Tjuvbandet i Dägerö skärgård - 01

WILHELM BILLES UNGDOMSBIBLIOTEK
NY SERIE
III.


TJUVBANDET
I
DÄGERÖ SKÄRGÅRD
BERÄTTELSE
AV
K. A. MELIN
MED 18 ILLUSTRATIONER
AV
VIKTOR ANDRÉN
[Illustration]
STOCKHOLM
WILHELM BILLES BOKFÖRLAGS AKTIEBOLAG
TRYCKT HOS
P. PALMQUISTS AKTIEBOLAG, STOCKHOLM 1911


INNEHÅLL.

1. Inge kommer till Dägerön Sid. 1
2. Ekskärs Anders 13
3. Svartöga och Barfot på spejarfärd 27
4. Midsommargillet i Uppgården 43
5. Olle och Maja. -- Kapten Melby 58
6. Vad en kork kan ha med sig 74
7. Förhör och spaningar. -- Ett svårt slag 86
8. Den hemlighetsfulla väskan 102
9. Vedbacka smed 113
10. Pastor Hemming 130
11. »Att tjäna två herrar» 147
12. Vinter 160
13. Misstänkta flyktingar 173
14. Åter en främling på ön 186
15. På Örnhuvud 197
16. Länsman griper in 211
17. Ombord på ålänningen 227
18. Den stora uppgörelsen 229


[Illustration]


1. Inge kommer till Dägerön.

Maja i Nedergården stod på trappan och tittade ut åt sundet.
»Det var farligt, vad Olle dröjer länge i dag. Sätt på kaffepannan,
Stina-Lisa», ropade hon inåt stugan. »Han kan behöva lite varmt, så
kyligt som det ä’ i kväll.»
Men i detsamma kom Olle, drängen, långsamt vankande genom hagen, och Maja
gick in i stugan för att själv värma upp kaffet. Olle stannade ute på
backen och högg upp ett fång ved, som han tog med sig in. Utan att säga
ett ord satte han sig på bänken vid nedre bordsändan och började äta.
Maja sysslade vid spisen, och gamla Stina-Lisa, som tjänat i Nedergården
så gott som hela sitt liv, satt i sin vrå och stoppade strumpor.
»Var har du båten», sporde Maja till sist, »efter du kommer landvägen?»
Olle drack ur sin kaffekopp och strök sig om mun med tröjärmen.
»Den ligger kvar vid röjningen. -- -- Jag följde Ingrid ginvägen till
Frönäs och bar kappsäcken hennes.»
»Ingrid! -- Vilken Ingrid?»
Olle slog i en påtår.
»Ingrid i Mellangården, vet jag. Hon som blev gift --»
»Herre min styver! Ä’ _hon_ på ön!» Maja slängde av sig träskorna. »Och
det säjer du nu först!»
»Kors att karlar jämt ska’ vara enfaldiga», tillfogade Stina-Lisa.
Olle lät sig inte bekomma. Han drack ur sitt kaffe, och därunder kom det
fram stötvis, lugnt och tryggt, som hans vana var:
»Hon hade sin pojke med -- kan vara en nio, tio år. Ska’ vara hos
Frönäsbond’ i sommar -- ä’ sjuk, kunde jag förstå.»
»Ä’ hon stollig?» föll Stina-Lisa in. »Att släppa sin pojke till slikt
folk!»
Maja hade fått kängor på och rusade ut barhuvad, som hon var. Hon sprang
tvärs över rågåkern, som stod grön och tät i den tidiga våren, över
gärdesgården och ut på vägen, som i en vid bukt följde sjöstranden. När
hon hunnit till vägskälet, där man tar av för att komma till Frönäs, såg
hon på avstånd en svartklädd kvinna sitta i dikesrenen. Hon stannade en
stund andfådd.
