Molnbilder: Dikter - 1

  
  MOLNBILDER
  Dikter
  
  af
  JOHANNES ALFTHAN
  
  Författarens FörlagWiborg, 1853.
  C. Holmströms Boktryckeri.
  
  
  
   Die Sehnsucht und der Träume Wehen
   Sie sind der weichen Seele süss,
   Doch edler ist ein starkes Streben
   Und macht den schönen Traum gewiss.
   _Uhland_.
  
  
   Imprlmatur: C.A. Sanmark.
  
  INNEHÅLL:
  1850.
   Menniskans Brud.
   Stjernehelsning.
   Den sköna Bilden.
   Stjernesången.
   Min Blomma.
   Dödens Val.
   Det sköna Bandet.
   War det väl för sista gången.
   Min Sångmö.
   Ord egnade ----.
   Döden.
   På Wahvaniemis Strand.
   Tankens Seger.
   Det nya Lifvet.
   Slummersång.
   Den sista hjelpen.
   Det höga Målet.
   Italine.
   Den unga Modren.
   Ett kärt Besök.
   Afsked till Hemmet.
   Hvar finnes Gud.
   Wiborg.
   Imatra.
   Den nya Verlden
   Louise de la Valliere.
  1851.
   Rosa.
   Winterrosor.
   Sirenerna.
   Sommarsaga.
   Leende Minnen.
   Stig sakta, sakta.
   Anna.
  1852.
   Irene.
   Ånger.
   Kom låt oss resa all verlden kring.
   De Tre.
   Stjernefärden.
   Qvinnan.
   Vid Agnes Död.
   Fantasie på Agnes Graf.
   En Saga.
   Jag tror på Dig.
   Molnet.
   Hvita Moln.
   Gråa Moln.
   Svarta Moln.
   Sagan om Jätten som blef Dvärg.
   Är det verkligen omöjligt.
   Det ringer i Öronen.
   En Ögonsaga.
   En utflygt i Lifvet.
   Eden.
   Marie.
   Domen.
   Den finska Ynglingen.
   Nyårshelsning.
  
  
  
  1850.
  
  
   Menniskans Brud.
  
   Ej den tviflandes dystra löje,
   Ej den sörjandes klagoljud,
   Ej den döendes sista suckar
   Till en mild och barmhertig Gud;
   Icke detta jag nu besjunger,
   Nu besjunger jag menskans brud.
   Nu besjunger jag hennes ögon,
   Ljufligt tolkande hjertats glöd,
   Nu besjunger jag kindens fägring.
   Frisk och liflig och rosenröd;
   O, för henne ger allting vika
   Sorg och tvifvel och dyster död.
   Kom, du tviflande fräcka sälle,
   Kyligt löje uppå din mund;
   Kom och se genom dessa ögon
   Ned i oskuldens hjertegrund,
   Se, och högt skall du då förnimma
   Lifvets värde i samma stund.
   Kom dn bleka, du sorgsna broder,
   Vederqvick dina ömma sår,
   Vederqvick dina sjuka ögon
   Här, vid glansen af denna vår;
   Se, ja, se i de milda ögon,
   Och din smärta i doft förgår.
   Du, o döende broder, hvilken
   Svårt försakar på lifvets färd.
   Bida stilla -- jag sakta leder
   Bruden fram till din hufvudgärd.
   Ljuft omstrålad af hennes blickar
   Börjar gladt du din himlafärd.
   Ljuft det blifver för dig, i himlen
   Tälja sagan om denna brud.
   Glädje lyser i englars ögon
   Wid den sagan om henne -- Gud
   Ler åt menskan, att menskans ande
   Lycklig funnit en sådan brud.
   Nämn dess namn för Guds hvita englar,
   Säg att sången är jordens skatt,
   Säg att sången på sina vingar
   Höjer jorden ur dyster natt.
   Säg att menskorna vid dess toner
   Blifva vackra och leka gladt.
   Tälj för englarne i Guds rike,
   Hur vi sjunga, vi små också;
   Att, fast dömda till grusets lagar,
   Ljuft vi älska vår jord ändå.
   Säg att bröderna här med sången
   Andens blommor i lifvet så.
  
