Prästgården: En Julhistoria - 10

Süzlärneñ gomumi sanı 4675
Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1806
24.8 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
34.6 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
39.6 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
vintergata mällan mörka granar, enar och ekar. De liknade en här av
lysande myror. De vandrade framför Nanna som vägvisare -- hon visste ej
själv varthän.
Men hon var hungrig, åh, så glupande hungrig!
Så kom hon fram till skogsstigen och därifrån till Rönnåsen. I kjolsäcken
hade hon hittat bror Josefs guldfemma. Hon blev glad, när hon fann den;
nu hade hon ju respängar och kanske också till lösen, om hon skulle råka
sigenarna och få lust att lösa sig in i bandet.
I Rönnåsen var moran nätt och jämt oppe. Men Nanna blev genast igenkänd
och rikligen bespisad. Hon kände sig egentligen själaförnöjd, när gumman
inte ville ha hennes skatt, och den gamlas prat lyddes hon inte på.
Mycket fick ej häller Rönnåsgumman ur henne, och när Nanna mätt, men
orolig vandrade vidare, passade flickan på att trampa ett villospår ner
till Rönnbäcken. Så skulle ingen förföljare kunna veta, var hon gått
fram, och så gjorde folk i äventyrsböckerna.
Moran hade frågat efter så många ting. Det hade varit svårt nog att
inte förprata sig. Och i värmen och vilan började Nanna känna sig helt
besynnerlig. Svetten rann, tyckte hon, över hela kroppen och ända ner i
skorna. Hon blev helt ängslig och måste bryta upp.
Hon begrep, att hon gjort illa genom att olovandes bege sig hemifrån. Hon
tyckte sig ha förövat otaliga andra dåliga gärningar och började frukta,
att straffet väntade henne.
I skogen ruvade hemliga och hemska varelser. Bolla hade berättat om
varulven och nattrammen och bäckahästen och kyrkogrimmen. Bolla eller
hennes föräldrar hade mött och sett dem allesamman och varit illa däran.
Faster Jeanette hade skrattat och förklarat alltihop vara osanning. I
vanliga fall trodde Nanna ej en stavelse av Bollas prat. Härute i ensamma
skogen blev det stundom hårresande trovärdigt.
Men var Nanna rädd för trolltyg, så fruktade hon ännu mera människorna.
Hon hade blivit skygg för att se någon i ansiktet. De tusentals myror
hon nu kände krypa i huden, det var Guds straffdon, som höll på att
fullbordas -- hon skulle bli sjuk och dö härute -- men en ny ångest och
en ny skam avhöllo henne från banade vägar och bebodda platser.
Hon hade läst i böcker om päst och spetälska och undrade, om ej de
mötande måste kunna se på henne, att hon straffats med någon hemsk
sjukdom.
Hon kom ut ur skogen och förbi gästgivargården, det var med nöd hon
vågade sig förbi, ty det var nu ljusan dag, och ottan måste rättnu vara
till ända. Det klack till i henne, när hon tänkte på kyrkfolket, och så
snart vägen igen kröp in i skog, följde hon föredömet. Ja, hon tog av på
en gångstig och stod en stund obeslutsam bakom några granar -- hungern
plågade henne i dag oftare och värre än någonsin förr. Hungern -- den
hörde väl till sjukdomen.
Vid det hon så stod, förnam hon rullandet av hjul och skallet av en stor
hund och var strax ånyo på språng. Hunden satte bestämt efter henne, hans
tunga flåsningar väste än här, än där. Det hördes, som om han prasslade
i buskarna bakom henne. Ju snabbare hon sprang, desto närmare flåsade
han. Nu nafsade han efter henne, han högg efter vaderna, hon skrek till
och stannade förtvivlad -- i detsamma var han försvunnen. Kanske det
inte varit någon värklig hund, kanske det varit trolltyg -- hon saknade
sitt ena strumpeband. Kanske det också varit inbillning alltsammans och
strumpebandet fastnat på taggar eller barr.
Hon vandrade och vandrade tills på andra sidan middag. Ömsom i skog,
ömsom på väg. Flera gånger lockade hungern henne fram till gårdarna,
men hundarna och fruktan för forskande frågor och blickar tvungo henne
ständigt vidare och förbi.