»Har hon redan lämnat ifrån sej gossen?» tänkte hon, men när hon kom
närmare, fick hon se honom, där han satt, insvept i en stor schal, ett
stycke från modern. Han var mycket blek, och hans stora, mörka ögon hade
ett lidande uttryck.
»Ingrid, kära Ingrid!» utropade hon.
Kvinnan vände på huvudet men sade ingenting.
»Hur kunde du tänka på att lämna din gosse till Frönäs bond’!»
»Di kunde inte ta emot honom», hördes en lågmäld stämma.
»Ja, di ä’ ett följe! Och då har han gården för ett arrende -- Gud sig
förbarme, det ä’ ett riktigt rövarpris! Men det var för väl, det inte
blev av. Han ä’ falsk och elak, Frönäsbond’, han har inge’ hjärta i sin
syndiga kropp.»
I detsamma tittade ett styggt, rödbrusigt huvud upp över stättan på andra
sidan vägen, där en ginväg fanns.
»He he, vackra Maja, så ska’ hon inte säja. Syndare ä’ vi alla inför vår
Herre. Men si, hjärtat, he he, det har alltid varit min svaga sida, det
vet bäst vackra Maja. Jag kan aldrig säja nej åt vackra flickor. Och
lilla frun, he he, vad skulle jag inte vilja göra för henne -- sprang
genom hagen för att hinna fatt henne, he he, hjälpa henne bära, förstås.
Si, gumman min, det vet vackra Maja» -- han såg sig kring -- »hon ä’ så
helsikes svartsjuk, he he.»
Maja vände honom ryggen.
»Kom, Ingrid, så går vi.»
»Han orkar inte längre», sade Ingrid, likgiltigt eller hopplöst -- det
var inte lätt att bli klok på henne.
»Jag ska’ bära den lille rare gossen», hördes det från stättan.
Maja fick tag i en stör.
»Stick inte din fot över gärdsgår’n, annars ska’ jag hamra dina krokota
läggar rätt igen.»
Frönäsbond’ stod obeslutsam.
»He he, så hon kan skoja. Men Gud tröste mej, om gumman min -- -- det
blir nog bäst, att jag --»
Och hans listigt grinande ansikte försvann bakom gärdesgården.
Maja tog gossen i famn och svepte om honom noga.
»Rår du bära kappsäcken ner till sjön?» Det var bara ett litet stycke.
Ingrid steg långsamt upp och följde efter Maja, som varligt satte ned sin
börda på en sten vid stranden.
»Vad heter han?»
»Inge. -- Fadern ville så.»
»Stackars liten. Du och jag ska’ nog bli goda vänner.»
Hon smekte hans tärda kind, och gossen, som slutit ögonen, såg upp på
henne med ett uttryck av undran.
»Stanna nu här, medan moster Maja hämtar båt. Som väl ä’, ligger den
borta vid röjningen.»
Efter några minuter for en båt i stark fart om närmaste udde. Inge
bäddades bekvämt ned i fören, och Ingrid fick sin plats på aktertoften.
Under oavbruten tystnad rodde Maja genom sundet och in till Dägeröbys
gamla båthamn.
»Låt kappsäcken vara. Den får Olle gå efter.»
Maja tog åter gossen och bar honom uppför backen till stugan. Ingrid
följde viljelöst efter.
Nu blev det bestyr i Nedergården. Först skulle gästerna undfägnas, fast
de bedrövligt illa gjorde heder åt tillrustningarna. Under tiden fick
Stina-Lisa tända en brasa i anderstugan, där de skulle ligga, och Olle
bar ned sängar från vinden. Sängkläder skulle värmas, fast de legat i
eldat rum, kappsäcken packas upp och dess innehåll stuvas undan i den nya
dragkistan av masurbjörk, som Olle gjort under vintern.
Ingrid satt oberörd av stöket och stirrade ut i den ljusa vårnatten.
Därborta krökte bygatan förbi en förfallen smedja utan tak, och mitt emot
syntes några lämningar av den gamla Mellangården, där hon levat fram sin
barndom. Hon kunde se den klipphäll, där hon och Maja haft sin lekstuga.
