Kvinnlighet och erotik II. - 09

Süzlärneñ gomumi sanı 5030
Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1443
33.8 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
43.8 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
47.4 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
hela lifsverksamheten -- utveckla alla gåfvor -- jag har tvärt om
tiotusen gånger mer verksamhetslust nu, än förut.
Hvad verksamhet vill du då ha?
Jag vet inte -- till en början ville jag ha den att sätta dig i gång --
att se dig frambringa något.
Och vet du, hvad jag ville? Jag ville vara mycket rik -- jag ville t.
ex. vinna det stora numret på lotteriet -- 6 millioner -- så skulle jag
göra en hel mängd vackra saker, som vore mer värda än ett helt band
dikter.
Och hvad skulle det vara t. ex.?
Jo, först skulle jag utrusta en vetenskaplig expedition, som skulle gå
på upptäcktsresor till främmande länder för att taga reda på något i
afseende på naturförhållanden riktigt lyckligt lottadt, obebodt land --
Och där ville du stifta ett idealsamhälle?
Visst inte. Tror du jag vill inlåta mig på sådana utopier. Jag vet väl,
att människorna alltid måste kifvas och slåss och stifta dumma lagar
bara det finns tre på ett ställe. Endast parvis kan man lefva lycklig.
Och därför ville jag köpa hela landet för att lefva där ensam med dig.
Tänk, att ligga hela dagen på stranden, i solen, utan kläder -- när vi
ville äta behöfde vi bara sträcka ut handen efter frukter -- inga
omsorger, ingen som störde oss -- bara lefva för att älska hvarandra.
Och hur fort skulle vi då tröttna på hvarandra? sade hon skrattande.
Fort eller långsamt -- det gör ingenting. Kärleken har ingen tidräkning.
Det viktiga är, att den är hel, allt uppslukande, medan den räcker. Det
tilltalar dig inte?
Nej. Jag är en bättre ekonom än du -- om du vore vår Herre, så skulle du
förslösa all den eld, som finnes på bara blixtar och eruptioner -- men
jag skulle spara på den så att den brände med en jämn och värmande låga
hela året om.
Så sa du inte förr. En gång tyckte du om min idé om fjärilarnas
kärleksdag.
Ja, innan jag älskade dig, ja. Det är så lätt att vara slösaktig med
det, hvars värde man inte känner. Nu däremot är jag så rädd för den
tanken att det kan ta slut en dag -- så nu tänker jag bara på att spara
för framtiden.
Det ska i alla fall ta slut en dag.
Det stack henne i hjärtat, då han sade det. Hon kunde ej längre tänka
sig denna möjlighet.
Och om du vill spara, tar det bara slut så mycket fortare. Jag kan inte
med någon halfhet -- bara det som uppfyller mig helt har någon betydelse
för mig. Och bara så länge du är allt för mig, mitt hela lif, mitt enda,
absolut enda intresse -- och så länge du inte lefver, inte andas för
något annat än mig -- bara så länge ska jag älska dig. Försök inte att
dra mig öfver på något annat -- börjar jag att dikta igen t. ex., så
älskar jag dig inte mer -- då är jag helt uppe i det. Låt mig få lefva
bara för dig nu så länge jag kan det.
Denna omättlighet i hans lidelse kom henne att bäfva. Hon visste ju, att
så kunde det icke alltid fortfara, och att om hon ej skulle lyckas att
kringgärda deras kärlek med fastare murar, skulle det hela falla till
grunden en dag.
Därför kan också vår kärlek endast lefva hemlig, fortfor han. Därför har
du kanske gjort mer klokt än du vet, då du inte velat att vi skulle
gifta oss. Jag kan bara älska en älskarinna men inte en hustru. Vet jag
en gång, att det är ett förhållande som skall, som måste vara för hela
lifvet -- ja, då är med detsamma intensiteten borta. Nu kan det ju
hända, att det varar ändå, och då är det så mycket bättre. Men vi har då
åtminstone inte strax från början förstört vår lycka med att tänka: vi
har hela lifvet för oss, vi kan ge oss god ro. Det är som när man kommer
till en stad med mycket konstsamlingar; vet man att man kanske måste
resa därifrån om ett par veckor, tar man det med en sådan ifver, att man
riktigt frossar i konst, firar riktiga orgier i konstnjutning, lär sig
alla taflorna utantill, älskar dem, intränger i konstnärens själ på ett
sådant sätt, att man bevarar minnet däraf för hela lifvet; vet man
återigen, att man ska lefva där alltid, ja, då kan det hända, att man är
lika oberörd af konsten omkring sig, när man dör, som när man först kom
dit. Har jag rätt?
