Samlade arbeten I - 01

SAMLADE ARBETEN I
af
Johan Ludvig Runeberg

1903

FÖRSTA BANDETS INNEHÅLL:

J.L. Runebergs biografi
Älgskyttarne
Första sången
Andra sången
Tredje sången
Fjärde sången
Femte sången
Sjätte sången
Sjunde sången
Åttonde sången
Nionde sången
Hanna
Till den första kärleken
Första sången
Andra sången
Tredje sången
Julkvällen
Första sången
Andra sången
Tredje sången
Smärre episka dikter
Grafven i Perho
Zigenaren
Jenny
Julkvällen
Fänrik Ståls sägner
Förra samlingen
Vårt land
Fänrik Stål
Molnets broder
Veteranen
Löjtnant Zidén
Torpflickan
Sven Dufva
Von Konow och hans korporal
Den döende krigaren
Otto von Fieandt
Sandels
De två dragonerne
Gamle Hurtig
Kulneff
Konungen
Fältmarskalken
Sveaborg
Döbeln vid Jutas
Senare samlingen
Soldatgossen
Björneborgarenas marsch
Fänrikens marknadsminne
Lotta Svärd
Gamle Lode
Främlingens syn
Fänrikens hälsning
Von Törne
Den femte juli
Munter
Von Essen
Trosskusken
Vilhelm von Schwerin
N:o femton Stolt
Bröderna
Landshöfdingen
Adlerereutz
Lyriska dikter
Första delen
Till Franzén
Den gamles hemkomst
Det ädlas seger
Lärkan
Majsång
Flyttfåglarne
Vallgossen
Mina dagar
Till en fågel
Vårmorgonen
Till en blomma
Fågelboet vid landsvägen
Sommarnatten
Svanen
Torpflickan
Höstaftonen
Tröst
Kärlekens förblindande
Flickans klagan
Till oron
Den älskande
Till min sparf
Begrafningen
Till Frigga
Ungdomen
Den väntande
Färd från Åbo
Hvad jag är säll!
Mötet
Till en flicka
Den tillfrisknande
Vaggsång för mitt hjärta
Barndomsminnen
Vid en väns död
Öfver ett sofvande barn
På ett barns graf
Lif och död
Till den ålderstegne
Barden
Till trånaden
Idyll och epigram
1-27
Svartsjukans nätter
Första natten
Andra natten
Tredje natten
Fjärde natten
Femte natten
Andra delen
Talltrasten
Jägargossen
Morgonen
Kyssen
Den ångrande
Det var då
Sjömansflickan
Hälsningen
Akta, då är guden nära!
Serenad
Förställningen
Fjäriln och rosen
Fågelfångarn
Till aftonstjärnan
Den döende
Ynglingen
Till en ros
Den sköna
Vid en källa
Den sjuttonåriga
Hämnden
Blommans lott
Hvem styrde hit din väg?
Bruden
Saknaden
Vårvisa
Idyll och epigram
De fångna
Den tidiga sorgen
Flickans årstider
Likhet
Fågeln
Den första kyssen
Flyg ej unnan
Kyssens hopp
Kärleken
Skillnaden
Drömmen
Den försmådda
Blomsterhandlaren
Sorg och glädje
Fjärilposten
Grumla icke flickans själ
Sommarnatten
Friden
Den förändrade
Den långa dagen
Behagen
Amor
Den lättböjde
Den enda stunden
Törnet
Tre och tre
Norden
Den sällsynta fågeln
Vill du byta öde?
Hennes budskap
Sippan
Mötet
Löjet
Tårarna
Eros' förvandling
Tredje delen.
Till lyckan
Hjärtats morgon
Den tviflande
Bruden
Söndagsskörden
Den gamle
Blomman
Höstsång
Den hemkommande
Mitt lif
Tanken
Den öfvergifna
Höstkvällen
Den väntade
Fåfäng önskan
Minnet
Målaren
De två
I en ung flickas minnesbok
Till fruntimren (vid teologie doktorspromotionen 1857)
Legender
Kyrkan
Dopet
Bönen
Krysantos
Ett litet öde
1. Är så arm du, som man sager?
