"Sämre folk": En berättelse - 05

Nå! nu kan du också taga mig till hustru, för kärleken, den har vi! Vet
du inte, presten säger, att gifta sig när man älskar, är rätt. Allt
annat är synd. Nå, nu vill jag det, som är rätt. Gift dig med mig! Jag
vill inte mera synd! Jag vill bli ordentlig! Som din fru skall jag vara
bildad, ack! så bildad, så god, så stilla, så lydig, så snäll. Oh!
Hon kastade sig återigen framför honom, omfattade hans fötter och kysste
dem på nytt passioneradt och ömt. Han ryckte på axlarne, talade i
smekande ton, men afvisande, och slutade med att säga:
-- Hur kan du tala om älskarinna och väninna? Jag har varit snäll mot
dig, det är alltihop. Efter du nu absolut vill gifta dig, så tag någon
af ditt eget stånd. Vill du inte ha »nye drängen», han som slagit för
dig ända se'n förra hösten...
-- Honom! -- skrek Nadja, -- honom! Aldrig i verlden! Han med sitt
bondeansigte och som luktar bondläder och allt det der, som jag inte
kan lida för min död. Jag vill ha dig! Just dig!
-- Naja, mitt söta barn! Aldrig i lifvet! Begär af mig hvad som helst,
men gifta mig nu -- det är omöjligt!
-- Du förkastar mig då! Tänk efter hvad du säger, för jag tar lifvet af
mig, om du inte vill ha mig!
Han försökte trösta henne med penningar, med goda ord, med smekningar.
Hon lemnade honom i vredesmod, i strida tårar, förbannande det samhälle,
som skilde dem, den mor, som födt henne, den Gud, som delat så ojemt.
Herr Adolf mådde illa, han sände sin uppasserska efter en droska och
reste till Vilhelmsbadhus för att med ett ordentligt bad skölja bort den
indisposition, som var den naturliga följden af ett sådant uppträde.
När Nadja kom hem till sin fru ett par timmar senare än hon skulle, fick
hon inga bannor, frun tog henne tvärtom in till sig, var mycket vänlig
och berättade, att hennes mor varit der med en karl, Samuli från Drumsö,
att modren bedt frun om tillstånd för den unge mannen att få »fria» till
flickan, besöka henne hvarje söndag, taga henne med i kyrkan eller på
promenad eller, om frun ville att de skulle vara hemma, läsa högt for
henne ur tidningar eller annat... Frun hade tyckt om mannen, sade att
han hade ett ovanligt hyggligt utseende och kunde dessutom om några
månader gifta sig.
Nadja ville inte höra talas om Samuli och hans läsningar. Hon bad att få
slippa, svarade frun temligen näsvist, att hon helst ville sköta sig
sjelf. Frun lemnade henne allena och gick in till sig. Men om ett
ögonblick ångrade Nadja sig, rusade in, föll på knä och bad om
förlåtelse för sitt uppförande, brast i gråt och sprang tillbaka in i
köket.
Nästa söndag var hennes fridag. Hon stannade ute till efter klockan tre
på natten, blef uppsagd af frun och förklarade trotsigt, att hon just
den aftonen blifvit »hemligt förlofvad» med en herre, en rysk officer,
hvilkens namn hon icke kunde uttala, men som skulle gifta sig med henne
så fort hans papper blifvit i ordning.
Till sommarn reste han emellertid med sina papper tillika med det
regemente han tillhörde någonstädes bort till Södra Ryssland. Nadja, som
hela tiden arbetat på cigarrfabriken vid Nylandsgatan för en usel lön
och ofta lidit hunger, tog på nya året tjenst i en familj, som amma med
30 marks månadslön. Hennes eget lilla barn dog af vanvård hos en
»barnälskande madam» vid Rödbergen. Det lönade sig utmärkt att vara
amma. Allt hvad Nadja under sista året lidit, skam, svält, fysisk
smärta, allt glömde hon nu, stolt öfver att kunna förtjena så mycket,
att nu för första gången i sitt lif få föra ett behagligt, sysslolöst
lif, att få äta godt, klä' sig väl, få alla sina nycker tillfredsstälda
och allt detta nu, just nu, då hon för första gången i sitt lif fallit,
för första gången i sitt lif gjort hvad »katekesen och presterna»
behagade kalla brott.