Hon rörde sig framåt som en maskin. Känslo- och viljelös flyttade hon sig
på okänd stråt. Hon var förskräckligt trött, men tänkte inte på vila,
tänkte inte alls. Det föreföll henne, som om hon varit fördömd att gå,
gå, gå, tills hon domnade, tills hon stupade i snön.
Uppe i en vägkrök stod en milsten. På avstånd liknade den nästan en stol,
och som vägen var öde och tyst, drog den ensamma stolen oemotståndligt en
uttröttad liten Springfält till sig.
Nanna mindes ännu länge, hur det lisade att få luta sig där, om också
bara för en stund. I kvällningen ämnade hon knacka på vid någon stuga
och köpa mat. Men ännu var det bara middag, en något disig julmiddag,
som lovade tö. Alla synlinier, skogar, pilvallar, vägdiken lågo ritade
i blått, och lågt kring den bleka himlen vandrade solen, ledsagad av
otaliga smältande glimtar från backar och renar.
Det fattades bara en lärka, för att man kunnat inbilla sig, att det
rättnu skulle bli vår.
Nanna stirrade sig omkring med matta, liknöjda blickar. Hon var förbi.
Där hon satt, fruktade hon att ej mera kunna resa sig. Hon var illa sjuk,
dödssjuk, trodde hon. Livet förrann, svettades långsamt ut ur kroppen på
henne.
Hon mattades med varje minut, ögonlocken ville sjunka ihop -- hon var
sömnig, sömnig, dödssömnig. Hon satt visst och höll på att nicka in på
milstenen …
Plötsligt skrämdes hon i vädret av ett hårt hundskall. En stor S:t
Bernhardshund stod framför henne, och hon spärrade upp ett par vida,
sömndruckna ögon, som sågo mindre, än de uttryckte.
Men bakom hunden, på vägen, hade stannat en åbäklig, gammaldags
heltäckare, ur vars fönster en gammal dam nyfiket tittade ut.
När Nanna fått slummern en smula ur ögonen, såg hon av fyrspannet,
livréerna och vapnet, att det måste vara katolska grevinnan på Herrevall.
Flickan tyckte, att hon utfrågades, och att hon lydigt svarade. Men vad,
visste hon inte fullt klart -- det vet man ju aldrig i en dröm, och att
hon bara drömde, trodde hon ännu länge.
Var det också likt värkligheten att plötsligt lyftas upp från en
översnöad milsten till ett sammetsmjukt, parfymerat täckvagnssäte, medan
fyra hästar vaggade en vidare i drömlandet och två smala, vita händer
svepte filtar över en?


XV.

Nanna drömde fortfarande om himmelriket. Hon hade blivit avklädd och
tvättad med ljumt vatten över hela kroppen av en kammarjungfru i
grevinnans egen närvaro och nyklädd från topp till tå med en främmande
jämnårig flickas kläder och ompälsad placerad i en länstol vid ett stort
bord med en brasa bakom sig och den härligaste måltid framför sig.
Men det var ju ingen dröm. Nanna måtte nypa sig i benet hur hårt som
hälst, så blev hon inte vaknare. Och allting var för tydligt och för
sammanhängande för att likna en dröm.
Bakom sin stol hade hon en betjänt i livré, stel som en bildstod, utom då
han räckte ut armen efter ett fat, en tallrik eller en karaff.
Till höger vid bordet smilade ett vänligt gubbhuvud; så litet, ack, så
litet var det huvudet, att hon knappast sett något så litet huvud. Och
fullt med små fina streck och veck hade det kring sina stickande ögon och
sina tunna läppar.
En svart sammetskalott hade gubben på hjässan, hans tinning- och nackhår
lyste alldeles vitt, och han var klädd i en lång rock, som nådde från
huvud till fot och knäpptes med en oändlig massa knappar ända upp i
halsen. Nanna förstod, att det var en katolsk präst, och hon förundrade
sig, att han inte bar dolk och såg elak ut, vilket hon läst i böcker, att
de katolska prästerna gjorde.
Men den tyste gamle prästen glömdes alldeles för grevinnan, som satt mitt
emot honom och vid bordets och Nannas vänstra sida. Även grevinnan var så
olik fjortonåringens föreställningar som gärna möjligt.
