Singoalla - 2
Süzlärneñ gomumi sanı 4854
Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1521
29.0 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
39.9 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
44.6 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
förstärkning åt hans makt i tiden. Vill du (så talade gubben till gossen)
varda Guds bundsförvant? Vill du bära din sten till denna byggnad? Det är
icke lätt, ty det kräver mer än mannastyrka, mer än mannamod; det kräver
försakelse av allt eget jordiskt. Har du kraft att offra livets ros åt
Gud och hava livets törne för dig själv? Mer kan jag nu icke säga.
Så talade pater Henrik, och Erland, som väl ej rätt förstod hans ord,
kände dem dock i sitt hjärta och uttalade sin goda vilja att vara Guds
bundsförvant. Då lade gubben sin hand välsignande på hans huvud.
=Främlingarne från Egypti land.=
Våren har kommit, isstyckena, som drevo på insjön, ha smält för solens
strålar, träden knoppas och skogen doftar.
Ser du, Erland, flyttfåglarnes skaror, som sväva i högan sky? De
återvända från södern. Känner du de friska fläktar, som spela in genom
fönstren i riddarsalen? De bära hälsningar från fjärran land. Skall icke
även hon återvända, hon, vars minne vintern icke höljt i glömskans
drivor? Hör! Från skogen ljuda människoröster, hästtramp, vagnars gnissel
och smällande piskor. Det ljuder, som om ett stort tåg nalkades. Och ur
skogsbrynet kommer en brokig flock: män i långa kappor, kvinnor i
mångfärgade kläder, halvnakna barn, som stoja, skratta och gråta, hästar
och vagnar och hundar. De närma sig slottet. Där ila alla till fönstren;
tjänarne, som arbeta på gården, vila och se förundrade på de kommande;
väktaren skådar tvekande upp till riddaren, och denne vinkar till honom
att fälla bryggan. Främlingarne tåga över henne, men låta hästar och
vagnar stanna på andra sidan. De ordna sig i halvrund; männen framdraga
ur kapporna pipor och strängaspel; de unga flickorna, svartögda och
svartlockiga, med pärlor kring nakna armar, med glitterguld och brokiga
band på mörka och röda klänningar, framträda ur kvinnornas hop; piporna
och strängaspelen ljuda, och flickorna dansa underliga dansar. Yra som
gnistorna över en sprakande låga, lätta som vinden på gröna fält, virvla
de om varandra efter tonerna av en gäll musik, tills pipor och
strängaspel tystna, dansen stannar och flickorna ila tillbaka till de
äldre kvinnornas hop. Då synes pater Henrik på fallbryggan; han kommer
från klostret, där främlingarne nyss varit. Och en av främlingarne, en
högvuxen man, rikare klädd än de andra, går honom till möte och bugar
djupt. Patern vinkar honom att följa. De närma sig slottstrappan, dit
riddar Bengt nedgått för att höra vilka främlingarne äro och vad de
vilja.
Den högvuxne mannen bugar ödmjukt för herren till Ekö och lägger båda
händerna på sin panna. Hans långa hår är svart, blåsvart det krusiga
skägget kring hans läppar, svart, stolt och ändock skygg den blick, han
fäster på riddaren.
Han tiger, men pater Henrik talar i hans ställe:
-- Dessa människor bedja om er nåd, ädle herre, och om tillstånd att
uppslå sina tält i er skog, ty de ämna stanna här några dagar, varefter
de åter fortsätta sin vandring. Ty ni må veta, ädle herre, att dessa
människor äro av ett folk, vilket Gud nekar ro och vila, sedan han dömt
dem att från släkte till släkte vandra från land till land. Märkligt är
deras öde och viktigt att tänka över, ty det vittnar om Guds allmakt och
stränga rättfärdighet och om vår heliga läras evigt ståndande sanning.
-- Dessa vandrande människors fäder bodde, såsom denne man, bland dem en
hövding, sagt mig deras fäder bodde för ett tusen tre hundra och mer än
fyratio år sedan uti Egypti land. De voro ett ansett folk av Ismaels,
Abrahams och Hagars sons, stam, samt ägde fasta bostäder i välsignade
bygder, icke eftergivande Gosen i bördighet.
-- Då kom en dag till deras landsändar en vandringsman, följd av en
kvinna med ett spätt barn i sina armar. För sig och de sina bad
vandringsmannen om hägn under deras tak mot natten och ovädret. Alla
vägrade och visade honom den ene till den andre. Men främlingarne, som de
bortvisade från sin tröskel, voro den helige Josef, himladrottningen
Maria och världens frälsare. Och till straff för denna synd dömde Gud dem
och deras barn att hemlösa kringirra i två tusen år, utan annat hopp för
sitt liv än främlingars miskund. Mer än hälften av deras mödosamma väg är
nu fulländad, men ännu skola 23 släkten, räknade till 3 på århundradet,
dö på den väg, som återstår, innan de hunnit det mål, varefter de längta:
fäderneslandet och försoningen med Gud. Ädle herre, detta folk, som beder
om er gästvänskap för några dagar, har genomtågat många land och icke
utan bönhörelse anropat många furstar om samma nåd. Som botfärdiga
pilgrimer böra de anses; hånade, föraktade, bortstötta och förföljda på
många ställen, ty lidandets kalk är satt i deras hand, hava de dock av
romerska rikets kejsare förlänats med lejdebrev och även haft nåden få
visa sig för vår helige fader i Rom...
Vid dessa ord framtog hövdingen ur sin rockficka ett med många band
omlindat pergament, upprullade och lämnade det med en ny bugning till
riddar Bengt.
Riddaren skulle med svårighet läst de ord, som voro skrivna på
pergamentet, men av det stora vaxsigillet, som fanns därpå med romerska
rikets vapen, förstod han, att detta var lejdebrevet, varom patern talat.
Riddaren ögnade vördnadsfullt pergamentet, återlämnade det till hövdingen
och sade till denne, i det han hejdade patern, som ville fortsätta sitt
tal:
-- Högst märkligt är det, som jag nu hört om eder, och mig synes, att jag
förövade en synd, icke olik den, för vilken I själva bären straffet, om
jag ej tilläte er att i några dagar stanna å mina ägor. Mat och dryck
skolen I under denna tid icke sakna, och vad vidkommer er, hövdingen, och
edra närmaste fränder, tillbjuder jag eder att gästa under mitt tak.
Hövdingen tackade med ödmjuka ord men förklarade, att ett löfte, ärvt av
fäderna, nödgade honom likasom hans folk att aldrig söka nattro i ett
hus, vare sig murat eller timrat, innan deras strafftid vore
tilländalupen. Vidare omtalade han, såsom orsak till sin bön om några
dagars gästfrihet, att han här stämt möte med en flock av sitt folk, som
för en tid skilt sig från honom för att besöka andra ängder och nu åter
skulle förena sig med honom.
Sedan åtskilliga andra ord skiftats mellan riddar Bengt och det vandrande
folkets hövding, avtågade den främmande skaran till det fält i skogen,
varpå hon en gång förut tältat, och hit lät riddar Bengt föra mat och
dryck i ymnighet, så att de för en hel vecka kunde vara väl försörjda.
Men bland de svartlockiga flickorna, som dansade på gården vid pipors och
strängaspels takt, hade Erland upptäckt Singoalla. Det var hon, som
anförde dansen, ty hon var hövdingens dotter och den skönaste av alla.
Patern stannade över aftonen på slottet för att med riddar Bengt samtala
om de märkvärdiga gästerna och meddela honom de ytterligare upplysningar,
han av hövdingen inhämtat, då denne nyss förut besökte honom i klostret
och anhöll om hans förbön hos riddaren.
