Prästgården: En Julhistoria - 04
Süzlärneñ gomumi sanı 4592
Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1711
25.9 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
34.5 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
39.5 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
kisade uppifrån, fasthöll liten Nanna vid hennes plats, samtidigt den
upplyste henne om hennes vanmakt.
-- Bolla, stannade flickan, röd av förtvivlan och förbittring, -- jag
talar om alltsammans!
Och högre, nästan med en helt liten flickas okynnesröst, upprepade hon:
-- Jag talar om alltsammans, jag talar om alltsammans!
Bolla tassade som en furie fram emot henne, lyfte sin grova näve med alla
de svarta naglarna och väste:
-- Passa sig för vad hon gör, unge! Får körkeharren så mycket som ett nys
om, vad hon tar sig till på loftet om kvällarna --
Bolla smög hastigt på dörren -- just lagom att undvika faster, som
kastade en nyfiken blick ut i köket.
-- Vad gör Nanna härute alldeles ensam, undrade majoren och fixerade
henne misstänksamt. -- Talade Nanna för sig själv?
-- Ja, svarade flickan dröjande och tittade upp under lugg. Hon kände
det, som om hon lastade all Bollas elakhet på sitt eget samvete.
-- Vänta --, faster fattade henne i axeln, just då hon tänkte glida
förbi, -- har Nanna sett till en tjugofyraskilling, som låg här i
fönsterkarmen för en minut se’n?
Golvet vacklade under flickan, men i förtvivlan samlade hon sig, såg
faster stinnt i ögonen och skakade på huvudet.
-- Nej, jag kommer ute från gården, halvskrek hon, -- jag har inte varit
i folkstugan på hela dagen.
Ljudlöst slank hon genom folkstugan -- på matsalströskeln grep något
efter henne som en andehand: så ryste det utefter ryggraden.
Det var inte ens säkert, att Bolla tagit bort böckerna. Vad skulle hon
egentligen haft för gagn av dem? Också faster Jeanette hade sina vägar,
där man minst anade henne. Och hon hade tittat så underligt på Nanna den
sista tiden.
Var detta värkligen julafton?
I matsalen kivade Mina och Marie-Louise om den nye pastorn, medan Mina
klädde granarna och Marie-Louise dukade kaffebordet. (Middagen blev det
ju i dag ingen reda med: var och en fick tömma sin risgrynstallrik i
folkstugan.)
-- Han har något så äkta prästerligt i sin fysionomi, påstod Mina, --
riktigt värdigt och prästerligt, snopp, snopp, så ung han är.
-- Prästerligt, fnyste Marie-Louise och skramlade med sina skedar, --
jämföra den pojkvaskern med en präst!
-- Är man allaredan på tapeten, undrade en spydig stämma. Den var lika
ljus som bror Gustavs och skalv av skratt.
Nanna ville sjunka genom golvet, så blygdes hon på systrarnas vägnar.
Mäst på Marie-Louises, ty den ljuslagde och långskranglige pastorn såg
värkligen bra ungdomlig ut med sina röda kinder, blåa ögon och sin ljusa
tupé.
Men när Marie-Louise satte upp en blick som en förolämpad ängel och
frågade pastorn, om man inte fick lov att tala om sina kusiner på
julafton, då måste Nanna le -- ett leende, som inte var muntert, bara
skadeglatt. Det var något inom henne, som gladdes att höra Marie-Louise
narras. Det fanns ju helt enkelt inga kusiner.
VI.
Nanna kände sig lycklig och beklämd, befriad och bunden -- vid sidan om
sig vid bordet hade hon Vilhelm. Han hade återvunnit sitt goda lynne,
skämtade på sitt hjärtliga, gladlynt allvarliga sätt och såg till, att
det aldrig fattades henne bullar, rån eller mandelkransar.
Så ofta han tittade åt henne, sänkte hon hakan och rodnade; så ovärdig
tyckte hon sig att sitta, där hon satt. Men så stark var hennes tillit
och vördnad, att varje vänlighet från honom höjde henne i hennes egen
aktning och hon nästan försonade sig med sig själv.
Hon vågade till och med tyst kritisera pastor Olander, som satt mitt emot
och försökte uppfånga Vilhelms lustigheter som bollar för att lekset
kasta dem tillbaka till skämtaren. Hon fann, att pastorn, i sin strävan
att förefalla prästerlig, i stället värkade viktig. Han drog ut på vissa
stavelser, sökte få sin mjuka tenor att strävna och blandade in en
myckenhet latin i sitt tal. Annars hade han ljust, knollrigt hår, goda,
blåa ögon och nästan lika hög panna som bror Daniel.
Nanna fann det löjligt, att hon, varje gång pastorn talade, hörde ett
högröstat bräkande svara ute från fårhuset. Men det blev mer än löjligt
-- det lät ibland, som om räven huserat bland fåren.
Flickan spratt till vid att över fasters huvud upptäcka Bollas breda
kinder. De lättskrämda skogsögonen rundade sig i oro, när hjälphustrun
fumlade med högtidsförklädet och tycktes avvakta, att all uppmärksamhet
skulle samla sig kring hennes person.
Nanna hörde i början ej, vad hon talade om, hörde endast så mycket
tydligare bräkandet från gården.
-- Om utifall att, härmade bror Josef och fick bröderna med sig i sin
munterhet. Ingen av dem hade egentligen någon svaghet för Bolla.
Men nu hörde fler än Nanna larmet ute från fårhuset.
-- Håller di på att bryta sig in, frågade kyrkoherden otåligt.
Volontären reste sig till hälvten.
-- Jag skall på stunden hämta mina pistoler --
Men mamma tecknade åt sonen, ivrigt och förskräckt. Nu yttrade sig faster
Jeanette. Det var som signaltrumpeten, som befaller ordning.
-- Två saker kan man göra, sade hon och strök samman några smulor på
duken, -- antingen släppa Karo på byket eller också hysa dem, där man kan
ha uppsikt med dem --
-- På logen, föreslog mamma välmenande.
-- Ja, och sätta eld i halmen och göra oss husvilla, protesterade
pappa, men ångrade strax sin häftighet och smekte blidkande sin hustrus
fina hand. Pastor Olander uppfångade belåtet hans förälskade blick och
jämförde inträsserad modern med döttrarna.
-- Nå, blir det Karo, sporde faster och gjorde sig i ordning att stiga
upp.
Kyrkoherden trummade på bordsskivan och rynkade sina blonda bryn. Man
såg, att eldsskräcken kämpade med hans goda hjärta.
-- Hur många är -- är -- hm -- de där stråtrövarna?
-- Ack, svarade Bolla och slog ifrån sig, -- det är väl en hel snes --
ja, en åtta stycken är di säkert, sju eller åtta, utom di tre små, som
konorna har i linda.
-- Herregud, är det barn med, är det barn, ömkade prästfrun och lade
bevekande sin hand på sin makes.
-- Na, avgjorde denne i kommandoton, -- det är Vår Frälsares födelsedag i
dag. Frälsaren själv nöjdes med ett stall, men -- nej, då hyser jag dem
hällre i folkstun --
-- Folkstuan, skrek Bolla förfärad, ty hon och hela hennes hus firade
julaftonen därute.
-- Folkstugan, upprepade faster harmset. -- Är lille prästen -- klok,
höll hon på att tillägga, men ändrade sig av hänsyn till köksskvallret,
-- är kyrkoherden på det klara med, hur _många_ han då egentligen samlar
i huset i kväll?
-- Åtminstone ett par tusen, inberäknat ohyran, försäkrade Josef.
-- Sakramenskat alloh di håller med fåren, knotade kyrkoherden och
reste sig till hälvten själv, -- gå och få in dem, någon -- jag menar
hedningarna -- och någon annan tar reda på fårhuset --!
Volontärens ansikte påminte i sin orörlighet om sfinxens vid Seinen. Han
sände under lugg en sneglande blick laget runt.
-- Det tycker jag, Ekdahl borde göra, inföll han påfallande allvarsam.
Kyrkoherden spetsade öron och satte blicken i sonen.