  
   Stjernehelsning.
  
   Det var en mörk Oktobernatt
   Derute stormen gick,
   Vid fenstret Italine stod
   Med skum och sorgsen blick.
   Hon såg dit ut i regn och vind
   Så kall om panna, blek om kind.
   Dess läppar skälfde som till bön,
   De rosenröda två,
   Och barmen blyg, och underskön,
   Sågs högt i vågor gå.
   Hvad sörjde hennes veka själ,
   Hvad sörjde Italine väl?
   Då bröt ur natten fram ett ljus
   Ur natten mörk och kall,
   Och genom stormens vilda brus
   Och genom regnets svall,
   Det trängde dit, der tärnan stod.
   Det var en stjerna, blid och god.
   Och vänligt föll dess vackra sken
   På Italines kind.
   Hon var i natten ej allen,
   Allen med storm och vind.
   En himlasyster hört dess bön,
   En liten stjerna underskön.
   Jag bringar dig en helsning varm,
   Jag hört den, der jag gick.
   Den kom utur en dödmans barm,
   Utur en brusten blick:
   Det var din älskling som jag såg,
   Högt höjd på hafvets vreda våg.
   Han såg mig och han ropte matt:
   O hulda himlavän,
   Framför till henne, du, i natt
   Min sista helsning än!
   Och vågen skjönk, han skjönk med den
   I dödens famn din trogna vän.
   Och stjernan log sitt löje klart
   Till tröst for systerns ve;
   Det blef så tyst, så underbart,
   Och stormen tystnade;
   Och molnen svunno. Himlens ljus,
   De logo ned på jordens grus.
   Hvem såg i natten flickans bild,
   Liftom och utan ljud,
   Så undergifven och så mild,
   En enka såsom brud?
   Ett löje sågs blott skyggt och matt,
   Och stjernan nickade: Godnatt.
  
  
   Den sköna bilden.
  
   O, kunde jag mig smyga
   Intill ditt läger nu,
   Och se dig vackert hvila
   I drömmens sköte ljuf.
   Jag ville flägta myggan
   Ifrån din friska kind,
   Jag ville öppna fenstret
   För doftrik morgonvind.
   Din barm är lugn och ljuflig
   En drömomgjuten vår. --
   Säg, hvilka drömmar tecknat
   Der sina blomsterspår?
   O, drömmer du om rosors
   Om liljors klara kalk?
   O, drömmer du om annat
   Kanske, du lilla skalk?
   Du är väl ej en skönhet
   Ur någon lång roman.
   Den vackraste ej heller
   Uti den lilla sta'n.
   Men -- hvad ej många äga,
   Det har du qvar ännu
   Ikring ditt anlet gjutet,
   Din barndomsfrid, så ljuf.
   En sällan skådad värme
   I hvarje drag och min,
   Och tusen ömma löften
   På läpparnes rubin.
   Jag vill en stund här sitta
   Och läska godt min själ;
   Som vandraren i öknen
   Gör vid oasen väl.
   Oas i lifvets öken,
   Hur' har jag träffat dig!
   O ljus i lifvets töcken,
   Hur' teddes du för mig?
   Det fins en vacker saga
   Om genier och ler,
   Men menskorne, som mognat.
   Tro ej den sagan mer.
   Jag vet ochså, att feer
   Ej kunna likna dig;
   Det är en mensklig glädje
   Som du har väckt hos mig.
   En vida högre glädje
   Än någon mystisk fe,
   Fast än så ljuf och älsklig
   Och magiskt lockande.
   Fast än så ljuf och älsklig
   Förmådde skänka mig,
   Ty sagans alla feer
   De blekna dock för dig.
  