=Erland och Singoalla.=
Erland hade i början lyssnat till paterns berättelse, som föreföll honom
märkvärdig och rörde folket Singoalla tillhörde; men snart drev honom
oron ur salen: han vandrade från rum till rum i slottet, ilade uppför
vindeltrappan till den högsta tornkammaren, skådade ut över sjön och
skogen och lyssnade till klangen av de klockor, som därifrån pinglade på
det främmande folkets hästar, sprang så åter nedför trapporna till
slottsträdgården, som, välvårdad men liten och omgiven av stenmurar,
fanns på slottets södra sida, där aftonsolen nu göt rödgul glans över fru
Elfridas blommor och köksväxter. Dock icke heller där dröjde han länge
utan skyndade till tärnornas kammare, där han annars sällan visade sig.
Här förvarade fru Elfrida i ett bonat skåp sin sons högtidskläder, och
här fanns en spegel av slipat stål, vari tärnorna gärna speglade sina
anleten. Erland öppnade skåpet, framtog de dyrbara skrudarne av utländskt
tyg med prydliga silverhäkten och iklädde sig en sådan. Han kammade sitt
ljusbruna hår, så att lockarne föllo i långa vågor utför hans axlar. För
vem han smyckade sig, visste han men ingen annan. När han var
färdigklädd, kastade han bågen över axeln, lockade på Käck, sadlade sin
häst och red bort över fallbryggan inåt skogen; fru Elfridas och
tärnornas blickar följde honom, ty han var ståtlig på den dansande
hästen, som pryddes av ett grant täcke. Men fru Elfrida gick in i salen
och tillkännagav för riddaren, att Erland ridit bort och svårligen vore
att hemvänta förrän följande dagen; helt säkert hade han tagit vägen till
Ulvåsa, herr Gudmund Ulvsax' gård, ty varför skulle han smyckat sig så,
om ej för den fagra jungfru Helena, sin tillämnade brud?
Men den, på vilken Erland minst tänkte, var Helena Ulvsax, ehuru en ungmö
med vänare kinder och klarare blå ögon ej fanns i Virdaland. De kinder,
på vilka Erland tänkte, voro bruna; de ögon, som hans själ solade sig i,
voro mörkbruna, och flickan, som han prytt sig för, hette ej Helena utan
Singoalla.
Fru Elfridas gissning sannades ej, ty kort efter solnedgången sågs Erland
åter rida över fallbryggan. Han hade strövat i skogen och varit i
grannskapet av svedjelandet och mellan träden sett, huru det främmande
folket arbetade med tältens resande, hästarnes fodring och matens
kokande. Han hade sett och hört barnens stojande lek kring eldarne. Men
ända fram hade han icke ridit. Tanken på Singoalla hade lockat honom dit,
men han kände nu rädsla för att se henne. Detta gjorde, att han efter
mycken tvekan med oförrättat ärende vände sin gångare mot hemmet. Men
Käck, som ej lät binda sig av villrådighet, hade sprungit in i lägret,
kanske lockad av åhågan att göra bekantskap med de hans likar, som
följde det främmande folket, kanske än mer lockad av stekoset från
eldarne. Och när Erland på borggården hoppade ur sadeln, kom Käck ur
skogen och sprang upp på sin herre, som om han haft en hälsning till
denne från det okända folket. Så var det måhända även, ty kring hans
lurviga hals hängde en krans av vildblommor. Tankfullt lyste Erlands
ögon, då han fann den kransen; kanske den var från Singoalla, tänkte han.
Han löste den från Käcks hals och lade den under örngottet i sin säng. Då
borde han drömma om den, som flätat blommorna.
Om detta hopp uppfylldes eller ej, är ovisst; men följande morgon pådrog
Erland åter sin högtidsdräkt, spände kring livrocken en präktig gördel
med slida för jaktkniven och gick till skogs, till kullen vid bäcken.
Skönt och ensligt var där på stranden vid kullens fot. Granarna viskade,
bäcken sorlade, sippor och violer tittade fram ur det gröna. Erland satte
sig på sitt vanliga ställe vid bäckens rand; Käck lade sitt huvud i hans
knän. Då syntes på andra stranden -- liksom hade de stämt möte med
varandra -- Singoalla. Vinden fladdrade i vecken av hennes korta
klänning. Hennes steg voro lätta, och hon stannade ej, då hon varsnade
den ståtligt klädde junkern. Nej, hon log välbekant, nickade glatt, lyfte
först den ena foten, så den andra för att avtaga sina skor och vadade så
över bäcken rakt fram till Erland. Bäcken var grund, och endast några
silverlika pärlor stänkte upp till de röda pärlorna kring flickans
vrister. Icke heller Erland kände sig förlägen utan glad. Det var en
frisk känsla men just icke högtidlig, ty han icke ens vårdade sig att
stiga upp och hälsa Singoalla, såsom han lärt att hälsa andra flickor.
Men han log ur hjärtat, då Singoalla, hunnen till andra stranden, lade
sina händer på hans axlar och sade:
-- Ser du, jag spådde icke sant. Vi träffas återigen. Du har en god
fader, som visar min fader gästfrihet. Därför skola även vi vara vänner.
-- Det skola vi. Vet du, Singoalla, jag har längtat efter dig, alltsedan
vi första gången sågos här. Jag har även många gånger drömt om dig, och
om drömmarne säga sant, är ditt sinne icke vredgat mot mig.
-- Nej, svarade Singoalla och satte sig på stranden bredvid Erland: då
jag skildes från dig, var jag icke längre ond; jag tyckte tvärtom, att du
var den vackraste gosse, jag någonsin sett; till och med din vrede gjorde
dig icke ful. I hela vårt band finnes ingen enda, som är så vacker som
du. Assim, som säger, att han vill ha mig till hustru, är icke att
jämföra med dig.
-- Vem är Assim?
-- Han är son av den man, som var hövding före min fader..
-- Och Assim vill ha dig till hustru?
-- Ja, men låt oss icke mer tala om Assim. Du sade, att du drömt om mig;
jag har drömt, att jag skulle finna dig här. Därför gick jag hit. Jag
drömmer sannare, än jag spår, vilket är förargligt, ty att spå rätt är en
heder för oss kvinnor. Men spådomskonsten kommer först rätt, när man är
gammal. Låt mig dock se vecken i din hand... fast nej, jag vill icke se
dem... om du varder olycklig, skulle det smärta mig. Ack, vilket hår du
har -- Singoalla förde handen genom Erlands lockar -- det är icke svart
som mitt och mina fränders.
Så talade hon, och hennes tal flög från det ena till det andra. Hon
talade om sitt folks färder och huru glad hon var, när hennes fader och
hans män kommo överens, att mötesstället mellan de åtskilda banden skulle
vara på Erlands fars ägor. Egentligen var det Assim, som hade föreslagit
detta i männens råd, och Assim hade gjort det på Singoallas intalan. Dock
anade han ej, att Singoalla ville detta för Erlands skull; annars hade
Assim visst icke uppfyllt Singoallas önskan. Och medan hon sade detta,
smekte hon Käck, som nu visade sig vänlig, ty i lägret hade han aftonen
förut delat Singoallas måltid, och det var hon, som prytt hans hals med
kransen, ehuru han väl icke förstod att fästa värde på prydnaden.
Erland visade nu Singoalla en röd pärla och en vissnad blomma; den ena
sade han sig ha hittat på svedjelandet, där hennes folk även nu tältade;
den andra hade han tagit från bäcken, som fått henne av Singoalla.
Men flickan ryckte den vissnade blomman från honom och kastade den åter i
bäcken.
-- Jag vill giva dig friska blommor, sade hon. Låt oss plocka i kapp!
Erland ingick på leken, och de plockade i tävlande iver blommor vid
bäckens rand. Sedan jämförde de för att se, vilken plockat de flesta,
och då visade sig, att Erlands samling var den större, ty han hade repat
händer fulla och utan urval; men Singoallas var den vackrare.