-- Ekdahl, var håller den självspillingen hus? Seså, är det något nytt
upptåg, din speleman? Ja, se militärer förbli då pojkar, så länge de leva.
-- Var är den stackars Ekdahl, sporde mamma, som även hon greps av
aningar.
-- Det hörs nog på fåren, fnös Gustav. Han tordes inte skratta högt; han
märkte ovädret hänga i luften.
-- Och så vågar du, Josef, tog pappa i med sin bistraste stämma och ett
ögonkast åt den nye pastorn, -- så vågar du hantera en före detta, låt
vara, avsigkommen gammal prästman?
-- Herregud, svarade Josef och liknade med sin tjusarmin en ungdomlig
medalj-Napoleon[5], -- jag tycker Ekdahl borde vara belåten att någon
gång se en hjord omkring sig.
Pappa vände bort huvudet. Men i nästa nu övergick hans återhållna löje
i ett lågmält skratt, i vilket bordssällskapet -- ja, själva mormor --
instämde. Kyrkoherden hade alltid överhövan beundrat sin äldste; Josef
var hans stora förhoppning; men av sin beundran hade han hittills mäst
skördat bekymmer och skälmstycken.
Galne Ekdahl inhämtades i triumf och visade sig vara ingen annan än
själva julbocken. Utklädningen väckte allmänt jubel. Nanna glömde allting
annat och ropade hurra.
Från huvud till fot -- blott med en öppning för ögon och näsa --
var julbocken insvept i skinn, getskinn, vilket förklarade fårens
förskräckelse. Och kring den avigvända pälsen dinglade runt midja
och hals läckert lackade julpaket. Vilhelm skrattade som ett barn åt
vispen, som hängde och svingade över ryggkorset, och i den halvöppna
folkstudörren koxade inte bara Bolla och Malena, men också ett par
småväxta, svartögda, gulhyade tattarkvinnor.
De senare höllo på att fördela nyfikenheten, men Mina, som höll fast
vid ritualen, hade redan tänt granarna och vinkade beställsamt åt
korgbärerskorna i dörrgläntan. Nanna, en sekund frestad av sagofolket
därute, insöp med runda näsborrar den ljuvliga lackdoften.
Vilken stund på året gick väl upp emot julklappsstunden? Stunden efter
det betraktelsen var läst, bönen sagd och salmen sjungen? Stunden, då
doften av smält vax blandade sig med lukten av brända granbarr till en
rökelse, som invigde högtidernas högtid? Stunden, då pappa med många
ceremonier bryggde punsjbålen efter ett recept, om vars ingredienser han
låddes mycket hemlighetsfull? Medan faster Jeanette satte fram skålar
av vinteräpplen, studenthavre, brända mandlar och sköra pepparnötter,
innan den riktiga maten fått överfylla magen? Stunden, då rysningar av
förväntan behagligt febrade i närverna och alla ögon, till och med de
gamlas, fingo ett uttryck, som om nästa minut skulle uppfylla deras
käraste önskan?
Vem skildrar stunden? Vem, som upplevat den, finner ej varje skildring
matt?
Pappa förstod med värklig grymhet förlänga denna väntan. Hans märkliga
senfärdighet med bålen förargade alla, som kände hans vanliga
rastlöshet. Han plågade därmed alla lika, ty givarnas spänning var ej
stort ringare än mottagarnas.
Kyrkoherden utbredde sig, medan han med silversleven öste upp i glasen,
över det fördärvliga bruket att julaftonen lägga långhalm på golvet, en
sed, som han själv aldrig hyllat.
-- Min olycklige ämbetsbroder, kyrkoherde Palm i Hägersta, berättade han
med en fryntlig nick åt den nye pastorn, -- blev ruinerad, för det han
sålunda frestade försynen. Hade en liten slarva till dotter, som, bevars,
skulle hjälpa till med att tända granen. Vad händer? Ett ljus faller
i golvet, halmen fattar eld, och om några minuter stod alltsammans:
rummet, huset, gården i ljusan låga. Inte en pinal försäkrad, förstås.
Är inte sådant uppenbar synd mot Vår Herre? Sedan kan man gå och jämra
sig hela sitt återstående liv och slåss med självförvållad fattigdom som
stackars Palmen. Sakramenskat oskick! Minns, som det var i går, hur han
kommer till mig mitt i natten, hela familjen halvnaken i lånta pälsar och
sjalar, och ber om tak över huvudet! Julnatten till på köpet! Tänk er,
barn, i själva julnatten!
Prästfar var så borta i sina minnen, att han inte längre anade
otåligheten omkring sig. »Palmens historia» hade Nanna hört så ofta
upprepad, att hon kunde den utantill. Hon satt bara och väntade på
tillämpningen.
-- Det säger jag dig, Springfält, låddes han brusa upp, medan han
skämtsamt lyfte punsjsleven som ett vapen, -- det säger jag dig,
bortbyting, hände något sådant hos mig, så att du tuttade på --
Hotet och åtbörden kände hon också till, men i kväll skänkte hon dem en
helt annan betydelse än någonsin förr. Nu liknade det allvar. Pappas röst
lät så förfärlig, att flickan måste kasta en skygg blick mot folkstugan,
där Bollas röst förnams över sigenarnas dova mummel.
-- Det säger jag dig, röt kyrkoherden och svängde sleven, så ett stänk
varm punsj träffade faster i ansiktet, -- jag gjorde dig arvlös --
-- Jag jagade dig ur mitt hus, förbättrade han, men erinrande sig den nya
motsägelsen, tillfogade han ytterligare, överröstande majorens protester:
-- Jag sloge dig sönder och samman, din slyna!
Kyrkoherden hade så levat sig in i den förfärliga möjligheten, att den
redan tog sig ut som halv värklighet. Hans ställning bredvid det fästliga
punsjbordet var skräckinjagande för friskare samveten än Nannas. Och
den blick, som ljungade ur de blida, grå ögonen, antydde ett hat, så
fruktansvärt, att han varit ur stånd att hysa det, om han stått inför
den fullbordade gärningen.
Nanna kände sig starkt uppskakad. Hon fick blåa ringar kring ögonen och
samma förebud till illamående som en gång dagen förut. Av en dunkel
instinkt slöt hon sig som skyddssökande intill Vilhelm -- hennes
förskrämdhet var så tydlig, att pappa föll ur rollen och brast i skratt.
-- Låt oss då kasta en blick på hednavärlden, sade kyrkoherden gladlynt,
-- och sedan --
Men en hel kör av gensägelser höjde sig. Otåligheten lät inte avspisa sig
längre. Kyrkoherden överröstades.
Men vem gitter simma i floden av andras julklappar? Vem beskriver, vad
alla i kväll unnat och skänkt varandra? Vem pappas gåva till mamma eller
Nannas små påhitt åt bröderna? Vem skildrar det lysande guldtrycket
på pastor Olanders poesiböcker, mamsell Minas blossande hänryckning
eller mamsell Marie-Louises nådiga överraskning? Vem Nannas fröjd över
bror Josefs guldfemma, vilken föräldrarna ville lagt till den övriga
skatten i sparbössan, men som äldste bror med en bestämd gest stoppade i
lillsysters kjortelsäck?
Men i glansen från Josefs paket fördunklades allting annat. Måhända hade
fårens högljuddhet endast varit uttryck för deras beundran; och i salen
beundrade snart både ögon och munnar. Ekdahl, som, sedan han fått av sig
pälsen, satt i allsköns välmåga och titulerades pastor, smågnäggade efter
varje kostbarhet, som om han plockat upp den på resan till Gulleröd. Och
kyrkoherdens leende var sötsurt, när han undrade, var militären nu för
tiden fick pängar ifrån. På hans tid ägde den aldrig några.
Vackrast av allt var en tunn och lång guldkedja att vira om halsen, ty
den liknade rinnande solsken och tände en ny, ännu vackrare låga vid
sidan om grenljusen. Josef höll ett litet tal, innan han egenhändigt lade
den om mammas hals -- det blev en mängd varv, så lång var den.
Prästfrun rodnade som en flicka, när hennes äldste stod böjd över henne.