  
   Stjernesången.
  
   Öfver qvällens vågor,
   Domnande alltren,
   Styrde jag min kosa
   Fram i qvällens sken.
   Vågens lekar domna,
   Vinden tynar af.
   Och det blir så stilla
   Öfver land och haf.
   Blida stjernor vakna
   Opp till lif och glans.
   Millioner verldar
   Ställa sig till dans.
   Le emot hvarandra
   Blicka, ack! så godt.
   Nicka -- just som hade
   De hvarann förstått.
   O, de vilja mötas
   I en kärlekskyss,
   Men den bleka månen
   Väktarn står och lyss.
   Onämnbara känslor
   Lifva stjernans barm,
   Skenet är så kyligt,
   Men dess själ är varm.
   Vackert är ditt öga,
   Himlasyster der,
   Lilla vackra stjerna,
   Jag har dig så kär!
   Se, din gång är bunden
   Utaf ödets lag,
   O, men jag är menska
   Fri och stolt är jag.
   Se, min ande inga
   Hand och bojor tål,
   Fri och stolt den sväfvar
   Till sitt djerfva mål.
   Solar, månar, stjernor
   Följa Guds behag,
   Menskan blott, den store,
   Är sin egen lag.
   Dansen, blida stjernor,
   Edert långa lif,
   Dansen der till menskans
   Glada tidsfördrif.
   Jag vill älska eder,
   Vackra stjernor der,
   Jag, er store broder,
   Som en menska är.
   Då blef natten dyster,
   Stjernans skimmer dog,
   Och en väldig åska
   Sig tillsammans drog
   Vågen börjar brusa,
   Båten vräktes lätt;
   Och den store menskan
   Undslapp jemnt och nätt.
  
  
   Min Blomma.
  
   En liten blomma mitt bjerta är
   Men mycket ljuflig och vacker
   Hon lider mycket i lifvets storm
   Af sorgens täta attacker.
   Hon böjes ofta af ödets slag
   Hon står så blottad på fältet,
   Till syskon har hon blommor sina
   Och öfver sig himlafältet.
   Hon fryser ofta i kylig natt.
   Den stackars blomman, mitt hjerta,
   Hon drömmer ofta en dyster dröm
   Om lifvets vexande smärta.
   Men blir det morgon engång igen
   Då öppnas doftrika kalken,
   Fast daggtåren glänser i djupblå grund
   Hon ler den tokiga skalken.
   Hon ler som funnes ej frost och natt,
   Som kunde döda den arma,
   Lättfärdig är hon, min blomma, visst
   Och det så Gud sig förbanna.
  
  
   Dödens val.
  
   Han mötte mig som flicka,
   Knappt sjuttonårig än,
   Han såg i mina ögon
   Och blef på stund min vän.
   Han kände mina tankar,
   Jag kände icke hans,
   Jag glömde honom hastigt
   I lifvets yra dans.
   Han såg mig som förlofvad,
   Förlofvad med en ann,
   Och gömde tyst och stilla
   Sitt hjertas heta brand.
   Han såg mig såsom maka,
   Han såg min kind bli blek.
   Han såg att hjertat blödde
   Inunder ödets svek.
   Då kom han som en broder
   Till mig, och sade så:
   Se, dessa smärtor alla,
   De skola snart förgå.
   En kommer tyst och stilla,
   I mörk, men herrlig skrud,
   Var då, min flicka, redo
   Att blifva himlens brud.
   Då glöm hvad ondt du lidit,
   Då glöm all sorg, han bad,
   Och gå till himlalifvet
   Försonad, fri och glad.
   Men döden har ej kommit
   Till mig med frälsningen,
   Han sökte upp istället
   Min enda, enda vän.
   Hel, dödens blida engel
   Som rättvist skiftat har,
   Som tog den gode undan,
   Den sämre lemnat qvar!
  