De satte sig på kullens sluttning för att ordna och med böjligt gräs
sammanbinda blommorna till kvastar. Detta gick illa och långsamt för
Erland, men Singoalla hade en egen smak att hopsätta blommorna, så att
deras olika färger bröto sig vackert. Den konsten hade ingen lärt henne,
men hon kunde den ändå. Då blomsterkvastarne voro färdiga, bytte Erland
och Singoalla med varandra, och flickan var icke missnöjd med Erlands,
fast den var ojämn, ruskig, illa hopkommen. Slutligen sade Singoalla, att
hon nu måste återvända till lägret, ty annars skulle hennes fader, Assim
och kvinnorna undra, var hon vore, och söka henne. Det ville hon icke.
Då sade Erland:
-- Du må gå, Singoalla, men jag vill, att du varje dag skall komma hit,
så att jag får se dig.
Singoalla eftertänkte en stund och sade:
-- Ja, vi skola mötas varje dag; men bäst är, att vi mötas här, då solen
gått ned. Det är bland oss en sed, att de unga flickorna vandra ensamma
en stund om kvällarne, ty därigenom få de spådomsande. Jag säger till min
far i morgon afton: Jag vill gå ut i skogen och lära framtidssyner. Då
svarar han: Gå... och jag smyger hit. Ser du, skymningen är god även
därför, att om Assim eller kvinnorna äro i grannskapet, se de oss icke.
Assim vill gärna följa mina spår.
-- Är Assim stor och stark? frågade Erland.
-- Ja, han är större än du och har skägg, vilket du icke har, och är den
vigaste av våra unga män. Han är oftast god till lynnet men lättretlig,
och vredgas han, sky honom alla. Blod har mer än en gång drupit från hans
kniv.
-- Om Assim kommer hit, skall jag lära honom sky dina spår. Se mina
armar, Singoalla, sade Erland och uppvecklade rockärmarna. Jag är endast
Sjutton år, men tror du ej, att mitt famntag skulle krama Assim? Må han
komma! Jag skall slå honom till jorden och trycka min häl i hans bröst.
-- Det skall du icke. Varför talar du i denna hårda ton om Assim? Vad ont
har han gjort dig? Om du hotar på det sättet, vill jag aldrig komma hit.
-- Jag tål honom icke. Dock, jag hoppas, att han ej skall komma hit,
medan vi mötas. Stället är avlägset och skogen stor. Varför skulle han
just gå hit? Jag lovar dig, Singoalla, att icke kämpa med Assim eller ens
säga honom ett ont ord, om han icke retar mig. Är du nöjd nu, och vill du
lova mig komma i morgon, då solen sjunkit ned bakom klipporna vid sjön?
-- Ack, det lovar jag, ty du vet icke, vad jag älskar att se ditt
ansikte. I afton kan du ju komma och se vårt folks läger. Min fader
väntar, att riddarens son skall besöka honom, om ej av godhet, så dock av
nyfikenhet.
-- Jag skall komma, men bäst är att träffa dig ensam, Singoalla.
Nu räckte Singoalla sina händer till Erland och sade honom farväl till i
morgon. De höllo länge varandras händer och sågo i varandras ögon; de
funno behag däri. Men äntligen ropade de: I morgon! -- ja, i morgon!
nickade glatt och ilade åt skilda håll. Men innan Erland hunnit uppför
kullen och Singoalla försvunnit i skogen, vände sig båda och vinkade än
en gång farväl och återseende.
=I skymningen vid skogsbäcken.=
Solen sjunker ned bakom klipporna vid sjön; trädens toppar bada i
aftonrodnad; fåglarne sätta sig till ro; klosterklockan, som kallar
munkarne till aftonbön, ljuder över nejden; Erland lämnar slottet och
ilar till mötet.
Så träffar han Singoalla varje afton under den höga granen på kullens
topp, medan skymningen smyger mellan skogens stammar. De tala i början
mycket och leka som barn på den gröna stranden: -- Det finnes ingen
vacker flicka på jorden utom du, säger Erland till Singoalla, och hon
svarar glad: -- Ack, tycker du det? Innan jag gick hit, speglade jag mig
i en källa för att se, om du kunde finna mig behaglig.
Men småningom varda båda tystlåtna; hellre än att tala älska de att skåda
i varandras ögon, och de kunna detta i trots av skymningen, ty de äro
varandra nära och linda sina armar, den ena kring den andras hals. Då
blickarne så förenas, trånar även mun till mun, och snart mötas läpparne
i långa kyssar, som på en gång värma och svalka -- som på en gång släcka
och tända en blyg åtrå.
Varje gång Erland vandrar till kullen, klingar i hans själ en sång, åt
vilken hans läppar ej ge toner. Den sången lyder:
»Ljuvligt är att möta sin flicka, ljuvligast då skymningen vilar över
nejden. Jag nalkas kullen, där kvällvinden viskar i granen. Är du där,
Singoalla? Jag ser dig ej, men jag anar, att du är där, ty vinden doftar
av blommor, ty skogen är dejligt tyst, ty det rör sig så underligt i mitt
bröst. Det vinkar där uppe på kullens topp; är det granen, som rör sina
mörka grenar? Är det nyponbusken, som böjer sig, när vinden plockar hans
vitröda blommor? Eller är det Singoallas klänning, som fladdrar, då hon
väntar den hon älskar? Jag vet icke, men jag anar mycket och är lycklig.
Ljuvligt att möta sin flicka, ljuvligast då skymningen vilar över
nejden.» --
Det främmande folket stannade på svedjelandet längre, än deras hövding i
början ämnat, ty den hop, på vilken han väntade, dröjde. Men Erland
tänkte icke på skilsmässan, och Singoalla ej heller. Det föreföll dem,
som om de alltid skulle få vara tillsammans.
Åtta dagar förledo; åtta gånger hade Singoalla sagt till sin fader: --
Jag vill gå och lära framtidssyner av ensamheten, och han hade svarat: --
Gå! Och hon hade gjort en lång, villande omväg i skogen för att gäcka
Assim och föra honom åt annat håll än åt kullen vid bäcken, ifall han
lurade på hennes steg. Åtta gånger hade Erland och Singoalla träffats vid
kullen, där ingen annan än den trogne Käck var vittne till deras lycka,
ty sällan förirrade sig en jägare hit, allra minst i skymningen, och det
främmande folkets kvinnor plägade hämta vatten och bada sina barn långt
borta, där bäcken flöt närmare svedjelandet.
Men mer och mer förändrades Singoallas väsen under dessa dagar. Hon
bävade, då hon skulle smyga till mötet, men kunde likväl icke avhålla sig
därifrån, ty det sved i hennes hjärta, då hon ej såg riddarens stolte
son; om natten drömde hon om honom, om dagen tänkte hon på honom, och
rätt lycklig var hon icke, utan då hon kände den smärte gossens arm kring
sin midja. Och likväl var hon skygg, hon visste ej varför; likväl höjde
hennes själ tysta ångestrop, då han nalkades henne. Tala kunde hon
knappt, då de sutto bredvid varandra, ty oro och längtan pressade
skiftesvis suckar ur hennes barm; hon kunde ej mer skåda i Erlands ögon,
ty det var, som om de brände hennes; hon sänkte sin blick, slöjad av
långa ögonfransar, till bäckens sorlande vatten, eller höjde hon dem till
de tyst skridande stjärnorna, medan Erland såg och såg på henne. Och ändå
kände hon hans blick, utan att kunna möta den, som en ljuv plåga in i
djupet av sin själ.
Då sade Erland en kväll, när de sutto med kinderna tryckta mot varandra,
så att hans ljusbruna lockar blandade sig med hennes mörkare:
-- Sjung, Singoalla! Sjung en av ditt folks sånger!
Men Singoalla svarade knappt hörbart:
-- Jag kan ej sjunga mer.
-- Och dock hörde jag dig sjunga den första gången vi sågo varandra, då
Grip ville bita dig och jag var elak mot dig. Varför vill du icke sjunga
nu? Är du sorgsen?
-- Ja.
-- Varför är du sorgsen? Har jag förtörnat dig?