Det låg ännu några stenar kvar. Vad hon mindes väl den tiden!
Så kommo sorgliga hågkomster. Modern dog, och fadern utflyttade till
Frönäs, som fallit på hans lott vid storskiftet. Men det var ingen
välsignelse på det nya stället. Innan de ännu fått halvfärdigt,
förlorade hon även sin fader, och gården måste utarrenderas -- det var
arrendatorn, som hon nyss besökt. Och så blev hon gift, och sedan --
Hon ryste till och vände sig inåt rummet. Gossen satt hopkrupen i ett
soffhörn och hade somnat. Maja höll ännu på med att ordna hans små
tillhörigheter i lådorna.
»Vad tar du dej för?» Ingrid sprang upp. »Maja, Maja, vad menar du?»
»Se så, lilla barn, bry dej inte om det här. Gossen ska’ stanna hos mej
och bli frisk och stark.» Hon drog Ingrid till sig. »Tänk, att jag inte
sett dej på tio års tid! Gråt, gråt, kära du. Det lättar.»
Småningom lugnades Ingrid, och Maja började klä av den alltjämt sovande
gossen. När hon fått honom i säng, gjorde hon på samma sätt med modern.
Sedan satte hon sig vid huvudgärden och strök smeksamt hennes upplösta
hår, där några grå strimmor vittnade om tidiga sorger.
»Minns du, Ingrid, när vi gick och läste? Det ä’ som det varit i går.»
Och de båda barndomsvännerna kände sig åter som förr i världen, då de
aldrig höllo någonting hemligt för varandra. Det var mest Ingrid, som
talade, lågt och entonigt. Det var så mycket hon hållit instängt i
åratal, som behövde ge sig luft. Maja inblandade ett och annat ord och
fortfor att smeka hennes hår.
En gång tog gossen till att gråta i sömnen.
»Det gör han aldrig, när han ä’ vaken», sade modern. »Doktorn säger, att
han måste ut på landet, om han ska’ få leva. Jag ville, att han skulle
komma till Frönäs, efter gården en gång ska’ bli hans.»
»Så tänker nog inte han, som nu bor där», sade Maja. »Men vi ska’ inte
tala om den saken.»
Dalkarlsklockan ute i stugan började slå. Maja räknade elva slag.
»Vad det blir sent! Nu måste du sova, för du ska’ opp i tid, om du tänker
fara i morgon.»
Men Ingrid fortsatte:
»Och du, Maja, hur har du det? Jag vet, att dina föräldrar ä’ döda.»
»Ja, jag får vara bonde själv i Nedergår’n, så länge det varar. Förstås,
jag har god hjälp av Olle.»
»Att du inte gift dej?»
»Å, en kan ha sina bekymmer ändå.»
Det var tyst en stund.
»Olle ä’ visst en bra karl», började åter Ingrid.
»Går väl an. Om han inte vore så långsam. En får lov att sätta fart i
honom.»
Åter var det tyst.
»Hur gammal ä’ Inge?»
Men på den frågan kom inte något svar.
Maja drog försiktigt av sig kängorna och smög ut i strumpfötterna. I
stugan satt Olle och halvsov. Gamla Stina-Lisa hade redan lagt sig.
»Ä’ du oppe än, Olle? Då blir det väl jag, som får följa Ingrid i morgon,
för dej kan väl ingen få liv i, så bitti’ som hon ska’ fara.»
»Ska’ hon tillbaks så snart? Ja, nog ska’ jag vara vid båten.»
Olle satte mössan på sig och gick mot dörren. På tröskeln vände han om
och klev in igen.
»Ä’ hon klok nu?» frågade han.
»Visst ä’ hon klok. Men stackare den, som ska’ bära, vad hon fått utstå.»
Och så berättade hon, ivrigt och brådskande, vad hon fått veta av Ingrid,
allt medan Olle stod med handen på dörrklinkan.
