Förvillelser - 1

  
  Hjalmar Söderberg
  Förvillelser
  
  
  Albert Bonniers Förlag
  
  
   www.albertbonniersforlag.se
   ISBN 91-0-057937-8
   © Hjalmar Söderbergs rättsinnehavare 1895
   Första utgåva 1895
   Delfinserien 1963
   Andra utgåvan 2002
   Printed in Denmark
   Nørhaven Paperback A/S
   Viborg 2002
  
  
  I
  
  En ung herre i mörkblå vårrock och röda handskar kom ut ur en butik vid
  Arsenalsgatan. Handskarna voro alldeles nya, han hade just köpt dem i
  butiken.
  Han var helt ung, knappast tjugu år.
  Det var en av de sista dagarna i april, en orolig dag med hafsblå himmel
  och stora seglande molnflockar, en nyckfullt leende dag med sol och
  mulet i hastig växling och med skarpa vindilar österifrån, från skären,
  från havet. Klockorna i Jakob sjöngo och dånade, det var en gammal
  diktare som begrovs.
  -- Se Tomas, god dag, i nya röda handskar... Jag gratulerar dig till din
  medikofil, jag såg det i tidningen i går. Vad har du haft för dig på
  sista tiden, jag har inte sett dig på flera dar...
  Det var Johannes Hall, en högväxt, mörklagd ung man, sex eller sju år
  äldre än Tomas Weber. Han hade icke någon egentlig sysselsättning, men
  det behövde han heller icke, ty han hade för en tid sedan helt oförmodat
  fått ett rätt betydligt arv.
  -- Jo, jag sökte dig både i går och i förrgår, men du var inte hemma,
  som vanligt... Kom nu, så gå vi ner på Oriental och fira min examen med
  en flaska rhenvin.
  -- Ja, varför inte...
  Gatorna vimlade av människor. Det var en av de första vårdagarna, ty
  våren hade kommit sent. Vid vartannat steg mötte man en svartmuskig och
  godmodigt leende ballongförsäljare med sitt färglysande knippe av
  gummiblåsor, fyllda med gas. Mitt på trottoaren vid Karl XII:s torg stod
  en grupp av gapande barn och halvvuxna gossar med näsorna i vädret och
  ögonen riktade mot en röd prick i den blå rymden -- en lösskuren
  ballong, som seglade bort över taken.
  Tomas gick och smålog för sig själv.
  -- Du ser upprymd ut i dag, anmärkte Hall, har det hänt dig något?
  -- Nej, jo... Jag såg en flicka nyss, i handskbutiken därborta... Hon
  hade så rädda, rödbruna ögon.
  -- Jaså hon, ja hon är mycket bra. Jag har också köpt handskar där ett
  par gånger. Båda gångerna blev jag kär i henne och föresatte mig att
  göra någonting åt saken, men sedan glömde jag bort det.
  De hade kommit ut på Blasieholmshamnen. Skärgårdsbåtarna vid kajen hade
  röda färgklattar, som lyste i solen. Strömmen låg bred och blå och tom;
  sjöfarten hade ännu icke kommit riktigt i gång för året.
  -- Hur gammal tror du att hon är?
  -- Jag vet inte. Tjuguett, tjugutvå år.
  
