Wermlänningarne - 1

  
   WERMLÄNNINGARNE.
  
   SORGLUSTIGT TAL- SÅNG- OCH DANSSPEL
   i
   TVÅ AFDELNINGAR OCH SEX INDELNINGAR.
   Uppfördt på Kongl. Theatern i Mars 1846.
   STOCKHOLM.
   1846.
  
  
   PERSONERNE:
   Brukspatronen Hr Wennbom.
   Wilhelm, hans son " G. Kinmanson.
   Lotta, hans dotter M:lle Fundin.
   Prosten Hr Almlöf.
   Sven Ersson i Hult, " Svensson.
   Nämndeman
   Lisa, hans hustru Fru Bock.
   Erik, deras son Hr Strandberg.
   Ola i Gyllby, förmögen " Pfeiffer.
   bonde
   Britta, hans dotter M:lle Torsslow.
   Jan Hansson vid Sjön, Hr L. Kinmanson.
   torpare
   Annika, hans hustru Fru Wennbom.
   Anna, deras dotter " Hjortsberg.
   Anders, deras dräng Hr Söderberg.
   Per, Sven Erssons dräng " Jolin.
   Stina, Sven Erssons piga M:lle Ström.
   Bengt på Åsen } bonddrängar { Hr Pettersson.
   Hinrik i Backa } { " Dahlgren.
   Nils Jonsson, kallad " Hjortsberg.
   Löpare-Nisse, en äldre
   bonde
   En Betjent hos " Lemos.
   Brukspatronen
   Bondfolk.
  
  
   FÖRSTA AFDELNINGEN.
  
  
   I. INDELNINGEN eller TAFLAN.
  
   (^Gårdsplatsen framför Sven Erssons präktiga, rödmålade byggning.
   I fonden landsväg. På alla sidor löfskog.^)
  
   FÖRSTA SCENEN.
   PER och STINA
   (^komma från skogen, bärande en hvalfbåge, sammanflätad af
   löfqvistar^)
   Per.
  Så ja, Stina, nu ha vi pynta' och klädt alle uthusa så gröne med
  midsommers-löf, så det ser, förbann' mej, ut som hele Wermlands
  Fältjäger-regemente stog oppstäldt der nere på bakgåln.
   Stina.
  Ja, nu fattes bare slutsusen, du, te styre ut sjelfve storstuga.
   (^De sätta upp löfbågen öfver stugdörren.^)
   Per.
  Hej, nu ser fader Nämndemans byggning rar ut, så det förslår, sa'n!
   (^Vexelsång^)
   Per.
   Se, nu står ju stugan så rar och grann
   Som en herrgålspiga på dans;
   Är röder i syna och ser oss an
   Ur en löfvekrans -- --
   Stina.
   Det är bra --
   Hoppsasa!
   I måronafton är midsommarsvak --
   Per.
   Jänta mi',
   Då ska vi
   Kasta bena kring vägg och tak!
   Och tänk, när vi kläda med löf en gång
   Våran egen stuga, min snut!
   Och dansa kring egen vår majistång --
   Säj, hur ser du då ut? -- --
   Stina.
   Jo, så kry
   Som ett ny,
   Och röd på kind som ett nämndemanshus.
   Per.
   Hi å hej!
   Jag, för mej,
   Tar i glädjen ett lite rus!
   Stina.
  Ja, käre Per, det ska fälle komme en dag, då _vi_ ock kan gifte oss, du.
  Hvad det li'r, så få vi nock bli statfolk åt fader Nämndeman, och då kan
  vi lefve godt och inte behöfve släpe som simpelt torperfolk, såsom di
  der fattige Jan Hanssons nere ve sjön.
   Per.
  Åja, vi ska tro det bäste, Stina lelle. Te tjene när en så stormrik
  bonne, som fader Nämndeman, är mest like så bra som te vare dräng hos
  sjelfve Brukspatron. Också ska jag säje, att jag inte stort kruser för
  Dräng-Olle på herrgåln, fastän han sätter näsa i vädre på körkbacken om
  söndagera; och det ska fälle inte bli så långt tes _jag_ kan skaffe mej
  klocke med peschaft och gå i stöfler och kaloscher, så väl som _han_.
