🕥 34 хвилин читання

Den siste Atenaren - 08

Загальна кількість слів становить 4447
Загальна кількість унікальних слів становить 1789
25.3 слів у 2000 найпоширеніших слів
34.2 слів у 5000 найпоширеніших слів
38.9 слів у 8000 найпоширеніших слів
Кожна смужка відображає відсоток слів на 1000 найпоширеніших слів
  Det förtroliga samspråk pelarmannen förde med sin korp avbröts, när
  hans skarpa öra uppfångade ljudet av nalkandes steg på gräsmattan. Han
  hade suttit med ansiktet riktat mot olivdungarne i tavlans bakgrund.
  Nu vände han sig om och lade sig på magen, och hans kala huvud med det
  lurviga skägget stack fram emellan kapitälens lövverk, som ett
  hiskligt vilddjurs, spanande genom ett busksnår. Korpen hade flyttat
  sig till hans axel.
  Simon var harmsen över att störas i sin måltid. Han hade väl ännu icke
  sjungit sin aftonpsalm, men det började lida långt in på natten, och
  han ville vara ensam. Därför röt han redan på avstånd mot de kommande:
  - Gån bort, gån bort! Gån, säger jag!
  Men när de likväl nalkades, gnistrade hans ögon, och han började i en
  ton av gäckeri:
  - Kommen, mina barn! Kommen och hören! Varför skall örat vara fäst
  vid huvudet? Slit av örat, dumma människa, och spika det på ditt bröst
  ....
  Dessa ord utgjorde inledningen till en av de förvirrade
  straffpredikningar, med vilka han plägade skrämma ensliga vandrare,
  som nalkades pelaren i olämplig tid. Men Simon hann ej fortsätta, ty
  han avbröts av en välkänd röst, som ropade:
  - Fader Simon, du skall icke vredgas. Det är jag, Petros, som kommer.
  - Ah, det är du, Petros, biskopen ... biskopen! Ah!
  - Jag har uppfyllt din önskan och för min unge Klemens till dig.
  - Vem är Klemens?
  - Du vet det, fader.
  - Klemens? Nej.
  - Klemens, min unge fosterson, om vilken jag en gång talade med dig,
  och som du önskade få se.
  - Ah! Nu vet jag.
  - Han kommer för att bedja om din välsignelse.
  Pelarmannen låg kvar en stund i den ställning, han intagit, och fäste
  sin blick på biskopens unge följeslage, som nu hade dragit tillbaka
  kåpan och visade blottat sitt av långa, ljusbruna lockar omsvallade
  huvud. Därefter reste sig Simon på knä, förde handen eftertänksamt
  till sitt skägg, såg sig omkring med spejande blickar i alla
  väderstreck och fattade sin lina, vars ena ända han lade flera varv
  kring ett av kapitälens utskjutande blad.
  Korpen, som nu var sömnig, oroades av denna rörelse, flaxade, lyfte
  sig och flög med tunga vingslag till närmaste punkten av den
  halvförfallna stadsmuren, där han satte sig i skuggan av en
  myrtenbuske och stack huvudet under vingen.
  Vid den tystnad, som rådde, förnummos från avstånd melodiska toner,
  och på ån, som lyste i månens sken likt smältande silver, närmade sig
  en båt.
  I nästa ögonblick fattade helgonet med bägge händerna linan, sköt sig
  ut från kapitälen och gled ned till marken.
  Han stod, eller rättare, han satt nu nedhukad bredvid pelaren framför
  biskopen och föreläsaren, vars vördnad för helgonet, när han såg det
  så nära för sina ögon, borde hava blandats med fasa. Solen hade bränt
  och vindarne torkat denna varelse till ett benrangel, överdraget av
  ett svartbrunt skinn, där ådrorna lågo som strängar och rörde sig som
  hopsnodda maskar, medan de genomströmmades av den ringa blodmassa, som
  ännu spred liv i de ohyggliga formerna. Ögonen lågo djupt i sina
  hålor, och ringarne kring deras stenar lyste med brunröd glans.