  Det var tomt på kafé Oriental. Som bleka skuggor gledo uppassarna av och
  an i korridorernas skymning.
  Hall kastade sig halvliggande på en av de breda, låga sofforna, vilkas
  brokiga österländska vävnader gåvo rummen deras prägel av haremsgemak.
  Tomas Weber tog plats i en karmstol av flätad halm.
  Solljuset strömmande in i en bred, guldgul flod genom fönstrets
  mångfärgade glas med dess gula liljor och röda tulpaner.
  Tystnaden drömde under taklisternas arabesker.
  -- Har du något att röka? frågade Tomas.
  Hall tog upp sitt cigarrettfodral.
  Vinet kom in. Man såg på vippningen av kyparens frackskört, att det var
  någonting mycket dyrt. Tomas hade fått en del pengar av sin far med
  anledning av sin examen, och han hade ingen högre önskan än att göra
  slut på dem.
  Tomas Weber hade ett öppet ansikte med blå ögon och ljusbrunt,
  bakåtstruket hår. Den rätt stora och likväl fint skurna munnen uttryckte
  ett kraftigt begär att taga för sig av vad livet kunde bjuda. Han var
  spensligt byggd och något under medellängd.
  -- Vet du vad, Hall -- jag träffade Märta Brehm i går afton, hos
  Mortimers. Vi talade med varandra nästan hela kvällen om något som jag
  nu har glömt. Hur kan man glömma något sådant? Hon hade en vit ros i
  bröstet.
  Hall smålog.
  -- Så, är hon ännu din stora passion? Det har hon nu varit i nära ett
  halvt år.
  -- Ja, och jag är rädd att hon kommer att vara det ända till årets slut.
  Hall nickade tankspritt gillande. Han hade ett gråhyat, något ärrigt
  ansikte med en smal, mörk mustasch, och han såg flera år äldre ut än han
  var. Näsan var skarp, och de stora bruna ögonen hade en flackande blick.
  -- Jag hoppas att jag får henne till bords vid Arvidsons middag i nästa
  vecka, fortsatte Tomas. Du kommer väl också med?
  -- Jag tror det.
  Hall hade blivit införd i konsul Arvidsons hus av konsulns äldste son,
  med vilken han var nära vän. Eljest hade han föga familjeförbindelser i
  Stockholm. Han var född i Bryssel av en svensk dam, som efter ett par år
  återvände till Sverige, sedan hon först inackorderat barnet hos en
  välbärgad hantverkare och hans hustru, som var född svenska. Vid tolv
  års ålder rymde han från sina fosterföräldrar, och på många år var det
  ingen som visste hur, var eller om han levde. Slutligen återfann man
  honom oförmodat som skådespelare vid en liten svensk landsortstrupp, och
  ett par år senare dog modern efter att först ha testamenterat honom sin
  förmögenhet.
  Han hade fått många vänner och syntes överallt. När Tomas frågade honom,
  vad han fördrev sin tid med, brukade han svara:
  -- Jag skriver på ett drama. När det blir färdigt en gång, skall jag
  hyra ett band och resa omkring och spela det.
  En ruta stod öppen. Den salta vårluften spelade in och spände ut röken
  från cigarretterna till ett luftigt nät, vars slingrande och sköra
  maskor lyste i solstrimman med nästan kejsarblå färg. Därute glittrade
  det över vågskvalpet på Strömmen, så att det nästan gjorde ont i ögonen.
  Rhenvinet tindrade i glasen.
  -- Det är sant, inföll Hall, du kan gärna gå med på operan i kväll. Jag
  köpte ett par biljetter åt mig och Jean Arvidson, men han blev hindrad.
  Går du med?
  -- Ja gärna.
  -- Nå, det var bra.
  Hall tömde sitt glas långsamt och fyllde det på nytt. Med ens reste han
  sig hastigt.
  -- Jag tror att jag är tvungen att gå nu, jag skall träffa en bekant
  klockan tre. Nå, vi träffas i kväll alltså...
  -- Ja, du är väl hemma vid sjutiden, jag kommer upp till dig.
  Tomas blev sittande en god stund ännu, tung i huvudet av vårluften och
  av vinet. Han hade ånyo kommit att tänka på den unga flickan i
  handskbutiken. Medan hon hjälpte honom att draga på handskarna, hade hon
  ett par gånger betraktat honom förstulet, då hon trodde att han icke
  märkte det.
  
