Skyttes på Munkeboda: Hemliv i Skåne 1830 - 8

Mitt för rabatten med astrarna stannade Nils Olof.
-- Fröken Karin Maria, han såg frågande på henne, halvt bedjande, om jag
en annan gång behöver ett råd, som jag icke vill be någon annan om, får
jag då komma till er?
Karin Maria nickade. Hon smålog litet, men hon kunde omöjligt i
ögonblicket hitta på att säga något annat än ett stelt men ärligt:
-- Var så god.


XIV.

Karin Maria var så besynnerlig och orolig hela eftermiddagen, sedan
baron Stjerne rest, att det var ett rent underverk, att ingen gav akt på
och anmärkte det. Men Beata var -- efter det hon indignerat kommenterat,
att Karin Maria kunde »göra till den grad affär av friaren» -- så
upptagen med att göra en gammal sommarhatt, som hon funnit på
handkammaren, och som var minst tio år gammal, »precis som ny», att hon
icke hade ögon eller öron för annat. Joachim gick på sista tiden omkring
som en drömmare och tumlade om med alla möjliga planer i sin hjärna --
dunkla och himmelsstormande -- _han_ varken hörde eller såg. Majorskan
inventerade linneskåpen och förberedde sig på midsommarsbyken -- hon
hade huvudet fullt av lakan, servetter och handdukar, hela och defekta
dussin, och hade icke en tanke över för något annat.
I kvällningen beslöt Karin Maria att gå bort och tala med mamsell Fiken,
hon var alltid flickornas tröst, när något stod på. De hade allesammans
en förnimmelse av, att ingen i världen egentligen kände dem bättre än
mamsell Fiken, som -- långt innan mamma fann det »nödvändigt» -- för
sina egna fattiga styvrar köpt deras första dockor på Röinge marknad,
vakat över dem i mässlingen, tåligt hört dem i Lafontaines fabler och
katekesen, skarvat deras kjolar, fiffat upp deras hattar och dikterat
deras första brydsamma gratulationsbrev till släktingar, vilka alltid
oundvikligen slutade med: »Med estime och affection framhärdar»,
berättat dem förbjudna spökhistorier och trakterat dem med likaledes
förbjuden sirapsmat. De gnatade ofta på mamsell Fiken och gjorde narr av
henne sinsemellan, men när något tog emot eller var i olag, var det
likväl alltid till »den låga hyddan», de togo sin tillflykt. Ty
visserligen var mamsell Fiken ett »pjåk», som mamma kategoriskt brukade
beteckna henne, men hennes fattigdom, hennes beroende av många skilda
människors nyckfulla välvilja, hennes prekära ställning på gränsen
mellan »bättre» och »sämre» folk, själva hennes hårdnackade kamp för
»den låga hyddans» existens -- allt hade hos henne utvecklat en
egendomligt skarpsinnig människokännedom, en viss slughet och
snarfyndighet, som till och med hennes nåd majorskan, med all sin stora
självklokhet och erkända praktiskhet, ofta inte höll sig för god att
anlita. Flickorna gjorde det -- som sagt -- alltid, icke minst Karin
Maria, som annars var så »stor på sig».
Karin Maria behövde icke gå långt. Från trädgården såg hon strax mamsell
Fiken, vilken, med sin stärkta kråka djupt ned över ögonen, spatserade
nere i ängen och -- i det hon böjde sig för vart steg -- plockade
blommor och gräs. Karin Maria visste, att hon i juni brukade samla
förgätmigej, hjärtgräs och andra växter, som hon sedan med stor konst
pressade och klistrade upp omkring silhuetter och födelsedagsverser.
Dessa sentimentala kompositioner, infattade i guldpappersramar,
skattades under namn av »minnesblad» högt av de finare bondflickorna,
och inbragte mamsell Fiken mången välbehövlig tolvskilling eller
plåtsedel.