  Helgonet satt i en halvt knäböjande ställning, med benen under sig,
  framlutad, stödd på de långa hårvuxna armarne, som lämnades bara av
  björnpälsen.
  Petros vidrörde vördnadsfullt hans skägg och knän, samt viskade därvid
  i hans öra:
  - Fader, vakta din tunga!
  I Simons ögon blandades den vilda glansen med ett uttryck av klokhet
  och hemligt förstånd. Han nickade och riktade sin blick på Klemens.
  - Kom till mig! Räds icke! sade han med omisskännlig ömhet i sin ton.
  Klemens lydde. Han nalkades med den djupaste vördnad, böjde sitt huvud
  och sade:
  - Din välsignelse, gode fader!
  Månen lyste i denna stund på två varandra närmade anleten: ynglingens
  sköna och ljuvligt rena, gubbens vidunderligt fula och skräckinjagande
  ... de närmade sig varandra, liksom för att tydligare visa det
  omätliga avstånd, som kan finnas mellan individuella daningar inom
  samma släkte, ty de voro så skilda, så motsatta, som det typiskt
  mänskliga skiljer sig från det urartade, det som i förlusten av sitt
  mänskliga varder förskräckligare än det rysligaste, djurvärlden har
  att uppvisa ... och likväl--vem skulle ana detta?--var det den
  änglalike ynglingens uppriktiga, varma, innerliga längtan att varda,
  vad han var, den ohyggliga, vidunderliga skepnaden, som satt framför
  honom och lade sin ena hand på hans lockar, medan den andras skrumpna,
  med långa naglar väpnade fingrar foro över hans kind.
  För Klemens försvann det rysliga i uppenbarelsen för det heliga, som
  han inlade i henne. För honom var denne gubbe skön.
  Under detta uppträde kände sig Petros orolig. Han fruktade, att
  pelarmannen skulle säga något, som han icke borde. Han skyndade därför
  att avbryta det med följande ord:
  - Fromme fader, jag har nu tillfredsställt din önskan att se min
  unge, högt älskade son. Och han har även undfått vad han
  efterlängtade: din välsignelse. Det är tid att lämna dig i ro.
  Pelarmannen stödde sig med ena handen mot marken; den andra förde han
  till sina ögon, likasom hade han bländats av månens klarhet.
  - Klemens, sade biskopen, jag har några förtroliga ord att säga den
  helige. Gå förut och vänta mig vid stadsporten.
  Van att lyda, hälsade den unge prästen det gamla helgonet ett
  vördnadsfullt farväl och avlägsnade sig över fältet.
  En stund förflöt under tystnad, medan Simon förde handen över sina
  ögon. Han avlägsnade från dem en främling, som sedan länge icke hade
  visat sig där--en tår, pressad av ömma känslor. Därefter sade han, i
  det han såg sig omkring:
  - Varför gick Filippos?
  - Nämn icke detta namn, min fader! bad Petros med oro, ehuru ingen
  kunde höra dem. Jag vågade icke låta honom stanna kvar, ty du förmår
  ej vakta din tunga.
  - Du har rätt, sade gubben och lade båda händerna på sin hjässa. När
  jag har knäböjt länge, blir jag så besynnerlig här uppe. Det susar och
  brusar i min hjärna. Men låt mig få återse honom! Jag skall nog akta
  mig. Han heter nu icke Filippos, utan Klemens; han är icke längre
  Elpenikes son ... visst icke!
  ... O, fortfor han till sig själv, vad han liknar henne! Elpenike i
  bröllopsskrud med myrtenkrans på sina lockar! Elpenike i gravskrud med
  sellerikrans omkring sin panna! Elpenike i gravskrud ... Elpenike!
  Simons järnbröst höjdes av en djup suck, som liknade en dödsrossling;
  han vände sig och lutade mot den kalla pelaren sitt rysliga ansikte,
  sin brännande panna, sin kind, som vittnade det nya undret av en tår.
  - Lugna dig, fader! sade Petros, som först nu varsnade helgonets
  upprörda tillstånd. Hör du ej? Här nalkas människor. Det kommer en båt
  på ån. Låt ingen se, att du har lämnat ditt tillhåll där uppe!