En dag, det var i mars månad, kom Kajsa in till staden för att för
första gången på en längre tid se om dottern. Hon hade sällan på det
sista året varit uppe hos Nadja, och då hon kom, hade hon blifvit så
hårdt och hånfullt behandlad af dottern, att hon med tungt hjerta dragit
sig tillbaka. Hon visste mycket väl hvad som tilldragit sig, visste att
professorn på klinikum genast skaffat Nadja amplats och att hon nu hade
det bra... Hon, landsqvinnan, fördes af en tjenare in till den rymliga
och ljusa barnkammare, der Nadja satt med kommerserådets barn i famnen.
Modern stannade ödmjukt vid dörren och hälsade ett mildt och vänligt: --
Guds fred, barn, hälsningar från hemmet.
Nadja, rosig och fet, med det rödkrusiga håret uppsatt i en »grekisk»
knut midt på hufvudet, satt i en länstol, hon smålog nedlåtande åt
modren och bad henne taga plats.
-- Tack skall du ha, Naja. Är det här ditt rum, din jungfrukammare?
-- Jungfrukammare? tror du _jag_ bor i jungfrukammare? Det här är _vårt_
rum, unge herrns och mitt.
-- Jag är glad att du är frisk nu, det var hårdt för mig att höra att
du var dålig! Hvarför kom du inte till mig, fast jag bad dig så mycket i
alla bref, och fast »nya drängen» hade släde med kuddar i, för att du
skulle åka beqvämt?
-- Tala inte om det der eländet, mor! Jag ville inte ut till landet och
höra dina predikningar, det var bättre att vara här, der alla flickorna
ä' likadana som jag.
-- Du vet, att jag aldrig fördömt dig, se'n du sade mig, att du hade
»sådant blod» -- hvad kunde jag, enfaldiga qvinna, säga dertill? Jag
hade förstås alltid trott, att vi menskor hade fri vilja och kunde rå på
vårt blod. Då jag var ung --
-- Så var du väl ett likadant mähä som nu?
-- Nej, men jag stod emot.
-- Stå inte der nu igen och predika, mor! Hvad har jag gjort? Hvem kan
säga ett ondt ord om hvad jag gjort? Jungfru Maria var en likadan som
jag! Du var också sådan! -- att du hade din ryss till presten, var en
småsak... Och så, hvem har det nu bättre af oss? Du har aldrig annat än
svultit och bott i en svinstia sådan som Torparbacken, du med din
presttro, din hederlighet, din ordentlighet, ditt goda rykte. Men jag!
jag har alltid haft trefligt, åtminstone se'n jag slutade tjena, och nu
-- nu har jag det mycket bättre än sjelfva frun här i huset. Hon får
bara mat och kläder och får se herrns sura miner, jag får mat och kläder
och dessutom lön. Och så får jag mycket på köpet ... nej, mor, det enda
som lönar sig, det är att -- -- vara glad!
-- Herre Gud, att det är _min_ Nadja, som talar så... -- Kajsa suckade
och knäppte fromt sina i stora svarta bomullsvantar inslutna händer i
hop öfver magen. -- Herre Gud!
-- Himla dig inte, mor, det är så bra som det kan; du skulle ha tackat
Gud, om du haft hälften så godt.
-- Jag skulle fråga dig från Samuli, om han får komma och hälsa på dig
nu ... han, skicka' dig det här lilla syskrinet, som han sjelf har
svarfvat, och sade att det är en tack för att du alltid var så vänlig
mot hans far.
Kajsa torkade med en stor hoprullad näsduk bort en tår, när hon vecklade
upp duken, som var virad om skrinet; hon var rädd att visa sin
sentimentalitet för Nadja.
