vill upplysa dig, min Krysanteus, att han är
  icke mindre skyldig än den här pojken. Tänk dig blott: han vågade slå
  en fri medborgare av Aten till marken, när denne, brinnande av iver
  för lag och rätt, hindrade den unge brottslingen fly. Av den saken
  skall bli en särskild rättegång, så sant som jag heter Kimon. För
  övrigt kommer han här själv. Han skall icke kunna neka, ty dessa mina
  vänner äro vittnen till hans uppförande.
  Petros framträdde nu med lugn hållning, hälsade Krysanteus och sade:
  - Denne yngling är min fosterson. Han har gjort sig skyldig till en
  överilad och farlig gärning. Jag kom till stället nyss efter att det
  skett. Vad vill du göra med honom? Skall du draga honom inför
  domstolen, eller vill du tillåta mig försona den slagne och straffa
  min felaktige son på det sätt, vartill min egenskap av hans förman och
  min faderliga myndighet förplikta mig? Jag vill försäkra dig, att
  kyrkans tukt är strängare än den världsliga lagen. Han skall
  fördenskull icke varda onäpst, om du, miskundande dig över hans
  ungdom, överlämnar honom i mina händer.
  - I dina händer? Du som uppfostrat denne yngling i så farliga
  grundsatser?
  - Min arkont, det är hårt att ställa läraren till ansvar för varje
  ord, som lärjungen fäller ...
  - Tiden är i sanning inne att närmare skärskåda de läror, som I
  prediken i mörkret. Den fördragsamhet, som kejsaren visat er, är icke
  längre på sin plats, när det yppar sig, att I hyllen och utspriden en
  sedelära, som hotar samhället. Jag vill, att du och din fosterson
  skolen följa mig hem. Jag sökte dig och honom i och för ett viktigt
  ärende, när detta uppträde ådrog sig min uppmärksamhet. Den ena saken
  låter nu förena sig med den andra. De röra båda din fosterson.
  Petros bleknade märkbart vid dessa ord. Men han återvann hastigt sin
  självbehärskning och sade lugnt:
  - Jag står till ditt förfogande, varefter han vände sig till Klemens
  och uppmanade honom följa sig.
  - Vart gå vi, fader? frågade föreläsaren, vars hela väsen uttryckte
  en feberaktig spänning.
  - Till Krysanteus' hus.
  - Varför till honom och icke till domstolen eller fängelset? Vad har
  jag med Krysanteus att göra? Jag vill icke träda inom hans tröskel.
  - Klemens, viskade biskopen, du är i dag icke lik dig själv. Glöm ej
  vad du är mig skyldig! Det nalkas måhända en viktig stund. Tygla dig,
  och vad än må hända, så förneka icke den kärlek, som ditt hjärta hyser
  för din barndoms vårdare.
  - Min fader, jag vill försöka vara lugn.
  Krysanteus återvände till Hermione. Medan de lämnade stället och
  styrde kosan till Tripodgatan, omtalade han för henne vad som
  förefallit utanför templet och den del, som Klemens haft i detta
  uppträde.
  Petros och Klemens följde dem på något avstånd, omgivna av en hop
  nyfikna bland dem, som varit vittne till den ovan skildrade
  tilldragelsen.
  Petros fortfor, i det han fattade Klemens' hand:
  - Det torde förestå oss något helt annat, än du väntar, Klemens. Jag
  menar nu icke straffet för din överilade handling. Detta är
  jämförelsevis en obetydlighet ...
  - Var lugn, jag hyser icke den minsta fruktan ...
  - Men det är möjligt, att din tillgivenhet för mig går den hårdaste
  prövning till mötes. Jag besvär dig fördenskull: var stark, min son!
  Låt icke överväldiga dig!
  - Ah, hur kan du tvivla på styrkan av min tillgivenhet och vördnad?
  Var finnes en makt på jorden, som kunde rubba dem?
  - Och likväl säger jag dig, Klemens, att det är möjligt, att jag ett
  ögonblick skall stå inför dina ögon som en skuidbelastad man, som en
  fiende till din lycka ...
  - Det är omöjligt, fader.
  - Låt mig hoppas det. Jag går då, vad än må hända, till seger i
  stället för nederlag.
  När man anlänt till Krysanteus' hus vid Tripodgatan, gick Hermione på
  sin faders önskan till sin kammare för att där avvakta utgången av
  samtalet.
  Klemens kvarlämnades i aulan. Krysanteus bjöd Petros följa sig till
  ett avskilt rum i husets övre våning.
  Petros hade under tiden fattat sitt beslut. Ifall saken, på vilken
  Krysanteus antytt, verkligen vore den, som biskopen förutsatte, så
  gällde det att icke häpna för den ogynnsamma skickelsen, utan att
  tvinga henne att övergå på Petros' sida.
  När de båda männen sägo sig ensamma i Krysanteus' arbetsrum, var
  Petros den förste, som tog till ordet.