Lyckans tårar hängde i ögonfransarna. Vad kan vara ljuvare för en mor än
veta sig älskad av sina kära och se de kära älskande omkring sig? Det
stod också en gloria denna hälgafton kring lilla svaga mamma -- så många
kraftiga ättlingars mor.
I varje ögonkast barnen sände henne, såg hon, att de dyrkade sin mor. I
kväll hyste de yngre en avund, som liknade svartsjuka, till äldste bror,
som ensam haft något reputerligt att komma med.
-- Ni bägge ha skänkt era studentmössor, tröstade kyrkoherden och lyfte
sitt punsjglas.
-- Och jag, utropade Josef med teatraliskt patos, men ett slags vildhet i
ögonen, -- jag vill en gång presentera mig med en generalshatt.
Så överdrivet det Bragelöftet klingade, fanns det ingen, som ej
tilltrodde Josef vad som hälst.
Så full av upptåg och dessemällan ruvande inbunden han dessa dagar varit,
hoppades alla någonting stort av honom. Han syntes laddad med en kraft,
som för tillfället splittrades på ovärdiga småsaker. Men det krävdes
blott, att den kraften samlades, så skulle han erövra vilket mål han än
satte sig.
Hittills hade han fladdrat mällan de mäst olika mål och yrken; hade som
länsmansbiträde aspirerat på både kronofogdeuniform och ministertaburett,
som skogselev drömt sig i hovjägmästaregala och hade vid tjugufem års
ålder ej hunnit längre än till officersvolontär i Kristianstad.
Men alla bekymmer, han vållat -- det trodde alla fullt och fast --
hade berott på denna överströmmande kraft. Själva resultatlösheten
hade varit ett den kraftmedvetnes kungliga slöseri. Skulderna, som
betäckts med pappas växlar, hade åsamkats på nöjen, som blott anstodo
en galenpanna till officer. På en enda spelnatt hade strukit ett halvt
års kyrkoherdelön. Att pappa alltid hade klabb med affärer, berodde
till största delen på volontären. På en enda vecka hade han förlovat sig
och slagit upp med tre Kristianstadsflickor, och jämt hade han någon att
hänga sig i hälarna.
Han var så vacker, Josef, där han rörde sig i sin välsydda, civila dräkt,
inskuren som en geting i midjan, kragen i långa, uppstående, glänsande
snibbar, halsduken bländande vit, västen i ett modärnt, blommigt mönster
över det höga bröstet, benkläderna åtsittande som trikåer och stramade
av stropparna under skorna, samt håret i tupé. Systrarna funno det helt
naturligt, att han vann de skönas beundran, och bröderna, som för hans
skull ofta fått vara styvbarn, böjde sig omedvetet för äldste brors
företräden.
Pappa fann, att Josef påminte om general Cavaignac, vars porträtt stått
utställt i en bokhandel i Ystad. Mamma fann ingen annan jämförelse än
med salig kungen[6]. Med sitt utseende borde han kunna göra vad parti
han önskade, och de gamla hoppades också i hemlighet, att en förståndig
hustru snart skulle bringa honom nödig stadga.
Men ännu kom sig ingen för med en antydan. Denna hälgen var det något
ovanligt med Josef. Hans upptåg voro handgripligare, och hans oro var
större än annars. Själve pappa inskränkte sig försiktigt till defensiven,
och de andra funno det klokast hålla sig i periferien kring medelpunkten
Josef.
-- Det må jag då säga, erkände faster Jeanette, som, sedan hon beundrat
den vackra, tunna silkessjal, som var hennes egen julklapp, satt och
vägde guldkedjan i handen, -- vackrare smycke såg jag sällan. Lång som en
garnering, och så får den rum i gropen i ens hand!
Alla beundrade och måste beundra. Njutningen var just att känna, hur
liten och på samma gång tung guldbollen blev, att rulla och rassla med
den, så det klingade som trolsk och spröd musik, att veckla ut ormen i
hela dess längd, så att man måste resa sig, för att den inte skulle släpa
på golvet, och sedan lägga den om sin hals och prova, hur många varv det
blev på så många olika halsar.
Alla måste beundra -- Malena och Bolla och själva pappa. Det blev mycket
skratt, när gubben försökte få den om halsen och tappade alltsammans
innanför västen. Den kedjan var nästan tillräckligt att lysa upp hela
julkvällen med.
Den kedjan liknade en liten sol: den kunde både lysa och draga moln.
Men det kom senare -- när den ångande drycken upplöst fasters sirliga
högtidsordning. Faster fick ärenden till köket och måste dela på
uppsikten. Mamma var för mild för att inge respekt, och gamla mormor
nickade redan. Hon ämnade ej invänta julmåltiden.
Josef hade fått en skymt av en av sigenerskorna -- ett gult ansikte
och en svart blick: dem måste han se på närmre håll. I folkstugan blev
ett sorl, som överröstade pastorns gälla tenor, där han i matsalen
samspråkade med mamsell Mina. Bollas stämma jamade och gol; dessemällan
hördes sigenarnas sträva strupljud och sigenerskornas hesa och läspande
röster. Därutifrån höjde sig ett kutter, ett skratt och skriande, så
pratet i salen tynade och pappa måste dit ut ett slag och hälsa på sina
främmande gäster.
En god stund stannade han i samtal med hövdingen, som visade sig vara
en berest och språkkunnig man, vars hår och skägg blott kunde haft en
kristligare ans -- menade kyrkoherden. Lägerlukten blev dock prästfars
militärnäsa för stark. Han kom tillbaka med smått rynkade bryn och
skakande på huvudet.
Han hade sett efter, att ingenting fattades i välfägnaden: till och med
punsj hade han låtit bära dit ut. Och Bolla berättade flinande, att
fruntimren rökte pipa.
Alla förundrade sig över dessa underliga, långväga halvvildar, men
pappa, som började skaffa sig en florshuva, föredrog en dikt om
vandringsfolket av Béranger. Det var en eldig och munter dikt, och den
fick ackompanjemang av en guitarr från folkstugan. Kastanjetter smällde.
Någon dansade därute.
Studenterna hade blivit nyfikna. Punsjen hade stigit dem åt huvudet; till
och med Vilhelm var röd i ansiktet. De avvaktade knappt slutet på dikten
för att smyga sig bort till dörrgläntan, och Nanna och Marie-Louise
följde dem fnittrande.
Gustav retades med Nanna genom att sätta armarna i sidorna -- men genom
fönstren i armvecken fängslades hon av synen lika mycket som bröderna.
Det var ett underligt spel av skuggor i den halvljusa folkstugan. En
underlig tavla av vilda och mörka ansikten, en underlig lukt, en underlig
stämning. Men underligast var den lilla hednakvinnans dans.
Det var ingen dans som ibland kristna människor. Därtill hade hon först
och främst för litet på sig. Ingen kunde strax säga, hur mycket eller
hur litet -- så hjälpte ljus och skugga att kläda och avkläda. Men när
barm och armar stundom blänkte fram, eller när även en flik av magen
blottades, gick det en skälvning genom åskådarna. Nanna undrade, att den
lilla kvinnan varken frös eller blygdes.
I handen höll danserskan en liten trumma, vilken rasslade som en
pänningtallrik, och medan hon skakade den över sitt huvud, neg hon och
sträckte på sig och buktade på överkroppen med de bara, bruna brösten,
som en orm eller ål.
Hon varken valsade eller polkade; fötterna gingo ej i hastig takt; de
rörde sig stundom knappt synbart -- när de rörde sig, gledo de utmed
tiljorna, som om de lurade eller svävade -- som om hon velat smyga sig
över eller undan en fiende.
Därtill kom musiken.
Han, som spelade, var en svartskäggig och svarthårig liten man, vars
ögonvitor liknade knivblad. Själv påminte han om Rinaldo Rinaldini, om
vilken Nanna läst en bok med just detta ansikte på titelbladet.
