Samlade arbeten II - 22

hans hjärta en ljuf, ja, stolt belåtenhet, och hans anlete lyste af
tillfredsställelse, då han, sittande, i sin säng, drog på sig sin
nattmössa och släckte ljuset. Ännu en gång besökte hans tanke skolan
och njöt af generalens straff och den lilla trumslagarens pina, ännu en
gång gjorde den ett triumftåg genom de fyratio år, han varit bagare på
orten, till dess den omsider förirrade sig bland siffrorna på hans
bankosedlar, tröttnade och föll i sömn.
Men äfven nu, sen hans blick slutit sig, ville lyckan, som lik en sol
strålat öfver honom hela dagen, visa sig huld och glädja hans inre öga
med en skön aftonrodnad. Hon öfverlämnade honom i vård åt den rikaste
af de drömmar, som uppvaktade vid hans bädd, och denna, lika frikostig
som rik, framtrollade till hans glädje ett under, som i tjuskraft
öfverträffade allt, hvad han i sina djärfvaste föreställningar om
himlens lycksalighet hoppats att en gång få åtnjuta och skåda där.
Herr Gyllendeg tyckte sig stå i sin verkstad och afvakta gräddningen af
en ugn saffransbröd. En utomordentlig glädje rådde i hans sinne, ty
allt hade lyckats öfver förmodan. Bullorna hade jäsit upp och
fördubblats, ja, mångdubblats till storlek, och den sparsamma, bleka
saffransfärgen hade fyllt sig till en gulhet, liknande morgonsolens, då
den nyss stigit upp ur sin rodnad. Med klappande hjärta räknade den
vördige bagaren minuterna för gräddningen, längtande att se, om den
skulle motsvara hans öfriga framgång. Ändteligen kom den rätta stunden,
han tog ut ett spjäll, och se! Hvarje bulla därpå glänste som guld, var
tung som guld, var guld. Hans hjärta klappade, tysta, halfdragna
andedrag tillkännagåfvo under sömnen hans förtjusning. Han såg in i sin
ugn och öfverögnade sitt ädla bröd; så långt han kunde se, såg han
spjäll vid spjäll, och på hvart och ett af dem glänste gyllene buller.
En rysning genomfor honom; han trodde sig förflyttad till himmelen och
visste ej, om han hade med sig ens sina sedlar eller om han glömt dem i
sin kista på jorden. Snart förjagades dock detta moln af oro, och med
en ifver, som antyddes af lätta, brutna flämtningar, skyndade han att
försäkra sig om sin omätliga skatt, medan några orediga embryoner af
tviskinn och brända buller då och då betecknade de ögonblick, då Sanna
icke med tillräcklig skyndsamhet gick honom till handa.
Det var just det ögonblick, då herr Gyllendegs sköna dröm höll på att
utveckla detta gyckelspel, som generalen med sitt biträde ytterst
stilla närmade sig hans trappa. I en pinsam väntan tillbragte de båda
äfventyrarene där de få stunder, som förgingo, innan de till
klockstapeln afskickade hunno gifva signalen.
Ändteligen ljöd ett slag, så ett annat; klämtningen började i all sin
dysterhet, och i detsamma återskallade i alla gathörn i gröfre och
gällare toner ropen: "Elden är lös hos bågar Gyllendeg!" Generalen och
hans kamrat störtade in i herr Gyllendegs rum.
"Elden är lös", ropade båda med en mun, "upp, upp, om någon finns här
inne, upp, upp, människor, och skynden ut!"
Detta förtviflade eldsrop nådde herr Gyllendegs öra just i den stund,
då han började kunna handtera de först uttagna guldbullorna, som redan
svalnat, och därför kände sig som ljufvast hemmastadd i sitt
himmelrike. Det förmådde också icke väcka honom fullkomligt, så djupt
var han fången i sin lyckliga sömn; men det förbryllade dock hans dröm
och kastade hans inbillning in i en rad af de mörkaste kombinationer.
