Kåtornas folk - 01

  
   ESTER BLENDA NORDSTRÖM
   KÅTORNAS FOLK
  
   ESTER BLENDA NORDSTRÖM
  
  
   KÅTORNAS FOLK
  
   ANDRA UPPLAGAN
  
   STOCKHOLM
   WAHLSTRÖM & WIDSTRAND
  
   PAPPERSLEVERANTÖR LESSEBO BOLAG
   ISAAC MARCUS' BOKTRYCKERI-AKTIEB.
   STOCKHOLM
   1916
  
   TILL
   HJALMAR LUNDBOHM
   LAPPARNAS TILLIT OCH VÄN
  
  
  
  Vårens värsta och vildaste snöstorm rasar över öde slätter. Det viner
  och tjuter, det rasslar och piper, det gnyr och jämrar, det dånar som
  åskan, det rasar som laviner, det vrålar och kvider -- alla jordens
  skräckljud ha samlats för att åta sig sin stämma i vildmarkens
  jättekonsert. Det piskar som tusen vassa nålar i ansiktet, vita moln
  komma yrande och svepa sig om oss, där vi vandra -- några små människor
  och djur i vanmäktig kamp mot en rasande fiende -- virvla, bita, tränga
  sig in genom skinnkläderna som vore det spindelväv man bure, ta andan
  från en, tvinga en att spänna varje muskel för att orka ta ut det steg
  man påbörjat, gripa en med kalla hårda händer, girigt och obarmhärtigt
  som om misskund ej funnes i världen. Det rinner våt smält snö utefter
  bröst och rygg, den fryser till is så man går med ett knastrande, kallt
  pansar omkring sig, och inombords är det visst också is fast det känns
  som drucke man flytande eld, när den dödskalla luften rinner genom
  strupen. Dödskallt är allt. Det är som om jorden dött, som om glädjen
  dött, som om allt levande dött, som om det i hela vida världen ej funnes
  flera människor än vi, ej flera djur än de renar och hundar, som
  mödosamt stappla framåt mot stormen. Det blygrå nattljuset är dött, våra
  egna kroppar äro döda och kalla och röra sig som marionetter i vars
  trådar en grym hand drar: ett steg framåt med höger fot, ett steg med
  vänster, ett steg med höger -- -- -- Och för varje gång har man att dra
  foten upp ur djup snö, som tynger och suger.
  -- Hur länge, tänker jag och sveper schalen bättre om huvudet med valna
  händer. Hur länge! Ska vi gå till domedags klockor ringa eller tills vi
  stupa och dö av trötthet?
  Men ingen svarar, och hade jag också skrikit ut frågan med mina lungors
  hela kraft, hade ljudet av min röst drunknat och blivit borta i stormens
  vrål, ej hunnit ens halvvägs fram till ledaren av raiden framför min. I
  åtta timmar ha vi gått nu. Utan vila och utan rast, likt förtappade
  själar som dömts att irra utan ro i de dödas vita land -- framåt bara!
  Med ett liktågs stillhet skrida vi, stegen måste rättas efter renarnas
  tramp, och så trötta som de stackars djuren äro, dra de inte de tunga
  pulkorna mer än steg för steg. Och ändå flämta deras sidor, mularna stå
  öppna, tungan hänger ute, och huvudet böjs så djupt mot marken som
  tömmen tillåter.
  Varje ren är bunden vid pulkan framför med en kort lädertöm som knutits
  kring halsen och en sådan rad på åtta till tio pulkor kallas raid. Varje
  raid har sin ledare, som står i ansvar för, att allting går rätt och
  riktigt till: att alla pulkorna äro med och inga djur slitit sig lösa,
  att alla dragremmar äro i ordentligt skick, att alla renar dra
  samvetsgrant och inte låta kamraten före i ledet släpa på mer än vad
  honom tillkommer, att inga pulkor välta vid någon tvär vändning, att
  allt överhuvudtaget fungerar som det ska. I vackert och klart väder är
  det lätt nog, man vänder sig om emellanåt och kastar en blick utefter
  raiden, märker genast om något är i olag och ställer allt till rätta.