Melodien var ej att bli klok på. Där var ett surr i guitarren som av en
bisvärm eller av en vind i skogen. Men där fanns en melodi, fast den
irrade och flög och gömde sig och försvann. Den gjorde en inte glad eller
rörd till tårar, som mammas musik i gula salen. Den plågade och gjorde
orolig, ty man fick aldrig fatt den riktigt -- även melodien tycktes
ständigt på flykt eller jakt.
Nu ökades takten. Melodien och dansen fingo hast. Dansrörelserna blevo
häftigare. Kvinnan slängde bakut med överkroppen, som tänkte hon bryta
ryggen i fallet. Hon vaggade på höfterna, som hon suttit i en repgunga.
Hon var smidig som en snok, snabb som en svala. Hon och musiken blevo
till ett, till en synbar, hörbar oro -- till en sträng, som dallrade i
ens eget huvud, ens eget hjärta; den lilla kvinnan liksom lockade en med
i sin takt, i sina toner.
Nanna hade smugit fram mällan bröderna. När hon kastade blicken bakom
sig, kunde hon titta upp i deras ansikten. Aldrig förr hade hon sett
dem sådana, upphettade, stelögda, fasthållna av den galna hednakvinnan.
Gustav och Vilhelm -- till och med Daniel …
Pappa och de andra anade visst ingenting. Han hade upprepade gånger
kallat på dem inifrån salen.
Nu kom faster i köksdörren.
Hon kom lagom att se sigenerskans oanständiga dans, ty att detta var
oanständigt, förstod Nanna av instinkt. Så uppförde sig varken Karna
eller Malena. Ja, Bolla, som förut flinat och gapat, vände sig bort och
blängde argt på sin man, den lille skräddaren, som hela kvällen suttit
orörlig vid ugnen och hutat åt barnen.
Faster flåsade till, ögonen stodo spända och kulrunda, mustasjerna reste
sig, men hon förmådde ej få ett ord fram -- så överraskad syntes hon.
Då slutade dansen. Sigenerskan kastade sig raklång -- det såg åtminstone
ut, som om hon velat kasta sig raklång på golvet. Nu föll hon i stället
i famnen på Josef, som tagit ett språng, så att han kom bakom henne …
Josef hade fått för mycket punsj. Nu gav han sig till att kyssa den bruna
varelsen.
Detta blev för mycket för faster Jeanette.
Det blev också de andra för mycket. Marie-Louise försvann, Daniel vände
sig bort. Rinaldo reste sig från bänken, och de mörkhyllta främlingarna
började snörvla någonting på sin rotvälska. Folkstugan var full av sorl
och rörelse. Men sigenerskan låg stilla i Josefs armar och lät kyssa sig
… på munnen, på brösten, på armarna … Nanna förstod ej, varför, men det
kändes, som om kyssarna träffat henne själv. Det kändes så angenämt,
liksom domnande …
Det var en skandal utan like. På själva julafton, i själva prästgården,
av prästens egen son! Faster fäktade med armarna utan att få ljud.
Jo nu, efter en lång, hes flåsning, nu kom det klang i trumpetrösten.
-- Jag ville bara fråga, skrek hon, så det skallade långt in i salen, --
jag ville bara fråga, vart mammas guldkedja tagit vägen?
Själva Josef lystrade och släppte hednakvinnan.
-- Guldkedjan, frågade han, -- ja, vem har guldkedjan?
Det blev ett ropande:
-- Jag lämnade den till -- och jag lämnade den till --
Och sedan en tystnad, varunder oroliga och skamsna blickar frågade och
svarade.
Alla kände sig lika skyldiga, alla hade haft kedjan i hand, ingen visste
längre, var den befann sig.
Faster liknade en rannsakningsdomare. Hon stod över tröskeln mällan
folkstugan och matsalen och sågs och hördes från bägge rummen.
I salen visste man ännu nätt och jämt, vad det var fråga om. Men därute
samlades misstankarna om sigenarbandet. Josef, vars hetta bytt föremål,
grep danserskan i skuldrorna och slungade henne handlöst mot flocken av
stamfränder.
-- Tjuvkona, ropade han, -- hade jag så visst fått låta pistolerna tala
--!
Han var gråblek, där han stod, en smula böjd, och en darrning, bakslaget
efter ruset, skakade honom -- Josef tog allting så häftigt denna julen.
Den lille hövdingen hade förstått beskyllningen och insett faran -- han
såg ut att frukta det värsta, där han ivrigt steg fram mot tröskeln.
-- Jak och mine folker --
-- Håll mun, röt Josef och gjorde en hotande åtbörd.
Men hövdingen tog blott ett steg närmare faster, kom liksom att stå
under hennes beskydd -- majoren vädrade misstänksamt.
-- Jak och mine folker, sade Rinaldo på sitt sträva, brutna mål, -- är
inge tjyver, vi icke hava sett kedja, icke hava kedja i vår egendom,
ingen hava sett kedja -- aldrik, o nej, i Jesu Kristi namn --
Faster fnös av förakt och kastade stränga blickar omkring sig, utan att
direkt synas bry sig om främlingen.
-- Är här ej nog hädat i kväll? Aldrig i min tid såg jag maken till
julafton. Ej nog, att man skall tåla den babyloniska skökan härinne med
all hennes -- stank och vederstygglighet -- nu skall man också frukta,
att hon fått förbund med hustjuvar --
Kyrkoherden hade skrämts upp av hennes ord, men utan att rätt förstå. I
matsalen hade underhållningen pågått glad och julelik, ända tills man
började ropa efter kedjan. Men var det alltså ytterligare någonting
annat? Vad försiggick ute i folkstugan? Prästfar kom, morskt trippande,
bort till dörren. På allas ansikten lästes ettdera häpnad och
förskräckelse eller skuldmedvetande.
Nanna, som hittills beundrat sin skäggige Rinaldo, sänkte huvudet mot
bröstet. Hon förmådde ej uthärda fasters blick, som stadigt var riktad
mot henne.
-- Jag tror, stammade flickan utan att se upp, -- att jag lämnade den
till Bolla -- eller att Bolla tog den ifrån mig --
Bolla rörde inte en muskel i sitt grova ansikte.
-- Passa sig, för vad hon säger, sade hon saktmodigt, -- en ska inte
skylla folk för mer, än en kan ta i sig igen. Och andra har också ögon,
ska jag säga lilla mamsellen --
Det klack till i Nanna. Hon förstod dubbelmeningen och tittade sig
förvirrad omkring. Men i intet av de nyfikna ansiktena omkring henne
fanns det hjälp.
Nanna blossade och svalde.
-- Jag -- jag är inte alldeles säker, medgav hon försagt och kände sig
växa nerför under Vilhelms förvånade sidoblick.
-- Har Nanna den kanske själv, sporde faster och betraktade henne med den
min, flickan blivit så van vid under de sista veckorna.
Nanna såg upp med en fullständigt slö uppsyn. Illamåendet tycktes komma
tillbaka. Det satt någonting tjockt i svalget, en tröghet förlamade hela
kroppen, tungan och hjärnan tego båda. Allt var ett virrvarr för henne.
Man började gå i dörrarna. Karna strök tätt förbi med ett fång tallrikar
på armen; flickan kände fläkten av kjolen, eller kanske var det draget
upplyste henne om hennes vanmakt.
-- Bolla, stannade flickan, röd av förtvivlan och förbittring, -- jag
talar om alltsammans!
Och högre, nästan med en helt liten flickas okynnesröst, upprepade hon:
-- Jag talar om alltsammans, jag talar om alltsammans!
Bolla tassade som en furie fram emot henne, lyfte sin grova näve med alla
de svarta naglarna och väste:
-- Passa sig för vad hon gör, unge! Får körkeharren så mycket som ett nys
om, vad hon tar sig till på loftet om kvällarna --
Bolla smög hastigt på dörren -- just lagom att undvika faster, som
kastade en nyfiken blick ut i köket.
-- Vad gör Nanna härute alldeles ensam, undrade majoren och fixerade
henne misstänksamt. -- Talade Nanna för sig själv?
-- Ja, svarade flickan dröjande och tittade upp under lugg. Hon kände
det, som om hon lastade all Bollas elakhet på sitt eget samvete.