Nanna hade föreställt sig katolska grevinnan såsom en lång och mager,
blek och hålögd gammal kvinna, med ett ständigt allvar över det gula
ansiktet och en förtärande glöd i de djupa ögonen.
I stället hade »Ers högvälborenhet», som prästen och betjänten kallade
henne, en frisk och ganska hög färg, en smula högre på näsan, som var
lång, böjd och kraftig. Den röda ansiktsfärgen syntes så mycket rödare
mot det glesa, vita håret, som var benat och i nacken slutade med en
lustig liten knopp, genomstucken av en silverkam med grevekrona.
Den satta, buttiga gamla gestalten, som var livlig och rörlig, var klädd
i en fotsid, lös klänning av svart sammet med vida, hängande ärmar.
Klänningen var olik alla, som Nanna dittills sett. Den hade varken
garneringar eller plisseringar, ej ett broderi, ej en synlig knapp. Den
hölls ej upp av krinolin -- såsom mammas och fasters och systrarnas
klänningar vid högtidliga tillfällen. Den föll alldeles fritt och släpade
en smula. Enda prydnaden var en bred spetskrage, som omgav den bara,
knubbiga halsen och räckte ner över skuldrorna.
Sådan hon var, enkel och osmyckad, utan armband och guldkedja, och med
sitt kraftfulla, muntra ansikte kring de spelande, svarta ögonen, tycktes
hon sin unga gäst på en gång oanad och välbekant.
Grevinnan var, i allt utom dräkten, mer lik en kär gammal släkting än det
hemlighetsfulla, katolska spöke, som Nanna så länge fruktat. Värkligheten
påminte om faster Jeanette. När värdinnan skrattade, ekade det nästan av
fasters klingande mässingsstämma.
Och grevinnan skrattade i kväll, så ofta hon inte pratade. Det var hon
ensam, som höll målron vid makt. Den gamle prästen endast smilade fint
med små fryntliga rundblickar. Betjänten rörde inte en muskel. Och Nanna
fann ej ett ord för idel häpenhet och matlust.
-- Skänk i mer av rödvinet, Christophe -- så ja, men späd upp med vatten!
Mer legymer! Hahaha, ser ni, pater, en sådan välsignad aptit la petite
Nanon håller sig med! Mon dieu, que c’est amusant que ça! En voyant la
petite manger je deviens rêveuse -- malgré moi je pense aux temps passés.
Je souhaiterais que monsieur le comte vivrait et verrait -- mais enfin,
de son ciel il la voit et la bénit, n’est-ce pas, mon père? Encore un peu
du rôti, Christophe -- hahaha, ser ni, pater, ser ni, vi tina till sist
upp vår lilla snödriva!
-- Non, merci, madame la comtesse, rien de plus, svarade Nanna skyggt,
mera av instinktiv finkänslighet än av stolthet över sin kunskap.
Grevinnan gjorde en rörelse med ögonbrynen och log mot henne.
-- Mais en vérité, vous avez appris français, ma petite, et très bien,
ça me semble, vous n’avez point d’accent! N’est-ce pas, mon père?
Maintenant notre café dans le petit salon, Christophe -- et du lait pour
mademoiselle!
Lilla salongen med gyllenläder och sirliga, krönta möbler i guld och
blått syntes Nanna vackrare, än något hon sett. Från väggarna strålade
röd- och vitsminkade skönheter och pudrade eller pansrade stormän i
gyllene, ovala, rosetthängda ramar. Brokiga kinesiska vaser, fyllda med
blodbok, stodo på låga, förgyllda små bord. I hörnet ruvade en gammal
spinett, stum, orörd kanske sedan decennier.
Från sin plats vid den susande cheminén lät Nanna förlägen blicken vila
sig från all härligheten ute på den snöiga parken, som spökade fram ur
den tidiga vinterkvällen.
En blandning av lycka och blygsel fyllde henne. Varigenom hon förtjänt
allt detta, begrep hon ej -- ty detta liknade belöning i stället
för straffdom. Hon kände, att hennes värdinna slösade sin godhet på
en ovärdig. Grevinnan visste ju ingenting om hennes äventyr, hennes
förseelser. Skyggheten gömde allt sådant bakom de stumma flickläpparna,
men även om Nanna blivit tillfrågad, uppmanad att skrifta sig, skulle
kanske ej ett ord förrått någonting. Vad hon förtegat för far och mor,
hur skulle hon kunnat röja det för en främmande?