  Men nu -- i denna storm! Man förmår knappt urskilja renen bakom sig, får
  inte släppa pulkan framför ur sikte -- det kan vara detsamma som döden,
  ty spåren sopas igen på ett ögonblick, och den tomma grå värld man
  vandrar framåt i har ingen barmhärtighet med vilsna människor. Med jämna
  mellanrum stannar pulkan framför, men de ögon man följer den med ha
  nästan slutat att se, så trötta och svidande äro de och ibland märker
  man inte ens att pulkan står stilla, förrän man stupar över den. Då har
  förste raidledaren stannat och hela det långa, långa bandet av pulkor
  och dragare stanna en minut för att varje ledare ska kunna inspektera.
  Renarna sjunka ned på snön eller stå som de stannat, med utspärrade ben
  och hängande huvud, och innan allt på nytt är redo till marsch måste de
  trötta sparkas upp på benen. Så går det igen! Spöklikt, flämtande,
  ljudlöst.
  -- Hur länge! tänker jag. Nu är det nio timmar vi krupit fram mot
  stormen. Ska aldrig renarna stupa!
  Ty det är efter renarnas krafter varje flyttnings längd bestämmes.
  Människorna betyda ingenting -- det är brått när man går mot sommar och
  sol och grönt bete åt dem, som ge en liv, föda och tillvaro, det är
  brått, när solen skiner varm bortanför fjällen och när där borta vinkar
  all den härlighet som de vårsvaga djuren behöva. Det är brått när
  fattigdomen kommer skrämmande nära och man vet, att bara man är bakom de
  vita fjällkammarna där västerut så väntar vila och lugn och gott bete.
  Hur skulle man väl då ha tid att tänka på sig själv, på om ens egen usla
  kropp blir trött och tung och kall -- framåt bara!
  Men det börjar lida mot slutet av renarnas krafter också. Två ha redan
  fallit i min raid, men tvingats upp igen. I raiden framför föll nyss en,
  och på de sträckta halsarna och den häftiga flämtningen syns det, att
  det snart är slut på styrkan hos dem allesammans. De gå så länge de
  kunna hålla sig på benen, när de inte orka mer störta de, sjunka ned
  utan ett ljud. Först på knä, men ryckas så med av pulkan framför, falla
  på sidan och släpa vidare som ett dött ting, som den dragrem de äro
  bundna vid, med sin egen pulkas hela tyngd efter. Det är som om de
  skulle slitas mitt itu inför ens ögon och man ser deras stora svarta
  ögon rulla i vånda. Den dubbla bördan blir för tung för renen framför --
  han faller, lika tyst och lika stilla. Först på knä, så stramas tömmen
  om halsen allt hårdare, nacken sträckes tills den är bristfärdig och tum
  för tum töjs den smärta fina kroppen ut till onaturlig längd och släpas
  framåt. Renarna framför stanna eller falla, beroende på hur trötta de
  äro, och ledaren kommer för att se vad som står på. Med ett ryck dras
  den tunga pulkan fram, och när dragremmen på det viset blivit mindre
  spänd tvingas det utmattade djuret på benen igen med sparkar och
  vredgade rop. Sparkarna ta väl inte så hårt, ty skon är av mjuk päls och
  den nakna foten inuti stoppad i tjockt hö, men för den som aldrig sett
  det förr är det en syn, som är svår att uthärda. Men det måste väl så
  vara, med bedjande ord och vänliga smekningar rör man inte ett renhjärta
  och snart tänker man inte längre på om det är grymt eller orätt, gör
  själv detsamma utan att blinka -- nerverna slipas bort rätt fort, och
  djurskyddshjärtat också, när det gäller livet. Och så fort alla dragare
  stå på sina ben igen, ofta skälvande och segnfärdiga, går marschen som
  förut.
