Prästgården: En Julhistoria - 01

K. G. OSSIAN-NILSSON
PRÄSTGÅRDEN
EN JULHISTORIA
TREDJE UPPLAGAN


PRÄSTGÅRDEN
EN JULHISTORIA
AV
K. G. OSSIAN-NILSSON
TREDJE UPPLAGAN
STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
_Copyright. Albert Bonnier 1911._
STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1911


_Till Far och Mor_


I.

Genom trädgårdsfönstren silade en blek glimt av decembersolen. Utanför
reste sig en blågrå molnskiva, vars svängda kant skimrade som en stålägg;
men i de låga prästgårdsrummen gled strimman maktlös genom tidig skymning.
I matsalen stodo fyra dörrar öppna. Till folkstugan, varifrån köksstöket
trängde in, och där Bolla, hjälphustrun, redan en stund viskat och vinkat
åt mamsell Mina. Till salsförstun, varifrån tuppen och bandhunden ibland
läto höra sig, och där Mats, kusken, ömsom gjorde miner åt Bolla och
tafatta tecken åt mamsellen. Vidare till Minas kammare och hela raden
rum ända till gula salen, där den spröda klangen av ett åldrigt piano
och en tunn, men mjuk och ren sopran tonade. Samt till ämbetsrummet,
nedanför vars höga, nötta tröskel Mina höll på att vira halsbindeln och
knyta prästkragen på pappa kyrkoherden -- vilket faster Jeanette, som för
alltid avsagt sig, kallade att hänga bjällran på katten.
Det var en krånglig uppgift, isynnerhet i julskymningen. Den lille
kyrkoherden stampade med foten i det maskstungna golvet.
-- Sjutton hakar, sade han i ett strävt staccato, som han behållit från
lägertiden, -- blir du då aldrig färdig, sjåpagås?
-- Seså, seså, lugnade dottern med blid, kantig röst, medan hennes ord
stundom följdes av ett vanemässigt snörpande, -- pappa får väl ge sig
till tåls, tills jag hinner --!
-- Hinner, ja, ja, ja, förivrade sig den lille gubben med en vingsning på
halsen och en stampning för vart ord, -- hinner -- hinner -- du med din
senfärdighet! Hinner -- du är ett syndakors på jorden!
Mina sänkte undergivet hakan. Vinklarna om den ej längre unga munnen
djupnade. Blicken stod stel av ihärdighet. Händerna brådskade för att få
bukt med kragen. Allt medan snörpandet fick ersätta svar och förmaningar.
Under tiden ställde sig kyrkoherden att kisa i det gula, pappersklistrade
bjälktaket, trumma med tåhättorna mot golvtiljorna, knäppa med fingrarna,
muttra och gnola för sig själv.
-- Syndakors -- vad _är_ det för ett sakramenskat flån? _Vem_ är det, som
ställer upp dörrarna?
-- Ja, ja, mumlade Mina saktmodigt, -- snopp, snopp, om jag åtminstone
fått tända --
-- Eld på huset, nästan röt den lille prästen.
-- Eller åtminstone fått stänga, skyndade Mina att tillägga, -- så att
tjänstfolket, snopp, snopp, sluppe höra pappa svära i själva julveckan,
snopp, snopp!
-- Jag skulle baresta fråga, hördes kusken lågmäld från förstudörren.
-- Mamsell, mamsell, väste Bolla från folkstugan.
-- Sjutton hakar, trätte kyrkoherden utan att ta blicken från taket, --
vem är det, som eldar för fåglarna? Stäng dörrarna i herrans namn!
De två dörrarna gledo ljudlöst igen. Mamsell Mina gjorde en rörelse som
för att tillskjuta sin egen kammardörr.
-- Låt vara, låt vara, ropade prästfar ivrigt, -- vill du missunna mig
höra mamma sjunga?
-- Pappa lär inte höra stort, så som pappa tar till vägs, snopp, snopp!
Och mamma lär inte kunna sjunga, snopp, på det viset!