-- Du! Nej, Erland! Jag vet icke, varför jag är sorgsen... Dock, måhända
är det därför, att vi en gång skola skiljas...
-- Skiljas! utbrast Erland bleknande. Vill du icke alltid stanna här?
-- Jag ville alltid vara hos dig, men jag måste följa min fader. Ja, när
jag tänker därpå... ser du, jag har icke tänkt därpå förut... men nu tror
jag, att jag skall dö, när jag skiljes från dig. Jag vandrar långt, långt
bort, allt längre bort från dig, Erland. Då du kommer hit om kvällarne,
är Singoalla icke här; men hon längtar hit och skall dö av sin längtan.
Kanske skall du gråta, Erland, och ropa mitt namn, och jag kan ändå icke
komma...
Singoallas ögon fylldes av tårar, och snyftningar hävde hennes barm.
Erland var blek och stum. Han hade förut icke tänkt på skilsmässans
möjlighet. Han släppte Singoallas hand, och tårar framträngde även i hans
ögon, ty den mystiska kärleken hade enat deras hjärtan, så att glädje och
smärta och pulsslagens gång voro desamma hos båda. Men då Singoalla såg
den fuktiga glansen i Erlands ögon, ville hon le för att göra honom glad,
och hon sade:
-- Var icke ledsen! Då Singoalla är borta, skall du snart glömma henne
och åter vara lycklig.
-- Glömma dig! sade Erland och steg upp. Nej, jag glömmer dig aldrig, jag
skiljes aldrig ifrån dig, jag följer dig, vart du går.
-- Vill du det? ropade Singoalla med strålande ögon. Vill du skiljas från
din fader och moder och din sköna borg och allt annat du älskar för att
följa mig?
-- Ja, svarade gossen.
-- Då skola vi vara man och hustru; du skall vara min herre och jag din
slavinna; jag skall under vandringen bära dina bördor, om kvällen svalka
dina fötter med det kalla vattnet, under vilan steka ditt villebråd,
räcka dig bägaren, då du är törstig, sjunga för dig, då du är ledsen, och
lida allt vad du lider. Det skall jag göra gärna, ty jag vet, att du
älskar mig.
-- Nej, sade Erland, så skall det icke vara, utan jag skall bära dina
bördor, ty mina skuldror äro starkare än dina; jag skall jaga det
villebråd och plocka de bär, som smaka dig bäst, till vår måltid; du
skall icke vara min trälinna, ty det vill jag icke, och det höves icke.
Men man och hustru skola vi vara.
-- Vill du icke nu genast vara min man? sade Singoalla. Jag skall göra
dig därtill, såsom det tillgår hos mitt folk.
Och Singoalla framtog en liten platt sten, fäst vid en kedja, som hon bar
kring halsen. I stenen var månskäran inristad -- symbolen av hennes folks
Gud _Alako_.
Denna sten lade hon i Erlands högra hand och frågade, om han ville älska
henne som sin enda kvinna intill döden och svärja henne en trohet, mot
vilken den ringaste förbrytelse skulle ge henne rätt att taga hans
jordiska liv och med sina böner stänga för honom himmelens port. Därtill
svarade Erland ja. Då tog Singoalla stenen med månskäran i sin högra
hand, avlade samma löfte och tillfogade efter sitt folks bruk, att hon
ville vara sin trogne mans trogna slavinna och lida allt av hans vrede
men ingenting av hans otrohet.
Sedan detta var gjort, sade Singoalla: -- Nu är du min man, Erland, och
jag är i allt lydig din vilja. Och när hon sagt detta, kastade hon sig på
knä i gräset, höjde armarne mot den nytända månen och talade ord på ett
tungomål, som Erland ej förstod:
-- Han är min, den ende jag älskar! Veten det, alla kvinnor, och blicken
ej på honom, ty han är min och föraktar er alla. Tack, gode Alako i
himmelen, ty han är min, den ende jag älskar!
Vid ett annat tillfälle skulle Erland undrat över, att Singoalla nu
kallade honom sin man, ehuru inga ringar voro växlade, intet bröllop på
vanligt sätt hållet och ingen välsignelse uttalats över dem av en Herrens
tjänare. Men nu tänkte han ej på sådant; det löfte, han svurit, kände han
ingen svårighet att hålla, ty Singoalla var hans själs enda lust; han
tänkte blott på att kyssa Singoallas mun, vila vid hennes barm och följa
henne till världens ände.
-- Sätt dig bredvid mig, sade flickan, och hör en sägen, som går bland
min fars folk. De säga, att den man och den kvinna, som druckit
varandras blod, skola känna livets sorg och glädje, hälsa och olust på
samma tid och på samma sätt; att de kunna tala till varandra med
tankarne, fastän de äro på långt avstånd, och att deras hjärtan aldrig
skiljas. Tror du det?
-- Jag vet icke, men jag har hört, att vänner, som ville stifta ett evigt
förbund, blandade blod med varandra. Singoalla, fortfor Erland, jag vill
dricka av ditt blod; vill du dricka av mitt?
-- Ja, hellre än av öknens källa, svarade Singoalla.
Erland blottade sin vänstra arm, ty den vänstra armen är närmast hjärtat;
men då han upptog sin jaktkniv för att tillfoga sig ett sår, bad
Singoalla, att hon skulle få göra det. Därtill samtyckte Erland. Flickan
drog sin dolk, stack hans fina udd i sin älsklings arm och uppfångade med
sina läppar den lilla pärla av ungdomsblod, som framsipprade.
Därefter blottade hon sin vänstra arm. Med dolkens udd framlockade hon en
droppe av sina ådrors saft, som av Erland bortkysstes begärligt; ja, han
höljde armen med kyss på kyss och lade den kring sin hals.
=Tvekampen.=
Men vilken är den skepnad, som uppstiger i det bleka månljuset och med
sin tysta närvaro hotar de älskande?
Singoalla spritter till och ropar: -- Assim!
Ett dovt, smärtsamt skratt svarar till hennes rop.
Erland flög upp och drog sin jaktkniv för att gå mot främlingen.
Singoalla fattade om hans väpnade hand, men han ryckte sig lös. Den
svarte Assim såg kniven glimma i månens sken; han avkastade sin kappa,
gjorde ett språng tillbaka, medan hans hand sökte dolken i bältet, och
han sade:
-- Hövdingens dotter och slottsherrens son! Stackars Singoalla! Kvinnorna
i lägret skola håna dig och männen förakta dig!...
Och i det han talade så, slungade han dolken mot Erlands huvud. Men
Assims hand felade; vreden och skymningen bragte den skicklige
dolkslungaren på skam. Erland gick emot honom med höjd kniv. Assim gjorde
ett språng tillbaka, ett vigt språng: han sträckte ut sina armar, hans
svarta öga följde det hotande vapnets rörelser, fingrarne öppnade sig för
att i rätta ögonblicket gripa om Erlands lyfta hand, och den smidiga
kroppen böjde sig för att med ett oväntat sidosprång undvika hugget, om
handen ej kunde avvärja det.
-- Assim är utan vapen, nåd åt Assim, ropade Singoalla och förde händerna
vilt genom sitt hår.
-- Är du vapenlös? sporde Erland och sänkte sin hand.
-- Ja, svarade Assim, men jag är en man.
Erland kastade jaktkniven i gräset för att efter nordisk sed utan vapen
kämpa mot vapenlös.
Erland, den blonde göten, var sjutton år, skägglös och långt ifrån
varda Guds bundsförvant? Vill du bära din sten till denna byggnad? Det är
icke lätt, ty det kräver mer än mannastyrka, mer än mannamod; det kräver
försakelse av allt eget jordiskt. Har du kraft att offra livets ros åt
Gud och hava livets törne för dig själv? Mer kan jag nu icke säga.
Så talade pater Henrik, och Erland, som väl ej rätt förstod hans ord,
kände dem dock i sitt hjärta och uttalade sin goda vilja att vara Guds
bundsförvant. Då lade gubben sin hand välsignande på hans huvud.
