I Havsbandet - 09

rent ut: stig upp och var frisk, ni är bara inbillningssjuk, då hade hon
hatat honom för hela livet, och hans mål var ju att vinna hennes kärlek.
Nu hade han vunnit hennes kärlek, därför kanske att hon trodde sig ha
lurat honom; alltså stod hennes kärlek i direkt förhållande till hans
lättrogenhet, och när han nu om morgonen åter och åter upprepade den
frågan: tror du på din Maria? översatte hans utsövda förstånd detta som
så: är jag säker på, att jag kan lura dig? Nej, det fanns ingen kärlek
med öppna ögon, och att vinna en kvinna med öppenhet var omöjligt, att
nalkas henne med upprätt huvud, med klara ord vore att stöta henne bort.
Han hade inträtt med lögn och måste gå på i förställning. Emellertid,
medan samtalet nu lekte fram mellan småsaker och känsloutbrott, gavs
ingen tid till grubbel, och välbehaget att vara i ett hem mellan två
kvinnor gjorde allt så glatt och mjukt, att han överlämnade sig åt
njutningen att få vara den omhuldade, barnet, den lille, sonen åt
svärmodren, att han icke märkte, huru dottern, som redan vuxit modren
över huvudet, duande henne och behandlande henne som sitt barn, genom en
lätt reduktion småningom tog tonen över honom, som kallade hennes
jämlike för svärmor. Men det roade honom, denna omkastning av naturens
ordning, och han hade alltid för sig bilden av jätten, som lät barnen
rycka tre strån ur sitt skägg, men endast tre. Som de sutto vid
kaffekopparna och småpratade, hörde de ett sorl av folket nerifrån
stranden.
Från fönstret sågo de nu folket samlat på hamnuddarna och stundtals
stående orörliga, skyggande för ögonen, stundtals vaggande på båda
fötterna, som om marken brände under dem eller som om de ej kunde stå
stilla av oro.
-- Det är underverket! utropade flickan och skyndade ut, åtföljd av
modren och sin trolovade.
Utkomna på backen, stannade fruntimmerna likasom slagna av skräck, när
de mitt på solklara morgonen sågo en likvit kolossal måne gå upp över en
kyrkogård med svarta cypresser simmande på havsytan.
Intendenten, som icke hade beräknat effekten från denna synpunkt, insåg
icke nog hastigt sammanhanget, utan blev själv likblek av den skakning,
som åtföljer något monstruöst, oväntat i den eljes så lagbundna naturen.
Han skyndade förbi fruntimmerna, vilka stodo förstenade utan att kunna
röra sig, och han kom ner till stranden, där folket var samlat. I ett
ögonblick fann han lösningen på gåtan. Hans tillämnade marmorpalats hade
nämligen blivit ofrivilligt infattat i en framskjutande buktig klippvägg
på ena sidan och på den andra av en talls krona, så att kalkplattan
visade sig cirkelrund och med de alltför svagt påmålade fönstren
härmande kartan på månans skiva.
Folket, som blivit varskodda om undrets infallande på utsatt timma,
såsom utlovat av intendenten, betraktade den framträdande mannen med
skrämda, men vördnadsfulla blickar, och männen lyfte mot vanan på hattar
och mössor.
-- Nå, vad säger ni nu om min hägring? frågade han skämtsamt.
Ingen svarade, men överlotsen, som var den modigaste, pekade uppåt
nordvästra himlatrakten, där den verkliga månen hängde blek i första
kvarteret.
Underverket var sålunda förkrossande, och det starka intryck, de två
månarne redan framkallat, var för djupt att kunna utplånas med en
förklaring. Och när intendenten gjort ett försök, vars början ej
avhördes ens, utan folket stod kvar bedårat, liksom förälskat i sin fasa
över det oförklarliga, upphörde han med varje försök att rubba deras
tro. Han hade velat giva dem ett tecken på, att varken han eller naturen
kunde bryta lagar, och slumpen hade lika fullt gjort honom till
trollkarlen.
När han vände sig om, fann han sin trolovade i extatiskt tillstånd,
kvarhållen av modren, men när han nalkades, ryckte hon sig lös, och
fallande på knä ropade hon med halvt vansinniga åtbörder och ord, som
föreföllo lånade från någon spiritistisk cirkel:
-- Mäktige ande, vi frukta dig! Tag bort vår fruktan, att vi må älska
dig!