2. Egen moder göms i mullen
3. Så jag färdas själf mot fjärran
4. Sådan vård blott finner flickan
5. Flicka, kärleken är väldig
6. Hundra vägar har min tanke
7. Hvilken sällhet skön att synas
8. Tala, tala tycktes alla
9. Men min fågel märks dock icke
10. Sen har jag ej frågat mera
Öfversättningar och bearbetningar
Serviska folksånger
Förord
Trefaldig sorg
Öfver klippor, öfver floder finner kärlek väg
Vinter i hjärtat
Till en ros
Älskarens häst
Hjorten och Vilan
Bror och syster
Den omtänksamma
Skilsmässan
Den serviska jungfrun
Violen
Du är min egen
Den älskade och den försmådda
Förbannelsen
Den bekymrade
Hvad vill jag?
Hertig Stefans fästmö
Donau grumlig
Örnen och ugglan
Den skönaste
Stum kärlek
Pröfningen
Fästmöns dröm
Den nygifta
Flickan och Vila
Den försiktiga
Den unga makan
Till Sankt Göran
Domen
Den valackiska flickan
Den bönhörde
Flickan i dörren
Mannatrohet
Flickans anlete
Fisken
Bättre gammalt guld än nysmidt silfver
Hästen vill ej dricka
Ali-Agas maka
Där basilika jag sådde, skjuter malört opp
Smiljana
Önskningarna
Önskan
Flickornas förbannelser
Den sköna Ilija
De älskandes graf
Flickan vid Zetinja
Den skrämda
De svarta ögonen
Våra mödrar bära skulden
Suck
Mor, syster och maka
Häxeriet
Prins Mustaphas sjukdom
Skördeflickan
Bröllopssånger I, II
Blodnämnden
De bägge Jakschitcherne
Skadars grundläggning
Slaget på Fågelfältet
Anmärkningar
Klagosång öfver Hassan Agas ädla maka
Radoslaus
Den vackra tolken
Flickans klagan (En finsk runa)
Den blodiga sonen
Finska runor I, II
Vid ikorn-skytte
Början af Kalevala
Siciliansk sång
Den trogna flickan (Skottländsk visa)
Chevy jakten
Sankt Georgs riddare. Romans af Uhland
Vaggvisa. Från tyskan
Serenaden. Af Uhland
Den heliga Agnes. Legend efter Kosegarten
Stenarnas amen. Legend efter Kosegarten
Den helige Hilarii säte. Legend efter Kosegarten
Kunigundas handske. Legend efter Kosegarten
Sankt Jodocos. Legend efter Kosegarten
Den gamle trädgårdsmästarens brev
Första brefvet
Andra brefvet
Tredje brefvet
Fästningsfångarne
Skizz

Efter det utgifvandet af normalupplagan af J. L. Runebergs samlade
arbeten afslutats, har tiden synts vara inne att utgifva äfven en
prisbillig upplaga af skaldens verk. Då man betecknat den som
nationalupplaga, har det skett i förhoppning om att den i sin mån
skall göra dessa oförgängliga sångskatter till en egendom i hvarje
hem hos den del af vårt folk, som kan tillägna sig dem på skaldens
eget språk.
Nationalupplagan omfattar själffallet alla skaldens viktigaste verk.
Endast en del öfversättningar och bearbetningar af utländska original
har uteslutits, likaså några uppsatser och recensioner. Det uteslutna
har nämligen dels i och för sig, dels åter för vår tid icke samma
betydelse som skaldens öfriga skrifter.
Hvad uppställningen beträffa har i det första bandet förnämligast
inrymts sådant, som rör fosterlandet, medan det öfriga fått sin plats
i andra bandet.
Texten är normalupplagans, ortografin den af Svenska akademien i sjunde
upplagan af ordlistan fastställda. Interpunktionen har moderniserats;
dock har komma stundom i strid med nu vanliga regler användts för att
utmärka paus vid uppläsningen, detta till en del efter skaldens eget
föredöme.
Hj. A.



JOHAN LUDVIG RUNEBERG
Lefnadsteckning af B. Estlander

Runeberg föddes den 5 februari 1804, fem år före Borgå landtdag och den
regim, som då i Finland grundlades. Den 5 februari 1904, fem år. efter
urtimalandtdagen och den nya regim, som därmed vidtagit, går Finlands
folk att fira hans hundraårsminne. Hvilken utveckling inom dessa data
och hvilken plats i denna utveckling för Johan Ludvig Runeberg!

BARNDOMS- OCH SKOLÅREN.