Hon instämde obetingadt, hon var öfvertygad om att hon höll honom
fastare bunden vid sig i frihet än i tvång.
Och dock fanns det stunder, då det smärtade henne att stå så utanför
hans lifs hvardagliga förhållanden, då det sårade henne att han nödgades
förneka henne inför de sina, låtsa som om hon vore honom en alldeles
likgiltig person, då de voro tillsammans i familjekretsen, under det han
då alltid egnade sin svägerska en vördnadsfull och varm hyllning. Och
hon hade ej så lätt att finna sig i den underordnade ställning, hon här
intog. Hon hade hemma varit van att vara föremål för sina kvinnliga
bekantas beundran, och hon plägade alltid vara en hufvudperson, en
medelpunkt, kring hvilken alla samlade sig i deras umgängeskrets där
hemma. Hon trodde då, att hon icke satte det minsta värde härpå. Men nu
kände hon sig dock ofta skygg och beklämd i medvetandet om hur ringa hon
var i denna omgifning.
Och i synnerhet gent emot prinsessan! Hon hade denna slags dyrkan för
henne, som en ung flicka ofta kan ha för en något äldre, henne
öfverlägsen fru, som hon gör till ett ideal, hvilken hon i allt söker
efterlikna. Alie satte ej mer upp sitt hår, valde ej ett band eller en
spets till sin dräkt, utan att tänka på hur prinsessan bar det eller
det, och hon förde sig bättre, lärde det italienska sättet att hälsa,
att komma in i en salong, genom att studera henne. Det var första gången
i sitt lif hon sökt att efterlikna någon. Och hon hade en stor önskan,
som växte nästan till en fix idé: hon ville, att prinsessan skulle veta,
att hon kunde bli hennes svägerska, om hon behagade.
Trots sin sträfvan att alltid inför Andrea visa sig oblandadt nöjd med
sin ställning, trots det att hon lade sig vinn om att ofta upprepa för
honom att hon föredrog denna framför att vara hans hustru, kunde hon ej
öfvervinna vissa stunder af svaghet, i synnerhet då hon tillbragt
aftonen uppe i prinsessans våning och pinats af de förödmjukelser detta
alltid medförde. Och hon kunde då ibland brista ut i gråt inför honom
utan att vilja förklara hvad som bedröfvade henne.
Jag har ju sagt dig det många gånger, att du inte skulle kunna bära
denna ställning i längden, kunde han då säga. Låt oss då hellre välja
den vanliga, banala stråkvägen och gifta oss.
Nej, det var inte det. Men -- nu kom hon slutligen tveksamt fram med
hvad hon hade på hjärtat. Om han bara ville tala med prinsessan om
henne; säga att han älskade henne och att han bedt henne bli sin hustru,
men att det var hon, som inte ville detta.
Han for upp.
Hvad skulle det tjäna till -- det vore ju det orimligaste af allt.
Antingen måste ju vårt förhållande vara hemligt eller också måste vi
gifta oss -- annars blir din ställning här ohållbar. Till tant var det
ju nödvändigt att säga något; men äfven hon, om hon visste att vi ej
egentligen ä riktigt beslutna att gifta oss -- om hon hade reda på allt
-- tror du, att ens hon, som håller så mycket af dig, längre skulle vara
på vår sida. Och nu vill du ropa ut på taken --
Bara till prinsessan --
Till henne minst af alla, svarade han häftigt.