   Stina.
  Och jag för min del håller mej inte för stort sämmer, än herrgålspigera,
  fastän di går med rutige nettelduksförklän och rosige selkeshalsduker
  och randige bombasängsklänninger. Nej, tack vackert! -- Och se den, som
  jag slätt inte niger för, det är Jan Hanssons Anna ve Sjön, fastän ho
  gubevars! ser förnäm ut och svänger sej om söndagera i den der
  storpreckige klänningen, som ho feck åf Mamsell Lotta på herrgåln.
   Per.
  Tal' inte om Jan Hanssons, för då blir jag rasande. Alltse'n ovänskapen
  ble mellan fader Nämndeman och gamle Torper-Jan, har jag inte kunnat
  tåle hele det der trasfölje.
   Stina.
  Ja, så är det nock med mej med. -- Var det inte bra besönnerligt ändå,
  att den der fattige torperstackern våga' sätte sej opp imot fader
  Nämndeman, som är så rik och mäktig? Han vittna' ju imot honom på tinge?
   Per.
  Ja, ser du, saka var så, att fader Nämndeman råka' i hastigheta fälle en
  hop timmer på grannskogen, ser du, och det had' han just inte rätt te,
  ser du. Men ingen skull' ha kommet på honom med'et, om inte den der
  förgiftige saten Jan Hansson hade vittnat imot'n, och ställt så te, att
  fader Sven slutligen ble öfverbevisad, och då ble det ett förbaskadt
  spetakel.
   Stina.
  Jojo, han höll ju på te komme in på arresten i Carlstad?
   Per.
  Ja, det var näre som på ett hår. Men te slut ble det så, att han feck
  förlike saka med penninger. Uschiamej, så möcke han feck lägge ut! Det
  var hundratals reksdaler bank. Hjelpen var, att han är så förgrömt rik,
  annars had' han nock fått slå vantera i borde och panketera. Men ser du
  skamma, Stina, skamma -- det var det varste åf alltihop.
   Stina.
  Åh, det kan jag nock begripe. Te bli beskylld på tåcke vis, det var inte
  nådigt för fader Nämndeman, som jemt vill hålle sej så rak och kavat.
  Men nu måtte fälle hele affärden vare bortglömd lell.
   Per.
  Fanken ock! Tåcke der hänger i och sitter qvar som tjärfläcker på
  vammel. Fader Nämndeman går allt och gäller i sockna för te vare en svår
  och styfsint och näre på elak karl, och det är bare hans urimlige
  förmögenhet, som gör, att alle mennisker stryker på foten för'n.
   Stina.
  Men di må säje om'en hvad di vill, så är han en bra husbonne lell, och
  förhåller oss inte vår rätt, när vi gör hvad vi ska'. Derför tycker jag
  om'en, jag, och om mor Lisa med.
   Per.
  Det kan du lite på, att jag också gör, Stina, och derför lägger jag inte
  på samvete te göre Jan Hanssons all den förargelse, jag nånsin kan. Jag
  råka' nyss Anders, drängen deras, oppe i hage, och du må tro, att jag
  slängde duktige snäsord åt'en.
   Stina.
  Och när jag möter Jans Anna ibland bort i skogen, der ho valler far sins
  kretur, så skrä'r jag inte heller orda, det vet jag. Men ho är e tåcka
  dålighet, så ho svarer ingenting, utan går sin väg, så en får intnå hugg
  på'na.
   Per.
  Det är för besönnerligt med Erik, son här i huse; jemt när vi säjer någe
  imot Jan Hanssons, så tar han dom i försvar, fastän han vet, att Jan har
  gjort far hans så mycke ondt.
   Stina.
  Ja, mins du, han påstog te och med en gång, att Torper-Jan bare for med
  redlighet och rättvise, då han vittna' mot fader Nämndeman.
   Per.
  Jo, jag mins'et nock. Som sagdt var, nånting underligt är det med Erik.