Kyrkoherden vart med ens alldeles lugn. Rynkorna i hans slätrakade,
åldrade läskarlsansikte glättades. Den långa näsan, svagt buktad på
mitten, pekade orörlig mot taket. Det gulblonda, ännu ogrånade håret
smetade, snedkammat à la Walter Scott, högtidligt fram över panna och
tinningar. Han bevarade sin stillhet under en hel minut, vilken hans
dotter begagnade att knyta fast kragen nummer tre -- de två exemplaren
lågo redan tillskrynklade i pinnsoffan.
Sången klingade tydlig in i tystnaden.
-- I ro--o--sens doft, i näkterga--lens gömma, där fri--den bor
emä-ä-ä-ällan bä-ä-ärg och dal, sjöng sopranen. Koloraturen pärlade på
de högre lägena, och ackompanjemanget blomstrade yppigt på de gamla
tangenterna.
Organen var inte i sin första ungdom, men klang ännu frisk. Det
operamässiga föredraget värmdes av en vek och odlad känsla, som måste
gripa känslig publik.
Det blossade på Minas magrade kinder; snörpandet hade upphört. Den lille
prästen hade fått fuktighet i ögonvrårna, och hans smått hesa stämma
gnolade lågmält med.
-- Seså, pappa, viskade Mina sakta. Hon kastade en granskande blick på
sitt värk. Så ville hon smyga sin väg till folkstugan.
Kyrkoherden utförde en soldatmässig vändning på klacken.
-- Mina, kallade han halvhögt.
Mina kom genast tillbaka.
Hennes far lutade sig långsamt fram och kysste henne på pannan. Hans
beniga knog snuddade en sekund smeksamt vid hennes kind.
Men liksom om han ångrat sig, gjorde han så vänster sväng och satte
foten hårt i, när han marsjerade in på sin ämbetskammare.
Mina torkade förvirrad av pannan med förklädssnibben. Hon var inte
bortskämd med smekningar och hade hunnit den ålder, då en kvinna blir
skygg till och med för fader och broder.
Hon böjde sig ner över kaktuskrukorna på ribbrädet och kastade också
en blick uppåt himmelen. Där hade den blå molnskivan vuxit till en
skrämmande höjd. Skogsranden därunder låg alldeles svart.
-- Det blir snö, mumlade hon, -- pappa får ta kareten och
vargskinnstulubben.
Därmed skyndade hon ut i folkstugan, och nu syntes det, att hon haltade.
Lytet var tydligt, fast hon vid sakta gång och i andras närvaro mödade
sig att dölja det.
I folkstugan hade hon så när stupat över Bolla, som var sysselsatt med
att snatta kaffebröd ur järnugnen -- raka vägen ur ugnen i kjolsäcken,
medan kryddvärmen strömmade ut i stugan och möttes med deglukten från
köket.
Mamsellen sade ingenting, ändrade knappt ett veck i sitt blida, tåliga
ansikte, och Bolla reste sig med stort lugn. Hennes breda, grova kinder
svettades endast av ugnsvärme och julbrådska. Hon öppnade gapet och
tandraderna kring ett av sina ljudlösa skratt och frågade i nästa
andedrag:
-- Spiskammarnyckeln, vet mamsellen, var på lag den kan ha kommit hän?
Faster Jeanette --
-- Faster Jeanette?
Mamsell Mina rodnade djupt. Pupillerna irrade villrådiga, som om de i
tomma luften jagat den förkomna tingesten.
-- Snopp, snörpte hon, -- snopp, snopp, det hände väl, när pappa ropade
mig in, och nu minns jag inte, var jag kan ha --
Bolla fläckte åter upp munnen kring alla de vita tänderna.
-- Faster är i stärset,[1] sade hon och såg ut att ännu ha åtskilligt
otalt med ugnen.
Mina haltade ut i köket. Därute klappade degen, rakan skrapade i
ugnsgapet, alla händer hade bråttom, och träskorna rörde sig som pändlar,
med täta knäppar, på tegelsättningen.