Men -- bara säga att du håller af mig --
Nej, aldrig, säger jag, aldrig! Hvad faller dig in -- till _henne_, just
till henne skulle jag gå och säga -- ah, du förstår ju ingenting af
ställningen -- du har ingen aning om hvad som är den djupaste konflikten
i mitt lif -- om _det_ ej vore, skulle jag inte vara så obeslutsam, som
du funnit mig --
Andrea -- du älskar prinsessan?
Förplumpa inte allt genom att uttala sådana ord. Jag älskar dig, du vet
det -- dig och ingen annan än dig -- men -- känslolifvet kan vara så
underligt sammansatt ibland -- kort sagdt, kom aldrig mer med sådant.
Andrea -- vill du inte ge mig ditt förtroende?
Men jag tror du är förryckt -- jag har inte något förtroende att ge.
Hvad inbillar du dig nu? Kan jag bära till dig och lägga i din hand en
blommas doft -- eller kan jag ta med mig till dig ljudet af en stämma,
som jag hört -- lika litet kan jag berätta dig om något, hvars ljud och
doft inte låter sig gripas, utan som förflyktigar i luften -- förstår
du. Men jag älskar dig, dig, endast dig.
* * * * *
Om söndagarna var Alie fri, ty då tillbragte alltid markisinnan dagen
hos en syster, som också var gift i Genova. Andrea mötte henne då vid
någon spårvagnsstation och de gjorde utflykter tillsammans i
omgifningarna.
Ofta besökte de någon af de villor, som voro öppna för allmänheten, och
gingo timtal omkring i dessa lundar af orange-, citron- och lagerträd.
Eller ströfvade de fram på landsvägarna mellan murarna, som dolde vin-
och olivplanteringarna, samt stannade här och där, då de sågo någon
trädgårdsarbetare sysselsatt med att plocka frukt och fingo sig en
orange eller en fico d'India direkt från trädet att släcka sin törst
med. Ibland kommo de till rika kastanjeskogar, och då var det Alies
glädje att vika af från stora vägen och att söka upp några vilda
småstigar, som väckte minnen om skogsvandringar mellan björkar och
tallar. De plockade kastanjerna, som öfversållade marken, samt funno
äfven här och där en väldig, nerfallen pinje-kotte. De samlade då ihop
kvistar och torra löf samt gjorde en stor eld, på hvilken de rostade
kastanierna och pinjens mandelliknande små bönor och förtärde under
skratt och lek dessa smakliga rätter, hvarefter de gingo till någon
landtlig osteria för att med ett glas vin skölja ned den något torra
måltiden. Kom en skogvaktare och gjorde anmärkning mot deras upptändande
af eld i skogen, inbjöds han att dela deras frukost samt att sedan komma
med dem till osterian och dricka vin, likvisst sedan de alla hjälpts åt
att släcka elden.
Det var intet Alie älskade så högt som dessa ströftåg i det fria. De
återknöto henne på sitt sätt till hennes forna lif och hade på samma
gång den nya tjusningen af att hon gick vid den mans sida, hon älskade,
och i en ny, rikare natur. Och dessutom den underligt bedårande känslan
af att det var midt i vintern, man på detta sätt kunde njuta af naturen.
På de ensamma småstigarna mellan murarna gingo de med armarna lindade om
hvarandra, hufvud intill hufvud, ofta mun mot mun.
När de åter kommo ut på de stora landsvägarna, släppte de hvarandra och
gingo hvar för sig och försjönko då ofta i tysta drömmar, medan de
långsamt framskredo under middagssolens glöd.
En af Alies älsklingsdrömmar under dessa vandringar var att föreställa
sig dem resa hem en sommar till Sverige -- som gifta, naturligtvis, ty
då hon drömde sig dem i Sverige, voro de alltid gifta. -- Och åter och
åter upplefde hon i fantasien återseendets glädje -- fröjden af att få
visa Andrea sitt land, den natur i hvilken hon vuxit upp och som hon
alltjämt älskade med en alldeles särskild ömhet. Rikards och fru Rode
brukade om somrarna bo på ett landtställe ute i Stockholms skärgård i
samma trakt där äfven hon lefvat som barn. Hon tänkte sig hvad intryck
denna natur skulle göra på Andrea, hur egendomlig han skulle finna den!