  Klockorna i Jakob sjöngo och dånade alltjämt. Från Operabyggnaden ljödo
  hammarslag och grundläggarsång. Tomas drev omkring i människoströmmen,
  sorglös och utan mål.
  På Fredsgatan köpte han en knippa violer av en liten nigande och leende
  flicka. Därefter gick han in till Holländaren och köpte en stor,
  mahognybrun cigarr.
  Vart han vände sig såg han bekanta ansikten; alla människor voro ute. Om
  han ändå kunde möta Märta Brehm... Naturligtvis måste också hon vara ute
  en sådan dag som denna, det var ju omöjligt att sitta inne. Vart skulle
  han gå för att träffa henne? Gatorna voro tomma, när icke hon gick fram
  över dem.
  Och så erinrade han sig med ens, att hon nu troligen hade någon ny
  vårdräkt, som han ännu icke sett. Han kanske redan hade mött henne och
  icke känt igen henne...
  Vid Röda bodarna mötte han sin far i ivrigt samtal med en liberal
  politiker. Professor Weber besvarade tankspritt sin sons hälsning med
  samma artighet som om han varit en främmande herre.
  Ute på Mälaren gick sjön grön och vit. En roslagsskuta med lappade segel
  styrde för full medvind ut ur hamnen. I aktern satt skepparen grensle
  över rorkulten och styrde med bakdelen.
  Tomas ämnade just gå upp till Karolinska institutet för att träffa
  Gustav Wannberg, den av hans studiekamrater, med vilken han oftast
  sällskapade, för att underrätta honom om att han var upptagen på
  aftonen, då han oförmodat stötte på honom i viadukten under järnvägen.
  Wannberg var ett par år äldre än Tomas och hade huvudet fullt av
  allmänmänskliga intressen. Han var denna dag vid ett mörkt lynne i
  anledning av den vändning valstriden i Belgien hade tagit. Tomas följde
  honom uppåt Vasagatan. I hörnet av Kungsgatan skildes de; Wannberg åt
  sina middagar i ett pensionat i närheten.
  Tomas stod kvar ett ögonblick och betraktade Vasagatans egendomliga
  fondtapet med engelska kyrkan, en liten konstfärdigt arbetad
  leksakskyrka av blekröd sandsten. Tätt bakom kyrkan reser sig ett
  jättestort brandgult hus med blå rullgardiner för fönsterna och randat
  liksom i samma plan av sex mörka, smala popplar. Det hela liknar en
  vävnad utan perspektiv, en flat kuliss, uppställd på lek tvärs över
  gatan, och med det sällsamma japonaiserie i färger och konturer, som
  genom sin släktskap med bilderbokens naivt färglagda träsnitt tidigt
  frestar barnets inbillning, när det vid sin moders hand gör de första
  vandringarna på fädernestadens gator, och som någon gång efter många år
  går igen i dess drömmar om natten.
  En spårvagn förde honom tillbaka till stadens centrum.
  Middagstimmens ström av promenerande svällde ut över gator och torg.
  Tomas stannade tveksam utanför fönstret till den handskbutik, som han
  hade besökt ett par timmar tidigare. Om han skulle köpa ännu ett par
  handskar? De gå ju alltid åt så småningom.
  Han mottog knuff på knuff av brådskande människor, som längtade efter
  sin middag, och för vilka han stod i vägen. Han beredde sig just att
  stiga in, då i samma ögonblick kungen gick förbi i sällskap med general
  Kurck och överhovjägmästaren. Vårsolen glittrade och lekte i hans skägg.
  Tomas tryckte sig vördnadsfullt tätt intill väggen med hatten i hand och
  steg därefter in i butiken.
  Butiken stod tom. Det var skumt därinne, och Tomas var bländad av
  soldagern från gatan. En äldre dam stack fram huvudet bakom en grön
  gardin och ropade därefter dämpat åt ett inre rum:
  -- Ellen! Kommer Ellen?
  Den unga flickan kom raskt ut.
  -- Jag skall be om ett par röda handskar, n:r 8.
  Hon kände tydligen genast igen honom. Hennes ansikte uttryckte först
  förvåning; därefter rodnade hon skarpt.
  Hon var tämligen kraftigt byggd, men hade spensliga armar och smal hals.
  Håret var tjockt, glänsande, mörkt; de rödbruna ögonen hade en skygg
  blick. Hon var icke synnerligt väl klädd. På vänstra sidan av halsen
  hade hon en fin rispa, som om en kattunge nyss hade rivit henne. En
  liten ljusröd bloddroppe sipprade långsamt fram.
  