  
   Det sköna bandet.
  
   Hvad binder vid din sida mig,
   Hvad älskar jag bos Dig,
   Hvad gör, att i din enkelhet
   Du är så kär för mig?
   Det är ej ögats vackra blå,
   Så smältande ock klart;
   I lifvets och i tidens svall
   Förbleknar detta snart.
   Det är ej löjet kring din mund,
   Ej rosen på din kind;
   Snart flygtar löjet skyggt -- och
   Förgås i kylig vind.
   Det är ej barmens hvita hvalf,
   Som lent i vågor går,
   Ej vextens varma smidighet --
   Ack, detta allt förgår!
   Det är en högre, bättre makt,
   Som manar mig till dig;
   Det är ditt hjertas friskhet blott,
   Som gör dig kär för mig.
   Det är den tro, jag hyser gladt,
   Att du mig älskar sannt,
   Att intet i din öppna själ
   Förblir mig obekant.
   Att ljuft din känsla möter min,
   Och smälter skönt i den,
   Att hvarje ord, att hvarje blick
   Är tolk af kärleken.
   Att, när jag trött af lifvets storm
   Vill finna fridsäll hamn,
   Att med en himmelsk ömhet då
   Du öppnar mig din famn.
   Att vid ditt hjertas milda slag
   Jag finner frid och ljus,
   Och -- att du ljuft försonar mig
   Med lifvets kalla grus.
   Det är det löfte, tyst och blygt,
   Som du engång mig gaf:
   Att troget, troget följa mig
   Till kylig, fridsäll graf.
   Att dela sällspord fröjd med mig
   Och sorgens bitterhet;
   Att dela, om det galler så,
   Med mig min uselhet.
   Det är ej ögats vackra glans,
   Som binder mig vid dig;
   Det är en högre, bättre makt,
   Som gör dig kär för mig.
   Det är din andes rena ljus,
   Ditt hjertas blida frid,
   Som lugnande kan lysa ned
   Uti mitt väsens strid.
  
  
   War det väl för sista gången.
  
   Var det väl för sista gången,
   Flicka, som jag såg dig så?
   Hvarför, vackra Italine,
   Hvarför skulle jag då gå?
   Då jag engång återkommer,
   Säg mig, är du lika ljuf,
   Är ditt öga fritt ooh öppet,
   Flicka, leende som nu?
   Kanske blekes du af smärta
   I det kalla lifvets strid,
   Kanske, att ditt barnahjerta
   Trolöst svikes om sin frid?
   Hvar finns toner för min ängslan.
   För min oro hvar fins ljud?
   Kanske skall jag se dig åter
   Äter -- som en annans brud?
   Rosig i en annans armar,
   Utan högre lif ändå!
   Hvarför, vackra Italine,
   Hvarför skulle jag då gå?
   Var det slut med lek och löjen,
   Oss, emellan -- var det slut?
   Krossades mitt lifs förhoppning,
   Knoppning uti en minut?
   Då jag gick -- ej ord, ej blickar,
   Ej en darrning i min röst,
   Intet, intet Italine
   Tydde lågan i mitt bröst.
   Blott mitt hjerta gret, och sången
   Känner, hvad jag kände då -- --
   Var det väl för sista gången,
   Italine, var det så?
  
  
   Min Sångmö.
  