Hon såg sig med honom på båten, som genom trånga sund, förbi uddar och
öar, ångar ut åt Dalarösidan, sedan i liten roddbåt tills de landa vid
näset med de susande björkarna. De gå upp för backen, en liten barfotad,
hvithårig flicka öppnar grinden och niger så svenskt och näpet för
slanten, där uppe ligger den röda stugan med stora glasverandor -- hur
olik Serras marmorvilla i Nervi! -- där kommer parfveln springande utför
backen, så att han är färdig att stupa på näsan, Aagot i sin trefliga
norska bonddrägt med hvita skjortärmar, kjol med röda bårder samt
hängande fläta kommer vänlig och söt som alltid, Rikard i hvita
linnekläder och halmhatt -- och den gamla på verandan med ögonen fuktiga
och armarna utsträckta, sliten mellan lusten att gråta och le.
Under tiden gick Andrea och drömde om, hur han hyrde sig en styrbar
luftballong och sväfvade fram med Alie där uppe öfver allas hufvuden,
blickande ned i de städer, de passerade, som i svarta bås och
dessemellan seende blott den vida rymden, likgiltiga för hela världen
där nere, för släkt och vänner, för krig och ministerskiften, kolera och
dynamitattentat, lefvande dag och natt i ett enda kärleksrus, tills de
dogo däraf, utmattade och lycksaliga.
Det var alltid samma skillnad mellan det måttlösa i hans drömmar och det
praktiska, lätt förverkligade i hennes. Trots hennes starka häfdande af
friheten i deras förhållande hade hon dock alla kvinnors instinktiva
längtan att ställa sin kärlek och sin lycka under samhällets och de
anhörigas skydd samt att ha det dagliga lifvets små fröjder och omsorger
gemensamt med den hon älskade. Alla hennes borgerliga svenska instinkter
drefvo henne att längta efter det gemensamma hemmets stilla lycka.
Han återigen, ehuru han ej skulle tvekat att offra hela sitt lif för
hennes skull, om han kunnat ega henne utanför hela världen, stöttes
alltid tillbaka inför tanken att här i sitt eget land, bland sin vanliga
omgifning, stiga ned från den privilegierade ställning han var född
till, utbyta det sköna palatset mot någon borgerlig bostad i två rum och
knuffas med hundra andra om en knapp brödkaka. Med den egendomliga
dubbelsyn, som utmärkte hans på en gång sangviniska och skeptiska
temperament, kunde han aldrig hindra sig från att liksom se slutet på
den lidelse, som nu behärskade honom. Men han ville hellre att detta
slut skulle bryta in starkt och våldsamt öfver dem, än komma så
småningom under ett prosaiskt hvardagslif.
En krök af vägen eller en mötande åsna med sin last af torra kvistar
eller sina gungande korgar med apelsiner och mandariner kom dem att
stanna och vakna upp ur sina så olika drömmar. De smålogo åt hvarandra,
lyckliga åt hvarandras närhet trots de stundom störande tankarna, och
när åsnedrifvaren vändt dem ryggen, möttes deras läppar i en lång kyss,
som hade de varit borta från hvarandra på en resa och nu återfunnit
hvarandra.
* * * * *
Vintern hade på detta sätt gått obegripligt fort, d. v. s. för Alies
uppfattning hade det aldrig varit någon vinter. Hon liksom gick och
väntade på vintern till fram i Februari, då det redan begynte kännas
vårligt i luften och alla mandelträden stodo som stora, jättelika
brudbuketter på sluttningarna rundt omkring staden och påminde Alie om
midsommartiden hemma, då körsbärsträden ändtligen mödosamt brukade
skjuta blom efter sin långa kamp med snön och tjälen i jorden.
I April började markisinnan tala om att hon till sommaren ville resa
till en tysk brunn, och hon erbjöd Alie att göra sällskap eller att vara
ledig och resa hem till de sina i Sverge, om hon hellre ville det.
Om jag får ge er ett råd, så reser ni hem, och Andrea kommer sedan efter
dit, då han är färdig att gifta sig. Jag tror inte, uppriktigt sagdt,
att ert samlif här kan fortsättas längre på det här sättet.