Denna tog skrinet, yttrade likgiltigt sin belåtenhet med det nätta
arbetet och öppnade locket. Der inne var en liten silkessjalett, en
fingerborg af silfver, en karniolsring och ett porträtt. Med ett
öfverlägset leende betraktade Nadja sakerna.
-- Han är alldeles galen i mig, -- sade hon skrattande, -- och det
fastän barnet icke var hans! Men han är snäll, token, säg honom det.
Åh, der är hans porträtt! Usch, hvad han ser bondisk ut, ett riktigt
landsansigte! Och så beskedlig se'n! Som han inte skulle kunna göra en
mask för när.
-- Patron är mycket nöjd med honom ... han blir visst inspektor till
sommarn.
-- Så, lycka till! När han fått inspektörsplatsen, kan han få komma hit
och hälsa på mig, inte förr.
-- Nå, Nadja, -- Kajsa talade långsamt och försigtigt, -- när det blir
slut med det der, -- hvad skall du då ta dig till?
-- Det der, hvilket det der?
-- Ammandet, förstås...
-- Hm -- då -- det får vi se då! Jag får väl alltid någon råd...
-- Då blir din lön liten, och du har fått vanan att vara förnäm, krusas
för och firas, lefva stort och vara hög af dig.
Nadja blef blossande af vrede. -- Kom inte och skäm ut mjölken för mig,
-- ropade hon. -- Då det är slut med det här, får jag en annan. Tror du
det inte fins herrar nog här i sta'n? Jag får hvem jag vill, jag är både
ung och vacker nog för hvem som helst! Vill vi lefva, vi fattiga
flickor, så ha vi ingen annan utväg. Svälta eller njuta. Nå, jag har
valt. Adjö med dig, mor! Du har valt det andra slaget.
Hon stod rak och stolt i midten af rummet. Hennes kinder blossade,
munnen svalde af lefnadsfriskhet. Hon var hvithylt och välskött, drägten
vårdad och dyrbar -- och hon var en vacker illustration till sina egna
ords -- sina egna lefnadsåsigters riktighet.
Modern stod vid dörren, blek, böjd och nedslagen. -- Adjö, barn, -- sade
hon, -- när du kommer i nöd, så är min stuga öppen. Mitt hjerta likaså.
I din säng har jag alltid de finaste lakanen, de med hålsömmen. Så länge
jag kan, skall jag arbeta för dig, det skall kanske en gång behöfvas.
-- Tack, mor! -- Sinnet hade gått öfver och Nadjas ansigte uttryckte
åter vänlighet och hjertegodhet. -- Nog är jag en slarfva, mor, men dig
glömmer jag aldrig! Så gå nu, hälsa Samu och tacka. Säg att jag har det
bra, riktigt bra.
Mor och dotter skildes. -- God är hon, -- suckade Kajsa, då hon stängde
dörren efter sig, -- men -- -- inte har hon Velis hjertelag! Alltid
skall det vara någonting. Gud pröfvar oss menniskor. För mina synder får
jag nu det rättvisa straffet, och Gud ger ingen tyngre börda än man godt
tål vid. -- Hon torkade bort ännu en tår med sin tjocka ullvante,
påträdde i farstun sina lädergaloscher och tågade ned åt
Sandviksstranden. Hon gick den långa vägen öfver isen, men solen sken
öfver drifvorna, det gick som en lek. Ett par timmar senare var hon
hemma.
* * * * *
En morgon kom den unga kommerserådinnan tidigt in i barnkammarn för att
se om barnet och amman. Den lille sof godt, Nadja höll på att ordna i
rummet. Hon hade fått en smula lust för ordning och renlighet ...
åtminstone då hon icke hade annat att göra.
Den lilla frun gick fram till vagnen, kysste sitt barns knubbiga hand,
jemkade stilla och nästan blygt om garneringen på täcket och betraktade
den sofvande lilles ansigte med undrande glädje.
