Stjärnornas kungabarn 3: Makalös - 01

  
   SAMLADE SKRIFTER
   AF
   ZACHARIAS TOPELIUS
   SEXTONDE DELEN
   STJÄRNORNAS KUNGABARN
   TREDJE DELEN
   STOCKHOLM
   Albert Bonniers förlag.
  
  
   STJÄRNORNAS KUNGABARN
  
   EN TIDS- OCH KARAKTERSSTUDIE
   FRÅN DROTTNING KRISTINAS DAGAR
   AF
   ZACHARIAS TOPELIUS
   TREDJE DELEN
   STOCKHOLM.
   Albert Bonniers förlag.
   STOCKHOLM.
   Alb. Bonniers boktryckeri 1900.
  
  
   TREDJE DELEN.
   MAKALÖS.
  
  
   1. Före striden.
  
   Hugg honom i stycken, där han ligger inklämd i råttfällan!
  Ryttaren på den röda hästen fortfor att rida. Så mycket blod, så många
  tårar och ännu ej nog! Tidtals höll han in sina tyglar framför en stad
  eller två, betraktade hånleende diplomaternes försök att öfverlista
  hvarandra och fortsatte därpå den vilda jagten. Allt mera skoningslös
  trampade hästens hof på kvarlefvor af välstånd, rester af människolycka.
  Ryttaren hade afkastat sin första förklädnad; munkkåpan skylde icke mera
  hans skramlande benrangel; bibeln var icke mera hans högt burna sköld.
  Han red öfver fält och städer i hela sin afskräckande nakenhet, grinande
  af blodtörst och roflystnad, sträckande utan blygsel fram sina giriga
  händer, hvarhelst han ännu kunde hoppas ett byte.
  I detta religionskrig, som blifvit ett röfvarekrig, klappade ännu här
  och där mänskliga hjärtan, som kunde blöda af sorg öfver så mycket
  elände. Gustaf II Adolfs störste lärjunge, Lennart Torstenson, var sin
  mästares efterföljare äfven däri att han, själf obefläckad, sökte hejda
  sina krigares blodtörst, så länge detta var honom möjligt. Men det var
  icke längre möjligt. Kriget förvildades mer för hvarje år; egen nöd, hat
  och hämnd, ständigt hasardspel om lif och lycka utsläckte till sist alla
  mänskliga känslor. När soldaten gick i fält, hade han sagt farväl åt
  fredens sedvanor, fredens arbete, fredens aktning för andras rätt.
  Hvarför skulle han skona? Ingen skonade honom. Hvarför skulle han
  arbeta? Arbetets frukt var den förstkommandes rof. Hvarför skulle han
  spara? I morgon skulle han dö. De, som ännu behöllo en inrotad kärlek
  till pligt och fädernesland, följde sin fana och frågade icke hvem de
  slogo eller hvar de härjade, endast det var en fiende, som måste falla
  för deras seger och rikta dem med sitt byte. De, som glömt, att de
  någonsin ägt en torfva jord eller ett kärt hem -- och sådana funnos till
  många tusende i det förhärjade Tyskland eller det fjärran brödlösa
  Skottland -- sålde sig åt den mestbjudande eller den, som efter ett
  nederlag erbjöd dem nya utsikter till seger och plundring.