Försvunna vore såsom genom ett trollslag hans skatter och hans sällhet,
och i stället för att han nyss drömt sig i en himmel, drömde han sig nu
i eller åtminstone nära en afgrund.
Han tyckte sig vara förvandlad till en stor limpa och låg i denna
ömkeliga gestalt på brödspaden, färdig att inskjutas i ugnen. Ingenting
kan förliknas med den värdiga bagarens nöd. Sina sinnen och sitt
förstånd hade han bibehållit, han förutsåg ganska klart sin våda, och
hans mänskliga natur uppreste sig häftigt emot den gräddning, som
hotade honom. Han hade velat slå hufvudet af den gamla Sanna, om han
kunnat. Han försökte tala till henne i sin nöd, men hans tunga var
förlamad. Hon hörde honom icke, hon kände honom icke, hon stod klenögd
och sotig om näsan som vanligt framför ugnen, höll brödspaden redan i
handen och gjorde sig med full tjänstemin färdig att insticka limpan
Gyllendeg i samma ugn, dit hon infört så otaliga limpor rågdeg förut.
Den gamle bagaren var i förtviflan. Han bemödade sig att se på sin
hushållerska, då han ej kunde tala; han gaf henne än hotande, än
bedjande ögon, men allt var såsom bortkastadt, Sanna var och förblef
förstockad. Ändteligen, då han redan var nära ugnsdörren och tyckte sig
svedas af hetta, öfvervann han sin förlamning och gjorde ett
räddningsförsök med så stor ansträngning, att han i verklig och
kroppslig måtto for upp ur sin säng och blef stående midt på sitt
kammargolf.
"Tviskinn och brända bullor!" ropade han öfverljudt, "vill du steka mig
lefvande, sprakved?"
Detta fantastiska utrop, hvars förbindelse med något föregående
gossarna på intet vis kunde ana, hade nära kommit bloden att stelna i
deras ådror. Men herr Gyllendeg själf började vakna, välsignade sig och
trefvade i kolmörkret åter efter sin säng.
Förr dock, än den gamle hann samla sig till full redighet, fattade
generalen åter mod och förnyade eldsropet omedelbart i herr Gyllendegs
öra. Liksom en rädd sjöman, som med knapp besinning styrt sin båt i
stormen, vid anblicken af en ovanligt hög våg förlorar all sans och
släpper rodret, så domnade nu herr Gyllendegs förnuft helt och hållet
och lämnade sitt stolta linjeskepp, den vördige bagaren, redlös åt vind
och våg.
"Goda människor", sade han i en ödmjuk och bönfallande ton, "hjälpen
mig, att jag ej brinner upp lefvande. Mörden mig icke och tagen icke
bort det lilla, jag sparat, fattige man. Gud bevare mig, hur skall jag
få den jästsmulan unnan, som Sanna sprang och tiggde lös hela dagen i
går. Gode vänner, jag ser er icke, men känner er välmening. Hvad skall
jag göra? Lämnen mig icke i nödens stund! Herren bevare mig, brinner
min gård?"
"Förspill icke tiden med prat, herr Gyllendeg", skrek generalen, "utan
tag tofflor på fötterna och täcket omkring er och kom ut, ty här är
minuten värd ett människolif."
"Ja, ja, gode vän", sade herr Gyllendeg, förblifvande orörlig på sitt
ställe, "här är minuten värd ett människolif; men hvar får jag tofflor
och täcke, fattige man? På landsvägen är jag, och tiggarstafven,
tiggarstafven, den blir slutet på allt."