  - Jag inträder ogärna i ditt hus, min arkont. Åsynen av dina bilder
  och böcker höves lika litet mina ögon, som mina grova sandaler detta
  vackra golv. Men då jag icke avtager dem i kyrkan, så må du ursäkta,
  att jag ej heller avkläder mig dem hos dig.
  - Se här, sade Krysanteus och pekade på en dörr som förde ut till
  balkongen. Låt oss taga plats härute. Där lider du ej av någon syn,
  som kan störa din uppmärksamhet på mina ord, och där skall dagens
  klara ljus falla på ditt anlete.
  - Frukta icke. Jag är i mörkret densamme som i den klaraste dager,
  sade Petros, i det han följde Krysanteus till balkongen. Det är ju
  tvenne ärenden, rörande min son Klemens, om vilka vi hava att samtala.
  Det ena känner och beklagar jag. Det andra känner jag icke. Vill du
  hava några upplysningar om honom, så står jag till din tjänst. Jag
  känner honom från hans första barndom och är färdig att meddela dig
  allt vad jag vet.
  - Det är gott, sade Krysanteus med en genomträngande blick, som
  biskopen med lugn uthärdade. Jag har hört sägas, att Klemens är ett
  hittebarn. Förhåller det sig så?
  - Ja.
  - Huru kom han i dina händer?
  - Genom den, som funnit och upptagit honom.
  - Du vet måhända, att jag själv förlorat en son. Det är nu omkring
  sjutton år sedan han försvann, jag vet icke huru, men tillika med
  honom försvunno två slavar, som voro far och son, ur mitt hus. Dessa
  människor voro kristianer, och det är sannolikt, att de rövat honom.
  Du kan därav fatta det deltagande jag hyste för din fosterson
  alltifrån den dag, då jag fick veta, att han var ett hittebarn, och
  det så mycket mer, som han, att döma av utseendet, har samma ålder,
  som min olycklige Filippos skulle haft, om han ännu levde.
  - Jag fattar fullkomligt detta deltagande, sade Petros, och jag
  beklagar din olycka, men anser, att hon uteslutande faller på dig och
  icke på din son, om det är sant, att han bortrövades av kristianer.
  Detta talat från min synpunkt, Krysanteus. Däremot skulle jag ansett
  honom mycket olycklig, om han förblivit i din vård och av dig
  uppfostrats till en fiende av den gudomliga uppenbarelsen. Om den
  tanken kan trösta dig, att de bortfört honom i ädelt uppsåt och att de
  ägnat honom den ömmaste vård, varav de varit mäktiga, så låt mig
  övertyga dig, att så skett, ty jag känner mina trosbröder.
  - Dina ord styrka sannolikheten, att de båda slavarne bortfört min
  son ...
  - Detta är även min övertygelse.
  - Olycksaliga lära, som förvirrar de enklaste rättsbegrepp, upplöser
  familjebanden och splittrar världen! Men lämnom våra olika åsikter
  åsido! Jag önskar utförligare upplysningar om Klemens, ty en aning,
  måhända vilseförande, men naturlig i mitt läge, vill intala mig
  ingenting mindre än att han är min son.
  - Du säger något! ... Huru märkvärdigt, att denna tanke icke
  längesedan uppstått även hos mig! Men antalet hittebarn är ännu i våra
  dagar så stort, att vi vid närmare eftersinnande icke må undra
  däröver. Konstantius förbjöd det rysliga bruket att utsätta barn. Det
  fortfar dock ännu; men märk väl, Krysanteus, vi kristianer göra oss
  aldrig skyldiga till detta nesliga brott emot Gud och naturen.
  - Huru gammal var din fosterson, när du emottog honom av hans förste
  vårdare?
  - Han syntes vara omkring tre år gammal.
  - Vem var den man, av vilken du emottog honom?
  - En slav från Aten.
  - O,I barmhärtige gudar! Skulle då denne Klemens verkligen vara min
  son, Filippos! ... Petros, fortfor Krysanteus, omtala allt vad du vet
  om denne man och dölj intet. Den till utseendet obetydligaste småsak
  kan föra oss på de rätta spåren, kan styrka eller omintetgöra den
  sannolikhet du givit mig.
  - Tyvärr, min arkont, du fordrar mer än jag kan uppfylla. Den
  ifrågavarande mannen låg på sin dödssäng, när han anförtrodde Klemens
  åt min vård, och vad han meddelade mig var föga och skedde under
  biktens insegel, som icke får brytas.
  - Var vistades du då?
  - I Antiokia, där jag studerade vår heliga teologi.
  - Och mannen var en slav från Aten?
  - Ja.
  - Och han yppade, att barnet, som han anförtrodde dig, var ett
  hittebarn?
  - Han sade något mer, som jag ej får omtala. Nog av, han hade räddat
  den späda varelsen från att drunkna ... förmodligen i den gamla lärans
  dy.
  - Du har således icke några vidare upplysningar att meddela mig?
  - Jo, ännu en omständighet, som måhända är av större vikt än alla de
  förvirrade upplysningar, som den döende slaven lämnade mig.
  - Nåväl?