  Kriget, som lossar alla sedernas och de husliga dygdernas band för att
  ersätta dem med den järnhårda militäriska disciplinen, framkallar
  beständigt sällsamma motsatser. Hvem skulle hafva trott, att trettioåra
  kriget, midt under sin förfärande upplösning af alla fjättrar på de
  vilda naturdrifterna, likväl hade att framvisa den underbaraste af alla
  motsägelser, ett familjelif i fält? Så var det likväl, och icke
  undantagsvis, utan nästan som regel. Alla större arméer, de kejserliga
  och tyska mest, de svenska och franska mindre, åtföljdes af en talrik
  trosspersonal, till hvilken hörde kvinnor och barn. Trossens
  beskaffenhet berodde af fältherrens stränghet. Tillät han, som
  Wallenstein, sina soldater allt, för att samla till sina härar så många
  som möjligt, så släpade dessa härar med sig en mängd liderliga kvinnor,
  ofta föga mindre till antal än soldaterne själfve. Var fältherren
  sträng, så förjagade han detta lösa följe, men tillät i stället soldaten
  att medföra hustru och barn för att hålla honom vid bättre mod under
  fälttågets mödor. Särskilde fältväblar anställdes att sörja för dessa
  familjers transport, när hären bröt upp från ett läger, eller för deras
  kvarter och förnödenheter, när hären slog sig ned i ett nytt. Nyare
  tiders artell och proviantering kände man icke då: soldaten fick hvad
  man kunnat medföra eller uppbringa, men oftast fick han sörja själf för
  sin kost och förplägning. Detta blef då hans hustrus omsorg. Hon kokade
  hans mat, hon tvättade och lappade hans kläder, så godt sig göra lät,
  men ofta nog sågo arméerna ut som leder af trashankar, åtskilda endast
  af vapnen, då ju uniformer endast brukades af kungliga lifvakter. Det
  var ingen lätt omsorg att anskaffa mat och kläder i fält. Soldathustrun
  inträngde i bondgårdarna, mera pockande än soldaten själf, genomsökte
  skåp, kistor och källrar med fyndig roflystnad, spände sedan bondens
  häst för hans egen kärra och körde sitt byte till lägret. När ett
  kejserligt regemente en gång öfvergått en flod, befallde öfversten,
  uppledsen vid den besvärliga trossen, soldathustrurna att kvarblifva på
  andra stranden. Då hördes en veklagan från alla leder i regementet, ty
  hustrurna medförde soldatens kläder och kokkärl; öfversten måste tillåta
  dem öfvergå floden.
  Soldatens förbindelser voro ofta lösa nog, så att hustrurna ej sällan
  byttes eller såldes man och man emellan. Ju längre kriget drog ut på
  tiden, desto mer ökades barnskaran, ända därtill, att Gallas och
  Hatzfeld stundom medförde dubbelt större sällskap vid trossen, än de
  räknade soldater i ledet. Torstenson medförde på sina berömda iltåg ett
  vida ringare antal, men alltid några familjer. Under sitt sista fälttåg
  åtföljdes han af sin maka Beata De la Gardie och deras fyraårige son.
  Den store fältherren hade slagit ned som en ljungeld på det öfverraskade
  Danmark, tillintetgjort Gallas' här, som skulle instänga honom i
  Holstein, och var nu ånyo på marsch för att afhugga den kejserliga
  örnens klor i dess eget näste. Han hade vid slutet af år 1644 kastat sig
  in i Tyskland och stod vid början af året 1645 i Böhmen för att därifrån
  infalla i de kejserliga arfländerna och göra ett slut på Ferdinand III:s
  öfvermod. Med hjälptrupper från Bajern och Sachsen hade kejsaren lyckats
  hopbringa en ny här, som under Hatzfelds befäl följde Torstenson i
  spåren och hade befallning att hellre våga allt, än att, som Gallas'
  härar, smälta bort i hunger och elände.
  Den 23 Februari gamla stilen 1645 mot aftonen hade Hatzfeld uppnått den
  svenska hären i närheten af böhmiska byn Jankowitz eller, som några
  skrifva, Jankow, Jankau. Båda motståndarne voro ungefär jämnstarke,
  16,000 man hvardera, nära två tredjedelar kavalleri och blott en
  tredjedel infanteri, men det svenska artilleriet var öfverlägset det
  kejserliga. Bådas ankomst var en öfverraskning för de olycklige
  böhmarne, som trodde kriget förflyttadt till norra Tyskland och hoppats
  få andas ut efter de förra årens härjningar, men oförväntadt sågo sitt
  land ånyo lämnadt till pris åt lika fruktade vänner som fiender. Allt
  hvad fly kunde flydde; endast en liten trupp resande judar, vidpass
  trettio man stark, ansåg det rådligast att söka skydd vid den svenska
  trossen och fick, emot god betalning, rasta invid dess lägerplats.
