Samlade arbeten II - 26
Süzlärneñ gomumi sanı 4483
Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1535
21.2 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
30.3 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
35.0 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
ofvanom den, och björkarna, som i en krans omgifva foten och sidorna af
det öfverst uppstigande berget. En ännu större skönhet får allt detta,
då solskenet en sommardag, brutet af molnen, i ständiga nyanser spelar
däröfver.
Sådan är naturen i dessa trakter. Folket därstädes kan betraktas såsom
en förpostkedja, utställd af fäderneslandets population mot de fiender
af dess utkomst och bärgning, man vill bekriga. Det är sant, att den
större vådan är förpostens lott; men är den någon gäng, såsom nu tyckes
vara fallet, i fara att öfverflyglas och gå under i massor, så måtte
den ej af dem, hvilkas väl den bevakar, glömmas i sin nöd och
öfvergifvas i den olika striden.
NÅGRA ORD OM SVENSKA AKADEMIENS VALSPRÅK: SNILLE OCH SMAK.
Då Svenska akademien vid dess stiftelse antog detta valspråk, ville hon
otvifvelaktigt därmed antyda sin hyllning af de tvenne förmögenheter,
som enligt hennes åsikt ingingo i och utgjorde förmågan att producera
skönhet i konst. Den parodiska tydning, det i en framtid skulle
underkastas, förutsåg hon icke. Hade en enskild ristat i sitt insegel
orden: "Snille och smak", skulle väl föga någon varit nog grym att hos
honom se en annan mening därmed än den nyss angifna; då åter en
korporation med Svenska akademiens ändamål och anspråk antog dem, kunde
en skämtare med lätt samvete påbörda densamma arrogansen att med dem
hafva velat uttrycka ett: _Est Deus in nobis_, eller att Akademien inom
sig slöte och fullt uppfattat dessa konstskönhetens båda villkor. Så
länge den allmänna opinionen delade i allt Akademiens åsikter och icke
anade andra former för det sköna än de, hvilka hon framställde, hade
detta valspråk, i hvilkendera bemärkelsen som helst det togs, ännu full
helgd; men sedan en total revolution, åtminstone i skenbart afseende,
tillvägabragts inom svenska vitterheten och allmänheten begynt hysa
begrepp om det sköna, hvilka tycktes i grund strida mot dem, som
Akademien förfäktat och än framgent förfäktade, måste den svaga sidan i
hennes lösen, utan allt skygd af hennes till rötterna skakade
auktoritet, blottas för angrepp och bli ett föremål för så mycket
skoningslösare vapen, som hon ännu fortfor att bära i skölden "Snille
och smak", när dagens hjältar längesedan lärt publiken att läsa ut
dessa ord som "Platthet och alexandriner".
Att denna lösen blifvit anfäktad mer än i hvad fall som helst varit
höfviskt, må blott nämnas. Ännu i dag gifvas många, hvilka, mer fattade
af det litterära tumultets yra än fattande det ädla ändamål, som väckte
det och som efter segern säkert ogillade många af sina utfall, med
ömkan anse hvar och en, i hvars ögon nämnde lösen icke bär samma
stämpel af löjlighet, den för ett tiotal år sedan allmänt nog troddes
bära.
Denna angripliga sida af valspråket må dock med en antydning blott
förbigås; det är också icke den, som vi med denna uppsats åsyftat. Men
att den uppfattning af konstnärsförmågan och dess yttringssätt, som
detta valspråk tyckes bevittna, är oriktig, vill man här söka
ådagalägga.
"Snillet", säger Rosenstein i sitt företal till fru Lenngrens skrifter,
"icke nöjdt med att hafva uppfunnit, underkastar sin uppfinning
begreppet om det verkeligen sköna; och smaken eller, rättare sagdt,
förnuftet leder utförandet både till sammansättning och stil." Denna
åsikt af konstskönheten, genetiskt betraktad, var hans och var
Akademiens. Ur den framsprang omisskänneligt valspråket.
Konstnärsförmågan var således enligt den i sin fulländning bestående af
och delad i två likmäktiga potenser, den ena den uppfinnande,
oregelbundna, fantastiska, snillet, och den andra den ordnande,
hejdande och styrande, smaken, eller med annat ord, förnuftet. Häraf
följde, att det kunde gifvas ett konstsnille utan smak, och än vidare,
att ett konstverk kunde vara på en gång snillrikt och smaklöst.
Man har svårt att veta, hvad egenteligen med snille mentes, när det
sålunda sattes utom förnuftet och ansågs såsom någonting själfverksamt
åtminstone i bredd med detsamma. Det är dock troligast, att därmed
mentes känslan och fantasien. De skulle då utgöra den skapande förmågan
hos konstnärn, men dock så, att deras produktioner vore ännu
oregelbundna, formlösa och nebulistiska, till dess de mottagit reglor,
form och betydelse af smaken, af förnuftet.
Här stöter man redan på en omöjlighet, hvilken dock som slutsats kan
dragas ur en sådan åsikt, att nämligen tvenne personer då borde kunna
med inbördes bistånd producera ett verkligt konststycke med den
procedur, att den enas ägandeförmåga skulle ersätta bristen hos den
andra; att den ena, det blotta snillet, skulle oupphörligt uppfinna,
den andra, den blotta smaken, antaga eller förkasta, med ett ord ordna.
Ty onekeligen är det likgiltigt, om de båda egenskaperna äro förenade
hos en eller finnas spridda hos tvenne individer, då de antagas verka
icke genom sin förenings totalkraft, utan hvardera för sig och
successivt.
Ehuru man visserligen icke saknar exempel, att två eller fleres
gemensamma bemödande frambragt goda konstverk, får man dock ej
framdraga denna erfarenhet såsom motskäl mot hvad vi nyss anfört. De
antagna skilda potenserna af totalförmågan hafva icke varit isoleradt
tillhöriga de särskilta personerna, utan funnits i förening hos hvar
och en af dem i en viss mån och verkat i täflan, så att den ena odelade
förmågan sökt öfverbjuda den andra och i sin helhet kontrollerat och
jämfört förtjänsterna hos den enas eller andras förslager. Misstaget
härrör däraf, att man föreställt sig såsom skildt opererande de båda
potenser i människonaturen, hvilka blott i sinnlig uppfattning synas
skilda och hvilkas obegripliga förening tvärtom i sin verksamhet ensam
är mäktig att framtrolla i synlig skepelse föremål, som hos hvarje
annan människa påkalla samma harmoniska förening af dess naturs alla
enskildheter för att kunna af henne till sitt väsende senteras, det
vill säga, ensam är mäktig att dana konstverk.
Konstnärssinnet har häri en fullkomlig likhet med det religiösa sinnet.
Icke är ett kaotiskt svärmeri utan begränsning af förnuftet religiöst,
icke heller är ett dödt reflekterande af förnuftet öfver dogmer och
erkännande af deras förnuftsenlighet religion. Ej en gång känner den
människa en religiös hängifvenhet, som med förnuftet särskildt vill och
måste kontrollera sina religiösa inbillningsfosters sanning och
skönhet.
Den verkligt religiösa känslan är på en gång sin egen tjusning och sin
egen dogm, visande däri, att hon är en produkt af de båda
förmögenheterna sinne och förnuft i deras enhet. Hvarje föreställning,
som i något afseende skulle aberrera från det rätta, förkastar hon i en
sådan stund själfmant, instinktlikt, och de i sinnlig uppfattning båda
potenserna af hennes väsende behärska i sin förening liksom med förökad
kraft allt, hvad som till den enas eller andras område kan höra. Vi
kalla ett sådant tillstånd inspireradt, ett tillstånd, som orätt
blifvit ansedt oberoende af förnuftet, emedan man sett, att det
producerar resultater, som af förnuftet ensamt icke kunna till hela
deras innehåll mäta. Alldeles lika förhåller det sig med konstsinnet,
och likheten är så lätt öfverskådlig, att det vore öfverflödigt
framställa den här i detaljer.