  Petros' påminnelser understöddes av en cittras toner, som ledsagade en
  livlig, klar, melodisk sång, stundom avbruten av skratt och glada,
  samtalande röster. Båten, varifrån dessa ljud förnummos, närmade sig
  med sakta och jämna årslag i det silvrade vattnet.
  Biskopens ord voro fullkomligt ägnade att återkalla Simon till sans,
  ty de talade till hans asketiska ärelystnad. Han rätade sig upp, sände
  en skarp och hastig blick bort emot ån, fattade linan, jämkade henne
  till den skuggade sidan av pelaren och klättrade med en apas vighet
  upp till kapitälen. Uppkommen dit, intog han sitt vanliga läge, stack
  huvudet ut mellan kapitälens lövverk och sade i förtrolig, angelägen
  ton:
  - De kunna icke hava sett mig, Petros.
  - Nej, du må vara lugn.
  - Petros, Filippos är kristian?
  - Ja visst.
  - Filippos är ju döpt? Filippos är ju präst?
  - Ja.
  - Härligt, härligt! Så ville jag hava det. Lilla lamm, som vi frälste
  ur vargens klor! Lilla lamm, som vi buro hem till den rätte herden!
  Petros, låt mig få återse det lilla lammet! Var icke rädd! Jag skall
  vakta min tunga. Låt honom komma före solnedgången; du vet, att jag
  icke talar före solnedgången.
  - Jag skall varje afton hitsända Klemens med bröd och vin.
  - Petros, du är en god son. Min tusenfaldiga välsignelse över dig,
  min gode Petros! Men hur är det? Är det den förhatlige, som låter
  ringa klockorna i staden?
  - Krysanteus? Du menar honom?
  - Ja. Äro icke han och hedningarne ånyo herrar i staden?
  - Vad säger du? Den högste hindre, att en sådan tid någonsin
  återkomme!
  - Eller firen I nu varje natt martyrernas fest?
  - Vad har ingivit dig denna tro, min fader?
  - Han I ej i de två sista nätterna samlats där borta? sade Simon och
  utsträckte armen mot olivdungarne. Har jag icke hört de trognes
  psalmer ljuda, såsom komme de ur jordens sköte? Det är ju som fordom,
  då vi förföljdes för vår tro och firade Herrens fest i kulor och
  gravkamrar. Härliga tid!
  Och pelarhelgonet började sjunga en av dessa psalmer--i början med
  sakta röst, som om han velat härma de ljud, om vilka han talat
  --sedan med allt starkare stämma, som om han velat överrösta de glada
  tonerna från den allt mer och mer sig närmande båten:
   Guds namn är känt i Judaland, förhärligat i Israel,
   han Sion till sin borg har valt, i Salem står hans helga tjäll.
   Han krossar bågar, spjut och svärd,
   de stolte digna till hans fot,
   och bävande den hela värld
   förstummas för hans vredes hot.
   Se Rövarbergen! På sin grund de svikta för hans ögas blink,
   och krigarskaror domnande nedlägga vapen på hans vink,
   se vagnen stannar med sitt spann,
   och dött är stridstrumpetens ljud
   och sänkt i dvala häst och man
   vid blott en vink av Jakobs Gud.
  Petros' ansikte uttryckte den största spänning vid den upptäckt, han
  trodde sig hava gjort i helgonets ord om den nattliga gudstjänsten.
  Men som han visste, att det skulle båta till intet att äska vidare
  upplysningar av Simon, och då han dessutom kände, att denne, så snart
  han fördjupat sig i sina älsklingspsalmer, icke ville störas, beslöt
  han att i tysthet avlägsna sig, så mycket mer som Klemens väntade
  honom vid stadsporten och natten var långt framskriden.