  Torstenson såg vägen till Österrike stängd och hade att välja mellan ett
  djärft anfall eller ett farligt återtåg. På aftonen red han ut i
  månskenet med en del af sin stab för att rekognoscera fiendens ställning
  och den obekanta nejden, som låg vidpass tre tyska mil söderom staden
  Tabor och fem mil (fyrtiosju kilometer) sydsydost om Prag.
  Fältherrens vana blick uppfattade genast situationen. Han befann sig i
  en vild, glest bebodd bergstrakt. I väster Jankowitz, i öster byn
  Wotitz, mellan dem en oländig, kuperad mark, en slingrande bäck och en
  enstaka bondgård. Så långt ögat kunde urskilja, sågs i det svaga
  månskenet endast kulle vid kulle, mellan kullarna småskog, en obetydlig
  slättmark och smala dalgångar, bevuxna med ginst och porsris. Man kunde
  knappt tänka sig en otjenligare plats för ett fältslag. Hatzfeld stod,
  redan väl förskansad, på de östra kullarna i en ställning, som ej kunde
  forceras utan stor risk och betydlig manspillan.
  -- Det går icke! Våra skvadroner kunna ej röra sig utan att nedskjutas
  från småskogen, yttrade generalen af kavalleriet Arvid Wittenberg, i det
  han missnöjd instack kikaren i fodralet.
  Denne beundrade finske hjälte, Torstensons högra hand, med sitt blyga,
  flickaktiga, fylliga ansikte, sin korta, korpulenta gestalt, sin
  trubbnäsa, sitt långa, mörkbruna hår, sina finrakade kinder, sina smala
  mustascher och små händer, motsvarade föga i det yttre sitt
  krigarerykte. Endast de lifliga, bruna ögonen och det bestämda draget
  öfver läpparna läto ana fältherren.
  -- Infanteriet stormar höjden i centern, och kavalleriet kringgår
  flyglarna, anmärkte den alltid oförvägne fransmannen, generalmajor
  Mortaigne.
  -- Nej, det går icke! inföll i sin tur den lika oförfärade, men
  försiktigare skotten, generalmajor Douglas. -- Vi hafva ingen öfversikt.
  Vi kunna segra på en punkt och blifva slagne på en annan.
  En ung officer, som red näst invid fältmarskalken utsträckte sin arm och
  pekade på en mörk kulle i sydost.
  -- Här, ers excellens, sade han, är nyckeln till situationen. Låt oss
  besätta denna höjd, och vi dominera ställningen.
  Anmärkningen röjde en blifvande fältherre, men behagade icke
  öfverbefälhafvaren.
  -- Jag skall begära eders furstliga nådes råd, när det faller sig
  lägligt, svarade Torstenson kärft och vände sig till de äldre
  generalerne. -- Mina herrar, sade han, jag räknar på edert bepröfvade
  mod. Förråden tryta; stanna kunna vi icke, retirera än mindre. Låt oss i
  Guds namn våga ett fältslag. Ni, Douglas, anför vår vänstra flygel, ni,
  Mortaigne, centern och ni, Wittenberg, högra flygeln. Lösen: hjälp,
  Jesus! Ställningen skall förändras. Ingen tid att förlora. Enhvar på sin
  post!
  Den unge pfalzgrefven Carl Gustaf hade avancerat till öfverste för
  kurlänningarne, sedan han bestod sitt första eldprof vid Leipzig. Nu
  svängde han småleende om sin häst med de öfrige. Snäsan hade riktats mot
  honom som yngst, men gällde mera de gamle. Så tillgänglig Torstenson
  annars var för erfarna råd, tålde han ingen motsägelse, när han uppgjort
  sin plan.
  Vid samma tid på kvällen red fältmarskalken Hatzfeld ut med sin stab för
  att rekognoscera svenskarnes ställning.
  -- Om de icke angripa oss, skola vi attackera dem, yttrade han till sina
  generaler med en tillit, som han var långt ifrån att hysa inom sig. --
  De väntade oss icke så snart. Vi hafva dem i fällan; de komma hvarken
  fram eller tillbaka.