Saken hade redan fått en betänklig vändning, och intendenten tillgrep
all sin konst att förklara det ofrivilliga undret, men förgäves.
Njutningen av att vara dårad, förlamningen av fruktan och den bakom
lurande äreskänslan att icke vilja vidgå sinnesvillan hade så bemäktigat
sig sinnet hos den unga flickan, att inga föreställningar eller
bedyranden hjälpte. Modren med sitt orubbliga, lugna jämnmod syntes icke
veta, var hon var hemma, och hade glömt hela naturfenomenet för sin
dotters oroande uppförande.
Men nu hade folkmassan vid stranden genom fröken Marias skrik och
åtbörder fått sin uppmärksamhet dragen till henne från skådespelet ute
på sjön, och när de sågo den unga kvinnan på knä för den vitklädde
mannen med de djupa, mörka blickarne barhuvad härute på berget, måtte
något minne ur bibelhistorien om en ung man, som gjorde underverk, ha
föresvävat dem, ty i en hast klungade de sig tillsammans, började viska,
och på uppmaning av överlotsen skyndade en av kvinnorna in i stugan
bredvid och återkom med ett tre års barn, som hade ett öppet rötsår på
kinden.
Med förmågan att framkalla hägring skulle alltså följa en övernaturlig
kunskap om sjukdomars botande.
Den roll, som kastades på intendenten, började nu plåga honom över
hövan, och när han såg fiskarfolket, lotsar och tullkarlar överge sitt
arbete, timmermän och snickare lämna bygget på kapellet för att lyssna
till hans ord såsom till profetior med undergörande kraft, blev han rädd
såsom inför en naturkraft han frambesvurit men icke kunde tygla.
Ögonblicket var emellertid inne, då han måste uttala sig, bestämt,
tydligt, och slå ifrån sig.
-- Gott folk, började han. Men så inställde sig reflexionen tyst: huru
skulle han börja, vilka ord skulle han använda, då varje uttryck
fordrade en förklaring, som återigen förutsatte förkunskaper, som
saknades. Och under de sekunder han tänkte över, vilket svalg som låg
emellan dessa och honom, hörde han steg nalkas, vände sig om och fick se
en man, som liknade en äldre sjöman på permission.
Mannen lyfte på en rund filthatt och såg något försagd ut till en
början, men kommen närmare, rätade han ut sig och skulle just säga
något, då intendenten befriade honom från förlägenheten genom att fråga:
-- Är ni kanske stiftelsens predikant, som väntas?
-- Jag är densamme! svarade den nykomne.
-- Vill ni inte säga några ord till folket som här befinner sig i uppror
inför ett naturfenomen, vilket de icke vilja ha förklarat och som jag ej
i detta ögonblick kan ge någon tydning på, tillgrep intendenten i sin
iver att komma ifrån denna falska situation.
Predikanten förklarade sig genast beredd. Strök sitt långa hakskägg och
tog upp en bibel ur fickan.
När folket såg den svarta boken, gick en rörelse genom dem, och en och
annan av manfolket blottade huvudet.
Predikanten hade bläddrat en stund och stannade slutligen; harskade sig
och tog upp att läsa:
»Och jag såg, då det bröt det sjätte inseglet, och se, det vart en stor
jordbävning, och solen blev svart som en säck av hår, och månen vart hel
och hållen såsom blod. Och himmelens stjärnor föllo ned på jorden
likasom ett fikonträd fäller sina omogna frukter, när det skakas av en
stark vind. Och himmelen försvann såsom en bok, som hoprullas, och alla
berg och öar flyttades från sina rum. Och konungarne på jorden och
stormännen och befälhavarne och de rike och de starke och alla trälar
och frie dolde sig i jordkulor och i bergsskrevor och sade till bergen
och klipporna: Fallen över oss och skylen oss för dens ansikte, som
sitter på tronen, och för Lammets vrede. Ty hans vredes stora dag har
kommit, och vem kan bestå?»
Intendenten, som straxt märkt, vilken farlig vändning saken tagit, hade
ryckt sin trolovade med halvt våld från det farliga grannskapet, fått
henne ner till stranden och ville genom att ställa henne på den rätta
synpunkten visa, att det icke var någon måne, som fallit från himmelen,
utan endast det italienska landskap, han lovat styra till på hennes
födelsedag.