Jord och himmel hade kunnat störta tillsamman och herr Gyllendeg hade
dock stått, där han stod, om han blott öfverlämnats åt sig själf och
sin egen rådighet. Men hans båda plågoandar, som märkte detta och icke
hade för afsikt att låta honom drömma bort sin skrämsel i en varm
kammare, ryckte täcket af hans säng, svepte det omkring honom, så godt
de kunde, jämkade med någon möda ehuru i största hast strumpor och
tofflor på hans fötter och kommenderade: Framåt marsch! Nu gällde det
för herr Gyllendeg. att följa dem åt och rädda sitt lif. Den vördige
bagaren lät som ett offerlamm leda sig ut, och snart kom han i farstun
och kölden i ett tillstånd, som föga var afundsvärdare än det, då han
låg som en limpa på Sannas brödspade och skulle stickas in i ugnen.
Vid första kalla fläkt, som mötte honom, då han öppnade dörren, var
det, som skulle han hafva vaknat till ett ögonblicks besinning.
Åtminstone föll det honom åter in och klarare än förra gången att tänka
på bärgningen af något annat jämte sig själf, men därvid fastnade åter
hans tanke vid samma föremål, som nyss fäste den en stund och hvars
anskaffande dagen förut kostat honom så många förargelser.
"Hafven tålamod, gode vänner", sade han och försökte göra sig lös från
sina ledsagare, "jag måste gå in till Sanna som hastigast."
"Hvad har ni att uträtta där?" frågade generalen.
"Jag ville höra", svarade herr Gyllendeg, "hvart hon i sin galenskap
stoppat undan den där jästsmulan, som hon tiggde lös i går. Ser ni,
gode vän, brinner den upp, så är det förbi med min bakning i morgon,
fattige man."
"Var icke galn, herr Gyllendeg", sade generalen, "och tänk på bakning
nu; i morgon har ni ju hvarken bagarstuga eller ugn. Det ligger allt i
aska då."
"Allt i aska, Gud bättre!" fortfor herr Gyllendeg och föll tillbaka i
sin apati, ur hvilken hvarken Sannas nödrop, som med en katt under
hvardera armen störtade ut ur köket, eller klämtningen eller
skolgossarnas skrål på gatorna kunde väcka honom. Han lät föra sig
vidare som ett barn och svepte blott täcket högre omkring hufvudet,
dels för köldens skull, dels för att icke behöfva vara vittne till den
jämmer, hvarom hans ledsagare ständigt predikade honom i örat. Sålunda
kom man med den gamle bagaren ut på gatan.
Enskilda ljus hade redan tindrat upp i fönsterna, klämtningen
afstannade, buller af hjul och hästtraf genomkorsade de glesnade ropen,
och skaror af människor störtade in på herr Gyllendegs gård.
Herr Gyllendeg stannade en stund och drog andan.
"Bevare mig, fattige man", sade han, "en sådan fart kväfver mig
alldeles. Tviskinn och brända bullor! Hvarför släpar man mig ut midt om
natten? Hvad är å färde? Hvarför åkes här, hvarför ropas här? Är då
elden lös, efter jag hör larmtrumman?"
"Tag ert förnuft till fånga, herr Gyllendeg, och begrip då en gång, att
er gård brinner ned rubb och stubb", sade generalen, som började
frukta, att den vördige bagaren förlorat förståndet, "det är ju för att
bärga lifvet, som ni nödgats rymma hus och knut, minns ni icke det?"
Dessa ord väckte åter i herr Gyllendegs sinne en erinring af hvad som
passerat, han blef lugnare och lyssnade på trumman, hvars ljud närmade
sig mer och mer.
Aldrig hade stadstrumman förefallit honom så hes och svag som nu. Denna
omständighet grep honom djupare än hela eldsvådan, åtminstone klarnade
hos honom nu den föreställning tydligare än någon förut, att en högre
makt i vrede beslutit straffa staden och därför betagit äfven trumman
styrkan att kalla folket till hjälp. "Ingen klämtning", sade han därför
med sorgligt saktmod, "ingen skrämma; folket sofver, och vår arma stad
brinner upp. Vi hafva vreden öfver oss, säger jag. Hör, hur det är med
trumman! Förr darrade fönster och väggar, då den rördes; nu låter den,
såsom om man skulle strö ärter på den."