Nadja krökte föraktligt läppen; den lilla bleka och tunna
kommerserådinnan, hvars vacklande hälsa icke tillät henne att sjelf
sköta om och amma sitt barn och som af läkarne var förbjuden att vaka
eller eljes anstränga sig, ingaf henne ingen respekt. Hon tyckte icke om
denna fina och delikata varelse, som mera tycktes född att lyda än
befalla och hvars hänsynsfullhet mot henne, den starka och grofva amman,
hon föga uppskattade. Fru Elise var ännu helt ung, dotter af en ansedd
finsk embetsman och för ett par år sedan gift med den rike enklingen
kommerserådet Guroff. Hon var litet skolförläst, då hon gifte sig,
ytterst osjelfständig och vek, och lefde endast i och genom sina tyska
och engelska romaner. Hon kände alls icke till verlden och var, då hon
steg i brudstol, så oskyldig och oerfaren som en treåring. Hennes mor,
fru assessorskan, var af den åsigten, att flickor skulle uppfostras i
fullständig okunnighet om allt, som hörde till verkliga lifvet, och hon
hade lyckats. »Lilla Elise» -- hon var mera sylfid än qvinna -- blef
maka och mor, nästan mot sin vilja, utan att ana hvad hon gick till
mötes, och utan den ringaste förmåga till motstånd, hvad man än bestämde
öfver henne.
Om hon fått följa sin egen känsla, hade hon aldrig tagit en amma. Men --
»de andra» hade beslutat det, doktorn i första rummet. Han valde Nadja,
hennes fru mor sanktionerade denna, herr gemålen fann »menniskan vara
racekreatur, en riktig bra mjölkko», alltså måste lilla frun ge vika.
Den stora, rödlockiga pigan med de utmanande ögonen och de
öfversvällande behagen skrämde henne. Hon vågade nästan icke taga i sitt
barn, af fruktan att bli åtsnäst, hon vågade icke se på den lille, utan
att amman betraktade henne med en blick, stickande af förakt, straffande
i tyst hån.
-- Ni ha väl sofvit godt båda i natt, kära Nadja? -- frågade den unga
frun blygt; hennes melodiska stämma dallrade litet, vek och svag som
tonen af en zittra. -- Jag har lyssnat, men ingenting hört, lillen har
väl varit snäll?
-- Psch, när har frun haft skäl att klaga öfver nätterna? Jag behöfver
alls ingen kontroll, är inte frun nöjd med mig, så kan hon skaffa sig en
annan.
-- Åh, söta, så hon talar! Alterera sig inte, snälla, beskedliga Nadja,
mamma säger, att lillen har ondt af det. Är det någon jag är säker på,
så är det Nadja, -- att hon ser väl efter honom. Jag ville bara veta,
hur ni må, båda två... Önskar Nadja något? -- kanske litet frukt? ...
eller någon bok eller så?
-- Bok, nej tack! Och läsning! Usch då, det gör bara ondt i hufvudet,
och det tål jag inte vid, för lillen. Frukt har jag ännu se'n i går,
herrn gaf mig ju en mängd påsar. Nej -- men efter frun är så god, så
vore det allt bra, om frun ville...
-- Nå, säg bara ut, kära Naja, om inte mamma har någonting emot det, jag
vill ge dig allt hvad jag kan, bara du -- eftersom du -- -- ifall du --
ja efter du, kära goda Naja, är snäll och öm mot mitt kära lilla barn.
-- Åh, med barnet har det ingen fara, bara frun inte pjoskar så
förskräckligt -- så'na här ungar är det ingen nöd med, och godt om dem
är det också.
-- Men hvad var det du ville, Naja?
-- Bara för lillens skull, ser frun: -- gå ut lite mer.
-- Du är väl ute som doktorn sagt, halfannan timme på förmiddagen och
en på eftermiddagen?
-- Äsch, det är inget roligt att gå och valla på solsidorna längs husen
midt på dagen, styf som en tändsticka; nehej då, det är inte det jag
vill.
-- Du önskar då?
-- Åh, nog borde frun begripa! Unga menniskan som jag är, inte är det
här lifvet någe' för mig inte! Sitta här hela qvällen och kuckelikura
med ungen i knä! Inte ä' de' som jag är vand ve'... Jag skulle ha mej en
liten släng ute på aftonqvisten, så blef jag som en annan menniska.