Det var en sorglig historia. Ingrid hade ingenting hört från sin man,
sedan han rymde för så många år sedan. Han skulle vara någonstans i
Amerika, men var, det visste hon inte. Och inte ett öre hade Ingrid fått
av arrendet för gården. Allt skulle skickas till mannen. Hon hade en
liten sybehörshandel i sta’n och redde sig någorlunda med linnesömnad
och dylikt, men bekymmersamt hade det varit ibland. Och så den sjuklige
gossen! Men nu skulle det nog bli bra, sedan Maja fått hand om honom.
Maja stod i dörren till den lilla kammarn innanför stugan och började
knäppa upp klänningslivet.
»Du får allt gå nu, Olle, för jag ska’ lägga mej.»
Olle lyfte på klinkan.
»Det ligger något sattyg under. Aldrig kan jag tro om Nils Ivarsson, att
han gjort, vad di säjer.»
»Jämt ska’ du ta honom i försvar. Men jag ska’ säja dej, att han till och
med lånat upp pengar på gården.»
»Av Jansson -- Vedbackarn? Kunde just tro det.»
Olle gick, och Maja hörde honom mumla för sig själv om »lurifax» och
»bedragare» och »nedriga konster», medan han drog på sig stövlarna, som
han lämnat utanför.
Jansson, som arrenderade Frönäs, hade förut varit smed och bott på ett
ställe, som hette Vedbacken, där bönderna brukade lasta sin ved. Han gick
ännu mest under namnet Vedbacka smed eller rätt och slätt Vedbackarn,
fast han själv inte vidare tyckte om det. Gården skötte han bra och hade
nybyggt nästan alla uthus.
Men han var illa omtyckt i trakten. Man visste egentligen ingenting ont
om honom, utom att han var efterhängsen och närgången mot flickor och
gärna skröt av sina framgångar, så ofta han fått för mycket till bästa.
Var han kanske en bedragare, som Olle påstod? Ingen visste, var han tog
pengar ifrån till sina byggen och nyodlingar. Maja låg och tänkte härpå,
tills hon somnade.
I tidig otta var Ingrid tillreds att fara, men ingen Olle hördes av. Maja
kastade på sig en annan klänning.
»Det blir väl jag, som får ro dej, kan jag se. Annars ville jag bra gärna
vara hos gossen, när han vaknar. Men ska’ du inte ta avsked av honom,
Ingrid? Han somnar snart igen.»
Ingrid fick ett ängsligt uttryck.
»Han ä’ inte van vid --»
Hon vände sig bort, men Maja gick efter och såg henne skarpt i ögonen.
»Då ä’ jag den som ska’ vänja honom. Trösta mej för dej, Ingrid! Jag tror
gossen inte haft någon mor heller.»
Ingrid slog armarna om henne.
»Jag kan inte, Maja -- jag kan inte.»
När de kommo ned till båten, tittade Maja åt alla håll efter Olle.
»Det var det jag sa’. Inte orka’ han opp, inte, det kunde en väl veta,
och ändå bulta’ jag på i drängstugan riktigt i god tid. Men att han haft
så pass förstånd att lägga på presenning, så att det inte skulle bli
daggvått i båten --»
I detsamma kröp Olle fram under presenningen, där han legat under natten.
»Jämmerstaligen -- så du kan skrämmas! Och nu hinner du inte få något
varmt i kroppen. -- Ja, då får jag gå tillbaka till Inge-pojken.»
Hon hjälpte ned Ingrid i båten.
»Du skriver väl emellanåt?»
Ingrid skakade på huvudet.
»Ja, men jag ska’ skriva till dej varenda vecka, så du får veta, hur Inge
har det.»
Därmed skyndade hon brådskande uppför backen. På trappan stannade hon och
viftade med halsduken åt båten, som redan var ett stycke ute på sjön.