Konstsnillet är således icke någon smakens granskning underkastad,
kaotiskt danande princip, utan det innefattar i sitt väsende smaken, så
att denna utgör snillets själfbeskrifna dogm, likasom konstsnillet
aldrig kan röja sig utan såsom förening af de två elementer, af hvilka
smak är det ena.
Man har anmärkt och kan andraga häremot, att flere författare finnas
och funnits, som röja ett omisskänneligt snille, men därjämte en
öfvervägande brist på smak. Detta förhållande måste så förklaras, att
hvad som hos dem röjer snille, röjer på samma gång smak; men att de
mera än andra se genom fingrarna med sin författareåtrå och producera
partier utan att vara inspirerade. De äro då snillen i det snillrika af
deras kompositioner; i det matta, excentriska och smaklösa äro de det
visserligen icke mer än någon annan, som kunde när som helst frambringa
dylikt. Det finns ingen, som ständigt och när han behagar förmår
uppstämma sig till religiös entusiasm; så finns också ingen konstnär,
för hvilken inspirationen när som helst stode till buds. Låter han då
en tillöfvad färdighet i uttryck och behandling missleda sig att bjuda
till att skapa konstverk, så måste han misslyckas i sina bemödanden och
synas helt olik sig i de stunder, då en verklig stämning leder honom.
Hos mången konstnär är inspirationen eller, om man så vill kalla den,
det skönas åskådning af en så flyktig natur, att den i hans arbeten
visar sig blott i spridda ljuspunkter, medan det öfriga bär stämpeln af
medelmåtta och mörker.
Men af allt detta följer icke, att det snillrika där vore smaklöst
eller det smaklösa snillrikt.
Konstsnillet i sin sanna och höga bemärkelse blir således en skapande
förmåga, i hvilken smaken ingår såsom ett kännemärke. Man ser äfven,
att allt skapadt, det vill säga allt, som innehåller fenomenerna af
lif, i motsats mot det, som man kunde kalla fabriceradt, nödvändigt
uttrycker en skönhet, och denna skönhet, harmoni, eller hvad man vill
kalla den, måste väl alltid betinga smak hos dess danare.
Det vore således blott med ordet snille uttryckt allt, hvad Akademien
med sitt valspråk vill uttrycka. Ty oansedt någon kan röja smak i mer
eller mindre mån, utan att därföre behöfva äga hvad man kallar snille,
så är det dock afgjordt icke Akademiens mening att upptaga denna en
sådans inskränkta egenskap bland föremålen för hennes hyllning.
Lämpligheten af ett sådant valspråk vill man i öfrigt lämna ogranskad.
NÅGRA ORD OM METODEN ATT UPPLÄSA BUNDEN STIL.
Det är ganska vanligt, att man hör vers deklameras så, att allt
markerande af den enskilta versens isolerade och själfbestående natur
åsidosättes. Man rättar sig nämligen uteslutande efter tankens genom
interpunkteringen antydda modifikationer, pausgirar vid punkterna och
proportionellt vid de mindre skiljetecknen och kommer sålunda ofta ur
en vers in i en annan, utan att den redan fullkomnade blir såsom sådan
för örat angifven. Detta sätt att deklamera är utan allt tvifvel
oriktigt, såvida det ensidigt afser tankegången i ett skaldestycke
allena och icke tillika harmonien.
Gehöret kan visserligen likasom tanken behålla i minnet en fordran af
något, som bör följa och som dröjer; men båda förbryllas de lätt af ett
öfverskott, som påtrugas dem. Om man därföre med gehör för versens
harmoniska princip hör någon, som deklamerar utan att med en pauserande
modifikation i rösten ge till känna, när versen fyllt sitt mått, så
erfar ens öra samma obehagliga oreda som ens tanke, när någon
fortsätter en mening liksom förbi dess punkt. Det är således en klar
sak, att, om samma mening löper genom flere verser, tanken, som utan
oreda kan vänta ett påföljande, alldeles icke fordrar en så uteslutande
och ögonblicklig tillfredsställelse, att det ju ej vore orätt att för
den påbörda örat ett tillskott af takter, dem det ej under sin en gång
gifna harmoniska åskådnings lagar kan försmälta och ordna. Att örat å
sin sida kan fördraga pauser, där tanken fordrar dem, ser man däraf,
att, om än en menings slut markeras inom versen, detsamma ändå på intet
vis förlorar tråden af versens harmoniska lopp, utan inom sig mäter det
bristande och är tillfredsställdt, då det blifvit tillagdt. Örat och
tanken hafva i dessa afseenden samma natur och böra äga samma
prerogativer, så att det är lika orätt att för meningens skull icke
markera slutet af en vers, som att för versens fyllnad löpa öfver en
punkt inom den utan att antyda öfvergången ur en mening i en annan.
Det kunde lätt genom tusende exempel ådagaläggas, hvilken förvirring i
all harmoni en deklamation, sådan som den här klandrade, åstadkommer.
Den ursprungliga versformen kan därigenom upplösas i otaliga
missljudande sammanställningar af heterogena verser, såsom t.ex.
följande hexametrar:
Utan att ana försåt han sof på blommorna. Ormen
Låg och dolde sitt gift bland dessa. Skyddande gudar!
Fanns ej nåd för ynglingen, fanns blott döden? I allmakt
Styren I dock jorden. Han dog förlåten af eder.
Se här:
_Ormen låg och dolde sitt gift bland dessa.
Skyddande gudar!_
Där äro genast de båda sista raderna af det så kallade sapfiska
versslaget.
Vidare börjas en dylik strof med det följande:
_Fanns ej nåd för ynglingen, fanns blott döden?_
Och än ytterligare fås af nästa mening en fullständig vers till tredje
raden af en alceisk strof:
_I allmakt styren I dock jorden_.--o.s.v.
I flere af de moderna språken har man genom rimslut markerat för
gehöret de punkter (att bruka denna bild), då detsamma haft att börja
liksom en ny mening. Rimmens betydelse är således likaså lätt insedd,
som den är stor i språk, hvarest tonvikten och den däraf bestämda
ovillkorligheten i harmonien icke är nog skarpt uttryckt.
Det är icke heller för en blott yttre prydnads skull, som man infört
bruket att skrifva och trycka hvarje vers för sig; seden grundar sig på
en riktig uppfattning af versernas harmoniska individualitet. Ty ehuru
en vers icke blott i afseende å den däri uttryckta tanken, utan äfven
hvad harmonien angår, står till ett föregående och efterföljande i ett
förhållande, som kan sträcka sig vida längre än till den strof allena,
i hvilken versen ingredierar, så utgör densamma likväl tillika ett så
bestämdt i sig slutet helt, att dess enskilta väsende på intet vis får
lämnas outtryckt. Utan denna individuella natur hos de förbundna
verserna kan ingen harmoni i det hela uppstå, och man ser häri liksom i
allt annat, att ju mer harmoni det allmänna uttrycker, dess mer
bestämma sig till sin form alla de enskildheter, af hvilka detsamma
består.
Oftast ser man författare, ledda af örats och tankens korresponderande
fordringar, söka inrätta verserna så, att någon afdelning af meningen
slutar sig vid slutet af hvarje vers; detta är visserligen bra i sig
själft och såvida det ej gör intrång i andra lagar; det är också ett
verkligt fel, om tanken utan själfbestämda pauser jämt och ständigt
springer öfver ur en vers i en annan; men huru än förhållandet må vara,
gäller dock den regel, här uppgifvits, för deklamationen framför alla
andra konsiderationer. Det är äfven en naturlig sak, att, då skalden
tänkt sig och uttryckt meningen under en bestämd metrisk form, denna
också bör bibehållas och antydas af den, som deklamerar. Såsom exempel
på tankens lätthet att behålla reda, om än en väntad sats dröjer, kan
man anföra det intresse, hvarmed en finsk runa afväntas ur dess
författares mun, och den klarhet, hvarmed en sådan, halfsats för
halfsats, uppfattas. Det är bekant, att runoförfattaren, då han känner
sig inspirerad, sätter sig ned, fattar en annan person i händerna och
börjar gnola sin runa vers för vers, hvarvid enhvar af denne hans
medhjälpare måste upprepas, innan den nästa följer. Då nu satserna i en
finsk runa ofta genomlöpa flere sådana verser, kan man lätt föreställa
sig, hur länge det skall draga ut på tiden, förrän en mening är fullt
uttryckt, och huru skarpt isolerade alla verser skola visa sig,
förhållandet af tankarna må vara hvilket som helst. Likväl löper ingen
runosångare fara att missförstås ens af den mest obildade åhörare. Icke
heller kan han utan öfverdrift trötta genom hvilan mellan satsernas
kombinering, emedan han för hvarje paus ger åhöraren något fullbildadt,
åtminstone hvad harmonien beträffar. Samma fall äger rum, ehuru i något
mindre mån, vid vår sång, där väl ingen skulle få infallet att
öfverhoppa kadensens längd för att hastigare kunna komplettera en till
hälften antydd sats.