  -- För alla helgon, ers excellens, intet förhastande! inföll den
  erfarne, kloke de Suys, hans öfverkvartermästare. -- Vår ställning är
  den bästa och Torstenson kan, nu som vid Leipzig, lura oss med en låtsad
  flykt.
  -- Hugg honom i stycken, där han ligger inklämd i råttfällan! utropade
  häftigt de bajerska hjälptruppernas tappre befälhafvare Johan de Werth,
  som hade brådt tillbaka till Bajern för att försvara sitt land mot
  fransmännen.
  -- Han skall ej undkomma oss, försäkrade Hatzfeld med samma tillit. --
  Ni, de Suys, anför centern, ni, de Werth, högra flygeln och ni, Götz,
  vår vänstra flygel. Lösen är nu, som alltid, Jesus Maria. Och Maria
  skall gifva oss i morgon en herrlig victoria. Hon har uppenbarat sig i
  drömmen för vår nådige kejsare och lofvat honom att ändtligen kröna den
  rättrogna kyrkans vapen med seger ... Grefve Götz, ni har midt emot eder
  flygel höjden där i sydväst. Ni besätter den ofördröjligen med artilleri
  och det bästa regemente ni kan umbära.
  Dessa ord riktades till en jättelik ryttare i svart rustning med ett
  eldrödt skärp, som utvisade hans höga militäriska grad. Hela hären, hela
  Tyskland och halfva Europa kände denne fruktansvärde man, hvars blotta
  namn var en fasa för de olyckliga länder, hvilka hemsöktes af hans
  svärd. Hvar han gick fram i fiendeland, betecknade ett bredt spår af
  aska och blod hans väg; hvar han red genom vänners område, flydde allt
  hvad fly kunde för hans våldsamma utpressningar. Och likasom för att
  rätt tydligt angifva den mission han hade att utföra som folkens gissel,
  hade han kallat sin svarta stridshäst Attila: där dess hofvar trampade,
  växte intet gräs mer. Han var den kejserliga härens klubba; han hade
  stigit från grad till grad genom sin vilda, skoningslösa tapperhet, men
  när man anförtrodde honom befälet öfver en här, visade han sig oduglig
  till fältherre: han förstod endast att döda.
  Fältmarskalken grefve Hans Götz, Pasewalks grymme bödel 1630, Sachsens
  mordbrännare 1632, den med blod, rof och förbannelser mest belastade af
  alla kejsar Ferdinands fälthöfdingar, förde handen till stormhatten och
  svarade:
  -- Skall ske, eders excellens! I morgon vid denna tiden skall jag dricka
  den heliga jungfruns eller djäfvulens skål, lika godt hvem som gifver
  oss segern.
  Det var ännu vinter, kölden hade tilltagit, järnrustningen kylde som is
  den grymme höfdingens bröst och armar. Vid återkomsten till kvarteret
  kallade han sin stallmästare Feldmann och lät gifva sig en bägare starkt
  spanskt vin. Dess innehåll flöt genom hans ådror såsom en eldflod.
  -- Hund -- röt han till tjenaren -- du har gifvit mig smält bly.
  -- Det är Toccadillas bästa, som ers nåd vann på tärning af den spanske
  generalen, svarade Feldmann, en liten mörklett karl i de Götziska
  färgerna, svart och rödt.
  Grefven hade ridit hårdt i dag, vinet fortfor att brusa som en lavaström
  i hans inre. Han beslöt hvila. Vresig kastade han sig i full rustning på
  tältsängen, med befallning att väckas efter en timme. Stallmästaren
  sökte sin korta vederkvickelse på en matta vid tältöppningen. Han hade,
  som trogen tjenare, smakat på vinet, äfven han, för att profva den rätta
  sorten.
  Var det af vinet eller af dagens mödor, timmen förgick och därefter åter
  en, åter en och åter en. Herre och tjenare sofvo tungt. På en gång
  uppreste sig båda och stirrade framför sig i det mörka tältet. Lampan
  hade slocknat, en svag månstråle inträngde genom en fogning i tältduken
  och skapade i de täta skuggorna en ljusgestalt, liknande en kvinna med
  högra armen sträckt emot höjden. Efter en stund hade månen flyttat sig,
  strimman försvann och med henne den spökbild hon framkallat i nattens
  skuggor.