  Han vandrade med långsamma steg över slätten, på vilken hans skepnad,
  höljd i den vida kåpan, kastade en fantastisk jätteskugga. Det gick i
  Aten en sägen, att någon hade sett en skugga på marken såsom av en
  människa--men utan att en sådan eller något annat rörligt föremål
  kunde upptäckas--långsamt över fälten närma sig dubbelporten och där
  försvinna. Måhända hade berättarens inbillning skapat denna syn av
  ingenting annat än skuggan från ett förbi månen seglande moln; eller
  kanske hade den dova, obestämda, tryckande fruktan, som lik en tung
  luft vilade på befolkningen, givit sig uttryck i denna sägen. Men var
  och en, som i detta ögonblick sett den enslige vandraren skrida över
  det skydda pelarfältet, kunde gripits av en liknande aning och känt,
  att en olycksande, lekamliggjord i detta väsen, närmade sig den
  slumrande staden.
  Sången, cittraspelet och det muntra sorl, som nyss förnummits, hade
  överröstats av Simons starka, andaktsfulla sång och plötsligt tystnat,
  och endast de jämna årslagen hördes, medan båten gled fram på sin
  ljusa, lugna, slingrande bana mellan pilar och cypresser. Det glada
  lag, som var samlat inom relingen, hade upphört att skratta och sjunga
  och lyssnade nu för omväxlings skull till pelarmannens sång.
  Båtens förstäv var prydd med rosor, blomsterkedjor hängde kring hans
  sidor; två gossar, fagra som Hylas och Ganymedes, förde årorna,
  Praxinoa, den förtjusande hetären, satt som härskarinna över rodret.
  Olympiodoros, den gudomlige men av en otacksam eller minnesslö
  eftervärld förgätne skalden, låg vårdslöst utsträckt på svällande
  dynor med huvudet i Praxinoas knä och svärmade, småleende, lycklig och
  halvrusig, bland månen, stjärnorna och de vita strömolnen. Palladios,
  sångaren, som nyss hade tystnat, satt där bredvid med ena armen kring
  sin cittra och den andra kring livet på en femtonårig, svartögd,
  syrisk dansarinna, lyssnande med ironisk förtjusning till
  pelarhelgonets sträva sång. Karmides, insvept i en veckrik mantel, låg
  i samma behagliga ställning som hans vän Olympiodoros, men i stället
  för att välja ett lika hult örngott i Myros knä, hade han med armbågen
  stödd emot relingen lutat sig över vattnet och roade sig med att skåda
  månens bild där nere i djupet och doppa fingerspetsarne i den svala
  böljan. Myro hade tagit kransen från hans huvud för att fläta violer i
  rosorna och kastade allt emellanåt, liksom det övriga sällskapet, en
  blick bort till pelaren och småskrattade eller försökte småskratta,
  alldeles som det övriga sällskapet, åt den underliga, skrovliga
  sången, som likväl skar igenom märg och ben, allvarlig som han var,
  och i de känslor, de tankar, han väckte och uttalade, så avbrytande
  mot den sorglösa omgivningen, den tysta nejden, den milda himmelen,
  den sköna natten med dess trolska ljus.
  Ty Simon sjöng om något, som är jämmerfullt och förkrossat, om en
  varelse i skapelsen, som icke delar hennes harmoni, vars ben smäkta,
  vars lemmar brinna av syndmedvetandets tärande eld, som ryter i sitt
  hjärtas ångest, seende att synderna likt stormande vågor slå
  tillsammans över hennes huvud.
  Simon sjöng om en sträng och förskräcklig Gud, vars vrede ingen kan
  stilla, som försätter bergen, rör jorden, så att hennes pelare darra,
  talar till solen, att hon ej går upp, och förseglar stjärnorna; som
  sänder sina änglar med vredens skålar över världen att omstörta
  hedningarnes stad, det stora Babel, det glada, av silke, guld och
  scharlakan skinande, så att ljus och ljusstake icke mer skall lysa
  där, bruds och brudgums röst aldrig mer varda hörd därinne ...
  När denna sång tystnat, ljöd ånyo från den blomsterprydda båten
  cittrans toner, som ledsagade följande dityramb:
   Gossar och flickor!
   härlig är livets
   rosiga morgon.
   Luftiga, ljuva,
   mysande timmar
   sväva i lätta,
   flyktiga rader
   över dess nejds e--
   lysiska vår.