Hvad som ofvanföre blifvit sagdt beträffande det ljudeliga uppläsandet
af poesi gäller naturligtvis äfven för den, som för sig själf med en
blott inbillad deklamation genomgår ett skaldestycke. Skulle någon ha
den vanan att därvid fästa sig blott vid interpunkteringen, så kan han
vara öfvertygad om att han antingen saknar gehör eller genom en ovana
själfmant beröfvar sig den njutning, harmonien af en på naturliga
principer byggd meter i sin förmälning med tanken skänker.
EN ANMÄRKNING.
Det är ett tämmeligen allmänt vedertaget uttryck vid karakteriserandet
af konstnärns förhållande till naturen, att den förre förädlar den
senare. Detta förädla härflyter ofta ur missförstånd i uppfattningen af
saken, men ger än oftare anledning till ett dylikt. Man kan nämligen
lätt falla i den öfvertygelse, att naturen sådan den är, verkligheten,
vore något konsten underordnadt, som behöfde tillsatsen af ett ädlare,
i konstnärns enskilda väsende nedlagdt moment för att adlas till
skönhet och bli ett föremål af konstvärde. Från en slik öfvertygelse är
vägen kort till utmönstrandet af vissa så kallade naturens lägre
klasser ur konstens område, äfvensom till försöken att förmedelst
påfästandet af för dem främmande, men konventionellt ädla attributer
åter rädda dem från en sådan förtappelse. Man skall finna många exempel
på hvardera af dessa förvillelser.
Vore det möjligt, att konstnärn skulle i ordets egentliga mening
förädla verkligheten, så borde den genom honom lyftas till någon utom
dess idé liggande fullkomlighet, ty hvarje annan äger den i sig redan
förut. Men i detta fall skulle resultatet bli motsatsen af konst, bli
onatur. Långt ifrån att kunna förädla verkligheten, har konstnärn sin
adel genom den och är dess mera stor, ju klarare han ser och kan återge
dess skönhet. Så är målningen af naturens både yttre och intellektuella
fenomener skön, i den mån dessa i sin väsentlighet återgifvas, icke i
den mån de smyckas med utom dem sökta prydnader. Väl kan ett gifvet
individuellt föremål under konstnärns hand skenbart förskönas, såsom
t.ex. ett porträtt göras vackrare än dess original; men likvisst kan
man ej i egentlig mening säga, att föremålet blifvit förädladt, såvida
målaren, om han icke träffat likheten, gått utom och liksom lämnat
föremålet, och om han träffat den åter, icke tillagt föremålet några
drag, som det icke ägde, utan blott förklarat dess skönhet, det är,
låtit den framstå oskymd och obortblandad af störande oegentligheter.
Det är en lätt konst att smycka, såsom t.ex. att dikta på norden
sminket af hela söderns rikedom; att förädla är omöjligt, att förklara
är konstens yttersta och högsta uppgift. Men att förklara vill säga
detsamma som att låta det rent verkliga framstå, befriadt från det
oväsentliga, det icke nödvändiga, eller också att underordna det så,
att dess villkorlighet blir synbar och icke distraherar.
OM PARODIEN.
"Parodien", säger Thorild, "är konsten att förvända allt, hvad förvändas
kan; det är således konsten att göra det höga till lågt, det sköna till
fult, ordning till förvirring och visheten till vanvett."
Betrakta vi nu, hvarigenom parodien i denna mening (ty vi måste redan
på förhand betinga äfven en annan betydelse hos parodien) verkställer
detta förvändande, så finna vi lätt, att det sker därigenom, att den
sammanför, hvad som ej hör tillsamman, korteligen, fogar missljud till
det harmoniska. Om man t.ex. insätter några förvirrade noter i en sonat
af Mozart, om man på en madonna af Rafael målar ullvantar, o.s.v., så
har man parodierat dessa Mozarts och Rafaels skapelser. Thorild menar,
att parodien i sin natur endast kan riktas mot det _mest höga_. Att han
här menar parodien, betraktad _blott_ såsom _förvändande_, synes klart;
och i detta afseende är hans påstående sant, likväl med det villkor,
att han med det mest höga förstått det harmoniska i hvad uppenbarelse
som helst; ty eljest finnes i grader af ren uppenbarelse, från grodan
till människan, från tiggaren till konungen och Gud själf, ingen grad,
som ej kan på förutnämnda sätt af parodien anfäktas. Att parodien åter
endast kan antasta det harmoniska med framgång, kommer däraf, att blott
det harmoniska kan i synlig måtto förstöras genom infogade missljud, då
däremot det oharmoniska redan i sitt väsende innebär det, som parodien
såsom förstörande vill åstadkomma. Här må man icke förbise en
dubbelhet, som tyckes ligga i parodien, i denna betydelse tagen, ehuru
denna dubbelhet visserligen är mera skenbar än verklig. Att nämligen
smutsa det höga med tillsatsen af det låga väcker harm, att förputsa
det lägre med det högres tillhörigheter kan väcka löje. Dock är, såsom
redan sades, denna skillnad icke grundad i sakens natur; den har
fastmer sin orsak i vårt sätt att uppfatta. Vi se af all harmoni, såsom
naturligt är, först den mest förklarade, och ju högre därföre ett
väsende är, det vill säga, ju mera dess harmoni är förklarad, desto
mera är det oss heligt, dyrbart och okränkeligt. Men då äfven i det
minsta, som rent och utan förvridning är sin idé, en harmoni måste
finnas och det icke kan vara så mycket graden af harmoni som icke mer
dess väsende, som är oss heligt, följer, att om denna i det rena lägsta
uttalade samklang vore oss förklarad, vi äfven med samma slags harm
skulle se detta förvrängas.
Om nu parodien tages i denna bemärkelse, så är det tydligt, att ingen
konst kan vara lättare än konsten att parodiera. Ty då all skönhet och
höghet i uppenbarelser består i den följd af ackorderande lagar, de
uttrycka, så ser hvar och en, huru störande äfven den minsta rubbning
måste inverka på det hela såsom fenomen. Och hvem har icke i sitt våld
att rubba ordning och öfverträda lag, om han ej känner det rätta, eller
om han ej respekterar detsamma? Med skäl stämplar därföre Thorild
parodien, hvilken han blott uppfattat såsom förvändande, med
fördömelsens märke. Den är ett lögnens försök att göra allt till sin
like, ett oskäligt och djuriskt stormande mot föremål, hvars adel icke
senteras, ett uppenbart mordanslag mot produktioner af skönhet och
helgd.
