Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 09
Süzlärneñ gomumi sanı 4706
Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1619
28.4 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
36.9 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
41.2 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
-- Si så där ja! inföll Gustav Borg. Med en person som icke _kan_ tala
sanning, vill jag icke förhandla; och ber jag därför att få mottaga den
formella varningen, som enligt lag skall föregå tingets behandling av
målet.
-- Mina herrar, tog kyrkoherden till orda. Orsaken till ett äktenskaps
olyckor ligger vanligtvis så långt bak i tiden att (här kastade han en
blick åt dörren till sitt inredepartement) man icke kan utreda det. Jag
anser därför, då icke utredas kan vem som börjat, eller vem som har
skulden till det som sedan hänt, att vi övergå till den lagstadda
varningens meddelande. Har någon av ledamöterna en invändning att göra?
Här begärdes ordet av den frikyrklige hemmansägaren Lundström.
-- Mot varningens meddelande har jag ingenting att invända, men mot
redaktörens uppfattning av äktenskapet såsom endast ett privat avtal ber
jag få opponera mig. Både staten och kyrkan uppträda ju som auktoriteter
för att erhålla garantier, vilket synes då skillnadsmålet behandlas av
världslig domstol vid tinget, och skillnadsbrevet utfärdas av andlig
domstol eller konsistorium. Makan kan således icke lösa maken från hans
trohetsed eller frikänna från brott.
Redaktör Borg begärde få svara:
-- Äktenskapet grundar sig ytterst på det privata avtal, som utmynnar i
förlovningen. Och lagen erkänner privat avtal rörande troheten även då
äktenskap inträtt. Till exempel: makan är otrogen och föder en annan
mans barn inom äktenskapet. Här föreligger ju äktenskapsbrott, men detta
får icke åtalas av allmän åklagare. Om mannen förlåter, så tiger lagen,
och erkänner därmed det privata avtalet; lagen blundar för brottet,
vilket sålunda tyckes sakna objektiv grund. Har emellertid mannen varit
nog oförsiktig att förlåta, men sedan, efter det oäkta barnets födelse,
åtrar sig och vill söka skilsmässa på grund av hustruns äktenskapsbrott,
så får han icke det, emedan han förlåtit. Och vad värre är, den
främmandes barn skall införas på mannens prästbetyg, bära hans namn,
ärva honom, bara därför att han förlåtit. Där se vi ju att det privata
avtalet bryter både samhällslag och naturlag. Jag vidhåller därför mitt
yrkande att få min hustrus anklagelse förklarad ogiltig, då hon icke på
fyra år anhängiggjort målet. Nu vill jag tillägga att det är en
väsentlig skillnad mellan mannens äktenskapsbrott och kvinnans, en
skillnad som naturen själv anordnat; ty följderna av mannens otrohet kan
aldrig bli falska barns införande i familjen eller på hustruns
prästbetyg (om hon blir änka och får eget prästbetyg); därför är lagen
bristfällig, då den dömer summariskt såsom man och kvinna voro lika, och
den är orättvis mot mannen; ja, jag vet en domare, som ådömt mannen ett
barn vilket icke var hans, trots det att han sökt skilsmässa i rätt tid.
Detta barn, vars far nämnes öppet, står på mannens prästbetyg, bär hans
namn, åtnjuter underhåll och skall ärva honom. Det är ju monstruöst, men
domaren säger att ingen man har rätt att förneka barn fött i hans
äktenskap.
Fru Britas hattplym skakade av ilska, ty hon var av den ullen att hon
trodde sina »åsikter» i kvinnofrågan gå framför alla fakta. Vad hon
»tyckte», det var det rätta; lagar upphörde att gälla, när hon »ansåg»
något, och hon kunde aldrig överbevisas om ett misstag, emedan hon icke
förstod bevis eller mottog skäl.
Hon bröt därföre ut och babblade om kvinnans likhet med mannen, att
naturen gjort dem lika (det vore fan!) ehuru männen behandlat kvinnan
som slavinna (husets härskarinna!) och hela det där guanot, som
samtidens dekadensmän också ruminerat.
Slutligen slog ordföranden klubban i bordet, och förklarade att tinget
var rätt forum för skillnadsmålet, och kvinnoklubben vore forum för
kvinnokäbbel.
Därpå varnade han makarne och förklarade sammankomsten upplöst.
Detta var det vanliga slutet på samtal mellan man och kvinna under
sekelslutet: sammankomsten upplöstes.
Kvinnosaken, dåtidens största och svåraste problem, var väl närmast
demokratiens sista deduktion in absurdum. Alla människor voro lika
(fastän de voro så olika); det var den falska tesen. Demokraterna
_måste_ vidhålla den, eller förneka sina grundsatser. Aristokraterna
gingo med, dels för att få röster och stjäla ur demokraternas fickor,
dels därför att de sågo i kvinnan ett högre väsen efter deras förlegade
världsåskådning.
Här fanns så mycket skenbart och så mycket verkligt. Den kvinna, som en
man älskar, är honom skenbart överlägsen, så länge han älskar henne, men
endast för honom, och skenbart för honom, ty det ingår i mannens kärlek
att han ställer henne över sig, och även över andra. Men nu sattes detta
i system, och mannen abdikerade. Aldrig såg man männen gå på sina bukar
och äta jorden under hennes fötter som då. Män, som man skulle trott om
bättre, riktigt njöto av att coucha på salongsmattor, vid den fulaste
kvinnas otvättade fötter. I stället för att mannen förr på gatan bjöd
kvinnan sin arm, som var vackert, emedan det var rätt, såg man nu
dekadensmän ledas av sina kvinnor.
Kvinnorna klädde sig som män, och männen som kvinnor; armbandet gick
över till männen. Det var perversitet, och ledsamma förväxlingar av kön
började skönjas; men medan de perversa männen voro avgjorda
kvinnovänner, om det nu var för att kaschera sitt lyte, eller de kände
något kvinnligt röra sig inom deras egen natur, så voro däremot de
perversa kvinnorna avgjorda hatare av mankönet, vilket de icke dolde,
och de hade till livsuppgift att spränga äktenskap -- naturligtvis för
att befria kvinnan.
Problemet, tilltrasslat av kreti och pleti, kunde dock reduceras på
denna formel: Kvinnans frigörelse skulle ju vara frigörelse från att
föda och uppfostra barn. Tror någon klok människa på ett sådant naturens
abnorma förfarande? Och vem skall föda barn om icke kvinnan? Det var ju
nonsens alltsammans! Men även i framtidens samhälle, där kvinnan
arbetade, måste ju kvinnan i regeln bli med barn, så att någon
emancipation i egentlig mening väl aldrig kunde komma till stånd. Varför
då vända opp och ner på samhället för några hysteriska kvinnors skull?
Genom att ta bort platsen för män, hindrades ju ett äktenskap för varje
brödlös man; därför minskades giftermålen och ökades prostitutionen! Och
på detta arbetade samhällsbevararne och sedlighetsvännerna.
Det var rena galenskapen!
Emellertid; kyrkoherden Alroth i Storö hade haft ett öga på denna
rörelse; hans syster, fru Brita, hade försökt att revoltera hans egen
hustru, dra ut henne ur hemmet på sammankomster och dylikt, därför kunde
han icke förblindas av sina broderliga känslor, utan han förstod mycket
väl sin svågers penibla läge i huset. Även tilltalade det honom, att
svågern ej velat kvitta brott mot brott, genom att framdraga den sista
historien om barnen och vad som skedde i huset med hustruns begivande,
vilket han funnit avskyvärt från sin synpunkt.
När nu rådet gått, och fru Brita före dem skyndat hemåt, blevo svågrarne
ensamma kvar.