Nu ställde grevinnan kaffekoppen på det lilla åttkantiga bordet, högt
som en pall, vilket på trissor rullats fram till hennes fötter, och
gav en vink åt betjänten. Hennes högvälborenhet hade försjunkit i en
tankspriddhet, som bjärt efterträdde pratsamheten vid middagsbordet.
Patern fattade tystnaden som en antydan. Han steg upp ur sitt bekväma
hörn och bugade sig för sitt förnäma biktbarn. Till svar böjde hon
huvudet inför honom, medan han gjorde ett korstecken över henne. Därefter
vandrade han långsamt ut ur salongen.
Nanna och katolska grevinnan voro ensamma. Flickan ville, i tanke att
hennes högvälborenhet önskade vila, följa efter patern, men grevinnan
vinkade henne i stället närmare.
-- Mon enfant, sade hon vänligt, -- je veux te parler de quelque chose
d’importance.
Nanna vidgade sina runda ögon och satte sig på en pall vid hennes fötter.
Och medan grevinnan höll hennes hand och tankfull lät blicken vila i
mörkret därutanför, började hon tala till sin lilla gäst i en ton och med
en förtrolighet, som ännu ingen begagnat mot Nanna.
Flickan svalde och skiftade färg, så underligt föreföll henne hennes
läge. Så nytt syntes henne det sagda, så sällsamt fann hon det, att en
främling skulle säga henne allt detta. Det var idel ohörda ting -- inga
böcker, ingen människa hade yppat något av detta för henne. Ting så
ofattliga och ändå så naturliga -- förklarande mycket av det, som utgjort
de gångna veckornas gåta. Ting, som lugnade och varnade på samma gång.
Hon sänkte huvudet. Hon erfor än en gång den känsla av blossande skam,
hon erfarit nyss ute i badrummet. Det kändes som att klä av sig än en
gång och inför obekanta ögon.
Men tröst var att ej längre tro sig spetälsk, att veta sig sund och sitt
tillstånd naturligt, att få en blick in i sin egen själ, på samma gång
man lärde förstå sin egen kropp.
Och så skönt och gott det kändes att höra den kraftiga stämman, som för
Nannas skull gjorde sig len och utan begriplig orsak stundom tycktes
fylld med tårar, tala goda, varma ord till en främmande, ensam liten
flicka, liksom om hon ej längre vore en främling.
Till sist tvang själva stämman så uppmärksamheten till sig, att Nanna
nästan upphörde att lyssna till meningen för att endast fånga klangen --
tonen av sökande, smekande ömhet.
Katolska grevinnan satt alltjämt med Nannas hand i sin och tittade ut i
natten. Hon varken strök eller klappade handen, endast höll om den med
ett lugnt, moderligt grepp. Över parken jagade tunga vintermoln, medan
ett sorl av lösta droppar susade från de snöfläckiga, allt svartare
häckarna och träden. Det töade. Och i samma tonart som droppet, allt
blidare och lågmäldare talade rösten, hemligt upprörd, tycktes det,
smältande än i glädje, än i sorg.
Annorlunda kunde ingen släkting tala. Annorlunda kunde ingen mor upplysa
sitt barn om dess egen framtid och om livets hemlighet.
Det tycktes, som om den talande allt mer talade sig ut ur sig själv och
sin omgivning. Hennes ord ryckte henne själv med sig. Hennes stämning
blev till en inbillning, inbillningen till värklighet.
Ett par gånger nämnde grevinnan sin skyddsling vid namn, men ena gången
missade hon sig och kallade Nanna för Antoinette.
Och vid det namnet böjde sig hennes högvälborenhet ner över henne, kysste
hennes panna och drog henne intill sig.
-- Säg, ma petite, vill du alltid stanna kvar hos mig, säg?
Grevinnans röst lät så upprörd, så sliten av ett slags förtvivlan,
flickan ej förstod, att Nanna ej nändes säga mot.
-- Oui, madame la comtesse, svarade hon lågmält.
-- Och vara min egen lilla dotter, ma chère petite?
-- Oui, madame la comtesse!