"Kom, herr Gyllendeg", sade generalen, som nästan kände medlidande med
den gamle mannen, men dock icke ville lämna sitt skälmstycke
halffärdigt, "kom, jag vill föra er till er granne, rektorn, han kan
väl ej neka er värme och tak."
Men herr Gyllendegs olycka spelade nu på trumman ett slags solo i hans
öra och bestormade honom icke mer med de förvirrande ljuden af alla
instrumenter på en gång. Hans känsla hade därför fattat flere och flere
passager, blifvit stämd till sorg och utbrustit i en ström af tårar,
"Tak", svarade han generalen, "tak, min gode vän, skall min granne
gifva mig; men huru länge är det, innan äfven han är taklös? Och nu,
mina räddare, farväl! Hafven pris och ära för den hjälp, ni gifvit mig.
Jag behöfver den icke mer, jag går nu till rektorn, ty jag börjar känna
kyla. Viljen I söka mig i morgon i min bod, så skall jag gifva eder
färskt bröd för mödan, om Sanna blott kunnat få undan den där jäst ----
Åh! Hvad talar jag nu, fattiga man! Farväl!" Med dessa ord löste han
sin högra arm ur täcket, omslöt generalen, tryckte honom till sig,
kysste honom högt gråtande och gick sakta in på rektorns gård.
Generalen skyndade att bortstryka hans kyss från sina läppar och stod
ett ögonblick öfverraskad af den gamles beslutsamhet. Skulle han följa
honom vidare och se till att han verkeligen gick in till rektorn, eller
skulle han tänka på sin egen säkerhet och begifva sig bort; därom var
han ej fullt enig med sig själf. Men just nu inträffade en omständighet
som bestämde honom till försiktighet och kom honom att slå ur hågen
vidare planer.
Trumman, hvars ljud förekom herr Gyllendeg så svagt och olycksbådande,
passerade förbi, och med förvåning och harm såg generalen, att den bars
och slogs af ingen annan än vår lilla trumslagare. I sin vanliga
skinnjacka, lika bred som lång, och med en fart och häftighet i
armarna, att han kunnat spränga trumskinnet, sträfvade han framåt och
såg hvarken åt höger eller vänster. Det var med yttersta möda generalen
fick honom hejdad. Vår lilla kund ville alldeles icke se någon fara i
sitt förehafvande, och om han än medgaf, att han kunde blifva igenkänd,
ville han dock, som han sade, gärna taga ett tjog till, blott han nu
kunde få folk tillsamman och branden i gång.
Med flit förbigår man att beskrifva den gamle bagarens inträde hos
skolans rektor och hans triumftåg därifrån, då han, ändteligen upplyst
om narrspelet, tågade hem, följd och med jubelrop hälsad af stadens
alla både skol- och gatpojkar. Ävenså skulle en skildring af hans besök
i sin bod, hvarifrån det mesta befanns bärgadt, och hans öfriga
mångåriga förargelser i anledning af denna natts uppträden kanske i
någon mån förnärma den respekt, hvilken den vördige bagaren alltid var
mån om att åtnjuta.
Det må blott tilläggas, att många år efter dessa uppträden fanns vår
lilla kund såsom länsman i en aflägsen socken opp i landet. Där fick
han en gång besök af generalen, som då i egenskap af hans landshöfding
kom för att tilldela sin gamla vän en medalj i guld för hans nitiska,
kraftiga och lyckliga försök att fånga och uptäcka alla penningemyntare
och tjufband i nejden. Så förmäler vår berättelse: när landshöfdingen
nu begärde att få se sin gamla väns barn, kom där sluteligen fram en
gosse, som modren med våld måste skuffa in genom dörren. Tårar stege
den ädle höfdingen i ögonen, då han såg honom. Sen han tagit gossen i
famn och kysst honom, och denne, undluppen på golfvet, skyndat på
dörren åter, fattade landshöfdingen sin väns hand och försäkrade, att
det varit, som om han blifvit flyttad tillbaka till herr Gyllendegs
tid. Han beklagade blott, att gossen icke hade någon trumma, i hvilket
fall likheten varit fullständig. Men i detsamma ljöd i rummet bredvid
junior-trumslagarens lertupp så gällt, rullande och skarpt, att
landshöfdingen med det gladaste skratt försäkrade, att även trumman var
umbärlig och likheten ändock fullkomligt.