Karin Maria hälsade på henne och gav sig också till att plocka
förgätmigej, i det hon diplomatiskt inledde samtalet med ett vardagligt
kallprat angående vädret, höet, den förestående halvårsbyken o. s. v.,
o. s. v. Då de samlat tillräckligt många blommor, satte de sig bredvid
varandra på den förfallna träbron över bäcken med fötterna dinglande ut
över vattnet.
Borta på vägen ett stycke ifrån dem hörde de Joachim och ett par av
drängarna komma med hästarna, som skulle ned till vattningsstället,
innan de fördes i stall för natten. Ridande barbacka med en à två
löshästar vardera veko de av in på en sandig, nedtrampad sidoväg och
redo långt ut mellan stenarna i det grunda åvattnet. Joachim såg de
bägge fruntimren och hälsade småleende, medan han muntert fortfor att
prata med drängarna, som plötsligt på hans uppmaning började stämma upp
en sång. Mitt emot gick solen, som en stor röd skiva, ned bakom
Marieholms skogar.
-- Det är eget vad »lajtnangten» tycks trivas här uppe bland göingarna,
sade mamsell Fiken med sin lågmälda, en smula släpande stämma och högst
egendomliga uttal, i det hon med huvudet på sned ordnade en krans av
smultronblad omkring den färdiga buketten.
-- Å, det är ju helt naturligt, han är ju själv göing och kommer väl att
ha sitt hem här alltid.
-- Men när man har varit i Stockholm och varit på hovet som löjtnanten
...
-- Det skall visst inte vara mycket kusin Joachim har sett vid hovet!
skrattade den rättframma Karin Maria. I alla fall tror jag inte, att han
saknar det.
-- Nej, det kommer väl an på, var man har sitt _hjärta_, suckade mamsell
Fiken menande.
Karin Maria välsignade mamsell Fiken för det hon strax så behändigt kom
in på just det ämnet, hon ville tala om. Hon sade plötsligt allvarligt,
men utan att taga sina ögon från hjärtgräset, som hon höll på att
sortera:
-- Söta mamsell Fiken -- jag har just fått veta något -- något om Agneta
-- som gör, att jag är i så stort beråd ... Hon stannade obeslutsam.
-- Men, lilla Karin Maria, mamsell Fiken nästan darrade av intresse och
nyfikenhet. Vad i all världen! ... Låt mig då äntligen få veta det ...
-- Jo, Karin Maria betänkte sig icke längre. Baron Stjerne har ju varit
här i eftermiddag ...
-- Ja, jag såg ... Jag såg, att herrskapet spatserade nere i trädgården
...
-- Det var just då, sade Karin Maria rodnande. Hon kunde egentligen inte
begripa, varför i all världen hon satt där och rodnade, ty Gud skulle
veta, att hon då sannerligen icke hade någon som helst anledning till
det! Han lät mig förstå -- jag fattade det åtminstone på det sättet --
som om ... som om ... han efter moget övervägande äntligen uppgav sina
anspråk på Agneta. Men jag vet inte, jag kan inte avgöra, om jag har
någon _rätt_ att låta Agneta själv eller någon av de andra veta det. Han
har ju inte givit mig något uppdrag ...
Hon såg frågande, osäkert på mamsell Fiken och fortsatte ännu mera
tvekande:
-- Jag är naturligtvis inte rädd för att säga det till mamma, det kan
mamsell Fiken nog förstå ... Hon kunde kanske uppfatta det som en
förolämpning -- mot vår familj, menar jag -- att det är _han_, som
bryter. Och då jag vet, att baron Stjerne sätter mycket värde på både
pappa och mamma, så ... Karin Maria teg förvirrad. Jag vet verkligen
inte, hur jag skall göra, slutade hon rådvill.
-- Jag _tror_ inte, att Karin Maria skall säga det till mamma strax,
sade mamsell Fiken försiktigt. Det enda sättet, på vilket det kommer
riktigt naturligt är genom löjtnanten ... Han skulle tala med baron
Stjerne.