  
  II
  
  Tomas drack som vanligt kaffe i sitt rum efter middagen. Till kaffet
  rökte han sin holländska cigarr. Hans rum var tämligen litet och
  möblerat med några av de nötta och gammalmodiga möblerna från de första
  åren av hans föräldrars äktenskap. Fönstret låg mot väster, och solen
  föll rätt in i rummet; den led mot nedgång och hade redan en
  kopparsprängd skiftning. På den motsatta väggen rörde sig skuggan av en
  långsamt svängande skorstensflöjel från taket mitt emot.
  Modern gick omkring och ordnade något ute i matsalen. Ett par minuter
  blev hon stående i dörren till Tomas rum och betraktade honom med sin
  ljusa blick.
  -- Kommer du hem efter teatern i kväll, Tomas?
  -- Jag vet inte. Det kan hända att vi går ut och äter något.
  Det blev ett ögonblicks skymning i rummet. Ett tjockt rökmoln från en
  fabriksskorsten drevs av vinden förbi fönstret.
  -- Säg, Tomas -- är det riktigt bra att du är så mycket tillsammans med
  Johannes Hall?
  Tomas blåste ut röken från sin cigarr genom näsan.
  -- Kära mamma, jag bör väl vara gammal nog att kunna välja mina vänner
  själv.
  -- Ja, ja, du bör väl det...
  Hon gick tillbaka ut i salen. Tomas hörde henne ta ett tag med
  dammhandduken över tangenterna på pianot.
  Tomas tänkte på Märta Brehm. Han behövde endast sluta ögonen för att
  känna hennes mjuka flickgestalt glida in i rummet, sjunka ned på soffan
  vid hans sida och linda armarna om hans hals. Om några år skulle han
  vara en berömd läkare med en tjugutusen kronor om året; men han kunde
  mycket väl gifta sig redan när han hade fyra eller fem tusen. Vilka
  kvällar i skymningen, helst på vintern, då snön yrde kring gathörnen!
  Han vågade icke ens tänka på bröllopsnatten. Och vilka middagar de
  skulle ge... Märta skulle presidera i violett sammet. Kanhända skulle
  han också kasta sig in i det politiska livet, skriva tidningsartiklar,
  bli riksdagsman, kanske minister. Det fanns ingen paragraf i
  grundlagarna, som hindrade att professor Webers son kunde bli
  statsminister. Då kunde Wannberg också få någon plats, där hans
  begåvning och vyer kunde göra sig gällande. Och Hall... under vilket
  departement lyda teatrarna? Ecklesiastikdepartementet? Hall kunde bli
  ecklesiastikminister.
  Klockan slog sju ute i salen. Tomas for upp ur sina drömmerier, klädde
  sig hastigt och var just färdig att gå, då Greta, hans sjuttonåriga
  syster, klängde sig fast vid honom i tamburen och viskade:
  -- Skriver du min kria den här gången också, Tomas?
  Greta var en blek, ljus flicka med späda lemmar. Hon hade gått och läst
  året förut, men gick ännu i skolan.
  -- Vad skall den handla om?
  -- Om nådemedlen.
  -- Fy tusan, det får du skriva själv.
  -- Men om du skriver den åt mig, skall jag ställa till så att du får
  komma med på Märta Brehms flickbjudning om lördag!
  -- Ä, drag på trissor...
  Tomas slet sig lös och sprang ner utför trapporna. Gatan låg stilla och
  folktom; det var en av de breda och tysta gatorna på Östermalm. Med ens
  varseblev han sin fars solida ryggtavla några steg framför sig; han hade
  alltså gått ut strax före Tomas.
  Tomas gick fatt fadern och följde honom till nästa hörn.
  -- Vart skall pappa gå?
  -- Jag skall gå på en bolagsstämma. Och sedan är det ett litet spelparti
  hos Karlbergs.
  