=Främlingarne från Egypti land.=
Våren har kommit, isstyckena, som drevo på insjön, ha smält för solens
strålar, träden knoppas och skogen doftar.
Ser du, Erland, flyttfåglarnes skaror, som sväva i högan sky? De
återvända från södern. Känner du de friska fläktar, som spela in genom
fönstren i riddarsalen? De bära hälsningar från fjärran land. Skall icke
även hon återvända, hon, vars minne vintern icke höljt i glömskans
drivor? Hör! Från skogen ljuda människoröster, hästtramp, vagnars gnissel
och smällande piskor. Det ljuder, som om ett stort tåg nalkades. Och ur
skogsbrynet kommer en brokig flock: män i långa kappor, kvinnor i
mångfärgade kläder, halvnakna barn, som stoja, skratta och gråta, hästar
och vagnar och hundar. De närma sig slottet. Där ila alla till fönstren;
tjänarne, som arbeta på gården, vila och se förundrade på de kommande;
väktaren skådar tvekande upp till riddaren, och denne vinkar till honom
att fälla bryggan. Främlingarne tåga över henne, men låta hästar och
vagnar stanna på andra sidan. De ordna sig i halvrund; männen framdraga
ur kapporna pipor och strängaspel; de unga flickorna, svartögda och
svartlockiga, med pärlor kring nakna armar, med glitterguld och brokiga
band på mörka och röda klänningar, framträda ur kvinnornas hop; piporna
och strängaspelen ljuda, och flickorna dansa underliga dansar. Yra som
gnistorna över en sprakande låga, lätta som vinden på gröna fält, virvla
de om varandra efter tonerna av en gäll musik, tills pipor och
strängaspel tystna, dansen stannar och flickorna ila tillbaka till de
äldre kvinnornas hop. Då synes pater Henrik på fallbryggan; han kommer
från klostret, där främlingarne nyss varit. Och en av främlingarne, en
högvuxen man, rikare klädd än de andra, går honom till möte och bugar
djupt. Patern vinkar honom att följa. De närma sig slottstrappan, dit
riddar Bengt nedgått för att höra vilka främlingarne äro och vad de
vilja.
Den högvuxne mannen bugar ödmjukt för herren till Ekö och lägger båda
händerna på sin panna. Hans långa hår är svart, blåsvart det krusiga
skägget kring hans läppar, svart, stolt och ändock skygg den blick, han
fäster på riddaren.
Han tiger, men pater Henrik talar i hans ställe:
-- Dessa människor bedja om er nåd, ädle herre, och om tillstånd att
uppslå sina tält i er skog, ty de ämna stanna här några dagar, varefter
de åter fortsätta sin vandring. Ty ni må veta, ädle herre, att dessa
människor äro av ett folk, vilket Gud nekar ro och vila, sedan han dömt
dem att från släkte till släkte vandra från land till land. Märkligt är
deras öde och viktigt att tänka över, ty det vittnar om Guds allmakt och
stränga rättfärdighet och om vår heliga läras evigt ståndande sanning.
-- Dessa vandrande människors fäder bodde, såsom denne man, bland dem en
hövding, sagt mig deras fäder bodde för ett tusen tre hundra och mer än
fyratio år sedan uti Egypti land. De voro ett ansett folk av Ismaels,
Abrahams och Hagars sons, stam, samt ägde fasta bostäder i välsignade
bygder, icke eftergivande Gosen i bördighet.
-- Då kom en dag till deras landsändar en vandringsman, följd av en
kvinna med ett spätt barn i sina armar. För sig och de sina bad
vandringsmannen om hägn under deras tak mot natten och ovädret. Alla
vägrade och visade honom den ene till den andre. Men främlingarne, som de
bortvisade från sin tröskel, voro den helige Josef, himladrottningen
Maria och världens frälsare. Och till straff för denna synd dömde Gud dem
och deras barn att hemlösa kringirra i två tusen år, utan annat hopp för
sitt liv än främlingars miskund. Mer än hälften av deras mödosamma väg är
nu fulländad, men ännu skola 23 släkten, räknade till 3 på århundradet,
dö på den väg, som återstår, innan de hunnit det mål, varefter de längta:
fäderneslandet och försoningen med Gud. Ädle herre, detta folk, som beder
om er gästvänskap för några dagar, har genomtågat många land och icke
utan bönhörelse anropat många furstar om samma nåd. Som botfärdiga
pilgrimer böra de anses; hånade, föraktade, bortstötta och förföljda på
många ställen, ty lidandets kalk är satt i deras hand, hava de dock av
romerska rikets kejsare förlänats med lejdebrev och även haft nåden få
visa sig för vår helige fader i Rom...
Vid dessa ord framtog hövdingen ur sin rockficka ett med många band
omlindat pergament, upprullade och lämnade det med en ny bugning till
riddar Bengt.
Riddaren skulle med svårighet läst de ord, som voro skrivna på
pergamentet, men av det stora vaxsigillet, som fanns därpå med romerska
rikets vapen, förstod han, att detta var lejdebrevet, varom patern talat.
Riddaren ögnade vördnadsfullt pergamentet, återlämnade det till hövdingen
och sade till denne, i det han hejdade patern, som ville fortsätta sitt
tal:
-- Högst märkligt är det, som jag nu hört om eder, och mig synes, att jag
förövade en synd, icke olik den, för vilken I själva bären straffet, om
jag ej tilläte er att i några dagar stanna å mina ägor. Mat och dryck
skolen I under denna tid icke sakna, och vad vidkommer er, hövdingen, och
edra närmaste fränder, tillbjuder jag eder att gästa under mitt tak.
Hövdingen tackade med ödmjuka ord men förklarade, att ett löfte, ärvt av
fäderna, nödgade honom likasom hans folk att aldrig söka nattro i ett
hus, vare sig murat eller timrat, innan deras strafftid vore
tilländalupen. Vidare omtalade han, såsom orsak till sin bön om några
dagars gästfrihet, att han här stämt möte med en flock av sitt folk, som
för en tid skilt sig från honom för att besöka andra ängder och nu åter
skulle förena sig med honom.
Sedan åtskilliga andra ord skiftats mellan riddar Bengt och det vandrande
folkets hövding, avtågade den främmande skaran till det fält i skogen,
varpå hon en gång förut tältat, och hit lät riddar Bengt föra mat och
dryck i ymnighet, så att de för en hel vecka kunde vara väl försörjda.
Men bland de svartlockiga flickorna, som dansade på gården vid pipors och
strängaspels takt, hade Erland upptäckt Singoalla. Det var hon, som
anförde dansen, ty hon var hövdingens dotter och den skönaste av alla.
Patern stannade över aftonen på slottet för att med riddar Bengt samtala
om de märkvärdiga gästerna och meddela honom de ytterligare upplysningar,
han av hövdingen inhämtat, då denne nyss förut besökte honom i klostret
och anhöll om hans förbön hos riddaren.
=Erland och Singoalla.=
Erland hade i början lyssnat till paterns berättelse, som föreföll honom
märkvärdig och rörde folket Singoalla tillhörde; men snart drev honom
oron ur salen: han vandrade från rum till rum i slottet, ilade uppför
vindeltrappan till den högsta tornkammaren, skådade ut över sjön och
skogen och lyssnade till klangen av de klockor, som därifrån pinglade på
det främmande folkets hästar, sprang så åter nedför trapporna till
slottsträdgården, som, välvårdad men liten och omgiven av stenmurar,
fanns på slottets södra sida, där aftonsolen nu göt rödgul glans över fru
Elfridas blommor och köksväxter. Dock icke heller där dröjde han länge
utan skyndade till tärnornas kammare, där han annars sällan visade sig.