Den alltid så vänliga markisinnan yttrade detta med en litet torr ton,
som kom Alies hjärta att klappa häftigt. Var hon missnöjd med henne, och
var det meningen att säga, att det nu var slut, att hon ej mer fick
komma tillbaka? Och att resa hem till Sverge nu, skulle det ej vara att
för alltid skiljas från honom.
Jag ska tala med Andrea, sade hon med nedslagna ögon och beklämd ton.
Ja, gör det, min kära flicka. Tro mig, det är på tiden att er ställning
blir klar. Alla har inte det förtroende till er, som jag -- man får
redan höra antydningar, som -- kort sagdt, en ung flicka som ni är för
god att utsättas för sådant. Jag ska själf säga det till Andrea, om ni
vill.
Nej, nej, jag ber -- jag ska nog --
Hon fruktade ingenting så mycket som att han genom yttre påverkning
skulle anse sig tvungen att gifta sig med henne.
Hon berättade honom blott om markisinnans anbud att antingen följa med
henne till Tyskland eller resa hem till Sverge, och väntade med oro på
hans svar.
Det är ju förträffligt, utbrast han. Ser du inte hvilket ypperligt
tillfälle detta är till att förverkliga det som jag alltid drömt -- att
få vara alldeles ensamma tillsammans på någon undangömd ort, där vi inte
har att aflägga räkenskap för någon.
Hvar? I månen? frågade hon leende, beredd på något nytt, fantastiskt
förslag.
Han drog henne ner på sitt knä i soffan och lade hennes hufvud mot sin
axel, så att ansiktet låg tätt upp emot hans hals.
Nej, rör dig inte -- jag kan inte tala, om jag inte känner dig så!
Men jag kväfs.
Hvarför andas du inte ut. Jag vill just, att du ska andas mot min hals
-- så där ja. Hör nu på mitt förslag. Du säger till tant, att du vill
resa hem, packar din koffert och sätter dig mycket riktigt på tåget
norrut. Men när du kommit öfver italienska gränsen far du till någon
liten ort i Tyrolen, som vi ska komma närmare öfverens om, och där möter
jag dig sedan strax efter, och vi slår oss ned i någon liten pension
bland bergen, där vi kan lefva alldeles obemärkta och ostörda, fria från
alla hänsyn och slitningar, som nu håller på att fördärfva lifvet för
oss. Å, jag tycker, att jag lefver upp på nytt, när jag bara tänker mig
detta: att vara alldeles ensam med dig i flera månader, utan någon, som
blandar sig i våra förhållanden. Då ska jag älska dig bättre än
någonsin.
Alie tvekade något -- talade om, att det var att bedraga hans tant, som
varit så god mot henne, att om hennes bekanta i Sverge finge reda på
det, vore hon störtad, för alltid stämplad som en äfventyrerska o. s. v.
Men hoppet om att en gång få vara fullkomligt lycklig, innan den stora,
oundvikliga skilsmessan kom, var dock starkare än alla betänkligheter.
Hvad gjorde det henne, om hon störtade sig, sade hon sig själf. Hvem var
hon skyldig ansvar? Och hvad återstod i alla fall för henne att hoppas
af lifvet sedan -- intet. Hedrad eller vanhedrad, aktad eller föraktad,
hvad betydelse kunde det ha för henne en gång, när det stora mörkret
ohjälpligt skulle omsvepa hela hennes tillvaro.
En tid efter detta samtal voro de en söndag ute tillsammans i en roddbåt
på hafvet.