   Du himmelska älskarinna,
   Du dotter af Jordens Gud,
   Hvi blef du min älskarinna,
   Hvi blef du mitt hjertas brud?
   Dn kommer till mig i tårar
   Ibland, och i löje bland;
   Du väcker uti mitt hjerta
   Den varmaste längtans brand.
   Och när mina känslor jaga
   Och storma sin vilda färd,
   Då öppnar du stilla famnen
   Och bjuder mig fridens verld,
   Du målar så ljusa bilder
   För mig uti dröm och frid.
   Och åter manar du mägtigt
   Min ande till kamp och strid.
   Du äger löje och tårar.
   Du äger blixtar och brand,
   Du äger vintrar och vårar
   Och froster och solskensbrand,
   Du äger ljus i ditt öga --,
   Mig gaf du det der jag går.
   Och klar jag ser uti lifvet,
   Och mägtiga toner slår.
   Du ter dig ibland lik flamman
   Af norrskens glödande haf,
   Du ter dig ibland lik stjernan,
   Som ler öfver älskad graf.
   Du visar dig än lik solen,
   Stolt, herrlig och underskön,
   Och strålar på jordens söner
   Din kärlek vid deras bön.
   Då lågar med dig jag väldig,
   Då slår jag min högsta ton,
   Då sjunger med dig jag stolt om
   Att menskan är himlens son.
   Men ter du dig ljuf lik rosen
   Och mild som en sommarvind,
   Då ger jag dig menskoögon
   Och menskans rodnande kind.
   Då ger jag dig ljusa lockar
   Och armar att famna mig,
   Och kallar dig Italine
   Och skalkas och ler med dig.
   Men alltid min kärlek brinner
   För dig, ty du är min brud,
   Du är ju en medlarinna
   Emellan mig och min Gud.
  
  
   Ord egnade ----.
  
   Jag fattar med glädje lyran
   Och stämmer den upp, min vän,
   Jag bringar dig här min helsning
   Och hyllning och bön igen.
   Sen sist jag i diktens verldar
   Dig klädde i doft och glans,
   Sen dess har så mången blomma
   Ren vissnat från hjertats krans.
   Sen dess har jag mig förändrat,
   Till allvar mitt löje blef.
   Jag föga är lik den gossen
   Som förr Italine skref.
   Jag kastat en blick i lifvet,
   Den möttes af lifvets köld.
   Jag stod der så stum af smärta,
   Så utan vapen och sköld.
   Dock föddes jag ej att lida,
   Jag samlade stolt mitt mod,
   Och står nu åter i ledet
   En kämpe, så frisk och god.
   Min stig belyser en stjerna,
   Dess sken är så ljuft och gladt,
   Dess sken är mitt hjertas dager,
   Det lyser min kalla natt.
   Den stjernan är Italine,
   En blixt i min känsloverld,
   En källa i lifvets öken,
   Ett månsken på nattlig färd.
   Säg, vill du heta likt stjernan,
   Likt stjernan mig sänd af Gud?
   Säg, vill du blifva, lik stjernan
   Mitt hjertas trolofvade brud?
  
  
   Döden.
  
   Kall du skipar dina hårda lagar,
   Sträng du räknar våra fröjdedagar,
   Grafvens tyste, mörke son!
   Halfva fröjder du blott menskan unnar,
   Der du obevekligt sträng förkunnar
   Att vårt lif blott var ett lån.
   Jag dig hatar -- dödens dystra engel
   Liljan bryter du ifrån dess stängel,
   Medan den i blomning står.
   Blek du träder fram uppå vår bana,
   Blek och dyster, då vi minst det ana,
   Njutande vår lyckas vår.
   Helig är för dig ej makans smärta,
   Säkert icke brudens varma hjerta,
   Icke barnets ömma håg!
   Sorg och saknad dina stigar följa
   Allt i svart och dystert ses sig hölja,
   Der du vandrar fram ditt tåg.
   Lömskt du smyger till ditt offers sida,
   Låter grymt det några stunder lida,
   Manar sen med grafvens röst.
   Sorg du sänder i millioner hjertan,
   Och din följeslagare är smärtan,
   Tärande i kränkta bröst. --
   Blida Gudom! dock ej sorg du bringar
   Salig sväfvar uppå dina vingar
   Anden till sitt hem igen.
   Icke blomman i dess vår du bryter,
   Blott dess lott uti en bättre byter,
   Blida, goda menskovän!
   Brudens dröm ej vid din kyss försvinner,
   Högre kärlek i det hjerta brinner,
   Som ser himlens öppna dag.
   Frid och sällhet på ditt anlet thronar,
   Höga engel, der du ljuft försonar
   Menniskan med ödets lag.
   Se, af dina starka armar buren
   Löser anden sig ifrån naturen,
   Du är lifvets skönsta akt.
   Hel dig! Gudom, som vårt mål upplyser;
   Ingen vid ditt milda löje ryser,
   Dödens blida brodersmakt!
   Och en dag -- när alla fröjder bleknat,
   Och min själ för lifvets stormar veknat,
   Kom och helsa mig, min vän!
   Dina kyssar göra slut på striden,
   Dina kyssar bringa anden friden,
   Som den mistat har igen!
  