  Ögonen äro blinda och värkande av snö och storm, fötterna äro som
  blyklumpar, händerna ömma av köld fastän de äro stuckna i pälsvantar
  stoppade med hö, ansiktet är som is, ej längre känsligt för vinden, och
  när jag tar mig över kinden, där det förnims som en lätt klåda, blir den
  vita vanten röd av blod. Utan att jag märkt det har väl mitt ansikte
  kommit emot något vasst föremål -- kanske ett renhorn vid arbetet att få
  upp ett störtat djur -- och jag har ett djupt sår alldeles under ögat.
  Jag önskar jag finge göra som renarna, sjunka ned på snön bara ett par
  minuter och borra ansiktet mot bröstet så jag kunde andas ett par djupa
  varma andetag och inte ständigt denna våta isluft, som kommer lungorna
  att kännas som ville de springa i stycken. Det vore nog döden, men
  kanske en ljuv död -- jag vet inte.
  Nu stannar raiden framför igen, jag hör ett svagt barnskrik mitt i
  stormens gny, hör Gates milda, lugnande röst och ser Heikka, hennes man,
  komma som en grå skugga ut ur ett snömoln.
  -- Dä litt kvile no! säger han på sin lustiga lappnorska och småler
  uppmuntrande mot mig. Inte lång stunn men lite. Je ser åt herkarna dina,
  sätt dej å kvil. Du ä nok trött stakkel -- sånt stygvejr har je aller
  sitt förr. Nog fick du då väre med på lappflytt!
  Han slukas upp av en tjutande vindil, och jag går upp till Gate, som har
  en lång och svår raid att leda med många halvtama djur i, som i början
  höllo på att gå från vettet av förskräckelse och ursinne. Nu ligga de
  som döda på snön med stela svarta ögon, och inte ens de gnällande
  hundarna som traska omkring i tröstlös rådvillhet kunna förmå dem att
  göra en rörelse av skrämsel.
  När jag kommer upp till Gate ligger hon på knä framför den första
  pulkan, och i den rasande stormen och vinande snön har hon bröstet bart
  och ger di åt en rödnäst, hungrig liten krabat, som äter så det klunkar
  i halsen och inte låter köld och snö bekomma sig det minsta, där hon
  ligger varmt instoppad bland lena fällar. Gate vänder på huvudet och ler
  sitt blida leende mot mig, men hennes ögon äro trötta och jag ser att
  handen skälver som lyfter pälsen åt sidan över bröstet.
  -- Ska vi gå länge till, Gate, frågar jag, eller är det slut snart?
  -- Jag vet inte. Här finns ingen mat för herkarna, men kanske vi stanna
  lite i en kåta här borta. Jag vet inte, fråga manfolken.
  Jag vänder nedåt min raid igen för att fråga Heikka, men hinner aldrig
  längre än till första pulkan. Där snubblar jag över en snödriva och
  faller -- -- -- Det är mjukt och skönt att vila i snö, när man är mycket
  trött, sömnen kommer varm och stilla, man känner inte stormen, inte de
  vassa isiga snömolnen piska mot ansiktet; man drömmer om röda eldar och
  varma solar, om strålande sommar och grönt gräs, man minns inte längre
  att det väntar långa, vita, stormiga slätter och en vandring utan slut
  på stelfrusna, dödströtta fötter, känner bara i dvala hur allt blir
  lugnt och varmt och ljuvt -- hur -- -- --
  Ett ryck i armen väcker mig till hälften och jag känner, ännu i drömmen,
  hur något hårt glider genom mina fingrar -- så hör jag ett svagt
  hundskall, tramp och flåsande intill mig, och spritter upp i ångest.
  Raiden går igen, det var pulkan jag gripit om i fallet, som jag kände
  glida ur min hand, och medan ångesten för mitt liv hugger i hjärtat
  springer jag upp och efter raiden, som försvunnit i snöyran. Den sista
  renens klocka klingar som ur ett oändligt fjärran och på domnade fötter
  gör jag ett försök att springa. Det är timmar som gå, tycker jag, innan
  jag skymtar en grå liten pulka framför mig -- kanske är det bara
  sekunder, men så fyllda av ensamhet och pina, att jag ej kan mäta dem
  efter klocka. Och så är jag åter hos min tåliga, vita ren, som ensam
  skött mina plikter, lägger åter tömmen över axeln och håller mig så nära
  Gates sista pulka, att jag nästan snubblar över den.