Huggedrängen hade fäjat stenugnen och stack just brödspaden fullastad dit
in. Framför bakborden, där det rök av mjöldamm, moltego pigorna, ältade
och formade, så de knappt nändes blinka, högtidliga och vitklädda, med
uppkavlade ärmar, pudrade armar och vita huvudkläden.
Långa led av degkakor lågo fulljästa och mjöliga och väntade spaden.
Den grövre degen började ösas ur trågen, hälldes upp för att omknådas,
delas, formas, mjölas och få omjäsa. Rättnu var det bara kavringen kvar,
svart som torvmull, doftande som ljunghonung.
Faster Jeanette fanns ej häller här. Men vid ett hörnbord kavlade
Marie-Louise klenätdeg. Hon stod klädd som en av pigorna, i huvudduk och
köksförkläde, armbågarna blottade och de fasta, vackra armarna svävande
fram och åter över bordskivan. Ena handen strödde mjöl, den andra
trissade ut kakorna.
Minas blick följde bekymrad den yngre systerns rörelser. Där var fart och
eftertanke i allt vad Marie-Louise tog sig för. Aldrig skulle hon förlagt
spiskammarnyckeln och behövt försinka de andras sysslor. Så ung hon var,
följde där respekt med henne; hennes sporre uträttade halva arbetet.
Pigorna vågade varken söla eller slamsa. Huggedrängen ville nog gärna
nojsat med töserna, men höll sig i skinnet i närvaro av unga mamsellen.
Så snart Marie-Louise flugit ut i brygghuset, passade han på att rama in
livet på Malena och daska Karna i stussen -- han struntade i, om gamlan
såg på eller inte.
Brygghusugnens dån och hönsens och ankornas dödskackel -- slakten pågick
just därute -- dränkte alla svagare ljud. Men Malena och Karna härinne
viskade sina nödrop, ty i nästa nu stod Marie-Louise i sin vrå, och
flickorna skulle sjunkit genom golvet, om hon råkat överraska dem.
Mamsell Mina knep samman ögonen och riste på huvudet, hon led av att
höra kacklet. Men i detsamma spärrade hon blicken åter på vid gavel --
brygghusdörren gick, och faster Jeanette kom in i köket.
Faster -- änka efter en bror till kyrkoherden -- var bred och karlavulen,
mörkröd i ansiktet, hade stubb på hakan, grå mustasjer, en stämma som en
signalkornett och ögon runda och svarta som blykulor.
Bror Josef, volontären i Kristianstad, kallade henne aldrig annat än
majorn. Men hennes axlar buro, utan att svikta, hela hushållet, och den
vita bindmössan satte skräck i andra än Josef.
Måhända hade Bolla hört dörren gå, ty hon stod redan på folkstutröskeln.
Huvudklädet hade kasat ner på halsen, så att man ibland såg den platta
nacken, som ringades av tunna, blonda flätor. Hon hade falska, vattengrå
ögon, som alltid dolskt vinklade uppifrån eller nerifrån, men också
alltid logo mot någon -- när hon skrattade, lät det som en väsning.
Hon spärrade munnen på vid gavel mot huggedrängen, men slöt den igen,
när hon upptäckte husets härskarinna. Mot henne log hon aldrig, och hon
vände sig inte häller nu rakt fram till faster Jeanette.
-- Är unga mamsellen här, sporde hon och kliade sig halvt förläget i ena
armhålan, -- jag trodde annars mamsellen satt i vävbänken.
-- Väven är lyckligen nerskuren, svarade Marie-Louise utan att se upp
från sitt arbete.
-- Jag har själv synat den, smattrade rösten i brygghusdörren, -- före
jul lär ingenting bli vävt.
Faster flåsade till och torkade sitt upphettade ansikte med förklädet.
Mina flyttade olycklig undan ögonen; bland alla dessa flitiga tycktes hon
ensam utan gagn. I tankarna grävde hennes fingrar oroligt i den vida,
djupa kjortelsäcken.