Men nu var det för sent. Flickans inre öga hade redan sett synen i dess
första gestalt, och predikantens upphetsande uttolkning etsade in den
första synvillan. Han hade lekt med naturandarne, frambesvurit en fiende
till att hjälpa sig, som han trodde, och då hade alla gått över till
fienden, så att han nu stod ensam.
Under det Maria ännu med blickarne stod fängslad vid predikanten på
berget, vände han sig på försök till modren och viskade:
-- Hjälp oss ur detta. Följ med ut till skäret och se, att det är
leksaker, ett födelsedagsskämt.
-- Jag kan icke döma i dessa ting, svarade kammarrådinnan, och vill icke
döma. Men jag tror ... att ni skola gifta er snart.
Det var ett råd, ett nyktert, prosaiskt, men från denna gamla kvinna,
som själv var mor, ljöd det så klokt, helst det tilltalade hans eget
skarpa förstånd, ehuru han fann förklaringen något förenklad. Men efter
den vink han fått gick han rätt fram till flickan, lade sin arm om
hennes liv, såg henne in i ögonen med ett leende, som hon måste förstå,
och kysste henne så mitt på munnen.
I samma ögonblick tycktes flickan befriad från trollmannen uppe på
berget, och utan motstånd hängande sig vid sin väns arm följde hon honom
nästan dansande till modrens stuga.
-- Tack, viskade hon med sina blickar i hans -- tack för att du -- hur
ska jag säga?
-- Befriade dig från bergstrollet, ifyllde Borg.
-- Ja, ifrån trollen!
Och hon vände sig om för att se på den överståndna faran.
-- Inte se sig tillbaka! varnade fästmannen och drog Maria in genom
stugudörren, under det att ett lösryckt ordförråd från bergspredikanten
fördes ner till honom av vinden.


NIONDE KAPITLET.

När intendenten vaknade en morgon åtta dagar senare, efter en väl
genomsoven natt, blev hans första klara tanke den, att han måste ut från
skäret, ut vart som helst för att få vara ensam, samla sig, återfinna
sig själv. Predikantens ankomst hade nämligen haft åsyftad verkan i ena
riktningen: att »skrämma packet», så att stojet och råheterna upphörde,
men å andra sidan hade intendenten icke kunnat njuta av den nyförvärvade
friden, ty det exalterade tillstånd, i vilket hans fästmö befann sig,
nödgade honom aldrig lämna henne ur sikte. Han hade således sällskapat
med henne, formligen vallat henne från morgon till kväll och under
ändlösa samtal i religionsfrågor sökt hålla henne fri från predikantens
förföriska tal. Allt detta, som han genomkämpat i sin ungdom, fick han
nu ta om, och alldenstund nya motbevis blivit uppfunna sedan den tiden,
måste han redigera om hela sin apologi. Han improviserade psykologiska
förklaringar på Gud, tron, undret, evigheten, bönen och inbillade sig,
att flickan förstod detta. Men när han efter tre dagar märkte, att hon
stod på samma punkt och att denna känsloaffär låg utom resonemanget,
kastade han alltsammans och sökte genom att väcka det erotiska med en ny
känslosfär driva ut den andra. Men här måste han snart ge tappt, ty att
tala om det som skulle levas uppdrev endast flickans känsloliv än
ytterligare, och han märkte snart, att det fanns hemliga bryggor mellan
den religiösa extasen och den sensuella. Från kärleken till Kristus
sprang hon så lätt över till kärleken till mannen på den breda
vindbryggan kärleken till nästan; från återhållsamheten trippade man
över spången försakelsen till grannen späkningen; ett litet gnabb
frambragte den oangenäma känslan skuld, vilken måste upplösas i
lustförnimmelsen försoning.
I sin nöd måste han först riva upp bryggorna, ställa henne ansikte mot
ansikte med den råa lustan, väcka hennes åtrå efter det timliga, som han
skildrade i glödande färger. Men när han så lyckats och drog sig undan i
sista ögonblicket, uppstod en missräkningens köld hos henne, och när han
då sökte adla upp hennes känslor, leda dem ut i tanken på avkomman och
familjen, då ryggade hon och förklarade bestämt, att hon inga barn ville
ha. Hon kunde tillochmed begagna ett talesätt med hög kurs inom en viss
grupp kvinnor: att hon icke ville bli hans saknade livmoder eller bära
hans arvtagare, som hon med livsfara skulle föda till världen åt honom.