Ingrid tycktes inte märka det. Hon satt nedlutad och hade dragit schalen
över huvudet.
»Det ä’ inte bra, det ä’ inte bra.»
Maja suckade och skulle gå in.
Men så viftade det tillbaka från båten. Olle hade väl sagt något,
tänkte Maja. Hon började åter att vifta och stod kvar så länge hon såg
den vita, fladdrande duken, tills den försvann mellan Måskläppen och
Långgarnslandet.
Det var inte så svårt numera att komma till och ifrån Dägerö. Gamle
kapten Melby, som under de sydamerikanska oroligheterna utmärkt sig som
en djärv blockadbrytare och därigenom förvärvat en ansenlig förmögenhet,
hade för ett tiotal år sedan inköpt det stora godset Dägervik, som
omfattade mer än halva Dägerölandet och dessutom ett otal smärre öar och
holmar. Några år därefter fick han ärva den lilla egendomen Valsjökvarn
på fastlandet. Där var av gammalt en brygga, som i nödfall kunde angöras
av fartyg. Nu blev den grundligt ombyggd, och genom kaptenens inflytande
förmåddes en trögt gående hjulångare att lägga till en eller par gånger i
veckan, när inte sjön låg för svårt på. Men det var i ångbåtarnas första
tider. Det skulle nog bli bättre småningom.
Sista året hade den gamle sjömannen anordnat roddskjuts från kvarnbryggan
till Dägervik med en mellanstation vid Dägeröns nordligaste udde. Blåste
det hårt, kunde det hända, att kaptenens däckade segelslup gick ut, med
gubben själv till rors. Men i dag var det ingen vind att tala om, mente
Olle. Det var med den skjutsen, Ingrid skulle fara.
När de kommo fram till Norrudden, var Dägerviksbåten redan i sikte.
»Nu blir det först att köpa biljett hos fiskarns», undervisade Olle. »Det
kostar visst bara en tolvskilling, men gubben ä’ noga med att allt ska’
gå ordentligt till.»
Ingrid ville lämna en slant för rodden, men Olle var bestämd.
»Det passar sej inte med några stadsfolor här ute.» Därmed stötte han
från land och var snart försvunnen mellan kobbarna.


[Illustration]


2. Ekskärs Anders.

De första dagarna måste Inge hålla sig inomhus, för luften var för stark
i skärgården, påstod Maja.
Men så, en solvarm dag, när kritterna för första gången skulle ut på
storskogen, fick gossen vara med. Det var ett skådespel. Kor och kvigor
skenade i väg på ovana ben, hasade omkull och reste sig skamsna. De
tittade på Maja. Om hon hade märkt, måntro, hur tokigt de buro sig åt? Så
bar det av igen, de slogo bakut, frambenen ville inte bära dem, och så
rakade de på knä och höllo på att fläka sig.
»Kossorna mina, kossorna mina», trallade Maja. »Se så, lugna er, vet jag.
Var inte rädd, lilla vän» -- hon klappade Inge på kinden -- »det ä’ bara
glädje.»
Nu började allvarsammare tag. Krona och Majros skulle pröva, om vintern
vållat någon förändring i deras krafter, och snart drabbades allmänt
ihop. Maja lät dem hållas men såg till, att de inte skadade varandra.
»Det ä’ bäst, di får veta, vem som ä’ starkast, så håller di fred sedan.»
Inge hade märkt, att en liten kullko tuktade de andra.
»Hon ä’ äldst», sa’ Maja och knäppte på henne skällan. »Men det ä’ nog
sista sommarn, hon blir skällko. Majros höll redan på att få övertaget.»
När de lugnat sig och betat en stund, skulle Maja mota dem längre inåt
skogen för att se, hur de förliktes med grannkorna.
»Det ä’ så gott du går hem, Inge. Det blir för långt för dej att gå.»
Inge lydde, fast det varit bra roligt att se dem stångas med de andra
kreaturen.