Nu uppstår den frågan: Kan det harmoniska, det sköna till sin
väsentlighet nås och förstöras af en sådan parodi, eller kan det i
själfva verket parodieras? Det är naturligt, att såsom ens jordiska lif
kan utsläckas af mördarens dolk och såsom hvarje konststycke kan
krossas eller brännas, så kan ock hvarje synlig produktion af skönhet
och regel genom parodiens vrängningar göras oförnimmelig. Men lika
naturligt är det, att, såsom lifvet till sitt väsende är oberoende af
dolk och svärd, också det harmoniska i sig själft icke subordinerar
under det parodiska förvändandet. Parodien kan således, då den angriper
det sköna och höga, endast förstöra medlet, hvarigenom detsamma gjorts
för oss förnimmeligt och blifvit en jordens egendom ifrån att blott
vara himmelens, den kan alldeles icke med förstöring drabba det sköna
och höga själft. Vi se detta tydligt däraf, att vår inbillningskraft i
sin fulla verksamhet alltid kan återkalla en varseblifven produkt af
skönhet, hvilka öden som helst vi än sett öfvergå densamma, och alltid
återkallar den i sin ursprungliga glans, obefläckad af de förändringar,
yttre omständigheter åstadkommit. Om vi t.ex. sett en madonnabild i sin
gloria och densamma sedan visades oss förvrängd genom några
missfosterlika drag, så vore det dock i den rena inbillningskraftens
makt att supplera de ursprungliga dragen i de tillsattas ställe och
sålunda betrakta parodistens streck som lika många smutsfläckar utan
egentlig inverkan och betydelse. Så skulle vidare, om någon företoge
sig att stympa, sarga och vränga skildringarna i Homers Iliad, man
tusende gånger kunna studera denna orimliga produkt från pärm till pärm
utan att därigenom i ringaste mån störas i den njutning, läsningen af
ett äkta exemplar af Iliaden erbjuder. Parodien i sin oskälighet (och
oskälig är den alltid, då den angriper det harmoniska) kan därföre
blott skymma skönheten och rycka den undan våra ögon, men aldrig
inverka på dess väsende så, att inflickade oljud skulle förmäla sig med
det harmoniska och icke kunna utjagas och lämnas åt förtappelsen.
Därföre är också parodien, i denna mening tagen, ett oting, såsom
sådant utan betydelse och fullkomligt utan annan än fientlig relation
till harmoni och skönhet.
Men det gifves ett annat slag af parodi, i strängare mening det enda,
som borde så benämnas, hvilket i likhet med dess syster, komedien, med
obestridliga anspråk sluter sig till de sköna konsternas ring och
antyder ett för dem alla gemensamt ursprung, skådningen af harmoni.
Hvarje ren individualitet är en af den Högstes uppenbarelseformer och,
såsom sådan, ren skönhet, det är, ren förmälning af enhet och mångfald.
Det finnes således i hela naturen icke ett ting, som ej, såvida det är
en Guds uppenbarelse, är skönt och honom tillhörigt. Men i motsats till
ren individualitet sätter jag rent maner, som är en individualitetens
uppenbarelseform genom själfbestämning. Ty såsom individen i sitt
varande i Gud har sin gudalikhet, har han i sitt själfvarande en
lockelse att verka gudalikt. Men såvidt detta själfvarande innebär en
söndring, är det klart, att dess produkt skall röja sig som härmning,
ej som verklighet. En sådan produkt kallar Thorild liklighet i motsats
mot likhet; här må den, med afseende å ämnet, som rör skönhet och konst
närmare än sanning och vetenskap, benämnas maner i motsats mot stil.--
Någon väckte i ett sällskap fråga om huru man borde hålla sina armar
för att ej, som det händer mången, synas vara besvärad af dem; flere
förslag gåfvos och förkastades; sluteligen inföll ett fruntimmer: "Man
bör alldeles icke hålla dem." Förslaget var likaså godt och sant som
ursprunget ur en riktig uppfattning af skillnaden mellan maner och
stil.
Det är ett sådant maner, hvarhelst det må uppenbara sig, som påkallar
parodien. Visserligen innebär maner alltid och redan i sig själft en
disharmoni; men denna är ofta så maskerad, att det fordras det finaste
gehör för det sköna att upptäcka densamma, och parodien visar sig
därföre alltid befryndad med skönheten, då hon upptäcker dess motsats
och vet att göra den märkbar genom att utveckla den till ett mera
bestämdt uttryck. Parodien i sin ädlare betydelse är sålunda ett
drifhus för manerets grimaser, där de, lika ogräsplantor, som i grodden
svårligen kunna urskiljas från de äkta, växa opp och utbilda sin
verkeliga karaktär. Därföre, då parodien, sådan den af Thorild
betraktades, nämligen såsom angripande det harmoniska, grundade sin
tillvaro på förstöring, har den i sin rätta egenskap som en skönhetens
tjänare till föremål att befordra de i ett föremål liggande
disharmoniska potensernas flor och tillväxt, till dess att de röja sin
natur och spränga de skenbara banden af harmoni, som sammanhållit dem
och dolt deras sanna väsende. Parodien såsom rent förvändande
frambringar alltid en olikhet af det föremål, den anfaller, då den åter
såsom en manerets tuktomästare åstadkommer något, som omisskänneligt
liknar det parodierade och endast är utveckladt till en skarpare
karaktär.
Så länge det yttre uttrycket är fullt af en inre bestämmande anda och
af den har sin förklaring, är det skönt, harmoniskt och rättast sagdt
naturligt; fult och onaturligt åter är det, ehvar det må visa sig, så
snart andan är borta, som gjort detsamma nödvändigt. Men allt maner har
sin grund i en individs rätta och sanna sensation af skönheten i ett
naturligt uttryck och samma individs orätta och vanskliga lust att
själf producera ett dylikt uttryck, oaktadt hans natur nekar att fylla
det med anda och kraft. Man må exempelvis föreställa sig ett idealiskt
barn; nödvändigt måste hos detsamma allt, dess joller, dess oskuld,
dess sätt, böjelser, lekar, m.m., bära stämpeln af ren skönhet; men låt
en yngling, förtjust af det ädla och naturliga i barnets väsende,
försöka att själf bli medelpunkt för dylika skönheter: hans joller
skall bli pladder, hans oskuld fånighet, med ett ord, hela hans uttryck
ett maner. Och hvarföre? Därföre att hans individualitet måste på sin
punkt af utveckling naturligt hafva helt andra uttryck af skönhet och
han själf vill hafva dem naturen honom nekar.
Det är helt och hållet ur denna synpunkt, som t.ex. en karaktär, sådan
som Don Quixote, varit parodiabel och gifvit ämne till ett af de
sannaste och ädlaste konststycken, världen äger. Man har hört
författare, äfven af utmärktaste rang, kalla denna komposition en
det öfverst uppstigande berget. En ännu större skönhet får allt detta,
då solskenet en sommardag, brutet af molnen, i ständiga nyanser spelar
däröfver.
Sådan är naturen i dessa trakter. Folket därstädes kan betraktas såsom
en förpostkedja, utställd af fäderneslandets population mot de fiender
af dess utkomst och bärgning, man vill bekriga. Det är sant, att den
större vådan är förpostens lott; men är den någon gäng, såsom nu tyckes
vara fallet, i fara att öfverflyglas och gå under i massor, så måtte
den ej af dem, hvilkas väl den bevakar, glömmas i sin nöd och
öfvergifvas i den olika striden.
NÅGRA ORD OM SVENSKA AKADEMIENS VALSPRÅK: SNILLE OCH SMAK.
Då Svenska akademien vid dess stiftelse antog detta valspråk, ville hon
otvifvelaktigt därmed antyda sin hyllning af de tvenne förmögenheter,
som enligt hennes åsikt ingingo i och utgjorde förmågan att producera
skönhet i konst. Den parodiska tydning, det i en framtid skulle
underkastas, förutsåg hon icke. Hade en enskild ristat i sitt insegel
orden: "Snille och smak", skulle väl föga någon varit nog grym att hos
honom se en annan mening därmed än den nyss angifna; då åter en
korporation med Svenska akademiens ändamål och anspråk antog dem, kunde
en skämtare med lätt samvete påbörda densamma arrogansen att med dem
hafva velat uttrycka ett: _Est Deus in nobis_, eller att Akademien inom
sig slöte och fullt uppfattat dessa konstskönhetens båda villkor. Så
länge den allmänna opinionen delade i allt Akademiens åsikter och icke
anade andra former för det sköna än de, hvilka hon framställde, hade
detta valspråk, i hvilkendera bemärkelsen som helst det togs, ännu full
helgd; men sedan en total revolution, åtminstone i skenbart afseende,
tillvägabragts inom svenska vitterheten och allmänheten begynt hysa
begrepp om det sköna, hvilka tycktes i grund strida mot dem, som
Akademien förfäktat och än framgent förfäktade, måste den svaga sidan i
hennes lösen, utan allt skygd af hennes till rötterna skakade
auktoritet, blottas för angrepp och bli ett föremål för så mycket
skoningslösare vapen, som hon ännu fortfor att bära i skölden "Snille
och smak", när dagens hjältar längesedan lärt publiken att läsa ut
dessa ord som "Platthet och alexandriner".