-- Men då är jag rädd, att baron Stjerne, som av ren generositet, av
bara godhet, så att säga, ger Agneta fri, skulle uppfatta det som ett
slags övermod från Joachims sida, ett försök till tvång, om _han_ ...
-- Inte om löjtnanten bär sig klokt åt! Och när han får höra detta, blir
han ju så glad, att vi nog kunna få honom till att böja den styva nacken
en smula.
Karin Maria såg tillitsfullt, nästan beundrande upp på mamsell Fiken. --
Då skulle jag alltså först tala med kusin Joachim?
-- Om _jag_ törs råda Karin Maria, mamsell Fiken blev mer och mer
ödmjuk, ju säkrare hon kände fast mark under fötterna, skulle Karin
Maria göra det strax, innan hennes nåd får nys om saken. Vi kunna ju
kalla på honom ...
-- Å ja, det vore visst bäst, utbrast Karin Maria lättad. Så kunde
mamsell Fiken också vara med om det ...
Mamsell Fiken tog strax av sig sitt stora förkläde och gav sig till att
på det ivrigaste vifta till den unge Skytte.
-- Vill ni mig något? ropade han över ängen ifrån hästryggen.
-- Ja! skrek Karin Maria gällt, med stor bestämdhet. Kan inte Truls taga
dina hästar?
Joachim skakade på huvudet. Han vinkade beslutsamt till lille-Hans, som
barbent, med fingrarna i munnen, hela vägen hade traskat efter de
tillbedda krakarna, och gjorde honom själaglad först genom att anförtro
honom en häst och därnäst genom att kasta till honom en sexstyver för
besväret. Därpå sprang han hastigt tvärs över ängen, och med ett litet
likgiltigt: -- Vad i Herrans namn står på, kusin? kastade han sig
raklång på magen i det höga gräset nedanför bron. Karin Maria och
mamsell Fiken drogo strax blygsamt fötterna upp under sig.
-- Å, mina damer, genera er inte! ropade Joachim skrattande. Parole
d'honneur, om jag ser annat än sulorna!
-- Kusin Joachim! sade Karin Maria strängt och ordnade kjolen rigoröst
omkring sig. Om du visste, vad det är för allvarliga saker, vi ha att
tala med dig om ...
Joachim reste sig hastigt upp på armbågen. -- Har du hört något från
Agneta? frågade han oroligt.
Karin Maria gjorde en avvärjande rörelse och berättade honom det
huvudsakliga av sitt samtal med Stjerne, ungefär på samma sätt, som hon
förut berättat det för mamsell Fiken.
Den unge Skytte hade rest sig upp. Han stod nedanför bron, lätt stödd
mot den yttersta brostolpen och betraktade ivrigt, uppmärksamt sin
kusin.
-- Men ... men jag förstår inte! ... Han, som brukar vara tjurhuvud som
bara fan ... Något måste ha influerat på honom ...
Joachim stod och tänkte på sitt nattliga besök i Kristianstad för en
veckas tid sedan. Han hade under dessa dagar ofta förebrått sig att
genom sin obetänksamhet ha satt sin älskades rykte i fara och fruktade
nu strax, att någon möjligen sett honom och Agneta tillsammans och
utlagt det på ett sätt, som ... Han blev både kall och varm vid tanken
på, att Nils Olof kanske från ett eller annat håll fått nys om saken.
-- Influerat på honom! upprepade Karin Maria och rodnade häftigt. Ja ...
det är möjligt, att gamla friherrinnan, hon har alltid ända från början
varit emot partiet, som du vet ...
-- Så kunde hon sannerligen ha begagnat sitt inflytande litet förr,
tycker jag, mumlade Joachim.
-- Men, Joachim, är det verkligen möjligt, att du rakt inte förstår att
värdera en sådan nobless, som Stjerne nu visar? utropade Karin Maria
förargad.