  -- Jesus Maria, det var hon! framstammade stallmästaren, skälfvande i
  alla leder, när han åter befann sig i mörkret.
  Grefven sprang upp med en åtbörd af raseri och grep sin darrande tjenare
  vid strupen.
  -- Bekänn, skurk! utropade han. Du lät henne komma in!
  -- Vid alla helgon! Vid Sankt Jakobs ben! Vid den helige Sebastians
  pilar! Jag kan ej förklara huru hon kommit in. Ers nåd ... af
  barmhärtighet ... jag kväfs ... fråga skyltvakten huru han understått
  sig att insläppa en främmande kvinna.
  Den förvånade skyltvakten bedyrade, att ingen kunnat intränga i tältet.
  Han hade bevakat ingången i snart fyra timmar, gått fram och åter för
  kölden och väntade aflösning.
  Det var verkligen bistert kallt. Grefven famlade efter sitt svärdfäste,
  men besinnade sig, återvände till tältet, lät tända lampan och yttrade
  lugnare, men ännu i upprörd ton:
  -- Feldmann, det var hon. Hvarför kommer hon? Begär hon mitt blod eller
  ditt?
  Stallmästaren undvek den ömtåliga frågan med en fyndighet, som
  påtagligen röjde vana att parera tyranners hugskott.
  -- Ers nåd -- sade han, ännu hviskande -- var det hon? Var det icke
  snarare den heliga jungfrun, som kom att bebåda ers nåd och kyrkan en
  stor seger i morgon?
  Grefve Götz försjönk i tankar.
  -- Den heliga jungfrun kommer icke till mig, sade han bittert. -- Det är
  länge sedan vi två voro bekanta. Jag hade fått på min lott en annan
  helig jungfru, och henne var jag nog dåraktig att gifva i din hand, som
  icke var värd att vidröra sandkornet under hennes fot. Hvad har du gjort
  af henne, eländige ögontjenare? Hon kom icke dit hon skulle komma.
  -- Ers nåd vet, att hon var svag, att hon icke i sitt dåvarande
  tillstånd uthärdade resans mödor. Ers nåd vet, att hon dog i Ingolstadt,
  att priorn i dominikanerklostret fick sexhundra gyllen till mässor för
  hennes själ, utom en klädning af guldbrokad åt den heliga jungfrun ...
  -- Krigsbyte, Feldmann, blodbestänkt rof; därför går hon igen. Jag
  visste ju, att sådant icke duger till mässor. Men lika godt, det är allt
  munkegnäll. Jag var ju engång en narr, jag som de andra, och trodde, att
  prästen var Gud. Sedan jag gaf henne i din hand, är det slut med mitt
  himmelrike. Och det är likväl skada, icke på prästen, men på Gud. Han
  behöfves ibland, om ej för annat, så för att stå _den andre_ emot. Det
  förekommer mig stundom, som hade djäfvulen fått makt öfver mig, sedan
  jag gaf mitt skyddshelgon åt dig. Gräf upp henne ur klosterjorden,
  Feldmann: jag skall bruka benet af hennes finger, det där fingret med
  ringen, till amulett! ... Hvad lider natten?
  -- Ers nåd befallde mig att väcka sig om en timme. Jag har vakat hela
  natten och pligtskyldigt påmint om tiden, men ers nåd sof så tungt, ers
  nåd hörde mig icke, anmärkte tjenaren, angelägen att med den ena lögnen
  öfverskyla den andra.
  -- Hvad? utropade grefve Götz, i ögonblicket mera klarvaken, än om man
  affyrat en kanon tätt vid hans öra. -- Klockan är half fyra! Usling, det
  blir din död!
  Han störtade ut. Månen hade gått ned. En frostig nattdimma låg öfver de
  mörka höjderna, hvilkas konturer aftecknade sig mot den stjärnströdda
  himmelen. En del af lägret var redan i rörelse. Morgonsömnige utsträckte
  krigarne sina styfnade lemmar och begynte ordna sig i leder under
  befälets kommando. En adjutant afbidade grefvens order vid ingången till
  tältet.