Att denna lösen blifvit anfäktad mer än i hvad fall som helst varit
höfviskt, må blott nämnas. Ännu i dag gifvas många, hvilka, mer fattade
af det litterära tumultets yra än fattande det ädla ändamål, som väckte
det och som efter segern säkert ogillade många af sina utfall, med
ömkan anse hvar och en, i hvars ögon nämnde lösen icke bär samma
stämpel af löjlighet, den för ett tiotal år sedan allmänt nog troddes
bära.
Denna angripliga sida af valspråket må dock med en antydning blott
förbigås; det är också icke den, som vi med denna uppsats åsyftat. Men
att den uppfattning af konstnärsförmågan och dess yttringssätt, som
detta valspråk tyckes bevittna, är oriktig, vill man här söka
ådagalägga.
"Snillet", säger Rosenstein i sitt företal till fru Lenngrens skrifter,
"icke nöjdt med att hafva uppfunnit, underkastar sin uppfinning
begreppet om det verkeligen sköna; och smaken eller, rättare sagdt,
förnuftet leder utförandet både till sammansättning och stil." Denna
åsikt af konstskönheten, genetiskt betraktad, var hans och var
Akademiens. Ur den framsprang omisskänneligt valspråket.
Konstnärsförmågan var således enligt den i sin fulländning bestående af
och delad i två likmäktiga potenser, den ena den uppfinnande,
oregelbundna, fantastiska, snillet, och den andra den ordnande,
hejdande och styrande, smaken, eller med annat ord, förnuftet. Häraf
följde, att det kunde gifvas ett konstsnille utan smak, och än vidare,
att ett konstverk kunde vara på en gång snillrikt och smaklöst.
Man har svårt att veta, hvad egenteligen med snille mentes, när det
sålunda sattes utom förnuftet och ansågs såsom någonting själfverksamt
åtminstone i bredd med detsamma. Det är dock troligast, att därmed
mentes känslan och fantasien. De skulle då utgöra den skapande förmågan
hos konstnärn, men dock så, att deras produktioner vore ännu
oregelbundna, formlösa och nebulistiska, till dess de mottagit reglor,
form och betydelse af smaken, af förnuftet.
Här stöter man redan på en omöjlighet, hvilken dock som slutsats kan
dragas ur en sådan åsikt, att nämligen tvenne personer då borde kunna
med inbördes bistånd producera ett verkligt konststycke med den
procedur, att den enas ägandeförmåga skulle ersätta bristen hos den
andra; att den ena, det blotta snillet, skulle oupphörligt uppfinna,
den andra, den blotta smaken, antaga eller förkasta, med ett ord ordna.
Ty onekeligen är det likgiltigt, om de båda egenskaperna äro förenade
hos en eller finnas spridda hos tvenne individer, då de antagas verka
icke genom sin förenings totalkraft, utan hvardera för sig och
successivt.
Ehuru man visserligen icke saknar exempel, att två eller fleres
gemensamma bemödande frambragt goda konstverk, får man dock ej
framdraga denna erfarenhet såsom motskäl mot hvad vi nyss anfört. De
antagna skilda potenserna af totalförmågan hafva icke varit isoleradt
tillhöriga de särskilta personerna, utan funnits i förening hos hvar
och en af dem i en viss mån och verkat i täflan, så att den ena odelade
förmågan sökt öfverbjuda den andra och i sin helhet kontrollerat och
jämfört förtjänsterna hos den enas eller andras förslager. Misstaget
härrör däraf, att man föreställt sig såsom skildt opererande de båda
potenser i människonaturen, hvilka blott i sinnlig uppfattning synas
skilda och hvilkas obegripliga förening tvärtom i sin verksamhet ensam
är mäktig att framtrolla i synlig skepelse föremål, som hos hvarje
annan människa påkalla samma harmoniska förening af dess naturs alla
enskildheter för att kunna af henne till sitt väsende senteras, det
vill säga, ensam är mäktig att dana konstverk.
Konstnärssinnet har häri en fullkomlig likhet med det religiösa sinnet.
Icke är ett kaotiskt svärmeri utan begränsning af förnuftet religiöst,
icke heller är ett dödt reflekterande af förnuftet öfver dogmer och
erkännande af deras förnuftsenlighet religion. Ej en gång känner den
människa en religiös hängifvenhet, som med förnuftet särskildt vill och
måste kontrollera sina religiösa inbillningsfosters sanning och
skönhet.
Den verkligt religiösa känslan är på en gång sin egen tjusning och sin
egen dogm, visande däri, att hon är en produkt af de båda
förmögenheterna sinne och förnuft i deras enhet. Hvarje föreställning,
som i något afseende skulle aberrera från det rätta, förkastar hon i en
sådan stund själfmant, instinktlikt, och de i sinnlig uppfattning båda
potenserna af hennes väsende behärska i sin förening liksom med förökad
kraft allt, hvad som till den enas eller andras område kan höra. Vi
kalla ett sådant tillstånd inspireradt, ett tillstånd, som orätt
blifvit ansedt oberoende af förnuftet, emedan man sett, att det
producerar resultater, som af förnuftet ensamt icke kunna till hela
deras innehåll mäta. Alldeles lika förhåller det sig med konstsinnet,
och likheten är så lätt öfverskådlig, att det vore öfverflödigt
framställa den här i detaljer.
Konstsnillet är således icke någon smakens granskning underkastad,
kaotiskt danande princip, utan det innefattar i sitt väsende smaken, så
att denna utgör snillets själfbeskrifna dogm, likasom konstsnillet
aldrig kan röja sig utan såsom förening af de två elementer, af hvilka
smak är det ena.
Man har anmärkt och kan andraga häremot, att flere författare finnas
och funnits, som röja ett omisskänneligt snille, men därjämte en
öfvervägande brist på smak. Detta förhållande måste så förklaras, att
hvad som hos dem röjer snille, röjer på samma gång smak; men att de
mera än andra se genom fingrarna med sin författareåtrå och producera
partier utan att vara inspirerade. De äro då snillen i det snillrika af
deras kompositioner; i det matta, excentriska och smaklösa äro de det
visserligen icke mer än någon annan, som kunde när som helst frambringa
dylikt. Det finns ingen, som ständigt och när han behagar förmår
uppstämma sig till religiös entusiasm; så finns också ingen konstnär,
för hvilken inspirationen när som helst stode till buds. Låter han då
en tillöfvad färdighet i uttryck och behandling missleda sig att bjuda
till att skapa konstverk, så måste han misslyckas i sina bemödanden och
synas helt olik sig i de stunder, då en verklig stämning leder honom.
Hos mången konstnär är inspirationen eller, om man så vill kalla den,
det skönas åskådning af en så flyktig natur, att den i hans arbeten
visar sig blott i spridda ljuspunkter, medan det öfriga bär stämpeln af
medelmåtta och mörker.
Men af allt detta följer icke, att det snillrika där vore smaklöst
eller det smaklösa snillrikt.
Konstsnillet i sin sanna och höga bemärkelse blir således en skapande
förmåga, i hvilken smaken ingår såsom ett kännemärke. Man ser äfven,
att allt skapadt, det vill säga allt, som innehåller fenomenerna af
lif, i motsats mot det, som man kunde kalla fabriceradt, nödvändigt
uttrycker en skönhet, och denna skönhet, harmoni, eller hvad man vill
kalla den, måste väl alltid betinga smak hos dess danare.
Det vore således blott med ordet snille uttryckt allt, hvad Akademien
med sitt valspråk vill uttrycka. Ty oansedt någon kan röja smak i mer
eller mindre mån, utan att därföre behöfva äga hvad man kallar snille,
så är det dock afgjordt icke Akademiens mening att upptaga denna en
sådans inskränkta egenskap bland föremålen för hennes hyllning.