Det var en af dessa underbart, obeskrifbart sköna dagar på Medelhafvet,
då vattnet är så metalliskt blått, hårdt och blankt, att man tycker sig
kunna gå på det, himlen så safirblå och så sammetsmjuk och på samma gång
så ljusdrucken, att man ej kan uthärda att fästa blicken därpå, och de
vinröda bergen tyckas liksom gömma en egen ljuskälla. Och Genova, hur
skinande hvitt det upptornade sig amfiteatraliskt mellan detta vatten
och denna himmel. Endast olivens gråa eller citronträdets blågröna,
blanka blad och de gulröda frukterna spelade in färg här och där mellan
de hvita palatsen. Alie greps af den känsla af lycka, som denna skönhet
omotståndligt väcker. Det är omöjligt att vara sorgsen under denna
solglöd; omöjligt att icke blifva genomträngd af en lifslust, så stark,
att den är besläktad med vånda. Hon tyckte att hon ville kväfvas, att
hon hade behof att rifva upp sina kläder för att riktigt kunna andas med
djupa, fulla drag. Och allt hvad hon innerligast hoppades och önskade
syntes henne förverkligadt i denna stund.
Hvad tänker du på? frågade hon Andrea, som äfven var försjunken i
drömmar. Hon hoppades att af hans svar finna, att deras tankar möttes i
detta ögonblick.
Jag tänker på hur vi ska finna något vackert sätt att skiljas, svarade
han.
Att skiljas?
Ja, just nu, när vi ä som allra lyckligast, borde det ske, pang, med ett
slag -- innan det begynner gå utför backen. Men _hur_ ska vi göra det,
det är frågan -- att bara sätta ut en dag, då vi måste säga hvarandra
farväl, går inte. Ett sätt vore att du, som du har sagt ibland, bara
helt enkelt försvunne ur min väg -- jag kommer en morgon, du är borta.
Men du har visst inte mod till det, och därför blir det väl jag, som får
göra det. Vi reser till Tyrolen, lefver där några veckor af fullkomlig
lycka tillsammans -- och så en morgon, just när vi omfamnat hvarandra
längre än vanligt, när vi riktigt känner, att vår kärlek nått en sådan
punkt, att man ej kan komma längre, utan att återgången nu snart måste
begynna -- då går jag helt stilla ut ur rummet, säger kanske till dig,
att jag ska beställa kaffet, medan du klär dig. När du så kommer ned i
matsalen, är jag inte där. Du söker mig, du frågar värdinnan hvar jag
är, och hon svarar helt förvånad: men det är nu en halftimme sedan han
gick till tåget, madame. Nu måste han redan vara på väg.
Alie gaf nästan till ett ångestrop och lade handen på hans mun.
Du dödar mig bara helt enkelt, om du gör så, utbrast hon. Hon hade
blifvit blek och tårar sprängde fram i hennes ögon.
Det var honom ett slags omotståndligt behof att på detta sätt pina sig
själf och henne, men när han nu såg hvilket intryck det gjort på henne,
blef han själf upprörd af sina ord och slöt henne innerligt intill sig.
Det är rätt, släpp mig inte, släpp mig inte, bad han. Jag ska göra allt
för att fördärfva vår lycka -- jag drifves genom en fatalitet därtill --
men hindra mig bara du, håll bara fast.
Ja, om jag bara vore säker på att min lycka också vore din, så kan du
vara viss på, att jag skulle hålla fast. Men det är detta tvifvel, som
förlamar mig. När du kan sitta här vid min sida, midt i denna outsägliga
skönhet som omger oss -- denna vårluft, som gör mig tokig af
förhoppningar -- och komma på sådana tankar -- hvad ska jag då tänka
annat än att det du talar om -- vår skilsmässa -- är något oundvikligt,
som måste komma en dag.
Du förstår mig ändå inte riktigt. Du förstår inte, att just det, att jag
var gripen af samma stämning som du, kom mig att uttala mig så där. Just
när jag känner som allra innerligast, hur nära förenade vi ä, kommer det
öfver mig en sådan fruktan för att se det urarta i hvardaglighet och
banalitet -- att se dig begynna bli en nyans likgiltigare -- att känna
mig själf mindre uteslutande uppfylld af dig.
Var inte rädd -- så fort jag märker något sådant hos dig -- så ska jag
vara den första att gå.