Kyrkoherden tillhörde det slags människor, som funnit med sin fördel att
stryka över och gå vidare. Han hade lärt av livet att den skymf man icke
låtsas om, existerar icke; och att hämnden tar bort tid, och framkallar
revansch. Han hade därför ur sitt minne strukit ut svågerns sista
skymfliga tillmälen, om ock intrycket satt kvar. Det fanns även något
annat, som gjorde honom blid; en viss naturlig och oförklarlig sympati
för Gustav Borg gjorde, att han icke kunde bli riktigt ond på honom, ett
mycket vanligt fall, vilket förklarar varför man har så svårt att få
rätt gentemot vissa människor, även om de äro förvunna och gripna på bar
gärning.
Man beklagar sig för en vän över en frånvarandes usla beteende.
-- Det kan jag aldrig tro om honom! Det är så olikt honom! svarar
vännen.
Man kommer inte ur fläcken, utan sitter där som en stackare, vilken är
behäftad med misstänksamhet; de tydligaste bevis, de trovärdigaste
vittnen hjälpa icke.
Nåväl, svågrarne voro ensamma.
-- Det här var en ledsam historia, började pastorn. Och du har inga
utsikter vid tinget; domaren är besatt, och han ger varje kvinna rätt
emot en man, emot klara bevis. Det är tidsandan ser du! Läste du inte
häromdagen om den engelska damen, som förgiftat sin man? Femtitvå läkare
svuro att hon var oskyldig; men hon satt i fängelset och bekände under
tiden! Pang! Nu trodde man det skulle vara slut! Nej, nu kom det
masspetitioner, försvarande giftmordet, under förevändning att mannen
var en sugga. Från min ståndpunkt, märk det väl, skulle jag vilja
förklara det så, att försynen straffar männen för deras omanlighet,
karaktärssvaghet, genom att släppa lös kvinnorna. De som inte kan tala
sant, och därför inte borde få vittna, de ska få bli advokater och
domare. Gud bevare oss då! Här om dagen satt postfröken i stort sällskap
och talade om att hon öppnade och läste alla brev på posten. Vad skall
man säga om det? Jag talade om det för en modern herre, och han sa att
det var lögn! Jag tänkte slå honom först, men han föreföll mig
intressangt att jag började tänka över honom. Han blev ond över min
historia såsom om han varit kvinna, och tagit åt sig. Eller hade han
svurit bort sig på kvinnosaken och blev ond på sig själv för att han
haft orätt. Det senare är troligast. Emellertid, min bror, dina utsikter
äro små vid tinget: ty om en kvinna i våra dagar gör en man orätt, så
har hon hela världens sympatier för sig. Och Brita har gjort dig orätt,
det vet jag och vi alla! -- Vad man kan göra åt det? Ingenting! Men lyd
mitt råd! Ta en brännvinsadvokat, en rackare som är slängd i truten, och
gå inte dit själv. Lite bättre är det än själv stå och käbbla; men säker
är du inte ändå, ty när en man ser en kjol, så blir han feg. Jag hade
nyligen en process mot lärarinnan här. Och jag valde en advokat enkom ur
högen, som var olyckligt gift. Nu, trodde jag, får hon! Jo, vackert. Kan
du tänka dig, det betalta fäet står och försvarar min motpart!
Gustav Borg hade icke ogärna lyssnat till dessa tröstens och
deltagandets ord, men att förmå sig till ett erkännande det prästen hade
rätt, det kunde han icke, ty det hade varit att ta tillbaka ett misstag.
Han kände sig tvärtom manad ett ögonblick att säga emot, ta kvinnorna i
försvar, såsom han alltid i sin tidning försvarat dem.
När han nu gick, och kommit på vägen, vaknade hos honom en efterkänsla
av det skedda, och han fann att de sista tröstens ord varit en stukning.
Detta satte fart i honom, och under det han gick, ut i världen, utan att
veta vart, fattade han det beslutet att resa till stan, då nu hans
närvaro därute var obehövlig. Han styrde därför stegen ner till
ångbåtsbryggan.
När han såg på klockan, fann han att tre timmar ännu återstodo till
båtens ankomst.
Det var drygt, men han hade ett nytt liv framför sig, och ett gammalt
bakom.
Ångbåtsbryggor äro utmärkt lämpliga för meditationers anställande; där
är slätt för fötterna så att man kan gå och tänka; där slutar landet och
det stora öde vattnet tar vid; där är stilla orörligt, och man går och
väntar något som skall sätta ny rörelse i en, förflytta en, ändra vyer
och omkasta ens öde.
Gustav Borg gick där och tänkte. Han hade nu kommit på den punkt i
livet, som kallas »uppätningens» tid. »Det får du äta opp en gång» hade
han så ofta hört, utan att förstå det, utan att tro det, under livets
rastlösa färd framåt. Nu förstod han det, men lik så många andra gjorde
han den falska slutledningen, att han borde ångra och ta tillbaks de
läror han spritt och vilka icke lett till åsyftade resultat
fullständigt. Han trodde sig ha givit sitt arbete åt villfarelser, som
han nu måste bekämpa, men förstod ej att i hans så kallade misstag låg
en del av sanningen, vilken endast kunde komma fram under samverkan av
de stridiga plus- och minus-jonerna. Korrektionerna hade redan
motståndarne gjort, och han behövde icke göra om dem. Men nu grämde han
sig över förspilld möda, harmades över att ha gått som en narr och
arbetat på baksträv, när han trott sig vara i förspannet. Och de
lidanden han nu genomgick trodde han vara straff för det onda han gjort,
ehuru väl de kunde vara prövningar.
Denna uppgörelse varje människa vid en viss ålder genomgår är dock
endast ett personlighetens bokslut, där en nogare granskning skall visa,
att det relativt onda man måst tillfoga andra för en god saks
genomförande var ett nödvändigt ont. Men å andra sidan tyckes en
immanent evig rättvisa fordra att _även_ oskyldigt tillfogade lidanden
måste neutraliseras i världsordningen genom motsvarande smärtor hos den
som framkallat dem. Om någon i det högre bokhålleriet underkunnig stode
bredvid en människa vid detta uppgörelsens ögonblick, skulle han öppna
alla inseglen och säga åt den av ruelsens agg sargade: »Var vid god
tröst! Se här för det goda du uträttat, och här för det onda! Nu ska vi
kvitta post mot post, så finner du ändå ett saldo dig till godo; ty bara
det att du dragit fram ditt liv, så gott du kunnat, är en hjältedat; och
varje människa, som skaffat sig fram till en naturlig död, är en hjälte;
varje död man förtjänade ett monument, ty så svårt och mödosamt är det
att leva livet. Och den största uslingen är icke minst beundransvärd, ty
hans börda var tyngre än de andres, hans kamp större, hans lidanden
djupare; och varför han var en usling, det vet ingen dödlig, kan ingen
förklara, varken med statistik eller nationalekonomi.»
Gustav Borg kunde icke fullborda sitt livs syntes ännu, utan befann sig
i full kris, görande sitt inträde i det rike som Swedenborg kallar
Ödeläggelsen. Och värst av allt, han stod med lyftad hand mot sig själv,
ty han, motståndaren mot sedelagens frigörelse, stod anklagad för
osedlighetsbrott. Den disharmonien var icke lätt att lösa.
Från bryggan såg han skorstenarne av sitt hem. Just nu stego två blåa
rökar opp. Det brann på härdarne, brann opp alltsammans och det bästa:
maka och barn.
ELFTE KAPITLET.
Den nye redaktören.