-- Och ej längre heta Nanon, men Antoinette, Antoinette ma chérie?
-- Oui, ma -- dame la com -- tesse!
Nanna kunde i sin förlägenhet och rörelse ej svara annat. Hon kände
fläkten av det bedjande gamla ansiktet tätt över sig.
-- Säg maman, viskade grevinnan och höll andan.
-- Maman, svarade Nanna med huvudet mot hennes bröst, men tårarna runno
utför flickans kinder. Det var Nannas tårar blandade med grevinnans. Och
den lilla prästdottern kände det, som om hennes avlockade »maman» varit
en dålig, en mycket dålig handling.


XVI.

Livet på Herrevall liknade en vacker saga. Den gamla gården var en
sagobok, full av plansjer, lika brokiga som de där hemma i bokkammaren
över Wilhelm Tell eller Sancta Genoveva.
Grevinnan liknade en vänlig fé, vars godhet var utan gräns, och som
aldrig kände trötthet. Lika lätt på foten som en liten flicka strövade
hon omkring överallt med Nanna vid handen eller tätt efter sig. Och var
hon gick fram, lyste plansjerna i guld och underbara färger.
På spinetten i lilla salongen hade en gång kungliga fingrar spelat.
Det stod ännu som ett skimmer av puder och en doft av torkade rosor
omkring den; i de nötta tangenterna tyckte sig Nanna se märkena, där
prinsessornas korppännor knäppt fram muntra eller vemodiga menuetter och
gavotter. Det blev strax en vacker tavla av blå eller rosig atlas, av
vitt silke och gyllene tränser, som skimrade i solen. Det blev till ett
kvitter av prat och skratt, som susade ut genom fönstren och dog bort
mällan trädgårdens höga, klippta häckar.
Mot salskaminens järngaller hade en biltog storman värmt sina våta och
frusna fötter. Hans sprängda holsteinare hade legat rosslande framför
trappan, och ur stallet hade hans värd valt ut sin bästa ridhäst
till ersättning, medan flyktingen, med sitt mörka ansikte skuggat av
allongeperuken och den blottade värjan över knät, vilat ut mällan tvänne
dödsritter.
I ett av rummen -- man visste ej mera vilket -- hade en höglärd och
högättad man intagit sin bröllopsmåltid med en lågättad bonddotter --
innan ödet drev honom vida vägar, från land till land, till en grav i en
fjärran stad.
I de gamla murarna, som här och var voro äldre än slottet, kunde man ännu
hitta ingrodda kanonkulor -- minnen och märken av strider i forna dar.
Och ändå var Herrevall varken ett av de största eller ett av de äldsta
gamla herreslotten -- Nanna hade föreställt sig motsatsen, men måste ju,
om än med häpnad, sätta tro till den goda féns utsago.
Där Herrevall nu låg, hade fordom rest sig en långt mäktigare borg med
torn och vallar och gravar och med en krigsbesättning så manstark, att
skaran räckt från porten ända till Ystads By. Då hade borgens herre fört
krig mot själva rikets konung.
Ja, så gamla voro slott och bygd, att en slottsherre på 700-talet
skickats som sändebud till Karl, frankernas store konung, sedan käjsare …
I varje vrå av de gamla tomterna kunde man hitta minnen av dåd och
överdåd. Vid en vink av den goda féns hand tillreddes kostbara,
gammaldags gästabud. Gemaken behängdes med dyrbara, vävda bilder, golven
täcktes med kransar och ruskor. Springbrunnar sprutade röda och gyllene
vinstrålar i sol- eller måneglans. Facklor sprakade längs alléerna i
ändlösa rader. Styckeskott skrällde, solar och rakethjul svängde och
susade och överstrålade stjärnorna. Och medan herrar i sammet och damer
i silke trådde sirliga danser, spelade en konsert av flöjter, oboer,
klarinetter, trumpeter och pukor, så att genljudet hann ända till lägena,
där Sundets fiskare och strandrövare vaknade upp och lyssnade.
Nanna lyssnade själv. Hon glömde nästan, att fästen var avblåst för flere
hundra år sedan.
I en åker hade man funnit en avbruten värja -- man hade av vapnet på
ytterknappen gissat sig till ägaren. Det var en hög herre, som för ett
brott fråndömts adelskapet och livet -- men om honom och hans öde rådde
grevinnan alla förståndiga att hällre tiga än illa tala.