När han kom in på bygatan, fick han se ett djur, som han aldrig sett i
levande livet. Det var en stor sugga, som gick och rotade i vägkanten.
Han visste knappt, om han skulle våga sig fram. Men vad det var för ett
märkvärdigt djur, så lerigt och fult! Visst hade han sett svin hänga i
slaktarbodarna, men de voro så vita och fina. Och vad det var för ett
bökande! Han måste stanna och se, vad djuret tog sig för.
Plötsligt fick han en knuff, så att han höll på att falla omkull.
»Vad står du och glor efter?» hördes en gäll stämma.
Han vände sig om och fick se en ungefär jämnårig gosse med ett elakt
uttryck i ögonen. Det var Anders i Ekskär, som fått lov ifrån skolan för
att hjälpa Dyviksfolket -- de skulle också släppa sina djur på skogen den
dagen.
»Du, svartöga, vad heter du?»
Inge svarade inte.
»Vill du slåss, säj! Jag ska’ lappa till dej, så det ska’ vissla om’et.»
Inge vände sig om för att gå men fick åter en knuff.
»Ä’ du rädd, din kruka! Jag tror du revar segel med ens.»
Inge gick långsamt förbi suggan utan att vidare tänka på någon fara från
det hållet, men Anders sprang om honom och ställde sig mitt i vägen.
»Du tror, du ska’ slingra dej unnan, du -- svartöga! Kom bara hit, så
ska’ jag lappsalva skrovet på dej, så du ska’ inte känna igen dej, när du
tittar i spegeln.»
Inge vek en smula åt sidan och fortsatte att gå.
»Ä’ du stursk -- bleknos?»
Åter ställde han sig i vägen och sträckte fram sitt huvud tätt intill
näsan på Inge.
»Har du inte mål i mun -- va’?»
Inge kom att röra vid honom, när han skulle förbi, och genast var
slagsmålet i full gång. Men krafterna voro för olika. Snart låg Inge
utsträckt på marken, blekare än någonsin och med slutna ögon.
»Opp med dej!» Anders petade till honom med sin bruna fot -- han gick
jämt barfota, så snart snön gått bort -- men Inge låg orörlig. En tår
trängde långsamt fram under hans ögonlock.
»En sådan stackare», tänkte Anders men blev på samma gång litet ängslig
för vad han gjort. Han gick långsamt därifrån, och först i kröken vid
gamla smedjan vände han sig om. Inge låg fortfarande stilla. Suggan
gick dit och nosade på honom. Då reste sig Inge och stapplade fram mot
Nedergårdsstugan, där han gick in.
»Jaså, det ä’ där, han bor», tänkte Anders. »Jag undrar, vad Nedergårds
Maja ska’ säja om det här.»
Han måste nu skynda sig för att ta igen den förlorade tiden. Dyvikskorna
syntes redan i backen ovanför Torpängen.
Nästa dag skulle Anders till skolan, men på kvällen tog han vägen förbi
Nedergården. Han gick några slag fram och tillbaka i bygatan, men den
främmande gossen syntes ingenstädes till. Icke heller följande dagar
visade han sig. Maja kom en gång ut genom grinden, och Anders höll sig
försiktigt på avstånd, men hon nickade bara åt honom.
Så kom lördagen, som alltid var lovdag. Han hade sedan gammalt ett
trevligt gömställe i den förfallna stenfoten på Mellangårdstomten, som nu
var övervuxen av buskar och ungbjörkar. Löven voro endast till hälften
utslagna, och solen gassade varmt och skönt, där han låg på utkik mellan
ett par stenar.
Mot middagstiden kom Maja ut och hade gossen med sig. Hon svepte in honom
i ett stort täcke och satte honom i solskenet på trappan med ryggen mot
väggen. Själv satte hon sig bredvid, men efter en stund gick hon åter in
i stugan.