  - Som ett minne från Klemens' barndom, och viktigt, emedan det kan
  bidraga att avslöja hans börd, har jag förvarat en duk, som
  ursprungligen synes hava varit ett vaggtäcke. Det är av dyrbart ämne
  och visar i mitten ett konstmässigt vävt Medusahuvud. Kan du minnas,
  att din son ägde något sådant?
  - Var förvarar du detta täcke?
  - I mitt hem.
  - Gott. Vi skola se det. Vad du nu sagt vill skingra mitt sista
  tvivel, att jag i Klemens återfunnit min son, Filippos. Den första
  aningen härom uppstod hos min dotter, när hon såg honom och förvånades
  över hans likhet med en bild av min avlidna maka, deras gemensamma
  moder, Elpenike.
  - Elpenike? Du säger att detta var hennes namn?
  - Ja.
  - Elpenike, Hermogenes' dotter?
  - Ja.
  - Detta namn finnes invävt i duken, sade Petros. Varje tvivel är
  således försvunnet. Jag lyckönskar dig att hava återfunnit en son, som
  du så länge sörjt som förlorad.
  - Ja, prisade vare gudarne, sade Krysanteus med en djup suck.
  - Men på samma gång jag måste lyckönska dig, fortfor Petros, måste
  jag beklaga mig själv, ty vad du vinner är en förlust för mig. Det
  uteslutande anspråk jag ägt på hans ömhet skall hädanefter delas med
  dig. Blodsbandet skall uttaga sin rätt, vilket svårligen kan ske, utan
  att det andliga slappas, som förenar honom och mig. Jag har älskat
  Klemens och jag älskar honom ännu, som om han vore min egen son. Allt
  vad jag har kunnat göra för hans lycka har skett. Jag vet, att vi äro
  av mycket olika tankar om villkoren för en människas lycka, och att
  den väg till sällheten, på vilken jag infört Klemens och han
  oförvitligt vandrat vid min sida, är motsatt den, som du själv skulle
  anvisat honom. Men mina goda avsikter genomskina mitt handlingssätt,
  och dem bör du icke kunna misskänna. Jag önskar detta erkännande från
  dina läppar, när jag överlämnar Klemens i din hand. Det är den enda
  belöning, varpå jag gör anspråk för att jag åtog mig honom, då han var
  ett värnlöst barn, och denna skall du icke kunna vägra mig.
  - Vi skola först, såvitt möjligt är, övertyga oss, att ingen
  villfarelse äger rum. Därefter skola vi tillse, vilken giltighet ditt
  anspråk äger. Jag är icke villig att genast erkänna det. Tillåter du,
  min biskop, att jag gör dig några frågor om dina egna
  levnadsomständigheter?
  - Varför icke?
  - Du synes vara ett tiotal år yngre än jag. Var är du född?
  - I Efesos av kristliga föräldrar, svarade Petros. Min fader var en
  ringa hantverkare, men hans minne lever i min välsignelse. Genom
  träget arbete hade han samlat en liten summa, varmed han understödde
  mig på den heliga, men med försakelser stenlagda bana, som jag av fri
  böjelse valt och på vilken jag fortgått, tills jag vart vad jag är:
  biskop av Aten och en ringa Herrens tjänare. Se där i korthet min
  levnadsteckning.
  Krysanteus gjorde honom några ytterligare frågor om hans faders namn
  och släkt, om det hantverk, varmed denne försörjde sig, när han dog o.
  s. v., vilka frågor biskopen besvarade, varefter Krysanteus uttryckte
  sin önskan, att de genast skulle gå till Petros' bostad i Skambonide,
  för att se det märkvärdiga vaggtäcket.
  Klemens, som i aulan avvaktat samtalets slut, befalldes att följa dem.
  Han hade ännu icke en aning om vad frågan gällde.
  När de kommit till biskopens bostad, och denne ur sina gömmor framtog
  den omsorgsfullt bevarade duken, undrade Klemens mycket, vad det
  skulle betyda, och hans undran förvandlades till en orolig aning, när
  Krysanteus noggrant mönstrade denna lämning ifrån hans hemlighetsfulla
  barndom och slutligen förklarade, att han igenkände den, och att det i
  duken invävda namnet tryggade honom mot varje fara för misstag.
  - Jag påminner mig nu, sade Petros, att Klemens i sin barndom även
  ägde en halsprydnad, en amulett eller något dylikt. Men jag
  bortkastade den, då jag såg, att figurerna på densamma hade en hednisk
  betydelse. De voro tre kvinnor, sysselsatta kring en slända, och
  skulle förmodligen föreställa de tre parcerna ...
  - Även detta träffar in, utbrast Krysanteus. Min dotter äger en
  alldeles liknande prydnad. Det var från gamla tider ett bruk inom min
  släkt, att barnen fingo en sådan ... Och ju mer jag betraktar denne
  yngling, dess tydligare återfinner jag i hans ansikte de oförgätliga
  dragen av min bortgångna maka. Mitt hjärta säger mig, att det är han.
  O ve den man, som från början rövade honom från hans fader! Klemens,
  fortfor Krysanteus,--ty jag måste kalla dig vid detta namn, emedan