Runebergs födelseort, Jakobstad, en obetydlig köpstad vid Bottens
hafvets kust, synes föga egnad att frambringa en stor skald, lika litet
som själfva Österbotten med sin bördiga, men flacka slättbygd och sin
vakna och intelligenta, men praktiskt anlagda befolkning. Dock
härstamma därifrån Finlands förnämsta diktare: Runeberg, Franzén,
Stenbäck, Topelius. Af dem synes Runeberg röja de flesta dragen af
österbottniskt lynne, särskildt under ynglingaåren, medan de förmildras
efterhand som skaldens anlag utveckla sig: den starka själfkänslan, som
lätt slog öfver till hänsynslöshet, frimodigheten, som gränsade till
öfvermod, djärfheten äfven inför faror och ansvar och slutligen måhända
äfven den iakttagelsens vakenhet och den tankens klarhet, som utmärkte
Runeberg både som diktare och människa.
Till landskapets inflytande kom hemmets och familjens.
Runeberg var den äldste i raden af sex syskon--tre söner och tre
döttrar--i ett enkelt borgarhem i den lilla köpstaden. Af sin far,
sjökaptenen Lorenz Ulrik Runeberg, hade han i arf sin kraftfulla och
högresta gestalt; det ödet, att midt i sin verksammaste mannaålder
nedbrytas af ett slaganfall,--ett släktarf--blef fadrens liksom hans
förstföddes. Fadren, som varit student i Åbo, men för sjömansyrket
öfvergifvit prästakallet, egde studier både i yrket och därutöfver. I
hans bref till sonen framträder en humoristisk åder, som går igen hos
denne. Enligt skaldens egen uppgift har fadren med allvar följt hans
första skriftställarförsök och rättat dem med stränghet. Men hvilka
förhoppningar han än fäst vid sin äldste son, har han dock föga kunnat
utöfva på honom något djupare inflytande, då han ofta var borta från
hemmet på långturer och redan tidigt, 1821, som slagrörd fängslades vid
sjukbädden. Han afled 1828, innan hans önskan uppfyllts, att få lefva
tills han "finge se, hvad det skulle blifva af hans Ludvig."
Under sådana förhållanden kom tonen i hemmet främst att bero på modren,
Anna Maria Malm, rådmansdotter från Jakobstad. Ortografin i hennes bref
visar det ringa måttet af tidens fruntimmersbildning i våra småstäder.
Emellertid hyste hon lifligare litterära intressen, än hvad man i
Jakobstad gillade hos en god husmoder. Vacker och begåfvad med god
sångröst, hade hon i sin ungdom varit föremål för Choraei hyllning,
medan denne som informator i Jakobstad strödde omkring sig sina kvicka
verser. Topelius har meddelat, att hon i grannarnas ögon var en dålig
hushållerska, som vårdslösade familjen och tillbragte sin mesta tid med
att läsa romaner. Hennes konst att berätta anekdoter ur eget och
förgångna tiders lif var känd och eftersökt i staden; på
söndagseftermiddagarna, då äfven sönerna voro lediga och alla barnen
samlades kring modren för att höra henne berätta, stod glädjen högt i
tak i det enkla hemmet. Äfven sången och visan tillhörde denna krets.
Utan tvifvel upprinner här en af de källådror, ur hvilka den sällsynta
berättarkonst flutit, som utmärker Runebergs diktning. Ännu som vuxen,
när skalden med sin syster talar om Sara Wacklins Hundrade minnen,
utbrister han: "Hvilka minnen skulle icke mamma kunnat skrifva från
Österbotten!" Vid hennes visor uppväxte hans underbara gehör för det
rytmiska i språket; äfven hennes musikaliska begåfning går igen hos
sonen. Till sin förstfödde stod hon i ett särskildt innerligt
förhållande, alltsedan hans sjuklighet under de fyra första
lefnadsåren; den outtröttliga ömheten i modrens vård besvarade sonen
med barnahjärtats varma förtrolighet, och här, menar Runebergs biograf,
är ursprunget till den hjärtats värme, skalden röjde redan som barn och
hvarmed han som man omotståndligen intog enhvar, som kom med honom i
beröring; man kan tillägga, att denna värme allt ännu slår emot en från
hvarje blad i hans dikter.