  -- Fort till öfverste von Seiffern med order att låta sitt regemente
  besätta kullen där i sydväst! Åtta kanoner och fyra skvadroner ryttare
  följa. De infama paddorna hade bort stå där för en timme sedan!
  -- Jag har sedan en timme afbidat ers excellens' order, vågade
  adjutanten anmärka.
  Detta var för mycket. Götz affyrade ursinnig en pistol, som svedde den
  unge krigarens hår, och kastade sig på sin svarta Attila för att själf
  leda den viktiga, den anbefallda, men tyvärr så obegripligt försummade
  manövern. Det var för sent. När truppen ändtligen befanns under marsch,
  rapporterade spejarne, att en svensk kolonn redan satt sig i rörelse mot
  samma strategiska punkt af det vidsträckta slagfältet.
  
  
   2. Slaget vid Jankowitz.
  
   "Bära sig åt som Götz vid Jankowitz."
  Fältmarskalken Torstenson hade icke behöft erinras om vikten af den allt
  beherskande höjden. Redan före daggryningen den 24 Februari skickade han
  en afdelning af Wittenbergs flygel att besätta höjden med artilleri.
  Samtidigt lät han hela sin här svänga åt höger, så att dess långa leder
  nu stodo utsträckta från väster till öster mellan byarna Jankowitz och
  Wotitz, ej mera i norr och söder, som fienden sett dem kvällen förut.
  Manövern var ytterst svår på en så oländig mark, men verkställdes med
  denna beundransvärda ordning, som Gustaf Adolf infört och som mer än
  engång afgjort de svenska vapnens seger. Tysta, allvarliga, rörde sig
  dessa skaror framåt i morgonens halfskymning, utan att se hvarandra och
  utan att vika ett steg åt sidan, tilldess att hela kedjan slutligen,
  likt en mekanik, som ljudlös svänger på sina gångjärn, stod ordnad i
  dalen nedanför höjderna, beredd att möta sin fiende.
  Denna skickliga och oväntade sidorörelse tvang Hatzfeld att lämna sin
  fördelaktiga position och likaledes uppställa sin front från väster till
  öster, norrom svenskarne. Den ofta nämnda höjden blef härigenom än
  tydligare en nyckel till båda härarnas ställning. Götz uppbjöd allt för
  att godtgöra sin ödesdigra försummelse. Där blef en kapplöpning mellan
  hans folk och den svenska afdelningen, som hade längre, men banad väg
  till höjden, medan Götz måste genomtränga en tät småskog. Svenskarne
  hunno förut; deras kulor begynte vid Götz' anryckande bortsopa hästar
  och karlar på bergssluttningen. Svärjande drog sig Götz tillbaka och
  sökte skydd i skogsdungen. Men äfven hit nådde de svenska kulorna; hans
  folk råkade i förvirring, togs i sidan af svenskt rytteri och upplöste
  sig flyende öfver dalgången.
  Förgäfves sökte han hejda denna besinningslösa flykt. Så hade man aldrig
  sett Götz förr, och man hade dock sett honom i de blodigaste handgemäng,
  nedtrampande under Attilas hofvar hela leder af järnklädde krigare. Hans
  svärd nedmejade utan åtskillnad flyende egne och anstormande fiender.
  Han var fruktansvärd i sitt raseri; mot honom höll ingen stånd; hans
  häst tycktes lika osårbar som han själf. Men en osynlig hämnare hade
  utmätt hans stund och sände honom från fjärran eldgap ett järnklot, som
  mänskliga lemmar ej kunde motstå. Det sista man såg af denne blodige
  bödel var hans blixtrande värjspets öfver ett moln af grus, där en
  svensk kanonkula slog ned. Hans styckade lämningar, blandade med den
  svarta Attilas blod, igenkändes på en guldkedja, fordom röfvad från
  Pasewalk. Hans eftermäle i Böhmen, där man glömt hans grymhet för att
  minnas hans olydnad, blef ordstäfvet: »bära sig åt som Götz vid
  Jankowitz».