Holger Borg var ju sin tids barn; ingenjör och elektriker, levde han
livet enkelt, oreflekterat, praktiskt. Gifte sig tidigt med en liten
flicka från teatern, vilken han inövade till rollen av kamrat, enligt
tidens sed. Ingenjörsvetenskapen var ju för henne litet svår att i hast
tillägna sig, men det fick gå av med några termer om kontakter och
kortslutningar; hon poserade som ingenjör, och utvecklade sig till
tendenshustrun, som skulle visa världen att kvinnan var mannens jämlike
i allt. Denna jämlikhet skulle även yttra sig i umgänget; mannen fick
icke gå ensam på kaféet, utan hon skulle vara med; men om förmiddagarna
gick hon ensam på konditoriet, och när mannen i början ville konstatera
den matematiska orättvisan, blev han nedtystad med frågan, om hon icke
var en fri människa eller om hon var slavinna. För husfridens och
trevnadens skull lämnade han frågan obesvarad, gav efter, ställde sig
under, först på skämt mera, men alltid med fästat avseende på att det
skulle ta sig ut. Han måste ju ha den modernaste hustrun, och han ville
leva efter sina läror. På det sättet fick han så småningom en guvernant
över sig, en som korrigerade honom i sällskap, och som slutligen ville
lära honom allt, allt vad han visste bättre än hon. Men han klagade
icke; och han såg icke hur föraktet dolde sig under hennes moderlighet.
Han fick dock ana det, då han såg sina vänner behandla hustrun som ett
högre väsen, och honom själv som en stackare. Detta smickrade honom å
andra sidan. Detta att han kunnat lukta opp den stiligaste frun, och när
hon var centrum i kretsen, var hans plats skenbart ovanpå.
I början av äktenskapet hade de nygifta det ganska knabert; de levde
dock ute, emedan det var billigare, och ibland hölls bohême-liv hemma.
Så kom barnet. Då fingo de känna på. Mannens inkomster, som förr delats
av två personer, måste nu delas av fyra. Det var försakelse, och det
älskade man icke, utan lånade pängar och fortsatte. Men när barnet blev
tre år, avskedades barnjungfrun och makarne skötte barnet själva.
Hustrun, som intet annat hade att göra, fordrade ändå att mannen, som
hade sitt arbete på fabriken och i tidningarne, skulle deltaga i barnets
skötsel. Det skulle vara lika, förstås. Han, det nötet, vågade icke säga
nej, ville icke heller, emedan han önskade adla hennes arbete, men
märkte icke vilken orättvisa han understödde och hur han arbetade på sin
undergång. För att hålla sig skadeslös, gjorde han som andra äkta män,
han uppfann att äta frukost ute i smyg; han påfann sammanträden om
aftnarne, och kom slutligen in i en cirkel av stadgade äkta män, som
drucko sin punsch mellan sex och sju på aftonen, för att vara hemma till
kvällsvarden. Kom han då hem och luktade punsch, så blev frun ond; och
barnet saknade vid sådana tillfällen alltid strumpor. Då redde han sig
vanligen med »att han varit bjuden», och då borde strumpfrågan ha
förfallit, men det gjorde den inte; den stod fast.
Han var alltid hemma till kvällsvarden och var tråkig. Vid bordet, där
han tuggade torrt, erinrande kanske operakällarns vällustiga frukost,
flög understundom en svag ljusning över hans ansikte, sista återskenet
av ett inre leende, framkallat vid minnet av en lustig historia från
Mellanregistret. Då mörknade frun, och förstod att han roat sig utan
henne, och hon harmades över att han kunde ha ett nöje, utan att hon var
med. Och så måste han berätta den lustiga historien. Det var hennes
giftorätt.
En afton sutto makarne som vanligt hemma. Frun var fördärvad av
barnskrik, av tvätt i köket, av dukningen.
På bordet var framställt det hårda brödet, margarin, och en uppslagen
benfri, där botten knappt skyldes av tre usla fiskar, som ingen velat
röra sedan flera dar, och vilka därför torkat som kaffeskinn. En ostkant
av falsk schweizerost, och några skivor rått fläsk, som skulle
föreställa rökt, bildade baserna i en triangelmätning. Där var otrevnad,
slarv, olust över alltsammans, och det här var så olikt allt man
föreställt sig om hem och hemtrevnad. Och detta tysta lurande på
varandras svagheter, detta spejande efter varandras ofullgångna tankar.
De voro som två fångar, vilka vaktade varandra i hemlighet.
Mannen såg med dystra blickar på anrättningen, och vid betraktandet av
ansjovisen kände han den rysliga tennsmaken, den härskna oljan ...
Plötsligen fick han en idé.
-- Om vi skulle gå ut och festa! Det var så länge sen vi voro ute!
-- Nå, men Ragnar då? Barnet?
-- Ja, det är sant!
Frun funderade:
-- Det är rysligt i alla fall att ett barn skall råda över föräldrarna!
Tvärtom borde det ju vara!
-- Ja, visst borde det! Vi som försakat hela vår ungdom och nu skulle
börja njuta av livet, vi äro slavar.
-- Och nu, när han sover, behöver han oss ju inte.
-- Han brukar ju sova, när han somnat?
-- Vi har skämt bort en, det är alltsammans! Tänk på alla fattiga barn,
som stängs in på morgonen, och få sitta ensamma till middan ... Vet du
va, Holger; vi ska säga åt portvakterskan, att hon hör efter om han
skriker ...
-- Ja, det finner jag antagligt, svarade Holger.
Sagt och gjort! En stund senare var herrskapet på väg neråt stan. Vid
Nybron skildes de; herrn skulle opp i redaktionen och frun skulle vänta
honom i Grand Hôtels grop, den klassiska, 70-talets män hade stiftat,
80-talets tagit i arv, och 90-talets senare övergåvo för det reformerade
Rydberg.
När frun kom till gropen, gick hon in och satte sig vid deras vanliga
bord, tog en tidning, och väntade.
Straxt efter inträdde skådespelaren, deras intime umgängesvän, och sökte
sällskap.
-- Nej, se Marta, hälsade han, var har du Holger?
-- Han kommer straxt! svarade Marta, som genast blev i ett strålande
lynne.
-- Får jag sitta ner?
-- Ja, det tänker jag! svarade frun utan att tveka.
De kommo genast i tal, och om ett ögonblick stod en punschbricka på
bordet jämte cigarretter.
Beställningen hade skådespelaren gjort så hastigt att frun ej märkt det,
och nu sutto de där, de två, och ville ej börja förrän mannen kom. De
pratade om all världens ting, och tiden gick.
Utan att tänka vidare på vad han gjorde och finnande väntan lång, fyllde
vännen två glas, sade skål, och de drucko.
Tiden gick igen, och de tände cigarretter.
-- Det var fasligt vad Holger dröjer, sade frun, och vi skulle aldrig ha
börjat.
-- Nu är det för sent, svarade vännen.
Då inträdde ett sällskap, som visste vilka de voro, utan att känna dem.
Dessa kastade naturligtvis förvånade blickar på de två, och deras
blickar blevo spefulla när de slagit sig ner mitt emot dem.
I detsamma kom Holger in, såg i en blink situationen, som han kunde
förklara sig och som han var nog fördomsfri att icke ogilla, men så fick
han se de spefulla blickarna, och det stack honom, så att han blev mörk.
Framkommen till bordet, hälsade han så otvunget han kunde:
-- Det var rätt att ni började, jag fick ett telegram och måste skriva
några rader.
Som han råkade in i de andras nyss uppodlade stämning, och de voro i
försprång, hade han svårt att straxt komma upp jämsides med dem. Och
han, som medförde något av arbetets allvarstyngd från tidningsbyrån,
verkade nedtryckande på dem. Det skar sig, och en ledsamhetens
förlägenhet föll över sällskapet.
Frun, som ville ha det roligt, kom på den olyckliga idén att söka ruska
opp mannen, men då blev han stum.
Hennes nästa försök avlopp ändå mera olyckligt, då hon för att ställa
till rätta framkastade den klumpiga frågan:
-- Vad är det med dig?
Det var som att gräva i hans inre, och han röck tillsammans, blev ond på
sig själv för att han icke kunde behärska sig, blev ond på sällskapet
med blickarne, ond på hela situationen.