-- Vänta --, faster fattade henne i axeln, just då hon tänkte glida
förbi, -- har Nanna sett till en tjugofyraskilling, som låg här i
fönsterkarmen för en minut se’n?
Golvet vacklade under flickan, men i förtvivlan samlade hon sig, såg
faster stinnt i ögonen och skakade på huvudet.
-- Nej, jag kommer ute från gården, halvskrek hon, -- jag har inte varit
i folkstugan på hela dagen.
Ljudlöst slank hon genom folkstugan -- på matsalströskeln grep något
efter henne som en andehand: så ryste det utefter ryggraden.
Det var inte ens säkert, att Bolla tagit bort böckerna. Vad skulle hon
egentligen haft för gagn av dem? Också faster Jeanette hade sina vägar,
där man minst anade henne. Och hon hade tittat så underligt på Nanna den
sista tiden.
Var detta värkligen julafton?
I matsalen kivade Mina och Marie-Louise om den nye pastorn, medan Mina
klädde granarna och Marie-Louise dukade kaffebordet. (Middagen blev det
ju i dag ingen reda med: var och en fick tömma sin risgrynstallrik i
folkstugan.)
-- Han har något så äkta prästerligt i sin fysionomi, påstod Mina, --
riktigt värdigt och prästerligt, snopp, snopp, så ung han är.
-- Prästerligt, fnyste Marie-Louise och skramlade med sina skedar, --
jämföra den pojkvaskern med en präst!
-- Är man allaredan på tapeten, undrade en spydig stämma. Den var lika
ljus som bror Gustavs och skalv av skratt.
Nanna ville sjunka genom golvet, så blygdes hon på systrarnas vägnar.
Mäst på Marie-Louises, ty den ljuslagde och långskranglige pastorn såg
värkligen bra ungdomlig ut med sina röda kinder, blåa ögon och sin ljusa
tupé.
Men när Marie-Louise satte upp en blick som en förolämpad ängel och
frågade pastorn, om man inte fick lov att tala om sina kusiner på
julafton, då måste Nanna le -- ett leende, som inte var muntert, bara
skadeglatt. Det var något inom henne, som gladdes att höra Marie-Louise
narras. Det fanns ju helt enkelt inga kusiner.
VI.
Nanna kände sig lycklig och beklämd, befriad och bunden -- vid sidan om
sig vid bordet hade hon Vilhelm. Han hade återvunnit sitt goda lynne,
skämtade på sitt hjärtliga, gladlynt allvarliga sätt och såg till, att
det aldrig fattades henne bullar, rån eller mandelkransar.
Så ofta han tittade åt henne, sänkte hon hakan och rodnade; så ovärdig
tyckte hon sig att sitta, där hon satt. Men så stark var hennes tillit
och vördnad, att varje vänlighet från honom höjde henne i hennes egen
aktning och hon nästan försonade sig med sig själv.
Hon vågade till och med tyst kritisera pastor Olander, som satt mitt emot
och försökte uppfånga Vilhelms lustigheter som bollar för att lekset
kasta dem tillbaka till skämtaren. Hon fann, att pastorn, i sin strävan
att förefalla prästerlig, i stället värkade viktig. Han drog ut på vissa
stavelser, sökte få sin mjuka tenor att strävna och blandade in en
myckenhet latin i sitt tal. Annars hade han ljust, knollrigt hår, goda,
blåa ögon och nästan lika hög panna som bror Daniel.
Nanna fann det löjligt, att hon, varje gång pastorn talade, hörde ett
högröstat bräkande svara ute från fårhuset. Men det blev mer än löjligt
-- det lät ibland, som om räven huserat bland fåren.
Flickan spratt till vid att över fasters huvud upptäcka Bollas breda
kinder. De lättskrämda skogsögonen rundade sig i oro, när hjälphustrun
fumlade med högtidsförklädet och tycktes avvakta, att all uppmärksamhet
skulle samla sig kring hennes person.
Nanna hörde i början ej, vad hon talade om, hörde endast så mycket
tydligare bräkandet från gården.
-- Om utifall att, härmade bror Josef och fick bröderna med sig i sin
munterhet. Ingen av dem hade egentligen någon svaghet för Bolla.
Men nu hörde fler än Nanna larmet ute från fårhuset.
-- Håller di på att bryta sig in, frågade kyrkoherden otåligt.
Volontären reste sig till hälvten.
-- Jag skall på stunden hämta mina pistoler --
Men mamma tecknade åt sonen, ivrigt och förskräckt. Nu yttrade sig faster
Jeanette. Det var som signaltrumpeten, som befaller ordning.
-- Två saker kan man göra, sade hon och strök samman några smulor på
duken, -- antingen släppa Karo på byket eller också hysa dem, där man kan
ha uppsikt med dem --
-- På logen, föreslog mamma välmenande.
-- Ja, och sätta eld i halmen och göra oss husvilla, protesterade
pappa, men ångrade strax sin häftighet och smekte blidkande sin hustrus
fina hand. Pastor Olander uppfångade belåtet hans förälskade blick och
jämförde inträsserad modern med döttrarna.
-- Nå, blir det Karo, sporde faster och gjorde sig i ordning att stiga
upp.
Kyrkoherden trummade på bordsskivan och rynkade sina blonda bryn. Man
såg, att eldsskräcken kämpade med hans goda hjärta.
-- Hur många är -- är -- hm -- de där stråtrövarna?
-- Ack, svarade Bolla och slog ifrån sig, -- det är väl en hel snes --
ja, en åtta stycken är di säkert, sju eller åtta, utom di tre små, som
konorna har i linda.
-- Herregud, är det barn med, är det barn, ömkade prästfrun och lade
bevekande sin hand på sin makes.
-- Na, avgjorde denne i kommandoton, -- det är Vår Frälsares födelsedag i
dag. Frälsaren själv nöjdes med ett stall, men -- nej, då hyser jag dem
hällre i folkstun --
-- Folkstuan, skrek Bolla förfärad, ty hon och hela hennes hus firade
julaftonen därute.
-- Folkstugan, upprepade faster harmset. -- Är lille prästen -- klok,
höll hon på att tillägga, men ändrade sig av hänsyn till köksskvallret,
-- är kyrkoherden på det klara med, hur _många_ han då egentligen samlar
i huset i kväll?
-- Åtminstone ett par tusen, inberäknat ohyran, försäkrade Josef.
-- Sakramenskat alloh di håller med fåren, knotade kyrkoherden och
reste sig till hälvten själv, -- gå och få in dem, någon -- jag menar
hedningarna -- och någon annan tar reda på fårhuset --!
Volontärens ansikte påminte i sin orörlighet om sfinxens vid Seinen. Han
sände under lugg en sneglande blick laget runt.
-- Det tycker jag, Ekdahl borde göra, inföll han påfallande allvarsam.
Kyrkoherden spetsade öron och satte blicken i sonen.
-- Ekdahl, var håller den självspillingen hus? Seså, är det något nytt
upptåg, din speleman? Ja, se militärer förbli då pojkar, så länge de leva.
-- Var är den stackars Ekdahl, sporde mamma, som även hon greps av
aningar.
-- Det hörs nog på fåren, fnös Gustav. Han tordes inte skratta högt; han
märkte ovädret hänga i luften.
-- Och så vågar du, Josef, tog pappa i med sin bistraste stämma och ett
ögonkast åt den nye pastorn, -- så vågar du hantera en före detta, låt
vara, avsigkommen gammal prästman?
-- Herregud, svarade Josef och liknade med sin tjusarmin en ungdomlig
medalj-Napoleon[5], -- jag tycker Ekdahl borde vara belåten att någon
gång se en hjord omkring sig.
Pappa vände bort huvudet. Men i nästa nu övergick hans återhållna löje
i ett lågmält skratt, i vilket bordssällskapet -- ja, själva mormor --
instämde. Kyrkoherden hade alltid överhövan beundrat sin äldste; Josef
var hans stora förhoppning; men av sin beundran hade han hittills mäst
skördat bekymmer och skälmstycken.