   Snabba, o snabba
   äro de sköna
   himmelska väsen,
   flyende hän mot
   strålande fjärran;
   medan er egen
   glättiga kor
   föres av ödet
   bort till ett motsatt
   mörknande fjärran.
   Skynden, o skynden,
   flickor och gossar,
   skynden att bryta
   luftiga kedjan,
   ilen att slå i
   njutningens bojor
   dessa olympiskt
   leende, ljuva,
   flyktiga barn!
   Hän ur vår ena
   dallrande vågskål
   plockar beständigt
   moiran, den grymma,
   fröjdernas gyllne,
   räknade vikter,
   kastar i andra
   sjunkande vågen
   slappade sinnens,
   mattade krafters,
   mödors och sorgers
   tyngande bly.
   Hastigt som facklan
   fångas och flyr från
   hand och till hand i
   panateneiska
   nattliga festen,
   måsten I lämna
   ungdomens evigt
   brinnande fackla
   till de bakom er
   ilande yngre
   rosiga släkten,
   medan I själva
   sjunken i ålderns
   svartnande skuggor,
   sjunken i gravens
   tigande natt.
   Kindens som ängens
   blommor förblekna.
   Svallande lockar
   glesna som lundars
   höstliga kronor.
   Strålande blickar
   slockna som festers
   tynande lampor.
   Skynden, o skynden,
   gossar och flickor,
   flickor och gossar,
   skynden att tömma
   fröjdernas nektar!
   Kransa pokalen,
   slut till ditt ännu
   svärmande hjärta,
   flicka, din gosse,
   gosse, din mö!
   * * * * *
  Petros hade återvänt till sitt palats och önskat god natt åt den unge
  föreläsaren, som väntat honom vid stadsporten och nu gått till sitt
  sovrum i peristylen.
  Petros var åter ensam i sin studiekammare. Ehuru han under hela den
  förflutna dagen varit i sträng verksamhet, kände han icke behov av
  vila. Han sökte fängsla sin uppmärksamhet vid Tertullianus' bok, som
  låg uppslagen på bordet, och hans blick föll på följande ord, dessa
  märkvärdiga, vilt kraftiga paradoxer, i vilka Tron har skrivit sin
  frihets- och självständighetsförklaring mot Vetandet:
  »Guds Son är korsfäst. Det är skymfligt och därför ingenting att
  blygas för.»
  »Guds Son är död. Det är orimligt och just fördenskull troligt.»
  »Och begraven stod han upp ifrån de döde. Det är visst, emedan det är
  omöjligt.» [1]
   [1] »Crucifixus est Dei filius; non pudet, quia pudendum est. Et
   mortuus est Dei filius; prorsus credibile est, quia ineptum est. Et
   sepultus resurrexit; certum est, quia impossibile est.»
  Men de enade krafterna av den läsandes vilja och den lästes eldiga
  vältalighet voro icke i stånd att tillbakatränga de tankar, som
  biskopen hemfört i sin själ. Han lämnade boken och vandrade länge av
  och an i rummet.
  Innan han äntligen gick till sin sängkammare, hade han öppnat det
  under bokfacket stående skåpet, framtagit en liten flaska av silver
  och en större av glas, gjutit några droppar av den förra, som innehöll
  en dvaldryck, i den senare, som innehöll ett lätt, oskyldigt vin, och
  därefter ställt de båda flaskorna tillbaka på sin plats och läst
  skåpet.
  Efter tre till fyra timmars sömn var han åter vaken för sina tankar.
  Han lämnade bädden i morgongryningen, just vid den tid, då Eufemios,
  den korthalsade presbytern, krokig och höljd i sin kåpa, med en lampa
  och en nyckelknippa i ena handen och ett lerkrus i den andra, gick
  över en liten mörk gård bakom peristylen och stannade framför en
  källardörr, som han med en stor nyckel, sedan han ställt lampan på en
  bänk, öppnade.