Hans plågade utseende förrådde ju svartsjuka, men han var icke
svartsjuk, han endast äcklades vid tanken på att vara misstänkt för
dylikt, och han såg sig löjlig. Hon hade gjort honom löjlig genom sin
fråga, denna fråga han icke kunde besvara. Då uppstod denna tystnad, som
ingen vågar bryta, emedan alla veta att den som först talar, måste säga
en dumhet, måste röja den hemlighet alla tänkte på.
Det var en minut av evighetens längd. Men så kom räddningen: två
artister av kretsen rasade in, kastade om strömväxlaren och avledde de
konträra strömmarne. Och så gick aftonen i glam.
Efter teatrarnes slut ökades sällskapet. Alla dessa, vilka voro samma
andas barn, kände en samhörighet, som om de voro av en familj. Och de
hade en instinkt att ana en vän; det behövdes inga förklaringar; och
fastän de lidit förföljelser, voro de sorglösa, hoppfulla, vissa om att
de befunno sig på rätta vägen framåt.
Klockan var slagen halv tolv och glädjen var hög, då med ens en
svartklädd kvinna trädde fram till bordet och bad att få tala vid fru
Marta.
Den främmande okända verkade som en svart fana, och jublet tystnade.
-- Fru Borg, började hon; jag bor i ert hus och hade den lyckan
händelsevis gå förbi ert barnkammarfönster, då jag hör skrik av ett
ensamt, instängt barn -- Se så, tro nu inte jag förebrår er! Men som
skriken voro förtvivlans, gick jag till portvakten för att få nyckeln
och slippa in. Det fanns ingen hemma hos portvakten. Jag lät en
barmhärtig människa gå efter en smed, under det jag pjollrade med det
inlåsta barnet genom det stängda fönstret -- -- -- Var lugn nu, frun
lilla, ni har haft otur, och litat på en opålitlig portvakterska. -- --
-- Inkommen, lugnade jag det stackars barnet; har suttit där i tre
timmar, och nu sover han under den återfunna portvakterskans tillsyn. Se
så ...
Herr och fru Borg störtade ut ...
Så var det att ha barn! Ja, ja, ja, och de gjorde sig förebråelser,
gjorde sig löften att aldrig gå ut mer. De tänkte på vilken
tendenshistoria nu skulle spridas; de halvsprungo hemåt, icke finnande
någon droska.
På Nybrogatan, just då de flämtande hunnit upp för backen, stötte de mot
en jättelik herre, som tog dem i sin stora famn och skrek:
-- Hallå! Så har jag er äntligen!
Det var doktor Henrik Borg.
-- Du, Holger är redaktör för tidningen med sex tusen i lön; och
inträder i morgon! Är det sagt?
Fru Marta grät vid jättens bröst. Och så sprungo de ifrån morbrodern;
sprungo, skrattade och gräto.
-- Vi ska ha två jungfrur, du, skrek frun.
-- Och våning på Strandvägen!
På Östermalmstorg dansade de kring en lyktstolpe, och sprungo sedan som
sista paret ut på var sin sida om salustånden.
Så blev Holger Borg redaktör, och så slutade en pinsam dag i glädje.
TOLFTE KAPITLET.
Doktor Borg.
Doktor Borg hade varit gift två gånger; första gången med en inhemsk
fjolla, som han fästat sig vid på grund av hennes skönhet och ungdom.
Men hon var så medveten om denna skönhet, att hon ägnade densamma en
fullständig dyrkan. Hon kunde sitta halvklädd framför spegeln i timmar
och beundra sig; kyssa sina runda armar, modellera sin barm, visa sig
själv sina tänder, knåda sin näsa för att få den vackraste bukten på
rätta stället. När doktorn en gång oförmärkt fick se henne i denna
sysselsättning, blev han rädd, ty uttrycket i hennes ansikte var icke en
människas, utan ett fånigt djurs; en fågels som speglar sig i en källa
och plockar sina fjädrar. Det föreföll honom så hemskt att han icke var
förenad med en människa, att han trots sin frimodighet stoppade det i
säcken och knöt igen.
Trots sin skönhet kunde hon icke kläda sig, och när han gjorde en
anmärkning, så behandlades det som majestätsbrott. Hon drog sig då
tillbaka förnärmad, hånade honom för att han icke kunde uppskatta henne;
och i sin enfald räknade hon opp alla sina beundrare, citerade deras
omdömen. Doktorn fortfor efter giftermålet med sina rökoffer i form av
blommor och champagne; men blommorna passade aldrig.
-- Jag fick orkidéer efter sju kronor stycket av löjtnant X. Och riktig
champagne skall kosta elva kronor.
Hon älskade sig själv och sin skönhet så objektivt, att hon var
avundsjuk på doktorn för att han fått henne.
-- Du har fått, du! Du vet inte hur gott du har det. Tänk, så många, som
avundas dig.
Men denna självälskelse gick så långt att hon icke kunde hängiva sig åt
mannen; hon unnade honom icke sin kärlek, utan var ännu i ömhetens
ögonblick så avundskall att hon icke kunde mottaga något. Och så klagade
hon.
Först brydde doktorn sig inte om det där, ty han visste vem han var.
Men, så småningom gick hon och klagade för sin mor och sade, att hon
inte betraktade sig som gift. Modren förstod ingenting och ville
ingenting veta.
Doktorn, som var ung läkare, förstod icke heller vad hustrun menade, men
han blev orolig, och rådgjorde med en äldre läkarevän.
-- Ja, min gosse, sade den gamle, nu står du inför ett problem, som jag
ännu stavar på. Men jag har nyligen läst ett bestämt uttalande av vår
störste gynekolog i denna fråga. Han säger att glädjeflickan söker
glädjen, men makan söker barnet; och han förklarar avgjort att barnet
skall födas kyskt i en kärleksfull famn, icke i en vällustig. Den ärbara
moderkvinnan blir kysk i äktenskapet, mot sin vilja, och det hon söker,
finner hon icke; därför klagar hon. Men, min vän, jag har kommit så
långt, att jag funnit, det även mannens begär adlas i äktenskapet,
liksom neutraliseras eller förandligas; därför har jag hört lika många
klagomål från manliga sidan. Du ser ju på nygifta, hur mycken
missräkning ... emellertid, är din hustru i grossess?
-- Ja, efter två månars äktenskap!
-- Då kan du ju vara lugn!
Doktorn blev lugn, alltför mycket, så att det retade frun. Hon blev
ytterligare avundsjuk på mannen därför att han fått den äran att ha barn
med henne, och hon hatade sin grossess, som angrep hennes skönhet. Och
det hon icke tyckte om, det fanns icke för henne. Tanklös och enfaldig,
gick hon ännu omkring och agerade jungfru.
Då blev hennes mor rasande:
-- Är du galen, barn? Du är ju i välsignat tillstånd.
-- Ja, inte vet jag ...
-- Vet du inte? Hör du; går du omkring med sådant snack, så kommer din
man att mörda dig. Förstår du inte det, att världen skall fråga sig
varifrån du har barnet, om du går och pratar om din oskuld.
sanning, vill jag icke förhandla; och ber jag därför att få mottaga den
formella varningen, som enligt lag skall föregå tingets behandling av
målet.
-- Mina herrar, tog kyrkoherden till orda. Orsaken till ett äktenskaps
olyckor ligger vanligtvis så långt bak i tiden att (här kastade han en
blick åt dörren till sitt inredepartement) man icke kan utreda det. Jag
anser därför, då icke utredas kan vem som börjat, eller vem som har
skulden till det som sedan hänt, att vi övergå till den lagstadda
varningens meddelande. Har någon av ledamöterna en invändning att göra?
Här begärdes ordet av den frikyrklige hemmansägaren Lundström.