Galne Ekdahl inhämtades i triumf och visade sig vara ingen annan än
själva julbocken. Utklädningen väckte allmänt jubel. Nanna glömde allting
annat och ropade hurra.
Från huvud till fot -- blott med en öppning för ögon och näsa --
var julbocken insvept i skinn, getskinn, vilket förklarade fårens
förskräckelse. Och kring den avigvända pälsen dinglade runt midja
och hals läckert lackade julpaket. Vilhelm skrattade som ett barn åt
vispen, som hängde och svingade över ryggkorset, och i den halvöppna
folkstudörren koxade inte bara Bolla och Malena, men också ett par
småväxta, svartögda, gulhyade tattarkvinnor.
De senare höllo på att fördela nyfikenheten, men Mina, som höll fast
vid ritualen, hade redan tänt granarna och vinkade beställsamt åt
korgbärerskorna i dörrgläntan. Nanna, en sekund frestad av sagofolket
därute, insöp med runda näsborrar den ljuvliga lackdoften.
Vilken stund på året gick väl upp emot julklappsstunden? Stunden efter
det betraktelsen var läst, bönen sagd och salmen sjungen? Stunden, då
doften av smält vax blandade sig med lukten av brända granbarr till en
rökelse, som invigde högtidernas högtid? Stunden, då pappa med många
ceremonier bryggde punsjbålen efter ett recept, om vars ingredienser han
låddes mycket hemlighetsfull? Medan faster Jeanette satte fram skålar
av vinteräpplen, studenthavre, brända mandlar och sköra pepparnötter,
innan den riktiga maten fått överfylla magen? Stunden, då rysningar av
förväntan behagligt febrade i närverna och alla ögon, till och med de
gamlas, fingo ett uttryck, som om nästa minut skulle uppfylla deras
käraste önskan?
Vem skildrar stunden? Vem, som upplevat den, finner ej varje skildring
matt?
Pappa förstod med värklig grymhet förlänga denna väntan. Hans märkliga
senfärdighet med bålen förargade alla, som kände hans vanliga
rastlöshet. Han plågade därmed alla lika, ty givarnas spänning var ej
stort ringare än mottagarnas.
Kyrkoherden utbredde sig, medan han med silversleven öste upp i glasen,
över det fördärvliga bruket att julaftonen lägga långhalm på golvet, en
sed, som han själv aldrig hyllat.
-- Min olycklige ämbetsbroder, kyrkoherde Palm i Hägersta, berättade han
med en fryntlig nick åt den nye pastorn, -- blev ruinerad, för det han
sålunda frestade försynen. Hade en liten slarva till dotter, som, bevars,
skulle hjälpa till med att tända granen. Vad händer? Ett ljus faller
i golvet, halmen fattar eld, och om några minuter stod alltsammans:
rummet, huset, gården i ljusan låga. Inte en pinal försäkrad, förstås.
Är inte sådant uppenbar synd mot Vår Herre? Sedan kan man gå och jämra
sig hela sitt återstående liv och slåss med självförvållad fattigdom som
stackars Palmen. Sakramenskat oskick! Minns, som det var i går, hur han
kommer till mig mitt i natten, hela familjen halvnaken i lånta pälsar och
sjalar, och ber om tak över huvudet! Julnatten till på köpet! Tänk er,
barn, i själva julnatten!
Prästfar var så borta i sina minnen, att han inte längre anade
otåligheten omkring sig. »Palmens historia» hade Nanna hört så ofta
upprepad, att hon kunde den utantill. Hon satt bara och väntade på
tillämpningen.
-- Det säger jag dig, Springfält, låddes han brusa upp, medan han
skämtsamt lyfte punsjsleven som ett vapen, -- det säger jag dig,
bortbyting, hände något sådant hos mig, så att du tuttade på --
Hotet och åtbörden kände hon också till, men i kväll skänkte hon dem en
helt annan betydelse än någonsin förr. Nu liknade det allvar. Pappas röst
lät så förfärlig, att flickan måste kasta en skygg blick mot folkstugan,
där Bollas röst förnams över sigenarnas dova mummel.
-- Det säger jag dig, röt kyrkoherden och svängde sleven, så ett stänk
varm punsj träffade faster i ansiktet, -- jag gjorde dig arvlös --
-- Jag jagade dig ur mitt hus, förbättrade han, men erinrande sig den nya
motsägelsen, tillfogade han ytterligare, överröstande majorens protester:
-- Jag sloge dig sönder och samman, din slyna!
Kyrkoherden hade så levat sig in i den förfärliga möjligheten, att den
redan tog sig ut som halv värklighet. Hans ställning bredvid det fästliga
punsjbordet var skräckinjagande för friskare samveten än Nannas. Och
den blick, som ljungade ur de blida, grå ögonen, antydde ett hat, så
fruktansvärt, att han varit ur stånd att hysa det, om han stått inför
den fullbordade gärningen.
Nanna kände sig starkt uppskakad. Hon fick blåa ringar kring ögonen och
samma förebud till illamående som en gång dagen förut. Av en dunkel
instinkt slöt hon sig som skyddssökande intill Vilhelm -- hennes
förskrämdhet var så tydlig, att pappa föll ur rollen och brast i skratt.
-- Låt oss då kasta en blick på hednavärlden, sade kyrkoherden gladlynt,
-- och sedan --
Men en hel kör av gensägelser höjde sig. Otåligheten lät inte avspisa sig
längre. Kyrkoherden överröstades.
Men vem gitter simma i floden av andras julklappar? Vem beskriver, vad
alla i kväll unnat och skänkt varandra? Vem pappas gåva till mamma eller
Nannas små påhitt åt bröderna? Vem skildrar det lysande guldtrycket
på pastor Olanders poesiböcker, mamsell Minas blossande hänryckning
eller mamsell Marie-Louises nådiga överraskning? Vem Nannas fröjd över
bror Josefs guldfemma, vilken föräldrarna ville lagt till den övriga
skatten i sparbössan, men som äldste bror med en bestämd gest stoppade i
lillsysters kjortelsäck?
Men i glansen från Josefs paket fördunklades allting annat. Måhända hade
fårens högljuddhet endast varit uttryck för deras beundran; och i salen
beundrade snart både ögon och munnar. Ekdahl, som, sedan han fått av sig
pälsen, satt i allsköns välmåga och titulerades pastor, smågnäggade efter
varje kostbarhet, som om han plockat upp den på resan till Gulleröd. Och
kyrkoherdens leende var sötsurt, när han undrade, var militären nu för
tiden fick pängar ifrån. På hans tid ägde den aldrig några.
Vackrast av allt var en tunn och lång guldkedja att vira om halsen, ty
den liknade rinnande solsken och tände en ny, ännu vackrare låga vid
sidan om grenljusen. Josef höll ett litet tal, innan han egenhändigt lade
den om mammas hals -- det blev en mängd varv, så lång var den.
Prästfrun rodnade som en flicka, när hennes äldste stod böjd över henne.
Lyckans tårar hängde i ögonfransarna. Vad kan vara ljuvare för en mor än
veta sig älskad av sina kära och se de kära älskande omkring sig? Det
stod också en gloria denna hälgafton kring lilla svaga mamma -- så många
kraftiga ättlingars mor.
I varje ögonkast barnen sände henne, såg hon, att de dyrkade sin mor. I
kväll hyste de yngre en avund, som liknade svartsjuka, till äldste bror,
som ensam haft något reputerligt att komma med.
-- Ni bägge ha skänkt era studentmössor, tröstade kyrkoherden och lyfte
sitt punsjglas.
-- Och jag, utropade Josef med teatraliskt patos, men ett slags vildhet i
ögonen, -- jag vill en gång presentera mig med en generalshatt.
Så överdrivet det Bragelöftet klingade, fanns det ingen, som ej
tilltrodde Josef vad som hälst.
Så full av upptåg och dessemällan ruvande inbunden han dessa dagar varit,
hoppades alla någonting stort av honom. Han syntes laddad med en kraft,
som för tillfället splittrades på ovärdiga småsaker. Men det krävdes
blott, att den kraften samlades, så skulle han erövra vilket mål han än
satte sig.