Plötsligt blev hon häftigt varm, pannan fuktades; ur stånd att se någon i
ögonen, lät hon blicken fly ut genom fönstret.
Där ute varsnade hon kusken, som, bestövlad och krokig i knäna, gick på
trappan och eldade sig en åkarbrasa. Hästarna, halvt dolda av kuren,
krökte på halsarna och frustade; ångan stod dem ur näsborrarna likt
vita strutar, och hovarna stampade i broläggningen. Karo kröp villrådig
omkring framför sin koja och gnydde i kapp med länkarna. Katten travade
längs stenfoten, medan ett par hönor ängsligt flaxade och trippade
framför honom. Men upp över allégaveln åkte det tunga blå molnet, och
luften skumnade redan.
Gudilov, att Mats haft vett spänna för kareten!
Pratet omkring henne pinade Mina i öronen. Bolla och faster hade
fått pratkvarnen i gång och malde nu lika ivrigt bägge. Vad de sade,
uppfattade Mina ej. Hon bara önskade, att någon av dem snart ville ge sig
ut i brygghuset.
-- Spiskammarnyckeln, ja, det var så sant, upprepade en onaturligt len
stämma, -- var på lag kan mamsellen ha lagt --?
Svetten på pannan kändes alldeles kall; Mina stod och längtade sig långa
vägar från köket. Hon kände, att faster stirrade på henne. Att ljuga var
en svår synd, isynnerhet så nära en högtid, men om ändå Vår Herre ville …!
-- Sjåpagås, genljöd det i hennes öra, -- sjåpagås, som --
-- Bara är till ogagn, ifyllde gamla mamsellen i tankarna, -- »sjåpagås,
syndakors --»!
Hon spratt till, lystrande som en uppskrämd häst. Det var inget genljud.
Någon ropade henne värkligen, pappa --
-- Var håller du hus, hördes kyrkoherdens röst, -- syndakors, var håller
du hus? Pälsen -- varför är inte pälsen tillreds? Tänker du hindra mig
att resa, människa?
-- Å gudskelov, tänkte mamsell Mina. Det liknade en löst förtrollning --
nej, en bönhörelse.
I en blink hade hon handen ur kjolen, räckte med sänkt blick den bastanta
nyckeln åt faster Jeanette och haltade, döv för utrop och skratt, pappas
snubbor med lätt hjärta tillmötes.
Vad betydde alla sjåpagås och syndakors mot de svarta, muntra kulögonen
och Bollas falska väsning?
Men pappa var i dag ej lätt att göra till lags. Knappt hade Mina
försvunnit i dörren till ämbetsrummet, förrän samma dörr än en gång for
upp och kyrkoherden begärde få veta, var Nanna huserade.
Den smått hesa lilla rösten skar in genom pratet och munterheten i köket.
Allt kom i uppståndelse. Vem hade nu, nu i julstöket, tid att tänka på
Nanna? Hade kyrkoherden glömt, att det i morgon var både en söndag och en
födelsedag?
Den lille prästen stampade i golvet, som alltid, när han var ur lynne.
Han ville se Nanna genast, genast!
Alla ropade i munnen på varandra. Var fanns Nanna? Var fanns den
obegripliga ungen? Vem hade tid att leta efter Nanna? Var skulle man få
tag i henne? Var, var? Osynlig som hon mästadels varit på sista tiden!
Det gick ett sting genom samtliga samveten. Nanna fick i all denna
brådska ströva omkring utan tillsyn. Omöjligt att hålla reda på, var hon
vistades och vändes: än fanns hon här, än där, än ingenstans särskilt och
det sista väl mäst.
Faster glunkade om, att lille prästen gick och sörjde; sörjde pastor
Håkansson, som varit så helig på ljusa dan, och som knackat på pigornas
fönster om nätterna. Lille prästen lugnade sig väl inte, förrän
domkapitlet skickade honom ett nytt exemplar ur samlingen.