-- Mot varningens meddelande har jag ingenting att invända, men mot
redaktörens uppfattning av äktenskapet såsom endast ett privat avtal ber
jag få opponera mig. Både staten och kyrkan uppträda ju som auktoriteter
för att erhålla garantier, vilket synes då skillnadsmålet behandlas av
världslig domstol vid tinget, och skillnadsbrevet utfärdas av andlig
domstol eller konsistorium. Makan kan således icke lösa maken från hans
trohetsed eller frikänna från brott.
Redaktör Borg begärde få svara:
-- Äktenskapet grundar sig ytterst på det privata avtal, som utmynnar i
förlovningen. Och lagen erkänner privat avtal rörande troheten även då
äktenskap inträtt. Till exempel: makan är otrogen och föder en annan
mans barn inom äktenskapet. Här föreligger ju äktenskapsbrott, men detta
får icke åtalas av allmän åklagare. Om mannen förlåter, så tiger lagen,
och erkänner därmed det privata avtalet; lagen blundar för brottet,
vilket sålunda tyckes sakna objektiv grund. Har emellertid mannen varit
nog oförsiktig att förlåta, men sedan, efter det oäkta barnets födelse,
åtrar sig och vill söka skilsmässa på grund av hustruns äktenskapsbrott,
så får han icke det, emedan han förlåtit. Och vad värre är, den
främmandes barn skall införas på mannens prästbetyg, bära hans namn,
ärva honom, bara därför att han förlåtit. Där se vi ju att det privata
avtalet bryter både samhällslag och naturlag. Jag vidhåller därför mitt
yrkande att få min hustrus anklagelse förklarad ogiltig, då hon icke på
fyra år anhängiggjort målet. Nu vill jag tillägga att det är en
väsentlig skillnad mellan mannens äktenskapsbrott och kvinnans, en
skillnad som naturen själv anordnat; ty följderna av mannens otrohet kan
aldrig bli falska barns införande i familjen eller på hustruns
prästbetyg (om hon blir änka och får eget prästbetyg); därför är lagen
bristfällig, då den dömer summariskt såsom man och kvinna voro lika, och
den är orättvis mot mannen; ja, jag vet en domare, som ådömt mannen ett
barn vilket icke var hans, trots det att han sökt skilsmässa i rätt tid.
Detta barn, vars far nämnes öppet, står på mannens prästbetyg, bär hans
namn, åtnjuter underhåll och skall ärva honom. Det är ju monstruöst, men
domaren säger att ingen man har rätt att förneka barn fött i hans
äktenskap.
Fru Britas hattplym skakade av ilska, ty hon var av den ullen att hon
trodde sina »åsikter» i kvinnofrågan gå framför alla fakta. Vad hon
»tyckte», det var det rätta; lagar upphörde att gälla, när hon »ansåg»
något, och hon kunde aldrig överbevisas om ett misstag, emedan hon icke
förstod bevis eller mottog skäl.
Hon bröt därföre ut och babblade om kvinnans likhet med mannen, att
naturen gjort dem lika (det vore fan!) ehuru männen behandlat kvinnan
som slavinna (husets härskarinna!) och hela det där guanot, som
samtidens dekadensmän också ruminerat.
Slutligen slog ordföranden klubban i bordet, och förklarade att tinget
var rätt forum för skillnadsmålet, och kvinnoklubben vore forum för
kvinnokäbbel.
Därpå varnade han makarne och förklarade sammankomsten upplöst.
Detta var det vanliga slutet på samtal mellan man och kvinna under
sekelslutet: sammankomsten upplöstes.
Kvinnosaken, dåtidens största och svåraste problem, var väl närmast
demokratiens sista deduktion in absurdum. Alla människor voro lika
(fastän de voro så olika); det var den falska tesen. Demokraterna
_måste_ vidhålla den, eller förneka sina grundsatser. Aristokraterna
gingo med, dels för att få röster och stjäla ur demokraternas fickor,
dels därför att de sågo i kvinnan ett högre väsen efter deras förlegade
världsåskådning.
Här fanns så mycket skenbart och så mycket verkligt. Den kvinna, som en
man älskar, är honom skenbart överlägsen, så länge han älskar henne, men
endast för honom, och skenbart för honom, ty det ingår i mannens kärlek
att han ställer henne över sig, och även över andra. Men nu sattes detta
i system, och mannen abdikerade. Aldrig såg man männen gå på sina bukar
och äta jorden under hennes fötter som då. Män, som man skulle trott om
bättre, riktigt njöto av att coucha på salongsmattor, vid den fulaste
kvinnas otvättade fötter. I stället för att mannen förr på gatan bjöd
kvinnan sin arm, som var vackert, emedan det var rätt, såg man nu
dekadensmän ledas av sina kvinnor.
Kvinnorna klädde sig som män, och männen som kvinnor; armbandet gick
över till männen. Det var perversitet, och ledsamma förväxlingar av kön
började skönjas; men medan de perversa männen voro avgjorda
kvinnovänner, om det nu var för att kaschera sitt lyte, eller de kände
något kvinnligt röra sig inom deras egen natur, så voro däremot de
perversa kvinnorna avgjorda hatare av mankönet, vilket de icke dolde,
och de hade till livsuppgift att spränga äktenskap -- naturligtvis för
att befria kvinnan.
Problemet, tilltrasslat av kreti och pleti, kunde dock reduceras på
denna formel: Kvinnans frigörelse skulle ju vara frigörelse från att
föda och uppfostra barn. Tror någon klok människa på ett sådant naturens
abnorma förfarande? Och vem skall föda barn om icke kvinnan? Det var ju
nonsens alltsammans! Men även i framtidens samhälle, där kvinnan
arbetade, måste ju kvinnan i regeln bli med barn, så att någon
emancipation i egentlig mening väl aldrig kunde komma till stånd. Varför
då vända opp och ner på samhället för några hysteriska kvinnors skull?
Genom att ta bort platsen för män, hindrades ju ett äktenskap för varje
brödlös man; därför minskades giftermålen och ökades prostitutionen! Och
på detta arbetade samhällsbevararne och sedlighetsvännerna.
Det var rena galenskapen!
Emellertid; kyrkoherden Alroth i Storö hade haft ett öga på denna
rörelse; hans syster, fru Brita, hade försökt att revoltera hans egen
hustru, dra ut henne ur hemmet på sammankomster och dylikt, därför kunde
han icke förblindas av sina broderliga känslor, utan han förstod mycket
väl sin svågers penibla läge i huset. Även tilltalade det honom, att
svågern ej velat kvitta brott mot brott, genom att framdraga den sista
historien om barnen och vad som skedde i huset med hustruns begivande,
vilket han funnit avskyvärt från sin synpunkt.
När nu rådet gått, och fru Brita före dem skyndat hemåt, blevo svågrarne
ensamma kvar.
Kyrkoherden tillhörde det slags människor, som funnit med sin fördel att
stryka över och gå vidare. Han hade lärt av livet att den skymf man icke
låtsas om, existerar icke; och att hämnden tar bort tid, och framkallar
revansch. Han hade därför ur sitt minne strukit ut svågerns sista
skymfliga tillmälen, om ock intrycket satt kvar. Det fanns även något
annat, som gjorde honom blid; en viss naturlig och oförklarlig sympati
för Gustav Borg gjorde, att han icke kunde bli riktigt ond på honom, ett
mycket vanligt fall, vilket förklarar varför man har så svårt att få
rätt gentemot vissa människor, även om de äro förvunna och gripna på bar
gärning.
Man beklagar sig för en vän över en frånvarandes usla beteende.
-- Det kan jag aldrig tro om honom! Det är så olikt honom! svarar
vännen.
Man kommer inte ur fläcken, utan sitter där som en stackare, vilken är
behäftad med misstänksamhet; de tydligaste bevis, de trovärdigaste
vittnen hjälpa icke.
Nåväl, svågrarne voro ensamma.