  Palatsets gamle nattväktare, som på en gång var kyrkobetjänt och
  biskoplig tjänare, satt insvept till näsan i en grov kappa på samma
  bänk, funderande bredvid sitt timglas och sin hornlykta. Han dök med
  munnen upp ur kappan, vände sig till Eufemios och sade:
  - Broder, det har varit en ledsam natt. Jag har hört där nedifrån
  hans suckar och kvidande, och det var mig rysligt svårt att icke ge
  honom vatten. Vad har han då gjort?
  - Han förnekar kyrkan, svarade Eufemios, i det han återtog lampan och
  gick ned för källartrappan.
  
  
  NIONDE KAPITLET.
  Filosofens hem.
  
  Nedanför Akropolis' östra sluttning sträckte sig från norr till söder
  den vackra Tripodgatan, vars västra husrad, börjande vid Prytanernas
  palats och slutande vid Perikles' Odeion, var en oavbruten kedja av
  monumentala byggnader, medan den östra utgjordes av enskilda hus,
  uppförda i lätt stil och endast en eller två våningar höga, för att ej
  genom sin storlek minska intrycket av de förra, vilka, liksom
  hellenernas offentliga byggnader i allmänhet, utmärkte sig mer för
  ädla former än kolossalitet.
  Av Tripodgatans praktverk återstår än i dag en rund, tornartad, av
  korintiska halvpelare omgiven byggnad med sirligt bjälklag, mejslad
  fris, som framställer Dionysos' äventyr med rövare, samt välvt tak,
  som överst prydes av en akant med yppiga, behagfullt fallande blad. En
  inskrift upplyser, att byggnaden skall föreviga äran av atenaren
  Lysikrates' och hans stams, den akamantiskas, seger i en tragisk
  kortävlan.
  Denna smakfulla minnesvård av en seger i skönhetens värld har under
  senare århundraden stått inklämd mellan de dystra, smutsiga murarne av
  ett kapucinkloster--liknande där ett leende barndomsminne, som
  fortlever i en grubblande, mörk och sluten själ. Munkarne hava nyttjat
  honom till gisselrum och fängelse. Ödet leker, som en konstnär, med
  färgbrytningar.
  Mitt emot denna minnesvård, vid andra sidan av gatan, låg Krysanteus'
  hus. Endast två våningar högt, hade det stor utsträckning och
  inneslöt, utom aulan och fruntimmersgården, en icke obetydlig
  trädgård. Fattade man den förgyllda bronsring, som prydde porten, och
  med en knackning tillkännagav sin önskan att slippa in, öppnades den
  snart av en gammal fryntlig tjänare, och man inträdde i en lång, skum
  förstugugång, som dag och natt upplystes av en lampa. När den
  motsatta, vanligen stängda dörren öppnades, tedde sig en överraskande
  vacker, av himmelens klarhet övergjuten tavla. Man stod då i den öppna
  aulan, vars joniska pelare av pentelisk marmor tecknade sina vita,
  luftiga rader mot en bakgrund i klar, mörkröd färgton och uppburo ett
  genombrutet, kring övre våningen gående galleri. Aulan, i vars mitt
  stod ett altar med ständigt brinnande rökverk, omgavs på tre sidor av
  pelargången. Bakom den förde dörrar till rum av olika slag: besökrum,
  gästrum, sovkammare, badrum o.s.v. Den fjärde sidan--den gent emot
  ingången--upptogs av två större rum: konstkabinettet och
  biblioteket, båda stängda endast med violettfärgade täckelser, som
  vanligen voro tillbakadragna, så att man såg deras i harmoniskt spel
  av klara färger hållna väggmålningar och mosaikgolv. Dessa rum
  åtskildes av en bred, mitt emot förstugudörren belägen öppning,
  varigenom utsikten förlängdes över fruntimmersgården, med dess
  vattenkonst, omgiven av blomstervaser, och öppnade sig till
  trädgården, där genomblicken ändade med en skuggig gång av lummiga
  träd, glesare här och där, för att låta solskenet falla på en bildstod
  eller bryta sig i pärlregnet från en sorlande springbrunn.