  Hall bebodde en dubblett vid Kommendörsgatan. Det yttre rummet var
  mycket stort, med tre fönster, och tämligen glest möblerat. På
  skrivbordet låg alltid ett ark rent, vitt papper och en omsorgsfullt
  formerad blyertspenna.
  Hall låg på soffan, färdigklädd. På en stol vid huvudgärden stod en
  bricka med ett krus av Wynand Fockinks curaçao och två glas. Det var
  drucket ur båda.
  Det låg en svag lukt av mysk över rummet. Ett par narcisser lågo kastade
  på golvet.
  Hall strök sig gång på gång genom håret med ett förstrött uttryck.
  -- Ja, så går vi då, sade han slutligen och reste sig med någon
  ansträngning.
  
  Operan hade nästan fullt hus.
  Det klack till i Tomas, då han under en mellanakt upptäckte Märta Brehms
  fina, drömmande huvud uppe på första raden. Vem hade hon i sällskap? En
  liten knubbig dam med rikt, askblont hår böjde sig just fram och talade
  med henne, men hon höll solfjädern för ansiktet. Nu slog hon ihop den --
  å, fru Wenschen! Tomas Weber blev blodröd av förbittring. Fru Wenschen
  var icke något sällskap för Märta.
  -- God afton, Tomas!
  Han kände en kraftig hand på sin axel.
  -- Nej, se Gabriel... Är din fru med?
  -- Ja, hon sitter därborta.
  Gabriel Mortimer var en kusin till hans mor; fru Weber var född
  Mortimer. Han var en man på närmare fyrtio år och aktuarie i ett
  ämbetsverk. Han hade ett par gråblå ögon med en vilande, nästan
  stickande blick i ett något frostbitet ansikte med stora, markerade
  drag. Han var klädd i frack och svart halsduk.
  Mortimer hade trots den stora skillnaden i ålder fattat ett slags
  vänskap för Tomas.
  -- God afton, herr aktuarie, god afton, herr Weber, fy fan vad här är
  hett...
  Det var en något skallig herre med ett tenoraktigt utseende.
  -- Jag har ätit middag ute med en försäkringsdirektör och en artist, och
  sedan ha vi suttit i Berns, berättade han utan något försök till
  motivering.
  Tomas såg sig om efter Hall, men han hade nyss gått ut för att röka en
  cigarrett.
  -- Jaså, svarade Mortimer vänligt intresserad. Ja, i Berns kan man ha
  rätt trevligt. När jag var där sist, det är inte så nyligen, sprang det
  en råtta över foten på mig, och två andra uppträdde på något avstånd.
  Den flintskallige herrn skrattade generat. Tomas avlägsnade sig under
  förevändning att han skulle hälsa på fru Mortimer. Han fann henne
  inbegripen i ett livligt samtal med en äldre svartklädd tant angående
  intubikaffe, troligen med anledning av annonsen på ridån.
  Tomas växlade ett par ord med henne och gick ut för att söka rätt på
  Hall; han fann honom på trottoaren utanför teatern. Tomas fattade hans
  arm, och de gingo några steg uppåt Blasieholmstorg utan att säga något.
  Platsen låg tom i skymningen, och kvällshimlen välvde sig kall och
  grönblå över deras huvuden. En och annan skugga rörde sig ljudlöst i
  halvmörkret invid husens murar.
  En blek, halvvuxen flicka kom andlös ut ur en port; den slog igen efter
  henne med en skräll. Hon sprang flämtande förbi snett över torget. Hon
  gömde huvudet i händerna och snyftade högt.
  -- Varför grät hon?
  -- Ja... varför grät hon?
  Hon var redan borta, försvunnen nedåt en gränd -- en smal skugga,
  uppsugen och slukad av det djupa mörker, som sov invid Frimurarehusets
  svartgrå vägg.
  En liten krokryggig man gick omkring och tände lyktorna, en efter en.
  Och högt över husets svartnande massor brann redan Venus, vårkvällens
  mäktiga bloss.
  Man intog ånyo sina platser.
  -- Vem var det herr Mortimer talade med? frågade Hall.
  -- Det var den herre, mot vilken fru Helga Wenschen förgäves söker hålla
  sin äktenskapliga trohet, utvecklade Tomas lärt.
  -- Så, var det han...
  Hall följde grosshandlar Wenschen med en blick av livligt intresse, där
  han med några ansträngt viga skutt försvann i parkettrappan.
  Intubikaffet gled upp under ett dämpat förspel.
  -- Vem är det fru Wenschen sitter med i kväll? viskade en herre till en
  annan tätt bakom Tomas.
  Tomas gjorde våld på sig för att icke vända sig om.
  -- Jag vet inte säkert, det skall vara en fröken...
  Det skrällde till i orkestern. Den populäre barytonisten rullade in och
  började sjunga så mycket han orkade, klädd i sin gredelina kofta med
  uddar.
  