Nu kröp Anders fram ur sitt gömställe och gick visslande fram mot
Nedergården utan att synas låtsa om Inge. Han kastade sten på suggan,
som låg i diket, och tvingade henne att resa sig. Men sedan tog han en
stör och kliade henne över ryggen för att hon skulle bli belåten igen.
Så hjulade han ett par varv och tittade i smyg på Inge. Det tycktes
inte göra något intryck på honom. Gossen satt orörlig och stirrade ut
i luften. Så prövade han på sitt bästa konststycke. Han ställde sig
på huvudet upp mot grindstolpen och började gå på händerna. När han
sedan tittade upp, var trappan tom. Den främmande gossen hade ljudlöst
försvunnit.
Anders klängde upp på gärdesgården och satt och funderade. Efter en
halvtimme eller så kom Maja ut och gick till ladugården. Anders följde
efter.
»Vad heter han?» Anders pekade åt byggningen.
»Han heter Inge.»
»Det var ett konstigt namn.»
»Hans mor heter Ingrid, och då skulle gossen, förstås, heta Inge.
Stackars barn, han ä’ så sjuk. Doktorn har sagt, att det ä’ fråga om
livet.»
Anders tog ett ämbar och hjälpte Maja att bära vatten.
»Har han skvallrat?»
»Vem? -- Inge? -- Gud tröste dej, Anders, om du varit elak mot honom.»
Anders tyckte inte det var lönt att bekänna i onödan. Han satte ned
ämbaret och smög sig tyst därifrån.
På flera dagar såg han inte till Inge. Men han fick höra av Olle,
att gossen låg till sängs i feber. Sent en kväll rodde han över från
Ekskär. Han hade med sig en liten båt, som han själv gjort och riggat
som slättoppad skonare i noggrann likhet med de estländska och finska
galeaser, som plägade ligga i hamn mellan Dägerön och Långgarnslandet.
Det var hans enda leksak. På omvägar sökte han upp sitt gömställe och
stuvade undan båten under några tegelstenar från den gamla skorstensmuren.
Följande dag, som var en söndag, kom han tidigt till sitt gömställe, men
Inge satt redan på trappan, insvept som vanligt. Hans kinder hade fått en
smula färg, men så var det också ett grant solskensväder. Anders tog mod
till sig, letade fram båten och gick med fasta steg in genom grinden och
fram till trappan. Utan att säga ett ord lade han båten i knät på Inge
och sprang sin väg.
Men när han skulle vika om hörnet vid ladugården, råkade han mitt i
fånget på Maja.
»Vad har du nu haft för konster för dej igen?»
Hon tog honom i örat och ledde honom tillbaka.
»Om du gjort Inge något för när, så --»
Men Inge såg glad och lycklig ut, där han satt och fingrade på båten.
»Ä’ det din båt, Anders?»
»_Han_ ska’ ha den.» Han pekade på Inge.
»Har man nånsin sett -- det finns något gott hos dej ändå, byting.»
»Det ska’ inte vara mycket», sa’ Anders och såg besvärad ut.
»Nu ska’ du ha dej en kopp kaffe, det ä’ säkert. Kom in, gossar, och du,
Inge, ta Anders i hand och tacka för båten.»
Inge smög sig till Maja och viskade något.
»Han vill inte ta ifrån dej båten, Anders», förklarade Maja. »Vet jag
visst! Ni kan ha den tillsammans och segla nere vid sjöbo’n.»
Hon skar upp tjocka skivor vetebröd och drog en stol till bordet.
»Stig fram, Anders!» Gossen stod vid dörren och tummade på mössan. »Stig
fram, säjer jag!»
Anders gick fram och satte sig på yttersta stolskanten.
»Men nu får du lov att bli en snäll gosse, Anders, du som varit så
fullklappad med odygd.»
Hon lutade sig ned och såg honom i ögonen.
»Kom _det_ ihåg -- om du lär honom några konster, så ska’ du få med mej
att göra.»
»Det ä’ nog inte lönt försöka, och» -- han såg trovärdigt upp mot henne
-- »jag tror inte jag vill heller.»