DEN VÄNTANDE.

Så dyster och stel den senare perioden af vår höst än är, medför den
dock på flere orter egna sysselsättningar och intressen, som bidraga
att göra den för dessa trakters innevånare lika efterlängtad och viktig
som någon af de blidare årstiderna. Längs hela sträckningen af vår kust
är förhållandet sådant. Sjön, som är kustbons egentliga åker, ger sin
rikaste skörd först då, när den sparsamma växten på några stenbundna
tegar kring hans hydda längesedan blifvit inbärgad, och hans friska lif
bland vågor och vindar börjar då, när septemberstormarna drifva fisken
i land och göra nätet och noten lönande.
I dubbelt mått liflig är rörelsen då i de små sjöstäderna, hvilkas hela
bestånd vanligast hvilar på skeppsfarten, såvida i de flesta af dem
inga andra näringsgrenar finnas eller ens kunna idkas. De stora
notvarp, handeln från dem utsträckt till vidt aflägsna länder, väntas
om hösten tillbaka, än med hopp, än med fruktan, i hvardera fallet med
spänd längtan.
Det är då man ser den runda rådmannen, med ett halft dussin fartyg i
sjön och lika så många på staplarna i sitt spekulerande hufvud, titta
gravitetiskt fram ur dörren till sin krambod vid storgatan för att ge
akt på grannens flaggstång och än svära öfver den ihärdiga nordvinden,
än triumfera öfver den gynnande sydvästen, än ropa ett ord af glädje
eller harm åt en förbigående vän. Det är då den arma sjömanshustrun i
sin helgdagsdräkt kommer med ögonen fulla af tårar från sin rika patron
och klagar, att allt ännu ingen underrättelse ingått om det skepp, på
hvilket hon har sin man, eller med klara blickar och lätta steg skyndar
hem för att berätta för sina nyfikna barn, att ett Helsingörs-bref
redan kommit och att pappa endera dagen är att väntas hem med engelska
dockor och russin. Männerna hafva fartyg, varor och vänner ute på sjön,
kvinnorna sina män, sina anförvanter och söner. Kärleken,
tillgifvenheten, vinningslystnaden, allt har något att omfatta, att
frukta eller önska; och när vid det egna patriarkaliska förhållande
innevånarena emellan, som ännu äger rum i våra små städer, ingen har
sina angelägenheter helt och hållet skilda från den andras, ännu mindre
är okunnig om eller likgiltig för hvad som angår dem, så kan man lätt
föreställa sig, hvilket utbyte af förtroenden, hvilka ömsesidiga
anlitanden, hvilka känslor af deltagande, af sorg eller fägnad, kort
sagdt, hvilka ämnen för prat och skratt och tårar måste förekomma i
dessa små samhällen under den årstid, då på andra landsorter och i
större städer människorna sluta sig inomhus och lefva för sig själfva.
Vi hafva här anmärkt dessa allmänna förhållanden för att inleda en kort
berättelse, hvars lokal är ingen annan än en af våra små sjöstäder
långt opp i norden, och vi bedja läsaren nu kasta en blick på följande
små scener.
Det var en klar dag i början af oktober. Vinden, som en längre tid
varit mindre gynnsam för hemåt sträfvande fartyg, hade natten förut
vändt sig, och i anledning däraf såg man hela förmiddagen skaror af män
och kvinnor, som voro i rörelse för att antingen af andra inhämta
underrättelser om väntade skepp eller själfva söka upptäcka några segel
på det vida hafvet. De gamla stegarne, som ledde upp till klockstapelns
högsta våningar, stadens enda observatorium, hade den ena gången efter
den andra sviktat under tyngden af frodiga skeppsredare och bäfvande
matronor, lockade upp i det obekväma tornet, en del af blott
nyfikenhet, en annan af varmare och viktigare intressen; men all
undran, alla eder och allt kikande oaktadt hade icke ett enda skepp
låtit upptäcka sig utanför hamnen.