  Det var packat på Rydberg. Hall, Weber och Mortimer med fru och tant
  lyckades slutligen erövra en soffa längst inne i stora matsalen. Det
  yttre rummet var upptaget av ett veterinärmöte, som avslutade sina
  förhandlingar med en supé. En oavbruten ström av gäster och uppassare
  rörde sig fram och tillbaka genom salen. Man ropade, knuffades och svor
  mellan tänderna. Då och då hördes kraftiga hurrarop från veterinärmötet.
  Jean Arvidson kom in, i frack och vit halsduk; han hade representerat
  firman vid en fest i handelsvärlden och var i sällskap med några herrar
  av kommersiellt utseende. Han kom fram och hälsade på Hall, Weber och
  Mortimers; han kände dem alla.
  Han var påfallande blek.
  -- Du har varit ute och rest? sade Tomas.
  -- Ja, jag kommer närmast från Hamburg, fast jag ser ut som döden från
  Lübeck...
  Hans hälsa hade varit dålig en tid.
  -- Nå, vi träffas väl något i morgon, sade han åt Hall och gick för att
  uppsöka sitt sällskap.
  I en soffa vid den motsatta väggen satt en godsägare och ledamot av
  Första kammaren och skrek mitt över salen, att han ville ha en
  svinkotlett.
  Två herrar av militäriskt snitt reste sig från ett bord i närheten för
  att gå; de skakade hand med Mortimer i förbigående. Det var Gabel och
  Grothusen. Löjtnant Gabel var lång och ljus, med kal panna och en stor,
  tunn kroknäsa. Hans byxor väckte nästan skandal genom sin elegans;
  de voro otroligt vida, grovt harlekinrutiga på snedden i svart och
  ljusgrått och försedda med breda svarta ränder vid sidorna. Gabriel
  Mortimer nöp i dem med oförställd beundran, lutade sig ned och lyfte upp
  ett stycke av tyget tätt under ögonen, ty han var närsynt.
  -- Var bor din skräddare? frågade han.
  -- Det talar jag inte om, svarade Gabel med ett urbant småleende, på en
  gång smickrad och stött.
  Baron Grothusen var utomordentligt ful, men han hade en mycket vacker
  figur.
  Tomas slog i brännvinet; det var Eksjö. Han slog endast i halva glas.
  Mortimer talade om prins Eugens tavlor på senaste utställningen; han var
  särskilt förtjust i "Det gamla slottet". Samtidigt följde han med ögonen
  Tomas' rörelser; så fort denne ställt ifrån sig brännvinsflaskan,
  fattade han den med en elegant handrörelse, och utan att göra något
  avbrott i den mening han nyss påbörjat slog han sitt glas så
  demonstrativt fullt, att det rann över.
  En kypare snävade och föll framstupa med en stor bricka, full av glas
  och buteljer. Det var en helt ung gosse, han kämpade med gråten.
  Hovmästaren skyndade till. Han hade den stramt korrekta hållning, som
  betyder, att all bestraffning uppskjutes till ett lämpligare tillfälle.
  Veterinärerna hurrade ånyo, denna gång i takt. Det hade hållits ett tal.
  Man hade kommit till kaffet. Mortimer och Hall drucko visky, Tomas och
  damerna munk. Tomas hade fallit i drömmar. Han hade med ens blivit
  intagen av en häftig lust att skaffa sig ett par alldeles likadana byxor
  som Gabels. Hall stötte till honom:
  -- Det är ett par herrar därborta som vill skåla med dig!
  Tomas vaknade upp och fattade sitt glas. Det var två av hans förra
  lärare, lektor Petersén och d:r Mentzer. Man utbytte den lilla hälsning
  med glaset, som antyder, att man tills vidare gillar varandras
  borgerliga vandel.
  Veterinärernas lifsglädje hade nått sin höjdpunkt. Det hurrades
  oavbrutet, och man kunde till och med uppfatta ett och annat försök att
  sjunga "Ur svenska hjärtans djup".
  Fru Mortimer började gäspa. Tomas kände hastigt ett styng i sitt
  samvete: han hade glömt att säga adjö åt modern innan han gick! Det var
  Gretas fel, som hade stått och pratat om sin kria.
  Det blev folksamling mitt i salen, och sorlet tystnade för några
  sekunder. En äldre herre hade fått ett anfall av illamående och måste
  föras ut.
  Mortimer med fru och tant sade god natt och bröto upp. Hall och Weber
  flyttade sig över i soffan.
  -- Det var en säker tant, anmärkte Hall. Hon svepte tre likörer på en
  kvart.
  Gästernas antal hade glesnat. Veterinärerna borta i fonden hade delat
  sig på flera i slö ton samtalande grupper. Uppassarna gingo villrådiga
  omkring, som skrämda får efter ett oväder, gråbleka och med slaka
  frackskört.
  De båda vännerna sutto tysta. Tomas drömde sig vandra med Märta i den
  sommarstilla luften under gobelängmålningarnas blågröna träd. Det led
  mot aftonen, och almarnas bleka, stiliserade kronor susade svalt över
  deras huvuden. Framme i den tomma förgrunden stod en bänk av sten,
  ensamhetens och de långa meditationernas kalla bänk. Den hade Tomas och
  Märta längesedan nått förbi. Och långt inne i skogen, där vägens bukter
  sinade ut i ett grönt dunkel, lockade en fågel med späda, utdragna
  toner.
  Plötsligt släcktes det elektriska ljuset. Ett par gaslågor tändes.
  Skuggorna uppförde spöklika brottningsscener kring väggarna, och bakom
  glasrutorna till det stora gröna kaféet, där det ännu var ljust, rörde
  sig ett våldsamt skuggspel av sträckta halsar och av armar, fäktande i
  luften med glas i hand.
  Hall satt tyst bakom sitt höga, slipade whiskyglas och betraktade
  sceneriet. Hans ansikte var sig alltid likt. Genomvakade nätter lämnade
  icke längre några spår efter sig i denna härdade hy.
  -- Alltså ännu en dag, sade han och kastade bort sin cigarrett.
  Tomas blundade. Ellen, flickan i handskbutiken, hade runnit honom i
  minnet. Han kunde icke låta bli att tänka på hennes armar. Det var Märta
  han älskade, och likväl föreföll det honom som om han hade gått miste om
  något väsentligt av livets lycka, om han aldrig finge se dessa armar
  blottade och vita sträckas emot honom från någon mörk vrå av ett rum med
  fällda gardiner.
  Han vred sig oroligt på soffan.
  -- Är du inte trött, skall vi betala?
  -- Ja, det är sent.
  De bröto upp, Tomas gick förut. Djurläkarnas tummelplats liknade en
  marknad, som härjats av någon nattlig orkan. På en stol nere vid dörren
  satt en uppassare, en ung gosse, hopsjunken som en trasa och sov. Det
  var densamme, som hade fallit omkull med brickan. Hall klappade honom
  varsamt på axeln och stack till honom en tiokrona. Gossen for upp,
  förskräckt, förvirrad, med övergångsålderns ständiga onda samvete i
  blicken.
  -- Det är litet hjälp för att reparera olyckan med brickan, förklarade
  Hall lågmält.
  -- Nå kommer du, jag är färdig...
  En kall gryningsdager slog emot dem utifrån torget. I fonden reste sig
  slottsfasaden askgrå, spöklikt stor, denna underbara norra fasad, vars
  färg är skiftande som havets. Den ljusnande nordöstra horisonten tände i
  den översta fönsterraden en ramp av blekt grönskimrande opaler.
  