   * * * * *
  Ännu en timme går färden, medan stormen blir allt mer svindlande, allt
  mer ursinnig -- och så stanna vi igen. Mellan de yrande snöbyarna
  skymtar jag en svart liten kåta och vet, att därinne väntar livets
  härlighet i form av kaffe, värme och mjuka fällar. Så binder jag tömmen
  i pulkans framstam och traskar upp till den främsta raiden, där
  "gamlingen" och "gamlan" stå inbegripna i en livlig konversation om en
  störtad ren, som i fallet brutit sitt horn, så att hela huvudet är en
  enda blodig massa. Gamlingen är några och sjuttio år, distriktets
  rikaste lapp och stolt, som den enväldige konung han är. Det är han, som
  bestämmer över allt, han som befaller uppbrott och vila, han som leder
  vägen genom snö och storm, han som härskar över byns innevånare. Byn
  består av fyra rika familjer: hans gifta döttrar och söner. Nikke heter
  han. Och om Nikke säger: i kväll flyttar vi! så flyttas det på kvällen
  om det så regnade spik från himlen. Och om Nikke säger: i dag ska
  herkarna hämtas och föras i gärdet och skiljas! så lägga hans stolta och
  vackra söner utan ett ord, som små lydiga barn, lasson om axeln, spänna
  skidorna på och ränna ut att söka renarna, som ibland kunna ha gått
  miltals bort. Och det kan hända, att Nikke själv går med, den stoltaste
  bland dem alla -- med lasson om axeln och mössan på sned med den väldiga
  tovsen gungande över örat. Hans gång är smidig och lätt, hans kolt är
  lika kokett kort och vid, som hos den yngste lappadonis, hans bälte är
  brett och späckat med silverknappar och hans hår fladdrar gråsvart och
  lockigt och långt. Hans lasso susar lika vinande snabbt som de ungas och
  träffar det utsedda offret lika säkert -- den starkaste renoxe kan inte
  fälla honom och den skyggaste vaja måste följa, när hans lasso snärjer.
  Och "gamlan"! Hon är åttiotvå år och gift med Nikke. Hon är liten och
  skrumpen och brun med ett ansikte som smutsigt pergament och händer som
  likna små fågelklor. Men i det vissna ansiktet lysa ögonen unga med en
  skrattande glans, och mössans rand går brokig och glad över den fårade
  pannan. Den svarta pälsen är vid och mjuk och dragen så smal om livet
  som nånsin på den mest välvuxna tjuguårstös, och de spensliga, fina
  benen, klädda i tätt åtsittande renhudsdamasker (säpäkkee), äro lindade
  så hårt med band vid anklarna, att det är ett under, att de inte gå rätt
  av. Banden äro granna och röda, på fötterna har hon vita små pälsskor,
  och hennes gång är så trippande och lätt som om hon knappt trampade på
  snön. Hon har lett sin raid under natten, hon som de unga, och när jag
  ser hennes lilla raka gumgestalt, hennes små dockfötter och de smala
  benen kan jag inte återhålla en fråga:
  -- Du är väl trött nu, Elle?
  -- Trött! Hon ser på mig med klara ögon, som blinka mot snöyran, snyter
  sig kraftigt i sin lilla fågelklohand och tittar igen. Så skrattar hon
  med sin tandlösa mund och ser så lustigt barnslig ut i detsamma -- och
  så säger hon föraktfullt: Så gammal är jag väl ändå inte!