Mjölken surnar i mig med allt det här tråket. Har jag inte suttit här
fem månader nu och vari' skenheli', så må jag vara ett nöt.
Elises ljusa ögon öppnades på vid gafvel... Hon förstod och hon förstod
inte.
-- Men, kära, vi ska' fråga mamma! Jag vill så gerna...
-- Fråga mamma! Är hon tokig! Mamma, jo det är den rätta. Är inte frun
sjelf menniska till att ge löfte att jag får gå ut på qvällen, så!
-- Vill du på teatern? -- Elise var alldeles villrådig.
-- Hvart jag vill? åh! bry sig inte om hvart, bara jag slipper ut! Nå,
frun kan tänka öfver det sjelf: endera ha barnet friskt och raskt och
låta mig röra på mig, men _inte_ sqvallra om det till halfva sta'n,
eller ha ungen sjuk och mig utledsen vid det hela!
Den unga frun funderade. Hon gaf vika för den starkare. Hon vågade icke
»tala om för mamma». Och så längtade hon så öfver all beskrifning att en
qväll ensam få rå om sin älskling! Bara hon kunde skicka bort dem alla;
hushållerskan, husjungfrun, kammarjungfrun, alla, och bara behålla
kokerskan och betjenten hemma! Om hon kunde få sin man att bjuda dem
alla på teatern! Allesamman på en gång.
Det gick. En gång och två gånger. Nadja smög sig ut klockan half åtta
och kommerserådinnan »tog inte emot». Hon sände ut dem af husfolket, som
mest besvärade henne, endera på långväga ärenden eller ock på teatrar
och konserter. Huspigan Lisettes gardist hade glada dagar, han tog
permission i alla väder, och de båda, Lisette och han, försvunno
tillsammans afton efter afton borta vid »Arcadien». Hushållerskan, en
ännu ung, men icke vacker flicka, var kusin till en fennomanstudent. Han
förde henne alltsom oftast till nationela tillställningar, än var det
teater och än bal. Hon var en hygglig flicka och kom bestämdt hem kl.
10, om det inte var bal. I det fallet var hon hemma precist kl. 1/2 12.
Men kammarjungfrun, »fröken» Carolina Snygg, hon njöt mest af den nya
välsignade friheten. Hon kände en fattig kompositör. Det var en
nocturne, som gick längs Boulevarden, från Trekanten och till
Sandviksstranden, ibland, då det var den »stämningen», styrde de sina
steg till gamla kyrkogården, bland grafvarne. Här fans en bänk. Han
borstade bort snön med sina bara fingrar, hon satte sig och han satte
sig. De klagade öfver verlden, verlden, som förföljde dem. Hon trodde på
honom och han på henne. Båda tviflade de på Gud. Och i de kalla
vinteraftnarne suto de der och njöto af sina lidanden.
Men i det varma rummet hemma hos kommerserådets satt den unga modern
allena och matade sitt barn med komjölk ur en kautschuktut. Hon tvättade
honom och gjorde honom så fin och ren. Och då han var färdig, gick hon
med honom längs golfvet, söfde honom med små barnsliga vaggvisor och med
hundrade kyssar.. Så lyckligt! Nadja skulle säkert icke komma förr än
fram på natten, och gemålen -- han satt väl »på klubben» tills det blef
morgon. Hon sköljde den svarta tuten om och om, vände den och sköljde
den på nytt. Så kysste hon den och betraktade den så vänligt. Mjölken i
flaskan var god och stark, och den lille lät sig nöja. Det var en
glädje. Hon sprang, hon log, den unga modern, hon kunde sköta honom
allena! Han låg nöjd också vid hennes späda bröst. Hon kände genom sin
lätta nattdrägt det lilla hufvudet, som hvilade mot arm och bröst, och
de små händerna, som beställsamt refvo i spetsarna på hennes tröja. Hon
skrattade högt åt hans små försök att sätta sig upp och beundrade
ofantligt hans underbara förmåga att sparka och röra på fötterna. Hvad
han var söt, när han log, ja, till och med när han skrek. Den lilla
munnens spända läppar sågo då så putslustiga ut, och när det var slut
med gråten, var han dubbelt förtjusande. En glädje utan mått och utan
skugga! Hvilka nätter af kärlek och fröjd ... hon glömde allt för dem,
de kunde också icke köpas för dyrt, och ingen kunde såsom hon njuta af
lifvet och sin frihet... När morgonen kom, steg hon upp, strålande som
aldrig förr ... den förbjudna frukten smakade ingen såsom henne.