-- Jag måste väl först veta, vad som ligger under, svarade Joachim,
ovanligt misstänksam -- ännu med tanken på sitt möte med Agneta spökande
i huvudet, och på sitt sista stormiga samtal med »friaren». Det tycks
mig så onaturligt, att någon så där, mir nichts, dir nichts, kan avstå
från Agneta. Det stämmer rakt inte med vad han annars har låtit mig
förstå.
Joachim var icke nog psykolog för att kunna inse, att hos en person med
ett sådant temperament som Stjernes -- lymfatiskt och melankoliskt --
ger ofta den första uppbrusningen, det första kraftfulla motståndet vika
för en slö och trist modlöshet, en tungsint olust att vidare göra någon
ansträngning, vilken man dock icke längre hoppas skola krönas med något
som helst resultat. Joachim eggades av motstånd, Stjerne slappades --
det var hela hemligheten, som den unge Skytte nu stod och grubblade över
utan att kunna fatta.
Mamsell Fiken med sin vidsträckta, om än något dunkla och
osammanhängande människokännedom förstod det -- hon visste blott icke,
hur hon skulle uttrycka det. Hon såg tvekande på Joachim, och sade på
sitt lågmälda, välvilliga sätt:
-- Jag tycker likväl löjtnanten skulle tala med herr baronen ännu en
gång. Det kan ju hända, att herrarna då komma bättre överens. Och när
han _själv_ har sagt till Karin Maria, att han vore hågad att träda
tillbaka ...
-- Det skall vara med courtoisie man träder tillbaka för mig, om jag
skall kunna taga emot det med honnör! utbrast Joachim med sin ömtåliga
hederskänsla häftigt.
-- Käre kusin, Karin Maria samlade försiktigt ihop sina kjolar och reste
sig upp. Du kan väl inte begära, att Nils Olof Stjerne skall presentera
dig Agneta på en silverbricka och be dig vara så god och taga henne ...
Du får vara nöjd, när han löser pappa från hans löfte och bara går ur
vägen för dig ...
Joachim skrattade -- plötsligt i gott humör igen, medan han galant i
sina armar tog emot kusinen och mamsell Fiken, då de från bron hoppade
ned på ängen för att gå genvägen hem genom trädgården. Han sade
godmodigt:
-- Du har rätt, kusin Karin Maria. Jag stod bara och tänkte på något,
som ... Han avbröt sig hastigt. Gud give du finge rätt!
-- Det får jag alltid, svarade Karin Maria tvärsäkert.


XV.

Den, som icke blev synnerligen uppbyggd, då hon hörde talas om baronens
»ridderliga tillbakaträdande» var hennes nåd majorskan. Hon blev rent av
dödligt förnärmad. Icke endast hade hela trakten nu i ett halvt år på
det ivrigaste diskuterat partiet, som lagmanskan med sina fem döttrar
höll på att förarga sig grön över, men hon hade också skrivit om det
till svägerskan i Stockholm. Och till på köpet hade hon varit tvungen
att inviga Fagerhjelms i hela historien, då hon hux flux skickade Agneta
till dem. Där satt hon nu med skammen och »_tous les frais_», som hon
häftigt indignerad sade till Karin Maria. Skulle det sluta på det viset,
kunde verkligen de hellre för länge sedan brutit för Agnetas räkning --
det hade åtminstone sett litet bättre ut, än att hon, stackars barn,
skulle bli ratad på det sättet! För den skull hade de ju inte behövt att
kasta henne i armarna på den där odågan Joachim. I hela Göinge härad
fanns ingen flicka så vacker som Agneta -- hon skulle kunnat få vem hon
pekat på, innan den där dumma historien kom på! Majorskan satt uppe på
loftet under takfönstret, rak som en pinne, och skrev egenhändigt --
under dessa och åtskilliga andra parenteser -- den stora tvättnotan,
under det Beata och Karin Maria, märkvärdigt ödmjuka och betryckta, men
hemligt förnöjda bägge två, stodo böjda över kläderna och efter moderns
kommando sorterade dem i högar. Att räkna till stortvätt anförtroddes i
det Skytteska huset inte åt lejda händer.