Lämpligheten af ett sådant valspråk vill man i öfrigt lämna ogranskad.
NÅGRA ORD OM METODEN ATT UPPLÄSA BUNDEN STIL.
Det är ganska vanligt, att man hör vers deklameras så, att allt
markerande af den enskilta versens isolerade och själfbestående natur
åsidosättes. Man rättar sig nämligen uteslutande efter tankens genom
interpunkteringen antydda modifikationer, pausgirar vid punkterna och
proportionellt vid de mindre skiljetecknen och kommer sålunda ofta ur
en vers in i en annan, utan att den redan fullkomnade blir såsom sådan
för örat angifven. Detta sätt att deklamera är utan allt tvifvel
oriktigt, såvida det ensidigt afser tankegången i ett skaldestycke
allena och icke tillika harmonien.
Gehöret kan visserligen likasom tanken behålla i minnet en fordran af
något, som bör följa och som dröjer; men båda förbryllas de lätt af ett
öfverskott, som påtrugas dem. Om man därföre med gehör för versens
harmoniska princip hör någon, som deklamerar utan att med en pauserande
modifikation i rösten ge till känna, när versen fyllt sitt mått, så
erfar ens öra samma obehagliga oreda som ens tanke, när någon
fortsätter en mening liksom förbi dess punkt. Det är således en klar
sak, att, om samma mening löper genom flere verser, tanken, som utan
oreda kan vänta ett påföljande, alldeles icke fordrar en så uteslutande
och ögonblicklig tillfredsställelse, att det ju ej vore orätt att för
den påbörda örat ett tillskott af takter, dem det ej under sin en gång
gifna harmoniska åskådnings lagar kan försmälta och ordna. Att örat å
sin sida kan fördraga pauser, där tanken fordrar dem, ser man däraf,
att, om än en menings slut markeras inom versen, detsamma ändå på intet
vis förlorar tråden af versens harmoniska lopp, utan inom sig mäter det
bristande och är tillfredsställdt, då det blifvit tillagdt. Örat och
tanken hafva i dessa afseenden samma natur och böra äga samma
prerogativer, så att det är lika orätt att för meningens skull icke
markera slutet af en vers, som att för versens fyllnad löpa öfver en
punkt inom den utan att antyda öfvergången ur en mening i en annan.
Det kunde lätt genom tusende exempel ådagaläggas, hvilken förvirring i
all harmoni en deklamation, sådan som den här klandrade, åstadkommer.
Den ursprungliga versformen kan därigenom upplösas i otaliga
missljudande sammanställningar af heterogena verser, såsom t.ex.
följande hexametrar:
Utan att ana försåt han sof på blommorna. Ormen
Låg och dolde sitt gift bland dessa. Skyddande gudar!
Fanns ej nåd för ynglingen, fanns blott döden? I allmakt
Styren I dock jorden. Han dog förlåten af eder.
Se här:
_Ormen låg och dolde sitt gift bland dessa.
Skyddande gudar!_
Där äro genast de båda sista raderna af det så kallade sapfiska
versslaget.
Vidare börjas en dylik strof med det följande:
_Fanns ej nåd för ynglingen, fanns blott döden?_
Och än ytterligare fås af nästa mening en fullständig vers till tredje
raden af en alceisk strof:
_I allmakt styren I dock jorden_.--o.s.v.
I flere af de moderna språken har man genom rimslut markerat för
gehöret de punkter (att bruka denna bild), då detsamma haft att börja
liksom en ny mening. Rimmens betydelse är således likaså lätt insedd,
som den är stor i språk, hvarest tonvikten och den däraf bestämda
ovillkorligheten i harmonien icke är nog skarpt uttryckt.
Det är icke heller för en blott yttre prydnads skull, som man infört
bruket att skrifva och trycka hvarje vers för sig; seden grundar sig på
en riktig uppfattning af versernas harmoniska individualitet. Ty ehuru
en vers icke blott i afseende å den däri uttryckta tanken, utan äfven
hvad harmonien angår, står till ett föregående och efterföljande i ett
förhållande, som kan sträcka sig vida längre än till den strof allena,
i hvilken versen ingredierar, så utgör densamma likväl tillika ett så
bestämdt i sig slutet helt, att dess enskilta väsende på intet vis får
lämnas outtryckt. Utan denna individuella natur hos de förbundna
verserna kan ingen harmoni i det hela uppstå, och man ser häri liksom i
allt annat, att ju mer harmoni det allmänna uttrycker, dess mer
bestämma sig till sin form alla de enskildheter, af hvilka detsamma
består.
Oftast ser man författare, ledda af örats och tankens korresponderande
fordringar, söka inrätta verserna så, att någon afdelning af meningen
slutar sig vid slutet af hvarje vers; detta är visserligen bra i sig
själft och såvida det ej gör intrång i andra lagar; det är också ett
verkligt fel, om tanken utan själfbestämda pauser jämt och ständigt
springer öfver ur en vers i en annan; men huru än förhållandet må vara,
gäller dock den regel, här uppgifvits, för deklamationen framför alla
andra konsiderationer. Det är äfven en naturlig sak, att, då skalden
tänkt sig och uttryckt meningen under en bestämd metrisk form, denna
också bör bibehållas och antydas af den, som deklamerar. Såsom exempel
på tankens lätthet att behålla reda, om än en väntad sats dröjer, kan
man anföra det intresse, hvarmed en finsk runa afväntas ur dess
författares mun, och den klarhet, hvarmed en sådan, halfsats för
halfsats, uppfattas. Det är bekant, att runoförfattaren, då han känner
sig inspirerad, sätter sig ned, fattar en annan person i händerna och
börjar gnola sin runa vers för vers, hvarvid enhvar af denne hans
medhjälpare måste upprepas, innan den nästa följer. Då nu satserna i en
finsk runa ofta genomlöpa flere sådana verser, kan man lätt föreställa
sig, hur länge det skall draga ut på tiden, förrän en mening är fullt
uttryckt, och huru skarpt isolerade alla verser skola visa sig,
förhållandet af tankarna må vara hvilket som helst. Likväl löper ingen
runosångare fara att missförstås ens af den mest obildade åhörare. Icke
heller kan han utan öfverdrift trötta genom hvilan mellan satsernas
kombinering, emedan han för hvarje paus ger åhöraren något fullbildadt,
åtminstone hvad harmonien beträffar. Samma fall äger rum, ehuru i något
mindre mån, vid vår sång, där väl ingen skulle få infallet att
öfverhoppa kadensens längd för att hastigare kunna komplettera en till
hälften antydd sats.
Hvad som ofvanföre blifvit sagdt beträffande det ljudeliga uppläsandet
af poesi gäller naturligtvis äfven för den, som för sig själf med en
blott inbillad deklamation genomgår ett skaldestycke. Skulle någon ha
den vanan att därvid fästa sig blott vid interpunkteringen, så kan han
vara öfvertygad om att han antingen saknar gehör eller genom en ovana
själfmant beröfvar sig den njutning, harmonien af en på naturliga
principer byggd meter i sin förmälning med tanken skänker.
EN ANMÄRKNING.
Det är ett tämmeligen allmänt vedertaget uttryck vid karakteriserandet
af konstnärns förhållande till naturen, att den förre förädlar den
senare. Detta förädla härflyter ofta ur missförstånd i uppfattningen af
saken, men ger än oftare anledning till ett dylikt. Man kan nämligen
lätt falla i den öfvertygelse, att naturen sådan den är, verkligheten,
vore något konsten underordnadt, som behöfde tillsatsen af ett ädlare,
i konstnärns enskilda väsende nedlagdt moment för att adlas till
skönhet och bli ett föremål af konstvärde. Från en slik öfvertygelse är
vägen kort till utmönstrandet af vissa så kallade naturens lägre
klasser ur konstens område, äfvensom till försöken att förmedelst
påfästandet af för dem främmande, men konventionellt ädla attributer
åter rädda dem från en sådan förtappelse. Man skall finna många exempel
på hvardera af dessa förvillelser.