  Dagen efter den, på vilken Klemens i biskopens sällskap hade besökt
  det ryktbara pelarhelgonet, och vid tionde timmen [1] hände, att
  portklappen på Krysanteus' hus skramlade med ovanlig häftighet. Den
  gamle portvakten såg ut genom sin lilla fönsterglugg och upptäckte,
  att den, som förorsakade bullret, var en ålderstigen man i tarvlig
  dräkt. Portvakten i Krysanteus' hus var i många stycken olik sina
  ämbetsbröder. Först och främst var han icke eunuck, utan lycklig
  familjefader med hustru och många barn; för det andra var han av sin
  herre förmanad att visa sig lika hövlig mot alla slags besökande, och
  för det tredje hade han icke lynne att antaga det snäsiga skick, som,
  om vi få tro de gamla komedierna, var ett stående drag hos den tidens
  portvaktare. Men särdeles förkärlek och ytterlig vördnad hyste han för
  alla, som buro skägg och filosofmantel--ty hans älskade herre, ehuru
  han icke bar filosofmantel, var ju filosof--och med den gubbe, som
  nu höll i portklappen, var just förhållandet, att han var både skäggig
  och filosofmantlad, ehuru manteln var av grövsta slaget. Vår portvakt
  skyndade således att öppna.
   [1] Omkring kl. 5 efter romerska räknesättet, som vid denna tid,
   tillika med många andra romerska bruk, gjort sig gällande i
   Grekland.
  - Vem söker du? frågade han.
  - Går jag rätt? Jag söker Krysanteus, arkonten.
  - Detta är Krysanteus' hus. Men han är icke hemma.
  - När hemväntas han?
  - Därpå kan jag icke giva dig säkert svar. Men har du tid att invänta
  honom, så är du välkommen över hans tröskel.
  - Jag tackar dig.
  - Jag tycker mig se, att du är främling i staden ... kanske långväga
  resande?
  - Så är det.
  - Måhända gammal vän till min herre? fortfor portvakten, som av
  välmening blottställde sig för att synas nyfiken.
  - Nej, svarade främlingen. Jag känner honom endast av ryktet.
  - Ja, vem gör icke det? sade portvakten med stolthet. Men du är
  alltid välkommen. Min herre är glad att se främmande filosofer i sitt
  hus.
  Under samtalet hade portvakten stängt dörren till gatan och ledsagat
  främlingen till motsatta dörren. Han öppnade denna, bjöd gästen stiga
  in i aulan, vinkade en ung slav, vilken tjänstgjorde som atriensis,
  och återvände till sin portkammare.
  Okos, den unge slaven, portvaktarens son, en yngling med glad uppsyn
  och städat skick, underrättade främlingen, att det torde dröja något
  länge, innan hans herre hemkomme; det vore därför hans, Okos',
  skyldighet att visa gästen, var han skulle finna badrummet, om han
  ville bada, biblioteket, om han ville läsa, ett avskilt gästrum, om
  han vore trött och föredroge ett sådant framför vilosofforna i aulan.
  Främlingen valde biblioteket. Han visades dit, betraktade en stund de
  sköna målningarna, skakade därvid på huvudet, tog en pappersrulle och
  slog sig ned i en bekväm vilosoffa för att läsa. Några ögonblick
  därefter inträdde en gosse, Okos' yngre bror, och ställde bredvid
  gästen ett litet runt bord med frukter, konfityrer och
  krystallflaskor, den ena med vin, den andra med vatten, nyss hämtat i
  trädgårdskällan. Sedan detta skett, gick gossen, men återvände snart
  med friska, välluktande blommor, som han utbytte mot andra, ännu icke
  vissnade, i en blomstervas under draperiet vid ingången till rummet.
  Sedan han på sådant, i detta hus vanligt sätt sörjt för den okände,
  mycket tarvlige främlingens trevnad, avlägsnade han sig.
  När portvaktaren öppnade för den obekante, hade han icke iakttagit,
  att denne, medan han knackade, utbytte en förtrolig blick med den
  gamle olivhandlaren Batyllos, som stod på gatan ett stycke därifrån,
  med häpnad tydligen målad i sitt ansikte, och att icke långt ifrån
  Batyllos stodo två män, den ene präst, som viskade sinsemellan och
  mönstrade främlingen med skarpa blickar.