  
   På Walvaniemis strand.
  
   Solens afskedsdager hvilar
   Öfver Walnvaniemis fjerd.
   Säg mig, är den ej gudomlig,
   Denna skymningstysta verld.
   Hvila ögat här och hvila
   Själen här från dagens flärd.
   Kom i detta edens sköte,
   Der naturen sorgfri ler,
   Bida här tills qvällens svalka
   Lugnande sig sänker ner.
   Bida här tills vågens lekar
   Sakta domna mer och mer.
   Se framför dig -- hvilken tafla,
   Strålande i qvällens ljus!
   Säg mig, är naturen själlös,
   Säg mig, är väl detta grus,
   Dessa dofter, dessa vågor,
   Detta lena aftonljus!
   Själen löses opp i vemod,
   Känslan vecklas ur sitt tvång,
   Och det tackuppfyllda hjertat
   Brister ut i glädjesång.
   Kan du ännu längre klaga
   Att vår jord är skum och trång?
   Se omkring dig -- här bor friden,
   Bor försoning, ljuf och öm,
   Se tillbaka -- der gick väldig
   Lifvets stora djerfva ström,
   Der var lifvet, der var tanke,
   Här är känsla, här är dröm.
   Menskans stora öppna hjerta
   Rymmer andens stora strid,
   Rymmer bredvid stridens smärta
   Känslans underbara frid.
   Skönt i lifvets stora vexling
   Vexlar känslolugn och strid.
   Dn som stridt i lifvets leder,
   Trogen, trots dess många svek,
   Öppna nu ditt stolta hjerta
   För din känslas varma lek;
   Blif, som blomman, vek och vacker
   Leende i barnslig lek.
   Höj din blick -- se hafvet hvilar,
   Hafvet, menskoandens bild.
   Stäm då, höga himlafrände,
   Själen känsloblid och mild.
   Dröj med vackra lena känslor,
   Dröj vid denna fridens bild.
   Se! der ligger Wahvaniemi,
   Fenstren skimra endast matt;
   O, derinne hvilar stilla
   Wahvaniemis ros i natt!
   Ljusa, vackra känslodrömmar
   Sväfva ikring bädden gladt.
   Har du sett hur rosor rodna?
   Har du mött två stjernor blå?
   Har du känt hur deras strålar
   Dallrande i hjertat gå,
   Hur de väcka tusen känslor,
   Svalkande din själ ändå?
   Då jag, trött af lifvets stormar,
   Nalkats rosen någongång,
   Då har hjertat, återfrisknadt,
   Gått igen sin fordna gång,
   Då, uti min blommas närhet,
   Löstes känslan opp i sång.
   Jag har här min frid och glädje,
   Tvenne vackra ögon blå,
   Någonstäds i verlden stråla
   Sådana för dig också --
   Tvenne vackra, klara ögon,
   Som ditt hjertas språk förstå.
   Der har dn ditt Wahvaniemi,
   Der har du din ro och frid,
   Der har du din Italine,
   Trösterskan i lifvets strid;
   Lifvets vexling lemnar alltid
   Någon punkt för hjertats frid.
  