Under golvstenarna i Toftarps kyrka vilade den olycklige riddarens
huvudskalle. Och i koret ovanför förvarades ett betsel, som tillhört en
häst, vars snabbhet en gång räddat landets konung, sedan ägaren självmant
kastat sig ur sadeln och låtit sitt liv i fiendelederna.
I boksalen förvarades böcker, så gamla och vördiga, att de buro hål efter
kedjorna, med vilka de varit fängslade vid muren. Där stodo luntor i rad
under rad, hylla vid hylla, så att Nanna aldrig trott världen äga så
många.
-- Här existerade ett bibliotek, sade grevinnan med stolthet, -- innan
det fanns en skriven bok i hela staden Stockholm.
Gamla kartor funnos där, som visade världen mycket mindre och underbarare
än nu -- fylld med drakar, som simmade på havet eller flögo omkring i
luften, och bebodd av folkslag, så underligt skapade, att varken museum
eller naturhistoria förvarar deras likar.
Glaskupor funnos där med sällsamma vätskor i -- ännu såg det ut, som
om trollmannens gullklimp legat kvarglömd på deras botten. Pärgament
förvarades där med konstigt hoptrasslade cirklar och långa latinska eller
grekiska namn och formler -- i deras spindelnät kämpade kanske ännu den
ande, som trollmannen sökt behärska i livstiden.
Här fanns lärdom, som fordom hetat häxeri, och vidskepelse, som fordom
hetat lärdom. Och här fanns lärd och krånglig villfarelse, som en gång
fram i tiden kanhända skulle heta sanning.
Här bevarades namnen på landsförrädare, som stigit till rikedom och
anseende, därför att de svikit sitt fosterland och troget hållit sig
till erövraren. Här höljdes med skam och begabbelse, med dödsdom och
landsflykt minnet av sådana, som för sin trohets och ståndaktighets skull
råkat vilse bland underliga medmänniskor.
Och djupt under gemak och kök och visthus och källrar gömdes fängelserna
-- besynnerliga, trehörniga stenkamrar, så byggda, att ett framflyttat
järngaller kunde göra dem snävare och snävare kring fången. Till sist
måste han stå upprätt i själva fönstergluggen. Kamrarna voro låga och
mörka. Man måste böja huvudet i dörrvalven. Fukten rann i svarta strimmor
längs de kalla murarna. Stundom hängde gluggen, som också var dörr, högt
uppe över fångens huvud … I ett källarhörn låg en stor hög järnskrot,
sällsamma redskap med taggar och tänger, ringar och trådar, trissor och
häktor -- men om dem visste grevinnan intet besked, hon gick dem förbi,
så hastigt hon kunde.
Slottet var en outtömlig bilderbok, grevinnan tröttnade aldrig att vända
i de brokiga tavlorna, Nanna aldrig att beundra, njuta deras skönhet
eller ryslighet. Ett barns njutning är ofta blandad med rysningar; och
intet stegrar så den unga glädjen som de kalla kårarna inför det hemska
eller spännande.
Nanna igenkände i bilderboken, märkligt nog, samma värld, som Candide
öppnat för henne på prästgårdsvinden. Men det som i Candides sällskap
isat och modfällt henne, det värmde och lyfte henne här.
Candides blommor voro isblommor eller pappersrosor. Här fingo rosorna sin
färg och sin doft, och de växte i sagans underskog. Den goda fén strålade
god och mild mitt ibland dem, och där Gullerödsklockaren hånskrattat,
lyfte hon sina händer till ett välsignande korstecken och brusade
orgelackorden högtidligt från det gamla slottskapellet.
Vackrare än alla tavlor var i alla fall bilden av Antoinette, sådan
Nanna redan i hundra olika belysningar såg och kände henne. I slottets
alla härligheter hade Antoinette en gång haft del; Nanna förstod, att
de för grevinnan blevo så mycket härligare vid glansen av de vackra
svarta barnaögon, som en gång tindrat emot dem. Hon förstod, att »Toni»
nu på något sätt var uppstånden, och att, där grevinnan och hennes gäst
vandrade genom salar och gångar, de tu hade en tredje osynlig emällan
sig. Och Nanna älskade redan den osynliga som en syster, bad för henne i
sitt hjärta, gnolade sakta med i den sällsamma täxten till orgelmusiken.