-- Det här var en ledsam historia, började pastorn. Och du har inga
utsikter vid tinget; domaren är besatt, och han ger varje kvinna rätt
emot en man, emot klara bevis. Det är tidsandan ser du! Läste du inte
häromdagen om den engelska damen, som förgiftat sin man? Femtitvå läkare
svuro att hon var oskyldig; men hon satt i fängelset och bekände under
tiden! Pang! Nu trodde man det skulle vara slut! Nej, nu kom det
masspetitioner, försvarande giftmordet, under förevändning att mannen
var en sugga. Från min ståndpunkt, märk det väl, skulle jag vilja
förklara det så, att försynen straffar männen för deras omanlighet,
karaktärssvaghet, genom att släppa lös kvinnorna. De som inte kan tala
sant, och därför inte borde få vittna, de ska få bli advokater och
domare. Gud bevare oss då! Här om dagen satt postfröken i stort sällskap
och talade om att hon öppnade och läste alla brev på posten. Vad skall
man säga om det? Jag talade om det för en modern herre, och han sa att
det var lögn! Jag tänkte slå honom först, men han föreföll mig
intressangt att jag började tänka över honom. Han blev ond över min
historia såsom om han varit kvinna, och tagit åt sig. Eller hade han
svurit bort sig på kvinnosaken och blev ond på sig själv för att han
haft orätt. Det senare är troligast. Emellertid, min bror, dina utsikter
äro små vid tinget: ty om en kvinna i våra dagar gör en man orätt, så
har hon hela världens sympatier för sig. Och Brita har gjort dig orätt,
det vet jag och vi alla! -- Vad man kan göra åt det? Ingenting! Men lyd
mitt råd! Ta en brännvinsadvokat, en rackare som är slängd i truten, och
gå inte dit själv. Lite bättre är det än själv stå och käbbla; men säker
är du inte ändå, ty när en man ser en kjol, så blir han feg. Jag hade
nyligen en process mot lärarinnan här. Och jag valde en advokat enkom ur
högen, som var olyckligt gift. Nu, trodde jag, får hon! Jo, vackert. Kan
du tänka dig, det betalta fäet står och försvarar min motpart!
Gustav Borg hade icke ogärna lyssnat till dessa tröstens och
deltagandets ord, men att förmå sig till ett erkännande det prästen hade
rätt, det kunde han icke, ty det hade varit att ta tillbaka ett misstag.
Han kände sig tvärtom manad ett ögonblick att säga emot, ta kvinnorna i
försvar, såsom han alltid i sin tidning försvarat dem.
När han nu gick, och kommit på vägen, vaknade hos honom en efterkänsla
av det skedda, och han fann att de sista tröstens ord varit en stukning.
Detta satte fart i honom, och under det han gick, ut i världen, utan att
veta vart, fattade han det beslutet att resa till stan, då nu hans
närvaro därute var obehövlig. Han styrde därför stegen ner till
ångbåtsbryggan.
När han såg på klockan, fann han att tre timmar ännu återstodo till
båtens ankomst.
Det var drygt, men han hade ett nytt liv framför sig, och ett gammalt
bakom.
Ångbåtsbryggor äro utmärkt lämpliga för meditationers anställande; där
är slätt för fötterna så att man kan gå och tänka; där slutar landet och
det stora öde vattnet tar vid; där är stilla orörligt, och man går och
väntar något som skall sätta ny rörelse i en, förflytta en, ändra vyer
och omkasta ens öde.
Gustav Borg gick där och tänkte. Han hade nu kommit på den punkt i
livet, som kallas »uppätningens» tid. »Det får du äta opp en gång» hade
han så ofta hört, utan att förstå det, utan att tro det, under livets
rastlösa färd framåt. Nu förstod han det, men lik så många andra gjorde
han den falska slutledningen, att han borde ångra och ta tillbaks de
läror han spritt och vilka icke lett till åsyftade resultat
fullständigt. Han trodde sig ha givit sitt arbete åt villfarelser, som
han nu måste bekämpa, men förstod ej att i hans så kallade misstag låg
en del av sanningen, vilken endast kunde komma fram under samverkan av
de stridiga plus- och minus-jonerna. Korrektionerna hade redan
motståndarne gjort, och han behövde icke göra om dem. Men nu grämde han
sig över förspilld möda, harmades över att ha gått som en narr och
arbetat på baksträv, när han trott sig vara i förspannet. Och de
lidanden han nu genomgick trodde han vara straff för det onda han gjort,
ehuru väl de kunde vara prövningar.
Denna uppgörelse varje människa vid en viss ålder genomgår är dock
endast ett personlighetens bokslut, där en nogare granskning skall visa,
att det relativt onda man måst tillfoga andra för en god saks
genomförande var ett nödvändigt ont. Men å andra sidan tyckes en
immanent evig rättvisa fordra att _även_ oskyldigt tillfogade lidanden
måste neutraliseras i världsordningen genom motsvarande smärtor hos den
som framkallat dem. Om någon i det högre bokhålleriet underkunnig stode
bredvid en människa vid detta uppgörelsens ögonblick, skulle han öppna
alla inseglen och säga åt den av ruelsens agg sargade: »Var vid god
tröst! Se här för det goda du uträttat, och här för det onda! Nu ska vi
kvitta post mot post, så finner du ändå ett saldo dig till godo; ty bara
det att du dragit fram ditt liv, så gott du kunnat, är en hjältedat; och
varje människa, som skaffat sig fram till en naturlig död, är en hjälte;
varje död man förtjänade ett monument, ty så svårt och mödosamt är det
att leva livet. Och den största uslingen är icke minst beundransvärd, ty
hans börda var tyngre än de andres, hans kamp större, hans lidanden
djupare; och varför han var en usling, det vet ingen dödlig, kan ingen
förklara, varken med statistik eller nationalekonomi.»
Gustav Borg kunde icke fullborda sitt livs syntes ännu, utan befann sig
i full kris, görande sitt inträde i det rike som Swedenborg kallar
Ödeläggelsen. Och värst av allt, han stod med lyftad hand mot sig själv,
ty han, motståndaren mot sedelagens frigörelse, stod anklagad för
osedlighetsbrott. Den disharmonien var icke lätt att lösa.
Från bryggan såg han skorstenarne av sitt hem. Just nu stego två blåa
rökar opp. Det brann på härdarne, brann opp alltsammans och det bästa:
maka och barn.
ELFTE KAPITLET.
Den nye redaktören.
Holger Borg var ju sin tids barn; ingenjör och elektriker, levde han
livet enkelt, oreflekterat, praktiskt. Gifte sig tidigt med en liten
flicka från teatern, vilken han inövade till rollen av kamrat, enligt
tidens sed. Ingenjörsvetenskapen var ju för henne litet svår att i hast
tillägna sig, men det fick gå av med några termer om kontakter och
kortslutningar; hon poserade som ingenjör, och utvecklade sig till
tendenshustrun, som skulle visa världen att kvinnan var mannens jämlike
i allt. Denna jämlikhet skulle även yttra sig i umgänget; mannen fick
icke gå ensam på kaféet, utan hon skulle vara med; men om förmiddagarna
gick hon ensam på konditoriet, och när mannen i början ville konstatera
den matematiska orättvisan, blev han nedtystad med frågan, om hon icke
var en fri människa eller om hon var slavinna. För husfridens och
trevnadens skull lämnade han frågan obesvarad, gav efter, ställde sig
under, först på skämt mera, men alltid med fästat avseende på att det
skulle ta sig ut. Han måste ju ha den modernaste hustrun, och han ville
leva efter sina läror. På det sättet fick han så småningom en guvernant
över sig, en som korrigerade honom i sällskap, och som slutligen ville
lära honom allt, allt vad han visste bättre än hon. Men han klagade
icke; och han såg icke hur föraktet dolde sig under hennes moderlighet.