  
   Tankens Seger.
  
   Fördomar, viken alla,
   Föråldrade för oss!
   Vi gå vår trygga bana
   Vid tankens ljusa bloss.
   Ofjettrad, utan hinder,
   Går tanken fram sin stråt,
   Och lyftar utan darrning
   Vårt väsendes förlåt.
   Och forskar utan fruktan
   Uti naturens verld,
   Och målar ljusa bilder
   Kring menskolifvets färd.
   Allt hvad naturen äger,
   Det äga menskorne;
   Ty Jordens tusen alster
   Hvem annans vore de?
   Åt liflöst dofva tingen
   Först tanken inger ljus.
   Först menskoviljan höjer
   Naturen ur dess grus.
   Ur marmorblockets massa,
   Som utan ande var,
   Bildhuggarns djerfva meisel
   En Gudsbild format har.
   Och alla elementer
   De lyda vårt behag;
   De lyda alla, alla
   Den stora tankens lag.
   Se, allt är vårt från stoftet
   Till solens klara ljus,
   Allt, allt -- allt detta vore
   Förutan oss blott grus!
   Förstår du, ädle broder,
   l bröstet känslans svall.
   Förstår du, sannt och värdigt,
   Som menniska ditt kall?
   Att äga maktens trådar
   Uti din lilla hand,
   Förstår du -- det är arfvet
   Ifrån ditt Fosterland.
   Ditt Fosterland, det ljusa,
   Der du är saligt fri,
   Der allt är ljus och ande
   Och salig harmoni!
   Omgjorda dig med kärlek,
   Med längtan, kraft och mod.
   Och offra för det helas
   Framgång ditt hjerteblod.
   Lägg handen med till verket
   Att resa stegen opp,
   På hvilken opp till himlen
   Framgår vårt djerfva hopp.
   En ädel broder mera
   I andens stora strid,
   Som gerna vill förblöda
   För mensklighetens frid.
  
  
   Det nya lifvet.
  
   Jag stod på strand, der bröto
   Sig fjordens vågor matt,
   Det var i Juli månad,
   En molnfri nordisk natt.
   Vid veka minnen dröjde
   Min själ -- vid hjertats vår.
   Nu gingo mina känslor
   I fallna blommors spår.
   Hvem har de blommor brutit,
   Som lifvets vår mig gaf?
   Hvem har derinne bäddat
   För lifvets fröjd en graf?
   Hvems lia mejat neder
   Min vackra blomsterkrans?
   Hvem sände moln och skuggor
   Uppå min himmels glans?
   Hvem var så fräck, så hjertlös,
   Att härja detta hem
   För kärleken och friden
   Och hoppet -- hvem, o hvem?
   Så sporde i mitt hjerta
   En dyster saknads röst,
   Och mörka tvifvel sänktes
   Vid frågan i mitt bröst.
   Så gingo mina känslor
   Sin vilda, dystra gång;
   Men till mitt öra nådde
   En ljuf, harmonisk sång.
   Sjöng vågen eller vinden,
   Sjöng englars ljusa chor?
   O, eller sjöngo menskor
   Väl till en fallen bror?
   O menniska, som sörjer
   Ditt hjertas fallna vår,
   O menniska, som intet
   Af lifvets gång förstår!
   Se, dina blommor glödde
   I lifvets morgonstund,
   Då, allt var lent och ljufligt
   I hjertats djupa grund.
   Då ännu vemodstårar
   Som dagg bestänkte dem,
   O då, då kunde blommor
   Än gro i hjertats hem.
   Väl har sen dess ren lifvet
   Gått fram med tio år,
   Men hvarför fåfängt sörja
   I fallna minnens spår?
   I solens brand, den ljusa,
   Förkolnade din krans,
   Ditt morgonlif gaf vika
   För dagens högre glans.
   O, låt ej tviflets skuggor
   Fördunkla denna dag.
   Än andas ju ditt väsen
   I friska, fulla drag.
   Än ler för dig ju banan,
   Än har du kraft till strid,
   Kom, följ den sköna fanan.
   Men sitt ej här och qvid.
   Hvad lifvets englar taga,
   Det fås ej mer igen.
   Det båtar ej att klaga,
   Du har ju mycket än.
   En tredjedel af lifvet
   Svann bort -- visst var den skön!
   Men tvenne tredjedelar
   De vänta än med lön.
   Då känslans blida vårdag
   För alltid för dig svann,
   Byt herrskare, min broder,
   Blif tankens djerfva man.
   Här stå vi millioner,
   Skönt rustade till strid,
   O. träd i våra leder,
   Det är en herrlig tid!
   Och sången slöts och natten
   Steg tyst ock ljuflig ned.
   Men åt det nya lifvet
   Svor jag min hyllningsed.
  