Nanna lopp, utan att veta det, en allvarlig fara att bli papist. Här var
det sovande slottet, och blott en irrande och ridderlig Candide kunde
ännu rädda henne.


XVII.

»Petit oiseau, som trippade vid min sida liksom -- liksom Antoinette i
dag! Hon var knappa tretton, när hennes pappa dog -- Bayard, pauvre, jag
lät genast skjuta hästen, som kastat honom av. Det var kanske en synd
-- miserere me -- jag rådde inte mig själv, jag hade varit i stånd att
misshandla djuret för olyckans skull. Jag tålte inte se Bayard, men minns
ännu skriet, när --.
»Vad pratar jag om, Toni, vad pratar jag om? Du såg ju aldrig vare sig
greven eller Bayard. Mais de son ciel il te voit et te bénit, Toni!
»Petit oiseau, hon hade sitt ponnyspann och sin ridhäst -- alltsammans
lät jag skaffa ur världen, jag minns inte längre på vad sätt. Det var
kanske grymt, men sorgen gjorde mig grym -- miserere me, priez pour moi,
mon père!
»Petit oiseau, hon sprang i park och salar, sprang med små fågelsteg
-- hon var ej stark, liknade en sjuk liten fågel, men läkarna spådde
henne i alla fall ett långt liv. Jag hade varit i stånd att väga deras
medikamenter i guld den tiden -- och än i dag, ack, ännu mera i dag, Toni!
»Hennes far avgudade henne, bar henne på armarna, liksom han bar mig --
i allt, som rörde henne, tog han del, som om också han varit hennes mor.
Och alltid ville han se mig speglad i henne. ’Se, _så_ brukade din mor
sitta och drömma, när hon ännu var fröken,’ sade han. ’Och _så_ flitigt
satt också hon vid sin båge en gång, och _så_ snäll var också hon i sin
Numa Pompilius.’
»Ack, greven var ett mönster som make -- skulle du få höra annat, mon
enfant, så tro det inte, men erinra dig, vad jag berättat dig! Han var
ett mönster, och när han ofta predikade: ’Likna din mamma, tag efter
henne i allt, i allt,’ så kunde jag varit frestad att säga: ’Imitez votre
père, mon enfant, likna i stället din far i kärlek och uppmärksamhet!’
»Men Antoinette trivdes ej riktigt i vårt klimat, pauvre petite -- hon
var klen, men så vacker: ack, du skulle sett henne, ni skulle känt
varandra -- fast kanske ni i alla fall inte känt varandra då! Hon
vistades mäst i Nizza -- i Nizza sommar och vinter, utom den sommaren
pappa föll -- föll ifrån.
»Jag sjuknade, och du -- Antoinette, menade jag, imiterade mig --
också hon blev sjuk, hårt sjuk. Hon dog -- ack, att hon tagit mig med
sig i graven! Är det synd att tänka så -- priez pour moi, mon père!
Ack, läkarna, de skälmarna, jag hade varit i stånd att låta hänga dem
allesamman -- om det varit i de gamla, galna, förnuftiga tiderna!
»Antoinette, varför skall man mötas för att skiljas? Varför skall man
födas för att dö? Antoinette -- hon hade ett manér att sitta och se
på mig ibland, som om hon tänkte: ’Chère maman, maintenant je vais
m’envoler! Nu flyger jag från dig, mamma! Petit oiseau, petit fripon!
»Ack, Antoinette, varför kan du inte alltid stanna här hos mig? Varför
skall du behöva tänka på alla de andra? Varför skall du ha en pappa
och en mamma? Varför skall du ibland sitta och betrakta mig, som om du
tänkte: ’Chère maman, maintenant je vais m’envoler!’
»Antoinette, säg -- jag _är_ ju din chère maman? Riktigt! N’est-ce pas?
»Ack, Nanon, förlåt mig -- priez pour moi, mon père!»


XVIII.