Hittills hade han fladdrat mällan de mäst olika mål och yrken; hade som
länsmansbiträde aspirerat på både kronofogdeuniform och ministertaburett,
som skogselev drömt sig i hovjägmästaregala och hade vid tjugufem års
ålder ej hunnit längre än till officersvolontär i Kristianstad.
Men alla bekymmer, han vållat -- det trodde alla fullt och fast --
hade berott på denna överströmmande kraft. Själva resultatlösheten
hade varit ett den kraftmedvetnes kungliga slöseri. Skulderna, som
betäckts med pappas växlar, hade åsamkats på nöjen, som blott anstodo
en galenpanna till officer. På en enda spelnatt hade strukit ett halvt
års kyrkoherdelön. Att pappa alltid hade klabb med affärer, berodde
till största delen på volontären. På en enda vecka hade han förlovat sig
och slagit upp med tre Kristianstadsflickor, och jämt hade han någon att
hänga sig i hälarna.
Han var så vacker, Josef, där han rörde sig i sin välsydda, civila dräkt,
inskuren som en geting i midjan, kragen i långa, uppstående, glänsande
snibbar, halsduken bländande vit, västen i ett modärnt, blommigt mönster
över det höga bröstet, benkläderna åtsittande som trikåer och stramade
av stropparna under skorna, samt håret i tupé. Systrarna funno det helt
naturligt, att han vann de skönas beundran, och bröderna, som för hans
skull ofta fått vara styvbarn, böjde sig omedvetet för äldste brors
företräden.
Pappa fann, att Josef påminte om general Cavaignac, vars porträtt stått
utställt i en bokhandel i Ystad. Mamma fann ingen annan jämförelse än
med salig kungen[6]. Med sitt utseende borde han kunna göra vad parti
han önskade, och de gamla hoppades också i hemlighet, att en förståndig
hustru snart skulle bringa honom nödig stadga.
Men ännu kom sig ingen för med en antydan. Denna hälgen var det något
ovanligt med Josef. Hans upptåg voro handgripligare, och hans oro var
större än annars. Själve pappa inskränkte sig försiktigt till defensiven,
och de andra funno det klokast hålla sig i periferien kring medelpunkten
Josef.
-- Det må jag då säga, erkände faster Jeanette, som, sedan hon beundrat
den vackra, tunna silkessjal, som var hennes egen julklapp, satt och
vägde guldkedjan i handen, -- vackrare smycke såg jag sällan. Lång som en
garnering, och så får den rum i gropen i ens hand!
Alla beundrade och måste beundra. Njutningen var just att känna, hur
liten och på samma gång tung guldbollen blev, att rulla och rassla med
den, så det klingade som trolsk och spröd musik, att veckla ut ormen i
hela dess längd, så att man måste resa sig, för att den inte skulle släpa
på golvet, och sedan lägga den om sin hals och prova, hur många varv det
blev på så många olika halsar.
Alla måste beundra -- Malena och Bolla och själva pappa. Det blev mycket
skratt, när gubben försökte få den om halsen och tappade alltsammans
innanför västen. Den kedjan var nästan tillräckligt att lysa upp hela
julkvällen med.
Den kedjan liknade en liten sol: den kunde både lysa och draga moln.
Men det kom senare -- när den ångande drycken upplöst fasters sirliga
högtidsordning. Faster fick ärenden till köket och måste dela på
uppsikten. Mamma var för mild för att inge respekt, och gamla mormor
nickade redan. Hon ämnade ej invänta julmåltiden.
Josef hade fått en skymt av en av sigenerskorna -- ett gult ansikte
och en svart blick: dem måste han se på närmre håll. I folkstugan blev
ett sorl, som överröstade pastorns gälla tenor, där han i matsalen
samspråkade med mamsell Mina. Bollas stämma jamade och gol; dessemällan
hördes sigenarnas sträva strupljud och sigenerskornas hesa och läspande
röster. Därutifrån höjde sig ett kutter, ett skratt och skriande, så
pratet i salen tynade och pappa måste dit ut ett slag och hälsa på sina
främmande gäster.
En god stund stannade han i samtal med hövdingen, som visade sig vara
en berest och språkkunnig man, vars hår och skägg blott kunde haft en
kristligare ans -- menade kyrkoherden. Lägerlukten blev dock prästfars
militärnäsa för stark. Han kom tillbaka med smått rynkade bryn och
skakande på huvudet.
Han hade sett efter, att ingenting fattades i välfägnaden: till och med
punsj hade han låtit bära dit ut. Och Bolla berättade flinande, att
fruntimren rökte pipa.
Alla förundrade sig över dessa underliga, långväga halvvildar, men
pappa, som började skaffa sig en florshuva, föredrog en dikt om
vandringsfolket av Béranger. Det var en eldig och munter dikt, och den
fick ackompanjemang av en guitarr från folkstugan. Kastanjetter smällde.
Någon dansade därute.
Studenterna hade blivit nyfikna. Punsjen hade stigit dem åt huvudet; till
och med Vilhelm var röd i ansiktet. De avvaktade knappt slutet på dikten
för att smyga sig bort till dörrgläntan, och Nanna och Marie-Louise
följde dem fnittrande.
Gustav retades med Nanna genom att sätta armarna i sidorna -- men genom
fönstren i armvecken fängslades hon av synen lika mycket som bröderna.
Det var ett underligt spel av skuggor i den halvljusa folkstugan. En
underlig tavla av vilda och mörka ansikten, en underlig lukt, en underlig
stämning. Men underligast var den lilla hednakvinnans dans.
Det var ingen dans som ibland kristna människor. Därtill hade hon först
och främst för litet på sig. Ingen kunde strax säga, hur mycket eller
hur litet -- så hjälpte ljus och skugga att kläda och avkläda. Men när
barm och armar stundom blänkte fram, eller när även en flik av magen
blottades, gick det en skälvning genom åskådarna. Nanna undrade, att den
lilla kvinnan varken frös eller blygdes.
I handen höll danserskan en liten trumma, vilken rasslade som en
pänningtallrik, och medan hon skakade den över sitt huvud, neg hon och
sträckte på sig och buktade på överkroppen med de bara, bruna brösten,
som en orm eller ål.
Hon varken valsade eller polkade; fötterna gingo ej i hastig takt; de
rörde sig stundom knappt synbart -- när de rörde sig, gledo de utmed
tiljorna, som om de lurade eller svävade -- som om hon velat smyga sig
över eller undan en fiende.
Därtill kom musiken.
Han, som spelade, var en svartskäggig och svarthårig liten man, vars
ögonvitor liknade knivblad. Själv påminte han om Rinaldo Rinaldini, om
vilken Nanna läst en bok med just detta ansikte på titelbladet.
Melodien var ej att bli klok på. Där var ett surr i guitarren som av en
bisvärm eller av en vind i skogen. Men där fanns en melodi, fast den
irrade och flög och gömde sig och försvann. Den gjorde en inte glad eller
rörd till tårar, som mammas musik i gula salen. Den plågade och gjorde
orolig, ty man fick aldrig fatt den riktigt -- även melodien tycktes
ständigt på flykt eller jakt.
Nu ökades takten. Melodien och dansen fingo hast. Dansrörelserna blevo
häftigare. Kvinnan slängde bakut med överkroppen, som tänkte hon bryta
ryggen i fallet. Hon vaggade på höfterna, som hon suttit i en repgunga.
Hon var smidig som en snok, snabb som en svala. Hon och musiken blevo
till ett, till en synbar, hörbar oro -- till en sträng, som dallrade i
ens eget huvud, ens eget hjärta; den lilla kvinnan liksom lockade en med
i sin takt, i sina toner.
Nanna hade smugit fram mällan bröderna. När hon kastade blicken bakom
sig, kunde hon titta upp i deras ansikten. Aldrig förr hade hon sett
dem sådana, upphettade, stelögda, fasthållna av den galna hednakvinnan.
Gustav och Vilhelm -- till och med Daniel …
Pappa och de andra anade visst ingenting. Han hade upprepade gånger
kallat på dem inifrån salen.