Då kände han, att naturen ställt något emellan dem, som han ännu icke
kände: inbillade sig till tröst, att detta bara var fjärilns fruktan att
lägga äggen och dö, blommans misstanke, att fägringen skulle gå sin kos
med frösättningen.
Men han hade slitit ut sig på dessa åtta dagar, hans fina tankehjul hade
börjat halta i lagren, och fjädern i verket hade blivit slapp.
Dagen efter en sådan överansträngning, då han ville arbeta ett par
timmar, var hans huvud upptaget med skräp. Små ord upprepade sig nästan
hörbart för hans öra; åtbörder och miner, dem hon använt under samtalet,
hägrade upp; förslag, huru han borde ha svarat då och då och då
uppkastades, och en lyckad replik han haft skänkte honom i minnet ett
ögonblicks förnöjelse. Med ett ord, hans huvud var fullsatt med
bagateller, och han märkte nu, att han sökt reda ut ett kaos, att han
konverserat en skolpojke i stället för att ha bytt tankar med en mogen
kvinna, att han givit ifrån sig massor av kraft utan att ha fått något
igen, att han lagt en torr svamp mitt i sin själ och att svampen svällt
ut, under det han var bliven torr.
Han var led på allt, trött och längtade ut, ut på en stund, ty fly för
alltid kunde han icke.
När han nu såg ut genom fönstret vid femtiden på morgonen, såg han
endast en tät dimma, som stod orörlig oaktat en svag, sydlig vind. Men i
stället för att avskräcka honom lockade detta ljusa, mjällvita mörker,
som skulle dölja honom och avsöndra honom från det lilla fragment av
jorden, där han numera kände sig bunden.
Barometern och vindflöjeln sade honom, att det skulle bli solsken fram
på dagen, och därför satte han sig i båt utan långa tillrustningar,
endast försedd med sjökort och kompass, på vilka han dock aldrig ämnade
lita, emedan han hörde ljudbojen en halv mil till sjös, just åt det
håll, dit han ville för att göra strandhugg.
Han hissade därför på och befann sig snart inne i dimman. Här, där ögat
befriades från alla intryck av färg och form, kände han först behaget av
isoleringen från den brokiga yttervärlden. Han hade likasom sin egen
atmosfär omkring sig, svävande fram ensam som på en annan himlakropp i
ett medium, som ej var luft utan vattenångor, behagligare och mera
läskande att inandas än den torkande luften med dess onödiga sjuttionio
procent kväve, vilka blivit kvar utan synligt ändamål, då jordmaterien
ordnade sig ur gasernas kaos.
Det var icke någon mörk, rökfärgad dimma utan en ljus, liksom nykokat
silver, genom vilken solljuset siktades. Varm som vadd lade den sig
helande omkring hans trötta jag, skyddade för stötar och tryck. Han njöt
en stund av denna sinnenas vakna vila utan ljud, utan färg, utan lukt,
och han kände, huru hans pinade huvud svalkades av denna trygghet att
icke bli berört av andras. Han var säker att icke bli frågad, behövde
icke svara, icke tala. Apparaten stod stilla ett ögonblick, sedan alla
ledningar blivit avbrutna, och så började han åter tänka, redigt,
ordnat, över allt vad han upplevat. Men det han nyss genomgått var så
underordnat, så smått, att han först måste låta de sista tidernas
marvatten rinna av, innan det kom friskt.
I fjärran hörde han ljudbojen ropa med många minuters mellanrum, och
efter ljudet styrde han sin kurs rätt in i töcknet.
Så blev det tyst igen, och endast båtens plask förut och kölvattnets
porlande akterut gav honom förnimmelsen av, att han rördes framåt. Men
straxt därpå hörde han en havstrut skrika ini töcknet, och i detsamma
tyckte han sig höra skvalpet och suset om en båtför såsom akterut, och
när han hojtade för att undgå faran, fick han intet svar, utan
uppfattade endast ett schasande i vattnet som när en båt faller av.
Efter åter en stunds segling märkte han i lovart toppen av en mast med
storsegel och fock, men av skrovet eller rorsmannen syntes intet, ty de
doldes av den höga dyningsvågen.
Händelsen skulle under andra förhållanden icke stört hans tankar, men nu
gjorde den ett intryck såsom det i hast oförklarliga, vilket injagar
fruktan, varifrån blott ett steg leder över till tanken på förföljelse.