  Du skull' se honom ibland, när han kommer frå skogen om aftnera; då är
  han så spelande gla, att han hopper som en tätting och sjonger på
  landsvägen. Men så snart han kommer inom dörra här hemme, så är det
  blankt slut med lustigheta, änna precis som en skull' slå igen ett
  stämbol.
   Stina.
  Ja, han ställer sej i e vrå och mol-tiger som en eldgaffel, så en kund'
  inte locke ett godt ord ur'en med stekt fläsk och potatis en gång. --
  Men kors! vi står här och prater och glömmer blankt åf majstånga, som vi
  skulle ställe i ordning.
   Per.
  Det var sant, för tusan! Nu är fälle husbond' gulgrön i syna, för det vi
  sölat så länge.
   (^De ämna gå; i detsamma kommer Sven Ersson ut ur stugan.^)
  
   ANDRA SCENEN.
   De Förre, SVEN.
   Sven.
  Men hvar håller ni hus, som jag inte ser te på hele Guds långe aftan?
  Har ni gjort färdigt allt te midsommersvaka?
   Per.
  Nej, majstånga är inte i ordning än.
   Sven.
  Nå, så skynd' er med den då. -- Men vänta! såg ni, när ni geck förbi
  herrgåln, om Patron är hemkommen frå Stockholm?
   Per.
  Ja vasstre, han kom hem i förmiddags och hade dotra med sej, och son
  hans är också hemkommen frå Aklameja i Upsala. Herrskape är ute och går
  nu; di kommer vesst häråt.
   Sven.
  Jaså. -- Men hvar är Erik?
   Per.
  Han hjelpte oss e stunn te hugge löf oppe i skogen, och se'n geck han
  ifrå oss. Vi trodde, att han geck förut hem.
   Sven.
  Nej, han har inte synts te. -- Men gå ni nu och ställ med majstånga.
  (^Per och Stina gå^) -- Jag kan just undre, hvart Erik tagit vägen. Den
  pojken gör mej grå hår. Farliga rart är det te få se honom hemme, och
  ingen kan säje mej, hvar han håller te när han är borte. Nånting är det
  fatt med honom, men inte mor och inte jag kan få'et ur'en hvarsken med
  godo eller ondo. Annars kan jag vesst inte säje, att han är olydig imot
  oss, nej gubevars! han är allt så sätsam, som en son kan vare; men
  gunås, det ser ändå ut som han rätta' sej efter oss inte utåf nå'n
  kärlek, utan bare för det han tycker, att det är hans skyldighet. --
  Nej, det är som jag har sagt åt mor: det duger inte länger, att gossen
  går hemme och är sysslolös. Vi ska' lage, att han blir gift och får sej
  en egendom te sköte, så blir det nock annan karl åf'en, det slår inte
  felt.
  
   TREDJE SCENEN.
   Den Förre. LISA och OLA i Gyllby ^komma ut ur stugan^.
   Ola.
  Nu är det tid, att jag tar adjö åf er, fader Sven och mor Lisa, och
  tacker för god fägnad. Det li'r mot qväll och jag får lof gi mig iväg
  hemåt.
   Sven.
  Nå så tack för i dag, fader Ola. Och det står ju fast hvad vi gjort opp
  om giftermåle mellan vår son och eran doter?
   Ola.
  Ja gubevars, jag för min del vill inte bätter. Min Britta ska allt bli
  glad öfver te få Erik, och ni tror ju, att _han_ inte har någe imot
  henne?
   Lisa.
  Nej, dum vore han annars. Tåckre jänter som Britta i Gyllby växer inte
  på hvar buske. Erik vesste inte sitt ege bäste, om han försmådde e tåcka
  hustru.
   Sven.
  Åh, det är foll föräldrera, som ska rå i tåckre saker, skull' jag tro.
  Erik _ska_ gifte sej med Britta, säjer jag; förr blir det aldri rektig
  karl åf'en.
   Ola.
  Ja, Gudskelof, Britta är allt förståndig och arbetssam och kan ställe
  bra i huse, det har jag sett, se'n hustrua mi' dog, salig menniska. --
  Det är såleds sagdt som sagdt är, och jag kommer hit med Britta te
  midsommersvaka i måra afta.
   Lisa.