  Tomas hade funnit en nattvandrerska och följde henne långt uppåt
  Regeringsgatan. Hon var stor och fet och gjorde ett redbart, men väl
  manhaftigt intryck; man såg genast, att hon icke förstod skämt. Sedan
  inledningsreplikerna växlats, hade de ingenting vidare att säga
  varandra. Tomas sneglade på henne då och då med en skygg blick.
  Plötsligt gjorde han en tvär vändning kring ett hörn och stack av som en
  pil nedåt en sidogata.
  Han beslöt att gå närmaste vägen hem. Han var trött.
  Han gick som i sömnen.
  En skräddare med ett par byxor över armen kom ut ur ett litet ärtgrönt
  trähus med gula fönsterluckor.
  Drömde han? Bruka skräddarna gå med byxor över armen om natten också?
  Tomas växlade en hastig hälsning med vice häradshövding Abel Ratsman,
  som just kom ut från samma ställe. Han hade träffat honom ett par gånger
  hos Brehms. Ratsman påstods ha utmärkta framtidsutsikter.
  På Stureplan råkade han mitt in i en flock uppsluppna nattsvärmare, av
  vilka han kände ett par. Han måste nästan med våld slita sig lös för att
  slippa följa med upp i en främmande herres våning och dricka konjak.
  Det dagades mer och mer. Ett svagt morgonskimmer darrade redan över de
  yrvakna vinghästarna på det Bångska husets tak.
  På Sturegatan upphann Tomas skräddaren med byxorna. Då han kommit förbi
  honom, vände han sig om och såg med förvåning, att det icke var någon
  skräddare, utan baron Grothusen. Det var Gabels byxor han hade över
  armen. _Var_ hade han kommit över Gabels byxor? Han gick fullkomligt
  stadigt, och hans bleka grodansikte hade samma självsäkert korrekta
  uttryck som vanligt. Han stod tydligen under inflytande av den
  föreställningen, att han var ute och promenerade med sin egen vårrock på
  armen.
  Det ena byxbenet släpade i rännstenen.
  