De nyväckta misstankarne fingo ökad fart, då han straxt därpå fick se
spökbåten liksom inmålad i dimman skjuta förbi sig i lä, utan att han
ändock kunde få sikte på rorsmannen, vilken var dold av spriseglet.
Nu ropade han igen, men i stället för svar fick han endast se båten
falla av så mycket, att han märkte det rorsbetten var tom, och så
försvann synen in i det allt uppslukande töcknet.
Van att befria sig från fruktan för det okända, uppkastade han genast
förslag till förklaringar, men stannade slutligen inför den frågan:
varför rorsmannen gömde sig; ty att det måste finnas en rorsman i en
seglande båt, som icke drev, därom hyste han inga tvivel. Varför ville
han bli osedd? I vanliga fall ville man vara osedd, då man gick i orätta
ärenden, ville vara ifred eller skrämma någon. Att den okände seglaren
icke sökte ensamheten, var antagligt, efter som han höll samma kurs, och
om han ville skrämma en orädd, som icke var mottaglig för vidskepelse,
kunde han ha hittat på något bättre sätt. Emellertid höll han sin kurs
nedåt bojen, alltjämt och envist förföljd av spökbåten i lä, dock på
sådant avstånd, att den endast tecknade sig, som den vore förtätad
dimma.
Kommen längre ut där vinden friskade, syntes töcknet glesna något, och
likt en lång silvertacka låg det av tjockan försilvrade solskenet på
vågryggarne. Med vindens ökande tilltog bojens rop, och nu styrde han
mitt in i solljuset, där dimman rämnat, rände med starkaste gång fram
mot bojen. Och nu låg den där gungande på vågen, cinnoberröd och
glänsande fuktig som en urtagen lunga med det stora, svarta luftröret
pekande snett upp i luften. Och när vågen nästa gång sammanpressade
luften, höjde den ett rop, som om havet röt efter solen, bottenkättingen
rasslade, tills den lupit ut, och nu, när vågen sjönk och sög tillbaka
luften, steg ett vrålande ur djupet som ur en drunknande mastodonts
jättesnabel.
Det var det första mäktiga intryck, han haft efter en månad av pjoller
och småaktigheter.
Han beundrade människosnillet, som satt denna bjällra på den lömska
ulven, havet, att det självt skulle varna sina värnlösa offer. Han
avundades denna ensling, som fick ligga fjättrad vid en bottenklippa
mitt i havet och ryta i kapp med vind och våg i dagar och nätter, så att
det hördes milar omkring, vara den förste, som hälsade främlingen
välkommen till hans land, få stöna fram sin smärta och höras.
Synen var hastigt förbi, och halvmörkret slöt sig åter om båten, som nu
föll av neråt skäret, dit han ämnat sig att vila ut. En halvtimme låg
han på samma bog, tills han hörde strandbränningen dunka, då han föll av
för att taga lä och sköt snart in i en vik, där han kunde hamna.
Det var det yttersta skäret utanför inseglingen och bestod av ett par
tunnland röd gneis utan annan växtlighet än några lavar på de ställen,
där drivisen icke skrapat klipporna alldeles rena. Endast trutar och
måsar hade här sin viloplats och skreko nu alarm under det intendenten
förtöjde sin båt och steg upp på skärets hjässa. Där svepte han sig i
sin filt, satte sig i en väl polerad klyfta, som gav honom en bekväm
vilstol. Här, utan vittnen, utan åhörare, överlämnade han sina tankar åt
deras fria lopp; biktade sig inför sig själv, rannsakade sitt innersta
och hörde sin egen röst inifrån. Bara två månaders skrubbning mot andra
människor, och han hade genom anpassningslagen förlorat den bästa delen
av sitt själv, hade vant sig hålla med för att undgå tvist, övat sig
falla undan för att slippa brytning, utvecklat sig till en karaktärslös,
smidig sällskapsmänniska; med huvudet fullt av bagateller och nödgad att
tala i förkortat, förenklat språk kände han, att hans språkskala
förlorat halvtonerna, att hans tankar spårat in på gamla slitna räls,
som ledde tillbaka till ballastplatsen. Gamla slappa sofismer om att
respektera andras tro, att var och en blir lycklig på sin smörja hade
krupit tillbaka i honom, och han hade av bara artighet uppträtt som
trollkarl och slutligen skaffat sig på halsen en farlig konkurrent, som
varje ögonblick hotade att lösgöra den enda människosjäl han ville
förena med sin.