Vore det möjligt, att konstnärn skulle i ordets egentliga mening
förädla verkligheten, så borde den genom honom lyftas till någon utom
dess idé liggande fullkomlighet, ty hvarje annan äger den i sig redan
förut. Men i detta fall skulle resultatet bli motsatsen af konst, bli
onatur. Långt ifrån att kunna förädla verkligheten, har konstnärn sin
adel genom den och är dess mera stor, ju klarare han ser och kan återge
dess skönhet. Så är målningen af naturens både yttre och intellektuella
fenomener skön, i den mån dessa i sin väsentlighet återgifvas, icke i
den mån de smyckas med utom dem sökta prydnader. Väl kan ett gifvet
individuellt föremål under konstnärns hand skenbart förskönas, såsom
t.ex. ett porträtt göras vackrare än dess original; men likvisst kan
man ej i egentlig mening säga, att föremålet blifvit förädladt, såvida
målaren, om han icke träffat likheten, gått utom och liksom lämnat
föremålet, och om han träffat den åter, icke tillagt föremålet några
drag, som det icke ägde, utan blott förklarat dess skönhet, det är,
låtit den framstå oskymd och obortblandad af störande oegentligheter.
Det är en lätt konst att smycka, såsom t.ex. att dikta på norden
sminket af hela söderns rikedom; att förädla är omöjligt, att förklara
är konstens yttersta och högsta uppgift. Men att förklara vill säga
detsamma som att låta det rent verkliga framstå, befriadt från det
oväsentliga, det icke nödvändiga, eller också att underordna det så,
att dess villkorlighet blir synbar och icke distraherar.
OM PARODIEN.
"Parodien", säger Thorild, "är konsten att förvända allt, hvad förvändas
kan; det är således konsten att göra det höga till lågt, det sköna till
fult, ordning till förvirring och visheten till vanvett."
Betrakta vi nu, hvarigenom parodien i denna mening (ty vi måste redan
på förhand betinga äfven en annan betydelse hos parodien) verkställer
detta förvändande, så finna vi lätt, att det sker därigenom, att den
sammanför, hvad som ej hör tillsamman, korteligen, fogar missljud till
det harmoniska. Om man t.ex. insätter några förvirrade noter i en sonat
af Mozart, om man på en madonna af Rafael målar ullvantar, o.s.v., så
har man parodierat dessa Mozarts och Rafaels skapelser. Thorild menar,
att parodien i sin natur endast kan riktas mot det _mest höga_. Att han
här menar parodien, betraktad _blott_ såsom _förvändande_, synes klart;
och i detta afseende är hans påstående sant, likväl med det villkor,
att han med det mest höga förstått det harmoniska i hvad uppenbarelse
som helst; ty eljest finnes i grader af ren uppenbarelse, från grodan
till människan, från tiggaren till konungen och Gud själf, ingen grad,
som ej kan på förutnämnda sätt af parodien anfäktas. Att parodien åter
endast kan antasta det harmoniska med framgång, kommer däraf, att blott
det harmoniska kan i synlig måtto förstöras genom infogade missljud, då
däremot det oharmoniska redan i sitt väsende innebär det, som parodien
såsom förstörande vill åstadkomma. Här må man icke förbise en
dubbelhet, som tyckes ligga i parodien, i denna betydelse tagen, ehuru
denna dubbelhet visserligen är mera skenbar än verklig. Att nämligen
smutsa det höga med tillsatsen af det låga väcker harm, att förputsa
det lägre med det högres tillhörigheter kan väcka löje. Dock är, såsom
redan sades, denna skillnad icke grundad i sakens natur; den har
fastmer sin orsak i vårt sätt att uppfatta. Vi se af all harmoni, såsom
naturligt är, först den mest förklarade, och ju högre därföre ett
väsende är, det vill säga, ju mera dess harmoni är förklarad, desto
mera är det oss heligt, dyrbart och okränkeligt. Men då äfven i det
minsta, som rent och utan förvridning är sin idé, en harmoni måste
finnas och det icke kan vara så mycket graden af harmoni som icke mer
dess väsende, som är oss heligt, följer, att om denna i det rena lägsta
uttalade samklang vore oss förklarad, vi äfven med samma slags harm
skulle se detta förvrängas.
Om nu parodien tages i denna bemärkelse, så är det tydligt, att ingen
konst kan vara lättare än konsten att parodiera. Ty då all skönhet och
höghet i uppenbarelser består i den följd af ackorderande lagar, de
uttrycka, så ser hvar och en, huru störande äfven den minsta rubbning
måste inverka på det hela såsom fenomen. Och hvem har icke i sitt våld
att rubba ordning och öfverträda lag, om han ej känner det rätta, eller
om han ej respekterar detsamma? Med skäl stämplar därföre Thorild
parodien, hvilken han blott uppfattat såsom förvändande, med
fördömelsens märke. Den är ett lögnens försök att göra allt till sin
like, ett oskäligt och djuriskt stormande mot föremål, hvars adel icke
senteras, ett uppenbart mordanslag mot produktioner af skönhet och
helgd.
Nu uppstår den frågan: Kan det harmoniska, det sköna till sin
väsentlighet nås och förstöras af en sådan parodi, eller kan det i
själfva verket parodieras? Det är naturligt, att såsom ens jordiska lif
kan utsläckas af mördarens dolk och såsom hvarje konststycke kan
krossas eller brännas, så kan ock hvarje synlig produktion af skönhet
och regel genom parodiens vrängningar göras oförnimmelig. Men lika
naturligt är det, att, såsom lifvet till sitt väsende är oberoende af
dolk och svärd, också det harmoniska i sig själft icke subordinerar
under det parodiska förvändandet. Parodien kan således, då den angriper
det sköna och höga, endast förstöra medlet, hvarigenom detsamma gjorts
för oss förnimmeligt och blifvit en jordens egendom ifrån att blott
vara himmelens, den kan alldeles icke med förstöring drabba det sköna
och höga själft. Vi se detta tydligt däraf, att vår inbillningskraft i
sin fulla verksamhet alltid kan återkalla en varseblifven produkt af
skönhet, hvilka öden som helst vi än sett öfvergå densamma, och alltid
återkallar den i sin ursprungliga glans, obefläckad af de förändringar,
yttre omständigheter åstadkommit. Om vi t.ex. sett en madonnabild i sin
gloria och densamma sedan visades oss förvrängd genom några
missfosterlika drag, så vore det dock i den rena inbillningskraftens
makt att supplera de ursprungliga dragen i de tillsattas ställe och
sålunda betrakta parodistens streck som lika många smutsfläckar utan
egentlig inverkan och betydelse. Så skulle vidare, om någon företoge
sig att stympa, sarga och vränga skildringarna i Homers Iliad, man
tusende gånger kunna studera denna orimliga produkt från pärm till pärm
utan att därigenom i ringaste mån störas i den njutning, läsningen af
ett äkta exemplar af Iliaden erbjuder. Parodien i sin oskälighet (och
oskälig är den alltid, då den angriper det harmoniska) kan därföre
blott skymma skönheten och rycka den undan våra ögon, men aldrig
inverka på dess väsende så, att inflickade oljud skulle förmäla sig med
det harmoniska och icke kunna utjagas och lämnas åt förtappelsen.
Därföre är också parodien, i denna mening tagen, ett oting, såsom
sådant utan betydelse och fullkomligt utan annan än fientlig relation
till harmoni och skönhet.
Men det gifves ett annat slag af parodi, i strängare mening det enda,
som borde så benämnas, hvilket i likhet med dess syster, komedien, med
obestridliga anspråk sluter sig till de sköna konsternas ring och
antyder ett för dem alla gemensamt ursprung, skådningen af harmoni.
Hvarje ren individualitet är en af den Högstes uppenbarelseformer och,
såsom sådan, ren skönhet, det är, ren förmälning af enhet och mångfald.