Här förvarade fru Elfrida i ett bonat skåp sin sons högtidskläder, och
här fanns en spegel av slipat stål, vari tärnorna gärna speglade sina
anleten. Erland öppnade skåpet, framtog de dyrbara skrudarne av utländskt
tyg med prydliga silverhäkten och iklädde sig en sådan. Han kammade sitt
ljusbruna hår, så att lockarne föllo i långa vågor utför hans axlar. För
vem han smyckade sig, visste han men ingen annan. När han var
färdigklädd, kastade han bågen över axeln, lockade på Käck, sadlade sin
häst och red bort över fallbryggan inåt skogen; fru Elfridas och
tärnornas blickar följde honom, ty han var ståtlig på den dansande
hästen, som pryddes av ett grant täcke. Men fru Elfrida gick in i salen
och tillkännagav för riddaren, att Erland ridit bort och svårligen vore
att hemvänta förrän följande dagen; helt säkert hade han tagit vägen till
Ulvåsa, herr Gudmund Ulvsax' gård, ty varför skulle han smyckat sig så,
om ej för den fagra jungfru Helena, sin tillämnade brud?
Men den, på vilken Erland minst tänkte, var Helena Ulvsax, ehuru en ungmö
med vänare kinder och klarare blå ögon ej fanns i Virdaland. De kinder,
på vilka Erland tänkte, voro bruna; de ögon, som hans själ solade sig i,
voro mörkbruna, och flickan, som han prytt sig för, hette ej Helena utan
Singoalla.
Fru Elfridas gissning sannades ej, ty kort efter solnedgången sågs Erland
åter rida över fallbryggan. Han hade strövat i skogen och varit i
grannskapet av svedjelandet och mellan träden sett, huru det främmande
folket arbetade med tältens resande, hästarnes fodring och matens
kokande. Han hade sett och hört barnens stojande lek kring eldarne. Men
ända fram hade han icke ridit. Tanken på Singoalla hade lockat honom dit,
men han kände nu rädsla för att se henne. Detta gjorde, att han efter
mycken tvekan med oförrättat ärende vände sin gångare mot hemmet. Men
Käck, som ej lät binda sig av villrådighet, hade sprungit in i lägret,
kanske lockad av åhågan att göra bekantskap med de hans likar, som
följde det främmande folket, kanske än mer lockad av stekoset från
eldarne. Och när Erland på borggården hoppade ur sadeln, kom Käck ur
skogen och sprang upp på sin herre, som om han haft en hälsning till
denne från det okända folket. Så var det måhända även, ty kring hans
lurviga hals hängde en krans av vildblommor. Tankfullt lyste Erlands
ögon, då han fann den kransen; kanske den var från Singoalla, tänkte han.
Han löste den från Käcks hals och lade den under örngottet i sin säng. Då
borde han drömma om den, som flätat blommorna.
Om detta hopp uppfylldes eller ej, är ovisst; men följande morgon pådrog
Erland åter sin högtidsdräkt, spände kring livrocken en präktig gördel
med slida för jaktkniven och gick till skogs, till kullen vid bäcken.
Skönt och ensligt var där på stranden vid kullens fot. Granarna viskade,
bäcken sorlade, sippor och violer tittade fram ur det gröna. Erland satte
sig på sitt vanliga ställe vid bäckens rand; Käck lade sitt huvud i hans
knän. Då syntes på andra stranden -- liksom hade de stämt möte med
varandra -- Singoalla. Vinden fladdrade i vecken av hennes korta
klänning. Hennes steg voro lätta, och hon stannade ej, då hon varsnade
den ståtligt klädde junkern. Nej, hon log välbekant, nickade glatt, lyfte
först den ena foten, så den andra för att avtaga sina skor och vadade så
över bäcken rakt fram till Erland. Bäcken var grund, och endast några
silverlika pärlor stänkte upp till de röda pärlorna kring flickans
vrister. Icke heller Erland kände sig förlägen utan glad. Det var en
frisk känsla men just icke högtidlig, ty han icke ens vårdade sig att
stiga upp och hälsa Singoalla, såsom han lärt att hälsa andra flickor.
Men han log ur hjärtat, då Singoalla, hunnen till andra stranden, lade
sina händer på hans axlar och sade:
-- Ser du, jag spådde icke sant. Vi träffas återigen. Du har en god
fader, som visar min fader gästfrihet. Därför skola även vi vara vänner.
-- Det skola vi. Vet du, Singoalla, jag har längtat efter dig, alltsedan
vi första gången sågos här. Jag har även många gånger drömt om dig, och
om drömmarne säga sant, är ditt sinne icke vredgat mot mig.
-- Nej, svarade Singoalla och satte sig på stranden bredvid Erland: då
jag skildes från dig, var jag icke längre ond; jag tyckte tvärtom, att du
var den vackraste gosse, jag någonsin sett; till och med din vrede gjorde
dig icke ful. I hela vårt band finnes ingen enda, som är så vacker som
du. Assim, som säger, att han vill ha mig till hustru, är icke att
jämföra med dig.
-- Vem är Assim?
-- Han är son av den man, som var hövding före min fader..
-- Och Assim vill ha dig till hustru?
-- Ja, men låt oss icke mer tala om Assim. Du sade, att du drömt om mig;
jag har drömt, att jag skulle finna dig här. Därför gick jag hit. Jag
drömmer sannare, än jag spår, vilket är förargligt, ty att spå rätt är en
heder för oss kvinnor. Men spådomskonsten kommer först rätt, när man är
gammal. Låt mig dock se vecken i din hand... fast nej, jag vill icke se
dem... om du varder olycklig, skulle det smärta mig. Ack, vilket hår du
har -- Singoalla förde handen genom Erlands lockar -- det är icke svart
som mitt och mina fränders.
Så talade hon, och hennes tal flög från det ena till det andra. Hon
talade om sitt folks färder och huru glad hon var, när hennes fader och
hans män kommo överens, att mötesstället mellan de åtskilda banden skulle
vara på Erlands fars ägor. Egentligen var det Assim, som hade föreslagit
detta i männens råd, och Assim hade gjort det på Singoallas intalan. Dock
anade han ej, att Singoalla ville detta för Erlands skull; annars hade
Assim visst icke uppfyllt Singoallas önskan. Och medan hon sade detta,
smekte hon Käck, som nu visade sig vänlig, ty i lägret hade han aftonen
förut delat Singoallas måltid, och det var hon, som prytt hans hals med
kransen, ehuru han väl icke förstod att fästa värde på prydnaden.
Erland visade nu Singoalla en röd pärla och en vissnad blomma; den ena
sade han sig ha hittat på svedjelandet, där hennes folk även nu tältade;
den andra hade han tagit från bäcken, som fått henne av Singoalla.
Men flickan ryckte den vissnade blomman från honom och kastade den åter i
bäcken.
-- Jag vill giva dig friska blommor, sade hon. Låt oss plocka i kapp!
Erland ingick på leken, och de plockade i tävlande iver blommor vid
bäckens rand. Sedan jämförde de för att se, vilken plockat de flesta,
och då visade sig, att Erlands samling var den större, ty han hade repat
händer fulla och utan urval; men Singoallas var den vackrare.
De satte sig på kullens sluttning för att ordna och med böjligt gräs
sammanbinda blommorna till kvastar. Detta gick illa och långsamt för
Erland, men Singoalla hade en egen smak att hopsätta blommorna, så att
deras olika färger bröto sig vackert. Den konsten hade ingen lärt henne,
men hon kunde den ändå. Då blomsterkvastarne voro färdiga, bytte Erland
och Singoalla med varandra, och flickan var icke missnöjd med Erlands,
fast den var ojämn, ruskig, illa hopkommen. Slutligen sade Singoalla, att
hon nu måste återvända till lägret, ty annars skulle hennes fader, Assim
och kvinnorna undra, var hon vore, och söka henne. Det ville hon icke.
Då sade Erland:
-- Du må gå, Singoalla, men jag vill, att du varje dag skall komma hit,
så att jag får se dig.