Båda släkterna, den Runebergska och den Malmska, härstamma från
Sverige, med hvilket land de österbottniska kuststäderna äfven efter
den politiska skilsmässan stodo i lifligare beröring än nu. Man kan
häri finna en förklaring till det säkra språkgehör och de frihet från
provinsialismer, som redan från början af hans diktarbana voro skalden
egna.
Runebergs skolgång begynte i hemstaden hos "Vestmans mor", en från
Stockholm öfverflyttad småskolelärarinna, i den lilla låga
vindskammaren vid "Visas backen", som ännu beses af turisten i
Jakobstad. Åren 1812-14 besökte han trivialskolan i Uleåborg, där hans
farbror var tullförvaltare, men blef efter dennes död i början af 1815
flyttad till trivialskolan i Vasa. Han genomgick denna som primus i
såväl kollega superiors som konrektors och rektors klasserna.
Dimissionsbetyget är dagtecknadt den 24 juli 1822; den 23 oktober samma
år inskrefs Runeberg som student vid universitetet i Åbo.
Sederna i Vasa skola voro råa, men de voro icke fördärfvade.[1] Det
öfverdådiga lynnet hos de österbottniska gossarne bröt ut i upptåg, af
hvilka skalden sedan tecknat några muntra bilder i prosaberättelsen
_Eldsvådan_, där man i "generalen" igenkänner drag af rektoristen
Runeberg, medan bagar Gyllendeg helt visst har sin förebild i något af
Vasa stads originaler. En mästare i pojkdater, gick Runeberg i spetsen
för kamraterna både vid lekarna och läxorna. Vid deras krigiska
evolutioner på Korsholms raserade vallar eller i "Kråklundsbacken"
utanför staden uppsatte och anförde han den ena af de två bataljonerna.
Mot den rådande penalismen uppreste sig Runeberg redan som
andraklassist, då han slängde skolans dörrnyckel i pannan på en lång
rektorist. Sedermera själf hunnen till rektorsklassen, afskaffade han
jämte några behjärtade kamrater tyranniet i dess mest barbariska form.
Det var af sådana drag af en generös natur Runebergs ställning bland
kamraterna främst berodde.
Det var icke mycket man fick lära i det gamla skolhuset från Karl XI:s
tid, där alla klasserna läste tillsammans i den stora skolsalen,
Trojanska hästen eller Råttstallet benämnd; men med sina få ämnen och
måttliga kurser tog den gamla skolan sin uppgift med en grundlighet i
sak och ett allvar i metoderna, som sedermera i lifvet kännetecknade
dåtidens bästa män och icke minst Runeberg. Latinet var i denna skola
enväldigt härskande. Runeberg har i Vasa ej blott förvärfvat en
fullkomlig färdighet i detta språk, utan ock erhållit där en bred och
säker grund för den lefvande kännedom han egde af antiken. Vergilius,
den enda poeten på skolans program, blef hans skoltids läromästare både
i latinet och konstpoesin, medan Adlerbeths öfversättning jämte hans
regler för svensk hexameter lagt den metriska grunden för Runebergs
versbehandling. Den grekiska litteraturen och Homeri sånger inträdde
först senare, vid universitetet, som en källåder för hans diktning.
Hvad den svenska vitterheten beträffar, nämner Runeberg själf i ett
bref från senare tid, huru obekant den var för den omgifning, där han
förlefde sina aderton första lefnadsår, medan den ingen plats hade i
skolans program. Tegnér, Atterbom och hela den yngre skolan lärde han
känna först vid universitetet; af Franzéns dikter kände han väl
tidigare åtminstone sällskapsvisorna, som hans far plägat sjunga
därhemma, men knappast namnet på deras författare: i Uleåborg hörde han
väl talas om handelsmännen Franzén, men aldrig om poeten.
Sina egna poetiska lärospån begynte Runeberg under sin skoltid i Vasa i
Granbergs handelsbod på söndagseftermiddagarna, då han och en
slagfärdig bodgosse, på hvar sin sida om disken med en griffeltafla och
en russinstrut emellan sig, kappades om verser och rim; russinen voro
priset och föremålen Vasabor; på hvilka de öfvade sin kvickhet efter
mönstret af Choraei tillfällighetspoesi, hvarvid det ingalunda var
Runeberg, som vann de flesta russinen. Från Åbotiden finnes i behåll en
_Skolvisa_ i Bellmans maner, raska och lifliga, men grofkorniga bilder
ur skollifvet, som studenten sammansatte till nöje för de forna
skolkamraterna; likaså från skoltiden härstammar en hexametrisk dikt,
_Vargen_, utarbetad under studentåren och märkelig som ett första
uppslag till Älgskyttarne. Ingendera låter ana den blifvande skalden.