Han fick dock ana det, då han såg sina vänner behandla hustrun som ett
högre väsen, och honom själv som en stackare. Detta smickrade honom å
andra sidan. Detta att han kunnat lukta opp den stiligaste frun, och när
hon var centrum i kretsen, var hans plats skenbart ovanpå.
I början av äktenskapet hade de nygifta det ganska knabert; de levde
dock ute, emedan det var billigare, och ibland hölls bohême-liv hemma.
Så kom barnet. Då fingo de känna på. Mannens inkomster, som förr delats
av två personer, måste nu delas av fyra. Det var försakelse, och det
älskade man icke, utan lånade pängar och fortsatte. Men när barnet blev
tre år, avskedades barnjungfrun och makarne skötte barnet själva.
Hustrun, som intet annat hade att göra, fordrade ändå att mannen, som
hade sitt arbete på fabriken och i tidningarne, skulle deltaga i barnets
skötsel. Det skulle vara lika, förstås. Han, det nötet, vågade icke säga
nej, ville icke heller, emedan han önskade adla hennes arbete, men
märkte icke vilken orättvisa han understödde och hur han arbetade på sin
undergång. För att hålla sig skadeslös, gjorde han som andra äkta män,
han uppfann att äta frukost ute i smyg; han påfann sammanträden om
aftnarne, och kom slutligen in i en cirkel av stadgade äkta män, som
drucko sin punsch mellan sex och sju på aftonen, för att vara hemma till
kvällsvarden. Kom han då hem och luktade punsch, så blev frun ond; och
barnet saknade vid sådana tillfällen alltid strumpor. Då redde han sig
vanligen med »att han varit bjuden», och då borde strumpfrågan ha
förfallit, men det gjorde den inte; den stod fast.
Han var alltid hemma till kvällsvarden och var tråkig. Vid bordet, där
han tuggade torrt, erinrande kanske operakällarns vällustiga frukost,
flög understundom en svag ljusning över hans ansikte, sista återskenet
av ett inre leende, framkallat vid minnet av en lustig historia från
Mellanregistret. Då mörknade frun, och förstod att han roat sig utan
henne, och hon harmades över att han kunde ha ett nöje, utan att hon var
med. Och så måste han berätta den lustiga historien. Det var hennes
giftorätt.
En afton sutto makarne som vanligt hemma. Frun var fördärvad av
barnskrik, av tvätt i köket, av dukningen.
På bordet var framställt det hårda brödet, margarin, och en uppslagen
benfri, där botten knappt skyldes av tre usla fiskar, som ingen velat
röra sedan flera dar, och vilka därför torkat som kaffeskinn. En ostkant
av falsk schweizerost, och några skivor rått fläsk, som skulle
föreställa rökt, bildade baserna i en triangelmätning. Där var otrevnad,
slarv, olust över alltsammans, och det här var så olikt allt man
föreställt sig om hem och hemtrevnad. Och detta tysta lurande på
varandras svagheter, detta spejande efter varandras ofullgångna tankar.
De voro som två fångar, vilka vaktade varandra i hemlighet.
Mannen såg med dystra blickar på anrättningen, och vid betraktandet av
ansjovisen kände han den rysliga tennsmaken, den härskna oljan ...
Plötsligen fick han en idé.
-- Om vi skulle gå ut och festa! Det var så länge sen vi voro ute!
-- Nå, men Ragnar då? Barnet?
-- Ja, det är sant!
Frun funderade:
-- Det är rysligt i alla fall att ett barn skall råda över föräldrarna!
Tvärtom borde det ju vara!
-- Ja, visst borde det! Vi som försakat hela vår ungdom och nu skulle
börja njuta av livet, vi äro slavar.
-- Och nu, när han sover, behöver han oss ju inte.
-- Han brukar ju sova, när han somnat?
-- Vi har skämt bort en, det är alltsammans! Tänk på alla fattiga barn,
som stängs in på morgonen, och få sitta ensamma till middan ... Vet du
va, Holger; vi ska säga åt portvakterskan, att hon hör efter om han
skriker ...
-- Ja, det finner jag antagligt, svarade Holger.
Sagt och gjort! En stund senare var herrskapet på väg neråt stan. Vid
Nybron skildes de; herrn skulle opp i redaktionen och frun skulle vänta
honom i Grand Hôtels grop, den klassiska, 70-talets män hade stiftat,
80-talets tagit i arv, och 90-talets senare övergåvo för det reformerade
Rydberg.
När frun kom till gropen, gick hon in och satte sig vid deras vanliga
bord, tog en tidning, och väntade.
Straxt efter inträdde skådespelaren, deras intime umgängesvän, och sökte
sällskap.
-- Nej, se Marta, hälsade han, var har du Holger?
-- Han kommer straxt! svarade Marta, som genast blev i ett strålande
lynne.
-- Får jag sitta ner?
-- Ja, det tänker jag! svarade frun utan att tveka.
De kommo genast i tal, och om ett ögonblick stod en punschbricka på
bordet jämte cigarretter.
Beställningen hade skådespelaren gjort så hastigt att frun ej märkt det,
och nu sutto de där, de två, och ville ej börja förrän mannen kom. De
pratade om all världens ting, och tiden gick.
Utan att tänka vidare på vad han gjorde och finnande väntan lång, fyllde
vännen två glas, sade skål, och de drucko.
Tiden gick igen, och de tände cigarretter.
-- Det var fasligt vad Holger dröjer, sade frun, och vi skulle aldrig ha
börjat.
-- Nu är det för sent, svarade vännen.
Då inträdde ett sällskap, som visste vilka de voro, utan att känna dem.
Dessa kastade naturligtvis förvånade blickar på de två, och deras
blickar blevo spefulla när de slagit sig ner mitt emot dem.
I detsamma kom Holger in, såg i en blink situationen, som han kunde
förklara sig och som han var nog fördomsfri att icke ogilla, men så fick
han se de spefulla blickarna, och det stack honom, så att han blev mörk.
Framkommen till bordet, hälsade han så otvunget han kunde:
-- Det var rätt att ni började, jag fick ett telegram och måste skriva
några rader.
Som han råkade in i de andras nyss uppodlade stämning, och de voro i
försprång, hade han svårt att straxt komma upp jämsides med dem. Och
han, som medförde något av arbetets allvarstyngd från tidningsbyrån,
verkade nedtryckande på dem. Det skar sig, och en ledsamhetens
förlägenhet föll över sällskapet.
Frun, som ville ha det roligt, kom på den olyckliga idén att söka ruska
opp mannen, men då blev han stum.
Hennes nästa försök avlopp ändå mera olyckligt, då hon för att ställa
till rätta framkastade den klumpiga frågan:
-- Vad är det med dig?
Det var som att gräva i hans inre, och han röck tillsammans, blev ond på
sig själv för att han icke kunde behärska sig, blev ond på sällskapet
med blickarne, ond på hela situationen.
Hans plågade utseende förrådde ju svartsjuka, men han var icke
svartsjuk, han endast äcklades vid tanken på att vara misstänkt för
dylikt, och han såg sig löjlig. Hon hade gjort honom löjlig genom sin
fråga, denna fråga han icke kunde besvara. Då uppstod denna tystnad, som
ingen vågar bryta, emedan alla veta att den som först talar, måste säga
en dumhet, måste röja den hemlighet alla tänkte på.
Det var en minut av evighetens längd. Men så kom räddningen: två
artister av kretsen rasade in, kastade om strömväxlaren och avledde de
konträra strömmarne. Och så gick aftonen i glam.
Efter teatrarnes slut ökades sällskapet. Alla dessa, vilka voro samma
andas barn, kände en samhörighet, som om de voro av en familj. Och de
hade en instinkt att ana en vän; det behövdes inga förklaringar; och
fastän de lidit förföljelser, voro de sorglösa, hoppfulla, vissa om att
de befunno sig på rätta vägen framåt.