Singoalla eftertänkte en stund och sade:
-- Ja, vi skola mötas varje dag; men bäst är, att vi mötas här, då solen
gått ned. Det är bland oss en sed, att de unga flickorna vandra ensamma
en stund om kvällarne, ty därigenom få de spådomsande. Jag säger till min
far i morgon afton: Jag vill gå ut i skogen och lära framtidssyner. Då
svarar han: Gå... och jag smyger hit. Ser du, skymningen är god även
därför, att om Assim eller kvinnorna äro i grannskapet, se de oss icke.
Assim vill gärna följa mina spår.
-- Är Assim stor och stark? frågade Erland.
-- Ja, han är större än du och har skägg, vilket du icke har, och är den
vigaste av våra unga män. Han är oftast god till lynnet men lättretlig,
och vredgas han, sky honom alla. Blod har mer än en gång drupit från hans
kniv.
-- Om Assim kommer hit, skall jag lära honom sky dina spår. Se mina
armar, Singoalla, sade Erland och uppvecklade rockärmarna. Jag är endast
Sjutton år, men tror du ej, att mitt famntag skulle krama Assim? Må han
komma! Jag skall slå honom till jorden och trycka min häl i hans bröst.
-- Det skall du icke. Varför talar du i denna hårda ton om Assim? Vad ont
har han gjort dig? Om du hotar på det sättet, vill jag aldrig komma hit.
-- Jag tål honom icke. Dock, jag hoppas, att han ej skall komma hit,
medan vi mötas. Stället är avlägset och skogen stor. Varför skulle han
just gå hit? Jag lovar dig, Singoalla, att icke kämpa med Assim eller ens
säga honom ett ont ord, om han icke retar mig. Är du nöjd nu, och vill du
lova mig komma i morgon, då solen sjunkit ned bakom klipporna vid sjön?
-- Ack, det lovar jag, ty du vet icke, vad jag älskar att se ditt
ansikte. I afton kan du ju komma och se vårt folks läger. Min fader
väntar, att riddarens son skall besöka honom, om ej av godhet, så dock av
nyfikenhet.
-- Jag skall komma, men bäst är att träffa dig ensam, Singoalla.
Nu räckte Singoalla sina händer till Erland och sade honom farväl till i
morgon. De höllo länge varandras händer och sågo i varandras ögon; de
funno behag däri. Men äntligen ropade de: I morgon! -- ja, i morgon!
nickade glatt och ilade åt skilda håll. Men innan Erland hunnit uppför
kullen och Singoalla försvunnit i skogen, vände sig båda och vinkade än
en gång farväl och återseende.
=I skymningen vid skogsbäcken.=
Solen sjunker ned bakom klipporna vid sjön; trädens toppar bada i
aftonrodnad; fåglarne sätta sig till ro; klosterklockan, som kallar
munkarne till aftonbön, ljuder över nejden; Erland lämnar slottet och
ilar till mötet.
Så träffar han Singoalla varje afton under den höga granen på kullens
topp, medan skymningen smyger mellan skogens stammar. De tala i början
mycket och leka som barn på den gröna stranden: -- Det finnes ingen
vacker flicka på jorden utom du, säger Erland till Singoalla, och hon
svarar glad: -- Ack, tycker du det? Innan jag gick hit, speglade jag mig
i en källa för att se, om du kunde finna mig behaglig.
Men småningom varda båda tystlåtna; hellre än att tala älska de att skåda
i varandras ögon, och de kunna detta i trots av skymningen, ty de äro
varandra nära och linda sina armar, den ena kring den andras hals. Då
blickarne så förenas, trånar även mun till mun, och snart mötas läpparne
i långa kyssar, som på en gång värma och svalka -- som på en gång släcka
och tända en blyg åtrå.
Varje gång Erland vandrar till kullen, klingar i hans själ en sång, åt
vilken hans läppar ej ge toner. Den sången lyder:
»Ljuvligt är att möta sin flicka, ljuvligast då skymningen vilar över
nejden. Jag nalkas kullen, där kvällvinden viskar i granen. Är du där,
Singoalla? Jag ser dig ej, men jag anar, att du är där, ty vinden doftar
av blommor, ty skogen är dejligt tyst, ty det rör sig så underligt i mitt
bröst. Det vinkar där uppe på kullens topp; är det granen, som rör sina
mörka grenar? Är det nyponbusken, som böjer sig, när vinden plockar hans
vitröda blommor? Eller är det Singoallas klänning, som fladdrar, då hon
väntar den hon älskar? Jag vet icke, men jag anar mycket och är lycklig.
Ljuvligt att möta sin flicka, ljuvligast då skymningen vilar över
nejden.» --
Det främmande folket stannade på svedjelandet längre, än deras hövding i
början ämnat, ty den hop, på vilken han väntade, dröjde. Men Erland
tänkte icke på skilsmässan, och Singoalla ej heller. Det föreföll dem,
som om de alltid skulle få vara tillsammans.
Åtta dagar förledo; åtta gånger hade Singoalla sagt till sin fader: --
Jag vill gå och lära framtidssyner av ensamheten, och han hade svarat: --
Gå! Och hon hade gjort en lång, villande omväg i skogen för att gäcka
Assim och föra honom åt annat håll än åt kullen vid bäcken, ifall han
lurade på hennes steg. Åtta gånger hade Erland och Singoalla träffats vid
kullen, där ingen annan än den trogne Käck var vittne till deras lycka,
ty sällan förirrade sig en jägare hit, allra minst i skymningen, och det
främmande folkets kvinnor plägade hämta vatten och bada sina barn långt
borta, där bäcken flöt närmare svedjelandet.
Men mer och mer förändrades Singoallas väsen under dessa dagar. Hon
bävade, då hon skulle smyga till mötet, men kunde likväl icke avhålla sig
därifrån, ty det sved i hennes hjärta, då hon ej såg riddarens stolte
son; om natten drömde hon om honom, om dagen tänkte hon på honom, och
rätt lycklig var hon icke, utan då hon kände den smärte gossens arm kring
sin midja. Och likväl var hon skygg, hon visste ej varför; likväl höjde
hennes själ tysta ångestrop, då han nalkades henne. Tala kunde hon
knappt, då de sutto bredvid varandra, ty oro och längtan pressade
skiftesvis suckar ur hennes barm; hon kunde ej mer skåda i Erlands ögon,
ty det var, som om de brände hennes; hon sänkte sin blick, slöjad av
långa ögonfransar, till bäckens sorlande vatten, eller höjde hon dem till
de tyst skridande stjärnorna, medan Erland såg och såg på henne. Och ändå
kände hon hans blick, utan att kunna möta den, som en ljuv plåga in i
djupet av sin själ.
Då sade Erland en kväll, när de sutto med kinderna tryckta mot varandra,
så att hans ljusbruna lockar blandade sig med hennes mörkare:
-- Sjung, Singoalla! Sjung en av ditt folks sånger!
Men Singoalla svarade knappt hörbart:
-- Jag kan ej sjunga mer.
-- Och dock hörde jag dig sjunga den första gången vi sågo varandra, då
Grip ville bita dig och jag var elak mot dig. Varför vill du icke sjunga
nu? Är du sorgsen?
-- Ja.
-- Varför är du sorgsen? Har jag förtörnat dig?
-- Du! Nej, Erland! Jag vet icke, varför jag är sorgsen... Dock, måhända
är det därför, att vi en gång skola skiljas...
-- Skiljas! utbrast Erland bleknande. Vill du icke alltid stanna här?
-- Jag ville alltid vara hos dig, men jag måste följa min fader. Ja, när
jag tänker därpå... ser du, jag har icke tänkt därpå förut... men nu tror
jag, att jag skall dö, när jag skiljes från dig. Jag vandrar långt, långt
bort, allt längre bort från dig, Erland. Då du kommer hit om kvällarne,
är Singoalla icke här; men hon längtar hit och skall dö av sin längtan.
Kanske skall du gråta, Erland, och ropa mitt namn, och jag kan ändå icke
komma...