Men det var inte bara det. Gubben hade hörts så där knarrig egentligen
sedan sista postdagen. Han hade i en fart ryckt till sig väskan, bläddrat
igenom sin packe och sedan snäst åt postiljonen -- som om kronans betjänt
kunnat hjälpa, att kyrkoherden väntade brev från sönerna.
Där stod han nu, hade redan krupit i pälsen och blåst upp sig till sin
tredubbla vidd. Det glimtade humoristiskt över gamla fasters ögonkulor:
sannerligen liknade han inte en arg igelkott med alla taggarna spärrade!
En underlig tid att fara på besök, lördagsmiddagen,
predikoberedelsetiden! Och till katolska grevinnan på köpet!
Emällertid fick man väl söka ta reda på Nanna. Lille prästen frågade
ju efter Nanna varannan halvtimme nu för tiden -- stackars barnet för
rästen!
Faster och Bolla gåvo sig att leta, bägge två; letade i gästrum,
brygghus, torvhus, skrubbar och handkamrar -- vad hjälphustrun så
hittade, inte hittade hon Nanna. Nanna hade ånyo begett sig till
ingenstans.
Kyrkoherden stampade; han hade en hel predikan på läpparna, men måste
vänta med den till dagen efter. Han fick inte låta uppehålla sig längre.
Det blåa molnet gled fram som ett ofantligt lock av järnbläck: rättnu
kunde luften bli skum som i en gryta, och resvägen i dag var ändå
halvannan mil.
Men i matsalen, i förstugan, på stentrappan, ja, på fotsteget och i kuren
fortsatte han att snäsa och muttra.
Nanna var en Springfält, yrhätta, odåga, en fara för sitt hem! Nanna
kunde hitta på att göra dem husvilla, leka med fosforstickor i torvhuset
eller förkyla sig på gården eller bryta benen av sig på logen eller --
-- Adjö, lille präst, ropade nu fasters mässingsstämma. -- Adjö, och
predika för hedningskan i stället!
-- Adjö, adjö, instämde Mina och Marie-Louise och lilla mamma; även
kyrkoherdefrun hade, trots alla varningar, kommit ut på trappan. Hon stod
där, liten, blond och fin, med sin rena profil och sina alltid tårade,
havblåa ögon -- långt mera flicklik än någon av döttrarna. Hon ryste i
vinterdraget som ett ensamt löv.
Pappa viftade så där halvnådigt med renhudshandsken, men då han upptäckte
sin hustru, lyste han upp. Han lutade sig fram över fotsacken; det såg
ut, som om han velat säga någonting vackert och ömt.
Men faster dränkte första stavelsen i ett nytt adjö, som liknade ett
kommando, och stirrade så barskt på Mats kusk, att denne liksom till
försvar slog klatsj med piskan. Hästarna stegrade till och togo sats.
Kareten vaggade, likt ett äldre fruntimmer, långsamt åstad mällan
lindarna i utförsbacken. Nu försvann åkdonet i vägkröken.
Faster hade redan lagt sin sjal om axlarna på lilla mamma och kört henne
in i förstugan och matsalen.
-- Jag skall lära henne, hotade majorn med överdriven barskhet, så att
husets fru log ett tårfyllt leende. -- Står hon inte och ryser i kylan
dagen före sin födelsedag! Akta sig att fresta försynen, hör hon, lillan!
Lillan försvann, alltjämt leende, gnidande sina späda händer, i Nannas
rum på väg mot gula salen.
Faster Jeanette vände sig långsamt mot Marie-Louise. Hon skrattade sitt
gälla, världsvisa skratt.
-- Gud nåde Nanna, när lille prästen kommer tillbaks, om inte
födelsedagen kan tjäna som åskledare eller hon har lämplig nödlögn till
hands! Apropå, har någon sett efter i gula salen? Kanske sitter hon
rentav där -- bland de andra blåstrumporna!


II.