* * * * *
Hushållerskan hos kontorist Adolf Bäck hade ett fasligt bråk och bestyr,
det skulle bli en liten fin ungkarlssupé hemma hos hennes herre kl. 8.
Herrn sjelf arrangerade det hela. Han var nu ensam, föräldrarne döda och
syskonen gifta. En gammal ungkarl på 31 år, med tunnt hår, bleka,
intressanta kinder, spetsig näsa och en liten söt flickmun med röda
läppar. Han gick omkring och ordnade några vackra dekorationsväxter från
Sinebrychoffs bakom Psychen, Diana med hinden skulle ha en murgröna och
primadonnan i stort kabinettformat en kameliabukett med pappersspets.
Allt så stilfullt som möjligt. Han trippade i vaxlädersskor med spetsiga
tår, stälde om rokokoerna på étagèren, tog i hvar tingest med tummen och
pekfingret, medan lillfingret graciöst pekade i luften, blåste ännu en
gång bort de sista damkornen, gick sedan till fonddörren borta i köket
och betraktade med kisande ögon och hufvudet på sned det hela genom den
öppning deuxbattanternas tjocka draperier bildade emellan rummen.
Tamburdörren öppnades bullersamt och Nadja trädde in, klädd i en modern
vinterhatt, slamsig sidenkappa, elegant pelskrage och muff. -- Jag
visste, att du skulle ha' kalas, och här är jag! Du får inte säga nej,
min sockerdocka! Så, Atte lilla, var inte ledsen! Inte är du ond, du
bjuder ju mej med -- inte sant?
Hon tog honom på axlarne med händerna och såg honom inställsamt i
ögonen. Herr Adolf försökte komma lös, med mildt våld förde han henne
mot dörren.
-- Inte i dag, kära Nadja, inte i dag! Bara herrar, mina kamrater,
riktigt fina herrar skall du tro, inte passar det.
-- Passar det inte! Åh jo, du, det är just det det gör. Dina fina herrar
känner jag, Torsten Ulf, löjtnanten -- åh, jag känner dem nog.
-- Men Nadja, du kan väl inte för din fru och barnet?
-- Jo 'vars, hva' ja' kan! Jag har fått lof till ett i natt, så får hon
pyssla om ungen sin, och när jag af Ulf fick höra talas om ditt kalas,
så beslöt jag strax -- --
-- Men, kära Nadja, gå nu, jag är inte alls af det slaget, som har
fruntimmer hos mig på herrbjudningar, hvad skall madamen här säga!
-- Hva! Madamen, hon, Bergströmskan! Åh, henne känner jag nog, det var
hon som svälte ihjäl min flicka; nå, det var då ingen stor skada, hon
var ful som far sin.
-- Ts, Nadja, så lättsinnigt du talar! Du är för -- -- -- ja, jag
fruktar verkligen, att jag måste säga dig en obehaglighet, Nadja ... du
är för lite comme il faut, förlåt min sottise, men -- jag får be dig att
aflägsna dig, klockan är öfver åtta.
Hon tog honom under armen med ett af sina små skratt, drog honom in i
blå rummet och hviskade, i det hon tungt lutade sig på honom:
-- Inte kan du, som är sjelfva artigheten, skicka bort mig. Du har ju
hjerta... En gång hade du mig kär, mins du den qvällen vi gick i
öfversvämningen, och du kysste mig under alarne? Kan du skicka bort mig,
just nu, när jag stackars flicka har en ledig qväll och kanske kunde
göra min lycka? Kan du vara så hjertlös. Ah! -- ah, Atte!