  Med nästan skräckblandad vördnad ser jag hur hon trippar upp mot kåtan,
  lyfter undan dörren och stiger över den höga tröskeln med ett raskt
  steg. Ett ögonblick kämpar hon med stormen, som vill riva dörren från
  henne, segrar och lägger den på sin plats igen med ett vant grepp och en
  liten bestämd smäll. Men när jag kommer in sitter hon hopsjunken framför
  elden med ögon som på en gång blivit gamla, det skälver litet kring
  munnen och huvudet har sjunkit ned på bröstet och bärs inte längre så
  karskt och högt på den tunna bruna halsen. Du är nog trött ändå, lilla
  gammelmor! tänker jag för mig själv. Det är inte gott att vandra genom
  snö och storm på de små fina fötterna, som ha trampat fjällens vita snö
  och myrarnas mjuka tuvor nu snart hundra år. Du har rätt att låta
  huvudet sjunka, när du tror ingen ser dig, du har rätt att sucka tungt
  och djupt, när du tror ingen hör dig -- för vi veta ändå, att när
  uppbrottets timme slår igen är du den första, som är färdig, är du den
  första, som lägger tömmen över axeln och trippar mot vår och sommar med
  huvudet högt, kolten i svaj och ögonen unga på nytt. Lilla gammelmor!
  Det är varmt och lugnt och ljuvligt härinne. Elden brinner het och röd
  och luktar av färskt björkris, kaffepannan hänger på och de två gamla,
  som bo i kåtan, prata vänligt och frågvist om alla små detaljer, som
  möjligen ha hänt eller kunna hänt på vägen. De ha varit ett par dagar
  före oss på flyttningen och slagit läger här för att låta renarna vila
  och beta -- egentligen skulle de gått en halv mil till, men herkarna
  orkade inte. Gud välsigne kräken! tänker jag och kryper ännu närmare
  elden med en känsla av dåsigt välbehag. Vi äro inne allesammans nu, och
  en efter en komma också hundarna smygande med rädda ögon och svansarna
  mellan benen. Snart är kåtan så full av människor och djur, att det
  nästan är trängsel och snön smälter i floder från våra pälser, säpäkke
  och skor. Kvinnornas genomvåta schalar hängas till tork, de som blivit
  alltför våta om fötterna lossa skorna och breda höet framför elden,
  kaffet kokar och pratet är i gång. Det stormar, så kåtan darrar och
  gungar, och tältduken klapprar mot stängerna, som skulle den slås mitt
  itu, dörrens ribbor dunka -- ibland flyger den upp och kastas åt sidan
  och himmelens alla vilda vindar rusa in så gnistorna dansa kring
  väggarna och röken gör en blind. Till slut bindes den fast med en rem,
  och det blir en smula lugnare.
  Jag sitter och ser på ringen kring elden, en ring av mörkhyade kvinnor
  och män klädda i djurhudar från huvud till fot med flammande fantastiska
  färger till inslag i sömmar och band. Rött och gult och kornblått --
  tofsarna på männens mössor äro som stora röda blommor, som sommarens
  lysande pioner, kvinnornas granna luvor rama in deras fina ansikten i en
  jämn, vacker oval och de fulländat ädla, svagt bruna händerna röras med
  förnäm och säker grandezza, snabbt utan brådska. De två som äga kåtan
  äro gamla som Metusalem och fattigt klädda -- allt vittnar om armod
  förresten -- de få, skabbiga fällarna, bohaget, kåtaduken. Men kaffet är
  gott och starkt och de två kopparna, det enda av porslin som ett
  lapphushåll äger, vandra från mun till mun så fort de hinna tömmas.
  Konversationen löper lika snabbt och lätt, det skrattas och pratas
  precis som om storm och vedermödor inte funnes till, som om det ännu ej
  väntade oss oändliga, vida slätter att vandra över innan vilans timme
  äntligen ingår på allvar. Jag hör rösterna allt längre bort, ser elden
  som genom en dimma, känner bara hur kaffet värmer och mättar, lutar mig
  tillbaka mot fällarna och somnar med min svidande kind mot en hunds våta
  rygg.