Däremot röja de en iakttagelseförmåga, om hvars tidiga vakenhet man kan
döma af de anekdoter, Strömborg bevarat från Runebergs skoltid: om
garfvaren, som hade sett Fredrik den store i Potsdam, eller den dryge
hattmakaren, hvars blanka suvaroffer Runeberg träffade med de frusna
potäter denne lagt afsides för sina fattigare kunder. Hvar
hade ock skalden annars hämtat den inblick i österbottniska
småstadsförhållanden, hans senare nedskrifna prosaberättelser röja?
Sommarferierna tillbragte Runeberg i hemmet. På Nissasön invid
Kråkholmsfjärden utanför Jakobstad egde kapten Runeberg ett litet
sommarhem, som år 1851 af staden skänktes åt skalden och nu är en af
Jakobstads sevärdheter. Under jakt- och fiskarfärder i denna
vidsträckta skärgård grundlade Runeberg det förtroliga umgänge med
naturen, som sedan lifvet igenom blef för hans ande den sundaste hvila
och näring. I huru kärt minne han hade sin födelsestad visa några bref
af 1847, då han gjorde där ett besök och återsåg "alla de käraste
ställena och alla de närmaste bland släktingar och vänner", medan han i
stadens hamn "mönstrade alla bryggor och bodar, vid hvilka han metat så
många girsar i forna dagar."
Sålunda fanns hos Runeberg, när han hösten 1822 begynte sina studier
vid universitetet i Åbo, redan i sina grunddrag de som komma skulle.
Men de mäktiga anlagen slumrade ännu i det fördolda.

STUDENT PÅ KONDITION.
Från en lycklig och sorgfri barndom gick Runeberg studentårens
allvarsamma svårigheter till mötes. Långtifrån att den adertonårige
studenten hade fått understöd från hemmet, där fadren redan låg
slagrörd, var det tvärtom han som af sina knappa tillgångar sände dit
bidrag. Sitt första läsår hade han sin bärgning dels genom lektioner,
dels genom handledning i professorn A.J. Lagus' familj. Men hösten
1823, när fadrens gamla gula friskapprock var försliten och de lappade
stöflarna gingo i sär, fanns det veckor, då han ej hade ens bröd, utan
lefde af potäter, stekta i glöden i kakelugnen. Ungdomens lyckliga
förmåga, att "se framtiden i morgonrodnadens färg och lyftas af hoppet
högt öfver stundens små bekymmer," kom här till korta. Att studera på
skuld var den tiden mindre vanligt; hos Runeberg stred det dessutom mot
den själfständighetskänsla, som låg i hans karaktär. Icke ens hans
närmare kamrater synas hafva känt den nöd, som tvang honom att afbryta
studierna och taga emot en kondition i Saarijärvi i norra Tavastlands
djupaste ödemarker. "Min herre, ni är lat, i Saarijärvi blir ni lika
dum som stockarna där", sade den gode professor Lagus, när Runeberg åt
honom meddelade sitt beslut.
Så begynte Runebergs tvååriga vistelse i det inre Finland, som för
utvecklingen af hans skaldskap haft en så afgörande betydelse.
Konditionen i Saarijärvi innehade Runeberg hos två familjer,
kronofogden Danielssons och kapten af Enehjelms, sålunda att han
uppehöll sig med sina fyra elever, två gossar från hvardera familjen,
turvis tre månader i sänder, hos den förre på Kalmari gård och hos den
senare på hans boställe Kolkanlaks. Sommaren 1825 flyttade kapten
Enehjelm med de sina till Ruovesi, "vid Näsijärvis dunkla våg", en
något sydligare belägen socken, där han tillhandlat sig Ritoniemi gård
strax invid sockenkyrkan.
Sin lediga tid använde Runeberg till att med bössan ströfva omkring i
skog och mark, ofta på ganska vidsträckta utflykter. De intryck han
emottog på den förenämnda orten har han senare nedlagt i sin uppsats i
Helsingfors Morgonblad, _Några ord om nejderna etc. i Saarijärvi_. Det
var ej blott naturen han lärde känna i dessa de blänkande
vattendragens, de mörka åsarnas och de djupa skogarnas ödemarker. Han
trädde in i rökpörtena som framskymtade vid sjöstränderna, och där
allmogen med häst och höns "bivuakerade i ödemarken". Han lärde sig
efter hand det finska språket, som därförinnan varit honom obekant.