  Ja, då ska vi ställe te trolofning mellan barna, och se'n låter vi med
  det förste lyse för dom bort i eran körke, så att bröloppe kan få stå i
  röda rappe.
   Ola.
  Det ska inte hinke, var ni säker på det. -- Adjö nu med er! Tack för i
  dag!
   Sven.
  Adjö, adjö, fader Ola.
   Lisa.
  Helse så godt te dotra.
   (^Ola går.^)
   Lisa.
  Jag tycker så Erik ska bli storögd, när han kommer hem och får höre att
  vi ett tu tre skaffat honom e fästepige! Britta i Gyllby är allt e fin
  och vacker jänte, så nock ska gossen bli belåten med te få'na, det tror
  jag säkert.
   Sven.
  Och vi ska' också bli belåtne med te få honom bort ur huse, du Lisa. --
  Men det var sant, jag ska säje dej, att Patron med son och doter har
  kommet hem frå Stockholm. Tänk, om vi skull' be dom göre sej så gemene
  och komme hit i måra och titte på dansen?
   Lisa.
  Mener du, att det kan gå an? Det vor' allt satingen så rart. -- Men se
  der kommer ju herrskape på vägen. Vi ska gå och helse på dom.
  
   FJERDE SCENEN.
   BRUKSPATRONEN. WILHELM. LOTTA. PER och STINA ^komma tillbaka^. De
   Förre.
   Brukspatronen.
  God afton, godt folk! Se nu är jag hemkommen igen och har mina kära barn
  med mig. De ville nödvändigt gå och helsa på fader Nämndeman och mor
  Lisa, efter som vi kommo att ta vägen häråt.
   Sven.
  Gud signe herrskape för det. -- Hvad unge herrn har växt opp och blitt
  förgrömmande stor, se'n jag såg honom sist! Nu är han foll rektigt
  fullärd och kan sätte Komministern vår på kneken hvad stunn han vill.
   Lisa.
  Och lella Mamsell se'n! Kors, så ho har blitt fin och vacker på det här
  åre! Jojo, när en får vare i Stockholm e ti', då går allt skäfverna ur
  en, då.
   Stina.
  Ja, herre jesta för dette Stockholm! Det fins fälle bra granne
  gärdsgåler der oppe, Mamsell?
   Per.
  Ah du är dum, Stina! I den store sta'n fins inte jolväger med gärdsgåler
  på sidera, som här, utan der är det stenlagde gater, så jemne som ett
  salsgolf.
   Stina.
  Jaja _du_, Per, har varet på arbete deroppe, så du vet fälle hur det är,
  du. -- Men hör, lelle Mamsell, om e tåcka här gemen menniske, som jag,
  komme dit opp på di fine gatera, då feck jag fälle allt ta skonna åf mej
  och gå i strumplästen?
   Sven.
  Ah så tig, Stina, och plåg' inte herrskape med tåcke enfaldigt prat.
   Brukspatronen.
  Åh, låt henne fritt tala, fader Sven. Det är roligt att höra på.
   Wilhelm.
  Nå säj, Per, hvad tyckte du mest om utaf allt du såg i Stockholm?
   Per.
  Jo, det var fälle allt den der granne metalmärra medt på Gustaf Adels
  torg, och så två store kor utåf jern, som stog ve backen neraför Slotte.
   Lotta.
  Det är inte kor, kära Per, utan det är lejon.
   Stina
   (^slår ihop händerna^)
  Herre jestingen, är det lejon? (^suckar^) Åhå, det är allt bra
  sorgfälligt, att jag aldri ska få komme dit opp och se på tåckre rare
  saker.
   Wilhelm.
  Var du någon gång på Operan, Per?
   Per.
  På Opera? Ne-ej, men jag var en gång och såg på spetakle. -- Om _du_
  feck se tåcke, Stina, då skull' allt ögena trille ur skalln på dej.
   Lotta.
  Nå, hvad såg du för ett spektakel, Per?
   Per.