Nu kom faster i köksdörren.
Hon kom lagom att se sigenerskans oanständiga dans, ty att detta var
oanständigt, förstod Nanna av instinkt. Så uppförde sig varken Karna
eller Malena. Ja, Bolla, som förut flinat och gapat, vände sig bort och
blängde argt på sin man, den lille skräddaren, som hela kvällen suttit
orörlig vid ugnen och hutat åt barnen.
Faster flåsade till, ögonen stodo spända och kulrunda, mustasjerna reste
sig, men hon förmådde ej få ett ord fram -- så överraskad syntes hon.
Då slutade dansen. Sigenerskan kastade sig raklång -- det såg åtminstone
ut, som om hon velat kasta sig raklång på golvet. Nu föll hon i stället
i famnen på Josef, som tagit ett språng, så att han kom bakom henne …
Josef hade fått för mycket punsj. Nu gav han sig till att kyssa den bruna
varelsen.
Detta blev för mycket för faster Jeanette.
Det blev också de andra för mycket. Marie-Louise försvann, Daniel vände
sig bort. Rinaldo reste sig från bänken, och de mörkhyllta främlingarna
började snörvla någonting på sin rotvälska. Folkstugan var full av sorl
och rörelse. Men sigenerskan låg stilla i Josefs armar och lät kyssa sig
… på munnen, på brösten, på armarna … Nanna förstod ej, varför, men det
kändes, som om kyssarna träffat henne själv. Det kändes så angenämt,
liksom domnande …
Det var en skandal utan like. På själva julafton, i själva prästgården,
av prästens egen son! Faster fäktade med armarna utan att få ljud.
Jo nu, efter en lång, hes flåsning, nu kom det klang i trumpetrösten.
-- Jag ville bara fråga, skrek hon, så det skallade långt in i salen, --
jag ville bara fråga, vart mammas guldkedja tagit vägen?
Själva Josef lystrade och släppte hednakvinnan.
-- Guldkedjan, frågade han, -- ja, vem har guldkedjan?
Det blev ett ropande:
-- Jag lämnade den till -- och jag lämnade den till --
Och sedan en tystnad, varunder oroliga och skamsna blickar frågade och
svarade.
Alla kände sig lika skyldiga, alla hade haft kedjan i hand, ingen visste
längre, var den befann sig.
Faster liknade en rannsakningsdomare. Hon stod över tröskeln mällan
folkstugan och matsalen och sågs och hördes från bägge rummen.
I salen visste man ännu nätt och jämt, vad det var fråga om. Men därute
samlades misstankarna om sigenarbandet. Josef, vars hetta bytt föremål,
grep danserskan i skuldrorna och slungade henne handlöst mot flocken av
stamfränder.
-- Tjuvkona, ropade han, -- hade jag så visst fått låta pistolerna tala
--!
Han var gråblek, där han stod, en smula böjd, och en darrning, bakslaget
efter ruset, skakade honom -- Josef tog allting så häftigt denna julen.
Den lille hövdingen hade förstått beskyllningen och insett faran -- han
såg ut att frukta det värsta, där han ivrigt steg fram mot tröskeln.
-- Jak och mine folker --
-- Håll mun, röt Josef och gjorde en hotande åtbörd.
Men hövdingen tog blott ett steg närmare faster, kom liksom att stå
under hennes beskydd -- majoren vädrade misstänksamt.
-- Jak och mine folker, sade Rinaldo på sitt sträva, brutna mål, -- är
inge tjyver, vi icke hava sett kedja, icke hava kedja i vår egendom,
ingen hava sett kedja -- aldrik, o nej, i Jesu Kristi namn --
Faster fnös av förakt och kastade stränga blickar omkring sig, utan att
direkt synas bry sig om främlingen.
-- Är här ej nog hädat i kväll? Aldrig i min tid såg jag maken till
julafton. Ej nog, att man skall tåla den babyloniska skökan härinne med
all hennes -- stank och vederstygglighet -- nu skall man också frukta,
att hon fått förbund med hustjuvar --
Kyrkoherden hade skrämts upp av hennes ord, men utan att rätt förstå. I
matsalen hade underhållningen pågått glad och julelik, ända tills man
började ropa efter kedjan. Men var det alltså ytterligare någonting
annat? Vad försiggick ute i folkstugan? Prästfar kom, morskt trippande,
bort till dörren. På allas ansikten lästes ettdera häpnad och
förskräckelse eller skuldmedvetande.
Nanna, som hittills beundrat sin skäggige Rinaldo, sänkte huvudet mot
bröstet. Hon förmådde ej uthärda fasters blick, som stadigt var riktad
mot henne.
-- Jag tror, stammade flickan utan att se upp, -- att jag lämnade den
till Bolla -- eller att Bolla tog den ifrån mig --
Bolla rörde inte en muskel i sitt grova ansikte.
-- Passa sig, för vad hon säger, sade hon saktmodigt, -- en ska inte
skylla folk för mer, än en kan ta i sig igen. Och andra har också ögon,
ska jag säga lilla mamsellen --
Det klack till i Nanna. Hon förstod dubbelmeningen och tittade sig
förvirrad omkring. Men i intet av de nyfikna ansiktena omkring henne
fanns det hjälp.
Nanna blossade och svalde.
-- Jag -- jag är inte alldeles säker, medgav hon försagt och kände sig
växa nerför under Vilhelms förvånade sidoblick.
-- Har Nanna den kanske själv, sporde faster och betraktade henne med den
min, flickan blivit så van vid under de sista veckorna.
Nanna såg upp med en fullständigt slö uppsyn. Illamåendet tycktes komma
tillbaka. Det satt någonting tjockt i svalget, en tröghet förlamade hela
kroppen, tungan och hjärnan tego båda. Allt var ett virrvarr för henne.
Man började gå i dörrarna. Karna strök tätt förbi med ett fång tallrikar
på armen; flickan kände fläkten av kjolen, eller kanske var det draget
Sez Şved ädäbiyättän 1 tekst ukıdıgız.
Çirattagı - Prästgården: En Julhistoria - 05
- Büleklär
- Prästgården: En Julhistoria - 01Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4474Unikal süzlärneñ gomumi sanı 170625.7 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.33.5 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.38.4 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Prästgården: En Julhistoria - 02Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4629Unikal süzlärneñ gomumi sanı 170726.3 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.35.6 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.40.0 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Prästgården: En Julhistoria - 03Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4546Unikal süzlärneñ gomumi sanı 174725.0 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.34.1 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.38.8 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Prästgården: En Julhistoria - 04Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4592Unikal süzlärneñ gomumi sanı 171125.9 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.34.5 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.39.5 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Prästgården: En Julhistoria - 05Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4684Unikal süzlärneñ gomumi sanı 166326.7 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.34.9 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.39.5 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Prästgården: En Julhistoria - 06Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4644Unikal süzlärneñ gomumi sanı 173325.5 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.33.1 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.37.6 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Prästgården: En Julhistoria - 07Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4666Unikal süzlärneñ gomumi sanı 177726.2 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.34.3 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.38.3 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Prästgården: En Julhistoria - 08Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4713Unikal süzlärneñ gomumi sanı 166728.4 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.36.5 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.41.3 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Prästgården: En Julhistoria - 09Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4668Unikal süzlärneñ gomumi sanı 166127.9 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.36.4 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.40.5 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Prästgården: En Julhistoria - 10Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4675Unikal süzlärneñ gomumi sanı 180624.8 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.34.6 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.39.6 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Prästgården: En Julhistoria - 11Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4533Unikal süzlärneñ gomumi sanı 178423.7 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.32.2 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.36.4 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Prästgården: En Julhistoria - 12Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4754Unikal süzlärneñ gomumi sanı 170426.4 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.36.1 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.41.4 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Prästgården: En Julhistoria - 13Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4688Unikal süzlärneñ gomumi sanı 165027.9 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.36.3 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.40.7 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Prästgården: En Julhistoria - 14Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 72Unikal süzlärneñ gomumi sanı 5347.1 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.52.7 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.56.3 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.