Joachim hade dagen förut kommit tillbaka från sin andra visit på
Marieholm, där han nu »gjort upp saken» med Nils Olof. Vad som
egentligen föregått dem emellan fick ingen så noga reda på -- det
behövdes icke heller, då resultatet i alla fall förelåg alldeles klart.
Det första han stigit av hästen, gick Joachim nämligen rakt in till sin
farbror och faster och berättade kort och gott, att han nu hade baron
Stjernes ord på att denne efter sin moders råd, och då han insett, att
han ingen utsikt hade att någonsin vinna sin tilltänkta bruds hjärta,
frivilligt löste Agnetas föräldrar från deras ord och trädde tillbaka
från sitt frieri.
Majorskan satt alldeles som förlamad. I synnerhet irriterade detta
henne: »Efter sin moders råd»... Hon hade vid Gud i himmelen aldrig
tänkt sig, att gumman Malvina kunde vara en sådan gammal lömsk
intrigant!
Men ute i den stora förstugan tog Joachim Karin Maria om livet och såg
henne länge skälmaktigt in i ögonen. Han frågade, om hon ville, att han
skulle upprepa, vad gamla friherrinnan sagt -- att yppa det till _henne_
kunde han nog försvara! Karin Maria blev röd som blod och nekade värdigt
indignerad att höra på hans »bêtiser». Varpå han gapskrattande viskade
henne något i örat och kysste henne häftigt på kinden, innan han rusade
uppför loftstrappan till Beata, hos vilken han alltid med säkerhet
påräknade att finna en bottenlös fond av sympati.
Karin Maria stod länge och gned sig tankfullt på kinden med
förklädessnibben, tills den blev ännu rödare, än den förut varit, och
till slut en liten sällsynt grop började visa sig nere vid mungipan. Hon
blev enig med sig själv om, att hon nog vid första tillfälle skulle
locka ur Nils Olof vad som blivit sagt mellan honom och kusinen. Vad
gamla friherrinnan tänkte eller sade, kunde däremot _naturligtvis_ rakt
inte intressera henne!
I själva verket hade Joachim alls icke behövt göra någon hemlighet av
sitt samtal med Stjerne. Det hela hade gått mycket formellt till, och då
den unge Skytte ända från början uppträtt ovanligt sansat och sobert,
hade Nils Olof, som under den sista tiden icke hört annat än moderns
cyniska profetior om »en brud, som för älskaren med i boet» -- efter det
han med ett par avmätta men långt ifrån känslolösa ord yttrat, att då
han nu mindre än någonsin såge någon utsikt att vinna Agneta Skyttes
hjärta, ville han åtminstone icke vara orsaken till, att hon för hans
skull hölles avlägsnad från hemmet och familjekretsen. Han hade hela
tiden funnit för gott att behandla Joachim som ett slags befullmäktigad
_envoyé_ från Munkeboda och icke med ett ord berört deras rivalskap.
Joachim hade strax förstått detta och heller icke å sin sida vidrört
denna ömtåliga punkt. Det angick ju egentligen heller icke Nils Olof
Stjerne, hur Agnetas öde hädanefter formade sig, då han nu upphörde att
spela en roll i hennes historia.
Därefter hade gubben Figge, som taktfullt, efter högre order, låtsade om
ingenting, kommit in, och de hade alla tre druckit en toddy i bästa
kamratskap. Stjerne var en smula tystare än vanligt och drack inte så
litet mera än de andra. Därefter hade friherrinnan bjudit på en tidig
kopp te, och Joachim hade från hennes läppar fått den första egentliga
förklaringen på »omslaget», vilken i hög grad roade honom.