   * * * * *
  -- En halvmil till bara! säger Gate tröstande när hon väcker mig, efter
  en halvtimme. Och våt och huttrande snubblar jag ut till vandringen och
  kylan igen, ännu med sömnen i ögonen och kåtans värme i minnet. Stormen
  och snön vräka sig över oss, ännu vildare än förr, slita och brusa som
  om njutningen att plåga oss vore dubbelt stor efter den lilla stund vi
  gömt oss undan, och det är med knapp nöd vi kunna hålla oss uppe på
  benen fastän vi pressa hela tyngden av våra kroppar mot orkanens tryck.
  Sakta, sakta sätta raiderna i gång, mödosamt ta renarna ut stegen, kallt
  och vått rinner isvattnet nedför rygg och bröst igen. Några av småbarnen
  vakna och skrika ur fällarnas djup, en hundvalp gnyr ömkligt och
  hjärtskärande, och jag vandrar framåt som i dröm -- en sådan dröm som
  man kan vakna vid ibland i kväljande ångest: man går och går och tar ut
  stegen det längsta man kan i pinande brådska, men kommer ändå inte ur
  stället. Det här är verklighet, man vaknar inte, man tar ut stegen och
  flyttar fötterna rastlöst, men det är som stode man evigt stilla på
  samma punkt i det oformliga, öde grå som böljar runt omkring.
  En halvmil bara! Men så lång och tung, att jag börjar tro vi gått vilse
  och aldrig skall komma till raststället vid trädgränsen, där de sista
  låga små björkarna stå innan fjällens eviga snö dödar allt som vill växa
  och leva. Men den har ändå ett slut, och när jag ser Gates raid vika ur
  spåret och sluta upp tätt bredvid den föregående vet jag, att stunden
  äntligen är kommen, viker själv åt sidan och leder mina renar jämsides
  med hennes. Snart stå alla raiderna samlade i bredd -- elva stycken, men
  man ser inte mer än de allra närmaste för snön. Och nu börjas arbetet
  med frånspänning, uppsnöring av de pulkor där det nödvändigaste
  husgerådet är inpackat, kåtans uppsättning, vedhuggning och en massa
  göromål, som äro oundgängligen nödvändiga, när ett hem skall resas i
  vildmarken. Göromål, som även i vanliga fall äro mödosamma och ta lång
  tid, men som nu i denna rasande storm fordra dubbla krafter och mer än
  dubbel tid. Det går fubbligt och långsamt bara att lossa selarna med
  valna och svullna fingrar, när renarna sparka av otålighet och rasa och
  stånga så fort man kommer i deras närhet -- de vädra föda och frihet,
  och så fort de blivit lösa störta de sig över skaren med ivriga, hårda
  klövar, som snart tränga igenom den frasande skorpan och sparka snön i
  yrande moln från laven. De, som orka. Men det är många av dem, de mera
  nytämjda och ovana, som knappast orka stappla ett par steg från pulkan,
  förrän de sjunka ned och ligga som en grå, livlös massa den snön
  småningom täcker. De starka, de arbeta och skrapa, stå snart som i en
  grotta djupt nere under skaren, så man endast ser deras mörka ryggar och
  framsträckta huvuden med mular, som snappa laven snabbt och ivrigt.
  I detta herrans väder kan det inte bli tanke på att resa mer än en kåta,
  och man får vara glad om man lyckas få upp den. Annars har varje familj
  sin egen och isäntä -- d. ä. husfadern -- tar genast itu med
  resningsarbete så fort raiderna stannat. Nu arbeta alla på att få en
  kåta upp så fort som möjligt, männen söka fram sina snöskovlar och gå
  till verket med en iver, som tycks vara alldeles oförminskad av de
  tretton timmarnas vandring. En stor del av arbetet är redan undangjord
  av renarna, som skrapat bar en tillräckligt stor del av marken, den
  behöver bara jämnas ut en smula. Förresten är det inte lönt ens, så som
  snön vräker ned, fram med stängerna bara så det går fort. Under tiden ha
  kvinnorna snört upp husgerådspulkorna, tagit reda på sina yxor, och
  skida inåt den låga lilla skogen efter ved. Det är alltid kvinnfolkens
  göra att förse hushållet med ved, och det är minsann varken ett lätt
  eller litet arbete, när elden ska brinna från morgon till kväll utan
  avbrott. Men aldrig hör man dem knota, de tänka inte en gång på att det
  kan vara annorlunda -- det har så varit sedan urminnes tider: männen
  sköta renarna och kvinnorna sköta hemmet med allt vad därtill hör. Och
  vedhuggningen går med fart och kraft, yxan svingas så det viner och den
  blanka eggen träffar så precis där den ska, att det är ett under.