Bakom den groft tillhuggna ytan hos dessa svedjebrukets och
hungersnödens barn trängde hans underbara blick till djupet af deras
väsen. Han skrifver därom senare på tal om Älgskyttarne: "Själf en
afkomling af koloniserade svenskar, hade jag föreställt mig finnen till
sitt inre sådan, som han syntes mig till sitt yttre, när han någon gång
kom med varor till min fädernestad; huru annorlunda fann jag ej honom i
hans hem och vid närmare betraktande. En patriarkalisk enkelhet, ett
djupt manligt tålamod, en medfödd klar blick i lifvets innersta
förhållanden voro egendomligheter, dem jag hos honom upptäckte och dem
jag tyvärr blott svagt kunnat återgifva i de skildringar jag försökt."
Bland Saarijärvis moar har han hämtat urbilden till bonden Pavo, medan
det torde varit företrädesvis under vistelsen i Ruovesi Runeberg lärt
känna originalen till "den blomstrande Hedda", "den raske Mattias från
Kuru", "den välförståndige Petrus" och de skäggige bröderna från
Arkangel.
Rökpörtenas tid är numera försvunnen i dessa trakter. Ångbåtar,
järnvägar och skogsspekulationer hafva, jämte folkskolor och tidningar,
förändrat både naturen och folket och hos allmogen uppenbarat jämväl
andra egenskaper, än dem Runeberg funnit hos Älgskyttarne och bonden
Pavo.
Ännu en annan väckelse emottog den blifvande skalden som student på
kondition. Kapten Enehjelm hade själf deltagit i kriget 1808 såväl som
1788, och i hans hem, där den unge informatorn så vänligt upptogs, hade
denne, som han själf senare nämner i bref till Montgomery, "tillfälle
att höra och läsa kortare relationer om krigshändelserna". Bland andra
"krigets bussar" som bodde i trakten, nämner traditionen en löjtnant
Karl Palmroth, 1808 officer vid björneborgarne, af hvilken studenten
skull emottagit intryck från krigstiden. Säkert är, att han redan nu
fick syn på det patriarkaliska draget hos indelningsverkets officerare,
som voro samma krutgubbar i fält med sitt kompani som på bostället
bland sitt arbetsfolk; redan i romanfragmenten från 1808 års krig i
Helsingfors Morgonblad 1836 har Runeberg en dylik skildring. Minnena
från 1808 års krig voro ännu färska; det var den krigiskt-patriotiska
andan i dem, som tände ynglingens håg, såsom han säger i _Fänrik Stål_:
Min tanke genom rymder lopp,
som förr den aldrig spanat.
Ett lif gick för mitt hjärta opp,
hvars tjusning det ej anat.
Till krigsminnena hörde ock en gammal afsigkommen underofficer med
fänrikstitel, Pelander, en anförvant till kapten Enehjelm, som efter
inköpet af Ritoniemi upptagit honom i sitt hus, där han bodde i en
liten stuga på gården och sysslade med att binda nät, sprita fjäder och
dylikt. De upptåg, hvarom Runeberg förtäljer i Fänrik Stål, har han i
själfva verket, enligt hvad hans elever meddelat Strömborg, företagit
med den eldfängde gubben på Ritoniemi: Såtillvida har Fänriken sin
motsvarighet i verkligheten, medan väl väckelsen hos Runeberg i främsta
hand utgick från kaptenens hem och icke från fänrikens stuga.

PARGASTIDEN; FÖRSTA DIKTSAMLINGEN.
Impulserna från inlandet gingo tills vidare som en underström på djupet
af Runebergs ande. I Åbo återfann han 1826 den krets af ynglingar, han
känt sedan sitt första studentår. Han inskrefs vid universitetet samma
dag som J.W. Snellman och Elias Lönnrot; J.J. Nervander var hans
tentamenskamrat vid kandidatexamen. I denna kamratkrets, som i sina
namn innefattade Finlands framtid, återvunno hos Runeberg de
intellektuella intressena öfverhand, särskildt de litterära. I öfrigt
var det kandidatexamen, som nu upptog hans tid. Homerus hade han läst
under konditionstiden; nu tillkommo Sofokles och Tukydides för
grekiskan, som jämte latinet var hans hufvudämne, studier af djup
betydelse för den blifvande skalden. Runebergs kandidatexamen, den 13
juni 1827, var den sista under universitetets nära tvåhundraåriga
vistelse i Åbo. Två månader senare, den 4 september 1827, inträffade
Åbo brand, som bildade en så märkelig epok i universitetets och äfven
landets utvecklingshistoria.