-- Ja, ja, min käre Corydon, den gamla damen klappade honom vänligt men
hårdhänt på kinden med sina små beniga fingrar. När vi nu snart få vår
Amaryllis i brudsäng, tänka vi då någon gång på gamla Malvina Stjerne,
som inte har så liten förtjänst därvid?
-- Min nådiga friherrinna kan vara säker på, att det finns ingen, jag
oftare skall tänka på, svarade Joachim med handen på hjärtat, uppriktigt
tacksam för hennes värdefulla diplomatiska inblandning, om den än
egentligen icke skett för hans skull.
-- Munväder! svarade friherrinnan skeptiskt och skakade på huvudet. Jag
skulle känna världen illa, om jag trodde, att en gosse som han mindes en
gammal käring längre än han ser henne. Nej, tänk han bara på sin
Amaryllis -- entre nous, så är hon värd det! -- och sörj för att han har
ett par duktiga tvillingar innan nästa midsommar.
Joachim var icke synnerligen trakterad av hennes skämt, men han
skrattade godmodigt och lovade, att hon nog skulle få stå fadder.
-- Jag tar honom på ordet, mon cher! ropade friherrinnan och hötte åt
honom med pekfingret. Gud nåde honom, om han narrar mig! Bara nu inte
tösen har bleksot, hon ser mig ut till varjehanda ... Ja, nu har jag
rett ut det värsta av härvan för honom -- nu får han göra resten själv.
Nils Olof blir jag väl nödd till att taga under armarna ännu en stund.
Därpå hade hon låtit Joachim kyssa sig på handen, bett honom hälsa Karin
Maria och i sista ögonblick undersökt sadelgjorden på hans häst, vilken
hon strax sett, att stalldrängen spänt alltför vårdslöst på.
Friherrinnan hade ett öga på vart finger och fick nu också den triumfen
att göra narr åt ungdomen, som »amourn gjort blind».
Joachim var ofantligt nöjd med sin färd, när han äntligen klockan nio på
kvällen red in på Munkeboda.
Nu på sommaren, då dagsljuset varade så länge, kunde faster Charlotte
omöjligt kontrollera, hur länge de unga voro uppe. Det visade sig
nämligen fullkomligt hopplöst att få Joachim och flickorna att gå till
sängs på det reglementsenliga klockslaget då solen ännu stod på himlen
och inte ens fåglarna ännu gått till vila. Med gitarren i ett band om
halsen satt Joachim på den breda gamla stentrappan ut till gården, medan
Karin Maria och Beata -- oftast mamsell Fiken också -- stilla sutto
bredvid varandra ett par trappsteg ovanför honom.
Och på sitt okonstlat känslofulla och dramatiskt-patetiska sätt sjöng
den unge Skytte till gitarren professor Geijers manliga sånger och
emellanåt, utan något som helst ackompanjemang, alla de gamla skånska,
ursprungligen danska, folkvisor, vilka han kunnat i sin första barndom
och efter hand lärde på nytt av folket omkring Munkeboda. Drängarna och
pigorna på gården sutto i en mörk klunga under den stora hängbjörken vid
husknuten och hörde lika andäktigt på som flickorna -- också, när han
sjöng de små franska »chanson'er» från förra seklet, som Joachim en gång
lärt av sin glada moder, och som gubben Niklas -- vilken stilla rökte
sin aftonpipa i det öppna fönstret -- regelbundet begärde _da capo_.
Till och med den stränga faster Charlotte kom en och annan gång ut på
trappan och stod där överst uppe i dörröppningen med sin höga stärkta
mössa och den trånga, malätna pelissen över de kantiga axlarna.
-- Kom nu in, flickor, sade hon när visan var slut. Ni borde för länge
sedan ha varit i säng!
Men ingen låtsade höra. Upproret låg i luften -- det kunde icke längre
dämpas. Faster Charlotte måste dagligen medgiva för sig själv, att med
Joachim hade en ny tid och en ny anda dragit in på Munkeboda.