Det finnes således i hela naturen icke ett ting, som ej, såvida det är
en Guds uppenbarelse, är skönt och honom tillhörigt. Men i motsats till
ren individualitet sätter jag rent maner, som är en individualitetens
uppenbarelseform genom själfbestämning. Ty såsom individen i sitt
varande i Gud har sin gudalikhet, har han i sitt själfvarande en
lockelse att verka gudalikt. Men såvidt detta själfvarande innebär en
söndring, är det klart, att dess produkt skall röja sig som härmning,
ej som verklighet. En sådan produkt kallar Thorild liklighet i motsats
mot likhet; här må den, med afseende å ämnet, som rör skönhet och konst
närmare än sanning och vetenskap, benämnas maner i motsats mot stil.--
Någon väckte i ett sällskap fråga om huru man borde hålla sina armar
för att ej, som det händer mången, synas vara besvärad af dem; flere
förslag gåfvos och förkastades; sluteligen inföll ett fruntimmer: "Man
bör alldeles icke hålla dem." Förslaget var likaså godt och sant som
ursprunget ur en riktig uppfattning af skillnaden mellan maner och
stil.
Det är ett sådant maner, hvarhelst det må uppenbara sig, som påkallar
parodien. Visserligen innebär maner alltid och redan i sig själft en
disharmoni; men denna är ofta så maskerad, att det fordras det finaste
gehör för det sköna att upptäcka densamma, och parodien visar sig
därföre alltid befryndad med skönheten, då hon upptäcker dess motsats
och vet att göra den märkbar genom att utveckla den till ett mera
bestämdt uttryck. Parodien i sin ädlare betydelse är sålunda ett
drifhus för manerets grimaser, där de, lika ogräsplantor, som i grodden
svårligen kunna urskiljas från de äkta, växa opp och utbilda sin
verkeliga karaktär. Därföre, då parodien, sådan den af Thorild
betraktades, nämligen såsom angripande det harmoniska, grundade sin
tillvaro på förstöring, har den i sin rätta egenskap som en skönhetens
tjänare till föremål att befordra de i ett föremål liggande
disharmoniska potensernas flor och tillväxt, till dess att de röja sin
natur och spränga de skenbara banden af harmoni, som sammanhållit dem
och dolt deras sanna väsende. Parodien såsom rent förvändande
frambringar alltid en olikhet af det föremål, den anfaller, då den åter
såsom en manerets tuktomästare åstadkommer något, som omisskänneligt
liknar det parodierade och endast är utveckladt till en skarpare
karaktär.
Så länge det yttre uttrycket är fullt af en inre bestämmande anda och
af den har sin förklaring, är det skönt, harmoniskt och rättast sagdt
naturligt; fult och onaturligt åter är det, ehvar det må visa sig, så
snart andan är borta, som gjort detsamma nödvändigt. Men allt maner har
sin grund i en individs rätta och sanna sensation af skönheten i ett
naturligt uttryck och samma individs orätta och vanskliga lust att
själf producera ett dylikt uttryck, oaktadt hans natur nekar att fylla
det med anda och kraft. Man må exempelvis föreställa sig ett idealiskt
barn; nödvändigt måste hos detsamma allt, dess joller, dess oskuld,
dess sätt, böjelser, lekar, m.m., bära stämpeln af ren skönhet; men låt
en yngling, förtjust af det ädla och naturliga i barnets väsende,
försöka att själf bli medelpunkt för dylika skönheter: hans joller
skall bli pladder, hans oskuld fånighet, med ett ord, hela hans uttryck
ett maner. Och hvarföre? Därföre att hans individualitet måste på sin
punkt af utveckling naturligt hafva helt andra uttryck af skönhet och
han själf vill hafva dem naturen honom nekar.
Det är helt och hållet ur denna synpunkt, som t.ex. en karaktär, sådan
som Don Quixote, varit parodiabel och gifvit ämne till ett af de
sannaste och ädlaste konststycken, världen äger. Man har hört
författare, äfven af utmärktaste rang, kalla denna komposition en
Sez Şved ädäbiyättän 1 tekst ukıdıgız.
Çirattagı - Samlade arbeten II - 27
- Büleklär
- Samlade arbeten II - 01Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4501Unikal süzlärneñ gomumi sanı 163824.7 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.35.4 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.42.9 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Samlade arbeten II - 02Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4629Unikal süzlärneñ gomumi sanı 160724.2 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.34.4 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.40.5 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Samlade arbeten II - 03Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4625Unikal süzlärneñ gomumi sanı 156326.9 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.38.3 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.44.5 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Samlade arbeten II - 04Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4676Unikal süzlärneñ gomumi sanı 149728.0 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.38.2 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.42.9 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Samlade arbeten II - 05Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4501Unikal süzlärneñ gomumi sanı 163028.8 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.38.8 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.44.5 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Samlade arbeten II - 06Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4611Unikal süzlärneñ gomumi sanı 132331.2 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.41.3 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.47.1 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Samlade arbeten II - 07Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4561Unikal süzlärneñ gomumi sanı 133133.2 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.43.5 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.48.1 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Samlade arbeten II - 08Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4648Unikal süzlärneñ gomumi sanı 142629.6 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.39.3 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.44.9 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Samlade arbeten II - 09Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4584Unikal süzlärneñ gomumi sanı 145127.5 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.37.3 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.42.5 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Samlade arbeten II - 10Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4448Unikal süzlärneñ gomumi sanı 153525.9 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.37.0 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.42.2 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Samlade arbeten II - 11Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4287Unikal süzlärneñ gomumi sanı 136828.6 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.39.1 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.44.0 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Samlade arbeten II - 12Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4290Unikal süzlärneñ gomumi sanı 137327.8 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.36.9 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.42.5 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Samlade arbeten II - 13Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4127Unikal süzlärneñ gomumi sanı 143526.8 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.36.5 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.41.1 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Samlade arbeten II - 14Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4426Unikal süzlärneñ gomumi sanı 148627.0 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.37.8 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.42.6 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Samlade arbeten II - 15Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4827Unikal süzlärneñ gomumi sanı 137929.0 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.39.3 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.43.7 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Samlade arbeten II - 16Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4779Unikal süzlärneñ gomumi sanı 141429.4 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.40.0 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.45.0 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Samlade arbeten II - 17Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4952Unikal süzlärneñ gomumi sanı 154431.0 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.41.6 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.46.8 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Samlade arbeten II - 18Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4839Unikal süzlärneñ gomumi sanı 173027.6 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.36.4 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.42.0 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Samlade arbeten II - 19Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4612Unikal süzlärneñ gomumi sanı 176026.4 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.36.2 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.41.2 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Samlade arbeten II - 20Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4717Unikal süzlärneñ gomumi sanı 162827.3 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.36.4 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.40.8 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Samlade arbeten II - 21Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4799Unikal süzlärneñ gomumi sanı 151728.8 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.37.9 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.42.1 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Samlade arbeten II - 22Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4772Unikal süzlärneñ gomumi sanı 168028.1 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.38.6 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.43.3 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Samlade arbeten II - 23Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4825Unikal süzlärneñ gomumi sanı 170528.4 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.38.6 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.42.4 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Samlade arbeten II - 24Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4633Unikal süzlärneñ gomumi sanı 168127.9 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.36.8 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.40.8 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Samlade arbeten II - 25Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4639Unikal süzlärneñ gomumi sanı 186422.7 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.30.8 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.36.4 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Samlade arbeten II - 26Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4483Unikal süzlärneñ gomumi sanı 153521.2 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.30.3 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.35.0 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Samlade arbeten II - 27Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4323Unikal süzlärneñ gomumi sanı 162926.2 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.35.4 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.40.3 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Samlade arbeten II - 28Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4600Unikal süzlärneñ gomumi sanı 168624.0 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.33.8 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.39.1 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Samlade arbeten II - 29Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4568Unikal süzlärneñ gomumi sanı 166225.3 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.35.4 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.41.4 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Samlade arbeten II - 30Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4519Unikal süzlärneñ gomumi sanı 158727.3 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.37.0 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.41.8 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Samlade arbeten II - 31Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4493Unikal süzlärneñ gomumi sanı 171323.6 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.33.6 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.39.0 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Samlade arbeten II - 32Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4644Unikal süzlärneñ gomumi sanı 151025.4 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.34.6 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.40.5 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Samlade arbeten II - 33Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4882Unikal süzlärneñ gomumi sanı 152529.1 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.40.1 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.45.6 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Samlade arbeten II - 34Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 1042Unikal süzlärneñ gomumi sanı 48037.4 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.45.6 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.49.4 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.