Så kom det sig, att Inge och Ekskärs Anders blevo goda vänner. Och som
skolan på Dägerön måste stängas i samma veva -- det hade förekommit ett
par fall smittkoppor på ön -- fingo de båda gossarna god tid att vara
tillsammans. Anders hade, förstås, att hjälpa till hemma med ett och
annat, men inte var det mycket, ty något åkerbruk fanns inte att tala om
på Ekskär.
Maja var på det hela tillfreds med att Inge fick någon att leka med, ty i
själva byn funnos inga barn. Och Ekskärsfolket var skötsamt och hade gott
rykte om sig, fast välmågan inte var stor. Holmen deras låg inte heller
så långt från byn, mitt i sundet mellan Långgarn och Dägerön. Den hade
sitt namn av att där funnits en enda ek för mycket länge sedan. Nu var
det inte annat än barrskog kvar.
Ekskärsfar var stillsam och saktmodig liksom även dottern Elin, som kunde
vara en nitton år. Anders däremot bråddes på den döda modern, som varit
ett rivjärn, påstod folk, men en duktig kvinna för resten. Anders kunde
nog bli bra, han också, med tiden, menade Maja. Gick något på tok, så
skulle hon väl få nys därom och kunna ställa till rätta igen. För Maja
var inte att leka med, det visste Anders och flera till.
Inge hade aldrig förut haft någon lekkamrat. Han hade lärt sig läsa av
modern, efter han var för klen att gå i någon skola. En äldre släkting,
faster Sara, hade nödtorftigt undervisat honom i skrivning och räkning.
Någon beröring med jämnåriga kunde inte komma i fråga.
Det var därför ett härligt liv, som nu började för Inge. Luften blev allt
varmare -- det var en vår utan like -- och han kunde snart vara ute så
gott som hela dagarna. Han blev frisk och kry och kände icke mer någon
trötthet, när han strövade omkring med Anders.
Och överallt, vart han vände sig, var det nya, underliga ting att se och
höra.
Först gällde det att lära sig hitta i trakten och ta reda på de olika
ägorna i byn: Nedergårdsmarkerna, och vad som hörde till den gamla
Mellangården eller Frönäset. Och så den stora Uppgården, där gubben
Jakob bodde -- ett helt mantal, påstod Anders, inberäknat den avsöndrade
lägenheten Torpängen. Men vad som menades med mantal, kunde Anders inte
förklara.
Och alla kor och hästar, och vad de hette, och vem som rådde om dem --
det var inte så lätt i början att komma ihåg allt. Och får och svin, som
inga namn hade, och båtar och grejor, och allt vad de användes till.
Och vad det sedan var mycket att berätta för moster Maja, innan han
somnade om kvällarna! Om den lilla leksaksbåten med sin köl av ett
sönderrostat tunnband, som seglade så bra på egen hand, om man bara
surrade fast styret på ett visst sätt -- »på sned, förstår moster!» Och
om roddfärderna i Anders’ lilla ökstock. För Anders hade en egen båt,
som inte rymde mer än två. Den hade slitit sig från någon skuta under en
storm och drivit i land på en kobbe. Och sedan hade Ekskärsfar lagat upp
den, så att den var som ny.
Och vilka märkvärdiga djur hade han inte fått se! En gång hade en
själhund dykt upp tätt invid båten och bligat på dem med sina stora ögon
för att sedan ljudlöst sjunka ned igen. Det var precis som man sett
en människa, tyckte Inge. En annan gång blev han rent skrämd av ett
grävsvin, som rusade upp mitt för fötterna på honom -- det var på vägen
till sundet, där det fanns så många klyftor och gryt.
Och alla fåglar sedan! En dag fick han se en glada -- ty det fanns ännu
glador den tiden i skärgården. Och måsar och trutar, ejdrar och skrakar,
änder och svärtor, lommar och doppingar, hökar och vråkar, gröngölingar