Klockan var slagen halv tolv och glädjen var hög, då med ens en
svartklädd kvinna trädde fram till bordet och bad att få tala vid fru
Marta.
Den främmande okända verkade som en svart fana, och jublet tystnade.
-- Fru Borg, började hon; jag bor i ert hus och hade den lyckan
händelsevis gå förbi ert barnkammarfönster, då jag hör skrik av ett
ensamt, instängt barn -- Se så, tro nu inte jag förebrår er! Men som
skriken voro förtvivlans, gick jag till portvakten för att få nyckeln
och slippa in. Det fanns ingen hemma hos portvakten. Jag lät en
barmhärtig människa gå efter en smed, under det jag pjollrade med det
inlåsta barnet genom det stängda fönstret -- -- -- Var lugn nu, frun
lilla, ni har haft otur, och litat på en opålitlig portvakterska. -- --
-- Inkommen, lugnade jag det stackars barnet; har suttit där i tre
timmar, och nu sover han under den återfunna portvakterskans tillsyn. Se
så ...
Herr och fru Borg störtade ut ...
Så var det att ha barn! Ja, ja, ja, och de gjorde sig förebråelser,
gjorde sig löften att aldrig gå ut mer. De tänkte på vilken
tendenshistoria nu skulle spridas; de halvsprungo hemåt, icke finnande
någon droska.
På Nybrogatan, just då de flämtande hunnit upp för backen, stötte de mot
en jättelik herre, som tog dem i sin stora famn och skrek:
-- Hallå! Så har jag er äntligen!
Det var doktor Henrik Borg.
-- Du, Holger är redaktör för tidningen med sex tusen i lön; och
inträder i morgon! Är det sagt?
Fru Marta grät vid jättens bröst. Och så sprungo de ifrån morbrodern;
sprungo, skrattade och gräto.
-- Vi ska ha två jungfrur, du, skrek frun.
-- Och våning på Strandvägen!
På Östermalmstorg dansade de kring en lyktstolpe, och sprungo sedan som
sista paret ut på var sin sida om salustånden.
Så blev Holger Borg redaktör, och så slutade en pinsam dag i glädje.
TOLFTE KAPITLET.
Doktor Borg.
Doktor Borg hade varit gift två gånger; första gången med en inhemsk
fjolla, som han fästat sig vid på grund av hennes skönhet och ungdom.
Men hon var så medveten om denna skönhet, att hon ägnade densamma en
fullständig dyrkan. Hon kunde sitta halvklädd framför spegeln i timmar
och beundra sig; kyssa sina runda armar, modellera sin barm, visa sig
själv sina tänder, knåda sin näsa för att få den vackraste bukten på
rätta stället. När doktorn en gång oförmärkt fick se henne i denna
sysselsättning, blev han rädd, ty uttrycket i hennes ansikte var icke en
människas, utan ett fånigt djurs; en fågels som speglar sig i en källa
och plockar sina fjädrar. Det föreföll honom så hemskt att han icke var
förenad med en människa, att han trots sin frimodighet stoppade det i
säcken och knöt igen.
Trots sin skönhet kunde hon icke kläda sig, och när han gjorde en
anmärkning, så behandlades det som majestätsbrott. Hon drog sig då
tillbaka förnärmad, hånade honom för att han icke kunde uppskatta henne;
och i sin enfald räknade hon opp alla sina beundrare, citerade deras
omdömen. Doktorn fortfor efter giftermålet med sina rökoffer i form av
blommor och champagne; men blommorna passade aldrig.
-- Jag fick orkidéer efter sju kronor stycket av löjtnant X. Och riktig
champagne skall kosta elva kronor.
Hon älskade sig själv och sin skönhet så objektivt, att hon var
avundsjuk på doktorn för att han fått henne.
-- Du har fått, du! Du vet inte hur gott du har det. Tänk, så många, som
avundas dig.
Men denna självälskelse gick så långt att hon icke kunde hängiva sig åt
mannen; hon unnade honom icke sin kärlek, utan var ännu i ömhetens
ögonblick så avundskall att hon icke kunde mottaga något. Och så klagade
hon.
Först brydde doktorn sig inte om det där, ty han visste vem han var.
Men, så småningom gick hon och klagade för sin mor och sade, att hon
inte betraktade sig som gift. Modren förstod ingenting och ville
ingenting veta.
Doktorn, som var ung läkare, förstod icke heller vad hustrun menade, men
han blev orolig, och rådgjorde med en äldre läkarevän.
-- Ja, min gosse, sade den gamle, nu står du inför ett problem, som jag
ännu stavar på. Men jag har nyligen läst ett bestämt uttalande av vår
störste gynekolog i denna fråga. Han säger att glädjeflickan söker
glädjen, men makan söker barnet; och han förklarar avgjort att barnet
skall födas kyskt i en kärleksfull famn, icke i en vällustig. Den ärbara
moderkvinnan blir kysk i äktenskapet, mot sin vilja, och det hon söker,
finner hon icke; därför klagar hon. Men, min vän, jag har kommit så
långt, att jag funnit, det även mannens begär adlas i äktenskapet,
liksom neutraliseras eller förandligas; därför har jag hört lika många
klagomål från manliga sidan. Du ser ju på nygifta, hur mycken
missräkning ... emellertid, är din hustru i grossess?
-- Ja, efter två månars äktenskap!
-- Då kan du ju vara lugn!
Doktorn blev lugn, alltför mycket, så att det retade frun. Hon blev
ytterligare avundsjuk på mannen därför att han fått den äran att ha barn
med henne, och hon hatade sin grossess, som angrep hennes skönhet. Och
det hon icke tyckte om, det fanns icke för henne. Tanklös och enfaldig,
gick hon ännu omkring och agerade jungfru.
Då blev hennes mor rasande:
-- Är du galen, barn? Du är ju i välsignat tillstånd.
-- Ja, inte vet jag ...
-- Vet du inte? Hör du; går du omkring med sådant snack, så kommer din
man att mörda dig. Förstår du inte det, att världen skall fråga sig
varifrån du har barnet, om du går och pratar om din oskuld.
Sez Şved ädäbiyättän 1 tekst ukıdıgız.
Çirattagı - Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 10
- Büleklär
- Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 01Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4379Unikal süzlärneñ gomumi sanı 165724.8 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.33.2 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.37.7 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 02Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4550Unikal süzlärneñ gomumi sanı 163725.8 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.34.2 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.38.9 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 03Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4570Unikal süzlärneñ gomumi sanı 173025.4 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.34.1 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.37.3 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 04Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4682Unikal süzlärneñ gomumi sanı 170525.0 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.34.7 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.39.5 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 05Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4750Unikal süzlärneñ gomumi sanı 171325.6 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.34.4 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.39.0 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 06Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4548Unikal süzlärneñ gomumi sanı 180625.2 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.33.1 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.37.2 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 07Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4888Unikal süzlärneñ gomumi sanı 164629.1 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.39.9 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.43.9 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 08Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4730Unikal süzlärneñ gomumi sanı 167327.4 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.38.0 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.42.9 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 09Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4706Unikal süzlärneñ gomumi sanı 161928.4 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.36.9 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.41.2 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 10Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4713Unikal süzlärneñ gomumi sanı 160028.4 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.37.2 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.41.5 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 11Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4687Unikal süzlärneñ gomumi sanı 164927.3 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.37.0 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.41.5 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 12Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4656Unikal süzlärneñ gomumi sanı 172925.6 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.35.1 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.39.6 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 13Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4876Unikal süzlärneñ gomumi sanı 165726.8 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.36.3 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.39.5 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 14Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4685Unikal süzlärneñ gomumi sanı 166924.2 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.32.8 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.36.3 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 15Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4726Unikal süzlärneñ gomumi sanı 167026.8 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.36.1 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.41.3 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 16Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 3953Unikal süzlärneñ gomumi sanı 145627.2 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.35.6 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.40.7 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.