  Jo, det ska jag tale om för Mamsell Lotta. Jag geck in i det der store
  huse ve Gustaf Adels torg, och der köpt' jag mej ett kort utåf e
  Mamsell, som stog innaför ett hål på vägga. Se'n visa' di mej månge --
  månge trapper opp änna inunner take, och der satt jag och titta' ner på
  det myckne granne folke och på e hög målad vägg medt framför mej, med en
  konstig fågel på ... ja, jag kund' tycke, att det skull' vare liksom e
  gås, som had' flöge opp och satt sej på e grinn. Jag tänkte, att det
  inte var nånting mer te se på der nere, utan jag vänd' mej om och såg på
  folke, som stog bakom mej. Men när jag se'n titta' ner igen, då må
  Mamsell tro, att jag ble storögd och skrek te: "hvar hundra djefler tog
  vägga vägen?" För se, den granne vägga var borte och jag såg i
  ställe inåt ett stort, rart rum. Och der kom det nu in en hop
  herrskapsmennisker, den ene efter den andre, som va' så brokige och
  granne, så jag aldri dess make sett, och di fäkta' så här med armera och
  orera' så vackert, så ett qvinfolk bredve mej snöfta' och gret. Men te
  slut kom det in e fruntimmersmenniske, som var så förbålt lik Mamsell,
  att jag inte kunde hålle mej ifrå te skrike: "kors för sjuttan fan,
  jamen mener jag, att det är sjelfve Mamsell Lotta!" -- Men då ble jag
  allt ille ve lell, för allt folke nere i saln börja' storskratte och
  titta' oppåt take, der jag var, och en stor rödhårig karl bredve mej
  räckt' ut tunga åt mej och var uveti, och så knuffa' han mej med
  knytnäfvera i sia och sparka' mej på bena, så jag va' rektigt ille
  sveddrad.
   Brukspatronen.
  Hahaha! Stackars Per, så du var illa ute!
   Wilhelm.
  Låt oss nu komma till annat. Hur mår Erik, min gamla läskamrat, fader
  Nämndeman?
   Sven.
  Tacker herrn, som är så god och kommer ihåg honom. Gunås, det har inte
  varet rektigt med gossen, alltse'n han slog sej ifrå studerninga.
   Wilhelm.
  Men hvad var det för ett besynnerligt infall af Erik, att han öfvergaf
  boken? Han hade ett ovanligt godt läshufvud.
   Lisa.
  Det må herrn väl säje. När han var bare en liten, liten tosing, så var
  han så begifven på läsning, att han låg hele da'n igömmen på spishälla
  inne i stuga och stafva' i katchesen.
   Sven.
  Ja, det är ackerat sant, och derför tänkt' jag som så, att eftersom jag
  Gudskelof har skälig god råd, så skull' Erik få gå läsvägen, fastän det
  koster fläsk, inna en hinner bli fullärd. Om herr Patron mins, så fråga'
  jag Patron om råd i den saka.
   Brukspatronen.
  Det mins jag rätt väl. Jag tyckte om Erik; han var en stilla och
  beskedlig gosse, och som jag ansåg, att Wilhelm borde ha någon att täfla
  med, så lät jag Erik få läsa tillsammans med honom der hemma för hans
  informator.
   Lisa.
  Ja, herre Gud, Patron var allt så god imot gossen, så vi aldri kan tale
  nock om'et. Och han las allt så ohejligt, att när herr Wilhelm reste in
  te skoln i Carlstad, så rådd' Patron oss, te låte Erik följe med och
  fortsätte studerninga, som vi också gjorde. Gud signe herr Wilhelm, han
  höll sej inte för god, äfven se'n han ble äldre, te vare ihop med
  bondpojken.
   Wilhelm.
  Åh, Erik var nog en gosse, som förtjente att vara god vän med. Han
  gjorde sådana framsteg i Carlstad, att jag verkligen fick läsa allt hvad
  jag förmådde, för att inte bli efter honom.
   Lisa.
  Ja, vi gladd' oss allt så möcke öfver honom också, och trodde så vesst,
  att han skull' läse te prest, och med tia bli en lika fräsande fader te
  predike, som prosten vår. Men gunås, det var inte så väl heller.
   Sven.
  Nej, det var inte så väl. Ett tu tre kom det på'n, att han skull' kaste
  bort boka och bli bonne igen, som far sin. Det hjelpt' inte hvad vi sa'
  imot'et, hvarsken med låck eller påck.