Också för Runeberg innebar branden en vändning, om ock ej "en fördömd
stöt", som han säger i bref till modren några dagar senare. I stället
för att fortsätta vid universitetet, återflyttade han till ärkebiskop
Tengström i Pargas, där han sommarn före branden vistats som informator
för en talrik barnskara, en vistelse som nu fortsattes ett helt år,
tills han hösten 1828 öfverflyttade till Helsingfors.
Ärkebiskop Jakob Tengström hade tagit en betydande del i daningen af
Finlands samhällsskick vid Borgå landtdag, där han var ej blott
prästeståndets talman utan ock ordförande i den kommitté, som
utarbetade förslaget till organisation af landets högsta styrelseverk,
hvarjämte han genom det personliga förtroende han åtnjöt hos kejsar
Alexander I kanske mer än någon annan landsman inverkat på vändningen
af landets öden 1809. En man med den gustavianska tidens fina och
urbana bildning, hade han tidigare egnat sig jämväl åt litterära
sysselsättningar, i historieskrifning en efterföljare af Porthan, i
sina dikter från hemmets värld en äldre skaldebroder till Franzén och
Choraeus.
På det enkla kyrkoherdebolet i Pargas, som var ärkebiskopens
prebendepastorat och där han året efter branden tillbragte äfven
vintern, var ärkebiskopen centrum i en talrik familj af barn och
barnabarn, hvartill nu kom en skara befryndade eller bekanta familjer,
mest husvilla professorsfamiljer från Åbo, som efter branden slagit sig
ned i denna härliga skärgårdssocken. Då Runebergs far var ärkebiskopens
kusin, en efter österbottniska begrepp icke aflägsen släktskap, var
hans ställning således en annan än blott informatorns på biskopsgården,
då han nu kom i den närmaste beröring med denna krets, som väl var
delaktig af den bästa bildning i landet fanns. Det intelligenta och
glada sällskapslifvet fortgick om vintern med ömsesidiga besök, om
sommarn med gemensamma båtpartier och utfärder, hvilkas medelpunkt
utgjorde ett af ortens ungdomar samfälldt uppfördt lusthus "Minnet",
med förty åtföljande minnesbok. Under denna tid förgingo hos Runeberg
spåren af skol- och studentlifvets råa seder, och hos den överdådige
ynglingen, som ännu i Åbo ej sade nej ens till ett slagsmål i
gränderna, utvecklade sig den mest högsinnade, ädla och humana
skaldeanda. Till denna förvandling medverkade, jämte den dagliga
samvaron med ärkebiskopen, för hvilken Runeberg hyste en varm
tillgifvenhet, i första rummet inflytandet af det kvinnliga elementet
inom den Tengströmska kretsen. Om Runeberg sedermera i sina diktverk
visar sig så förtrogen med kvinnohjärtats finaste rörelser inom den
värld af godhet och renhet, som den sanna bildningen väcker, så är det
här han lärt känna dem. Hans främsta läromästarinna var den vaknande
känslan för Fredrika Tengström.
Fredrika Tengström var dotter till ärkebiskopens bror, kamrer
Tengström, hvars änka sedan mannens död haft sitt stöd hos ärkebiskopen
och efter branden bodde i Pargas på malmen invid kyrkan. Utan yttre
företräden och bortkommen i sällskapslifvet, fann sig Fredrika
Tengström själf "ful, otymplig och oduglig till allt", drog sig inom
sig själf och sökte en ersättning i fantasins värld. Redan som ung
flicka hade hon tillegnat sig hvad tiden bjöd i romanväg och förvärfvat
en sådan färdighet i främmande språk, franska, tyska och äfven
engelska, att hon förmådde i familjekretsen föreläsa en roman, som hon
på rak arm öfversatte från det främmande språket så snabbt, att
åhörarne knappt märkte att texten ej var svensk. Tidigt skref hon själf
noveller och sagor, och det var till först Runebergs poetiska