  Hatzfeld sände sin vänstra flygels reserv i elden. Oordningen blef stor,
  till följd af terrängen. Samlade rörelser voro omöjliga. Enskilda
  truppafdelningar anföllo och tillbakaträngde hvarandra. Utom större
  manspillan för de kejserlige, var ingenting afgjordt.
  Fram emot middagen blef en paus i striden. Hatzfelds förändrade
  ställning hade lämnat vägen till Olmütz fri, och Torstenson öfverlade,
  om han ej borde framrycka på denna väg mot Mähren. Men en half framgång
  var ej hans sed; fiendens oordning ingaf honom hoppet att vinna en hel
  seger. Han stormade en annan höjd, belägen i Hatzfelds center, men fann,
  mot förmodan, ordnade leder, kastades tillbaka och miste tio lätta
  kanoner. Denna hans motgång blef signal till en ny strid utefter hela
  linien.
  Början gjorde, mot order, sägs det, Johan de Werth med sitt tappra
  bajerska kavalleri. Mot honom stod Douglas med tio skvadroner, mest
  skottar och tyskar, samt två skvadroner finske ryttare under öfverste
  Henrik Horn. Mellan hvarje skvadron i båda svenska flyglarnas första
  treffen stodo fyrtio musketörer, också ett arf från Gustaf II Adolfs nya
  krigskonst. Bajrarne föllo för desse skarpskyttars välriktade eld,
  drefvos tillbaka, men kommo åter och åter om igen, som Pappenheimarne
  vid Breitenfeld. Näst Pappenheim, hade den kejserliga hären ingen så
  beundrad och älskad hjälte, som Johan de Werth. Hvar hans bruna häst
  frustade och hans röda fälttecken lyste, där stupade allt framför honom,
  där var _furie_, som man den tiden så gärna uttryckte sig. Fången, slet
  han sig lös; fallen under sin skjutna häst, besteg han genast en annan.
  Hela svenska vänstra flygeln sviktade under hans hugg och var nära att
  sprängas. Reserven ryckte fram, men höll icke stånd mot den fruktade
  hjälten. Då märkte Douglas, att bajrarne, för hvarje gång de kastats
  tillbaka, åter samlade sig i skydd af en brigad fotfolk, som stod bakom
  linien. Redan dödstrött och förtviflande om segern, lyckades han förena
  kvarlefvorna af tre skvadroner till en enda, högg in på det bajerska
  fotfolket och sprängde brigaden i stycken. Då fick de Werths folk intet
  andrum mer, skingrade sig och drog sin anförare med sig. Så nära segern,
  ville de Werth ännu på flykten vid Tabor ej erkänna sig slagen. Han
  gjorde allt för att samla sitt folk till ett nytt anfall, men de hörde
  honom icke mer, de flydde till Bajern, där de Werth snart återvann sitt
  rykte som oemotståndlig genom en seger mot fransmännen.
  Högra svenska flygeln var spridd mellan höjderna, jagande framför sig
  Götz' slagne ryttare, när den angreps af starka kolonner från Hatzfelds
  reserv. Här stredo Wittenberg, Carl Gustaf, Axel Lillie och kärnan af
  svenska hären med Torstensons lifregemente i sin spets. Striden blef
  hårdnackad och blodig. Götz, som tillåtit soldaten allt själfsvåld och
  alla grymheter, var afgudad af sina förvildade krigare; nu ville de
  hämnas hans skugga. Wittenberg behöfde hela sin krigskonst, Carl Gustaf
  hela sin oförvägna tapperhet för att samla och åter samla sitt skingrade
  folk. Ändtligen slöto sig deras leder med samma beundransvärda disciplin
  från Gustaf Adolfs tider och öfvergingo i sin tur till anfall. Desse
  segervane veteraner framryckte som en fast sluten mur och trängde allt
  undan. Fiendens leder genombrötos, kastade om och flydde med lösa tyglar
  till Tabor. Hans artilleri blef taget och riktadt emot hans center.