Ett leende drog över hans läppar, när han tänkte på, huru han lurat
dessa, som trodde, att de lurat honom; men ett halvhögt, ofrivilligt
uttalat: åsnor, kom honom att spritta upp, skrämd vid tanken, att någon
kunnat höra honom.
Och så fortsatte de tysta tankarne! De hade trott sig ha fångat hans
själ, och han hade fångat dem! De hade inbillat sig, att han gick deras
ärenden, och de visste icke, att han begagnade dem för att gymnastisera
sin själ och känna maktens njutning.
Men dessa tankar, som han förut ej vågat erkänna som sina, de angåvo sig
nu såsom barn av hans själ, stora, sunda barn, dem han erkände som sina.
Och vad hade han gjort annat än de velat, men ej kunnat! Och denna unga
kvinna, som trodde sig ha stämt ett positiv åt sig, misstänkte icke, att
hon var utsedd att bli hans själs resonansbotten ...
I detsamma sprang han upp, avbrytande sina farliga tankars lopp, ty han
hörde tydliga steg på klipphällen inne i dimman, och ehuru han strax
gissade på en hörselvilla, framkallad av ensamheten och fruktan att bli
överraskad, ställde han stegen ner till sin båt. Men när han fann den i
god ordning, beslöt han att gå skäret runt för att söka den andra, ty
det måste finnas en annan, efter som det kommit hit en människa till.
Han klev i strandstenarne och fann snart bakom nästa udde i läsidan en
eka med samma sprisegelsrigg, som han bemärkt ute på sjön. Tydligt var
alltså, att seglaren måste vara på skäret, och nu började intendenten en
razzia i dimman, dock alltid hållande sig i närheten av båtarne, så att
han kunde avskära återtåget. När han, efter att ha ropat an flera gånger
utan att få svar, slutligen insåg, att han måste lämna båtarne för att
infånga den hemlighetsfulle, gick han ner i båtarne, tog av rorkultarne
för att göra varje flykt omöjlig, och så gav han sig in i dimman igen.
Han hörde steg framför sig, följde spåret på hörsel, men hade snart
ljudet på ett helt annat håll. Trött av jakten och retad av det fåfänga
i ansträngningarne, beslöt han sig för att göra hastigt slut på
uppträdet, då han icke hade lust att utvänta dimmans skingrande.
Med så höjd röst han förmådde ropade han:
-- Är det någon där, så svara; för nu skall jag skjuta.
-- Herre Jesus! Skjut inte! hördes det inifrån dimman.
Intendenten tyckte sig ha hört denna stämma förr, men för mycket länge
sedan, kanske i sin ungdom. Och när han nu nalkades det ställe, där den
okände stod, och såg dennes silhuett teckna sig grå mot grått, vaknade
gamla minnen om denna kontur av mänska. De inböjda knäen, de alltför
långa armarne och den sneda vänstra skuldran hade ett motstycke i en i
minnets magasiner kvarglömd bild av en skolkamrat från tredje klassen i
elementarläroverket. Men då han fick se kolportörens amerikanska skägg
träda fram ur töcknet, sammanföllo icke bilderna längre, utan han såg
endast mannen på berget, som tillämpat Johannis' Uppenbarelse på
hägringen.
Med lyftad mössa och en skrämd uppsyn nalkades han intendenten, som icke
kände sig säker gentemot denne smygande förföljare, då han i
verkligheten icke ägde något skjutvapen på sig. För att dölja sin
osäkerhet antog han en skarp ton, då han frågade:
-- Varför gömmer ni er för mig?
-- Inte har jag gömt mig; det har töcknan gjort, svarade predikanten
mjukt och inställsamt.
-- Men varför satt ni inte vid roret i båten?
-- Hm, jag visste inte, att en var nödd att sitta på rorsbettan, och
därför satt jag mig i lovart för att få båten att vaka sjön! För se jag
hade en fästa vid rorskulten, som vi bruka oppe i Roslagen.
Förklaringarne voro antagliga, men gåvo ändock icke svar på frågan,
varför han följt intendenten hitut. Och denne kände nu, att här måste
bli ett själarnes handgemäng, ty det var icke av en slump de råkats här.
-- Vad söker ni härute så tidigt på morgonen? upptog intendenten den
släppta tråden.
-- Ja, hur ska jag säga; jag tycker ibland, att jag har likasom ett
behov att vara ensam med mig själv.