Ty »den unge Skytten», arvingen -- hade efter hand blivit den, omkring
vilken allting rörde sig på gården. Icke blott hade han för Agneta och
hennes systrar blivit den viktigaste personen i hemmet, utan också
gubben Niklas, som i nära trettio år varit majorskans förste och
lydigaste undersåte, gick med var dag mer och mer över till fienden. Det
var icke blott den unge mannens muntra bekymmerslöshet och eldiga,
djärva manlighet, som tilltalade den gamles sinne, men han återfann med
hemlig, vemodig glädje i själva hans svärmiska och lättrörliga
temperament en så tydlig släktlikhet med sitt eget, att den mer än
försonade honom med brorsonens obetänksamhet och uppstudsighet. Och för
Joachims något dunkla och oklara framtidsplaner, hans ärliga och
lidelsefulla anslutning till den stora revolutionens odödliga, nu
småningom återupplivade principer kände farbrodern en naturlig och varm
sympati, som varken hennes nåds förståndiga regemente på det ödsliga
Munkeboda eller den heliga alliansens tvungna fred över Europa någonsin
hade kunnat kuva. Ty Niklas Skytte hade, då han år 89 ännu var en ung
kornett i kung Gustavs här, varit -- som han själv sade -- »en stor
jakobin», och den stolta friheten, det kraftiga personliga initiativet,
hade ingen uppriktigare tillbedjare än han. Med ett slags naiv beundran
såg han upp till den unge mannen -- alltid snarfyndig, alltid
oegennyttig, alltid med tusen dristiga projekter i huvudet, vilka han
sedan med all övertygelsens värme, en gränslös envishet och en outtömlig
vältalighet visste att försvara. Faster Charlotte skakade på huvudet och
höll igen, så gott hon kunde, men hennes klokhet kunde icke hindra, att
godsets skötsel efter hand mer och mer gick över i Joachims händer.
Majoren började känna sig gammal och trött -- litet slö också; när hans
hustru förebrådde honom, att regeringstömmarna gledo honom ur händerna,
ursäktade han det med, att det ju för alla parter var bäst, att Joachim
under hans ledning, medan han ännu levde, satte sig in i förhållandena
-- han skulle ju ändå en gång övertaga det hela! Och folket -- detta
bråkiga, oberäkneliga, envisa och sluga gränsfolk, som är så svårt att
handskas med, och som instinktivt blott respekterar den självmedvetna
kraften -- hade ju redan tio gånger mera respekt för den unge
löjtnanten, vars order, till och med om de voro en smula förhastade och
icke alltid de mest välbetänkta, dock alltid voro klara och precisa, och
vilken både förstod att ge en örfil vid rätt tillfälle och en plåtsedel
till den, som gjorde honom till lags, än för den gamle majoren, som blev
arg, gnatade, förlät och tog sig en pris på förargelsen.
Joachim hade redan lagt in om avsked från regementet. Kunde hans faster
icke, innan året var slut, bevekas angående hans och Agnetas giftermål,
var det hans fasta beslut att, trots alla den älskades invändningar, för
en tid gå i utländsk krigstjänst. Att gå här hemma på Munkeboda dag ut
och dag in och se på varandra, insåg han skulle i längden överstiga
deras krafter. Bättre då att skiljas under några år och se tiden an. De
till ytterlighet spända förhållandena i Polen, där man vart ögonblick
väntade på att upproret skulle bryta ut, sysselsatte nu alla unga
sinnen, och många svenska hjärtan klappade av lust att ila det betryckta
folket till hjälp. Ty i Sverige glömde man icke, att Polen en gång varit
broderlandet och därefter det rike, vilket de stora Karlarne offrat sina
flesta tankar och mest blod; att kämpa för dess frihet emot den
moskovitiske arvfienden stod för Joachim Skytte, som för så många andra
av hans jämnåriga, såsom ett högst eftersträvansvärt och ädelt dåd. Ofta
under dessa långa sommarkvällar talade han med Beata och Karin Maria
därom.