Varför Vilhelm, sedan kamraterna förlorat hoppet, fortsatt sin spaning,
stod ej rätt klart ens för honom själv. Han såg, att Gustav och Daniel
ondgjordes över hans nit, och förstod, att hans välmening näppeligen
genast skulle skörda tack av alla i prästgården. Om han värkligen
återfann den försvunna, skulle hennes bröder finna sig trädda för nära.
Tvivelaktigt var också, om han beredde Nanna någon glädje med att
återföra henne. Hon misstrivdes i hemmet. Hon hade frivilligt begett sig
hemifrån, vände kanske ej frivilligt tillbaka. Ty att sigenarna kunde ha
ett finger med i spelet, fann han föga troligt.
Men kom han igen med oförrättat ärende, skulle han mötas av all den köld
och allt det hån, hans förrådda åsikter uppkallat mot honom. Finge han
slutligen en jobspost att bära till prästgården, vore det knappt lönt att
ens bege sig dit.
I alla fall strövade och spanade han. Han hade upptagit det spår, han
trott sig ha upptäckt, hittills dock utan framgång. Uppe före solen,
unnade han sig ej rast, förrän natten låg oigenomtränglig. Han logerade i
bondgården, men måste nödga betalningen på sitt värdfolk.
Kan människosjälen överhuvud förklaras, så sammansatt varje känsla och
varje beslut i grunden är? Vilhelm fann det underligt, men det tycktes
honom, att vad han gjorde, berodde endast av själviska grunder. Han kände
det, som om hans inre lugn hängde på, att han åter visste prästdottern i
säkerhet. Hans samvete skulle ej bli tillfreds, innan han fört Nanna till
hennes anhöriga i Gulleröd. Hans ögon skulle inte sluta sig i drömfri
sömn, så länge de innerst buro bilden av gamle kyrkoherdens kvalfyllda
blick.
Ibland lämnade honom också dessa skäl likgiltig. Någonting annat, än
mera själviskt bevekte honom, jagade honom utför vägar och stigar, genom
skogar och kärr och skärpte hans uppmärksamhet, tills den liknade en
gammal jägares.
Ibland liksom brände det till i bröstet, och han skulle velat skänka
Sez Şved ädäbiyättän 1 tekst ukıdıgız.
Çirattagı - Prästgården: En Julhistoria - 11
  • Büleklär
  • Prästgården: En Julhistoria - 01
    Süzlärneñ gomumi sanı 4474
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1706
    25.7 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    33.5 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    38.4 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Prästgården: En Julhistoria - 02
    Süzlärneñ gomumi sanı 4629
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1707
    26.3 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    35.6 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    40.0 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Prästgården: En Julhistoria - 03
    Süzlärneñ gomumi sanı 4546
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1747
    25.0 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    34.1 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    38.8 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Prästgården: En Julhistoria - 04
    Süzlärneñ gomumi sanı 4592
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1711
    25.9 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    34.5 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    39.5 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Prästgården: En Julhistoria - 05
    Süzlärneñ gomumi sanı 4684
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1663
    26.7 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    34.9 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    39.5 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Prästgården: En Julhistoria - 06
    Süzlärneñ gomumi sanı 4644
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1733
    25.5 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    33.1 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    37.6 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Prästgården: En Julhistoria - 07
    Süzlärneñ gomumi sanı 4666
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1777
    26.2 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    34.3 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    38.3 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Prästgården: En Julhistoria - 08
    Süzlärneñ gomumi sanı 4713
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1667
    28.4 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    36.5 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    41.3 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Prästgården: En Julhistoria - 09
    Süzlärneñ gomumi sanı 4668
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1661
    27.9 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    36.4 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    40.5 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Prästgården: En Julhistoria - 10
    Süzlärneñ gomumi sanı 4675
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1806
    24.8 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    34.6 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    39.6 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Prästgården: En Julhistoria - 11
    Süzlärneñ gomumi sanı 4533
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1784
    23.7 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    32.2 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    36.4 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Prästgården: En Julhistoria - 12
    Süzlärneñ gomumi sanı 4754
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1704
    26.4 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    36.1 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    41.4 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Prästgården: En Julhistoria - 13
    Süzlärneñ gomumi sanı 4688
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1650
    27.9 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    36.3 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    40.7 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Prästgården: En Julhistoria - 14
    Süzlärneñ gomumi sanı 72
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 53
    47.1 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    52.7 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    56.3 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.