Nanna hade inte anat det ringaste. Hon låg uppe på vinden och rotade i
gamla luntor, låg på en ullsäck och hade svept en sjal om axlarna.
På golvet stod en handlykta, vars ena söndriga glas var vänt ifrån
pappershögarna -- så undvek Nanna eldfara och överträdde inte förbudet;
ty en lykta var någonting helt annat än ett ljus.
Mina brukade för rästen bränna ljus halva nätterna, Nanna visste det
mycket väl. I jämförelse med Mina, som ställde sin rankiga stake mitt
ibland alla brevbuntarna, kunde Nanna känna sig så gott som oskyldig.
Men därför var det ju inte nödvändigt att skvallra om allting för pappa,
som varje kväll måste ha reda på, var hon hållit hus under dagen. Pappa
trodde, hon brukade sitta i torvhuset, dit hon alltså varje dag måste gå
en tur för att kunna säga, att hon varit där.
Det inbragte ibland en luggning i flätan eller en örfil av tre fingrar --
de två voro böjda av en kramp -- vilket egentligen förvandlade örfilen
till en klapp. Men gärna vad som hälst, bara hon slapp bekänna sanningen!
Här uppe fanns en hel del läsning, som inte fick rum nere på hyllorna --
originalupplagan av _Then swänska Argus, Siebenhundert Anecdota_ från
mitten av sjuttonhundratalet, en _Milton_ med kopparstick från 1751, ett
tjog _dissertationes_ från Lund och Upsala och en mängd andra rariteter.
Här uppe slumrade böcker från farfars tid, förskräckliga böcker, som inte
tolererades nere i bokkammaren, hur tolerant pappa annars var. Farfar
hade varit präst, men samtidigt rabulist. Om honom talades aldrig annat
än i dunkla ordalag -- och hans böcker passade inte för prästdöttrar.
Nanna hade med fjortonåringens bävan slagit ner på de farligaste. De
farligaste och de svåraste, det var hennes två specialiteter.
Uppslagen framför sig hade hon en bok, som hon hört pappa fördöma för
bröderna. Hon visste, att Gustav läst den nere i Lund; Josef hade genast
frågat, om den fanns på svenska, och endast Daniel hade haft karaktär att
motstå frestelsen.
Boken hette _Candide_ -- Candide av Voltaire. Nannas späda kinder
blossade åt den tredjedel hon förstod; de blossade lika mycket av
vetgirighet som av någonting annat, blossade av en underlig, sugande
vetgirighet, som brände genom kropp och själ. Endast hjärtat förblev
kallt, förstockat emot pappa och de förebråelser hon hörde susa i draget
under de tjocka spindelvävarna.
Pappa bar för övrigt själv skulden. Det var han, som drivit henne in på
de mörksens stigar, där hon nu varje dag vandrade.
Pappa hade en dag vänt upp och ner på huset för att få tag i Ὁ Ευθύφρων
τοῦ Πλάτωνος.
Det var en bengul gammal svinrygg, som brukade vila sig intill så många
andra bengula gamla svinryggar. Någonting omoraliskt fanns inte i den,
ty ingen av bröderna så mycket som tittade åt den under ferierna. När
pappa plockade fram den, var det mäst för att skriva någonting på
försättspapperet eller titelbladet -- såvida där ännu fanns plats över
att skriva på.
En dag ville pappa ha tag i den. Han letade genom alla hyllorna -- ja,
till och med bakom och under dem --; Nanna kunde ännu höra stötarna av
käppen och gubbens flåsningar i det bolmande dammet. Men borta var och
förblev Eutyfron.
Pappa letade på skrivbordet, bredvid och under det och i lådorna. Han
nästan dansade i sin otålighet, men Eutyfron stod inte till att upptäcka.
Nanna satt hela tiden på syster Minas kammare och lyddes och höll andan.
Dörren stod på glänt, och hon bara inbillade sig, att hon läste, men
svinryggen knakade under hennes fingrars grepp.