Middagen kom och åtskilde skarorna. Hvar och en gick hem till sitt för
att vid en god måltid skingra sitt missnöje och styrka sig efter
färderna; blott en enda person blef kvar ännu i klockstapeln.
Det var ett ungt fruntimmer, sedan ett år maka åt en sjökapten. Hon
hade som en värnlös flicka blifvit upptagen i ett af de mindre
handelshusen i staden och där genom sin flit och sitt saktmod inomhus
och genom den ordentlighet och vana, hvarmed hon förstod att handhafva
försäljningen i kramboden (ty äfven de bättre fruntimren kunde utan att
förlora i anseende betjäna den), gjort sig så oumbärlig för sina
fosterföräldrar, att hon icke utan en formelig brytning med dem kunde
följa sitt hjärtas böjelse och gifva sin hand åt en barndomsvän, som
nyss förut fått sig fartyg och blifvit sin egen.
Under sådana förhållanden hade hon gift sig och redan en knapp månad
efter bröllopet följt sin man till hamnen för att med tungt hjärta
skiljas från honom på stranden och se honom hissa segel och fara bort
på en lång färd.
Nu satt hon ensam vid en öppen lucka i tornet med kinden lutad mot sin
hand och blicken utan syfte irrande ut mot det ändlösa hafvet. Hon var
icke skön, allra minst en skönhet af det smäktande slag, som mången
älskar för dess vekhet och känslighet; men hennes växt var ungdomlig
och full, och hennes anlete, behagligt och friskt, bar inga spår af den
förvissning, ett själfskapadt lidande och en retlig svaghet i lynnet så
tidigt vålla. Hon grät, men äfven hennes tårar, som likt stora pärlor
föllo ned på hennes lågande kinder, vittnade om fullheten af den källa,
ur hvilken de flöto, och styrkan af de känslor, som frampressade dem.
Sedan flere månader hade hon icke haft någon underrättelse från sin
man, och ryktet sade redan, att han förlorat med skepp och allt.
Det var likväl honom, hennes öga sökte, och hon såg nu mot den blånande
rymden, icke som skulle hon väntat att kunna upptäcka den saknades
segel, utan som hade hon med kärlekens längtan velat tjusa hans skepp
från de klippor, för hvilka hon fruktade att det blifvit ett rof. Sorg
och saknad och stundom en skymt af hopp omväxlade i hennes hjärta.
"Hvarför", tänkte hon, "dröjer jag här? Hvad kan jag se, då jag ej kan
låta bli att gråta? Och äfven om mina ögon vore klara, kommer ju icke
något fartyg, då man icke ens med kikare kunnat märka något, och äfven
om något kom, vore det dock icke hans. Kapten Styre väntas, och kapten
Märs väntas; alla talte om dem och sågo efter dem; ingen nämnde honom,
som jag väntar, fast han bort komma mycket förr än de. Och likväl går
jag ännu hit opp, där hvar och en tyckes vara rädd att se på mig och
bli tilltalad af mig. Och om jag ändå frågar någon, så talar hans tunga
tröst, fast hans miner säga helt annat. Om jag kunde dölja, att jag
ibland hoppas ännu; men jag kan det ej. Måste icke alla se det, då de
se mig sitta här? Men hvarför skulle jag blygas att hoppas; man hoppas
ju vid själfva dödsbädden. Kanske har han blifvit väderdrifven till de
norska hamnarne och fått ligga där i veckotal, efter de äro så svåra
att slippa utur. Om dock någon kom hit opp med kikare ännu, kanske
skulle småningom något segel bli synligt!"