  Under denna heta strid, man emot man, mellan kullarna, blef ingen varse,
  att fem skvadroner kejserlige kyrassierer kringgått ställningen och
  oförväntadt stodo i svenska härens rygg. Slaget hade varit förloradt, om
  icke desse djärfve ryttare råkat vara kroater och funnit ett lockbete,
  som kom dem att glömma allt för sin roflystnad. De stötte på svenska
  härens tross, som var lägrad i småskogen; fyllda vagnar, vintunnor,
  kvinnor. Kroaterne kastade sig öfver vagnarna, hånlogo åt kvinnornas
  jämmerrop och började med van hand plundra. I detta deras käraste nöje
  stördes de, mot sin förmodan, genom ett modigt försvar af den annars
  föraktade trossbetjeningen. En ung man samlade kring sig de mest
  behjärtade och anföll så eftertryckligt de plundrande, att de nödgades
  värja sig själfve. Ursinnige, bortjagade de den lilla skaran, men i
  nästa ögonblick var den åter öfver dem som en myggsvärm och tvang dem
  att lämna vagnarna. Det drog ut på tiden, Wittenbergs flygel hade
  segrat, kroaterne hörde skott falla bakom sig i skogen. Snart visade sig
  en skvadron af kurlänningarne och kom i rätt tid att befria Torstensons
  maka, just när hennes försvarare voro nära att duka under för
  öfvermakten. Kroaterne flydde, faran var öfverstånden.
  De kejserliges fotfolk i centern hade framryckt samtidigt med deras
  flyglar och anföll svenskarnes center. Här red Torstenson, hvilken
  ögonblickligt lät fylla hvarje lucka; här fick Mortaigne svalka sin
  brinnande stridslust; här försvarade blå regementet sin gamla ära.
  Hatzfelds infanteri var till stor del nyvärfvadt folk, men fanatiske
  katoliker, som eldades ända till dödsförakt af vissheten att i dag
  skulle den heliga jungfrun gifva dem seger. Kampen här blef icke mindre
  hård än på båda flyglarna, men blodigare, därför att de stridande
  trängdes samman, bröst mot bröst, på det trånga utrymmet mellan
  skogshöjderna. Klockan närmade sig fyra på eftermiddagen, skymningen
  skulle snart inbryta, och ännu var ingenting afgjordt.
  Då hade ändtligen båda svenska flyglarna segrat och svängde nu, på
  Torstensons order, båda åt norr, så att de, i förening med sin center,
  inneslöto den kejserliga centern i en halfmåne. Utan artilleri, utan
  kavalleri, härjadt af svenskarnes och sina egna kanoner samt på en gång
  anfallet från tre sidor, höll det kejserliga infanteriet icke mer än en
  halftimme stånd, sökte förgäfves draga sig tillbaka, sprängdes,
  omringades och måste till största delen gifva sig fånget. Fältmarskalken
  Hatzfeld hade lika förgäfves uppbjudit allt för att uppfylla den heliga
  jungfruns löfte. När han såg slaget förloradt, ville han smyga sig genom
  de svenska lederna, tvangs med pistolen för pannan att gifva sig fången
  och kom att bevittna sin motståndares seger.
  Slaget vid Jankowitz den 24 Februari 1645 var af alla Torstensons segrar
  den farligaste, den blodigaste, den mest lysande till sina följder och
  den mest fruktansvärda för Sveriges fiender. Kejsar Ferdinands enda här
  var tillintetgjord. Ingen kunde räkna de döde, så vidt kringspridde lågo
  de i skogarna, på höjdsluttningarna och i de trånga dalarna. Man
  antager, att de kejserlige förlorat 4,000 fallne, hvaribland en
  fältmarskalk, och svenskarne 2,000, summa 6,000, eller inemot hvar femte
  man, som deltagit i striden. Att räkna de sårade, ansåg man under
  trettioåra kriget öfverflödigt. Hvem hade tid med sådana småsaker?
  Antages deras antal, efter krigens sed, hafva varit dubbelt så stort som
  de dödes, skulle de utgjort 12,000 och således af 32,000 stridande