  Jag sitter på en pulka med händerna under den korslagda röda
  ytterschalen och ser hur arbetet skrider. Ved kan jag inte hugga ännu,
  har inte hunnit lära mig det, och något annat är det väl inte att göra
  för tillfället. Så jag sitter overksam med ryggen mot orkanen och ögonen
  på männen, som just börjat resa kåtastängerna. Snart står skelettet
  svart och fast med stormstöd ställda inuti till skydd mot orkanen, och
  nog måste himlarnas herre ta till sina allra hårdaste väder om något ska
  kunna rubbas i den luftiga byggnaden, som ser så bräcklig ut, men är så
  stadig. Nu ser jag hur Nikke och Heikka veckla ut kåtadukens ena halva
  och med slött intresse väntar jag vad de brusande vindarna ska ta sig
  till med den. Ratsch! -- där viner den ur deras händer som en väldig
  svart fana och smäller i trots. En gång till -- där ligger den nu på
  kåtastängerna, pressad tätt intill dem, och vana fingrar fästa den hårt
  och tvinga den fast. Men det står en smattrande dans på de sneda, svarta
  stängerna, och emellanåt river sig en flik lös och klatschar
  triumferande i stormen, tills den fångas och fjättras igen. Den andra
  halvan bråkar inte alls, fladdrar bara helt lugnt i lä och låter sig
  tvingas utan motspänstighet.
  Det känns skyddat och hemlikt inne, fastän detta "inne" ännu ingenting
  är annat än en tom vit snöfläck med sotiga vadmalsmattor omkring. Men
  snart kommer riset och gör det vita brunt, så kommer veden i mitten och
  ur den en tjock blå rök som så småningom förtunnas och färgas orangeröd
  av flammorna, så kommer järnkättingen och vattenkitteln där snön smälter
  och fräser, så kommer kaffepannan och så komma fällarna -- och allra
  sist barnen, yrvakna och frusna. De minsta grymta och smågnälla i
  komsins djup, de större krypa så långt intill elden de våga, utan att
  bränna pälsarna, och med ivriga ögon vakta de kaffepannan, som börjar
  ryka lovande ur pipen. Vi äro inne allesammans nu -- hemma! Aldrig har
  jag känt och förstått det ordet som nu, efter den vandringen, efter den
  stormen med den värkande tröttheten i kroppen. Utanför de tunna
  tygväggarna dånar orkanen, leker och drar i dem så de äro bristfärdiga,
  genom räppen virvlar snön ned på oss, och röken kommer ögonen att tåras
  och värka -- utanför är tomma, vita slätter, utan gräns och utan slut.
  De vänta oss, vi skola vandra över dem med tusen och åter tusen steg
  innan den långa, lugna sommarvilan ingår -- men vad bry oss väl de! Vad
  bryr oss väl hela världen! Ty där den egna kåtan reses, där har lappen
  sitt hem och där känner man all hemmets härliga lugn och trygghet, om
  solen skiner eller orkaner rasa.