Svaret gav ett visst eko hos frågaren, och vid den min av sympati, som
predikanten kunde läsa i dennes ansikte, tillade han:
-- För ser ni, när jag söker mig själv i betraktelse och bön och finner
mig, så finner jag också min Gud.
Det låg en naiv bekännelse i dessa ord, men intendenten ville icke
översätta det ofrivilliga kätteriet och draga ut slutledningen: Gud är
alltså mitt själv eller i mitt själv, emedan han intogs av en viss
aktning för denna man, som kunde vara ensam med en fiktion, alltså i
viss mån ensam.
Men under det intendenten betraktade predikantens ansikte, som var
igenväxt med långt brunt skägg utom på överläppen, såsom sjömän och
kolportörer bruka det, troligen för att släppa fram det talade ordet och
ändock likna en apostel, tyckte han sig skönja ett ansikte bakom detta
ansikte, och plågad av det arbete, som hans minne omedvetet började
företaga sig, frågade han rent ut:
-- Ha vi inte sett varann förr i livet?
-- Jo, det ha vi nog, det, svarade predikanten; och ni, herr
intendenten, har, kanske utan att veta det, ingripit i mitt liv så
djupt, att man skulle kunna säga, det ni bestämt min bana.
-- Ånej! Tala om det, ty jag minns ingenting! bad intendenten och satte
sig på berghällen, inbjudande den andre att taga plats.
-- Jaa, det är nu väl tjugofem år sen, då vi gick tillsammans i tredje
klassen ...
-- Vad hette ni då? avbröt intendenten.
-- Då hette jag Olsson och kallades Oxolle, därför att min far var bonde
och jag gick i hemmavävda kläder.
-- Olsson? Vänta nu! Ni kunde räkna bäst av alla?
-- Ja, så var det! Men så kom det sig en dag att det var rektorns
femtionde födelsedag. Vi hade klätt skolan med löv och blommor; och
efter lektionernas slut föreslog någon, att vi i vår klass skulle ta
blombuketterna och bära hem till rektorns fru och dotter. Jag minns, att
ni tyckte det var onödigt, då rektorns fruntimmer icke hade med skolan
att göra, men ofta ingripit i dess angelägenheter på ett störande sätt.
Emellertid gick ni med -- och jag också. När jag går upp för trappan,
får ni sikte på mina hemmavävda kläder förmodar jag -- och märkande, att
jag bar den grannaste buketten, utbrister ni: Är Saul ock ibland
profeterna!
-- Det har jag alldeles förgätit, sade intendenten mycket kort.
-- Men jag förgat det aldrig, invände predikanten med darrande stämma.
Jag hade fått i ansiktet, att jag var det skabbiga fåret, utbördingen,
vars hyllning aldrig kunde tas emot allvarligt av en kvinna av stånd.
Jag slutar skolan för att ägna mig åt handeln och därigenom komma fort
till pengar och fina kläder, lära mig manér och vårdat språk. Men jag
fick aldrig någon bättre plats. Mitt yttre, mitt tal, mina fasoner lågo
emot mig. Därpå började jag gå för mig själv, och i ensamheten fann jag
krafter växa hos mig, dem jag aldrig anat. Präst hade jag förr tänkt
bli, men nu var det för sent. Ensamheten ingav mig fruktan för
mänskorna, och mänskofruktan gjorde mig alldeles ensam, så ensam, att
jag måste söka min enda bekantskap i Gud och de vanlottades, de
skabbiges, de prickades frälsare vår Herra Jesum Kristum. Det har jag er
att tacka för!
De sista orden uttalades med en viss bitterhet, att intendenten ansåg
klokast få rent spel genom att utbrista:
-- Ni har alltså gått och hatat mig i tjugofem år?
-- Gränslöst! Men icke längre, sedan jag lämnat hämnden åt Gud.
-- Jaså, ni har en sådan Gud, som hämnas! Tror ni, att han väljer er
till redskap då, eller menar ni, han skall låta sin elektriska gnista
slå ner på mig eller att han ämnar blåsa omkull min båt eller sätta
kopporna på mig?
-- Herrans vägar känner ingen, men de orättfärdiges väg är allom
uppenbar!
-- Ser ni något så orättfärdigt i att en pojke pratar bredvid munnen,
att Gud skall förfölja honom i en mansålder! Jag undrar, om inte den där