Hennes första tanke hade varit att komma springande med boken och till
tack eller straff ta emot pappas hårdhänta smekning. Men gubben hördes
allvarsamt vred, halvt utom sig, och hans vrede förlamade henne.
Hon förstod, att det skulle vankas mer än bannor, kanske risaga -- som
hon ej var fullt viss att ha vuxit ifrån. Hon förstod ej strax, vad ont
hon gjort, men när stort folk råkat ur lynne, kallade de det oskyldigaste
en synd. Och pappa hade fått leta alldeles för länge.
Nanna hörde Mina betitlas sjåpagås och syndakors och höll på att
skynda fram och röja sig. Men i detsamma smattrade fasters stämma, och
brottslingen förlorade modet. Fasters ögon tittade rakt igenom en, och
sedan de tittat, skrattade de ut en. Fasters ögon påminte om honom, vars
bok låg uppslagen på ullsäcken framför henne.
Nanna hade känt, att hon gjorde orätt, som teg. Hon hade hoppats, att
någon skulle kommit in i Minas rum och upptäckt henne. Hon hade berett
sig på ett par örfilar, som hon skulle tagit emot utan att gråta.
Men ingen hade kommit; ingen tog henne i förhör; ingen föll ens på den
tanken, att lilla Nanna kunde bry sig om grekiska böcker. Pappa låddes
inte veta, att hon under ferierna läst för bror Daniel. Pappa och de
andra hade skrattat, därför att hon bara var flicka och alltså varken
skulle till gymnasiet i Lund eller till det i Kristianstad. Ingen visade
någon tro till, att en flicka kunde lära sig grekiska.
Fasters runda ögon skulle skrattat högre än alla de andra. Det var
fasters skull, att Nanna bet tänderna samman och teg. Grekiska: tycker
någon det? Som om inte franska vore gott nog åt en flicka!
Av Eutyfron begrep hon visserligen bara vartannat ord -- och meningarna
begrep hon inte alls; de voro så krångliga. Men med Xenofon redde hon sig
utmärkt, där var hon nästan lika styv som bröderna, och i Odysséen hade
hon skanderat hela tre sånger -- pappa skulle bara veta!
Sedan det blivit tyst i huset, hade Nanna först ämnat ställa boken
tillbaka i luckan. Men så kom hon att tänka på värkan av upptäckten --
nytt larm och nytt förhör och ny ängslan. Misstankarna skulle till sist
falla på henne. Det var klokast att vänta några dagar -- tills boken var
glömd och liksom av en händelse stod, där den hittills -- ja, kanske hela
tiden -- stått.
Nanna hade gömt Eutyfron bland luntorna på vinden. Av dagarna blevo
veckor, av veckorna månader, men ju närmare det led mot jul och mammas
födelsedag, dess knarrigare lät pappa. Nanna hårdnade till av ständigt
gnat; nu varken vågade eller värdigades hon sätta boken tillbaka. Den
fick så gärna bli liggande, där den låg.
Men hyllorna därnere fingo stå alldeles i fred; hon tordes knappt titta
åt dem. Måste hon genom rummet, smög hon förbi i ängslad hast utan att
ens vända på huvudet. I förbifarten kände hon bokluckan som ett svart,
rannsakande öga; hjärtat klappade, och hon visste ej rätt, var hon skulle
göra av händerna.
Hade ej alla haft så bråttom till julen, skulle de undrat över
förändringen; Nanna var sig inte lik. Hon rodnade och bleknade för minsta
tilltal. Det var förbi med alla snusförnuftiga infall och omdömen. De
skiftande bruna ögonen -- ett arv efter farfar, sades det -- det enda
vackra på den fjortonåriga fölungen, skyggade till och med för mammas
milda blick. Den lillgamla tösen med det slätkammade håret, den blänkande
pannan, den vassa näsan och äggtoppiga hakan smög som en främling genom
rummen i sitt hem och var halva dagarna försvunnen, ingen visste vart.