Hon kelade med honom som en barnunge, smekte och bad, smickrade och
gjorde sig så beroende af detta enda ynnestbevis af honom, att han,
svag som alltid, gaf vika.
-- Men, Nadja, säg mig, hur känner du Ulf?
Hon skrattade. -- Åh, det är en teaterbekantskap ... och så tillade hon
hemlighetsfullt: -- Han hörde mig en gång sjunga på en tillställning.
-- Ulf på en tillställning, der _du_ sjöng?
-- Jaha, precist, det var en utfärd till Blåbärslandet.
-- Och han kom dit?
-- Med några andra gentila herrar, ja.
-- Nå -- och du sjöng?
-- Till dansen, och då -- blef han förtjust i mig.
-- Så! du har en så vacker röst, Nadja?
-- Åh! vi kunde nog sjunga duetter, du och jag, om jag bara fick lära
mig något. Jag har ofta tänkt att gå in vid teatern! Si, det skulle så
riktigt passa mej ... det är som Torsten säjer, jag är som född för
teatern. Klippt och skuren för sådan der trirolig hejmusik med dans och
sväng. Bara jag fick någon som satte mig in vid teatern! Jaja, man vet
inte hvad som kan hända.
-- Men, Nadja, hvad skall jag egentligen göra med dig i qväll?
-- Åh, jag skall passa upp! Jag hjelper Bergströmskan. Och du skall få
se, att jag är både söt och snäll och treflig.
Det ringde och ringde. Der kom en fem, sex stycken. Man begynte med
punsch och frukt. I rökrummet togos korten fram. Värden, som för sitt
svaga hufvud nu mera ogerna tålde rök, gick med en eller annan af sina
gäster i blå rummet och pratade. Han var litet nervös och orolig och
hade svårt att dölja det. När löjtnant Ulf tillsammans med honom drog
sig undan röken, frågade denne, om han, Bäck, kunde förlåta, att han
icke i dag, oaktadt det var förfallodag, kunde betala den lilla skulden
på 3,000 mark, som han lofvat reglera i dag. Herr Adolf tog det djupt,
han hade så väl behöft penningarne, sade han, i morgon bittida hade han
sjelf lofvat utbetala dem. Vore det icke en möjlighet? -- -- de voro
kusiner och kunde tala alldeles öppet, vore det icke en möjlighet att
han kunde få dem igen tills i morgon -- då ju militärernas löner kommo
ut på qvartalsdagen. Löjtnanten skrattade, det som måste ske skall ske,
lofvade han och tillade med sitt tillförlitliga handslag: I morgon afton
kl. 6 skall du ha pengarne.
Konversation och kortspel afbrötos. Supéen bars in af en gammal qvinna i
svart och en ung i ljusblått med röda perlor kring halsen. Den sista var
Guroffs amma, Nadja, kosackflickan från Drumsö. Hon gjorde en viss
effekt med sitt rödbruna krusiga hår, sina fylliga former, sitt leende
och nigande, sina små retande skratt och det egna sätt hon hade att
svänga på höfterna.
Det blef en »lifvad» supé. Vid desserten satt Nadja till bords. Man
uppmuntrade hennes mognande instinkter och Adolfs neutralitet
utskrattades som förklädd plebej-förnämhet. Hans »helighet» hånades,
tills någon kom fram med att Nadja egentligen var en för detta
inklination. Med älskvärdaste öppenhet förklarade hon sjelf, att hon var
»en förskjuten»... Det blef ett fyrverkeri af sherrylustigheter, som
ytterligare stegrades efter champagnen och vid likören antog större och
större proportioner. Nadja proklamerade högt och bestämdt sitt beslut
att gå in vid teatern, helst vid en ambulant teater, der alla slags
talanger uppskattades, och detta beslut applåderades under jubel af de
församlade. Man öfverenskom, att hon med ovedersäglig talang kunde
föredraga »Helan går» och att hennes »Bellmanniader, torgballader och
gatvisor» voro värdiga att höras af ett större och mera vidsträckt
publikum. Hon sjöng, med ett likörglas i ena handen, stående, och med
den andra armen i sidan. De lyssnande vännerna hjelpte till med
refrängen. Endast värden hörde förströdd på, han tyckte alls icke om den
vändning sakerna tagit.