Man var nu ett gott stycke in i juli, men ännu nämndes icke ett ord om
Agnetas återkomst. Karin Maria, som på sista tiden blivit otroligt djärv
-- mamma tyckte »egenmäktig» -- häntydde väl på det ett par gånger, och
majoren lät undfalla sig ett par försiktiga vinkar om att, »då det ändå
inte blev av med Marieholmaren, tjänade det ju inte till någonting att
tvinga flickebarnet» -- men hennes nåd var obeveklig. Hon tänkte
förnämligast på, och det gjorde hon ingen hemlighet av, hur »illa det nu
skulle se ut», om Agneta, efter det att baron Stjerne »ratat» henne --
vid detta ord brukade majorskan stolt knipa ihop läpparna och se den hon
talade med rakt in i ögonen -- om Agneta nu hux flux giftes bort med
Joachim. Man hade pratat nog om Agneta i trakten -- nu borde folk få tid
att glömma henne.
-- Men mamma, kunde då Beata säga, alldeles gråtfärdig, om kusin Joachim
då går ut i krig?
-- Så får han gå, svarade majorskan trankilt. Det kunde bara göra honom
gott. I min ungdom hörde det till, att en karl hade varit med åtminstone
om _ett_ fälttåg, innan han slog sig till ro.
-- Men mamma, invände Beata blygt, han kunde göra mycket mera nytta här
hemma på Munkeboda.
-- Menar du det? ... Han gjorde klokare, om han läte stenarna ligga på
åkern i fred, svarade majorskan kort, och mössbanden skälvde under
hakan, då hon tänkte på alla de reformer Joachim föreslagit och delvis
redan utverkat farbroderns samtycke till. Där de ligga, kosta de varken
krut eller pengar och plats ha vi gudskelov nog av i Göinge härad!
Den enda, som inte gjorde någon direkt ansträngning att beveka faster
Charlotte och i det hela på sista tiden tycktes vara komplett likgiltig
för om Agneta kom hem eller stannade i Kristianstad, var kusin Joachim
själv. Han talade nästan heller icke mera om henne, och hans lynne var
det bästa man kunde önska sig -- något ojämnt, men i regeln briljant --
_för_ gott, tyckte flickorna, stötta på systerns vägnar, och Beata hade
aldrig anledning att mera klaga över några »Roquairoller».
Karin Maria hade emellertid sina misstankar: hon hade givit akt på, att
kusin Joachim på sista tiden hade onaturligt mycket maskopi med mamsell
Fiken, och då hon ihågkom hans ord vid ett föregående tillfälle, slöt
hon därav med rätt stor bestämdhet, att han äntligen på ett eller annat
sätt vetat sätta sig i förbindelse med den älskade. Men hon meddelade
ingen sina misstankar och sökte aldrig få _veta_ något -- vad skulle det
tjänat till? Det hade ju blott varit att besvära sitt samvete med en ny
börda, och Karin Marias samvete var redan icke så fritt, som det brukade
vara.
Men med stackars mamsell Fikens samvete var det ännu sämre beställt, ty,
som Karin Maria gissade, så förhöll det sig verkligen. Med en djup
övertygelse om att i krig och kärlek äro alla medel tillåtna, hade
Joachim skickligt förlett den beskedliga mamsell Fiken att vara
mellanhand i en högst livlig brevväxling mellan honom och Agneta. Hon
hade naturligtvis gjort litet svårigheter och talat både om hennes nåd
och om fjärde budet, men då hon dels var mycket romantisk och hade det
ömmaste hjärta i världen och dels, i sin halvt omedvetna världsklokhet,
räknade ut, att det kanske en gång i framtiden inte kunde vara så dumt
att ha gjort den blivande ägaren av Munkeboda en tjänst, gav hon under
många tårar efter för »lajtnangtens» bedårande men något sofistiska
vältalighet. Hon tog emot breven till Joachim under sin adress och fann