Singoallas ögon fylldes av tårar, och snyftningar hävde hennes barm.
Erland var blek och stum. Han hade förut icke tänkt på skilsmässans
möjlighet. Han släppte Singoallas hand, och tårar framträngde även i hans
ögon, ty den mystiska kärleken hade enat deras hjärtan, så att glädje och
smärta och pulsslagens gång voro desamma hos båda. Men då Singoalla såg
den fuktiga glansen i Erlands ögon, ville hon le för att göra honom glad,
och hon sade:
-- Var icke ledsen! Då Singoalla är borta, skall du snart glömma henne
och åter vara lycklig.
-- Glömma dig! sade Erland och steg upp. Nej, jag glömmer dig aldrig, jag
skiljes aldrig ifrån dig, jag följer dig, vart du går.
-- Vill du det? ropade Singoalla med strålande ögon. Vill du skiljas från
din fader och moder och din sköna borg och allt annat du älskar för att
följa mig?
-- Ja, svarade gossen.
-- Då skola vi vara man och hustru; du skall vara min herre och jag din
slavinna; jag skall under vandringen bära dina bördor, om kvällen svalka
dina fötter med det kalla vattnet, under vilan steka ditt villebråd,
räcka dig bägaren, då du är törstig, sjunga för dig, då du är ledsen, och
lida allt vad du lider. Det skall jag göra gärna, ty jag vet, att du
älskar mig.
-- Nej, sade Erland, så skall det icke vara, utan jag skall bära dina
bördor, ty mina skuldror äro starkare än dina; jag skall jaga det
villebråd och plocka de bär, som smaka dig bäst, till vår måltid; du
skall icke vara min trälinna, ty det vill jag icke, och det höves icke.
Men man och hustru skola vi vara.
-- Vill du icke nu genast vara min man? sade Singoalla. Jag skall göra
dig därtill, såsom det tillgår hos mitt folk.
Och Singoalla framtog en liten platt sten, fäst vid en kedja, som hon bar
kring halsen. I stenen var månskäran inristad -- symbolen av hennes folks
Gud _Alako_.
Denna sten lade hon i Erlands högra hand och frågade, om han ville älska
henne som sin enda kvinna intill döden och svärja henne en trohet, mot
vilken den ringaste förbrytelse skulle ge henne rätt att taga hans
jordiska liv och med sina böner stänga för honom himmelens port. Därtill
svarade Erland ja. Då tog Singoalla stenen med månskäran i sin högra
hand, avlade samma löfte och tillfogade efter sitt folks bruk, att hon
ville vara sin trogne mans trogna slavinna och lida allt av hans vrede
men ingenting av hans otrohet.
Sedan detta var gjort, sade Singoalla: -- Nu är du min man, Erland, och
jag är i allt lydig din vilja. Och när hon sagt detta, kastade hon sig på
knä i gräset, höjde armarne mot den nytända månen och talade ord på ett
tungomål, som Erland ej förstod:
-- Han är min, den ende jag älskar! Veten det, alla kvinnor, och blicken
ej på honom, ty han är min och föraktar er alla. Tack, gode Alako i
himmelen, ty han är min, den ende jag älskar!
Vid ett annat tillfälle skulle Erland undrat över, att Singoalla nu
kallade honom sin man, ehuru inga ringar voro växlade, intet bröllop på
vanligt sätt hållet och ingen välsignelse uttalats över dem av en Herrens
tjänare. Men nu tänkte han ej på sådant; det löfte, han svurit, kände han
ingen svårighet att hålla, ty Singoalla var hans själs enda lust; han
tänkte blott på att kyssa Singoallas mun, vila vid hennes barm och följa
henne till världens ände.
-- Sätt dig bredvid mig, sade flickan, och hör en sägen, som går bland
min fars folk. De säga, att den man och den kvinna, som druckit
varandras blod, skola känna livets sorg och glädje, hälsa och olust på
samma tid och på samma sätt; att de kunna tala till varandra med
tankarne, fastän de äro på långt avstånd, och att deras hjärtan aldrig
skiljas. Tror du det?
-- Jag vet icke, men jag har hört, att vänner, som ville stifta ett evigt
förbund, blandade blod med varandra. Singoalla, fortfor Erland, jag vill
dricka av ditt blod; vill du dricka av mitt?
-- Ja, hellre än av öknens källa, svarade Singoalla.
Erland blottade sin vänstra arm, ty den vänstra armen är närmast hjärtat;
men då han upptog sin jaktkniv för att tillfoga sig ett sår, bad
Singoalla, att hon skulle få göra det. Därtill samtyckte Erland. Flickan
drog sin dolk, stack hans fina udd i sin älsklings arm och uppfångade med
sina läppar den lilla pärla av ungdomsblod, som framsipprade.
Därefter blottade hon sin vänstra arm. Med dolkens udd framlockade hon en
droppe av sina ådrors saft, som av Erland bortkysstes begärligt; ja, han
höljde armen med kyss på kyss och lade den kring sin hals.
=Tvekampen.=
Men vilken är den skepnad, som uppstiger i det bleka månljuset och med
sin tysta närvaro hotar de älskande?
Singoalla spritter till och ropar: -- Assim!
Ett dovt, smärtsamt skratt svarar till hennes rop.
Erland flög upp och drog sin jaktkniv för att gå mot främlingen.
Singoalla fattade om hans väpnade hand, men han ryckte sig lös. Den
svarte Assim såg kniven glimma i månens sken; han avkastade sin kappa,
gjorde ett språng tillbaka, medan hans hand sökte dolken i bältet, och
han sade:
-- Hövdingens dotter och slottsherrens son! Stackars Singoalla! Kvinnorna
i lägret skola håna dig och männen förakta dig!...
Och i det han talade så, slungade han dolken mot Erlands huvud. Men
Assims hand felade; vreden och skymningen bragte den skicklige
dolkslungaren på skam. Erland gick emot honom med höjd kniv. Assim gjorde
ett språng tillbaka, ett vigt språng: han sträckte ut sina armar, hans
svarta öga följde det hotande vapnets rörelser, fingrarne öppnade sig för
att i rätta ögonblicket gripa om Erlands lyfta hand, och den smidiga
kroppen böjde sig för att med ett oväntat sidosprång undvika hugget, om
handen ej kunde avvärja det.
-- Assim är utan vapen, nåd åt Assim, ropade Singoalla och förde händerna
vilt genom sitt hår.
-- Är du vapenlös? sporde Erland och sänkte sin hand.
-- Ja, svarade Assim, men jag är en man.
Erland kastade jaktkniven i gräset för att efter nordisk sed utan vapen
kämpa mot vapenlös.
Erland, den blonde göten, var sjutton år, skägglös och långt ifrån
Sez Şved ädäbiyättän 1 tekst ukıdıgız.
Çirattagı - Singoalla - 3
- Büleklär
- Singoalla - 1Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4539Unikal süzlärneñ gomumi sanı 179024.6 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.33.6 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.39.1 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Singoalla - 2Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4854Unikal süzlärneñ gomumi sanı 152129.0 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.39.9 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.44.6 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Singoalla - 3Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4607Unikal süzlärneñ gomumi sanı 168826.0 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.36.5 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.41.4 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Singoalla - 4Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4692Unikal süzlärneñ gomumi sanı 163828.5 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.40.1 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.45.7 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Singoalla - 5Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4668Unikal süzlärneñ gomumi sanı 158328.6 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.40.5 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.44.9 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Singoalla - 6Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4725Unikal süzlärneñ gomumi sanı 133929.1 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.41.4 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.46.7 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Singoalla - 7Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4648Unikal süzlärneñ gomumi sanı 160227.3 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.37.6 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.42.8 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Singoalla - 8Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4487Unikal süzlärneñ gomumi sanı 169625.4 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.35.1 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.40.8 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Singoalla - 9Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 1808Unikal süzlärneñ gomumi sanı 85632.9 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.41.0 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.46.4 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.