   Brukspatronen.
  Nånå, genom detta hans beslut är ju ingen skada skedd. På läsvägen är
  det svårt och trångt om utkomst; men en förmögen bonde har ett lugnare
  och sorgfriare lif, än mången.
   Sven.
  Jaja gubevars, bonnvägen kan foll vare så go' som nå'n ann' väg. Men
  Erik har allt igömmen läsninga blitt tåcken, att han inte rektigt duger
  för bonnsysslera. Och nu är jag så rädd, att han börjat ångre det der
  hastige infalle, fast han skäms för te tillstå't, för han har på e ti'
  blitt så fundersam och konstig.
   Wilhelm.
  Jag ville så gerna råka honom. Är han inte hemma?
   Sven.
  Nej, vet herrn, vi ser inte möcke te honom om dagen; han går bare för
  sej sjelf. Får se, om han inte blir annlester, se'n han blitt gift.
   Lotta.
  Skall han gifta sig? Med hvem då?
   Lisa.
  Med Rik-Olas Britta i Gyllby.
   Brukspatronen.
  Jaså. Hon skall vara en duglig flicka, har jag hört sägas.
   Sven.
  I måra afta ha vi tänkt hålle midsommersvak här och på samme gång ställe
  te trolofning mella Erik och Britta. Skull' herrskape ville göre sej så
  simple och komme hit och se på dansen, så vor' det allt en stor fägnad.
   Brukspatronen.
  Tack, tack, vi ska komma. Jag får mycket främmande till mig i morgon;
  men jag kan ju få ta dem med hit? Det skulle roa Stockholmsboarne att se
  på Wermlandsdansen.
   Lisa.
  Hjertans välkommen, herr Patron! Se, det kaller jag te inte vare storgod
  åf sej!
   Lotta
   (^afsides till sin far^)
  Nu ska' vi gå och helsa på Jan Hanssons vid Sjön, kära pappa. Jag
  längtar så mycket att få träffa Anna.
   Brukspatronen.
  Må ske. (^högt^) Adjö nu, godt folk! Adjö!
   Sven och Lisa.
  Adjö! Gud signe herrskape!
   (^Brukspatronen, Wilhelm och Lotta gå.^)
   Sven.
  Vet du, Lisa, hur vi ska göre i måra? -- Jo, der borte (^pekar utåt
  theatersalongen^) ska vi ställe en hop bänker för Stockholms-främmaten
  te sitte på; men herrgålsherrskape ber vi sitte här närmest te bords och
  spise med oss, för Stockholmrera törs vi fälle inte bju' på vår
  husmanskost.
   Lisa.
  Nej, vasstre, det går inte an. Di ä' nock bäst belåtne med te slippe
  tåckre grofsaker.
   Per.
  Kors! jag mins i fjol, när Patron hade Stockholmsfolk hos sej, då var
  jag ve herrgåln och titta' på gästbude. Aldri' har jag sett maken. Alle
  di store rumma och salera va' plakat fulle med folk. Och deribland var
  en lefvandes hoper spelmän frå Stockholm, med fejoler och klanetter och
  trummer och tutlurer, som ibland inte va' länger än armen, men ibland
  sköt ut och ble så långe som jag, och böla' så groft som fader Svens
  tjur, och så var det pingeljern och en hop andre konstige spelerverk,
  som jag aldri i min lefnad sett förr. Å herre jesta, di spelte så inneli
  ljufligt, så jag rent trodde, att jag had' komme in i saligheta.
   Stina.
  Drängen på herrgåln sa', att det ska komme spelmän dit i år ock, fader
  Sven.
   Sven.
  Det var fanken så dråpligt. Åt dom ska vi sätte bänker här (^pekar på
  Orkestern^), så speler di nock opp en Halling eller en Jösshärspolske åt
  oss, om vi ber dom vackert. -- Men kom nu, Lisa, och låt oss ställe i
  ordning med mat och bränvin te i måra.
   (^Alla gå in i stugan.^)
  
   FEMTE SCENEN.