Nej, nej, om du gör det, fördärfvar du allt. Det är just det, vi måste
undvika -- att skiljas i bitterhet och misstämning. _Det_ kunde jag inte
bära. Om du märker -- eller tror dig märka något aflägsnande från min
sida -- då ska du tvärt om fördubbla din ömhet, sätta in hela din själs
energi på att återvinna mig -- du ska hitta på tusen nya lockelser --
jo, tro mig, jag vet, att du ska göra det -- din kvinnlighet ska
utveckla alla sina förförelsemedel -- du ska finna på nya ömhetsbevis,
nya smekord -- ja, om inte annat hjälper, ska du kasta dig till mina
fötter och tigga om min kärlek -- pah! hvad betyder den gesten? Att du
finner det föraktligt, fegt -- det gör ingenting, du ska göra det ändå
-- det är därför jag älskar dig så, emedan jag vet att du är i stånd
till allt, hellre än att släppa mig.
Hon kände en inre bäfvan vid dessa hans ord -- en aning, att hon skulle
sättas på detta prof och att hon skulle få erfara, att lidelsen hade
denna fruktansvärda makt öfver henne.
* * * * *
Alie skulle resa hem till Sverge i början af juni, hette det. Men
samtidigt begynte Andrea att tala med sin bror och svägerska om, att han
funderade på att göra en liten resa i sommar, han längtade efter lite
ombyte af luft och skulle kanske gifva sig ut på en fottur i Alperna.
Detta väckte strax prinsessans misstankar och en dag kom hon -- till
Alies förundran, ty hon brukade aldrig tala med henne annat än de
nödvändigaste höflighetsfraser -- och slog sig ned bredvid henne i ett
kabinett, där hon satt ensam och läste.
Ni reser till Sverge, signorina? begynte hon.
Ja, signora principessa!
Alie kunde dock ej låta bli att rodna vid denna osanning och bläddrade
nervöst i sin bok.
Och kommer ni sedan tillbaka till Italien?
Jag vet inte -- jag hoppas --
Jag vet att min tant inte har inbjudit er att komma tillbaka till henne.
Men detta är inte ovänlighet från hennes sida, hon håller mycket af er,
men hon tror att för ert eget bästa --
Signora principessa!
Alie flammade till och såg upp med blicken af ett jagadt villebråd, som
är beslutet att värja sig i dödsångest.
Ja, förlåt att jag rör vid detta. Men jag tycker dock att ni bör veta
det. Alla här har så småningom kommit under fund med verkliga
förhållandet. Hur skickligt ni än båda spelat komedi, i längden går dock
sådant aldrig. Tjänstfolket först och främst -- och sedan tusen andra
små omständigheter. Jag tycker det är synd att inte säga er det -- ni är
ju ännu ung, ni är vacker, ni ska kanske ännu kunna göra ett godt parti
i ert eget land, om ni återvänder i er familj.
Alie reste sig, darrande af sinnesrörelse.
Förlåt mig, principessa, men jag är van vid att själf svara för mina
handlingar och har ingen annan än mig själf att stå till räkenskap för.
Det är inte sant -- ni har också på ert ansvar dens lycka, som ni
älskar. Och -- låt mig säga er det, eftersom vi nu ändtligen en gång
kommit till tals -- det är tid för min svåger att tänka på att gifta sig
-- han har för er skull varit färdig att låta gå sig ur händerna ett
fördelaktigt parti, men ännu är inte allt förloradt; hon är mycket fäst
vid honom och väntar på honom, viss om att han en gång ska återkomma
till henne -- om ni verkligen älskar honom, som jag tror, så bör ni inte
längre stå i vägen för hans framtid. Det är alldeles nödvändigt för
honom att göra ett sådant gifte -- hänsynen till hans familjs
traditioner fordrar det och han är den förste att själf erkänna detta --
men så länge ni inte lämnar honom, kan han ju inte --
Ögonblicket var kommet. Djupare förödmjukad af den kvinna, hon
beundrade, kunde Alie icke bli; det var nu tid att resa sig.
Signora principessa, sade hon med skälfvande röst och tårar i ögonen.
Det är till er blifvande svägerska, ni säger allt detta.
Prinsessan ryckte till, drog sig två steg tillbaka, och hennes händer
slöto sig krampaktigt.
Det är inte möjligt, sade hon med kväfd stämma.