  Dessa båda hade utanför Prytanernas palats råkat möta främlingen samt
  därefter vänt om och följt honom på kort avstånd. Främlingen, som var
  en skarpsynt man, hade märkt, att han var föremål för deras
  iakttagelser, men utan att visa något tecken till oro helt lugnt
  fortsatt sin väg, till dess han stannade utanför Krysanteus' hus.
  Den ene av de båda var en kejserlig agent--ett slags brevpost och
  tillika spanare--som föregående dag hade anlänt till staden med brev
  till prokonsuln.
  - Bah, fortsatte agenten sitt samtal med prästmannen, i det de
  avlägsnade sig nedåt gatan, du säger, att du sett honom två gånger;
  jag säger, att jag sett honom hundra gånger. Om denne gubbe är
  Atanasios, så får du skära näsan av mig, till rättvist straff för att
  hon vädrat så galet. Det är för löjligt! Till vilken stad jag nu
  kommer, i Europa, Asien eller Afrika, har man nyss sett Atanasios. Man
  behöver bara vara okänd på stället och ha några skrynklor i synen för
  att genast vara Atanasios, han och ingen annan. Det är med honom som
  med Jerusalems skomakare, som bönderna påstå sig se i var gammal
  trashank, som stryker genom deras by.
  - Nå nå, anmärkte Eufemios, jag sade icke, att han är Atanasios, utan
  att han är snarlik honom. Det skadar icke att ha ögonen med sig.
  - Ögonen? Ja, dem glömmer jag aldrig hemma, lika litet som öronen,
  var viss därom, ärevördige presbyter! Och mina ögon sade mig, att
  denne gubbe är en duvunge mot Atanasios.
  - Men du vet, att det finns vissa medel, som kunna förställa ...
  föryngra utseendet. Man färgar håret med lixivium, man....
  - Hör på! inföll agenten och stannade. Syna mig noga! Hur gammal tror
  du mig vara?
  - Omkring femtio år, gissade Eufemios.
  - Min vän, jag är i dag verkligen femtio år gammal. I morgon är jag
  kanske sjuttio, i övermorgon tjugu. Men annars är jag född för trettio
  år sedan. Du bär hö till Megara, om du vill lära mig, att det finns en
  sådan konst.
  - Vid änglaskarorna! Du förvånar mig, min vän. Den konsten vore värd
  att inhämta. Min bäste vän, jag släpper dig icke, förrän du ger mig
  någon undervisning däri. För övrigt tvivlar jag icke, att du har
  alldeles rätt i avseende på gubben. Det slöt jag strax därav, att han
  gick in i ärkehedningens hus. Därtill skulle dock Atanasios visst
  aldrig förmå sig, om än han icke tvekar att gömma sig i filosofmantel
  och låta skägget växa. Mannen är utan tvivel filosof, en av de
  hundske, att döma av den grova manteln. Men nu vidkommande den
  märkvärdiga konsten, så....
  - Är hon för dig alldeles överflödig, anmärkte agenten skrattande, ty
  bara du ej glömmer att taga halsen med dig, när du går ut, är du
  tillräckligt oigenkännlig. Ha ha ha! Förlåt mig! Jag vill icke såra
  dig. När man av naturen är kvick, komma sådana infall av sig själva.
  Vi övergiva de båda samtalande, prästen och den hemlige atanasianen,
  samt återvända till filosofens hus. Men nu stanna vi ej i aulan, där
  vi lämnade den hemlighetsfulle främlingen, utan fortsätta vår väg till
  fruntimmersgården.
  Liksom aulan, omgavs den av joniska pelare, som buro en med bildstoder
  smyckad altan, till vilken man utträdde från övre våningen. Oavsett
  vissa mellanrum för fri förbindelse, var altanen uppfylld med
  praktväxter och överdragen med ett fint, från gården omärkligt nät,
  varinom fladdrade sångfåglar och andra, på vilkas metallglänsande
  
Ви прочитали 1 текст із шведська література.