Så tänkte hon och antydde i denna sin sista önskan just den
omständighet, som förnämligast bevekte henne att dröja kvar, där hon
var. Hon hoppades nämligen och upphörde icke att vänta, att någon
bekant ännu utom de, som redan besökt tornet, skulle af nyfikenheten
drifvas dit och med beväpnadt öga kunna se och göra henne redo för
förhållandena på hafvet.
Denna väntan blef dock icke uppfylld, och ensam lämnad med sin sorg och
sin saknad, såg hon en lång timme fylla sig efter den andra. Klockan
slog två; men ingen visade sig ännu. "Vinden", sade hon sakta för sig
själf, "har dock blåst förlig och frisk hela tiden, och ett fartyg, som
för ett par timmar sedan var långt borta, kunde kanske nu redan ses med
blotta ögat. Syns då icke ens ett barn på gatan, att jag kunde kalla
det hit opp? Se, där kommer dock någon på vägen från hamnen."
Med dessa ord tog hon sin näsduk, torkade med omsorg sina våta ögon och
beredde sig att ropa an den kommande, om det var någon, som hon kunde
besvära med sin bön och vinka upp till sig på några minuter.
Herr Flygerman, så hette den antågande, kom nu sent omsider från
redden, hvarest han tillbragt hela förmiddagen med att för en god väns
räkning uppgöra ritning till en slup efter en beprisad seglare, som
nyss förut blifvit upptacklad och försökt. Han bar sin pappersrulle och
sin tumstock i handen och skyndade med hastiga steg mot staden. Herr
Flygerman var en af dessa äldre ungkarlar, på hvilkas yttre åren icke
bita, och oaktadt han redan hunnit öfver fyratiotalet, hade han dock
utseendet af att vara en trettioårig man.
En verksamhet af det mest praktiska slag hade bibehållit honom ung och
rörlig och lika litet nedtryckt honom med verkliga sorger och
ansträngningar som låtit honom domna bort i sysslolöshet. Han hade få
behof, och man kunde säga, att han hade allt, hvad till hans lifs
nödtorft hörde, om han blott var i stånd att skaffa sig tillräckligt af
bestyr och klagoämnen. En liten handel med tjära och pottaska gaf honom
hans bärgning och äfven, efter hvad han själf älskade att påstå,
otroligt mycket arbete; men då den afkastning af suckar och strapatser,
som han möjligtvis kunde pressa ur denna sin obetydliga handel, i alla
fall varit för otillräcklig för hans dagliga behof, hade en vänlig
instinkt ledt eller, rättare sagdt, tvungit honom att söka en fyllnad
för det bristande genom att uträtta andras angelägenheter.
Denna binäring, ty så måste man kalla den, ehuru den icke renderade
bröd eller guld, förskaffade honom så dryga sportlar af språng och
fläng och knot och svett, att de ofta öfvermättade hans aptit. Herr
Flygerman var ingen stoiker eller filosof, men han kände likväl mången
gång en naturlig vedervilja för detta slafveri under sin egen
tjänstaktighet.
Emellertid hade denna hans buse en bundsförvant, som gjorde den dubbelt
fruktansvärd och öfvermäktig, och denna bundsförvant var hans naturliga
godsinthet. Nästan alltid dukade han under för endera af dessa makter
eller för båda förenade, och hans fruktlösa kamp öfvergick då hvarje
gång till ett otåligt brummande mot den, som satt dem i rörelse emot
honom. Sålunda började han sin dag med hunger efter bestyr och knot,
och han grep då till sina handelsangelägenheter för att ur dem tvinga
så mycket af detta slag, som han förmådde. När han kommit till slut med
dem, kunde han sägas hafva gjort en tarflig frukost. Nu begaf han sig
till sina vänner för att ur deras affärer pressa ut åt sig sin
middagsmåltid, och denna blef alltid rundeligare. Därpå hade han gärna
tagit sig en liten lur; men då kommo vanligen hans vänner i sin ordning
till honom och proppade i honom ett mellanmål af kommissioner, som, om
hans tjänstaktighet än var mätt, hans godsinthet dock tvang honom att
hålla till godo.