  Jag är så upptagen av förunderligheten i denna känsla här mitt bland
  fjällens främmande vithet, att jag knappt märker den kaffekopp som
  räckes mig. Men efter fyra koppar ser jag klart och vaket igen, ser hur
  Elle somnat med hundvalpen i knät och händerna knäppta kring hans mjuka
  lilla ulltuss till kropp, ser hur Gate ammar den rödnästa lilla
  lappjäntan, hur Heikka tänder sin pipa, hur Pete spottar en tobaksstråle
  in i elden, hur Nikko vänder sitt våta skohö, hur -- -- --
  Mer minns jag inte, vet bara, som i en dröm, att en varsam hand löser
  bältet kring mitt liv, att samma varsamma hand skjuter en mjuk kudde
  under mitt huvud och breder en len fäll över mig. Sen vet jag inte mer,
  kryper bara ihop i värmen och suckar av välbehag, hör rösterna som från
  en annan värld, småler litet åt stormen, som inte kan göra mig något ont
  längre. Och min sista medvetna tanke är: i dag är det första maj!
  
  
  
  Det är afton, när jag vaknar igen -- det var morgon, när jag somnade;
  hela den långa natten hade vandringen gått och mina ben kännas ännu som
  blyklumpar av trötthet. I halvslummer hör jag hur stormen rasar lika
  vilt, lika brakande ursinnig och hur duken klapprar och slår. Annars
  hörs inte ett ljud, och när jag sticker huvudet ur sovsäcken ser jag
  bara ett vitt kaos av mjuka snökullar runt den tomma och kalla härden.
  Den enda levande varelse utom jag själv tycks vara en svart hund, som
  med dystert klippande öron och i tungsinta betraktelser sitter och
  huttrar i den grå kvällsdagern -- han har väl blivit sparkad ut ur någon
  varm fäll, där han försökt göra det allt för bekvämt åt sig på den
  sovandes bekostnad och känner sig nu som den mest orättvist och illa
  behandlade hund i kristenheten. Det syns på honom.
  -- Rill! lockar jag. Rill, tjö -- det är: "kom hit". Först tittar han på
  mig med en min, som tydligare än ord säger: "gör mig inte på ännu sämre
  humör med dåligt skämt", sedan börjar hans lilla svansstump inställsamt
  och förhoppningsfullt att röra på sig, öronen spetsas, och med
  försiktiga steg smyger han fram till mig, glider ned under min fäll och
  drar en lång, djup suck av tillfredsställelse. Jag ligger på rygg och
  ser hur snön ryker in genom räppen, känner den kyla mitt ansikte och
  mina händer, hur jag blir våt när den smälter. Men det gör ingenting nu,
  ingenting gör något nu -- jag ligger så mjukt och varmt, stormen rycker
  och sliter i kåtan, men mig når den inte, alla de vita snökullarna ligga
  så orörliga som om det inte funnos levande människor under dem, och ändå
  räknar jag ut, att det bör vara nitton eller tjugu som sova där. Med
  barnen då också naturligtvis, det är inte mer än elva vuxna. Det ryker
  en smula från en brand, som inte är riktigt släckt, en hundvalp gnyr i
  sömnen -- det börjar kännas kallt om händer och ansikte, och jag kryper
  ned i värmen igen i min sovsäck och sover tills dagen är ljus, elden
  flammar och kaffepannan kokar. Alla de vita snökullarna ha förvandlats
  till väl avskakade fällar och filtar, runt elden sitta kvinnorna och
  barnen och fyra av hundarna. Männen är ute för att se till renarna eller
  slå upp kåtorna, stormen har bedarrat och solen skiner stor och klar
  rätt ned genom räppen.
  Gate ser på mig och skrattar där hon sitter nedhukad vid boasson på
  emäntäs plats. Boasson är köket i en lappkåta, där alla pannor och
  grytor ha sin plats, och emäntä är värdinnan. Boasson är alltid mitt
  emot ingången och följaktligen emäntä också och hennes makt och
  härlighet inom kåtan äro obegränsade. Gate skrattar ännu mer, när hon
  räcker mig kaffekoppen och litet generad frågar jag hur länge jag sovit.
  -- Det är länge det! svarar hon och ger mig min klocka som jag hängt upp
  bredvid min huvudgärd. Hon var 10 i går morse när du somnade och då drog
  du henne. Nu står hon, men solen är över middag -- men du är väl snart
  död av svält, tänker jag.