Det beror bara på mig att vilja, fortfor Alie, höjande rösten. Hade jag
velat det, så hade jag varit hans hustru, innan jag någonsin satte min
fot i detta hus. Och när jag inte har velat det hittills, så har det
varit för att jag älskat honom så mycket, att jag tänkt mer på hans
bästa än på mitt. Och jag har inte velat binda honom, så länge jag inte
var säker på att vara så oumbärlig för honom att han ej kunde lefva utan
mig. Jag har frivilligt valt en förödmjukande ställning --
sinnesrörelsen gjorde åter hennes röst osäker, hon hade högröda flammor
på kinderna och tårarna dallrade i ögonvinklarna -- och ni ska inte tro,
att det kostat mig så litet. Jag är inte van att bli missaktad, jag var
i mitt hem och min krets alltid den styfvaste nacken, som inte böjde sig
för någon -- frivilligt gjorde jag mig gärna till andras tjänare, men
alla kände ändå att jag härskade på samma gång, och aldrig skulle det
fallit någon in att inte visa mig den största aktning -- sådan _var_
jag, signora principessa, sådan var min karakter och min ställning och
jag försäkrar er, att jag mycket lätt skulle vetat att uppbära min plats
äfven som härskarinna i ett palats som detta -- om _det_ hade varit min
äregirighet. Men -- jag hade nog äregirighet, ja, stor, men den var af
annat slag. Den var att göra mig älskad -- så älskad att den andre
skulle vilja göra alla offer för mig -- men inte att ta emot dem, nej,
att ge dem alla tillbaka och säga: jag ville bara se, att du _kunde_
göra offren, men det är jag, som gör dem, som vill och skall göra dem,
emedan det är min lycka.
Härvid bröto tårarna omotståndligt fram, och hon sprang öfver golfvet
med händerna för ansiktet och bitande sig i läpparna för att kväfva
gråten, som hon fann dum och meningslös i detta ögonblick, då hon hade
velat stå där så stark och klar och imponerande.
Men hon hade icke märkt den sinnesrörelse hon framkallat äfven hos sin
åhörarinna, förrän hon hörde denna rika altstämma, hvars klang hon så
beundrade, och som nu lät nästan onaturligt djup och dof, framstöta: och
tror ni inte, att hvarje kvinna, som älskar, förstår att göra sådana
offer! Och hvad är det för svårt för er, som ändå fritt får visa honom
Sez Şved ädäbiyättän 1 tekst ukıdıgız.
Çirattagı - Kvinnlighet och erotik II. - 10
  • Büleklär
  • Kvinnlighet och erotik II. - 01
    Süzlärneñ gomumi sanı 4817
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1577
    31.2 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    39.4 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    44.4 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Kvinnlighet och erotik II. - 02
    Süzlärneñ gomumi sanı 4730
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1607
    29.5 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    39.4 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    44.8 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Kvinnlighet och erotik II. - 03
    Süzlärneñ gomumi sanı 4912
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1374
    34.0 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    43.8 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    48.6 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Kvinnlighet och erotik II. - 04
    Süzlärneñ gomumi sanı 4958
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1380
    34.8 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    44.6 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    49.0 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Kvinnlighet och erotik II. - 05
    Süzlärneñ gomumi sanı 4989
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1429
    33.9 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    42.3 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    46.8 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Kvinnlighet och erotik II. - 06
    Süzlärneñ gomumi sanı 4825
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1674
    29.3 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    39.1 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    43.6 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Kvinnlighet och erotik II. - 07
    Süzlärneñ gomumi sanı 5110
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1403
    34.9 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    45.1 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    49.1 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Kvinnlighet och erotik II. - 08
    Süzlärneñ gomumi sanı 4923
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1481
    31.0 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    40.7 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    46.2 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Kvinnlighet och erotik II. - 09
    Süzlärneñ gomumi sanı 5030
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1443
    33.8 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    43.8 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    47.4 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Kvinnlighet och erotik II. - 10
    Süzlärneñ gomumi sanı 5027
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1422
    31.8 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    42.7 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    46.9 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Kvinnlighet och erotik II. - 11
    Süzlärneñ gomumi sanı 3795
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1242
    34.7 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    43.9 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    47.8 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.