Nanna läste inte längre Platon, han låg glömd eller gömd -- gömd som ett
samvetsagg -- under en dammig hög predikningar. Nanna läste i stället
Voltaire. Den ena synden drog den andra med sig.
Nanna kunde ej påstå, att den boken gjorde henne lycklig. Den liknade
en virvlande häxdans, i vilken hennes inbillning dansade med. Boken
införde henne i en sällsam värld, där människorna buro elaka, förvridna
ansikten. Det talades där ofta om solen och södern, men allt där liknade
mera ett vinterland. Alla ord voro som snö, alla blommor som isblommor.
Allt syntes hårt och ovänligt. Människor, som ena stunden togos i famn,
stuckos i nästa ögonblick med sablar. Alla förde vassa ord på tungan, men
allra värst var det med dem, som höllo varandra kära …
Nanna förstod ej varför, men kinderna glödde ibland, hjärtat bultade, de
bruna råögonen stirrade vida och blinda mot den skumma loftsdagern.
Varje söndag efter mässan föresatte hon sig att ställa Platon på hans
plats och undvika skräpvinden. Hade någon enda bara haft tid, hade pappa
haft annat än bannor för henne någon enda gång de råkades, skulle isen
varit bruten --!
Till julen fördubblades också ämbetsgöromålen, ökades utgifter och
bekymmer, och i år stod något viktigt på inne i Lund. Nanna begrep
alltsammans, bröderna hade skvallrat för henne i somras. Ja, hon begrep,
varför pappa var knarrig och jäktad -- men något inom henne hade börjat
växa i kapp med henne själv, något ömtåligt och oförklarligt … alltså
bevarade hon sin kalla, skyddande skorpa. Hon var snart inte längre
husets barnunge, på nyåret skulle hon börja läsa sig fram, och sedan
var hon en särskild person. Hon studerade de andra som sig själv -- och
misstänkte dessutom, att Bolla bevakade henne.
På vinden var lugnt och fredat; det förbjudna där uppe sög och tvingade.
Nanna måste dit upp, hon måste, och i ett ensamt ögonblick gick det i
susande fart uppför stegen. Den gamla lyktan hade hon stående däruppe,
och i folkstugan nallade hon ljus och fosforstickor.
Nanna låg på ullsäcken med en sjal över skuldrorna. Framför henne
upprullades historien om den enfaldiga Cunégonde och den oskuldsfulle
Candide, vilken förövade så många fula brott. Pococuranté talade illa
om allt och alla: han påminte litet om klockaren -- och den hederlige
Pangloss började få pappas ansikte: hon kunde helt enkelt inte hjälpa det.
Fjortonåringens mörka ögon vidgades och klippte mot dunklet. Runt
henne och boken slog lyktskenet en bävande trollring. Desto svartare
djupnade mörkret därutanför. Vrårnas skuggor nådde varandra med långa
fingrar högt uppe i taket, och under själva åsen vaggade tjocka, gråa
spindelvävsvingar i den uppåtdallrande värmen. Ibland kilade en råtta
trippande över golvet. Och då och då prasslade en dragfläkt i halmen vid
stegluckan.
Utanför ljusrunden var allting ensamt och öde, ett hem, som hon nu endast
till hälvten tillhörde. Och ljusrunden själv var en magisk cirkel, varmed
en häxa höll henne trollbunden. Ljusrunden liknade ett fönster, varigenom
Nanna stirrade in i det ondas värld.
* * * * *
Från gården hördes ett kackel, som om räven gjort julbesök bland hönsen.
Så blev det tyst igen, och Nanna kunde tydligt uppfatta klampet av skor
och träskor på tegel- och stengolven i kök och brygghus. Så skällde Karo
avskedsskall. En vagn rullade på gården -- det var pappa, som for på
uppvaktning till katolska grevinnan.
I samma ögonblick uppfångade Nanna knäpparna av träskor mot stegpinnarna.
Hastigt blåste hon ut lyktljuset och tryckte kinden orörlig mot bokhögen.
Så låg hon stilla och väntade, beredd på upptäckt, men med en svag