Under allt detta var han i ett omedvetet uppror både mot sin hunger och
dem, som tillfredsställde den, emedan hvardera lika litet unnade honom
fred och ro. I alla fall och oaktadt allt hans brummande var han för
sitt i grunden välvilliga och fördragsamma lynne allmänt älskad. Kanske
hade hans egenheter också blifvit mera jämnade, om han kommit sig till
att gifta sig; men i sina yngre dagar hade han icke fått tid att tänka
på sådant; och numera började han äfven anse könet för mycket inskränkt
till sin natur och för litet dugligt i affärer för att vara värdigt
någon reellare uppmärksamhet.
Denna originella man, ett af de många egna lynnen, smärre städer i
synnerhet föda, kom nu med god fart tågande på den steniga vägen, full
af både hopp och längtan att få sig sin verkeliga middag, som, för att
uttrycka hans egna tankar, "hvar och en annan kunde äta, när lusten
infann sig, men han allena aldrig fick tid att njuta, förrän han redan
hunnit blifva mätt af idel bestyr." Just då han fått detta bittert
ljufva knot färdigt i sitt hjärta, nalkades han klockstapeln, förbi
hvilken vägen ledde, och hörde i detsamma sitt namn ropas tvenne gånger
liksom ifrån höjden. "Herr Flygerman", ljöd rösten, "herr Flygerman, se
hit!"
Om lika många pilar som ord susat kring herr Flygermans öron i detta
ögonblick, hade han icke kunnat blifva mera häpen, än han blef. Han
anade genast något nytt arbete och såg med förskräckelse opp, liksom
hade han fruktat att få himmelens kommissioner till på sin nacke, då
han redan hade så nog af jordens. Man skulle tycka, att en man af herr
Flygermans oberoende ställning i lifvet hade bort kunna med lugn
invänta hvilken anmodan som helst, såvida det stod i hans fullkomliga
val att afslå den, om den föll honom tung; men det var just i den
dunkla känslan af sin svaghet i detta afseende och af sin oförmåga att
rädda sig ur trollkretsen af ett gifvet uppdrag, han blef bestört och
förtviflad.
Han såg omkring med ögonen riktade uppåt och blef ändteligen varse ett
hufvud, som tittade fram ur klockstapelluckan, och en hand, som gaf
honom tecken att komma dit opp. Då han snart märkte, att det var ett
fruntimmer, med hvilket han hade att göra, blef han tryggare och ropade
med en tämmeligen myndig och vårdslös ton, i det han vinkade ett par
gånger med sin pappersrulle: "Har icke tid, har icke tid."
Härvid bemannade han sig med sinnesstyrka, så godt han kunde, och
fortsatte åter sin gång i full afsikt att icke låta den vackra
bedjerskans anrop störa sig mer än kråkans på kyrktaket. Emellertid var
hans tjänstaktighet en gång väckt, han började redan känna små stötar
af denna sin plågoande, och innan han väl hunnit förbi klockstapelns
dörr och trappa, ansatte den honom så, att han förlorade allt hopp om
att kunna göra motstånd.
Då han märkte, hvart det skulle bära af, blef han rasande, och i den
ljufva lusten att än ytterligare öka sin harm började han klättra
uppför klockstapelstegarna med en sådan fart, att han så när förlorat
andan, innan han uppnådde tornet.
"Hvad är å färde?" sade han med en häftig och afbruten röst, då han såg
och igenkände vår bekanta där uppe, "hvad vill kusin Storm?"
Den unga frun, som varseblef hans hetta och med skäl slöt, att hon
själf var orsaken till den, började ursäkta sig: "Förlåt, bästa kusin
Flygerman, att jag besvärar er; men till hvem annan har jag här i min
oro kunnat vända mig?"----