   ERIK
   (^kommer från skogen, och sjunger:^)
   Jag sjunger och dansar, så glad i mitt sinn';
   Jag smög bort i skogen
   Till Anna-lill trogen,
   Och frågte så kärligt: "säj, vill du bli min?"
   Först såg hon åt öster,
   Så såg hon åt vester,
   Sist såg hon på mej, sa'n, och neg och sa': ja!
   Och derför är jag nu så gla', så gla';
   Ja!
   Derför är jag nu så gla'.
   Se'n tog jag i famnen min vänaste mö,
   Och sporde den kära:
   "Vill du mej förära
   Till fästning en kyss nu så rosenderöd?"
   Då log hon, min tärna,
   Så blid som en stjerna,
   Och rodna' på kinden och neg och sa': ja!
   Och derför är jag nu så gla', så gla';
   Ja!
   Derför är jag nu så gla'.
   Och, kära min Anna, nu frågar jag dej
   I glädjen och nöden,
   I lifvet och döden,
   Säj, vill du bli trogen och hulder mot mej? --
   Med tår i sitt öga
   Hon såg mot det höga,
   Och räckte mej handen och neg och sa': ja!
   Och derför är jag nu så gla', så gla';
   Ja!
   Derför är jag nu så gla'.
   (^Under sången ha Sven och Lisa tittat ut ur stugdörrn och
   lyssnat. Vid dess slut träda de fram till Erik.^)
  
   SJETTE SCENEN.
   SVEN. LISA. Den Förre.
   Sven.
  Det var nu rektigt nymodigt, te få höre dej sjunge nånting muntert,
  Erik. Dine viser bruker annars gå på en så satans sorglåtig ton.
   Erik.
  Ja, jag har också bra sällan något att vara rätt glad öfver.
   Sven.
  Och hvems är fele, vill jag fråge, om inte ditt ege? Du ångrer, kan jag
  förstå, att du öfvergaf studerninga och slog dej på te bli bonne.
   Erik.
  Nej, far, det ångrar jag aldrig.
   Sven.
  Nå, då måtte det vare någe anne otyg, som faret in i skallen på dej. Du
  går ju för det meste och hänger läpp och ser gudsnådlig ut som en tupp
  på e räfgrop. Hvad är det för ett elände? En bonne ska vare rask och kry
  som ett vinterny. Så va' pojkera i min ungdom, och då bruka' en inte
  sjunge nå'a jämmerviser, då, det mins nock du, Lisa.
   Lisa.
  Ja, rassadö, det kommer jag väl ihåg. Du, far, hade ändå den ampreste
  rösta i hele sockna. Och än i dag, när du hjelper klockern te ta på
  salmen i körka, så är det så att take vill löfte sej. Sjung nå'n åf di
  der gamle dråplige visstumpera, som du bruka' tralle för en 40 år se'n,
  så får Erik höre på go'far.
   Sven.
  Det kan jag fälle göre. (^Sjunger.^)
   Och bonden gick ut uppå Wermelands skog;
   Hujfalleralla å hejfallerej!
   Han tog ett par oxar och spände för plog.
   Hoppsan falleralla å hejsan fallerej!
   Och bonden han satte plogen i mull,
   Hujfalleralla - - - -
   Så plöjde han hela den skogen omkull.
   Hoppsan falleralla - - - -
   Se'n drog han en fåra från norr och till sö'r;
   Der rinner nu Klarelfven fram, som ni hör.
   Och bonden han satte plogen på sned,
   Så vände han bergena opp och ned.
   Och bonden han plöjde en fåra så stor;
   Det gick så djupt som Hin Onde han bor.
   "Och kära du bonde, förstör ej mitt bo,
   Så vill jag väl lemna din säd uti ro."
   Och bonden han sådde båd' hafra och råg;
   Det växte, så aldrig dess make ni såg.
   Och bonden han bryggde sej bränvin och log,
   Han drack och var lustig och glömde sin plog.
   Men då fick den Onde makt med hans jord;
   Hujfalleralla å hejfallerej!
   Se'n feltes det bröd uppå bondens bord.
   Hoppsan falleralla å hejsan fallerej!