Slutligen, för att få slut på scenen, föreslog han litet musik vid
pianot. En af kassörerna spelade ett potpourri, och derefter satte sig
Herr Adolf till pianot. Det bullersamma sällskapet, som skrattat högt
under potpourrimusiken, tystnade, hans veka, känslofulla röst liksom bad
om sympati. Nadja gaf genast vika för tonernas makt. Hon sjönk ned i en
fåtölj och följde med andakt hvarje strof i sången. Hennes ögon voro som
fastlödda vid den sjungandes läppar. Hon suckade djupt, hennes ögon
fyldes af tårar.
-- Herre Gud -- snyftade hon -- med sådan sång kunde man få mig fast i
kloster! Åh! hvad det är vackert! Och »kärlek, trogen kärlek», det är
som om det var Drumsö-Samuli det var frågan om. Om han kunde sjunga så
der, så tog jag'n strax! Åh, hvad det är vackert!
Och när sångens sista sentimentala strof förklingat, rusade hon upp, som
om hon fått en ingifvelse, tog på sig hatt och kappa, nickade till de
närvarande, hviskade något i örat på löjtnant Ulf och lemnade huset
oaktadt herrarnes protester.
Om en qvart låste hon upp porten hos kommerserådets och sprang in.
Utanför tamburdörren träffade hon husets herre, som med barsk röst
frågade henne hvad klockan var.
-- Hon är visst tre -- svarade Nadja helt ogeneradt med sin myndiga ton.
-- Än se'n då?
-- Hvar har hon varit? -- frågade han vidare och stack tändstickan helt
nära hennes uppflammade ansigte.
-- På ungherrssupé -- ljöd det utmanande och stolt.
-- Ja, det käns på lukten -- sade han och rynkade på näsan.
-- Jag tycker det är bättre, det, än att som herrn sjelf vara ute natt
ut och natt in, när man har hustru och barn.
-- Tyst, piga! -- med en höjning af rösten.
-- Tyst sjelf, så väcker han inte upp hela huset. -- Hon kilade in genom
tamburdörren, vek af åt höger och försvann.
Tre dagar derefter hade hon tjenst som uppasserska på ett af stadens
minst välrenommerade hôtel. Den lilla kommerserådinnan fick en ny amma.
Och i huset vid Boulevarden kom allt åter i sin förra ordning.
Kompositören hade skäl att sucka oftare än förr, fennomanstudenten var
mer ensam än han varit det nu en tid, och gardisten fick skaffa sig en
ny »bekant». Endast att den unga modern fått tilltro till sig sjelf.
Ingenting skulle mer kunna skilja henne från den lille, icke ens -- en
stygg amma.
* * * * *
Herr Thorsten Ulf var den beskedligaste menniska i verlden. Han hade
vänner i tjogtal och var en afgjord dansflamma för stadens alla fina
damer. »Han var så nätt och så glad». Den Bjälomowska uniformen klädde
honom utmärkt, och han hade en märkvärdig förmåga att få epåletterna att
småklinga, då han rörde sig. Bältet med gehänget knarrade så behagligt
och sporrarne utförde en verklig musik. Under detta hänförande
accompagnement blickade han med sina långa, mycket ljusblå ögon, det var
omöjligt att motstå. Dessutom hade han ett käckt militärhufvud med rakt
uppstående cendréhår. Små parfymerade mustascher, som dolde en stor,
alltid leende mun, präktiga tänder och en bred käk med grop i hakan.
Liten, proportionerlig och axelbred figur, stora, tjocka hvita händer,
skapade till arbete, men med en hel historia af sysslolöshet ritad i
gropar, linier och välskötta, ljusröda naglar. I dag iklädd sämsta