  
   Slummersång.
  
   Så länge mamma sofva kan,
   Sof' stackars mamma sof!
   Du har ej fått en enda blund
   Sen Pappa man begrof.
   Sof bleka mamma, sof en stund
   Så blir du frisk igen,
   Och leker åter gladt med mig,
   O sof, o sof blott än.
   Jag vill mitt hufvud luta här
   Emot ditt bröst och be,
   Och Gud, den store, skall väl mildt
   Till mig och mamma se.
   Väl är jag hungrig -- tyst ändå
   Jag lider ingen nöd,
   Blott mamma vaknar opp igen
   Så skaffar hon mig bröd.
   Men mamma sof -- hon sof så godt,
   Hon sof i dödens arm,
   Och, dottren, rosig, frisk och skär
   Vid hennes kalla barm.
  
  
   Den sista Hjelpen.
  
   Gråt ej, bästa, goda mamma,
   Gråt ej, så du blifver blind;
   Rosorne, de fordna, vissnat
   Alla från din vackra kind.
   Gråt ej, bästa, goda mamma,
   Gråt ej, sä du blifver blind.
   Om ej någon ann oss hjelper,
   Gud han hjelper oss ändå,
   Och vi skola, liksom pappa,
   l den tysta grafven gå.
   Gråt ej, bästa, goda mamma,
   Gud han hjelper oss ändå!
  
  
   Det höga målet.
  
   Hvad längtar så ditt hjerta,
   Hvad är din längtans namn?
   Här ler ju lifvet saligt
   Uti naturens famn.
   Du friska, unga hjerta,
   Se om dig liten grand,
   Se om Dig, varma yngling,
   Det är ditt barndomsland.
   O, vill du lemna hemmet
   Och hemmets blida frid,
   Du känner icke lifvet;
   Derute väntar strid.
   Der dofta inga blommor,
   Der svalkar ingen lund,
   Der finns för hjertats drömmar
   Ej någon skymningsstund.
   Der stämmer ingen lärka
   Sin sång i ljusblå sky,
   Der ses blott fallna drömmar,
   Flyttfåglar lika, fly.
   Hvad skall du väl derute
   I dessa striders svall?
   Du återvänder bruten
   Och härdad, stel och kall.
   Hvad skall du väl derute
   Der allt är kamp och strid,
   Hvad, skall du tanklös offra
   Ditt hjertas blida frid?
   Så sjöng i hemmets lunder
   En fågel ljuft sin sång,
   Men åt det öppna lifvet
   Fritt ställde jag min gång.
   Jag såg på barndomslandet
   Tillbaks, och gret en tår:
   Jag vet, jag vet, att minnet
   Af er dock ej förgår.
   Jag vet, jag vet, att fjerran
   I lifvets strida ström
   J för min ande sväfven,
   Som en fantastisk dröm.
   Att der j gjuten minne
   Och sällhet i min själ,
   Du ljufva nejd med blommor
   Och frid och ro -- farväl!
   Det fins derute något,
   Som högre manar mig,