  Då Tomas kommit inom tamburdörren, stannade han häpen, förskräckt. Hans
  mor satt på vedlåren och sov, i nattröja och med en schal över axlarna.
  Bredvid henne stod en stake med ett rött flämtande ljus, som just höll
  på att brinna i pipan.
  Hon for hastigt upp ur sin slummer, då hon hörde Tomas stänga dörren.
  -- Å Tomas, är du äntligen hemma! Jag har satt mig härute för att jag
  skulle höra när du kom. Var har du varit hela tiden?
  Tomas blev förargad. Han var ju icke något barn längre. Skulle han
  aldrig slippa ifrån dessa dumheter?
  -- På Rydberg, svarade han kort.
  Han märkte att hon hade gråtit och tillade strax i blidare ton:
  -- Vi kom att sitta litet länge. Vi hade Mortimers i sällskap.
  Modern blev lugnare, då hon hörde att Mortimers varit med.
  Hon beredde sig att gå in.
  -- Är pappa hemma? frågade Tomas.
  -- Ja, nej, han är inte hemkommen ännu, men jag går in och lägger mig
  ändå, det är bara för dig jag har varit orolig. God natt. Å Tomas, du är
  för ung att vara så mycket ute!
  Hon strök honom förvirrat, nästan förläget över kinden med den lediga
  vänstra handen och gick in.
  
  
  III
  
  Tomas var utan pengar.
  Han hade gjort ett något för raskt slut på dem han fått av fadern efter
  sin examen, och han vågade icke genast bedja honom om mera. Fadern hade
  dessutom på sista tiden låtit en smula reserverad, när det blev tal om
  pengar. Han spelade mycket och förlorade oftast, ehuru han icke ville
  erkänna det; hans slätrakade, barnafromma ansikte lyste alltid av den
  vinnande partens stilla lycka.